Problemområden: ”Forskningsprojekt som undersöker professioner i förvandling
utifrån betydelsen av de politiska, sociala och kulturella förändringarna.”
”Socionom utbildning med mångkulturell inriktning: Vad är det för yrkeskompetens
studenterna utvecklar?”.
Enrique Pérez, lektor i Socialt arbete.
Projektbeskrivning, syftet och frågeställningar
I och med regeringens framlagda proposition formulerades en ny integrationspolitik i Sverige
som skulle sträva efter ”en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund”
(Propositionen 1997/98:16). Utifrån politiken finns det en allmän idé inom staten och
kommunerna om att ett mångfaldsperspektiv bör prägla institutionernas arbete utan att
problematisera etnicitetsfrågan och utan att diskutera en ny samhällsordning. Inom denna
allmänna idé ryms inte någon koppling till om det skulle vara bra att skapa yrkesfunktioner
med en speciell kulturkompetens. Överhuvudtaget finns inte tydliga kunskap om vad det är
för yrkesfärdigheter som behövs i ett mångkulturellt samhälle. Därför är det väsentligt för
samhället i stort, för institutionerna (sociala myndigheterna, skola, hälsovård, bl.a.) och olika
yrkeskategorier att diskutera vad för sorts kompetens som det finns behov av i det
mångkulturella samhället och på vilket sätt socionomer med mångkulturell utbildning
motsvarar ett sådant samhällsbehov.
På Malmö högskolan finns en socionomutbildning med mångkulturell inriktning, någonting
unikt i landet. Utbildningen ”syftar till att förbereda studenten för socialt arbete i
mångkulturella miljöer i nuvarande och framtida yrkesfunktioner som socionom,
socialsekreterare, socialrådgivare, kurator, behandlare, projektledare eller motsvarande inom
(olika) verksamheter”. I vad enheten för socialt arbete definierar som lokala mål nämns att:
”Vi lever i ett samhälle som präglas av etnisk mångfald – ett faktum som har stor betydelse
för såväl det svenska samhällets utveckling som det sociala arbetets framtid” (Utbildningsplan
för Socionom utbildning, Malmö högskola).
Syftet med följande forskningsprojekt är att med utgångspunkt från utbildningsplan, -mål, och resultat (C-uppsatser som rör ämnet etnicitet och mångkulturalitet) samt de
utexaminerade studenternas arbetslivserfarenheter, studera vad det är för sorts
yrkeskompetens studenterna har i sitt arbetsliv och på vilket sätt betraktas som en speciell
resurs eller inte på sina arbetsplatser. Utbildningen hittar nya profilområden men vad finns för
möjligheter i arbetslivet att upprätta en nyanserad professionell identitet? På vilket sätt
förmoda avnämare matchar utbildningssamordnarens intentioner? En vidare fråga är på vilket
sätt ämnet socialt arbete påverkas av socionomernas (med mångkulturell inriktning) praktik
både teoretisk och metodmässigt? Tyngdpunkten ligger i praktikernas arbetslivserfarenheter.
Problemområde och teoretiska utgångspunkter
Att kulturbegreppet är ett av de mest debatterade begrepp de senaste åren beror inte bara på
att det finns så många olika definitioner av kultur utan också på hur begreppet relateras till
konkreta samhälleliga processer. Den så kallade ”invandrarforskning” var inriktat på det som
inte fungerade i mötet mellan invandrare och det svenska samhället med betoning på ”de
andra”. ”Kulturkrock” och ”kulturmöte”, är begreppsmässiga exempel på att man betraktar
kulturen som någonting mer eller mindre fast (Sjögren 1993).
Invandrings- och integrationspolitiken i sin tur bidrog till kategoriseringen av ”den andra”
genom att lyfta fram kultur som ett arv, en statisk syn på kultur som någonting som skulle
kunna förvaltas. I de här fallen leder konstruktionen av “den andra” till att etnicitet uppfattas
som en egenskap, inte som en relation. Senare på 90- talet började allt fler forskare att betona
1
att “det finns inga rötter bara fötter” och att kulturen har en ständigt förändrande karaktär
(Ehn, Frykman, Löfgren, 1993. Alsmark, 1997. Ålund, 1997. Arnstberg, 1996).
Ove Sernhede (2002) framställer en tredje ståndpunkt i debatten mellan de två synsätten.
Kulturen formar oss och ger oss riktlinjer för handlingar och värdegrunder, men skapar
samtidigt förutsättningar för handlande och påverkan. Om kulturella identiteter är rörliga, vad
menas då med begreppet mångkulturalitet? Rent deskriptiv betyder det att det finns olika
kulturer inom ett och samma territorium och som samexisterar, påverkas och förändras. En
kritik mot idén om att plädera för mångkulturalitet är att man på det sättet också skulle
plädera för en kulturrelatisvistisk syn, en tolerans mot andra kulturer som inte har samma syn
som ”oss”. Inom antropologin handlade kulturrelativismen om att man skulle kunna förklara
en kultur utifrån sina egna historiska villkor och att man inte skulle sätta kulturen i en
hierarkisk skala (Friedman, 1994). Kulturrelativismen har blivit kritiserad för att överdriva
skillnader mellan olika kulturer men också överdriva enigheten inom enskilda kulturer och att
detta inte skulle leda till någon rimlig argumentation för en kulturpluralistisk politik (Roth,
1996: 41, 43). Enligt min uppfattning att förklara en kultur utifrån sina egna historiska villkor
betyder inte att olika kulturer inte skulle kommunicera eller påverka varandra. Hur detta
skulle kunna vara möjligt kan man fråga sig eftersom det inte finns något belägg för att en
kultur skulle kunna överleva isolerad.
Vad som också associeras med det mångkulturella samhället är att det finns en asymmetrisk
relation mellan majoritetssamhällen och minoritetstssamhällen som missgynnar minoriteterna.
Tanken bakom en mångkulturell politik är i så fall att kunna hitta en balans mellan de
relationerna. Mångkulturalism som ideologi/politik är ändå inte monolitisk, det finns inte bara
en enda ideologi utan flera sätt att se på de här relationerna. Ljungberg (2005) beskriver fem
olika ideologiska positioneringar och förespråkar själv den kritiska mångkulturalismen som
hon sammanfattar på följande sätt: ”ett synsätt som eftersträvar en kamp mot sociala
orättvisor i alla dess former och en förändrad samhällsstruktur… De centrala elementen är
självreflektion och självkritik för att vidga och förändra de egna perspektiven… objektivitet
och neutralitet förkastas… fokusen skulle ligga på relationer mellan olika grupperingar i
samhället (2005: 108, 109).
En fördel med att lyfta fram den kritiska mångkulturalismen är att den lyfter fram orättvisor i
stället för kultur, att den koncentrerar sig på relationer utan att fastna på mer eller mindre
statiska kulturyttringar och att den ger plats för att analysera uteslutande mekanismer som
finns inbyggda i olika strukturer och som skapar utanförskap och marginalisering. En
ytterligare poäng med en sådan ansats är, enligt min mening, att om man pratar om kritisk
mångkulturalism syftar man fortfarande på sociala processer som leder till att olika människor
definierar sig på olika sätt.
Kultur i den mångkulturella politiken
Det finns delade uppfattningar om vad den mångkulturella politiken handlar om och vilken
betydelse den har. Valfrihets mål, som etablerades redan 1975, som utgick ifrån att invandrare
skulle kunna välja om att bevara sin egen kultur eller uppgå i den svenska kulturen, tas ibland
som ett exempel på att det finns en mångkulturell ideologi i Sverige (Borevi, 2002). Vad man
glömmer bort är att tanken bakom riksdagsdeklaration 1975, var också att hjälpa invandrare
att utveckla sina egna kulturer om de ”skulle vilja återvända till sina länder”. Dessutom idén
om att invandrarna själva skulle välja att integreras i det nya samhället eller bevara sin kultur
hjälpte till att befästa idén om två olika grupper med olika sätt att leva. Det fanns en
otydlighet i begreppen, integration, valfrihet, och till och med invandrarbegreppet i den
retoriska politiken (Södergran, 2000).
Det har utformats en politik som inte klart och tydligt verkar för att förändra strukturerna i
samhället: “In other words, we have today in Sweden a multicultural civil society and a
2
mono-cultural system of administration and implementation of law that creates a major
hindrance for the integration of immigrants into Swedish society” (Kamali, 1997:174). Enligt
Westin finns det i Sverige inte någon vision om hur ett samhälle baserat på mångfald ser ut
och vad det kan innebära (Westin 2004: 210).
Vad politiken istället utgår från är att utifrån ett ”vi och dem” tänkande försöka förändra
invandrare på att bli ”mindre avvikande” i det svenska samhället och att åtgärderna oftast har
haft inslag av ett ”omhändertagande” perspektiv i stället för att se institutionernas roll i
uteslutningsprocesser. På det sättet kommer man bort från institutionernas ansvar och
inflytandet (Södergran 2000: 17-26). Det uppstår en spänning mellan vad institutionerna
jobbar för och vad den lokala befolkningen vill. Eller som Bunar uttrycker konflikten: ”En
konsekvens av den omaka kombinationen av starka institutioner och relativt sett
’kapitalfattiga’ medborgare i ett avgränsat och stigmatiserat geografisk-administrativt rum är
dock inte att medborgarna passivt inordnar sig i sin tilldelade roll. Tvärtom. Majoriteten av
medborgarna vänder ryggen till all slags organisering och organiserad verksamhet som har
med lokala offentliga institutioner att göra.” (2001:237). Konsekvensen är inte bara att man
slösar bort resurserna, eller att invandrarna passiviseras utan också någonting mycket
allvarligare, förtroendet för myndigheterna minskar, konflikterna trappas upp och demokratin
urholkas.
Integration är ingen specifik invandrarfråga även om ”invandrare” är en viktig målgrupp av
integrationspolitiken på grund av att de hamnar i segregerade bostadsområden. Vad som är
problematisk är att politiken inte har kunnat bidra till en lösning av segregationsfrågan: ”Den
officiella integrationspolitikens mål är att jämlikhet ska råda mellan de som invandrat till
landet och de som är infödda. Mina och andras studier pekar på att utvecklingen gått i motsatt
riktning under senare decennier. Invandrare har fått en underordnad ställning på ett flertal
viktiga områden i samhället. De har generellt sett hamnat i välfärdens utkanter. Invandrarna
hamnar i ett väntrum” (Franzén, 2003: 67).
Det finns flera forskare som också betonar tjänstemän/handläggarnas förhållningssätt som en
viktig aspekt i integrationsarbetet. Segregation är inte bara en företeelse som har en
geografisk och social karaktär, den kan också utformas i mötet mellan en handläggare och en
klient. Det är ”avskildhetens dynamik” som kan uppstå ”i mötet mellan en tjänsteman och en
klient med invandrarbakgrund eller i klassrummet i relationer mellan lärare och elever”
(Bunar:86). Schierenbeck är ganska bestämd om att betydelsen av myndighetsutövningen,
tjänstemannarollen och frontlinjebyråkraternas arbete är väsentlig för att förstå och förklara
politikens negativa utfall i relation till integrationspolitiken (2003: 215, 216).
Det är uppenbart att det finns ett avstånd mellan institutionerna och medborgarna. Ett
praktiskt sätt att försöka lösa bristen i Malmö stad är att anställa personer med olika bakgrund
som ska bli en resurs i programmet ”Välfärd för alla”, som kallas för brobyggare. Enligt
författarna till ett utvärderingsuppdrag: ”Dessa brobyggare har som uppgift att stimulera och
styra kommunikationen mellan individer, grupper, föreningar, institutioner och myndigheter
så att det ökar förståelse och samverkan i samhället. En viktig förutsättning är också att
brobyggarna är förtrogna med de olika parternas kultur och tänkesätt.” (Liedholm, Lindberg,
2006). Vad man syftar på i brobyggarnas arbete är någon form av ”kulturkompetens” de här
personerna skulle besitta, någonting som inte problematiseras i utvärderarnas rapporter.
Kulturkompetens i socialt arbete
Grundtesen i etnisk sensitivt socialt arbete är att socialarbetarna inte bara ska veta hur man
jobbar med individerna utan också med grupper: ”Syftet med etniskt sensitiva modeller är att
bemöta etniska minoriteters behov på ett kompetent sätt genom att vara lyhörd för dessa
gruppers kulturella förutsättningar” (Soydan m.fl. 1999:161). I definitionen finns det en tanke
på att man bemöter klienter som befinner sig i en social kontext där det kollektiva är viktigt
3
och detta går emot det individualistiska perspektivet som präglar socialt arbete i Sverige. Att
jobba med föreningar däremot är någonting man gör i de lokala utvecklingsprojekten. I en
annan definition av kulturellt sensitivt socialt arbete menas att man måsta ta hänsyn till:
”kulturella skillnader mellan klienterna, interkulturella skillnader inom en och samma
klientgrupp och kulturella skillnader mellan klienterna och socialarbetarna” (Kamali, 2002:
148). Kultur är å ena sidan centralt men risken med definitionerna är samtidigt uppenbart; att
man överbetonar kulturella skillnader, generaliserar klienternas sociala villkor och
stigmatiserar olika grupper. I de här modellerna varnas för att kulturalisera sociala problem.
Kulturen är en dimension som på något sätt finns och som pågår i socialtjänstens rum men är
knappast någonting som skulle kunna kallas för ”kulturmöte” eller ”kulturutbyte”.
Kulturkompetens i socialt arbete är inte något givet. Man skulle kunna föreställa sig att den
bästa lösningen är att ha socionomer med invandrarbakgrund som kan bemöta klienter med
samma bakgrund på ett annorlunda och kvalitativt bättre sätt än inhemska. Resultatet av en
studie är inte enig om detta: ”I detta fall tycks det framför allt vara de invandrade
socialsekreterarnas ’svenska’ medarbetare som överbetonar deras ’kulturkompetens’.
Däremot vet vi inget om vilken av dessa egenskaper som IS (”invandrarsekreterarna”, min
anm.) betonar i sitt möte med klienterna” (Kamali, 2002:140,141). Kulturkompetensen är
omdiskuterad på en teoretisk nivå men saknas fortfarande mera kvalificerade empiriska
studier. Det är i vilket fall som helst missvisande att sätta likhetstecken mellan
kulturkompetensen och att ha invandrarbakgrund, även om en sådan bakgrund i vissa fall kan
vara relevant.
Litteraturen nämner en rad egenskaper som en ”kulturkompetent” socialsekreterare bör ha:
professionalism, medvetenhet, insikt, kunskap, öppenhet och empati. Dessa egenskaper kan
summeras i ett vedertaget begrepp, ett reflexivt socialt arbete som öppnar möjligheterna för
nya tolkningar och lösningar av sociala problem där socialsekreteraren inte har monopol på
”sanningen”. Andra frågor är: vad leder till att en professionell människa har (själv)insikt i
den egna kulturens särdrag? På vilket sätt påverkas institutionella inramningar i förhållande
till beslutprocessen? Även om det finns mera kunskap om institutionella
diskrimineringsmekanismer (se Utredningen om makt, integration och strukturell
diskriminering) saknas också kvalificerad forskning om hur marginalisering och
diskrimineringen uppträder inom det sociala arbetets institutioner och i så fall hur
socialarbetaren bidrar till sådana institutionella mekanismer eller inte.
Material/empiriskt underlag
Ämnet socialt arbete i Sverige har sedan dess födelse i slutet av 1970- talet verkat för att få
erkännande bland andra ämnesdiscipliner och få sin egen plats i forskningssammanhang. En
annan stor del handlar om professionalisering, där det fortfarande saknas kunskap om ”vad
(det) faktiskt inneburit för klienter, socialarbetarna eller för samhället i sin helhet.” (Dellgran
och Höjer, 2000:36).
Socionomutbildning är en generalistutbildning, därför att utbildningen förhåller sig mer
allmänt till vad det är för slags kompetens studenterna skall få, trots att det finns olika
inriktningar i programmet. I det aktuella fallet är det intressant att studera vad det som menas
med att ”förbereda studenter för socialt arbete i mångkulturella miljöer”. Hur studenterna
uppfattar detta och hur efterfrågas den typ av kunskap eller inte på arbetsmarknaden och på
arbetsplatserna är intressanta frågor.
Från och med 2000 fick Sociala omsorgsprogrammet med mångkulturell inriktning tillstånd
av Högskoleverket att genom särskilt urval anta en tredjedel av studenterna till
utbildningsprogram. Urvalet gick ut på att rekrytera studenter från miljöer som saknar
högskolestudier och människor med invandrarbakgrund. I motiveringen argumenterades för
att utbildningen ”leder till ett yrke som ställer krav på specifika personliga egenskaper, då
4
yrkesutövningen innebär relationer till andra människor i beroende situationer”. De
”egenskaper som inlevelse förmåga, självkännedom samt empatisk förmåga behöver inte
nödvändigtvis vara kopplade till höga betyg eller provpoäng.” (Vårdhögskolan i Malmö, Dnr
5042/97). De sökande fick göra en skriftlig ansökan, genomgå ett skriftligt prov, och en
individuell intervju. I utbildningsplanen betonas också kunskap och personlig mognad som
grund för framtida yrkesverksamhet. Här är det relevant att se kopplingar mellan olika sorters
kunskap människor har i sitt professionella utövande. För Alvesson: ”Omdömesförmågan är
ett centralt element i kunskap och behövs när det råder osäkerhet. Kunnandet är alltså mer
intressant än kunskapen.” (2004:56)
Det empiriska underlaget baseras på att skicka en enkät till alla intagna studenter sedan 1998.
I gruppen med särskilt urval, en tredjedel av varje antagningsgrupp, ingår ungefär 150
studenter. Av de utexaminerade studenterna skall väljas två grupper av studenter: en grupp
med särskilt urval och en grupp med gymnasiebetyg. Tanken är att kunna fördjupa sig genom
intervjuer på de egenskaper som nämns både i utbildningsplan och ”kulturkompetens”
begreppet. Intervjumaterial skall kompletteras med intervjuer till de tjänstemän/kvinnor som
är chefer till socialpedagoger och socionomer med mångkulturellt inriktning på sina
arbetsplatser. Dessutom skall väljas direkta observationer på vissa ärenden/aktiviteter där
frågor som rör mångkulturella aspekter är väsentliga för att kunna fånga specifika
sammanhang. Eftersom studien görs på professionella människor med arbetslivserfarenhet
kommer det i ett senare skedde att finnas interaktiva inslag för att uppmuntra en dialog och en
diskussion för att utveckla deltagarnas reflektion kring centrala frågor berörda i det här
forskningsprojektet (Svensson, L. m.fl., 2002).
Forskningsprojektets ansvarige har varit en del av utbildningen och är väl införstådd (utifrån
socialantropologiska termer) med diskussionen om närhet och distans i
forskningssammanhang. Positionen kan betecknas som ”ett slags utanförstående inifrånskap”
(Dellgran och Höjer, 2000:69).
Projektplan
Första året (50%): I.- Läsa sig in i materialet: skriftlig ansökan som skickades inom det
särskilda urvalet, utvärderingsmaterial skrivna av studenterna, utvärderingsrapporter gjorda
inom enheten för Socialt arbete, utvärderingsrapporter skrivna av Högskoleverket samt studier
gjorda av utomstående studenter och forskare. II.- Gå igenom kursplanerna och all litteratur
som var angivna som kurslitteratur. Intervjua de ansvariga på Malmö högskola som utformade
utbildningen och bestämde urvalskriterierna, samt tillfrågade/inblandade externa konsulter
och forskare som blev tillfrågade. Intervjua enskilda lärare som har deltagit i programmet och
matcha intentionerna från de ansvariga med lärarkåren. III.- Studera och analysera Cuppsatser skrivna av studenterna som deltagit i programmet, doktorsavhandlingar eller
forskningsresultat som behandlar ämnet. IV.- Intervjua relevanta personer i Centrum för
utvärdering av socialt arbete knutet till Socialstyrelsen som har varit sammankopplade till
ämnet. V.- Utforma en enkät och skicka till målgruppen. VI.- Presentation i seminarieform av
forskning design.
Andra året (50%): I.- Bearbeta enkätmaterialet. II.- Utforma intervjuer, kontakta
intervjupersoner och göra intervjuer. III.- Välja arbetsplatser och intervjua målgruppens
överhuvud. IV.- Göra direkta observationer på konkreta sammanhang där det pågår ett
växelspel mellan socionomen, klienten och institutionen. IV.- Transkribera intervjumaterial
och hitta mönster i materialet. V.- Presentera materialet i seminarie form.
5
Tredje året (50%): I.- Framställa materialet i skriftlig form. II.- Jobba i fokusgrupper med
några utvalda personer från målgruppen. III.- Skriva fram en rapport och diskutera i seminarie
form. IV.- Utforma ett forskningsprojekt.
Litteratur
Alsmark, G. (1997), ”Skjorta eller själ? Kulturella identiteter i tid och rum.” Lund:
Studentlitteratur.
Alvesson, M. (2004), ”Kunskapsarbete och kunskapsföretag.” Kristianstad: Liber.
Arnstberg, K. O. (1996), (red)). ”Boja eller befrielse. Etnicitetsforskningens inriktning och
konsekvenser ”. Botkyrka: Mångkulturellt Centrum.
Borevi, K. (2002), ”Välfärdsstaten i det mångkulturella samhället”. Uppsala:
Statsvetenskapliga Föreningen:.
Borevi, K. & Strömblad, P. (red.), (2004), ”Kategorisering och integration. Om föreställda
identiteter i politik, forskning, media och vardag”. Statens Offentliga utredningar SOU
2004: 48.
Bunar, N. (2001), ”Skolan mitt i förorten- fyra studier om skola, segregation, integration och
multikulturalism”. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposium.
Dellgran, P., Höjer S. (2000), ”Kunskapsbildning, akademisering och professionalisering i
socialt arbete.” Kompendiet-Göteborg.
Ehn, B., Frykman, J., Löfgren O. (1993), ”Försvenskningen av Sverige”. Stockholm: Natur
och Kultur.
Franzén, M. E. (2003), ”I välfärdsstatens väntrum - studier av invandrares
socialbidragstagande”. Göteborg: Institutionen för Socialt arbete. Göteborgs universitet.
Friedman, J. (1994), ”Cultural Identity & Global Process”. London: SAGE Publications Ltd.
Kamali, M. (1997), Distorted Integration. Clientization of inmigrants in Sweden. Centre for
Multiethnic Research. Uppsala University.
- (2002), ”Kulturkompetens i socialt arbete. Om socialarbetarens och klientens kulturella
bakgrund”. Stockholm: Carlssons bokförlag.
Liedholm, M., Lindberg, G. (2006), ”Brobyggare mot skolor – en satsning i invandrartäta
bostadsområden.” Malmö stad.
Ljungberg, C. (2005), ”Den svenska skolan och det mångkulturella – en paradox?”. ITUF:
Linköpings universitet. IMER: Malmö högskola.
Propositionen 1997/98:16, Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till
integrationspolitik.
Roth, I. H. (1996), ”Mångfaldens gränser”. Bokförlaget Arena.
Schierenbeck, I. (2003) ”Bakom välfärdstatens dörrar”. Boréa bokförlag.
- ”Vem bryr sig om regelverket? Om frontlinjebyråkrater, handlingsutrymme
och förvaltningsdemokratisk legitimitet.” I Pierre, J. & Rothstein, B. (red), (2003)
”Välfärdsstat i otakt: om politikens oväntade, oavsiktliga och oönskade effekter”. Malmö:
Liber ekonomi.
Sernhede, O. (2002), ”Alienation is My Nation. Hiphop och unga mäns utanförskap i Det Nya
Sverige”. Stockholm: Ordfront förlag.
Sjögren, A. (1993), ”Här går gränsen. Om integritet och kulturella mönster i Sverige och
Medelhavsområdet”. Stockholm: Arena.
Södergran, L. (2000), Svensk invandrarpolitik och integrationspolitik. En fråga om jämlikhet,
demokrati och mänskliga rättigheter. Umeå: Department of Sociology, Umeå University.
Soydan, H., Jergeby, U., Olsson, E., Harms-Ringdahl (1999), ”Socialt arbete med etniska
minoriteter.” Stockholm: Centrum för utvärdering av socialt arbete, Liber.
6
Svensson, L., Brulin, G., Ellström P-E., Widegren, Ö. (2002), ”Interaktiv forskning – för
utveckling av teori och praktik.” Stockholm: Arbetslivsinstitutet.
Westin, C. (2004), Mångfald, nationell identitet och samhörighet. I ”Kategorisering och
Integration. Om föreställda identiteter i politik, forskning, media och vardag”. Statens
Offentliga utredningar SOU 2004: 48.
Ålund, A. (1997), ”Multikultiungdom. Kön, etnicitet, identitet”. Lund: Studentlitteratur.
7
