DET ANTIKA GREKLAND - ÖVERSIKT
”GREKISKA FÖRKULTURER” - MINOISK KULTUR (2000 - 1450 f.Kr.) (Kreta) och
MYKENSK KULTUR (1550-1100 f.Kr.) (fastlandet)
DE MÖRKA ÅRHUNDRADENA (1100-750 f.Kr.)
Från 1200-talet råder det en stor oro; förstörda borgar och övergivna boplatser,
folkförflyttningar inom Grekland och emigration (kolonisation - kallas den 1:a
kolonisationen) österut (framförallt till Cypern) vittnar om detta. Skriften, den monumentala
arkitekturen som byggda helgedomar, väggmåleri och andra konstarter försvinner.
Ekonomiskt försvinner fjärrhandeln och en mer typisk småskalig s.k. bondeekonomi uppstår.
Politiskt kan vi se att den tidigare statsbildningen försvinner och den ersätts med olika
stamsamhällen. Denna tid kallas oftast för ”de mörka århundradena”. Vissa historiker
hävdar att Mykenes ”undergång” antingen berodde på pirater ”sjöfolket” eller på dorernas
invandring från nordvästra Grekland. Vilka var då de s.k. dorerna? Idag finns det två teorier
om dorernas härkomst; den första är att de mycket riktigt kom från den nordvästra delen av
Grekland mellan 1100-900 f.Kr. För denna teori talar bl.a. likheter i språket med de nordvästgrekiska dialekterna och vissa ålderdomliga drag i det spartanska samhället (Sparta erövrades
av dorer som kom att dominera detta samhälle under antiken). Andra forskare hävdar att den
doriska dialekten skulle ha existerat på Peloponessos redan under mykensk tid. För denna
teori finns färre belägg.
KOLONISATIONSTIDEN (750 f.Kr.- 550 f.Kr.)
Bakgrund: kraftig folkökning, brist på jord (större arealer hade förstörts genom ett för
intensivt brukande) vilket medförde en skuldsättning för jordägarna med mindre arealer vilket i sin tur ledde till en ökande prolitarisering och emigration - den andra kolonisationen!
(jfr. 1700-1800-talets Sverige!). I de nya områdena bildades först s.k. lantbrukskolonier. Så
småningom kom handeln åter att öka i betydelse vilket innebar att kolonierna nu kom att bli
rena handelskolonier. Flera av dem fick en rent självständig status.
Ekonomi: Handel och hantverk blomstrade och vi ser nu en början till pengaekonomi. Under
den senare delen av perioden uppstår en jordbrukskris i Grekland till en följd av de billiga
spannmål som importeras från kolonierna - detta leder till en ökad specialisering i olika
områden, framförallt av vin och oliver.
Socialt: Tillfälligt (p.g.a. emigrationen) minskar motsättningarna mellan jordägare och
jordlösa. Dock växer motsättningarna under den senare delen beroende på jordbrukskrisen
vilket åter leder till en ökad skuldsättning och proletarisering - då kommer Solons reformer…
Utrikespolitiskt: Grekland konkurrerar med fenicierna (eller rättare sagt deras självständiga
koloni i Kartago) och etruskerna om makten vid Medelhavet.
Inrikespolitiskt: Maktkoncentrationer till s.k. tyranner
Militärt: Ökad betydelse för flottan och infanteriet
Kulturellt: Vi kan nu se en massiv grekisk kulturpåverkan runt Medelhavet
Anders MacGregor-Thunell
DET ANTIKA GREKLAND - ÖVERSIKT
KLASSISK TID - PERSERKRIGEN (490-479 f.Kr.)
Under 600-talet f.Kr. övertar perserna (akeminiderna) makten i dagens Iran. Vid mitten av
500-talet expanderar perserriket västerut via Medien. Kyros II (perserkungen) når Mindre
Asien 547 f.Kr. och där besegrar han bl.a. Kung Kroisos av Lydien (en del av dagens Turkiet).
En Satra’p (Satra’p = persisk provinsguvenör med ansvar för bl.a. skatteindrivningen) tillsätts
i Lydiens f.d. huvudstad Sardes.
512 f.Kr. kommer den nye kungen Dareios I med en stor här till Mindre Asien. Målet var att
utvidga perserriket. De tränger in genom Makedonien och en del småstatskungar blir tvingade
att erlägga tribut (skatt) årligen till perserna. Detta plus en utbredd arbetslöshet och inskränkta
handelsmöjligheter (bl.a. på grund av persernas erövring av Egypten 525 f.Kr.) utlöser den
joniska revolten år 499 f.Kr.!
En persisk straffexpedition sänds ut 490 f.Kr. Efter att ha besegrat Eritria landstiger perserna
vid Marathon (42 195 meter från Athen!). Där möts de av en medborgarhär från Athen som
besegrar den segervana persiska armén.
Våren 480 f.Kr. återkom den persiska hären - nu under ledning av kung Xerxes I. Grekernas
(flera stadsstater hade slagit sig ihop, bl.a. Athen och Sparta) försvarslinje vid Thermopyle
(under ledning av Spartas kung Leonidas) besegras och Athen intags och bränns. Under det
följande sjöslaget vid Salamis besegras perserna. Huvudkällan till perserkrigen är Herodotos
historieverk. Herodotos (född 484 f.Kr. i den doriska staden Halikarnassos i Mindre Asien)
kallas ofta ”historiens fader” trots att han hade för vana att blanda in gudarnas styrande hand i
historien…
HÖGKLASSISK TID (479-430 f.Kr.)
Den grekiske historikern Thukydides (född omkring 460 f.Kr.) beskriver hur Athenarna
återvände till sin förstörda stad och började återuppbygga den. Till skillnad från Herodotos så
fanns det inget övernaturligt ingripande i hans verk. De olika skeendena i historien var enligt
Thukydides endast produkter av maktförhållanden och mänskliga lidelser.
Året därpå (478 f.Kr.) intog de samlade grekiska staterna Byzantion (dagens Istanbul). Där
drog sig spartanerna tillbaka och ledningen övergick till athenarna. Mellan dessa och de från
Persien befriade områdena upprättades det deliska sjöförbundet. Alla medlemsstater förband
sig att bidra med skepp och/eller pengar. I realiteten kom Athen att dominera detta förbund.
Under de närmaste decennierna kom det deliska förbundet att utvecklas till ett maktinstrument
för Athen. Flera medlemsstater övergick till att betala Athen för att åta sig att ställa upp med
skepp utöver sin kvot. År 449 f.Kr. hade denna utveckling gått så långt att det endast var
Athen + tre förbundsstater som ställde upp med skepp. Athens övervikt till sjöss var nu
mycket stor. Detta gjorde att stadsstaten kom att handla alltmer i eget intresse. Då
krigstillståndet till perserna upphörde detta år (449 f.Kr.) förklarade Athen att
förbundsstaterna skulle fortsätta betala, nu som undersåtar till Athen. Vad som hade börjat
som ett sjöförbund mot ett yttre hot hade blivit ett medel för en Athensk imperialism…
Några stater bröt sig ut år 447 f.Kr. och de fick stöd från Sparta. En fred på 30 år slöts mellan
dessa stater, pelopponesierna, och Athen. Under de följande åren kom Athen att skärpa
kontrollen över sina bundsförvanter. Athens ekonomi blomstrade under denna tid. 400-talets
senare del var också en av det antika slaveriets storhetstider. De fria männen (kaloi kágathoi
”de vackra och goda”) borde enligt en äldre tradition inte arbeta med sina händer…
Thukydides karakteriserade andra hälften av 400-talet som ett Athenskt tyranni och så
uppfattades det nog av de flesta bundsförvanterna. Handelskonflikter mellan Athen och
Korint kom att tvinga Sparta, såsom ledare av det peloponnesiska förbundet, att stödja den
senare. Spänningen stegrades och 431 f.Kr. bröt det s.k. Peloponnesiska kriget ut. Efter hand
kom nästan samtliga stater i Grekland att dras in i denna jättekonflikt.
Anders MacGregor-Thunell
DET ANTIKA GREKLAND - ÖVERSIKT
PELOPONNESISKA KRIGET (430-403 f.Kr.)
Athen hade övertaget till sjöss, så deras strategi var att utmatta fienden genom offensiva
flottangrepp. Sparta var överlägset på land så deras strategi var att årligen invadera Attika.
Lantbefolkningen sökte då skydd i Athen-Pireus - bakom befästningsverk. Bland de
hopträngda människomassorna utbröt 430-429 en pest där bl.a. den kände Perikles dog.
Thukydides har givit oss världslitteraturens första pestskildring:
”Först kände de (smittade) en våldsam hetta i huvudet, och ögonen blev röda och
inflammerade. Munhålan, svalget och tungan blev blodsprängda och andedräkten
motbjudande och illaluktande. Senare… uppstod nysningar och heshet, och det dröjde inte
länge förrän det onda trängt ner i bröstet och medfört en våldsam hosta. När det onda kommit
ner till magmunnen uppstod ett behov att kräkas. Då kom det upp alla sorters galla som
läkarna har namn på, och det åtföljdes av svåra smärtor. Dessutom fick de flesta sjuka
uppkastningshicka utan kräkningar, något som gav upphov till häftiga krampryckningar…
Utvändigt var kroppen inte särskilt varm när man kände på den och inte heller blek, men den
hade en rödaktig färgton som övergick till blågrått, och huden hade små blåsor och sår.
Invändigt förtärdes kroppen däremot av en så brännande hetta att man inte stod ut med att
ens ha vanliga tunna kläder och lakan på sig… och helst av allt skulle man ha velat kasta sig
ut i kallt vatten. Detta gjorde också många som låg utan tillsyn, ty de hoppade ner i
brunnar… Ofta dog man på den nionde eller sjunde dagen på grund av febern, men om det
var någon som överlevde dessa dagar, spred sig sjukdomen ner i bukhålan. Här uppstod
starkt vätskefyllda sår, och patienten fick dessutom diarré utan fast avföring. De flesta dog
senare av den svaghet detta medförde… Även om några klarade de värsta anfallen,
efterlämnade sjukdomen varaktiga märken på extremiteterna. Sjukdomen drabbade nämligen
också könsorgan, fingrar och tår, och det var många som förlorade fingrar och tår. Det var
också många som miste synen. Andra kunde förlora minnet så svårt att de varken kände igen
sina närmaste eller visste vem de själva var.”
Det närmaste årtiondet präglades av ömsesidiga härjningar. År 421 f.Kr. ledde
krigströttheten på båda sidor till ett tillfälligt fredsslut. Efter några småkonflikter återupptogs
striderna 415 f.Kr. (den direkt utlösande faktorn var Athens försök att erövra Sicilien,
peloponnesiska förbundets viktigaste spannmålsleverantör. Expeditionen slutade i katastrof.
Athenarnas flotta instängdes i Syrakusas hamn och besegrades. Generalerna avrättades och
fångarna såldes som slavar…). År 412 f.Kr. gjorde Sparta en överenskommelse med Persien
om ekonomiskt bistånd för att kunna bygga en krigsflotta. 405 f.Kr. vann den spartanska
flottan en förkrossande seger över den athenska flottan. Pireus blockerades och året därpå
kapitulerade ett svultet Athen. Sparta rev Athens befästningar, upplöste imperiet och tillsatte
en oligarkisk junta, bestående av de s.k. trettio tyrannerna.
SENKLASSISK TID (403-323 f.Kr.)
Det tycktes som den stora segraren var Sparta, men den verklige segraren var den makt som
ekonomiskt bistått Sparta - Persien. Efter flera mindre stridigheter kom Persien att återigen
erövra Mindre Asien. Genom den s.k. kungafreden 387 f.Kr. bestämdes att grekerna i Mindre
Asien skulle lyda under Persien medan övriga grekiska stater skulle vara fria. Detta befäste
splittringen mellan de olika självständiga staterna i Grekland. Persien erbjöd dock Sparta en
ledande position i Grekland. Detta underblåste ytterligare osämjan mellan de grekiska staterna
och 371 f.Kr. besegrades Sparta av ett förbund under Thebe. Detta var slutet för Sparta som
framstående stat. Thebe kom under några år att framstå som stormakten i Grekland (med
Persiens goda minne), men efter ett flertal uppror och stridigheter bröts deras makt och
splittringen i den grekiska statsvärlden var total. Därmed låg vägen öppen för Makedoniens
inblandning i den grekiska politiken!
Anders MacGregor-Thunell
