De grekiska krigen
Mot slutet av den klassiska tiden började problemen uppstå i Grekland. Den
persiske kungen och det persiska riket började tränga sig på och ville ha del av
den blomstring (konst och arkitektur) som Grekland hade lyckats bygga upp.
Det här ledde till att de enskilda stadsstaterna som Aten och Sparta inte längre
klarade sig på egen hand.
En enskild stadsstat klarade inte av att ensam kriga mot det stora Persien. Därför
beslutade de olika stadsstaterna sig för att gå samman och försvara ”sitt”
Grekland. Det var ett beslut som egentligen gick emot grunden i stadsstaternas
utformning.
Hela tanken med att ha olika stadsstater var från början att varje stadsstat (större
område) skulle ha ett eget styre och sköta sig självt. Men nu gick man samman vilket
också gjorde att man lyckades stå emot perserna.
Kända slag i krigen mot perserna är slaget vid Marathon med Grekland som
segrare. Krigen fortsatte med ett nytt stort slag vid Salamis och slutligen vid Platea
där man till slut lyckades besegra perserna.
Segern mot Perserna ledde fram till en helt ny tid som nu öppnade upp för en
bitter maktkamp mellan de olika grekiska stadsstaterna.
Framförallt mellan Aten och Sparta!
Den här perioden brukar kallas för de peloponnesiska krigen. Dessa var hårda och
särskilt bittra strider. Stadsstaterna stred mot varandra, slet sönder varandra och
slutligen blev fallet för det grekiska riket.
