Hälsa och samhälle
KULTURKOMPETENS I
SOCIALT ARBETE –
VAD ÄR DET?
EN PROBLEMATISERANDE STUDIE AV DESS
INNEBÖRD OCH PÅVERKAN PÅ DET SOCIALA
ARBETET I PRAKTIKEN
EMMA LARSSON
LINA NORIN
Examensarbete i socialt arbete
15hp
Socionomprogrammet
Januari 2010
Malmö högskola
Hälsa och samhälle
205 06 Malmö
CULTURE COMPETENCE
IN SOCIAL WORK – WHAT
IS IT?
A STUDY PROBLEMATIZING ITS MEANING
AND INFLUENCE IN THE PRACTICE OF
SOCIAL WORK
EMMA LARSSON
LINA NORIN
Larsson, E & Norin, L. Culture competence in social work – what is it? A study
problematizing its meaning and influence in the practice of social work. Degree
project in Social work 15 p. Malmö University: Health and Society, 2010.
ABSTRACT
The purpose of this study is to investigate what meaning the concept "cultural
competence" is given in the literature and from this problematize its application to
practice. The concept "cultural competence" has no uniform definition, which
initiated the writing of this essay. The study is based on a literature review in the
form of a qualitative text analysis. In our critical review of the literature we could
find, among other concepts, "ethnic-sensitivity" and "cultural awareness", which
is similarly related to strategies for achieving "cultural competence". Selfknowledge of the social worker and openness to cultural differences are important
characteristics of a "culture competent” socialworker according to the guiding
literature for social workers. Through an separately examination of the concepts
we found in the literature , but also by comparing them, we have found that
culture almost always is linked to ethnicity in debates on "cultural competence".
In the problematization of the meaning of “culture competence” as a concept, we
have pointed out how the meeting between the socialworker and the client may be
affected when the social work is based on thoughts of "cultural competence".
Keywords: Cultural awareness, ethnic-sensitivity, ethnicity, client response,
culture, cultural competence, social work.
2
KULTURKOMPETENS I
SOCIALT ARBETE –
VAD ÄR DET?
EN PROBLEMATISERANDE STUDIE AV DESS
INNEBÖRD OCH PÅVERKAN PÅ DET SOCIALA
ARBETET I PRAKTIKEN
EMMA LARSSON
LINA NORIN
Larsson, E & Norin, L. Kulturkompetens i socialt arbete– vad är det? En
problematiserande studie av dess innebörd och påverkan på det sociala arbetet i
praktiken. Examensarbete i socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö högskola:
Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2010.
ABSTRACT
Syftet med denna studie är att undersöka vilken innebörd begreppet
”kulturkompetens” ges i litteraturen samt utifrån detta problematisera dess
applicering på praktiken. Begreppet ”kulturkompetens” saknar en enhetlig
definition, något som initierat skrivandet av denna uppsats. Studien bygger på en
litteraturstudie i form av en kvalitativ textanalys. I vår kritiska granskning av
litteraturen kunde vi bland annat finna begrepp, såsom ”ethnic-sensitivity” och
”cultural awareness”, som på liknande sätt berör strategier för att uppnå
”kulturkompetens”. Självinsikt hos socialarbetaren och öppenhet inför kulturella
skillnader är viktiga egenskaper hos en ”kulturkompetent” socialarbetare enligt
handböckerna. Genom en granskning av de begrepp vi funnit i litteraturen var för
sig, men även genom jämförelse av dem, har vi bland annat funnit att kultur
nästan genomgående kopplas till etnicitet i diskussionerna kring
”kulturkompetens”. I problematiseringen av begreppet har vi pekat på hur mötet
mellan socialarbetaren och klienten kan komma att påverkas då socialarbetaren
utgår från tankar kring ett ”kulturkompetent” bemötande.
Nyckelord: Cultural awareness, ethnic-sensitivity, etnicitet, klientbemötande,
kultur, kulturkompetens, socialt arbete
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING
1.1 Problemformulering
1.2 Syfte och frågeställningar
1.3 Disposition
2. METOD
2.1 Kvalitativ textanalys
2.2 Avgränsningar
2.3 Material och urval
2.4 Terminologi
2.5 Tillvägagångssätt vid analys
2.6 Metdoddiskussion
2.6.1 Hur stärker vi uppsatsens validitet?
2.6.2 Etiska överväganden
3. BAKGRUND/HISTORIK
3.1 Sverige i förändring
3.2 ”Kulturkompetens” aktualiseras
4. BEGREPPSDISKUSSION
4.1 Kultur
4.2 Etnicitet
4.3 Kulturessentialism
4.4 Etnocentrism
4.5 Kulturrelativism
5. TEORI
5.1 Rollteori
5.1.1 Social -och personlig identitet
5.2 Symbolisk interaktionism
5.2.1 Stämplingsteori
6. TIDIGARE FORSKNING
6.1 Socialarbetarens och klientens
kulturella bakgrund
6.2 Anti-rasistiskt socialt arbete
6.3 Etnicitet, genus och klass
7. RESULTAT OCH ANALYS
7.1 ”Ethnic-sensitivity”
7.1.1 ”Ethnic-sensitivity”- vad är det?
7.1.2 Sju förståelsenivåer för att uppnå ”ethnic-sensitivity”
7.1.2.1 Förståelsenivå 1,2,3- grundläggande kunskap
inom socialt arbete
7.1.2.2 Förståelsenivå 4- självinsikt, social roll
och identitet
7.1.2.3 Förståelsenivå 5- etnicitet som
påverkansfaktor på olika plan
7.1.2.4 Förståelsenivå 6,7- att beakta
och parentéssätta etnicitet och kultur
7.1.3 Reflektion om innebörden av begreppet
”ethnic-sensitivity”
7.2 ”Cultural awareness”
7.2.1 Grunderna för ”cultural awareness”
7.2.1.1 ”Kulturkompetens” och professionalism
7.3 ”Ethnic-sensitivity” och ”cultural awareness” i
5
5
5
5
6
6
7
7
8
8
8
9
10
10
10
11
11
11
13
13
14
14
15
15
16
16
17
18
18
19
20
21
22
22
23
23
24
25
26
27
27
27
28
3
relation till varandra
7.4 ”Kulturkompetent” i sig själv?
7.4.1 Invandrade socialsekreterares syn på
sin ”kulturkompetens
7.4.2 Svenska socialsekreterares syn på
”kulturkompetenta” kollegor
7.4.3 ”Kulturkompetens”- fördomar och
Förväntningar
7.4.4 Samspel i personalgruppen
7.4.5 Marginalisering av klienter och
”kulturkompetent” personal
7.5 Kulturens betydelse i mötet
7.5.1 Etnicitet i centrum
7.5.1.1 Ett ”färgblint” bemötande
7.5.2 Etnicitet kontra kultur
7.5.3 Synen på varandra i mötet
7.5.3.1 Vad är normalt?
7.5.3.2 Stämpling av varandra
7.5.4 Kultur och kommunikation i mötet
7.5.4.1 Symbolernas betydelse för
kommunikationen
7.5.4.2 ”Kulturrådgivning” kontra
”kulturkompetens”
8. SAMMANFATTNING OCH SLUTSATS
9. SLUTDISKUSSION
10. REFERENSER
29
29
30
30
31
32
32
33
34
34
35
36
37
37
38
39
39
40
42
44
4
1. INL ED NING
Om vi säger kultur, vad tänker du då? Om vi istället säger kulturkompetens, vad
betyder det för dig? Troligen har du en alldeles egen definition av vad kultur är
för dig. Troligen finns det nästan lika många definitioner som det finns människor
på jorden. Om vi nu tänker på att många av oss lever i ett samhälle som är i
ständig förändring borde ju detta innebära att vi människor också ständigt
förändras då det är människorna som gör samhället. Om kultur är något
människor utövar så borde ju kultur vara lika föränderligt som de människor som
utövar den.
Vi påverkas alla, mer eller mindre, av varandra och av föränderligheten i
samhället. Vi påverkas kanske framförallt av varandra när vi möts. Socialt arbete
är, enligt oss, framförallt ett arbete som handlar om att mötas. Något som gäller
alla möten mellan människor är att vi alla ofrånkomligen bär på en föreställning
om den vi möter. Frågan är i hur stor utsträckning vi låter våra föreställningar
styra vårt bemötande av den vi möter. I det föränderliga samhälle vi lever i tycks
ett behov av att kategorisera varandra och sätta ord på det vi gör bli allt tydligare
och större.
Begreppet ”kulturkompetens” är ett exempel på ett begrepp som skapats som
följd av att samhället förändrats till ett alltmer mångkulturellt samhälle. Men vad
är egentligen ”kulturkompetens”? I ett föränderligt samhälle där både människor
och kultur ständigt befinner sig i en levande process borde det vara omöjligt att
definiera vad ”kulturkompetens” egentligen är. Ändå är det ett begrepp som
används både i teori och praktik. Detta faktum har sporrat oss att skriva denna
uppsats där vi vill problematisera begreppets innebörd samt påverkan på det
sociala arbetet i praktiken.
1.1 Problemformulering
I takt med att ”nya klientgrupper” kommer i kontakt med det sociala arbetets
praktik konstrueras nya begrepp. Mot bakgrund av att en alltmer heterogen
klientgrupp har kommit i kontakt med det sociala arbetet har begreppet
”kulturkompetens” aktualiserats. Frågan är vad konsekvenserna blir då ett begrepp
utan enhetlig definition tas i bruk inom det sociala arbetets praxis.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att genom kritisk granskning se vilken innerbörd
begreppet ”kulturkompetens” ges i litteraturen samt utifrån detta problematisera
vad detta kan få för betydelse för socialarbetaren och klienten i mötet. Följande
frågeställningar anser vi vara av central betydelse för att uppnå uppsatsens syfte:
•
Hur förs diskussionen kring ”kulturkompetens” och närliggande begrepp i
litteraturen i avseende av begreppets innebörd?
•
När får kultur betydelse för socialarbetaren och klienten i mötet?
1.3 Disposition
Efter att vi inledningsvis framför vår problemformulering samt syfte och
frågeställningar presenterar vi den metod vi valt. I metodavsnittet för vi bland
annat en diskussion kring val av metod, material, validitet samt val av
terminologi. Därefter kommer ett kortare avsnitt med bakgrund och historik där vi
5
kort beskriver hur Sverige har blivit ett mer mångkulturellt samhälle samt hur
begreppet ”kulturkompetens” har kommit att aktualiserats. Kultur och etnicitet är
vanliga begrepp i denna uppsats och vi har därför valt att föra en diskussion kring
dessa begrepp samt även begreppen kulturessentialism, kulturrelativism och
etnocentrism i det avsnitt vi kallar begreppsdiskussion.
Efter begreppsdiskussionen kommer det avsnitt där vi redogör för utvalda delar av
den tidigare forskning som gjorts kring ämnet där vi tar upp författare vi anser
vara tongivande i diskussionerna kring ”kulturkompetens”. Därefter kommer vårt
teoriavsnitt där vi tar upp rollteorin samt den symboliska interaktionismen som är
de teorier vi valt att använda som redskap. Resultat -och analysavsittet som sedan
följer består av en redogörelse för hur litteraturen behandlar ämnet samt vår
analys där vi dels belyser vad följderna kan bli samt sätter närliggande begrepp i
relation till varandra. Efter detta följer en sammanfattning där vår ambition är att
presentera de olika slutsatser som vi kommit fram till genom vår bearbetning av
litteraturen. Vi avslutar vår uppsats med en slutdiskussion med våra egna tankar
och reflektioner kring begreppets innebörd.
2. METOD
Vi har valt att göra en kritisk granskning av litteratur som berör ämnet
”kulturkompetens”, således bygger vi vår studie helt utifrån litteratur. För att få en
så bred och nyanserad bild som möjligt har vi valt att kritiskt granska olika typer
av litteratur. Vi anser att denna metod är lämplig då vårt syfte är att få en bild av
de generella resonemang som förs kring begreppet ”kulturkompetens” och att
denna metod ger oss möjlighet till att skapa en övergripande bild. Genom att
granska olika typer av litteratur kring ämnet av ett flertal författare ökar chanserna
att få ett grepp om och en överblick av de generella tankar och idéer som
förekommer kring ämnet.
2.1 Kvalitativ textanalys
Vi har valt att göra en litteraturstudie i form av en kvalitativ textanalys som är en
analysmetod som ger oss möjlighet att utforska texternas latenta innehåll, det vill
säga utöver det som faktiskt står skrivet, även det som kan tolkas mellan raderna.
Då vi är intresserade av att genom kritisk granskning tillgodogöra oss en generell
bild av hur olika forskare och författare problematiserar kring begreppet
”kulturkompetens” är den kvalitativa textanalysen ett bra tillvägagångssätt då
denna analysmetod ger oss möjlighet att se helheten i texten. Den kvalitativa
textanalysen som metod ger oss som forskare även möjligheten att granska och
analysera vad som sägs samt vilka de bakomliggande argumenten för
resonemangen är (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wägnerud, 2007:237).
Vår kritiska granskning av texterna kan liknas vid en idékritisk analys där syftet är
att som forskare få möjlighet att ta ställning till hur givna argumentationer hos
författarna lever upp till redan bestämda normer, vare sig dessa är rationella eller
moraliska. Då det även ligger i vårt intresse utifrån vårt syfte att uppmärksamma
vilka diskurser som finns kring begreppet kulturkompetens, skulle vår metod
således även kunna liknas vid en diskursanalys. Dock kan vi inte beskriva vårt
tillvägagångssätt som en ren diskursanalys då vi lägger fokus på vad som sägs och
inte hur det sägs. En diskursanalys har som främsta syfte att utgå från det
lingvistiska, det vill säga hur saker sägs och inte vad som menas (Esaiasson,
Gilljam, Oscarsson & Wägnerud, 2007: 239).
6
Ytterligare en anledning till varför vi valt att göra en litteraturstudie är att vi ser
denna metod som ett lämpligt tillvägagångssätt för att utmana den kunskap vi har
från vår utbildning där vi tagit del av en stor mängd litteratur kring ämnet kultur
och etnicitet. Litteratur som vi i denna uppsats kommer använda oss av.Vi anser
vidare att denna typ av studie har potential att sätta oss på prov vad gäller kritiskt
tänkande, reflekterande och diskuterande under uppsatsskrivandets gång.
2.2 Avgränsningar
Då vi valt att göra en litteraturstudie blir automatiskt den första avgränsningen att
vi i vår studie endast kommer att använda oss av tryckta källor och i vårt fall
litteratur skriven kring ämnet. Således kommer vi ej att behandla annan typ av
data såsom intervjuer, tidskrifter och artiklar. Anledningen till att vi valt bort
exempelvis artiklar är dels med hänsyn till c-uppsatsens omfång samt att det var
nödvändigt för oss att begränsa datainsamlandet på något sätt. Syftet med vår
uppsats hade antagligen även kunnat uppfyllas genom att studera endast artiklar
eller en kombination av båda datakällorna. Vi har således valt ett av många
möjliga alternativ, det som vi kände oss mest bekväma med. Detta utifrån dels
fördelen med att redan innan ha en inblick i den litteratur som finns kring ämnet
samt att vi inte anser oss ha den förkunskap om ”kulturkompetens” för att ge oss
ut på fältet. Att göra en totalundersökning av all data är i regel omöjligt
(Rosengren & Arvidson, 2002: 125). Att studera allt som skrivits om vårt valda
ämne hade inte varit praktiskt genomförbart.
Hade vi istället för litteraturstudie valt att genomföra kvalitativa intervjuer som en
metod hade chanserna att få en övergripande bild minskat då det är svårt att finna
vilka generella resonemang som förs utifrån ett fåtal intervjuer. Vi har även
beaktat de eventuella svårigheterna med att komma i kontakt med relevanta
intervjupersoner utifrån de frågeställningar vi ämnar få svar på. För att genom
intervjuer få ett tillförlitligt material anser vi att man som forskare bör ha en god
inblick i ämnet vilket vi ännu inte har men hoppas kunna erhålla genom vår
granskning av litteraturen. En intervjustudie anser vi snarare är något som skulle
kunna följa efter den kunskapsinsamling som denna uppsats ger oss.
2.3 Material och urval
För att hitta relevant litteratur började vi med att först och främst se efter vilken
litteratur från utbildningen vi kunde använda oss av. Som vi redan nämnt har vi
under utbildningens gång läst litteratur rörande kultur och etnicitetsbegrepp i
förhållande till socialt arbete. Vi frågade även medlemmarna i vår
handledningsgrupp om tips samt även vår handledare. Några av dessa visade sig
vara relevanta för uppsatsen. En av böckerna vi blev rådda att använda oss av var
litteraturöversikten ” Socialt arbete med etniska minoriteter” ( Soydan, Jergeby,
Olsson & Harms-Ringdahl, 1999) som var till hjälp i vidare litteratursökning.
Vidare gjorde vi en manuell litteratursökning i Malmö högskolas databas, Vega,
där vi främst använde oss av sökorden ”kulturkompetens”, ”kultur i socialt arbete”
och ”etnicitet och socialt arbete”. Vi började med att söka endast på
”kulturkompetens” men blev snabbt varse att vi behövde utöka vår sökning.
Vidare gjorde vi en mer ”spontan” sökning där vi letade efter intressant och
relevant litteratur på samma hyllplan där vi funnit litteraturen från vår tidigare
sökning via databasen.
7
2.4 Terminologi
Vi kommer genomgående i uppsatsen att använda oss av samma terminologi som
respektive författare gör i sin litteratur. Med detta menar vi att då vi redogör för
vad en författare säger väljer vi att använda dennes begrepp och sätt att uttrycka
sig. Till exempel talar Lena Dominelli(1997) i termer av svart och vitt i sin bok
”Anti-racist social Work” och framförallt i termer av ”the black people” i
betydelse av alla de grupper av människor som riskerar att utsättas för rasism
utifrån sin etniska bakgrund. Dominelli syftar alltså inte endast till en individs
hudfärg (Dominelli, 1997:21). Således kommer vi i vår redogörelse för
Dominellis resonemang att också tala om svarta och vita människor. Anledningen
till att vi valt att presentera materialet på det här sättet är att vi anser att även
författarna har gjort ett medvetet val i presentationen av sin forskning. Således är
det viktigt för oss, för att inte gå miste om innebörden i deras resonemang, att
använda samma terminologi. Vi har även medvetet valt att skriva begreppet
”kulturkompetens” inom citationstecken då vi ej har funnit någon definition av det
vilket ju är kanske den främsta anledningen till att vi valt att göra en granskning
av dess innebörd.
2.5 Tillvägagångssätt vid analys
Att analysera något är enligt Bergström och Boréus (2005:18) i allmän betydelse
att identifiera och undersöka dess komponenter. I vår analys av empirin har vårt
första steg i processen varit att identifiera det i litteraturen som för oss och i
relation till våra frågeställningar varit tongivande i respektive resonemang. Det är
självklart omöjligt för oss att analysera allt som läggs fram i litteraturen och vi har
därför plockat ut de delar i texterna som för oss varit mest talande och som givit
oss mest underlag för vad ”kulturkompetens” ges för innerbörd. Det är dessa
utvalda delar av litteraturen som varit vårt underlag för analys.
I vår analys har vi dels gjort en jämförelse mellan de olika författarnas
resonemang men även tolkat resonemangen utifrån vår teori och den
begreppsdiskussion vi tagit upp. Med hjälp av dessa har vi sedan haft möjlighet att
finna underliggande betydelser i de resonemang som förs i litteraturen. Vi är
medvetna om att vårt tillvägagångssätt att analysera de delar av litteraturen vi
själva ansett vara de viktiga kan spela roll för vad vi i kommit fram till i vår
analys och därmed kan påverka validiteten i resultatet, kanske främst
objektiviteten. Vi anser ändå vår tolkning och analys vara nyanserad och rättvis i
sammanhanget. Det faktum att vi valt ett flertal olika resonemang kring vad
”kulturkompetens” kan innebära och ställt dessa mot varandra anser vi ger en
rättvis bild av den komplexitet som råder vad gäller innerbörden av
”kulturkompetens” så som den presenteras till oss som läsare.
2.6 Metoddiskussion
Den största utmaningen för oss som forskare då vi valt att göra en litteraturstudie
är att styrka objektiviteten i vår uppsats och dess resultat. Något som är viktigt att
ta hänsyn till är vår egen objektivitet i valet av uppsatsämne. Både i val av ämne
och formuleringen av syfte och frågeställningar har vårt eget intresse för ämnet
samt våra egna föreställningar om hur verkligheten ser ut kommit till uttryck.
Detta innebär automatiskt och oundvikligt att uppsatsen delvis bygger på och
färgas av våra subjektiva tankar och uppfattningar om det fenomen vi skall
studera. Dessa subjektiva referensramar är något som ej går att undvika i en
forskningssituation och är en naturlig del av den (Magne Holme & Krohn
Solvang, 1991: 95).
8
Något som är viktigt är att man under hela forskningsprocessen, från val av ämne
till analys av resultatet, är medveten om och uppmärksam på sin egen subjektiva
tolkning då denna kan komma att påverka objektiviteten i forskningsresultatet.
Något som ytterligare påverkar objektiviteten i uppsatsen är att den litteratur vi
studerat i sin tur är författad av någon som har ett syfte med sin forskning. Ett
problem med att göra en litteraturstudie är att de svar man får genom att studera
litteraturen redan på förhand är välformulerade och välgenomtänkta av den som
författat den. Man förlorar på så sätt de spontana svar och känsloyttringar som kan
uppmärksammas vid exempelvis genomförandet av en intervju. Vid kvalitativa
intervjuer får man som forskare möjlighet att ställa följdfrågor och få spontana
svar på frågor, något som är mer problematiskt vid en litteraturstudie (Rosengren
& Arvidson, 2002). Vi anser dock att vi även genom att göra en litteraturstudie
har en möjlighet att få svar på våra frågor, dessutom kan vi gå tillbaka till
litteraturen då denna för oss är tillgänglig på ett helt annat sätt än informanter
skulle vara.
2.6.1 Hur stärker vi uppsatsens validitet?
Med validitet i kvalitativa studier avser Svensson(1996) den bedömda giltigheten
gällande undersökningens uppläggning, datainsamlingsmetodiken, analysen av
data samt den bedömda giltigheten i resultatet (aa, 1996:211). För att styrka
validiteten gäller det att vi som vi ovan nämnt parentessätter vår subjektiva
tolkning och försöker inta ett kritiskt förhållningssätt gentemot denna under hela
forskningsprocessen. Det är av största vikt att vi som forskare tänker kritiskt på
hur vi går till väga för att införskaffa information, i vårt fall vilken litteratur vi
väljer ut samt varför. Det är även viktigt att vi väljer litteratur som vi anser är
tillförlitlig och kan stärka validiteten(Watt Boolsen, 2007:189). Då vi i mångt och
mycket utgår från litteratur skrivna av författare till litteratur som ingått i vår
utbildning torde detta styrka validiteten i vår uppsats.
Validiteten i vår studie är av typen sekundärt beskrivande validitet. Med detta
menas att vi genom tolkning av andra forskares material drar våra slutsatser
(Svensson,1996:213). Detta innebär att validiteten skulle kunna ifrågasättas då vår
tolkning bygger på någon annans iakttagelser. Dock anser vi att det åtminstone
inom kvalitativ forskning är ofrånkomligt att tolkning sker i alla led från det första
till det sista. Exempelvis noterar en observatör troligen det som denne finner av
intresse på fältet, likaväl som vi ur litteraturen lyfter det som ligger i vårt intresse..
Vi har i denna uppsats även lagt vikt vid att välja litteratur som intar olika
förhållningssätt till ämnet för att på så sätt få olika perspektiv på frågan. Viktigt
att nämna då det gäller trovärdighet är att en del av den litteratur vi valt att studera
har ingått som kurslitteratur i vår utbildning vilket borde vara en indikation på att
den är relevant för ämnet. Vi har även med mycket eftertanke valt ut litteratur
skriven av författare vi anser vara trovärdiga och tongivande i diskussionerna
kring begreppet.
Genom att inhämta feedback från informanterna kan man som forskare kan styrka
validiteten i sina studier. Här handlar det om att informanterna ska styrka,
godkänna och vara eniga med forskaren i de slutsatser som tagits (Svensson,
1996:220). I en litteraturstudie som denna har vi ingen möjlighet att inhämta
feedback på detta sätt, dock är vår ambition att bidra med en nyansering av
9
diskussionerna kring ”kulturkompetens” och inte att på något sätt ifrågasätta
enskilda forskare på ämnet.
Vi har i egenskap av att vara två forskare fördelen att kunna diskutera och
reflektera över våra ställningstaganden under forskningsprocessen, något som kan
stärka validiteten i vårt resultat. Vi kommer avsluta detta metodavsnitt med en
kort diskussion kring etiska överväganden i samband med uppsatsen.
2.6.2 Etiska överväganden
En fördel med att göra en litteraturstudie är att vi som forskare minimerar risken
för etiska klavertramp. Då vår datainsamling sker genom studier av tryckta källor
har vi följaktligen inte personligen kommit i kontakt med några informanter.
Därigenom föreligger ingen risk att vi som forskare skulle kunna kränka en
informants intressen, rättigheter och integritet (Denscombe, 2004:211). Vi har
med vår uppsats ingen intention att kritisera enskilda författare utan som vi redan
nämnt är det resonemangen som är föremål för vår kritiska granskning. Vår
ambition att kontinuerligt redogöra för vad vi gör i uppsatsen och varför vi gör det
är något som vi anser kan vara positivt i ett etiskt perspektiv. Vi anser att en
tydlighet gentemot läsaren minimerar risken att för oss som ”forskare” dölja något
steg i vår process för läsaren och därmed ge läsaren en aktiv möjlighet att förhålla
sig kritisk till vårt arbete och reflektera över våra val.
3. BAKGRUND/HISTORIK
Med detta avsnitt vill vi kort beskriva hur Sverige har kommit att bli ett
mångkulturellt samhälle. Som vi redan nämnt har ”kulturkompetens” på senare
blivit alltmer aktuellt i de flesta samhällsinstanser men kanske framförallt inom
människobehandlande instanser där socialt arbete sker. Vi kommer nedan att kort
redogöra för hur invandringen har sett ut de senaste decennierna samt hur
”kulturkompetens” har kommit att aktualiseras i sammanhanget.
3.1 Sverige i förändring
Innan 1930 var Sverige främst ett utvandrarland där många svenskar på grund av
den dåliga levnadsstandarden i Sverige emigrerade till Amerika. Sedan 1930-talet
har migrationsmönstret dock bytt skepnad då amerikautvandringen stannat av, och
Sverige på grund av dåliga förhållanden runt om i Europa under efterkrigstiden,
fått en invandring som överstiger dess utvandring. Man skulle kunna uttrycka det
som att Sverige från att ha varit ett utvandrarland blev ett invandrarland (Lundh &
Ohlsson, 1999:11). Sedan efterkrigstiden kan invandringen delas upp i två
perioder. Mellan andra världskrigets slut 1945 fram till ungefär 1970 bestod
invandringen till mesta del av arbetskraftsimport. Invandringen skedde främst från
Norden samt från mellan- och Syd Europa (Lundh & Ohlsson, 1999:26). Krig,
missförhållanden och dåliga ekonomiska förhållanden i migranternas hemländer
initierade en utvandring. Detta i relation till Sveriges förhållandevis stabila
samhälle och behov av arbetskraft var troligen de främsta anledningarna till den
ökade invandringen. I teorier kring migration kallas dessa anledningar och orsaker
till migration för push- och pullfaktorer (Lundh & Ohlsson, 1999:14).
Den andra perioden från 1970-talet och framåt har dominerats av flykting- och
anhörigvandring från tredje världen och Östeuropa. Grupper från före detta
Jugoslavien, Chile och Mellanöstern är exempel på länder varifrån många har
invandrat till Sverige. Invandrargrupperna under denna period kom följaktligen
10
från andra länder än de invandrare som tidigare kommit som arbetskraft. Under
den här perioden skulle man kunna uttrycka det så att push-faktorerna, alltså
anledningarna till att lämna sitt hemland har varit större än Sveriges pull-faktorer.
Detta har troligen varit den bidragande orsaken till varför den grupp som kommit
på senarer tid har klarat sig sämre ekonomiskt än den som tidigare kommit till
Sverige pågrund av arbetstillfällen (Lundh & Ohlsson, 1999:34-37).
3.2 ”Kulturkompetens” aktualiseras
Som vi ovan nämnt har den grupp som kom i den andra perioden till Sverige och
som dominerats av flykting- och anhöriginvandring i kontrast till
arbetskraftsinvandrarna haft sämre förutsättningar att skapa sig en ekonomisk och
social trygghet. Dessa gruppers integration försvårades av Sveriges mycket starka
institutionella tro på likhet inför lagen, myndighetsutövning formad för en
homogen klientgrupp samt en stark assimileringstanke (Kamali, 2002:11). I och
med de ekonomiska och sociala svårigheter denna grupp stötte på efter
invandringen till Sverige kom de i kontakt med de svenska myndigheterna och
kanske i synnerhet med den svenska socialtjänsten i tämligen hög utsträckning.
”Det ökade trycket på den traditionella socialtjänsten, som saknar adekvata
kunskaper och färdigheter för att möta de nya gruppernas problem, har
aktualiserat diskussionen kring behovet av ”kulturkompetens” inom det sociala
arbetets fält” (Kamali, 2002:16).
4. BEGREPPSDISKUSSION
Innan vi går in på vårt teoriavsnitt anser vi att det kan vara av värde att föra en
kort diskussion kring begreppen kultur och etnicitet vilka ofta förekommer i
litteraturen och följaktligen även i vår uppsats. Kultur och etnicitet är begrepp
som ofta blandas samman och kan vara svåra att skilja åt. Vissa talar om kultur
som något starkt sammanlänkat med etnicitet, andra ser kultur som en social
konstruktion och något man väljer utifrån den kontext man befinner sig i.
Vi kommer även att lyfta tre olika förhållningssätt till kultur och etnicitet som ofta
förekommer i den litteratur vi studerat och som berör ämnet ”kulturkompetens”.
Vår redogörelse bygger på olika författare och forskares tolkningar och
beskrivningar av de olika förhållningssätten. Vi anser att de tre olika
förhållningssätt vi redogör för är bra redskap i vårt utforskande av hur
”kulturkompetens” presenteras i litteraturen både i vår analys av vad som sägs i
empirin samt även hur författarna för sina resonemang. De perspektiv vi valt att
lyfta är kulturessentialism, etnocentrism och kulturrelativism. De tre perspektiven
har generellt sett gemensamma beröringspunkter, men skiljer sig åt genom att de
lägger fokus på olika plan. Detta torde ge oss en möjlighet att genom en
kombination av dessa tre göra en rättvis och nyanserad tolkning av litteraturen för
att kunna svara på frågan när kultur anses relevant inom socialt arbete.
4.1 Kultur
Enligt Giddens (2003) definition är kultur de beteendemönster, normer,
värderingar, värden och materiella resurser som är specifika och som
karakteriserar en viss grupp av människor (Giddens, 2003:559). Han beskriver
vidare att då sociologer talar om kultur intresserar de sig mer för de aspekter i
samhället som är inlärda än de som är medfödda och som förs vidare från
generation till generation. Han menar även att kultur och samhälle inte går att
11
skilja åt, utan varandra skulle de inte kunna existera då kulturella variationer är
kopplade till olika typer av samhällen (aa, 2003:37). Samtidigt som det finns
kulturella variationer menar Giddens:
”Grundläggande för alla kulturer är de idéer och uppfattningar som definierar
det som upplevs som viktigt, värdefullt och önskvärt” (Giddens, 2003:37).
Thomas Hylland Eriksen (1993) menar att kulturella skillnader har en relevans i
förhållande till etnicitet, dock bidrar det bara till skapandet av etnicitet när det
spelar en social roll. Han menar att språk inte endast är en etnisk symbol utan
även ett exempel på människors kulturella kompetens. Kultur är något som
kommer till uttryck och får störst betydelse i mötet med en annan kultur då den i
mötet får en annan social betydelse än i möten inom den egna kulturen.
Därigenom är kultur något föränderligt både ögonblickligen i mötet med en annan
kultur men även föränderligt över tid, både vad gäller dess innehåll samt dess
sociala betydelse (aa, 1993:172).
Vi vill även lyfta en mer allmän betydelse och definition av kultur som vi anser
vara lika betydelsefull i sammanhanget, även om författarna till litteraturen som
står till grund för vår empiri oftast inte syftar till denna definition av kultur.
Nationalencyklopedins definition av kultur lyder:
”I vid mening avser kultur resultatet av all mänsklig verksamhet. Kulturanalysen
inom antropologi och etnologi lägger numera oftast tyngdpunkten på kulturens
karaktär av meningssystem /…/ Den mer begränsade betydelsen omfattar
konstarterna, som litteratur, konst, musik, film och teater samt religion och
vetenskap” (Nationalencyklopedin, 2010-01-03).
Denna definition anser vi vara bredare i den bemärkelsen att den inte endast
lägger fokus på kultur kopplat till etnicitet utan även säger att kultur kan omfatta
andra saker såsom musik och konst.
Ytterligare ett sätt att beskriva hur kultur kan yttra sig är den form av kultur som
existerar inom olika subkulturer. Som exempel på olika subkulturer kan nämnas
miljövänner, fotbollsupportrar, hippies och punkare. Vissa individer håller sig helt
till en specifik subkultur medan andra rör sig mellan olika. Dessa grupperingar
spelar en viktig roll för samhället då de kan stå för förändring och kreativitet. På
detta sätt kan dessa sociala rörelser som har en gemensam livsstil enligt Giddens
(2003) verka som en förändringskraft för att människor skall kunna uttrycka sina
åsikter, uppfattningar och förhoppningar (Giddens, 2003:39-40).
4.2 Etnicitet
Etnicitet är något Giddens (2003) väljer att definiera som något som bygger på
kulturella värden och normer och att etnicitet i likhet med kultur är något som
särskiljer en grupp från en annan. Vanligt är att de etniska skillnaderna förstärks
med uppfattningar om rastillhörighet vilket gör att särskiljandet av grupper blir
ännu tydligare (Giddens, 2003: 554). Dock är etnicitet enligt Giddens något som i
högsta grad är socialt till sin karaktär. Han menar att de vanligaste dragen för att
urskilja en etnisk grupp är språk, historia, klädsel och religion och vilket ursprung
man uppfattar att individen har. Han menar samtidigt att etnicitet är ett socialt
konstruerat fenomen som är föränderligt över tid samt att det för många ger en
12
samhörighetskänsla både vad gäller att skapa en gruppidentitet som en individuell
identitet (aa, 2003: 229).
Thomas Hylland Eriksen skriver i sin bok ”Etnicitet och nationalism” (1993) att
etnicitet är något som skapas genom sociala relationer och möten. Dessutom
menar han att det även är människors sätt att hantera sin vardag som skapar
etnicitet (Hylland Eriksen, 1993:10). Han menar vidare att en etnisk grupp måste
definiera sig som kulturellt annorlunda än en annan grupp och att även denna i sin
tur måste definiera som sådan. Etnicitet är sålunda enligt detta synsätt alltid en
aspekt av en relation och inte en egenskap i sig självt (aa, 1993:21-22).
Efter att vi nu kort har redogjort för hur kultur och etnicitet kan definieras och
beskrivas går vi nu över till en diskussion kring tre olika begrepp som speglar
förhållningssätt till människors kultur och etnicitet.
4.3 Kulturessentialism
”Danskarna är gemytliga, men svåra att göra affärer med, medan svenskarna är
reserverade men effektiva… åtminstone innan de hittat vägen till krogarna i
Nyhavn eller Helsingör ” (O´Dell, 2002:37).
Citatet ovan är ett tydligt exempel på hur människor tillskrivs egenskaper och
kanske framförallt hur hela folkslag beskrivs utifrån föreställningar om specifika
egenskaper hos just detta folk. Ironiskt nog är just detta citat i sammanhanget ett
ganska så oförargligt sätt att beskriva en grupps kultur och ”särart”, många gånger
läggs ett betydligt mer negativt värderande i liknande uttalanden.
Kulturessentialismen utgår från tanken att kultur något oföränderligt och statiskt.
Kultur anses starkt sammankopplad med ett system av normer, värderingar och
traditioner som ger kulturen dess specifika essens. Således anses kultur enligt
detta synsätt som något som går att skilja från dess tillskrivna essens och dess
egen ”särart”. Kultur i detta avseende är ofta relaterat till en individs nationella
och etniska bakgrund (Kamali, 2002:20-21). Kultur är enligt detta synsätt vidare
något som man ärver och alltså sedan födseln ofrånkomligen bär med sig som ett
slags kulturellt bagage. Då en sådan syn på kultur tillämpas sker en kategorisering
av individer. Kategoriseringen i sin tur kan innebära att kulturer tillskrivs värden
utifrån en konstruerad måttstock där den egna kulturen är den som sätter måttet
(Ålund, 2002:295). I det kulturessentialistiska tankesättet ingår grundtanken om
ett dualistiskt förhållningssätt till kulturer vilket menas att skillnader mellan
grupper sätts i fokus medan man tar mindre hänsyn till de faktiska likheterna
(Kamali, 2002:21).
Ett annat sätt att beskriva vad som sker då kulturer tillskrivs en speciell innebörd
är att det sker en kulturalisering som bygger på de kulturessentialistiska tankarna
om vad som är kultur (Ålund,2002:295). Beskrivningar av den andra kulturen sker
ofta utifrån vad som anses vara en motsats till den egna kulturen. Ett exempel på
detta är att det västerländska samhället ser sig självt som rationellt och modernt
och det ”andra” samhället som irrationellt och omodernt. Trots att detta tankesätt
om kultur blivit starkt kritiserat så har det fortfarande stor påverkan på studier
kring migration. Fortfarande finns en benägenhet att i västerländska samhällen
skylla på ”särarten” i den andra kulturen då man misslyckats med sin
integrationspolitik (Kamali, 2002:20-21).
13
4.4 Etnocentrism
I likhet med kulturessentialismen så handlar etnocentrism om att jämföra kulturer.
Skillnaden ligger i att det etnocentriska synsättet alltid sätter den egna kulturen i
centrum. Ett talande exempel för detta är då det gäller att placera sitt eget land på
en världskarta, inte sällan placerar man sitt eget land i centrum och dessutom i
proportion till kringliggande länder betydligt större än vad det i verkligheten är.
På ett liknande sätt placerar människor även sin kultur i centrum. Etnocentrism
kan fungera som en sammanlänkande kraft inom gruppen och stärka dess
identitet. Men etnocentriska tankar kan även leda till uteslutande av andra grupper
på grund av en ovilja och ett ointresse av att se den verkliga bilden av den andra
gruppen. Således kan etnocentrism ses både som ett uttryck för och som en följd
av majoritetskulturens maktposition gentemot minoritetskulturer där
majoritetskulturen ser sig själva som ”vi” och anser sig ha en rätt att definiera
”dom” i minoritetskulturen (Ringqvist, 2002:46-50).
Det viktiga vad gäller den etnocentriska synsättet är att det inte endast rör sig om
en jämförelse med andra, utan främst att denna jämförelse består av ett
bedömande och värderande av den kultur man ställer mot sin egen. I denna
bedömning framstår den egna kulturen som den centrala men är även den som
värderas högst och mest betydelsefull (Soydan, 1984:17). Detta tankesätt medför
att ett avstånd skapas mellan personer från olika kulturer. Att skilja kulturer åt
innebär ofrånkomligen att även de människor som tillskrivits en viss kultur blir
separerade från andra människor som tillhör andra kulturer (Giddens, 2003:40).
4.5 Kulturrelativism
Under 1900-talets första decennier utvecklades kulturrelativismen. Med
kulturrelativismen ville man påvisa att det i varje kultur existerar en egen logik
och föreställning om hur livet ska levas. Kulturrelativismen i likhet med
kulturessentialismen betraktade kulturer som homogena och avgränsade från
varandra (Skytte & Montesino, 2006:288).
I relation till kulturessentialismens och etnocentrismens värderande hållning av
kultur så intar det kulturrelativistiska synsättet en beskrivande hållning. Med detta
menas att istället för att jämföra och värdera kulturer så beskriver man kulturen
utifrån dess egna förutsättningar (Soydan, 1984:17). Kulturrelativism handlar om
att sätta sina egna tankar om kultur, normer och värderingar i parentés för att
kunna se och ta till sig andra synsätt. Detta sätt att tänka lägger vikten vid att
kulturer måste studeras och förstås i enlighet med dess egna värderingar samt i det
sammanhang de existerar (Giddens, 2003:41).
Inom socialt arbete kan problem uppstå då majoritetskulturer och
minoritetskulturer sociala problem förklaras olika:
”Det är ett allmänt socialpsykologiskt fenomen att vi alla har en tendens att
egenskapsförklara avvikelser bland medborgare som vi inte identifierar oss med,
medan vi däremot situationsförklarar sociala problem och avvikande beteende
hos människor inom den egna gruppen” (Skytte & Montesino, 2006:289).
Om en medborgare från majoriteten avviker så förklaras ofta dennes avvikelse
utifrån medborgarens konkreta situation. Men om medborgaren å andra sidan har
en minoritetsbakgrund så förklaras dennes avvikelse oftast som ett resultat av
14
kulturella och etniska normer och värderingar i dennes bakgrund (Skytte &
Montesino, 2006:289).
De tre olika begreppen vi här har presenterat speglar sinsemellan olika hållningar
gentemot människors kultur och etnicitet, dock anser vi att de generellt sett delar
en gemensam grundtanke där kulturer betraktas som relativt homogena och
avgränsade från varandra. Anledningen till att vi anser att dessa begrepp är
intressanta för oss att ta med i diskussionen är de kan sättas i relation till
begreppet ”kulturkompetens” som även det ger en anspelning om kultur som
någonting homogent.
5. TEORI
De två teorier vi valt att lyfta är rollteorin samt den symboliska interaktionismen.
Då vårt syfte med denna uppsats är att genom kritisk granskning av begreppet
”kulturkompetens” reda ut vad dess innerbörd är enligt litteraturen samt vad
följderna kan bli för socialarbetaren och klienten i mötet hjälper dessa två teorier
oss med att uppmärksamma de faktorer som kan få betydelse i mötet mellan
människor. Dessa två teorier lägger fokus på hur människor uppfattar varandra
samt vad som kan bli betydelsefullt då människor möts, exempelvis vilka signaler
en människa sänder endast genom sin identitet.
Vi börjar vårt teoriavsnitt med att redogöra för de grundläggande tankarna inom
rollteorin. I korthet behandlar rollteorin människans sätt att uppfatta sig själv och
andra i interaktionen. De begrepp vi lagt tonvikt på i detta avsnitt är social roll,
social identitet samt personlig identitet. Vi anser att dessa på ett relativt konkret
sätt förklarar hur människor skapar sig förväntningar på sig själva och på andra
utifrån antaganden om hur en individ förväntas uppträda utifrån dennes roll och
identitet.
I vår andra del av teoriavsnittet lyfter vi den symboliska interaktionismen då vi
anser att även denna teori är värdefull att beakta då vi är intresserade av
interaktionen i mötet mellan socialarbetare och klient. Ett sådant möte sker på en
individnivå där de båda som enskilda individer står i centrum. I mötet påverkar
individerna varandra och det rör sig aldrig om en ensidig kommunikation i den
bemärkelsen att även då en individ inte talar sänder denne signaler. Teorin kan
hjälpa oss att förstå betydelsen av hur man påverkas av det första intrycket samt
hur detta kan påverka förutsättningarna för den fortsatta relationen. I samband
med detta kommer vi även att ta upp och kort utveckla stämplingsteorin samt
fenomenet stigma då vi anser att även dessa kan hjälpa oss i analysen av vad
begreppet ”kulturkompetens” kan få för innebörd.
5.1 Rollteori
Rollteorin handlar om hur människor interagerar med varandra och hur deras
tolkningar och förväntningar i interaktionen styr deras sätt att själva handla samt
att uppfatta och tolka andra. En individs uppfattning om sig själv och syn på sin
egen roll påverkas av vad individen själv tror är andras uppfattning om samt
förväntningar på den roll man har, något som även gäller den andra individen i
interaktionen (Payne, 2002:221-222). Genom socialisationsprocessen tilldelas
eller socialiseras människor in i sociala roller. De sociala rollerna är således något
en individ lär sig genom socialisationen. Sociala roller kan beskrivas som
förväntningar som finns på en individ i en viss social position och dessa roller är
något som är socialt definierade.
15
Enligt det funktionalistiska synsättet betraktas de sociala rollerna som något
statiskt, det vill säga som en fast och förhållandevis oföränderlig del av kulturen i
ett samhälle. Utifrån det funktionalistiska synsättet agerar individerna och utför
sina roller på det sätt som förväntas av dem utifrån den sociala position rollen har
i samhället. En kritik mot detta sätt att se på människan och hennes sociala roll är
enligt Giddens (2003) att människan inte alls är passiva på det sätt som det
funktionalistiska synsättet beskriver dem. Han menar att socialisationen är en
process som människan själv kan påverka och aktivt förändra (Giddens, 2003:43).
De sociala positionerna i samhället är alla förknippade med specifika sociala
roller. Rollerna kan dels vara förvärvade utifrån en persons yrkestitel eller något
denne själv aktivt gjort tillexempel att skriva en bok. Men rollerna kan även
tillskrivas en person utifrån dennes personliga attribut och egenskaper, tillexempel
utifrån personens etniska bakgrund eller kön. En viss social position medför inte
endast med sig en specifik social roll utan en hel rolluppsättning (Payne,
2002:222). Tillexempel kan man vara mamma och förväntas då oftast även inneha
rollen som maka, svärdotter, svägerska men även rollen som den
omhändertagande och strukturerade. Dessa roller kopplas ofta samman på
grundval av sociala förväntningar (Payne, 2002:223).
5.1.1 Social- och personlig identitet
Identiteten och en individs personliga förmåga att tänka och agera självständigt
utvecklas, på samma sätt som de sociala rollerna, under socialisationen.
Identiteten handlar om hur människor uppfattar sig själva och vem de är samt vad
som har betydelse för dem. Kön, sexuell läggning, nationalitet, etnicitet och
samhällsklass är de faktorer som främst spelar roll vid skapandet av identitet.
Identiteten kan delas upp i social identitet och personlig identitet. Den sociala
identiteten är den identitet som andra tillskriver en individ och kan även beskrivas
som den identitet som placerar en individ i en grupp. Med anledning av detta
fungerar den sociala identiteten som en markör för likheter mellan människor,
tillexempel kan en individ tillskrivas en social identitet utifrån
religionstillhörighet eller medlemskap i en förening (Giddens, 2003:43-44).
Den identitet som skiljer människor åt snarare än att likna dem vid varandra är
den personliga identiteten. I den personliga identiteten återfinns individens
individuella egenskaper så som denne har utvecklat dem. Den personliga
identiteten möjliggör en individs uppfattning av sig själv som unik (Giddens,
2003:44).
Från att nu ha beskrivit några av rollteorins grundtankar går vi nu över till att
redogöra för grundtankarna inom den symboliska interaktionismen. Giddens
menar att idén om den personliga identiteten bygger på den symboliska
interaktionismen. Detta med utgångspunkt i att individen med hjälp av symboler
uttrycker sin identitet i interaktion med andra (Giddens, 2003:44).
5.2 Symbolisk interaktionism
G.H Mead (1863-1931) var den amerikanske filosof som utvecklade den
symboliska interaktionismen som är en teori som sätter fokus på symbolernas
betydelse i människors interaktion. Gemensamma symboler och tolkningar hjälper
16
människan att kommunicera och samspela med varandra menade Mead (Giddens,
2003:568). Den symboliska interaktionismen fokuserar på språk och mening:
”En symbol är något som står för något annat. De ord vi använder oss av för att
referera till vissa objekt är i grunden symboler som representerar vad vi menar
då vi pratar eller tänker /…/ Symboliskt tänkande frigör oss från att vara
begränsade till det vi upplever i stunden” (Giddens, 2003:33).
Den amerikanske sociologen Herbert Blumer, som senare vidareutvecklade
begreppet, menade att människor tolkar och definierar innebörden i andras
handlingar i sin respons tillbaka och inte endast ger direkt respons utan att
reflektera över det (Månsson, 2002:151).
En symbol kan ha olika betydelse för olika människor i olika sammanhang. En
gest, såsom en handrörelse, kan betyda en sak för en grupp av människor men en
helt annan för en annan grupp. Språkets mening förmedlas inte bara genom
språket som sådant utan även genom icke-verbal kommunikation (Giddens,
2003:33). Ytterligare exempel på symboler kan vara olika sätt att klä sig och vilka
accessoarer man väljer att bära för att spegla vem man är. Här kan det röra sig om
allt mellan den nyaste mobiltelefonen till att bära exempelvis en davidsstjärna runt
halsen.
I interaktionen med andra letar människor efter ”ledtrådar” för att därigenom
kunna förstå och tolka det den andra säger och genom detta anpassa sitt beteende
efter sammanhanget. En kritik som har riktats mot den symboliska
interaktionismen är att allt för mycket fokus läggs på människors samspel ansikte
mot ansikte och att teorin inte tar tillräckligt med hänsyn till om de sociala
strukturer som råder och hur dessa spelar roll vad gäller människors
handlingsmöjligheter i ett sammanhang (Giddens, 2003:34). Likaväl som
symboler kan tolkas positivt i interaktion mellan människor så kan symboler även
uppfattas avvikande och påverka interaktionen på andra sätt. Ett exempel på detta
är om två individer med samma religionstillhörighet eller musiksmak möts så kan
en ”vi” känsla uppstå i mötet och på samma sätt som symboler kan bidra till en
samhörighetskänsla kan de även bidra till ett avståndstagande från varandra.
5.2.1 Stämplingsteori
Stämplingsteorin handlar om den process genom vilken en handling, individ eller
grupp kan komma att stämplas som avvikande. För att en handling ska kunna
stämplas som negativ eller avvikande krävs att omgivningen definierar den som
sådan. Handlingen i sig behöver inte vara negativ eller avvikande som sådan, utan
det är då betraktarens reaktion definierar den som avvikande den blir det.
Omvärldens igångsättande och vidmakthållande av vad som anses avvikande är
det som kan placera en individ in i ett visst fack som avvikare (Månsson,
2002:160). Då majoritetssamhället uppfattar en individ, handling eller grupp som
avvikande sätts en etikett eller stämpel på den individen, gruppen eller
handlingen. Dessa etiketter kan beskrivas som ett uttryck för samhällets
maktstruktur där majoriteten ser sig själv som icke-avvikare. Att som individ bli
stämplad innebär inte bara att omgivningen har en specifik uppfattning utan
påverkar även individens självbild (Giddens, 2003:201).
För de individer som av omgivningen stämplats som avvikare är det lätt att bli låst
av förväntningarna att vara en avvikare. På detta sätt kan stämplingen leda till en
17
självuppfyllande profetia, man blir den avvikare som man förväntas vara (Payne,
2002:226). En kritik av stämplingsteorin är att de bakomliggande orsaker som
ligger till grund för stämplingen av något som avvikande hamnar i skymundan då
fokus i alltför stor utsträckning läggs på själva stämplingen mer än på processen
som lett fram till den. Stämplingsteorin har även kritiserats med anledning av att
det kan vara svårt att avgöra orsaken till varför ett fortsatt avvikande beteende
förstärks och om detta förstärks genom stämplingen eller om det i själva verket
har att göra med någonting annat (Giddens, 2003:203).
Ytterligare kritik av teorin är att den inte kan bidra med några lösningar vad gäller
att förändra redan etablerade beteendemönster och attityder. Snarare konstaterar
endast teorin hur en stämplingsprocess sker. Teorin kritiseras även utifrån det att
den inte ifrågasätter de sociala förutsättningar som kan leda fram till en avvikelse
eller hur stor betydelse den makt olika myndigheter har i stämplingsprocessen av
vissa grupper (Payne, 2002:226-227).
Stigmatisering är ett annat begrepp som i likhet med stämplingsteorin beskriver
vad som händer då en individ, handling eller grupp etiketteras som avvikande.
Erving Goffman (1963) menar att man kan urskilja tre typer av stigma; fysiska,
psykiska och stigman utifrån ras, nation eller religionstillhörighet (Goffman,
1963:14). Goffman för en diskussion kring hur den ”stigmatiserade” själv väljer
att hantera sin situation. Exempelvis genom att anamma sitt stigma och bli den
man förväntas vara eller sträva efter att anpassa sig till det ”normala” genom att
på olika sätt försöka skyla det man stigmatiseras för (aa, 1963:18-19).
6. TIDIGARE FORSKNING
Det finns en oändlig mängd litteratur som behandlar ämnet kultur i relation till
etnicitet. Det finns även mycket skrivet kring hur kultur bemöts samt hur det bör
bemötas inom socialt arbete. Det finns litteratur som på ett indirekt sätt för
diskussioner som kan kopplas till ”kulturkompetens”. Både Lena Dominellis och
även Paulina de los Reyes forskning anser vi tillhöra denna typ av litteratur och vi
har därför valt att lyfta dem i detta avsnitt. Endast i en ytterst liten del av den
litteratur vi studerat används ordet” kulturkompetens” direkt och i står i fokus.
Masoud Kamalis bok ”Kulturkompetens i socialt arbete” (2002) är vårt exempel
på tidigare forskning som lägger fokus just på ”kulturkompetens”. Vi anser att
dessa författare har varit och är tongivande i diskussionerna kring hur kultur
bemöts och bör bemötas i socialt arbete och väljer därför att i detta avsnitt kort
redogöra för deras forskning.
6.1 Socialarbetarens och klientens kulturella bakgrund
Masoud Kamali är professor i socialt arbete och är kanske en av Sveriges mest
kritiserade forskare i debatten om kulturkompetens. Han har skrivit boken
”Kulturkompetens i socialt arbete”, som utgavs i Sverige 2002. Denna bok
handlar om socialarbetarens och klientens kulturella bakgrund. ”Kulturkompetens
i socialt arbete” är en empirisk studie som handlar om relationen mellan
socialarbetare och klienter på ett antal svenska socialkontor (Kamali, 2002:9).
Kamalis syfte med studien var att undersöka huruvida klienter och socialarbetare
upplever för-och nackdelar med ”etnisk likhet”. I studien undersöktes upplevda
för-och nackdelar dels mellan socialsekreterare och klienter men även inom
socialsekreterarnas arbetsgrupp (Kamali, 2002:57). Resultatet av undersökningen
visade bland annat att det flesta av klienterna med invandrarbakgrund inte
18
uppfattar socialsekreterarnas invandrarbakgrund som något positivt (Kamali,
2002:150).
Kamali har även varit delaktig i en rad utredningar producerade av Statens
offentliga utredningar (SOU). Kamali har bland annat varit redaktör för ” Den
segregerade integrationen. Om social sammanhållning och dess hinder” (SOU
2006:73). Kamali är en förespråkare för det teoretiska perspektivet om strukturell
diskriminering. Han menar att strukturell diskriminering är något som existerar på
många fält samtidigt och att det är nödvändigt att på ett systematiskt sätt bearbeta
och bekämpa den på en strukturell nivå.
6.2 Anti-rasistiskt socialt arbete
Lena Dominelli är professor i social- och samhällsutveckling vid universitetet i
Southhampton. Genom sin omfattande forskning har hon producerat en mängd
litteratur och kommit att bli en erkänd och väl citerad författare genom
utvecklandet av antirasistiska sociala teorier. Hon har bland annat författat
böckerna ”Social work. Theory and practice for a changing profession” (2004)
och”Anti-racist social work” (1997). Dominelli liksom Kamali har ett fokus på att
förändringar inom socialt arbete måste ske på ett strukturellt plan i synnerhet då
socialt arbete nu befinner sig i en förändringsprocess. I ”Social work. Theory and
practice for a changing profession” utvecklar Dominelli tankar kring hur det
sociala arbetet teori och praktik ständigt befinner sig i en föränderlig kontext.
Genom ett flertal teorier utvecklar Dominelli i denna bok tankar och riktlinjer om
hur praktiker på ett mer effektivt sätt ska kunna bemöta de krav som ett
föränderligt samhälle för med sig.
Vi har valt att göra en mer utförlig redogörelse för Dominellis bok ”Anti-racist
social work” först och främst pågrund av att denna tillhör vår tidigare
kurslitteratur men även för att vi tror att den är betydelsefull i vår analys av
empirin. I ”Anti-racist social work” belyser Dominelli något som kanske är det
mest utmärkande för hennes forskning. Hon pekar på att rasism är verkligt och i
högsta grad existerar inom det sociala arbetet och att det är något som uppstår på
en strukturell nivå (Dominelli, 1997:7).
Dominelli talar om den maktrelation som finns mellan vita socialarbetare och
svarta klienter i England. Det råder alltid ett maktförhållande mellan en
socialarbetare och en klient, men hon betonar främst vikten av den maktrelation
som finns mellan vita socialarbetare och svarta klienter. En maktrelation där den
svarta sätts i underläge och på något sätt liknas vid ”gäster” i Storbritannien
medan de vita anses ”höra till” och därmed automatiskt får rollen som ”värd” och
överlägsna sina ”gäster” (Dominelli, 1997:45).
I sin bok identifierar hon tre olika typer av rasism; individuell och personlig
rasism, institutionell rasism samt kulturell rasism. Dessa tre former av rasism
menar Dominelli skapar tillsammans en dynamik vilket i sin tur reproducerar
rasistiska antaganden. Den individuella och personliga rasismen handlar om hur
individer i vardagen utan att direkt reflektera använder sig av negativa diskurser i
både sitt beteende och bemötande av andra samt i sitt vardagliga språk. Den
institutionella rasismen handlar om det oreflekterande uteslutandet av specifika
grupper utifrån vedertagna arbetsrutiner som sällan ifrågasätts. Den kulturella
rasismen handlar om hur den vita kulturens värderingar fungerar som
normsättande och överlägsen andra kulturer (Dominelli, 1997:7).
19
I boken ”Anti-racist social work” utvecklar Dominelli olika riktlinjer för hur det
sociala arbetet ska arbeta på ett anti-rasistiskt sätt för att tackla de tre olika
formerna av rasism hon identifierat. Först och främst måste människor i allmänhet
men kanske socialarbetare i synnerhet erkänna och bli medvetna om den kontext
de ingår i och att de ofrånkomligen är en del av denna och samhällets
maktstruktur. Självinsikt och medvetenhet om sina egna värderingar och
konsekvenser av dessa är ett nödvändigt första steg för möjliggörandet av ett antirasistiskt socialt arbete. Dessutom gäller det för den som arbetar med socialt
arbete att vara medveten om sin egen delaktighet i en dominerande ställning och
att våga ifrågasätta denna (Dominelli, 1997:166-167).
6.3 Etnicitet, genus och klass
Paulina de los Reyes är docent i ekonomisk historia och forskar inom områdena
makt, etnicitet, kön och arbete. De los Reyes har varit ensam redaktör för SOU
2006:37 ”Om välfärdens gränser och det villkorade medborgarskapet” som
granskar den strukturella och institutionella diskrimineringen inom
välfärdssystemet. Hon har även varit medredaktör tillsammans med Masoud
Kamali till SOU 2005:41 ”Bortom vi och dom”, som tar upp teoretiska
reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering. Båda dessa
utredningar har haft till uppdrag att kartlägga och identifiera de processer som
ligger bakom etnisk eller religiös diskriminering på en strukturell nivå (SOU,
2006:37, s.3).
De los Reyes har tillsammans med Irene Molina och Diana Mulinari varit redaktör
för boken ”Maktens (o)lika förklädnader” (2006). I denna antologi tas
problematiken i förhållandet mellan etnocentrism, klass och feminism upp. I de
los Reyes kapitel ”Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och
invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning” diskuterar hon vikten av att
förklara etnicitetens betydelse i ett historiskt sammanhang. Följande citat, anser
vi, beskriver kärnan i hennes resonemang;
”Min utgångspunkt är att etnicitet, i likhet med genus och klass, skapas i en social
praxis och inordnas i en hierarkisk struktur. Det är en struktur där makten
uttrycks i dikotomier och där den ena parten definieras som norm och den andra
som avvikelse” (de los Reyes, 2006:31).
Intersektionalitet är ett återkommande begrepp i boken ”Maktens (o)lika
förklädnader” (2006). Begreppet har sin utgångspunkt i att alla människor är
bärare av många epitet samtidigt, det vill säga som invandrare och kvinna kan
man riskera att utsättas för ett dubbelt förtryck. Man kan beskriva det som att en
människa alltid är summan av de positioner man har i de olika socialt
konstruerade kategorierna (de los Reyes, Molina & Mulinari, 2006:23). Tankar
kring intersektionalitet anser vi vara värdefulla att beakta i vårt uppsatsarbete då
det är en viktig aspekt av hur människor bemöts inom det sociala arbetet. Något
av kärnan i att på ett kompetent sätt bemöta en klient är just, anser vi, att förstå
klientens situation utifrån ett helhetsperspektiv. Intersektionalitetsbegreppet
lägger vikten just vid att se en individ utifrån hela dennes livssituation och
verklighet och därför anser vi att begreppet är relevant för denna uppsats.
Vi har i detta avsnitt gjort en sammanställning av tidigare forskning, främst av
författare till litteratur som ingått i vår utbildning och som även enligt oss belyser
20
hur de generella diskussionerna kring ämnet har förts. Genomgången av denna
litteratur har givit oss begrepp som exempelvis intersektionalitet och antirasistiskt socialt arbete, dessa tar vi med oss som redskap till vårt nästa avsnitt där
vi presenterar vårt resultat och vår analys.
7. RESULTAT OCH ANALYS
Vi kommer i detta avsnitt att redogöra för vilka tankegångar kring kompetens i
relation till kultur i socialt arbete som vi kan skönja i litteraturen och varva dessa
med vår analys av vad de olika tankegångarnas grundbudskap får för betydelse för
socialarbetaren och klienten i mötet. Vår ambition är här att presentera några av
de grundtankar forskare lägger fram i litteraturen och lyfter i diskussionen kring
vad ”kulturkompetens” kan vara. Utifrån de svar litteraturen ger oss kommer vi att
med hjälp av tankar och idéer från rollteorin och den symboliska interaktionismen
granska och analysera de grundresonemang kring begreppet ”kulturkompetens” vi
valt ut. Därigenom vill vi ge en aning mer nyanserad bild av vad begreppet
”kulturkompetens” kan få för betydelse för socialarbetaren och klienten i mötet
utifrån vad litteraturen säger.
Vår förhoppning är att vi genom analysen även kommer att kunna öka vår egen
samt andras förståelse av det mångfacetterade begreppet ”kulturkompetens”. Vi
vill även peka på komplexiteten i begreppet. Utifrån de resultat och de svar
litteraturen givit oss vill vi i analysen lyfta återkommande resonemang som vi
funnit i litteraturen samt i vår analys visa på de underliggande och ibland
motsägelsefulla budskap som vi genom kritisk granskning upptäckt i litteraturen.
Vår intention är inte att kritisera olika författare eller ställa dem mot varandra,
utan det vi är intresserade av är hur deras argument kan ses ur olika perspektiv
samt relationen dem emellan. Vi kommer att utgå från våra två frågeställningar
som handlar om dels hur diskussionen förs kring ”kulturkompetens” och
närliggande begrepp i litteraturen i avseende av begreppets innerbörd samt
eventuella följder samt när kultur får betydelse i mötet mellan socialarbetare och
klient.
I vårt sökande efter vad ”kulturkompetens” är tycker vi att nedanstående citat
beskriver problematiken i att finna ett svar:
”In some ways, it is easier to define what cross- cultural sensitivity is not than to
pinpoint what it is.” (Green, 1999:88)
I litteraturen poängteras ofta vad som görs fel i det sociala arbetet i bemötandet
med klienter med annan etnisk eller kulturell bakgrund och vilka strategier som
bör användas för att uppnå en kompetens för att möta andra kulturer. Vad denna
”kulturkompetens” faktiskt är dock något som sällan definieras. Vi kommer nedan
att gå igenom vad de olika författarna lägger för innebörd i begreppet
”kulturkompetens” samt andra närliggande begrepp.
Vi kommer nedan att bearbeta begreppen “ethnic-sensitivity” och “cultural
awareness”. Anledningen till att vi valt redogöra för dessa begrepp är att de i
mångt och mycket delar samma grundtankar i sina resonemang om hur ett socialt
arbete bör se ut i ett mångkulturellt samhälle samt vad man som socialarbetare bör
lägga vikt vid.
21
7.1 ”Ethnic-sensitivity”
Ett begrepp som vi stött på i litteraturen och som tycks sammankopplas med den
kompetens som efterfrågas i mötet mellan socialarbetare och klienter från andra
”kulturer” är ”ethnic-sensitivity”. Med etnisk sensitivitet enligt detta begrepp
menas att socialarbetarens bemötande bör utgå från en slags medvetenhet och
lyhördhet i mötet med den invandrade klienten. Boken ”Ethnic-Sensitive Social
Work Practice” (1999) skriven av Devore och Schlesinger är en handbok för
praktiker och blivande praktiker inom socialt arbete. Värt att notera är att
författarna har sin utgångspunkt i det sociala arbetets praktik i USA. Författarna
poängterar att det ej går att bortse från att människor har olika etniska bakgrund
och att detta är något som bör beaktas i det praktiska sociala arbetet (Devore &
Schlesinger, 1999:109). Författarna menar att alla etniska grupper är unika och
bör bemötas utifrån detta:
”Each ethnic group has a unique history with respect to oppression and
discrimination, and each has different emphases and values attached to academic
pursuits, to family, to respective roles of men and women, to the way the elderly
are to be cared for, and to the ways in which religious teachings are translated
into dictums for daily living” (Devore & Schlesinger, 1999:56).
7.1.1 ”Ethnic-sensitivity” – vad betyder det?
Redan i det inledande stycket ovan som beskriver vad litteraturen säger kan vi
bara genom att läsa begreppet ”ethnic-sensitivity” i dess ordalydelse börja
reflektera över vad orden i sig själva förmedlar till oss som läsare. Den etniska
lyhördheten som socialarbetaren i denna handbok uppmanas att handla efter i
mötet med en invandrad klient lägger fokus på klientens etnicitet. Därigenom
placeras klienten in i ett fack utifrån sin etnicitet. Detta tolkar vi som att vissa
klienter ses som mer ”etniska” än andra, åtminstone vara bärare av en etnicitet
som anses ha större betydelse än andras. Vad vi menar det detta är att man bortser
från att alla människor bär på en etnicitet, vi alla är ju födda någonstans, men den
sociala praktikens uppenbara behov av att använda och konstruera begrepp som
”ethnic-sensitivity” tyder på att vissa etniciteter anses skilja sig från andra då
dessa kräver en speciell lyhördhet.
Självklart är det av största vikt att man som socialarbetare intar en öppenhet och
lyhördhet för klienten och dennes behov, detta är någonting som alltid ska gälla.
Dock finner vi det intressant och tänkvärt att ett budskap och en uppmaning som
denna att arbeta etniskt sensitivt, det vill säga att beakta och vara lyhörd för
klienters etniska bakgrund, i all sin välmening, samtidigt, anser vi, bär på en
underliggande tanke om kulturer och etnicitet som någonting homogent och
statiskt. Vi menar att ett behov av att skapa ett begrepp såsom ”ethnic-sensitivity”
manar till en specifik öppenhet gentemot en viss grupp klienter. Detta anser vi
leder till dels en kategorisering av en viss klientgrupp, men även en svårighet i att
förhålla sig objektiv i sin öppenhet gentemot denna grupp.
Denna, enligt oss, homogena syn på en klientgrupp anser vi ha likheter med
tankar inom det kulturessentialistiska synsättet. Tillämpningen av ett
kulturessentialistiskt synsätt innebär enligt Kamali (2002: 20-21) ofta en
kategorisering av individer utifrån etnisk bakgrund. Individer kulturaliseras, det
vill säga, ses endast utifrån sin kultur, en kultur som tillskrivs en specifik essens
menar Ålund (2002:295). Det vi med detta resonemang vill belysa är att
innerbörden av en tillsynes oskyldig och välment strategi i hur bemötandet av
22
klienter bör ske kan innebära en risk för att klienter i slutändan endast
kategoriseras utifrån som i detta fall sin etnicitet och därmed tas ifrån rätten att
bara vara en klient utan ett epitet. Vi lämnar nu analyserandet för en stund och
återgår till redogörelsen över vad författarna mer säger angående ”ethnic
sensitivity”.
7.1.2 Sju förståelsenivåer för att uppnå ”ethnic-sensitivity”
Devore och Schlesinger menar att vägen till ett etniskt sensitivt socialt arbete är
att erhålla en medvetenhet och kunskap om framförallt sju olika förståelsenivåer
kring det sociala arbetets praktik (Devore & Schlesinger, 1999:109). Författarna
menar vidare att var och en av de sju förståelsenivåerna är lika viktiga för den
kompetens en socialarbetare bör besitta och framförallt att de olika typer av
kunskap som behandlas i de olika nivåerna tillsammans ger den kompetens som i
slutändan även möjliggör ett etniskt sensitivt socialt arbete i praktiken (Devore &
Schlesinger, 1999:92-93).
7.1.2.1 Förståelsenivå 1,2,3 - grundläggande kunskap inom socialt arbete
1. Den första förståelsenivån handlar om det sociala arbetets grundläggande
värderingar. Trots värderingarnas tyngd och betydelse för det sociala arbetets
praktik menar författarna att dessa värderingar ständigt måste ifrågasättas och
konfronteras då samhället inte är statiskt utan föränderligt och därför kräver detta.
Dock menar författarna att det sociala arbetet alltid bör ta hänsyn till människors
egna förutsättningar för att förändra sin situation, respektera deras människovärde
och se deras möjligheter (Devore & Schlesinger, 1999:93-94).
2. Den andra förståelsenivån handlar om att socialarbetaren bör ha en
grundläggande kunskap om mänskligt beteende och sociala miljöer.
Socialarbetaren måste ha en förståelse för hur människans beteende påverkas av
miljön, både tidigare och nuvarande. Hänsyn bör även tas till att människans
beteende är föränderligt över tid (Devore & Schlesinger, 1999:95).
3. Den tredje förståelsenivån handlar om att socialarbetaren bör ha goda
kunskaper om sitt lands välfärdspolitik samt hur denna kommer till uttryck och
påverkar det sociala arbetets praktik och den service som ges till medborgarna
(Devore & Schlesinger, 1999:99).
De tre första förståelsenivåerna handlar om att det för socialarbetaren är
nödvändigt att ha grundläggande kunskaper för det sociala arbetets praktik. Dessa
grundläggande kunskaper handlar om det sociala arbetets värderingar och etiska
grunder, kunskap om människors beteende utifrån social miljö samt kunskap om
social- och välfärdspolitik och andra sociala instanser och myndigheter och ha
färdighet att använda kunskapen i sitt praktiska arbete.
Vi anser att de tre första punkterna kan kopplas till socialarbetarens yrkesroll.
Enligt rollteorin är yrkesroller ett exempel på en social roll med vilken följer
socialt definierade förväntningar. Det vill säga i detta sammanhang förväntas en
socialarbetare inneha viss kompetens som tillexempel kunskap om det sociala
arbetets grundläggande värderingar just med avseende på den yrkesroll denne
innehar. De första punkterna talar således om de generella förväntningarna på en
socialarbetare och på dennes kompetens. Det rör sig således om förväntningar på
en generell kunskap och färdighet som inte är specifik och inriktad på speciella
klientgrupper.
23
7.1.2.2 Förståelsenivå 4 – självinsikt, social roll och identitet
4. En av de kanske viktigaste förståelsenivåerna som bör beaktas för att kunna
uppnå ett etniskt sensitivt socialt arbete är att praktikern bör ha insikt i och vara
medveten om sin egen identitet. Här rör det sig även om den egna etniska
identiteten och hur denna kan komma att påverka det sociala arbetet man utför.
Denna självmedvetenhet gäller dock inte bara etnicitet, utan även andra aspekter.
Man bör enligt Devore och Schlesinger som kompetent socialarbetare känna sig
själv så pass väl att man kan ta ansvar för sina känslor och reaktioner i sin
yrkesroll (Devore & Schlesinger, 1999:100-101).
”Self-awareness is essential because the disciplined and aware self remains one
of the profession´s major tools that must be developed into a fine instrument”
(Devore & Schlesinger, 1999:100).
Författarna talar även om att vissa socialarbetares bakgrund kan påverka deras
tolkningar och bemötande av andra i deras yrkesroll mer än andras. De menar att
en socialarbetare som exempelvis är gift med någon med annan etnisk bakgrund
eller har föräldrar med olika etnisk bakgrund bör vara extra medvetna om och
beakta hur de själva påverkas av detta samt även påverkar klienter de möter. Å
andra sidan menar de att en socialarbetare som inte identifierar sig så mycket med
sin etniska bakgrund bör vara extra medveten om att etnicitet kan ha stor
betydelse för andra:
”Workers who have little sense of ethnic identification must realize that for many
others ethnicity is a force that shapes movement through the individual and family
life cycle and determines appropriate marriage partners, language, certain
dietary selections, and the various subtleties of daily life” (Devore & Schlesinger,
1999:103).
I den fjärde förståelsenivån belyses, enligt oss, att utöver den sociala roll
socialarbetaren har utifrån sitt yrke är även den sociala och personliga identiteten
något som får betydelse i mötet. Detta anser vi då författarna i denna punkt
poängterar att en socialarbetare inte endast ska vara medveten om klientens
etnicitet utan även vara medveten om sin egen identitet och sin egen etniska
identitet och hur denna kan komma att påverka hur denne utför det sociala arbetet.
Etnicitet och kön är exempel på några av de starkaste identitetskällorna vad gäller
vad som bestämmer en individs sociala identitet (Giddens, 2003:43-44).
Tillexempel kan en social identitet vara en kvinnlig, svensk socialsekreterare.
Som vi redan nämnt medför yrkestiteln även en social roll med på förhand
definierade förväntningar (Payne, 2002:222).
Författarnas uppmaning till socialarbetare att ta hänsyn till och beakta sin egen
sociala identitet och hur denna kan påverka bemötandet av den invandrade
klienten låter som en klok strategi i teorin men frågan är i vilken utsträckning den
går att omsätta i praktiken. Det vi menar med detta är i vilken utsträckning det för
socialarbetaren är möjligt att samtidigt som denne bör beakta på vilket sätt den
egna identiteten kan påverka mötet, och samtidigt besvara kravet på ett objektivt
bemötande. Vi tolkar det som att författarna menar att vägen till ett objektivt
bemötande, i sitt sammanhang då de pratar om etnicitet, är genom att
socialarbetaren först ser till sin egen etniska identitet och hur denna kan komma
att påverka mötet och därefter väljer strategi för ett lämpligt och lyhört bemötande
24
av klienten. Således skulle man kunna uttrycka det som, menar vi, att subjektivitet
krockar med objektivitet i mötet.
Vi tror att den sociala identiteten är den form av identitet som får störst betydelse i
mötet mellan socialarbetare och klient. Dock vill vi lyfta den personliga
identiteten som något som också den kan få betydelse i mötet. Utöver en social
identitet bär alla människor även på en personlig identitet. Denna identitet bygger
på en individs individuella egenskaper och är således den form av identitet som
skiljer individer åt och gör oss unika (Giddens, 2003:43-44). Denna form av
identitet kanske inte främst kommer till uttryck verbalt utan snarare genom en
icke-verbal kommunikation tillexempel genom symboler som klädsel och
kroppsspråk. Här kan den symboliska interaktionismen hjälpa oss att se hur två
individer i ett möte påverkas av och tolkar varandras icke-verbala signaler.
Enligt den symboliska interaktionismen kan då individer i mötet har gemensamma
tolkningar av gemensamma symboler förenkla kommunikationen och samspel
dem emellan (Giddens, 2003:568). Detta, menar vi, torde tyda på att då två
människor i ett möte tolkar symboler olika kan kommunikationen dem emellan
försvåras och bli en större utmaning. För att återknyta till vad Devore och
Schlesinger (1999) i sin fjärde punkt säger angående vikten av självmedvetenhet
hos socialarbetaren så är vår fråga i hur stor utsträckning som en socialarbetare
kan vara medveten om och beakta sin egen identitet i möte med den klient man
anser behöva en etnisk lyhördhet inför.
Vi anser det vara av betydelse att åtminstone reflektera över i vilken mån man
som socialarbetare faktiskt kan agera utifrån kravet på medvetenhet om sin egen
identitet och etniska identitet. Något man kan fundera över hur stor roll
tillexempel klädsel och val av smycken bör beaktas i mötet med klienter, det vill
säga vilka signaler man genom dessa symboler sänder ut. Minst lika viktigt är hur
man själv i sin yrkesroll har förväntningar på klienten utifrån dennes personliga
och sociala identitet på samma sätt som denne skapar sig förväntningar i mötet.
7.1.2.3 Förståelsenivå 5 – etnicitet som påverkansfaktor på olika plan
5. Den femte förståelsenivån författarna tar upp handlar även denna om att
socialarbetaren måste ha en förståelse för att etnicitet kan vara en faktor som kan
påverka klientens vardagliga liv på olika plan:
”The impact of the ethnic reality on the daily life of clients is evident at all
positions in the individual and family life course and in any environment in which
they may find themselves”(Devore & Schlesinger, 1999:104).
För att exemplifiera detta tar författarna upp en ensamstående, arbetslös,
bidragstagande, ogift afroamerikansk kvinna med en tioårig son, boende i USA.
De tar detta som ett exempel på hur en individ kan bära på många olika epitet som
tillsammans kan innebära en ofrivillig position i samhället som är problematisk att
ta sig ur (Devore & Schlesinger, 1999:103-104).
Författarna talar om att klienten ofta är bärare av ett antal olika epitet som kan få
olika betydelse i olika sammanhang. Här vill vi visa att Devore och Schlesinger
(1999) betonar vikten av en förståelse av att människor bär på många olika epitet
samtidigt, något som även De los Reyes, Molina och Mulinari (2006:23) talar om
i sina diskussioner kring intersektionalitet vilket vi nämnt i avsnittet tidigare
25
forskning. Intersektionalitetsaspekten anser vi verkar vara något ett flertal forskare
ser som en viktig faktor att beakta i bemötandet av klienter. Denna femte
förståelsenivå uppmanar således till, anser vi, att socialarbetaren bör reflektera
över att somliga klienter, tillexempel invandrarkvinnor, löper en större risk att
utsättas för ett dubbelt förtryck på grund av de bär på ett antal olika icke valda
epitet som i sammanhang kan värderas negativt.
Vi vill framhålla att socialarbetaren på samma sätt som klienten är bärare av olika
epitet vilket kan få betydelse i exempelvis mötet mellan denne och klienten. För
att exemplifiera detta kan vi ta ett möte mellan en vit, västerländsk, manlig
socialsekreterare och en mörkhyad kvinna från ett icke-västerländskt land. I detta
möte är det viktigt att socialarbetaren beaktar klientens situation men lika viktigt,
anser vi, sin egen position i samhället och hur denna kan komma att uppfattas av
klienten. Det vill säga socialarbetaren måste i detta fall vara medveten om sin
”dubbla maktposition” med avseende den makt som ofrånkomligen existerar i
mötet mellan socialarbetare och klient samt även i detta fall det faktum att han är
man, vit och västerländsk.
7.1.2.4 Förståelsenivå 6,7 – att beakta och parentessätta etnicitet och kultur
6. Den sjätte förståelsenivån belyser att socialarbetaren måste ha kunskap om de
olika vägar och anledningar som föranleder att en klient söker hjälp och att detta
kan komma att påverka hur hjälpen förmedlas men även uppfattas av klienten. Det
viktiga är att socialarbetaren är professionell nog att inte lägga någon värdering i
hur en klient kommit till denne, då det ibland händer att klienter tillskrivs problem
som de inte uttalat att de har. Socialarbetare måste förutsättningslöst göra sitt
bästa för att bemöta dennes problem så som denne uppfattar dem (Devore &
Schlesinger, 1999:106-107).
7. Den sjunde och sista förståelsenivån handlar om att socialarbetare bör vara
medveten om vilka olika möjligheter som finns för att hjälpa klienten.
Socialarbetaren bör anpassa praktiken så att de insatser som utförs tar hänsyn till
specifika behov som är förknippade med tillhörighet till en specifik etnisk grupp
eller en särskild social klass. Med detta menas att socialarbetaren bör tillämpa de
olika strategier och tillvägagångssätt denne besitter genom sin profession då det i
processen krävs att socialarbetaren måste bemöta den enskildes behov och i
största mån som möjligt agera utifrån detta (Devore & Schlesinger, 1999:171).
I den sjätte och den sjunde förståelsenivån är budskapet att socialarbetaren bör se
klienten och dennes problem utifrån hur klienten själv uppfattar sin situation.
Resonemanget ovan behandlar vikten av att som socialarbetare inte lägga någon
värdering i hur och varför en klient sökt hjälp utan lägga allt fokus på att hjälpa
klienten förutsättningslöst. Samtidigt som uppmaningen lyder att inte lägga någon
värdering i vem klienten är och varför denna sökt hjälp, så uppmanas
socialarbetaren att ta hänsyn till klintens etniska tillhörighet eller/och sociala klass
och anpassa praktiken efter detta. Återigen anser vi att budskapet om hur ett
etniskt-sensitivt arbete bör gå till är motsägelsefullt.
Vi anser även att strategin självklart har goda grunder och intentioner, dock är det
viktigt att reflektera över dess komplexitet. Det vi menar är att enligt den sjätte
punkten ska man som socialarbetare fokusera på klientens problem oavhängigt
vem klienten är och hur denne kom i kontakt med socialarbetaren. I den sjunde
punkten däremot uppmanas socialarbetaren bemöta den enskildes behov med
26
hänsyn till de behov denne antas ha utifrån att denne tillhör en specifik etnisk
grupp eller social klass. Kort sagt så anser vi att det blir problematiskt då man som
socialarbetare samtidigt som man ska bortse från någons bakgrund skall anpassa
och ta hänsyn till densamma i praktiken.
7.1.3 Reflektion om innebörden av begreppet ”ethnic-sensitivity”
Genom vår granskning av vad denna handbok säger angående hur socialarbetare
kan arbeta etniskt-sensitivt, har vi i vår analys belyst vad vi anser vara komplext i
hur strategierna för att uppnå denna etniska kompetens presenteras.
Förståelsenivåerna var för sig ter sig logiska och självklara dock menar vi att då
de sätts i relation till varandra framträder ibland motsägelsefulla budskap som kan
vara svåra att förena i mötet mellan socialarbetare och klient. Vi kommer nu att
redogöra för hur ytterligare en handbok för socialarbetare hanterar frågan om hur
arbetet med invandrar klienter ska gå till. Från begreppet ”ethnic-sensitivity” går
vi nu över till ”cultural awareness”.
7.2 ”Cultural awareness”
Boken ”Cultural Awareness in the human services” (1999) är i likhet med
”Ethnic-Sensitive Social Work Practice”, en handbok för praktiker inom socialt
arbete som presenterar teorier och praktisk handledning för arbete med en
multikulturell klientgrupp. Green (1999) beskriver “kulturkompetens” som
följande:
”The service provider who is culturally competent can deliver professional
services in a way that is congruent with behaviour and expectations normative for
a given community and that are adapted to suit the specific needs of individuals
and families from that community” (Green,1999: 87).
7.2.1 Grunderna för “cultural awareness”
För att illustrera sina idéer har Green gjort en modell med vad han anser vara
grunderna för ”cultural awareness” i praktiken. Den handlar om att
socialarbetaren måste vara medveten om sin egen begränsning. Han menar att ett
kulturrelativistiskt synsätt kan minska socialarbetarens begränsning och
möjliggöra en ”cultural awareness” hos socialarbetaren. Vidare talar han om att
socialarbetaren måste ha ett intresse för samt vara medveten om kulturella
skillnader och ha en öppen inställning till att skillnaderna existerar. Att vara
öppen för att lära sig i mötet med sina klienter och att våga iklä sig en roll som
”elev” i sammanhanget är ett viktigt tillvägagångssätt för ”kulturkompetent”
handlande enligt Green
”All cross-cultural encounters are potential learning experiences. They may
result in the discovery of new information or in a better understanding of
something that was not fully appreciated before. But learning depends on the
social worker´s willingness to adopt something of a student role, something not
easy for everyone to do”(Green, 1999:89-91).
Vi vill i analysen av Greens fempunktsmodell lyfta hans tanke om att ett
kulturrelativistiskt synsätt kan minska socialarbetarens egen begränsning i mötet
med klienten. Kulturrelativism är något vi tidigare nämnt i vår begreppsdiskussion
där det bland annat sägs att kulturrelativism i likhet med kulturessentialism
betraktar kulturer som homogena och avgränsade från varandra. Återigen manas
socialarbetaren till att förstå och se klienten utifrån dennes förutsättningar och
27
parentessätta sina egna värderingar i och om klientens situation. Vi vill än en gång
visa på det komplexa i att en god intention även kan innebära en definierad
kategorisering av klienten och i detta fall även en kulturalisering av klienten.
Å andra sidan kan denna risk motverkas, menar vi, genom att Green menar att
”cultural awareness” är något som en socialarbetare lär sig i en lärandeprocess där
denne kontinuerligt testar sina egna värderingar men även sätter sig själv i en
slags ”elevroll” där klienten står för lärandet och kunskapsinformationen. Vi ser
detta som ett sätt att motverka synen på kultur som något homogent.
För att detta skall fungera är det dock socialarbetarens förmåga och orädsla inför
att inta en elevroll samt klientens vilja och möjlighet i situationen att vara ”lärare”
och dela med sig av information om sin kultur. Utmaningen i detta ligger i att om
detta ska fungera så måste de sociala rollerna klient och socialarbetare emellan
”kastas om”, vilket innebär att maktrelationen blir omvänd. Detta tror vi för
klienten kan uppfattas som både skrämmande i den bemärkelsen att
socialarbetarens roll som den professionella förändras, men kan likväl uppfattas
positivt då klienten kan känna att denne på så sätt kan påverka sin egen situation.
På samma sätt tror vi att det för socialarbetaren kan bli en aning förvirrat då det
för denne är nödvändigt att erkänna och blotta sina kunskapsluckor för klienten.
Således är denna tanke en utmaning för både klient och socialarbetare.
Green poängterar även att en ”kulturkompetent” socialarbetare bör ha förmågan
att hjälpa sina klienter och uppmuntra dem att se till och ta tillvara på de kulturella
resurser de själva har tillgång till. Dessa resurser skulle kunna vara dels deras
egna sociala nätverk men även andra grupper och organisationer i samhället som
kan vara till stöd (Green, 1999:91-92). Green beskriver även vad som är själva
kärnan i att arbeta med ”cultural awareness”. Det handlar om att socialarbetaren
skall se kulturen som en mångfald av föränderliga levnadssätt som inte är statiska
och att acceptera att denna mångfald existerar (Jergeby & Harms-Ringdahl,
1999:63).
7.2.1.1 ”Cultural awareness” och professionalism
Green understryker att modellen ej innebär att den socialarbetare som genom
träning erhållit ”kulturkompetens” ska överta eller uppträda som om dennes själv
är medlem av den kultur klienten tillhör:
”It is important to understand what the definition of cultural competence says and
what it does not say. It does not say – and I want to be emphatic on this point –
that the trained individual will be able to conduct himself or herself “as though”
he or she were a participating member of a client community. That is clearly
absurd and to make that capability a personal or professional training goal would
be misleading and dangerous” (Green, 1999:87).
Med kulturkompetens enligt Green menas endast att en socialarbetare
kontinuerligt under sitt arbete erhåller kunskap och medvetenhet om andra
kulturer som man sedan omsätter i det praktiska sociala arbetet. Det viktigaste är
således att socialarbetaren har en förmåga att omsätta sina kunskaper och sin
medvetenhet till professionalism i bemötandet av klienterna. Green lägger även
stor tonvikt vid att professionalismen hos en socialarbetare ligger i att denne
måste se förbi klientens kultur för att kunna fokusera på vad den egentliga
problematiken handlar om och vad som är klientens behov (Green, 1999:87-88).
28
Något vi här vill uppmärksamma är att Green understryker att det inte är
eftersträvansvärt att som socialarbetare överta eller uppträda som om man vore en
del av klientens kultur med tron om att detta skulle förbättra mötet med klienten.
Som Green uttrycker det:
”Cultural competence means only that the worker has a systematically learned
and tested awareness of the prescribed and proscribed values and behavior of a
specific community, and an ability to carry out professional activities consistent
with that awareness” (Green, 1999:87).
Detta är i relation till socialtjänstens strategi för att öka ”kulturkompetensen” i
personalstyrkan (Kamali, 2002), intressant då deras lösning varit att anställa
invandrade socialsekreterare. För att tydliggöra detta menar vi att Green ser på
”cultural awareness” som något en socialarbetare genom kontinuerlig
kunskapsinhämtning erhåller, medan praktikens egen lösning som Kamali
kritiserat, snarare varit att anställa socialsekreterare med invandrarbakgrund. På så
vis kan praktikens egen lösning i vissa fall tyckas ligga långt bort från strategier
som Greens.
7.3 ”Ethnic-sensitivity” och ”cultural awareness” i relation till varandra
Begreppen ”ethnic-sensitivity” och ”cultural awareness” anser vi ger ett liknande
budskap i sina resonemang då båda handlar om att en socialarbetare för att kunna
arbeta ”kulturkompetent” måste ha vissa grundläggande kunskaper och
erfarenheter som erhålles i en stegvis process. De två resonemangen lägger fokus
på vikten av socialarbetarens medvetenhet om både sin egen identitet samt
klientens. Vidare poängteras i båda resonemangen att man inte ska bortse från att
människor har olika etnisk bakgrund och vara öppen med att skillnaderna
existerar. Samtidigt uppmanas socialarbetaren att se klientens verkliga problem så
som klienten uppfattar det och se förbi klientens kultur och etniska bakgrund.
Således ligger problematiken i detta resonemang i att man som socialarbetare
uppmanas att se förbi just samma sak som man samtidigt uppmanas att vara
medveten om, det vill säga kultur och etniska bakgrund.
Både Green (1999) och Schlesinger och Devore (1999) menar i sina respektive
handböcker att en kulturkompetent socialarbetare bör vara medveten om sin egen
identitet och etniska bakgrund. Green (1999) menar att en socialarbetare som
anammar ett kulturrelativistiskt synsätt ökar chanserna att inte begränsas av sin
egen identitet i mötet. På samma sätt talar även Devore och Schlesinger om vikten
av att som socialarbetare ha insikt i och vara medveten om sin egen etniska
identitet. I presentationen av dessa två handböcker har vi har vi redogjort för vilka
metoder en socialarbetare kan använda sig av för att erhålla kunskap om och
kompetens i att arbeta med en mångkulturell klientgrupp. Vi kommer i vårt nästa
avsnitt att redogöra för en annan strategi för hur ”kulturkompetens” kan erhållas,
nämligen hur den svenska socialtjänsten genom att anställa socialsekreterare med
invandrarbakgrund har försökt att öka ”kulturkompetensen” hos sin personal.
7.4 ”Kulturkompetent” i sig själv?
Vi väljer här att ta upp och lyfta den diskussion Masoud Kamali för i sin bok
”Kulturkompetens i socialt arbete” (2002) som vi tidigare nämnt i vårt avsnitt om
tidigare forskning. Vi kommer i detta avsnitt att dels analysera vad Kamali själv
uttrycker i sin studie angående ”kulturkompetens”. Vi väljer även att själva
använda oss av direkta citat från några av de socialsekreterare Kamali intervjuat i
29
sin studie. Vi valt detta tillvägagångssätt då vi anser att en kombination av
Kamalis egen diskussion och vår egen direkta analys av de citat han själv valt att
lyfta i sin studie tillsammans ger oss en bild av hur ”kulturkompetens” kommit att
uppfattas på fältet. Kamali belyser det faktum att kommunikationssvårigheter
mellan den monokulturella socialtjänsten och heterogena klientgruppen har varit
det som synliggjort behovet av en kulturkompetent personal. Socialtjänstens
lösning har varit att anställa socialsekreterare med invandrarbakgrund för att
därigenom få ett bättre resultat i arbetet med invandrarklienter. Till grund för
Kamalis studie om det mångkulturella förhållandenas betydelse bland klienter och
personal på socialkontoren ligger hans eget intresse att ta reda på om anställning
av socialsekreterare med invandrarbakgrund är en fullvärdig strategi för att öka
”kulturkompetensen” inom socialtjänsten samt vad konsekvenserna av detta kan
vara (Kamali, 2002:13).
7.4.1 Invandrade socialsekreterares syn på sin ”kulturkompetens”
Enligt Kamalis studie ser gruppen av invandrade socialsekreterare själva sin
”kulturkompetens” som något positivt då de menar att denna bidrar till en ökad
förståelse i mötet med klienten men även att deras ”kulturkompetens” bemöts med
respekt från de svenska kollegorna. En invandrarsekreterare uttrycker följande:
”Tack vare min invandrarbakgrund får jag respekt av mina kollegor. De betraktar
mig som en resurs och kulturkompetent person som kan hjälpa dem” (Kamali,
2002:122).
Om vi lämnar Kamalis tolkning för en stund och själva analyserar citatet ovan
tolkar vi det som att denna socialsekreterare känner sig uppskattad och
respekterad av sina svenska kollegor just på grund av sin ”kulturkompetens”.
Självklart är det viktigt att man i sin yrkesroll känner sig uppskattad och
respekterad men i detta avseende, anser vi, att det viktigt att fundera över på
vilken grund de svenska kollegorna visar uppskattning. Tydligt är att det just är
dennes ”kulturkompetens” som ses som resurs i sammanhanget. Frågan är vari
kompetensen anses ligga. Vår tolkning av detta är att ”kulturkompetens” i detta
sammanhang ses som något en människa bär med sig utifrån sin etniska bakgrund.
Om så är fallet, föreligger en risk att man som svensk socialsekreterare har en
uppfattning om att ”kulturkompetens” inte är något denne själv kan utveckla utan
det är något som är avhängigt av etnisk och kulturell bakgrund. Det sorgliga i ett
sådant resonemang anser vi vara att man då som svensk socialsekreterare låter bli
att anstränga sig och lämpar över ansvaret på dem som anses ha denna typ av
kompetens.
7.4.2 Svenska socialsekreterares syn på ”kulturkompetenta” kollegor
Om vi funderar över hur de svenska kollegorna tycks förhålla sig till den
”kulturkompetente” kollegan kan det vara intressant att sätta det i relation till det
etnocentriska förhållningssättet som vi behandlat tidigare i denna uppsats. De
svenska socialsekreterarna som ju tillhör majoritetssamhället i detta sammanhang
tycks distansera sig till sina invandrade kollegor i termer av ”vi” och ”dom”. Där
”vi” är de svenska socialsekreterarna och ”dom” är de” kulturkompetenta”
socialsekreterarna med invandrarbakgrund. Tillhörigheten till majoritetskulturen,
för med sig en maktposition som anses rättfärdiga majoritetskulturens medlemmar
att definiera ”dom” andra, det vill säga ”dom” som inte anses tillhöra
majoritetskulturen. Ett etnocentriskt synsätt kan även föra med sig att
majoritetskulturen distanserar från ”dom” andra på grund av en ovilja och ett
30
ointresse för den andra kulturen vilket kan leda till ett uteslutande av denna
(Ringqvist, 2002:46-50). Om vi nu återigen ser till de svenska socialsekreterarnas
sätt att se på sina invandrade kollegors ”kulturkompetens” kan vi utifrån dessa
tankar skönja en risk för att dels de svenska kollegorna inte anstränger sig för att
bli ”kulturkompetenta” då detta anses vara något som ”dom” är och har. Men även
att detta för med sig en reproduktion av ”vi” och ”dom” vilket även innebär att
”kulturkompetens” ses som något onåbart för en svensk socialsekretare.
7.4.3 ”Kulturkompetens”- fördomar och förväntningar
Dock har Kamalis (2002) undersökning visat att alla invandrade socialsekreterare
inte uppfattar sin ”kulturkompetens” och sina svenska kollegors syn på dem som
”kulturkompetenta” enbart som något positivt. De menar att det ofta ställs
oproportionerligt höga förväntningar på dem och deras ”kulturkompetens”
(Kamali, 2002:119). De menar även att missförstånd kan uppstå i arbetsgruppen
och att de svenska kollegorna kan vara fördomsfulla i betraktandet av
”kulturkompetens” i förhållande till annan professionell kompetens.
”/…/Jag har blivit bemött med ifrågasättande häpnad. Till exempel, det här med
kulturkompetens. Som jag säger, det blir för löjligt. Jag har en bakgrund från Iran
men när jag ska jobba med människor från andra länder, då har jag ingen
kompetens. Till exempel, en chilenare eller en afrikan. Då får jag en känsla av att
de förväntar sig att man har kulturkompetens. Det känns som om det blir konstigt
om man säger ”du som har kulturkompetens”. Då undrar jag vad de menar”
(Kamali, 2002:123).
Utifrån sina resultat av intervjuerna poängterar Kamali att en socialsekreterare
med invandrarbakgrund måste värderas utifrån andra egenskaper än endast sin
kulturkompetens då de annars riskerar att marginaliseras. Med detta menar han att
risken föreligger, som även citatet ovan speglar, att socialsekreterare med
invandrarbakgrund endast hänvisas till att arbeta med invandrarklienter. Kamali
menar då att de invandrade socialsekreterarnas professionalism hamnar i
skymundan då deras kompetens anses ligga i deras ”kulturkompetens” (Kamali,
2002:139).
Återigen blir det i citatet ovan tydligt att ”kulturkompetens” ses som en specifik
kompetens hos ”dom” det vill säga, en kompetens helt kopplad till etnisk och
kulturell bakgrund där de svenska socialsekreterarna ser en innerbörd i
”kulturkompetens” som inte ens den ”kulturkompetente” själv vet vad den
innebär. Invandrarsocialsekreterarna tillskrivs således en social identitet utifrån
den grupp de enligt de svenska socialsekreterarna anses tillhöra. Social identitet är
ett begrepp kopplat till rollteorin där den sociala identiteten beskrivs av Giddens
(2002:43-44) som den identitet som av andra tillskrivs en individ och som
placerar denne i en grupp vari alla tillskrivs samma sociala identitet. Detta kan
liknas med den sociala roll människor tillskrivs vilken medföljer socialt
definierade förväntningar utifrån vilken roll man tillskrivs.
Om vi ser till citatet återigen så upplever invandrarsekreteraren oproportionerligt
höga förväntningar på sig utifrån den ”kulturkompetens” denne anses besitta. Där
förväntningarna är att utifrån sin tillskrivna sociala identitet som invandrare
inneha den specifika kompetens som anses behövas i mötet med alla som även de
tillskrivs den sociala identitet som invandrare. Social identitet är något en person
även kan tillskrivas utifrån sin yrkestitel där det på samma sätt finns förväntningar
31
på individen utifrån denna. Det intressanta i sammanhanget, som citatet speglar, är
att de förväntningar som följer med den sociala identiteten som socialsekreterare
överskuggas av den som ”kulturkompetent” socialsekreterare. Allt fokus och alla
förväntningar tycks ligga på ”kulturkompetensen” vilket i slutändan medför att
kompetensen anses ligga i socialsekreterarens invandrarbakgrund och inte i
dennes kompetens som professionell inom sitt yrke som socialsekretare.
7.4.4Samspel i personalgruppen
Vi återgår till Kamalis (2002:199-120) studie för att se hur olika åsikter
framträder inom personalgruppen. Då det gäller samspelet mellan
invandrarsekreterare och svenska socialsekreterare i personalgruppen kunde både
positiva och negativa åsikter urskiljas i intervjusvaren hos både de svenska och de
invandrade socialsekreterarna. De svenska socialsekreterarna såg sina
invandrarkollegor som kulturkomptenta personer som fungerade som en
”kunskapskälla” för dem. Dessutom tyckte de svenska socialsekreterarna att
mångfalden i arbetsgruppen bidrog till en etnisk representativitet i förhållande till
klientgruppen. Ytterligare något de svenska socialsekreterarna såg som positivt
var att deras invandrade kollegor hjälpte dem att inte själva i sitt arbete
generalisera invandrare. Dock menade de att missförstånd, kulturkrockar och
språkförbistringar var negativa aspekter av att ha invandrarsekretare i
arbetsgruppen (Kamali, 2002:119-120).
Något ironiskt i detta sammanhang är att samtidigt som de svenska
socialsekreterarna säger att deras invandrade kollegor hjälper dem att i mindre
grad generalisera invandrarklienter säger de att en negativ aspekt av att ha
invandrarsekreterare i arbetsgruppen är att det uppstår vad de benämner som
kulturkrockar inom arbetsgruppen. Det kan här troligen även röra sig om vanliga
konflikter som kan uppstå på en arbetsplats kollegor emellan men att de svenska
socialsekreterarna väljer att beskriva det som kulturkrockar vilket ju går stick i
stäv med vad de säger angående att generalisera invandrare.
7.4.5 Marginalisering av klienter och ”kulturkompetent” personal
Kamali menar att de svenska socialsekreterarna inte verkar ha någon klar bild
över vad ”kulturkompetens” är men att många av dem är övertygade om att
socialsekreterarna med invandrarbakgrund bär på kulturella egenskaper som är till
hjälp för att förstå klienter med invandrarbakgrund bättre, snarare än något som
kopplas till professionalism. Dessutom bidrar en överbetoning av
”kulturkompetens” även till att klienterna med invandrarbakgrund får en
marginaliserad service genom att klienten betraktas och bemöts utifrån sin
invandrarbakgrund och inte utifrån sin identitet som vilken klient som helst.
Därigenom kan man uttrycka det så att överbetoning av kulturkompetens kan
medföra en dubbel inverkan på det sociala arbetet och dess professionalism
(Kamali, 2002:140-141).
Den marginalisering som Kamali (2002) talar om både då det gäller de invandrade
socialsekreterarna och de invandrade klienterna skulle enligt oss kunna ses som en
slags kategorisering eller stämpling. Enligt stämplingsteorin som vi nämnt i
teoriavsnittet sätts en etikett eller stämpel på den individ, typ av handling eller
grupp som av majoritetssamhället ses som avvikande (Giddens, 2003:201). För att
knyta detta till samspelet mellan invandrarsocialsekreterare och svenska
socialsekreterare i en personalgrupp är de svenska socialsekreterarna det som i
32
denna kontext har samma funktion som majoritetssamhället och de invandrade
socialsekreterarna de som i detta sammanhang blir avvikande.
Då en invandrad socialsekreterares etniska och kulturella bakgrund och därmed
”kulturkompetens” överbetonas skulle man kunna uttrycka det som att denna
stämplas och får etiketten som ”kulturkompetent”. I detta sammanhang blir
etiketten något som markerar att individen avviker från resten av gruppen som
inte har samma ”kulturkompetens”. Denna stämpling innebär att den invandrade
socialsekreteraren tillskrivs ett epitet som just ”kulturkompetent”, ett epitet som
de svenska socialsekreterarna i personalgruppen inte tillskriver sig själva.
Kamalis studie visade att endast ett fåtal (5 av 117) uppgav att de föredrog en
invandrad socialsekreterare framför en svensk. Den främsta orsaken till detta var
att dessa klienter hade bristande kunskaper i svenska och därför föredrog en
invandrarsocialsekreterare som talade samma språk (Kamali, 2002:94-95).
Det är intressant att se på det resultat Kamali i sin studie fått fram att endast ett
fåtal av invandrarklienterna föredrog en invandrad socialsekreterare. Detta talar
för, anser vi, att behovet inte tycks komma underifrån, det vill säga behovet har
inte uttryckts av klienterna själva. Behovet tycks snarare vara något som man
uppifrån, i detta fall från beslutsfattare inom socialtjänsten, har initierat och
antagit vara något som existerar hos klientgruppen.
7.5 Kulturens betydelse i mötet
Vi har hittills i detta resultat- och analysavsnitt redogjort generellt för hur
litteraturen talar om ”kulturkompetens”. Begreppen ”ethnic-sensitivity” och
”cultural awareness” är begrepp vi funnit i litteraturen och som tillsammans givit
oss en bild av hur ”kulturkompetens” kan beskrivas samt hur den kan uppnås. Vi
har med dessa begrepp och strategier som utgångspunkt kritiskt granskat och
reflekterat över vad följderna kan vara utifrån olika sätt att se på deras innerbörd.
Som en följd av dessa resonemang ställer vi oss nu frågan om när man anser att ett
behov av specifik ”kulturkompetens” är behövlig. Vi ska därför nu ta oss an vår
andra frågeställning som handlar om när kultur anses ha betydelse i mötet mellan
socialarbetaren och klienten.
I ett mångkulturellt samhälle som exempelvis på senare tid har utvecklats i
Sverige, är det naturligt att invånarna kan känna en tillhörighet till mer än en
kultur. Att känna sig som en del av många kulturer påverkar säkerligen även hur
man ser på sig själv och sin identitet. I följande citat beskriver estradpoeten Özgur
Kibar sin syn på sig själv och sin tudelade identitet:
”jag är både och, och jag är varken eller
för jag är utländsk och jag är inhemsk
jag är en eldig turk, jag är en trygg svensk
jag är vitlök, oliver och kåldolmar
och jag är midsommarafton på skärgårdsholmar
jag har mörkt hår på mitt bröst
och lite på rygg som brukligt för turkar
jag sorterar mina sopor och jag pantar mina burkar
jag firar jul med familj, men också ramadan
är jag nu det ena eller det andra, det vete fan”
(de los Reyes, SOU 2005:41, s.251).
33
7.5.1 Etnicitet i centrum
I Dominellis bok ”Anti-Racist Social Work” (1997) som vi tidigare nämnt i
avsnittet om tidigare forskning förs diskussioner som indirekt talar om
”kulturkompetens” eller strategier för ett lämpligt bemötande av individer från
andra kulturer. Värt att notera är att Dominellis forskning utgår från socialt arbete
i England. Undertiteln till Dominellis bok är ”A challenge for White Practitioners
and Educators” vilket ger oss en vink om att Dominellis fokus ligger på relationen
mellan vita socialarbetare och svarta klienter i det sociala arbetets praxis. Således
är etniciteten det som Dominelli sätter i centrum snarare än kulturen, både vad
gäller socialarbetaren och klienten.
Dominelli (1997) för dock ett resonemang just kring vilka grupper och individer
som det sociala arbetet behöver en förbättring i sitt sätt att bemöta, resonemang vi
anser vara betydelsefulla för att kunna komma närmare ett svar på vår fråga.
Dominelli för således sitt resonemang kring de två gruppernas relation till
varandra. Detta resonemang kring etnicitet känner vi igen från Hylland Eriksens
(1993:21-22) som menar att etnicitet alltid är en aspekt av en relation och inte en
egenskap i sig själv. Med detta menar han att en etnisk grupp måste definiera sig
som kulturellt annorlunda än en annan grupp där detsamma gäller den andra
gruppen. Således kan etnicitet inte existera i sig självt utan är något som är
beroende av att vara i relation till någon annan grupp som inte definieras sig på
samma sätt.
7.5.1.1 Ett ”färgblint” bemötande
Dominelli (1997:37) talar i sin bok om det anti-rasistiska sociala arbetet som en
strategi för att undvika negativ särbehandling och rasism av svarta generellt samt
hur denna uttrycks i England i synnerhet. Dominelli menar att det ”färgblinda”
bemötandet av sina klienter som socialarbetare ofta har, det vill säga att bortse
från vilken betydelse en klients etnicitet kan ha för klienten själv och behandla
alla lika, är ett sätt att utöva rasism. Tanken om ett ”färgblint” bemötande kommer
ifrån principen att alla människor ska bli behandlade och bemötas på samma sätt
vilket anses säkerställa ett jämlikt bemötande. Dominelli citerar två
socialarbetares syn på hur de ser på sina klienter i mötet:
”Race is unimportant. Knowing them as people is.
I treat black people and white people the same. We are all members of the human
race. There are no differences between people for me.” (Dominelli, 1997:37)
Dominelli menar att ett sådant här tankesätt blir rasistiskt i den meningen att man
som socialarbetare inte tar hänsyn till skillnaderna i förutsättningar i vardagen
som olika grupper i samhället faktiskt har. Då Dominelli lägger fokus på
relationen mellan svarta och vita i England som vi redan nämnt, menar hon att en
vit socialarbetares ”färgblinda” bemötande inte tar hänsyn till den svarta klientens
verklighet och förutsättningar i samhället. Man tar inte hänsyn till svarta klienters
kulturella traditioner, socioekonomiska situation, familjetraditioner och kanske
framförallt den dagliga rasism som de möter (Dominelli, 1997:38).
De vita socialarbetarnas ”färgblinda” bemötande av svarta klienter skulle vi här
kunna likna vid vad Green (1999) säger angående vad professionalism är där han
menar att socialarbetare måste se förbi klientens kultur och därigenom fokusera på
vari klientens egentliga problematik ligger enligt denne. Ett ”färgblint” bemötande
skulle därmed kunna likställas med ett bemötande där man som socialarbetare ser
34
förbi klientens kultur. Dock blir det problematiska i detta tankesätt, som
Dominelli (1997) poängterar att ett sådant tankesätt inte tar hänsyn till i detta fall
den svarta klientens verkliga förutsättningar i samhället och därmed i slutändan
blir ett rasistiskt bemötande.
Green (1999) poängterar även med sitt begrepp ”cultural awareness” att samtidigt
som en socialarbetare bör se förbi klientens kultur även vikten av att faktiskt ta
hänsyn till och vara medveten om betydelsen av klientens kultur. Dock finns en
markant skillnad , anser vi, på vilket sätt Dominelli och Green lägger fram sina
budskap. Greens strategi anser vi kan uppfattas mer som att en medvetenhet om
kulturs betydelse i mötet i slutändan ska möjliggöra ett bortseende från klientens
kultur. Medan vi anser att Dominelli lägger all vikt på att socialarbetaren alltid
måste beakta vad klientens kultur och etnicitet har för betydelse för denne.
Framförallt får socialarbetaren inte bortse från den strukturella rasism som svarta
alltid riskerar att utsättas för och därför bör en socialarbetare aldrig se förbi en
klients kultur.
7.5.2 Etnicitet kontra kultur
I Kamalis diskussion kopplas etnicitet samman med invandrarna och deras kultur
på ett liknande sätt som Dominelli (1997) då hon talar om etnicitet främst lägger
vikt vid ”the black community”. Dock vill vi poängtera att det ej är Kamali själv
som kopplar kultur till etnicitet, utan han belyser endast hur begreppet
”kulturkompetens” har kommit att aktualiseras och uppfattas inom socialtjänsten.
Med avseende på detta uttrycker Kamali (2002) följande:
”Med utgångspunkt i antagandet att invandrarna kommer från ”andra kulturer”
och därför är kulturbärande varelser, har man försökt att engagera andra
”personer med rötter i andra kulturer” i det sociala arbetet för att förbättra
resultatet av socialt arbete med invandrargrupperna” (Kamali, 2002:16).
Enligt Giddens (2003:559) kan kultur definieras som de beteendemönster, normer,
värderingar, värden och materiella resurser som karakteriserar en viss grupp av
människor. Denna definition säger ju egentligen ingenting om att kultur är något
som måste vara bundet till etnicitet. En viss grupp av människor kan ju
exempelvis i denna definition vara vilken grupp som helst som säger sig utöva en
viss kultur, exempelvis individer som ser sig själva som punkare och delar
normer, värderingar och beteendemönster specifika för den grupp som just kallar
sig punkare. Dock framgår det tydligt i Kamalis (2002) studie att socialtjänsten
endast ser kultur som något bundet till etnicitet. Antagandet att invandrare är
kulturbärande varelser pekar på att invandrare just med avseende på att de är
invandrare bär på en viss kultur. Detta resonemang medför att otroligt många
människor med säkert lika många olika kulturer ofrivilligt placeras i samma
grupp, nämligen gruppen som kallas ”invandrare”. Det medför även att de
svenska klienterna som ju faktiskt är kulturbärare i samma utsträckning som
gruppen ”invandrare” på något sätt tas ifrån sin kultur i bemärkelsen av att deras
kultur inte är något som uppmärksammas.
Utgångspunkten i antagandet att invandrare kommer från ”andra kulturer” och
därför är kulturbärande varelser visar på ett kulturessentialistiskt synsätt som
sammankopplar kultur med ett viss specifik essens och en egen särart (Kamali,
2002:20-21). Att för att öka ”kulturkompetensen” engagera ”personer med rötter i
andra kulturer” spinner vidare på det kulturessentialistiska tankesättet där
35
”personer med rötter i andra kulturer” i detta sammanhang anses besitta essensen
av den kultur som tillskrivs gruppen ”invandrare”.
7.5.3 Synen på varandra i mötet
I boken ”Socialt arbete och invandrare” skriver Soydan (1984) att det varken för
svenskar eller invandrare finns någon inneboende och automatisk beredskap för
att betrakta varandra och varandras kulturer utan att ha förutfattade meningar. Han
menar att det är vanligt att människor i mötet med varandra har en benägenhet att
värdera sin egen kultur och sina egna värderingar högre än den andres för att
därigenom rättfärdiga sitt eget sätt att tänka och handla. Detta menar Soydan leder
till en idealisering av den egna kulturen samt en distansering till andras (Soydan,
1984:16).
Här pekar Soydan (1984) på att både socialarbetaren och klienten ofrånkomligen
har förutfattade meningar om varandra och varandras kultur redan innan mötet.
Dessutom spelar dessa förutfattade meningar in på hur de kommer att betrakta
varandra i själva mötet. Här menar Soydan (1984) att människor dessutom har en
benägenhet att betrakta sin egen kultur som överlägsen den andres. Vi tolkar
Soydans (1984) beskrivning av hur människor ser på varandras kultur i mötet som
att etnocentrism är något som existerar i ett sådant möte. Kärnan i det
etnocentriska synsättet är inte endast att jämföra sin egen kultur med andras utan
att man i denna jämförelse även lägger en värdering där den egna kulturen
värderas högst vilket ofrånkomligen leder till ett separerande mellan kulturerna
byggs upp och vidmakthålls (Giddens, 2003:40).
Etnocentrism är något som oftast ses som ett uttryck för majoritetskulturens
maktposition med dess benägenhet att värdera majoritetskulturen överlägsen
minoritetskulturen (Ringqvist, 2002:46). Men om vi endast ser till mötet mellan
två individer med olika kulturell bakgrund så behöver etnocentrism inte vara ett
uttryck för majoritetskulturens maktposition utan endast vara det faktum att
människor i en sådan situation värderar sin kultur högre än den andres, lite som en
försvarsmekanism. Det vill säga i ett möte mellan en socialarbetare och en
invandrarklient så värderar troligen de båda sin egen kultur högre än den andres.
Detta är något vi anser vara värt att poängtera då strategier för att uppnå
”kulturkompetens”, som vi nämnt i tidigare avsnitt i denna resultat och analysdel,
oftast handlar om att socialarbetaren bör ha en insikt och förståelse för klientens
kultur och sträva efter objektivitet i bemötandet, medan klientens syn på
socialarbetarens kultur sällan berörs i samma diskussion. Om vi går tillbaka till
vad Soydan (1984) menar så belyser han faktiskt det faktum att det råder
förutfattade meningar från båda håll i mötet, det vill säga, både från socialarbetare
gentemot klient och vice versa.
För att mötet mellan en svensk socialarbetare och en invandrarklient skall
resultera i att minska förutfattade meningar om varandras kultur gäller det att båda
har ett intresse att skaffa sig kunskaper om varandras kultur. Detta menar Soydan
(1984:17) leder till en kulturell självinsikt vilket är en förutsättning för en
ömsesidig respekt i mötet. Om detta säger Soydan:
”Den socialarbetare som inte besitter kunskaper om klientens specifikt etniska
bakgrund och som inte har kulturell självinsikt kan känna sig hotad både som
människa och som socialarbetare. Klientens kultur och sätt att uppfatta
36
omgivningen, sätt att lösa problem, kan te sig främmande och hotfull” (Soydan,
1984:17).
Ett sätt att minska förutfattade meningar om varandras kultur är alltså enligt
Soydan (1984) att båda har ett intresse att skaffa sig kunskap om varandras kultur.
Soydan betonar vikten av kulturell självinsikt, således skulle man kunna uttrycka
det så, anser vi, att ”kulturkompetens” inte endast handlar om kunskap och
kompetens att bemöta klientens kultur. Det handlar även att ha kunskap om sin
egen kultur. Ytterligare en sak som blir tydlig är att kultur får betydelse då en
individs kultur i ett möte skiljer sig från den andres. Som Hylland Eriksen (1993)
menar att kultur är något som får störst betydelse i mötet med en annan kultur då
den i detta möte får en annan social betydelse än i möten inom den egna kulturen.
7.5.3.1 Vad är normalt?
Resonemanget kring hur människor ser på varandras kultur kan kopplas till att det
i ett samhälle råder normer om vad som anses vara normalt samt i samband med
detta vad eller vilka som anses avvika från dessa normer. Anders Östnäs (2007)
beskriver normaliteten i ett samhälle som något som grundar sig på samhällets
”sociala värden” och de värderingar som råder i samhället. Med sociala värden
menar Östnäs det som allmänt ses som värdefullt i ett samhälle. Dessa sociala
värden är något som införlivas i människornas medvetande genom
socialisationsprocessen som kan ses som en slags inlärningsprocess. Den som inte
anses uppfylla samhällets krav på normalitet och efterföljer de stadgade normerna
stämplas som avvikare (Östnäs, 2007:66-67).
I boken ”Mångkulturalismens utmaningar” skriver Hans Ingvar Roth (2005) att
Sverige är en av de traditionella nationalstater med relativt homogen
majoritetsbefolkning som genom invandringen fått en allt större mångfald. Han
menar att Sverige är präglat av tämligen starka och underförstådda uppfattningar
om vari den nationella identiteten ligger och därmed vilka normer som råder.
Majoritetsbefolkningens språk och religion har historiskt sett varit medborgarnas
primära kulturella referensram (Roth, 2005:23). Mångfalden i samhället bidrar till
att majoritetssamhällets normer och värderingar utmanas och sätts i relation till
andra kulturers normer och värderingar (Roth, 2005:30).
De icke-dominerande kulturernas normer och värderingar kan av
majoritetskulturen ses som avvikande. Dock kan avvikelserna variera i betydelse
beroende på i vilken utsträckning de utmanar de rådande normerna. Vissa
avvikelser är av sådan karaktär att de av majoritetssamhället inte betraktas mer än
som avvikande, medan andra avvikelser kan leda till normkonflikter. Ett exempel
på varför en normkonflikt kan uppstå är då det råder en konflikt mellan
grundläggande mänskliga rättigheter och kulturella sedvänjor. Roth menar dock
att normkonflikterna blir mer eller mindre allvarliga beroende på vilket värde
principerna som diskuteras har (Roth, 2005:30-31).
7.5.3.2 Stämpling av varandra
Utifrån ovanstående resonemang skulle man kort sagt kunna uttrycka det så att
kultur kan få betydelse i mötet när den betraktas som något avvikande från
majorititessamhällets normer. Att etikettera någon individ, grupp eller handling
som avvikande kan enligt Goffman (1963:14) beskrivas med begreppet
stigmatisering. Individer kan enligt Goffman välja att hantera sin situation som
stigmatiserad genom att antingen anpassa sig efter den norm som råder eller bli
37
den man förväntas vara utifrån de förutfattade meningar som råder. Om vi går
tillbaka till mötet mellan socialarbetaren och klienten så skulle kanske en
socialsekreterare med samma kulturella bakgrund som klienten minska risken för
att uppfatta klienten som stigmatiserad. Problematiken med att invandrarklienter
riskerar att stigmatiseras försvinner inte. Det faktum att tron om att en
socialsekreterare med samma kulturella bakgrund som klienten är den bästa
strategin för ett givande möte, spär endast på och reproducerar tanken om
stämpling av individer utifrån kultur.
Från de diskussioner kring hur kultur kan få betydelse i mötet med avseende på
hur individer sinsemellan betraktar och värderar varandra utifrån varandras kultur,
vill vi nu även lyfta hur kommunikationen mellan socialarbetare och
invandrarklient kan komma att se ut då parterna inte alltid talar samma språk.
7.5.4 Kultur och kommunikation i mötet
”Språklig kommunikation i allmänhet och mänsklig kommunikation i synnerhet är
a och o i det sociala arbetet”(Hjelmskog, 1984:170).
Citatet ovan är taget ur boken ”Socialt arbete och invandrare” och belyser vikten
av en fungerande kommunikation mellan klient och socialarbetare. Hjelmskog
talar om att en behandling inom socialt arbete måste vara utformad så att alla
socialarbetare och klienter måste ha samma möjlighet att uttrycka sig och bli
förstådda. I arbetet med invandrarklienter kan det finnas behov av att
myndigheten anlitar en tolk vilket är ett behov från båda sidor då socialarbetaren
likaväl som klienten måste kunna bli förstådd. Hjelmskog menar att ansvaret för
att klienten förstår vad som sägs och vad som menas ligger på socialarbetaren som
är skyldig att uttrycka sig på samma sätt som om då ett tolkbehov inte finns.
Alltså, det ligger inte på tolkens ansvar att översätta mer än just det som sägs och
ska inte behöva förklara vad som menas, det är socialarbetaren som har det fulla
ansvaret för detta (Hjelmskog, 1984:172-173).
Anmärkningsvärt här, menar vi, är att Hjelmskog (1984) lägger fokus på språket
och att det just är denna omständighet som får betydelse i mötet med
invandrarklienten. Hjelmskog understryker att det fulla ansvaret ligger på
socialarbetaren som skall uttrycka sig precis på samma sätt som denne gjort om
det inte fanns ett behov av tolk. Härigenom talar Hjelmskog om att det inte för
socialarbetaren är nödvändigt med någon ”speciell” kompetens utöver vad som
generellt krävs av en socialarbetare i mötet med denna klientgrupp. I detta
sammanhang nämner Hjelmskog inte något om att en ”kulturkompetens” krävs i
kommunikationen med invandrarklienten utan lägger fokus på att språksvårigheter
är det som kräver en extra kompetens i mötet, i detta fall språklig kompetens från
en tolk.
Dock kan användandet av tolk vara en begränsning i den mening att exempelvis
känsloyttringar och kroppsspråk kan vara svåra för socialarbetaren och även för
klienten att uppfatta i stunden då kommunikationen dem emellan ofrånkomligen
inte sker direkt. Vissa socialarbetare hävdar enligt Hjelmskog att de genom
tolkens närvaro förlorar möjligheten till ett förtroligt möte med klienten. Många
av dem som uppgett att de uppfattat tolkens närvaro som ett hinder har varit de
som arbetar med svårare och ”tyngre” samtal. Om detta är fallet menar Hjelmskog
så skulle en stor grupp av icke-svensktalande klienter falla mellan stolarna och
riskera att inte få den hjälp de behöver så länge det inte finns socialarbetare som
38
talar deras hemspråk. Å andra sidan finns det personal och tolkar som är av en
uppfattning och menar att så länge det finns en förtrolighet mellan alla parter så
utgör inte tolkens roll något hinder i mötet även om det gäller svåra
problem(Hjelmskog, 1984:175-176).
7.5.4.1 Symbolernas betydelse för kommunikationen
I vår analys av den situation som ovan beskrivs tycker vi att den symboliska
interaktionismens teorier kring symbolers betydelse i interaktionen i högsta grad
är relevanta då det i en situation som denna inte är möjligt med en direkt språklig
kommunikation. I en situation där två människor inte kan förstå varandra verbalt
blir de icke-verbala signalerna mellan dem betydligt viktigare. Även om en tolk är
närvarande i mötet och därigenom möjliggör en indirekt verbal kommunikation
mellan socialarbetaren och invandrarklienten så sker en direkt kommunikation
mellan dem båda via de signaler de sänder genom symboler. Valet av klädsel både
vad gäller socialarbetaren och klienten kan i mötet spela en viktig roll.
Exempelvis om någon av dem klär sig eller bär smycken med religiös symbolik
kan detta få kanske till och med en avgörande betydelse för hur interaktionen
utvecklar sig.
Vi menar att lika viktigt som det är att se till den språkliga kommunikationens
betydelse är det att se hur den icke-verbala kommunikationen påverkar den andres
tolkning. Här menar vi vidare att kultur är något som får betydelse även i en ickeverbal kommunikation då en människa genom symboler förmedlar, medvetet eller
omedvetet, en historia om sig själv. Den icke- verbala kommunikationen kan ha
lika stor betydelse som den verbala, det vill säga en individ kan utan ord förmedla
en identitet.
Förutom symboler som klädsel, smycken och andra accessoarer är även
kroppsspråket en symbol som får betydelse i mötet och hur de två tolkar varandra
(Giddens, 2003:33). Kroppsspråket kan för olika människor ha olika betydelse
vilket vi vill understryka är något som bör beaktas just i en situation där
socialarbetare och klient verbalt kommunicerar genom en tolk. Exempelvis finns
risken att yviga gester så som hastiga handrörelser misstolkas av socialarbetaren
eller klienten då denne inte vet vilket ord den andra yttrar i samband med
handgesten. Vi tror att i en situation som denna lägger både socialarbetaren och
klienten större fokus på hur den andra ser ut vilket kan medföra en tolkning från
bådas sidor. Enligt Giddens (2003) så letar människor efter ledtrådar för att förstå
och anpassa sitt beteende i interaktionen med den andre.
7.5.4.2 ”Kulturrådgivning” kontra ”kulturkompetens”
Hjelmskog talar även om att utöver en tolk kan en såkallad ”kulturrådgivare” vara
närvarande i mötet.
”I vissa samtal är språklig överföring av tolk inte tillräckligt för att parterna ska
kunna förstå varandra. Det kan t. ex gälla om endera parten uttrycker starka
känslor på ett sätt som är oförståeligt för den andra – även om samtalet sker på
ett språk” (Hjelmskog, 1984:179).
Kulturrådgivarens uppgift är att genom sina kunskaper om klientens
ursprungsland och kultur se till att parterna inte missförstår varandra i mötet. Det
är viktigt att ”kulturrådgivaren” har en bred kunskap om både den svenska
39
kulturen och klientens kultur samt ett förtroende från båda parter menar
Hjelmskog (Hjelmskog, 1984:179).
Värt att notera är att boken skrevs 1984 och rör således de förhållanden som rådde
då. Vi anser dock detta vara intressant i sammanhanget då vi uppfattar detta som
en strategi som tidigare använts inom socialt arbete för att bemöta ett behov av
”kulturkompetens” i mötet med en annan kultur. ”Kulturrådgivare” är inte något
som används idag utifrån den vetskapen vi har, åtminstone inte benämningen som
sådan. Intressant i sammanhanget är dock att praktikens lösning på
kommunikationssvårigheterna som aktualiserats på senare tid mellan en homogen
socialarbetarkår och en heterogen klientgrupp enligt Kamali (2002) har varit att
anställa socialsekreterare med invandrarbakgrund. Denna strategi har Kamali
granskat och kritiserat vilket vi tidigare nämnt i avsnittet om tidigare forskning.
Anledningen till att vi valt att lyfta detta är att de invandrarsocialsekreterare som
anställts för att öka ”kulturkompetensen” i personalgruppen ofta tycks få specifika
förväntningar på sig just med avseende på deras invandrarbakgrund.
Förväntningar som vi anser kan liknas vid den roll ”kulturrådgivaren” enligt
Hjelmskog (1984:179) skulle ha.
Här i detta vårt andra resultat- och analysavsnitt har vi utifrån valda delar av
litteraturen lyft resonemang kring hur och när kultur får betydelse i mötet mellan
socialarbetare och klient. I dessa resonemang har vi bland annat belyst effekter av
ett ”färgblint” bemötande, symbolers betydelse i mötet, relationen mellan etnicitet
och kultur samt normernas makt och betydelse i mötet. I resultat och analysdelen
som helhet har vår ambition varit att tillföra en nyansering av den innebörd
”kulturkompetens” ges i litteraturen. Med en nyansering menar vi att vi genom
vår analys har lyft olika sätt på vilka man som läsare kan tolka det som i
litteraturen presenteras som ”kulturkompetens” och därigenom peka på den
komplexitet som råder, troligen just på grund av avsaknaden av en enhetlig
definition av begreppet. Vi kommer nu i nästa avsnitt att sammanfatta det vi anser
vara det viktigaste av vad vår analys givit oss.
8. SAMMANFATTNING OCH SLUTSATS
Syftet med denna uppsats har varit att genom kritisk granskning undersöka vilken
innebörd begreppet ”kulturkompetens” ges i litteraturen och utifrån detta genom
vår analys se vilken betydelse detta kan få för socialarbetaren och klienten i mötet.
I vår granskning och analys av de svar litteraturen givit oss kring vad
”kulturkompetens” är har idéer från rollteorin och symbolisk interaktionism varit
till hjälp då vi reflekterat över hur mötet mellan socialarbetaren och klienten kan
komma att påverkas då utgångspunkten för mötet är utifrån tankar och
föreställningar kring vad som är ett ”kulturkompetent” bemötande. Något vi vill
poängtera är att vår kritiska granskning av litteratur som berör ämnet samt hur
tankar kring hur ett ”kulturkompetent” bemötande bör ske och grunderna till detta
har varit i form av ett reflekterat ifrågasättande av konstruerandet av begreppet
och närliggande begrepp. Vi har medvetet ej analyserat det positiva i tankarna och
idéerna kring ”kulturkompetens” vad gäller dess innebörd och strategier för att
uppnå den, detta har den litteratur vi studerat fått svara för. Vår avsikt har varit att
ge en nyansering av begreppet genom att belysa vad som faktiskt kan ifrågasättas
vad gäller synen på vad det är och hur det ska uppnås, något vi genom vår
granskning upptäckt sällan görs i den litteratur som presenterar tankar kring
”kulturkompetens”.
40
Begreppet som sådant anser vi vara ett positivt laddat begrepp med en välmening
att skapa förståelse för olika klientgruppers kultur och vardag. Vi anser det vara
intressant och angeläget att se var eventuella hinder finns att omsätta tankar kring
”kulturkompetens” i praktiken samt visa på dess komplexitet för att därigenom
bidra med en problematisering av begreppet. Något som under arbetets gång men
framförallt genom vår analys blivit tydligt är att i den litteratur vi studerat som
berör ämnet ”kulturkompetens” inom socialt arbete är tycks kultur vara något som
konsekvent kopplas samman med etnicitet. Författarna använder olika begrepp
som ”ethnic-sensitivity”, ”cultural-awareness” och ”anti-racist social work” vilka
alla berör hur en socialarbetare på ett kompetent sätt bör bemöta de klienter som
anses bära på en viss kultur. Något underliggande i resonemanget tycks vara att
vissa klienter ses som mer ”etniska” än andra då begreppet ”ethnic-sensitivity”
riktar sig till en typ av klienter och inte till alla.
Något vi uppmärksammat är att Dominelli (1997), Devore och Schlesinger (1999)
och Green (1999) alla talar om en särskild ”socialarbetarkompetens”, det vill säga
en grundläggande kunskap i socialt arbete och en färdighet att omsätta kunskapen
till färdighet i praktiken. För att vara ”kulturkompetent” i sitt sociala arbete bör
socialarbetaren enligt dessa författare även besitta en specifik kunskap och
kompetens om kultur för att kunna möta de klienter som anses ha ett behov av att
mötas utifrån sin kultur. Detta tycks vara en generell uppfattning hos författarna.
Något som även återkommer i författarnas resonemang är att stor vikt läggs vid
socialarbetarens egen syn på sig själv och sin egen kultur. Ur detta synätt kan vi
tolka det som att ”kulturkompetens” i denna bemärkelse inte går att uppnå förrän
socialarbetaren är medveten om sin egen kulturs och etniska bakgrunds betydelse
i mötet samt hur detta kan påverka den roll socialarbetaren har i mötet och hur den
kan komma att uppfattas av klienten.
Till skillnad mot hittills nämnda författares tankar och strategier om hur
”kulturkompetens” kan uppnås har Kamalis (2002) studie om ”kulturkompetens” i
socialt arbete bidragit med ett annat perspektiv. Anledningen till detta är att
Kamalis bok, till skillnad från övrig litteratur vi använt oss av, har ett annat syfte.
Kamalis bok är en presentation av hans studie och hans kritik av att praktikens
lösning för att uppnå ”kulturkompetens” i Sverige har varit att anställa invandrade
socialsekreterare. Hans kritik riktar sig framförallt mot överbetoningen av
kompetens utifrån invandrarbakgrund då han menar att detta ökar risken för en
kulturalisering av både socialarbetare och klient.
Utifrån vår granskning av vad litteraturen säger kring ämnet ”kulturkompetens”
har vi kunnat urskilja att begreppet ges en indirekt innebörd genom olika
strategier som presenteras. Det finns till trots mot alla de handböcker och
strategier som syftar att vara till hjälp för socialarbetare som vill uppnå en
”kulturkompetens” en benägenhet, som Kamali påvisat, att praktikens lösning är
en annan. Vår granskning har inte givit oss något enhetligt svar vad gäller den
innebörd begreppet ”kulturkompetens” tillskrivs. Dock har vi funnit olika
strategier kring hur det uppnås samt hur det ibland inom praktiken har kommit att
uppfattas.
Vad gäller frågan om när klientens och socialarbetarens kultur blir betydelsefull i
mötet har vi även i denna diskussion konstaterat att kultur är något som
förknippas med etnicitet åtminstone i den litteratur vi studerat. Vi har i denna
41
fråga tagit upp Dominellis (1997) kritik av ett ”färgblint” bemötande med den
bakomliggande principen att alla människor ska bemötas på samma sätt kultur och
etnicitet. Dominelli kritiserar detta då hon anser att ett sådant bemötande inte tar
hänsyn till de skillnader i förutsättningar som olika grupper i samhället faktiskt
har. Dominelli går så långt i sin kritik att hon kallar ett ”färgblint” bemötande som
rasistiskt. Detta har vi satt i relation till hur exempelvis Green (1999) poängterar
vikten av att en socialarbetare ska se förbi klientens kultur. Anmärkningsvärt är
dock att Green i samma andetag även betonar vikten av att som socialarbetare
vara medveten om betydelsen av klientens kultur.
Vi vill även i denna fråga kort nämna Soydans (1984) påpekande att det varken
för svenskar eller invandrare finns någon inneboende och automatisk beredskap
för att betrakta varandra och varandras kultur utan att ha förutfattade meningar.
Soydan menar att för att mötas utan att låta föreställningar om den andre och den
andres kultur gäller det för båda parterna att vilja lära sig och att ha ett intresse för
den andres kultur. I samband med detta har vi även nämnt att kultur är något som
får betydelse i ett möte helt enkelt på grund av att den enes kultur i mötet skiljer
sig från den andres. Återigen kan vi inte påstå att vi funnit ett enhetligt svar på vår
fråga. Vi har dock genom vår granskning av litteraturen och i vår analys visat på
olika möjliga svar på frågan och därmed givit ett perspektiv på den problematik
som ett icke enhetligt definierat begrepp som ”kulturkompetens” kan föra med
sig.
9. SLUTDISKUSSION
En första reflektion över vårt resultat är att det kanske inte är så konstigt att vi inte
har kommit fram till endast ett svar på våra frågeställningar då vi redan från
början visste att begreppet ”kulturkompetens” saknar en enhetlig definition. Det vi
snarare har kommit fram till är en mängd olika svar på våra frågor gällande
”kulturkompetens”. Detta visar oss komplexiteten i begreppet och problematiken i
att i praktiken försöka arbeta utifrån ett begrepp som inte ens i teorin är definierat.
Frågar du tio olika personer vad ”kulturkompetens” är för dem, så får du troligen
tio olika svar. Detta är inte något man borde tycka är underligt då det varken vad
gäller kultur eller kompetens var för sig råder konsensus om vad begreppen
innebär. Kultur kan definieras på många olika sätt och har dessutom för olika
människor olika betydelse. Kompetens är även det något som existerar och får sitt
värde då det placeras i ett sammanhang, kompetens inom ett område för inte per
automatik med sig kompetens inom ett annat.
Om begreppet ”kulturkompetens” är ett begrepp som i litteraturen och även i
praktiken är ett begrepp som riktas mot speciella grupper av människor som anses
bära på en speciell ”kultur” borde detta kunna medföra att andra människor
därigenom riskerar att tas ifrån sin eller den kultur som för dem själva är
betydelsefull. Begreppet ”kulturkompetens” kan komma att stämpla vissa
individer och i det sammanhang vi talar om, klienter som kulturbärare, medan
andra helt enkelt inte anses bära på någon specifik kultur överhuvudtaget. Eller i
alla fall inte på en kultur som man som socialarbetaren enligt litteraturen bör
sträva efter att bemöta på ”kulturkompetent” sätt. Samtidigt som vissa klienter
utifrån föreställningar om deras behov kulturaliseras så sker en, vad man skulle
kunna kalla, ”avkulturalisering” av de klienter som inte sätts i samband med
begreppet.
42
Då vi granskat begreppet ”kulturkompetens” i litteraturen har vi funnit att kultur i
detta sammanhang är något som konsekvent kopplas samman med etnicitet.
Frågan är vad som händer med alla de människor som ser kultur som något mer
än något som endast är kopplat till etnicitet. En invandrarkille med tuppkam och
punkarkläder - hur kommer han att bemötas av den ”kulturkompetente”
socialarbetaren? Utifrån vår tolkning av hur litteraturen talar om ett
”kulturkompetent” bemötande, tror vi att han kommer att bemötas utifrån att han
är en invandrarkille, inte utifrån den kille han faktiskt också är, en kille som
antagligen själv aktivt valt att vara en del av en punkarkultur. Kanske är han helt
enkelt bara en helt vanlig kille. Om klienten istället är en tant som hela sitt liv bott
på den skånska landsbygden, bär inte hon också på en kultur? Begreppet
”kulturkompetens” tar vad vi vet sällan upp storstadskultur eller landsortskultur
som kultur som socialarbetaren bör beakta i mötet med klienten. Frågan är, vem
anser sig egentligen ha rätt att bestämma vad som är en individs kultur i ett
sammanhang där begreppet ”kulturkompetens” aktualiseras?
Listan kan göras lång över alla de individer som inte anses ha ett behov att
bemötas av ”kulturkompetens” i mötet, individer som inte bär på en kultur av det
slag man i litteraturen talar om när det gäller ”kulturkompetens”. Lika viktigt är
att reflektera över hur begreppet ”kulturkompetens” kan komma att skapa
föreställningar om de individer som i sammanhanget ses som en slags
kulturbärare. Detta utifrån vad vi har kunnat konstatera, individer med annan
etnisk bakgrund än vad socialarbetaren i sammanhanget har. Det är svårt att i en
mening sammanfatta vad vi i denna uppsats kommit fram till. För oss har det
viktigaste varit att granska och belysa olika innebörder av begreppet. I vår analys
har vår ambition varit att försöka reda ut vilka följderna kan bli av att använda sig
av ett begrepp och av en tanke såsom ”kulturkompetens” samt vad följderna kan
bli för socialarbetaren och klienten i mötet.
Det hade varit intressant att med denna uppsats som diskussionsunderlag göra en
studie på fältet för att försöka komma ett steg närmare vad ”kulturkompetens” är
att ”diagnostisera”, från var, vem eller vad det egentliga behovet av ett sådant
begrepp har sitt ursprung. Detta, anser vi, inte bara är något som vore intressant
och värdefullt att ta reda på vad gäller socialt arbete utan lika betydelsefullt för
alla de arenor där mänskliga möten mellan olika kulturer förekommer.
Ju mer vi har bekantat oss med begreppet ”kulturkompetens” desto säkrare har vi
blivit på att begreppet som sådant och de olika innebörder det kan ha innefattar en
otroligt stor komplexitet. Frågor vi ställer oss är om konstruerandet av begrepp
som ”kulturkompetens” är en spegling av det sociala arbetets oavbrutna strävan
efter en politisk korrekthet. Kanske är skapandet och användandet av begrepp som
”kulturkompetens” något som i slutändan egentligen går stick i stäv mot vad det
strävar efter. Begreppet strävar efter att visa på en förståelse för andra, för ”andras
kultur” men samtidigt skapar begreppet en grov kategorisering av andra, utifrån
föreställningar om vad som behöver specifik kompetens för att bemötas och
underförstått vad som inte behöver det. Självklart finns det skillnader mellan
människor och självklart formas alla av de olika kulturer de är en del av eller
vuxit upp i. Det viktigaste att reflektera över är vad begrepp såsom
”kulturkompetens” uppmärksammar - likheterna eller skillnaderna mellan
människor?
43
10. REFERENSER
De los Reyes, P, Molina, I & Mulinari, D (red) ( 2006). Maktens (o)lika
förklädnader. Finland: Bokförlaget Atlas
De los Reyes, P (2006). Det problematiska systerskapet . Om svenskhet och
invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning. I: De los Reyes, P, Molina, I
& Mulinari, D (red) Maktens (o)lika förklädnander. Finland: Bokförlaget Atlas
Denscombe, M (2004). Forskningens grundregler. Samhällsforskarens handbok i
tio punkter. Lund: Studentlitteratur
Devore, W & Schlesinger, E G. (1999) Ethnic-Sensitive Social Work Practice ( 5th
edition) Needham Heights: Allyn and Bacon
Devore, W & Schlesinger, E G. (1999) Ethnic-Sensitive Social Work Practice ( 5th
edition) Needham Heights: Allyn and Bacon
Dominelli, L (1997). Anti-racist social work ( 2nd edition) Norfolk: Palgrave
Dominelli, L (2004). Social work. Theory and Practice for a changing profession.
Cambridge: Polity
Esaisson, P, Gilljam, M, Oscarsson, H & Wängnerud, L (2007). Metodpraktikan.
Konsten att studera samhälle, individ och marknad. Stockholm: Norstedts
Juridik AB
Giddens, A (2003). Sociologi. Lund:Studentlitteratur
Goffman, E(1963). Stigma. Den avvikandes roll och identitet. Stockholm:
Norstedts Förlag
Green, J W (1999). Cultural Awareness in the human services (3rd edition)
Needham Heights: Allyn and Bacon
Hjelmskog, S(1984) Tolkanvändaren. I: Soydan, H (red) Socialt arbete och
invandrare. Stockholm: Liber Förlag
Jergeby, U & Harms- Ringdahl, M (1999) Handböcker om socialt arbete med
etniska minoritetsklienter. I: Soydan, H, Jergeby, U, Olsson, E & HarmsRingdahl, M. Socialt arbete med etniska minoriteter. Stockholm: Liber Förlag
Kamali, M (2002). Kulturkompetens i socialt arbete. Stockholm: Carlsson
Bokförlag
Lundh, C& Ohlsson, R(1999). Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring.
Kristianstad: Kristianstads Boktryckeri AB
Meeuwisse, A & Swärd, H (2002). Perspektiv på sociala problem- några
positioner. I: Meeuwisse, A & Swärd, H (red) Perspektiv på sociala problem.
Stockholm: Natur och kultur
44
Månsson, S-A (2002). Interaktionistiska perspektiv på studiet av sociala problemprocesser, karriärer och vändpunkter. I: Meeuwisse, A & Swärd, H (red)
Perspektiv på sociala problem. Stockholm: Natur och kultur
O’Dell, T (2002). Etnicitet i spänningsfältet mellan kultur och biologi. I:
Magnússon, F (red) Etniska relationer i vård och omsorg. Lund: Studentlitteratur
Payne, M (2002). Modern teoribildning i socialt arbete. Stockholm: Natur och
kultur
Ringkvist, A C (2002). Människan socialt och kulturellt. Stockholm: Liber AB
Roth, H I (2005) Mångkulturalismens utmaningar. Lund: Studentlitteratur
Rosengren, K E & Arvidson, P (2002). Sociologisk metod. Malmö: Liber.
Skytte, M & Montesino, N (2006). Kulturella perspektiv inom socialt arbete. I:
Meeuwisse, A, Sunesson, S & Swärd, H(red) Socialt arbete - en grundbok.
Stockholm: Natur och Kultur
SOU 2005:41, Bortom vi och dom
SOU 2006:37, Om välfärdens gränser och det villkorade medborgarskapet
Soydan, H (red) (1984). Socialt arbete och invandrare. Stockholm: Liber Förlag
Soydan, H, Jergeby, U, Olsson, E & Harms-Ringdahl, M (1999). Socialt arbete
med etniska minoriteter. En litteraturöversikt. Stockholm: Liber.
Svensson, P-G (1996). Förståelse, trovärdighet eller validitet? I: Svensson, P-G
& Starrin, B(red) Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur.
Watt Boolsen, M(2007). Kvalitativa analyser. Forskningsprocess, människa,
samhälle. Malmö: Gleerups.
Ålund, A (2002). Sociala problem i kulturell förklädnad. I: Meeuwisse, A &
Swärd, H (red) Perspektiv på sociala problem. Stockholm: Natur och kultur
Östnäs, A (2007) Norm och normalisering inom handikappvetenskap och
handikappidrott. I: Svensson, K (red) Normer och normalitet i socialt arbete.
Lund: Studentlitteratur
www.ne.se/kultur/1191561, 2010-01-03
45
