Att upptäcka
våld mot barn
- om rutinfrågor inom elevhälsan
© 2016 Rädda Barnen
Författare: Karin Blomgren, Rädda Barnen
Konsulter intervjuundersökningar: Anja Kivimäki och Helena Åkerblom
Projektansvarig: Karin Blomgren
Foto: omslag Claes Herrlander (omslag), Oskar Kullander (sid 3,12, 17, 30, 38-40, 41) och Pernilla Norström (sid 9, 24).
Barnen på bilderna har ingen koppling till innehållet i rapporten.
Formgivning: Linda Askervall
Rädda Barnen
107 88 Stockholm
Besöksadress: Landsvägen 39, Sundbyberg
Tel: 08-698 90 00
[email protected]
www.räddabarnen.se
Innehållsförteckning
Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5
Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6
Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7
Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10
Regelverk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Barnkonventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Definition . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Förekomst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Riskfaktorer och tecken på utsatthet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Skyddsfaktorer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Polisanmälningar och mörkertal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Vägledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Samhällskostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Anmälningsplikten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Skolans ansvar för att upptäcka utsatta barn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Hälsofrämjande och förebyggande elevhälsa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
10
10
11
11
13
13
13
14
15
15
16
16
Samverkan med vårdnadshavare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16
Rädda Barnens studie . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18
Intervjuundersökning med skolsköterskor inom elevhälsan . . . . . . . 19
Intervjufrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Resultat på frågan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Inställning till rutinfrågor om våld . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Praktiska omständigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Att hantera föräldrarnas delaktighet och inflytande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Att formulera frågan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Att kunna hantera svaret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Behov av utbildningar och riktlinjer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
19
19
20
20
21
22
22
23
Samtal med professionella från barnnära verksamheter . . . . . . . . . 25
Frågeställningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Hur arbetar skolor med att identifiera barn som är utsatta
för våld inom familjen? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Kan man ställa frågor om våld till alla barn i samband med hälsobesöket? . . . . . . . . . . . .
Möjliga hinder för att införa rutinfrågor om våld . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Erfarenheter av att ställa rutinfrågor om våld inom andra verksamheter . . . . . . . . . . . . . .
26
26
28
29
31
Vad behövs för att införa rutinfrågor? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33
Resultatsammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 34
Slutkommentar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36
Rädda Barnens krav . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38
Källor och förtydliganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40
3
Förord
RÄDDA BARNEN HAR LÅNG ERFARENHET av att uppmärksamma och försöka
förbättra situationen för utsatta barn. I Sverige har det, historiskt sett, skett stora framsteg
och i flera avseenden finns lagstiftning i syfte att tillgodose barns rätt till trygghet och skydd.
Exempelvis finns sedan drygt 30 år tillbaka en lag som säger att föräldrar och andra vuxna inte
får slå eller på annat sätt kränka barn. Lagen har ett starkt stöd och är väl känd bland såväl
vuxna som barn. Även de minsta barnen kan ofta berätta om att det inte är tillåtet att slå barn.
Trots detta händer det att barn blir slagna, kränkta eller försummade av vuxna. Och mycket
tyder på att de barn som faktiskt far illa, lider i det tysta och upplever inte att det lagstiftade
skyddet finns till för just dem. För att kunna fånga upp dessa barn anser Rädda Barnen att
det är dags att ta ytterligare steg för att tillse att lagen och barns rätt till trygghet och skydd
når och omfattar alla barn.
Samhället i stort och verksamheter specifikt, behöver agera på olika sätt och på olika nivåer
för att motverka våld mot barn. Rädda Barnens förhoppning är att denna rapport ska bidra
till en ökad uppmärksamhet kring situationen för våldsutsatta barn, som i sin tur kan påverka
attityder kring skolans och andra barnnära verksamheters roll och möjlighet att, på ett tidigt
stadium identifiera och hjälpa utsatta barn.
I syfte att främja en tidig upptäckt och tidiga stödinsatser vill Rädda Barnen lyfta betydelsen av
systematiska ställda frågor. Med vetskapen om att ett stort antal barn drabbas av olika former
av våld under sin uppväxt är detta något som vuxna runt barnen behöver kunna sätta ord på
och på så sätt visa att våldsutsatthet är något som det både går och måste pratas om.
Elisabeth Dahlin
Generalsekreterare, Rädda Barnen
5
Sammanfattning
RÄDDA BARNEN HAR GENOMFÖRT en studie i syfte att undersöka förutsättningarna
för att systematiskt ställa frågor om våld till alla elever i grundskolan. Rutinfrågor om våld
kan betraktas som en förebyggande åtgärd, genom att en tidig upptäckt ökar möjligheten för
att drabbade barn nås av tidiga stödinsatser. Att inleda samtal om våld kan bidra till att bryta
tabun och visa att detta är något som vi både kan och behöver prata om.
Våld medför ett stort lidande på individnivå och stora kostnader på samhällsnivå. Detta gör nya
arbetssätt i syfte att motverka våld mot barn högst befogade. Rädda Barnen menar att frågor
om barnmisshandel behöver ställas oftare. I vissa fall kan vuxna upptäcka synliga tecken på
barnets kropp eller fatta misstanke om att övergrepp skett mot bakgrund av andra symtom.
Men när synliga tecken saknas, kan ett systematiskt sätt att fråga vara mycket betydelsefullt.
Rädda Barnen anser att personal som kommer i kontakt med barn bör ha kunskap om våldets
konsekvenser samt färdighet att ställa frågor till barn om olika former av utsatthet. Dessutom
måste det finnas ett system och en beredskap för att agera vid uppgifter om barnmisshandel
och som sker på ett för barnet, betryggande sätt. Rädda Barnen efterlyser nationella riktlinjer
som tydliggör barnnära verksamheters roll, ansvar och möjliga arbetsmetoder i syfte att förebygga
och motverka våld mot barn.
Rädda Barnens studie visar att det finns ett intresse och en beredskap inom elevhälsan att ta
sig an frågan om ett införande av rutinfrågor om våld inom ramen för elevhälsosamtalet.
Målgruppen för denna rapport är professionella inom skolan, framförallt rektorer och elevhälsans personal men även lärare, fritidspedagoger och andra vuxna. En annan målgrupp är
självfallet de barn som vistas i skolor runt om i landet, de som lever med en utsatthet i någon
form men även elever generellt, genom att förändrade rutiner och riktlinjer kan komma dem
till del eller påverka dem i något avseende. Rädda Barnens förhoppning är att rapporten även
ska läsas och begrundas av beslutsfattare och myndigheter med ansvar för barnrelaterade
frågor, verksamhetsutveckling samt framtagande av rutiner, riktlinjer och styrdokument.
När det gäller samhälleliga brister i det aktuella stödet till
våldsutsatta barn i Sverige tar Rädda Barnen särskilt fasta på:
• Brister i att upptäcka förekomst av våld
• Uteblivet stöd trots att våldet är känt
• Bristande kunskap om eller förståelse för de negativa konsekvenser våldet för
med sig när det gäller barnets hälsa, liv och utveckling, här och nu och på sikt
6
Inledning
BARN KAN MÖTA OLIKA utmaningar under uppväxten och en utsatthet kan bero på
många olika saker. Att uppleva misshandel kan innebära stora påfrestningar. Varje år blir tusentals
barn misshandlade i Sverige och misshandeln orsakar ofta allvarliga känslomässiga och psykiska
skador. I denna rapport tar vi främst fasta på den utsatthet som förknippas med att uppleva
våld inom familjen. Barnmisshandel kan ta sig flera olika uttryck, men alla former har det
gemensamt att det riskerar att allvarligt skada barnet, nu och på sikt. Det är därför viktigt att
göra allt för att få stopp på våldet och ge barnet stöd och en trygg vardagsmiljö. I många fall
behövs ett individuellt krisstöd eller behandling.
En tidig upptäckt, ett bra bemötande och individanpassat stöd kan minska risken för framtida
ohälsa. Barnmisshandel upplevs som ett tabubelagt område som barnet helst inte pratar om.
I praktiken upptäcks misshandeln ofta först när det blivit så allvarligt att det inte längre går
att dölja. Barnets möjlighet till skydd, stöd och upprättelse är många gånger beroende av att
någon utomstående uppmärksammar situationen och ingriper. Ett tidigt ingripande kan
innebära att familjen kan få hjälp att bryta ett destruktivt mönster.
”Jag tycker alla ska få prata enskilt med exempelvis
en kurator. Inte att man ska söka upp det själv
utan att alla skolungdomar ska få prata med någon.
För jag tror inte alla vågar söka upp det själv”
Citat från Ung Röst 20141
Att utsättas för våld under uppväxten ökar kraftigt risken för att utveckla psykisk ohälsa.
Psykisk ohälsa innebär i sin tur en ökad risk för annan utsatthet, såsom svårigheter i skolan
och med sociala relationer. Psykisk ohälsa för därmed med sig risken för skolmisslyckande,
skolavhopp och försämrade möjligheter på arbetsmarknaden. Unga människor tillbringar en
stor del av sin tid i skolan vilket ger skolan ett stort inflytande över de ungas fysiska och
psykiska hälsa. Skolan kan medverka till att öka barns och ungdomars motståndskraft mot
både fysisk och psykisk ohälsa. Detta bygger dock på att skolan har ett fungerande system
för att upptäcka utsatthet och förebygga ohälsa.
Diskussionen om huruvida rutinfrågor om våld bör ställas eller inte, har aktualiserats från olika
håll sedan en tid tillbaka. Socialstyrelsen rekommenderar exempelvis att barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) ska ställa frågor om våld till alla barn och ungdomar som kommer till BUP.2
7
Rädda Barnen vill belysa förutsättningarna för ett förebyggande arbete inom skolan i syfte att
upptäcka våldsutsatta barn. Vi menar att hälsobesöken hos skolsköterskan, som vanligtvis
erbjuds tre gånger under skoltiden, utgör en möjlighet till ett proaktivt arbetssätt. Genom att
synliggöra för- och motargument vill vi lyfta och problematisera frågan.
Målet med ett införande av systematiska frågor om våld till elever när de möter elevhälsan är,
enligt Rädda Barnens mening, inte att öka antalet anmälningar till socialtjänsten. Anmälningsplikten fyller en ovärderlig roll för att barns rätt till trygghet och skydd ska kunna tillgodoses.
Men rutinfrågor om våld bör i detta sammanhang snarare betraktas som en förebyggande
åtgärd, där en tidig upptäckt ökar möjligheten för att utsatta barn nås av tidiga stödinsatser. Att
samtal om våld sker oftare och vid upprepade tillfällen under barnets skolgång kan också bidra
till att bryta tabun och visa för både våldsutsatta och icke-våldsutsatta barn inklusive föräldrar
att våld är något som vi kan och behöver prata om.
Rädda Barnen vill:
• Bidra till att öka förståelsen hos professionella som
möter barn om våldets skadliga effekter
• Visa på betydelsen av att upptäcka utsatta barn i tid
• Bidra till att öka acceptansen hos professionella att spela
en aktiv roll i att identifiera och stötta utsatta barn
8
Bakgrund
Regelverk
1979 införde Sverige, som första land i världen, ett förbud mot barnaga. Enligt 6 kap 1 § Föräldrabalken (Lag 1983:47) har barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall
behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning
eller annan kränkande behandling.
Elevhälsans omfattning och uppdrag regleras i 2 kap 25 § Skollagen (SFS2010:800). Elevhälsa
ska finnas för elever i förskoleklass, grundskola, grundsärskola, sameskola, specialskola,
gymnasieskola och gymnasiesärskola. Elevhälsan ska främst arbeta förebyggande och hälsofrämjande och där elevernas utveckling mot utbildningens mål ska stödjas. För medicinska,
psykologiska och psykosociala insatser ska det finnas tillgång till skolläkare, skolsköterska,
psykolog och kurator. Vidare ska det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att
elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses. I Skollagens förarbeten nämns
elevhälsans medverkan, i såväl generellt som individuellt inriktat arbete. Det generellt inriktade
uppdraget handlar bland annat om arbetsmiljö- och värdegrundsarbete samt insatser för att
motverka kränkande behandling. Inom ramen för det individuellt inriktade uppdraget har
elevhälsan ett ansvar för att undanröja hinder för varje enskild elevs lärande och utveckling.
Avseende hälsobesök ska, enligt 2 kap 27 § Skollagen, varje elev i grundskolan, grundsärskolan
och specialskolan erbjudas minst tre hälsobesök som innefattar allmänna hälsokontroller.
Varje elev i sameskolan ska erbjudas minst två motsvarade hälsobesök. För elever i gymnasieskola eller gymnasiesärskola gäller minst ett hälsobesök. Hälsobesöken ska vara jämnt
fördelade under skoltiden. Det första hälsobesöket får göras när eleven går i förskoleklass.
Eleven ska dessutom mellan hälsobesöken erbjudas undersökning av syn och hörsel och
andra begränsade hälsokontroller.
Barnkonventionen
FN´s konvention om barnets rättigheter, Barnkonventionen, tar upp barns rätt till skydd mot
övergrepp i artikel 19 där det står att barn har rätt att skyddas mot alla former av fysiskt eller
psykiskt våld och mot utnyttjande inom familjen. Artikel 39 handlar om att barn som har utsatts
för någon form av vanvård, utnyttjande eller övergrepp har rätt till stöd och hjälp.
Artikel 6 handlar om rätten till liv och utveckling. Begreppet utveckling handlar inte enbart
om att förbereda barnet för vuxenlivet utan också om att ge bästa möjliga förutsättningar
för barnets liv här och nu. Artikel 28 anger barnets rätt till utbildning vilket bland annat handlar
om att uppmuntra regelbunden närvaro i skolan och minska antalet studieavbrott.
10
Definition
Barnmisshandel är när en vuxen person utsätter ett barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella
övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnets grundläggande behov.3
Fysisk barnmisshandel är när en vuxen orsakar ett barn skada på kroppen, sjukdom, smärta
eller försätter barnet i vanmakt. Psykisk barnmisshandel är när en vuxen förmedlar till barnet
att det är värdelöst, oälskat och oönskat. Olika former av kränkningar kan också betraktas som
psykisk misshandel, liksom hot om våld. Sexuella övergrepp innefattar alla former av sexuella
handlingar som ett barn utsätts för av en annan person.4 Sexuella övergrepp kännetecknas av
att en vuxen eller ett äldre barn utnyttjar barnets beroendeställning och utsätter det för handlingar
som barnet inte kan förstå eller är moget för. Övergreppen kan vara både fysiska och icke-fysiska.
Som barn menas här personer under 15 år alternativt att barnet är mellan femton och arton
och på något sätt står i en beroendeställning till gärningsmannen. Försummelse är när föräldrar
inte tillgodoser barnets behov kopplat till fysisk och psykisk hälsa och utveckling, såsom mat,
kläder, känslomässig värme, uppmärksamhet och stimulans samt förebyggande och medicinsk
vård. Att lämna ett litet barn utan uppsikt och att inte eliminera olycksrisker är också en typ
av försummelse.
Upplevelsen av att en närstående blir slagen är en form av psykisk misshandel och ur ett barns
perspektiv kan det vara lika skrämmande och skadligt att se en förälder bli slagen som att själv
bli det. Genom forskning vet vi också att risken för att ett barn ska bli slaget ökar markant om
det förekommer våld mellan de vuxna i familjen.5 Gemensamt för all barnmisshandel är att ett
upprepat våld är en allvarlig riskfaktor för fysisk och psykisk ohälsa hos barnet, långt upp
i åldrarna. Misshandel stör barnets känslomässiga och intellektuella utveckling, självkänsla,
sociala kompetens och förutsättningar för nära känslomässiga relationer. Detta kan, även på sikt,
försvåra barnets möjligheter att utveckla goda relationer till andra.
Förekomst
Fysisk och psykisk misshandel av barn förekommer i alla socialgrupper, på landsbygden och
i storstäderna. Sammanlagt uppger 14 procent av eleverna i årskurs nio att de blivit slagna av
en vuxen nära anhörig vid något tillfälle och cirka 3 procent uppger att detta hänt vid upprepade
tillfällen. Endast 12 procent av barn som utsatts för våld har vänt sig till personal inom skolan,
ungdomsmottagningen, socialtjänsten eller polisen med anledning av detta.6 I en undersökning
från Linköpings universitet fick 3500 svenska gymnasieelever anonymt svara på frågor om
erfarenheter av sexuella övergrepp under uppväxten. 3 procent av pojkarna och 10 procent av
flickorna uppgav att de varit med om allvarliga former av övergrepp. Undersökningen visade att
endast 7 procent av barnen som varit utsatta hade berättat om händelsen för sociala myndigheter.7
11
Riskfaktorer och tecken på utsatthet
Vissa bakgrundsfaktorer som exempelvis socio- ekonomisk utsatthet, psykisk ohälsa eller
missbruk hos föräldrarna medför en ökad risk för att ett barn ska utsättas för våld. Den allra
starkaste riskfaktorn vid barnmisshandel är om det förekommer våld mellan de vuxna i familjen.
Dessa bakgrundsfaktorer är viktiga att känna till, inte minst för personal inom hälso- och
sjukvård, socialtjänst, skola och barnomsorg. Barn kan visa tecken på att misshandel förekommer genom till exempelvis oro, koncentrations- eller inlärningssvårigheter, ilska, nedstämdhet, svårigheter i socialt samspel eller somatiska besvär. Men det kan också vara så att ett barn
lever med våld i sin vardag utan att visa några synbara tecken.
Skyddsfaktorer
Barn har större chans att möta svårigheter på ett konstruktivt sätt om de upplever att de kan
överblicka, förstå och se ett sammanhang i sin situation. Ett barn som växer upp under
trygga och stabila förhållanden, ges bättre förutsättningar att utveckla sådana kompetenser
än de barn som växer upp under otrygga förhållanden. Miljön, såväl hemma som i förskolan
eller skolan, har stor betydelse. En god kognitiv förmåga och goda skolprestationer, god
självkänsla, positiva kamratkontakter och fritidsaktiviteter är exempel på skyddsfaktorer i en,
för barnet, övrig svår livssituation.
Ett barns förutsättningar att klara svåra hemförhållanden ökar om det finns minst en trygg
relation till vuxna utanför familjen. Att få hjälp att hantera sin aktuella situation så bra som
möjligt samt hjälp att bearbeta traumatiska eller smärtsamma upplevelser, är exempel på
andra viktiga skyddsfaktorer.8
Polisanmälningar och mörkertal
Det har skett en successiv ökning av polisanmälda fall av fysisk barnmisshandel sedan flera år
tillbaka.9 Det är ofta en förälder eller styvförälder som anmäls som misstänkt. I takt med
stigande ålder ökar även andelen anmälda misshandelsfall mellan jämnåriga och längre upp
i tonåren, partnervåld. Antalet anmälningar om sexualbrott mot barn har också ökat under de
senaste åren. Trots detta är mörkertalet fortfarande stort när det gäller alla typer av misshandel.
13
Vägledning
I ett försök att komma till rätta med svårigheten att i tid upptäcka och försöka hjälpa våldsutsatta, fick Socialstyrelsen ett uppdrag från regeringen, att under 2014 ta fram en vägledning
till socialtjänsten och hälso- och sjukvården, i syfte att öka förutsättningarna för att upptäcka
våldsutsatthet i mötet med brukare och patienter. Socialstyrelsens vägledning Att vilja se, vilja
veta och att våga fråga10 innehåller bland annat rekommendationer till barn- och ungdomspsykiatrin
(BUP) att fråga alla barn och ungdomar som kommer till BUP om våld. Enligt Socialstyrelsen
kan rutinfrågor om våld innebära att upptäckten av våldsutsatta barn ökar och det anses även
vara en del av en god klinisk praxis eftersom information om våldsutsatthet kan påverka val av
behandling och vård.
Socialstyrelsen och Skolverket har tagit fram Vägledning för elevhälsan11 i syfte att stärka elevhälsans
arbete och bidra till utveckling av en likvärdig elevhälsa i landet. Vägledningen beskriver bland
annat elevhälsans uppdrag, utgångspunkter, arbetssätt och ansvar. Vägledningen beskriver också
hur elevhälsans arbete kan bidra till en hälsofrämjande skolutveckling och undanröja hinder
för enskilda elevers lärande. Socialstyrelsen och Skolverket har tillsammans med representanter
för elevhälsans yrkesföreträdare, identifierat områden där elevhälsans insatser är viktiga, såsom
psykisk hälsa och ohälsa, arbetsmiljö, skolfrånvaro och levnadsvanor. Några tydliga riktlinjer
för elevhälsan när det gäller att att systematiskt fråga elever om våld eller annan utsatthet finns
dock inte.
Regeringens nationella samordnare mot våld i nära relationer skrev 2014, i sitt betänkande12 att
våldsutsatta barns behov av stöd och hjälp måste uppmärksammas i en helt annan omfattning
än vad som sker i dag. I syfte att öka möjligheten att möta varje barns särskilda behov lämnas,
förslag som ska skapa bättre förutsättningar för olika yrkesgrupper att samarbeta på nya sätt
utifrån tydliga riktlinjer. I betänkandet påtala behovet av åtgärder för att våldet ska upptäckas
tidigare. Enligt nationella samordnaren bör myndigheter som kommer i kontakt med grupper,
som löper stor risk att utsättas för våld av närstående, rutinmässigt börja ställa frågor om
våldsutsatthet.
I en handbok om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer,
anger Socialstyrelsen grundläggande förutsättningar för att kunna upptäcka och hjälpa våldsutsatta individer. Genom att ställa frågor om våld anses verksamheten signalera att våld i nära
relationer inte är acceptabelt.13
När frågor om våld ska ställas inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är det betydelsefullt hur och under vilka omständigheter frågan ställs. Några viktiga förutsättningar enligt
världshälsoorganisationen, WHO, för att en verksamhet ska kunna ställa frågor om våld är att
det finns en rutin för hur frågeproceduren går till, att personalen har utbildning i hur man
frågar om våld, att personalen ställer frågan i en för patienten/klienten trygg miljö, att personalen
inger förtroende samt att verksamheten har rutiner för vart patienten/klienten kan hänvisas
inom organisationen eller till annan verksamhet.14
14
Samhällskostnader
Granskningar från bland annat Socialstyrelsen visar att våld i nära relationer, förutom ett
stort mänskligt lidande, också genererar enorma samhällskostnader. I en uppskattning från
2006 beräknade Socialstyrelsen att mäns våld mot kvinnor i nära relationer kostar samhället
över tre miljarder kronor varje år. Hälsoekonomisk forskning av Inna Feldman vid Uppsala
universitet visar på samhällsekonomiska vinster av hälsofrämjande och förebyggande insatser
i form av föräldrastödsprogram.
I en forskningsöversikt från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (2005) undersöks förekomsten av övergrepp och andra omständigheter som gör att barn och unga far illa.
Omkring en tiondel av alla barn och ungdomar hade problem i den omfattningen att deras
fortsatta utveckling var i fara och att de var i behov av professionell hjälp för sina problem.15
Anmälningsplikten
Anmälningsplikten, som regleras i kap 14 § 1 Socialtjänstlagen, fyller en central funktion
i samhällets ambition att identifiera samt ge stöd och skydd till utsatta barn. Denna innebär
att var och en som misstänker att ett barn far illa bör anmäla sin oro till socialtjänsten. För
vuxna som jobbar med barn exempelvis inom skolan och förskolan, är detta en skyldighet.
Tydliga och väl förankrade rutiner för att anmäla oro till socialtjänsten vid misstanke om att
ett barn far illa är oerhört betydelsefullt.
År 2012 publicerade Rädda Barnen en rapport, tillsammans med forskare vid Institutionen för
socialt arbete vid Stockholms universitet, baserat på en studie av hur professionella inom barnavårdscentraler, förskola och skola förhåller sig till anmälningsplikten.16. Genom rapporten ville
Rädda Barnen bidra till ökad tydlighet och ett stärkt barnperspektiv för att barn som riskerar
att fara illa ska bemötas på bästa sätt och få ett bra stöd. Behovet av att klargöra hur anmälningsplikten ska tolkas har efterlysts från flera håll. Inom ramen för studien gjordes intervjuer med
anmälningspliktiga yrkesverksamma. Syftet var bland annat att synliggöra skillnader i förhållningssätt och utmaningar kring tolkning av gällande lagstiftning. Rapporten beskriver hur
variationer i bedömningar och överväganden i relation till anmälningsplikten i någon mån är
ofrånkomliga, men slår fast att det i grunden handlar om rättssäkerhet för barn i utsatta livssituationer. Statliga utredningar av central betydelse har dock kommit fram till att det varken
är möjligt eller lämpligt att att ytterligare precisera lagstiftningen i detta avseende. Istället bör
man angripa problemet via information, utbildning och rutiner på de professionellas arbetsplatser, samt genom ökad konsultation och samverkan med socialtjänsten.17
15
Skolans ansvar för att upptäcka utsatta barn
Skollagen (SFS) 2010:800 anger rektorns ansvar för kvaliteten och kvalitetsarbetet inom
skolan och ger rektorn det övergripande ansvaret för att undanröja eventuella hinder för
att eleven ska nå målen. Rektorn ska se till att det finns tydliga rutiner för hur oro för en
elev kommer till elevhälsans kännedom. Elevhälsan ska ha fastställda rutiner för hur samverkan med socialtjänsten ska ske. Som en del av detta ska det finnas förankrade rutiner för
att anmäla eventuell oro för barnet.
Utsatthet för våld äventyrar barnets psykiska hälsa och utgör en potentiell risk för störning av
elevens lärande. Rektorn eller alternativ verksamhetschef för elevhälsan ansvarar för att elevhälsan har rutiner för att upptäcka hälsorisker. I skolans kvalitetsarbete anges hur elevhälsan
ska stödja elevens arbete för att nå målen. När en elev utsätts för kränkande behandling av
andra elever eller vuxna på skolan agerar skolans personal i stöd av skolans likabehandlingsplan.
När en elev misstänks vara utsatt för fysiskt eller psykiskt våld utanför skolan, anger Socialtjänstlagen (kap 14 § 1 SoL) att skolpersonal har en skyldighet att anmäla sin oro till socialtjänsten.
Hälsofrämjande och förebyggande elevhälsa
Skolinspektionen har granskat kvaliteten inom elevhälsan i sammanlagt 25 grundskolor under
2015. I tillsynen framkom att elevhälsan framförallt arbetade åtgärdande och väldigt lite med
förebyggande och hälsofrämjande insatser. Skolinspektionen rekommenderar att elevhälsans
förebyggande och hälsofrämjande arbete ska vara av generell karaktär och omfatta samtliga
elever. Vidare anger Skolinspektionen att elevernas utbildning även ska omfatta deras personliga
utveckling, vilket inkluderar hälsa och välmående. Därför behöver elevernas hälsa, på samma
sätt som deras kunskapsresultat, få påverka skolans utvecklingsarbete. I tillsynen framkom också
att nästan alla elever vet att skolan har en elevhälsa, men eleverna vet oftast inte var den finns
och vilka yrkesgrupper som ingår. En stor andel av eleverna svarade att de aldrig hade träffat
dem som jobbar där.18
Samverkan med vårdnadshavare
Läroplanen19 anger riktlinjer för relationen mellan skolan och elevens vårdnadshavare. Alla
som arbetar i skolan ska samarbeta med elevernas vårdnadshavare så att man tillsammans
kan utveckla skolans innehåll och verksamhet. Utöver detta ska läraren samverka med och
löpande informera vårdnadshavarna om elevens skolsituation, trivsel och kunskapsutveckling, hålla sig informerad om den enskilda elevens personliga situation samt ha respekt för
elevens integritet.20
16
Rädda Barnens studie
Inom ramen för Rädda Barnens studie har telefonintervjuer genomförts med skolsköterskor21 runt om i landet, utifrån frågeställningen om man rutinmässigt ställer frågor om
våld inom ramen för elevhälsosamtalet.
Som komplement till denna undersökning har samtal förts med sammanlagt 10 professionella inom skolan och angränsande verksamheter utifrån frågeområden som; hur skolan
går till väga för att upptäcka våldsutsatta elever, intervjupersonernas inställning till ett
införande av rutinfrågor om våld till samtliga elever, vad finns det för tänkbara hinder med
ett införande av sådana rutinfrågor och vilka är erfarenheterna av liknande arbetssätt från
andra verksamheter.
Med hjälp av dessa frågor har Rädda Barnen velat undersöka förutsättningarna för skolans
och elevhälsans arbete med att identifiera utsatta elever, genom att införa rutinfrågor om
våld inom elevhälsosamtalet. Studien baseras inte på ett statistiskt säkerställt urval och
gör heller inte anspråk på att vara vetenskaplig. Men en kvantitativ mätning av detta slag
uppfattas ändå kunna ge en fingervisning om hur elevhälsan tar sig an denna fråga i nuläget.
Intervjuundersökning med
skolsköterskor
SAMMANLAGT 60 TELEFONINTERVJUER har genomförts med skolsköterskor 22
i 16 olika kommuner runt om i landet.23 Intervjufrågorna syftar till att ringa in i vilken utsträckning systematiska frågor förekommer och om dessa i så fall baseras på förankrade rutiner
eller är beroende av ett personligt engagemang hos frågeställaren. Ett särskilt fokus ligger på
det arbetssätt som går ut på att systematiskt ställa frågor fom våld.
Intervjufrågor
1)
Arbetar du rutinmässigt med att ställa frågor om våld inom
familjen i samband med elevhälsosamtalet?
2a) Om ja, ser du det som en del i ditt uppdrag eller något som
du gör utöver ditt uppdrag?
2b) Om nej, beror det på att det saknas förankrade riktlinjer
från ledningen eller andra omständigheter?
Resultat på frågan;
På den inledande frågan ”Arbetar du rutinmässigt med att ställa frågor om våld inom familjen,
i samband med elevhälsosamtalet?” svarade: 60% Nej, 35% Ja, 5% Vet inte.
Fyra personer anger att de, på eget initiativ, ställer
direkta frågor om våld inom familjen, alltså utöver
skolans eller kommunens fastställda rutiner och
riktlinjer.
Alla skolsköterskor som använder en direkt formulering i sin fråga om ‘våld eller bråk i hemmet’ anser
att de därigenom ställer en direkt fråga. Men det
kan vara värt att notera att även en fråga formulerad som ”Har någon utsatt dig för någonting du
inte vill vara med om eller som gjorde dig rädd?”
både tolkas som att det utgör ett direkt frågande
om våld inom familjen och inte. Även bland skolsköterskor som arbetar inom samma kommun och utgår ifrån samma elevhälsoprofil eller enkät
har svaren skiljt sig åt. Syftet med frågan, och dess direkthet upplevs i detta fall olika av
skolsköterskorna som ställer dem, även när formuleringen är den samma.
19
Inställning till rutinfrågor om våld
Den stora merparten av de tillfrågade skolsköterskorna är positivt inställda till att direkta frågor
om våld inom familjen, ställs till alla elever. Att systematiskt ställa frågor om våldsutsatthet
ses som värdefullt för att;
• det blir rättvist och man styrs inte av sina egna fördomar i vem man väljer att fråga,
• det motiverar att en sådan fråga ställs, både inför barnen och föräldrarna som annars
kan undra varför just deras barn får frågan,
• barn som är utsatta inte alltid själva vet att detta inte är okej,
• det bryter tabun och visar att våld är någonting man kan tala om och som de vuxna
vågar tala om.
”Det kan vara en öppning att ha en direkt fråga, att de kommer tillbaka om man visar
att man inte är rädd för att fråga. Att man visar att man bryr sig om det också.”
En del befarar att utsatta elever ändå inte skulle våga berätta om sin utsatthet, även om de får
frågor därom. Andra menar att det trots allt finns ett värde av att fråga.
”Det är väldigt viktigt att upptäcka detta om barnen ska klara sin skolgång. Handlar dock
om att ha en långvarig relation. Jag skulle få 90-100% nej först, sedan kanske de skulle
komma tillbaka.”
I de fall där rutinfrågor inte ställs anges skälet till detta framförallt vara det faktum att frågan
om våld inom familjen inte finns specificerad i det basutbud av standardiserat frågematerial
som används. De som är negativa eller tveksamma till rutinfrågor om våld menar att en direkt
fråga ändå inte skulle leda till att information om våldsutsatthet kommer fram. De anser även
att det finns svårigheter med att motivera ett införande av rutinfrågor för föräldrar.
Praktiska omständigheter
Majoriteten av skolsköterskorna använder sig av den enkät som finns tillgänglig på skolan eller
i kommunen som grund för elevhälsosamtalet. Om hälsoprofilsenkäterna besvaras tillsammans
med förälder eller enskilt och i samband med elevhälsosamtalet eller i klassrummet, skiljer sig åt
från skola till skola och förstås även beroende på vilken årskurs eleverna går i. Några anser att
det finns en risk för att inte kunna garantera sekretessen om enkäter fylls i av eleverna i klassen
och med en lärare som samlar in svaren. Farhågor finns om att svaren inte blir lika tillförlitliga
om elever får besvara frågor av detta slag sittandes bredvid en klasskamrat som kanske kan
rycka pappret ifrån en eller tjuvkika över axeln.
Direkta frågor om våld ställs framförallt till barn i årskurs 4 och årskurs 7. Uppfattningen är
att eleverna i årskurs 4 är mer öppna för att prata eftersom den inte lagt på sig samma integritet
som de äldre eleverna. Eleverna i årskurs 7 uppfattas ha en större förmåga att bedöma konsekvenser av ett jakande svar på en fråga om våldsutsatthet, där exempelvis en rädsla för vad en
kontakt med socialtjänsten kan leda till, kan få dem att avstå från att berätta. Nästan alla menar
20
att svaren från de yngre barnen, exempelvis i förskoleklass, skulle bli mer sanningsenliga.
Samtidigt känner sig flera tveksamma till att ställa direkta frågor om våld till elever i de yngre
åldersgrupperna. Skälet till detta är framförallt att det känns obekvämt att fråga barnet, oavsett
om det sker utan eller inför föräldrarna.
Vikten av kontinuitet lyfts från flera håll. Många menar att det måste finnas tid och möjlighet
att skapa goda och trygga relationer mellan vuxna och elever på skolan. Stora elevantal, att
enbart närvara på en skola någon dag i veckan och hög personalomsättning lyfts som försvårande omständigheter.
Att hantera föräldrars delaktighet och inflytande
Det faktum att föräldrar deltar i hälsosamtalet för barnen i de yngre åldrarna anges av vissa
skolsköterskor som ett hinder för att ställa en direkt fråga om våld. Detta, dels då det skulle
kännas olustigt för egen del, dels då man uppfattar att barnen inte skulle våga svara i föräldrarnas
närvaro. Det förekommer dock motsatta perspektiv. En skolsköterska påpekar istället fördelarna
med att frågan ställs när föräldern är med i rummet. Skolsköterskan ser det som en möjlighet
att kunna observera hur barnet och föräldern samspelar i svaret. Många skolsköterskor anser
dessutom att det är bra att visa för föräldrar att frågan förekommer.
Oron för föräldrars reaktion, oavsett ålder på barnet, finns hos merparten av dem som inte
anser att man bör ställa rutinfrågor om våld till de yngre barnen. Någon befarar att det kan
leda till att barnen nekas av föräldrarna att få komma på elevhälsosamtalet eller att det skulle
kunna skapa problem om barnet går hem och berättar att de fått en sådan fråga. I motsats
till detta uttrycker flera skolsköterskor att det vore väldigt skönt att kunna motivera för just
föräldrar att man frågar deras barn, för att alla frågas på rutin. Det förekommer att föräldrar
hör av sig och är arga för att deras barn fått frågor om hur det är hemma, föräldrar som anser
att det inte angår skolan. Att kunna säga att ”det är en del av mitt uppdrag” uppfattas kunna
underlätta.
”Det ger mig lite mer trygghet i mig själv att fråga om det finns med som en fråga i underlaget.”
Oron för föräldrars reaktion finns inte på samma sätt hos dem som redan i dagsläget ställer
rutinfrågor om våld. En av skolsköterskorna arbetar på så sätt att, efter att en anmälan gjorts
till socialtjänsten gällande oro för våldsutsatthet, får eleven fortsätta komma på samtal till
skolsköterskan varje vecka. Skolsköterskans erfarenhet av detta är positiv och hon menar att
det är en trygghet för föräldrarna att veta att det är någon som regelbundet talar med deras
barn om situationen.
21
Att formulera frågan
Hur och när frågorna ställs beskrivs som viktiga aspekter. Vissa av skolsköterskorna anser att
en fråga ”om man känner sig orolig för någon i sin närhet” lätt kan misstolkas. Och om en fråga som
handlar om eventuell utsatthet i hemmet, följer efter en fråga om hur man har det i skolan,
finns risk för sammanblandning där svaret istället ringar in oro eller utsatthet för mobbning.
Hur frågan formuleras bedöms behöva anpassas efter elevens ålder. Vissa menar att det behöver
vara en mer direkt formulering till yngre barn för att de ska förstå vad man vill veta. Andra
menar tvärtom, att man måste lirka mer kring frågor om hur man mår – om man har ont i magen
eller är orolig – eftersom en direkt fråga kan missförstås och låsa samtalet.
En skolsköterska som ställer frågan ”Förekommer det bråk så att du blir rädd?” tvivlade först på
att barnen verkligen skulle prata om detta, men det visade sig att de gjorde faktiskt eleverna,
genom att frågan ställdes.
Att kunna hantera svaret
Många återkommer till hur viktigt det är att den som ställer frågan känner sig trygg med hur
ett svar som visar på förekomst av våld ska hanteras. Möjligheten att ringa och rådfråga socialtjänsten om själva anmälningsförfarandet uppfattas som positivt och värdefullt.
”Om man frågar och får ett jakande svar på en enkät – hur går man vidare? Om man
ställer fler frågor börjar man ju utreda själv istället och det är ”Soc” som ska göra det.
Men man behöver ta tag i svaret direkt. Det går inte att säga att man ska fortsätta prata
med eleven nästa vecka.”
Man efterfrågar även en liknande rådgivningsfunktion avseende hur man ska hantera situationen på skolan efter en orosanmälan. Två av skolsköterskorna sammanfattar det så här:
”Och i samband med hälsosamtalen sitter också nästa elev och väntar. Man behöver kunna
ta itu med svaret här och nu, och får man svar sätter man igång en väldig apparat. Man
ska inte undvika att fråga för den sakens skull men det behövs bra rutiner för att kunna
ta hand om svaret.”
”Det gör nog många utav oss lite rädda och osäkra på att fråga. Det är ju också en stor grej
för eleven … och även om man gör en anmälan så måste man också kunna ta hand om
situationen på skolan. Vi har ju eleven kvar här hos oss.”
22
Behov av utbildning och riktlinjer
En stor andel av de intervjuade skolsköterskorna uttrycker ett stort intresse för frågan om att
införa rutinfrågor om våld. De har tidigare själva tänkt på eller diskuterat saken och välkomnar
att Rädda Barnen vill titta närmare på detta område. Oavsett inställning till huruvida det vore
bra med rutinfrågor om våld eller inte, efterfrågas mer kunskap på området. Flera skolsköterskor efterfrågar mer utbildning och vägledning. Vissa tycker att det är svårt att veta hur man ska
förhålla sig till nya direktiv och ny forskning. Stöd efterfrågas i form av föreläsningar, utökad
samverkan med andra professioner, samtalsgrupper med andra i samma yrkeskår, handledning
samt att kunskap om våld ska ingå inom ramen för grundutbildningen och som fortbildning.
”Jag funderar själv på dom här frågorna och vilka frågor man ska ställa. Man söker hela
tiden efter verktyg.”
Andra efterfrågar nationella riktlinjer för att få ett så enhetligt system som möjligt.
”...oavsett varifrån man kommer ska man kunna veta att det är det här jag kan förvänta
mig. Så att alla behandlas lika och inte faller mellan stolarna.”
23
Samtal med professionella
från barnnära verksamheter
I EN AMBITION AV att ytterligare undersöka hur frågan om att upptäcka våldsutsatthet
bland eleverna kan hanteras, har samtal förts med professionella inom barnnära verksamheter.24
Intervjuerna har genomförts individuellt med var och en men redovisas här i en samlad form.
Intervjupersonerna utgörs av:
Anika Leim specialpedagog, Älvkarleby kommun
Anna Sarkadi specialistläkare, docent i socialpediatrik, Uppsala universitet
Annelie Björk kurator, Älvkarleby kommun
Annelie Walter skolsköterska, Kunskapsskolan
Björn Wickström f.d. rektor, Östersund
Boel Stålnacke barnmorska, Landstinget i Uppsala län
Helena Jansson skolsköterska, Älvkarleby kommun
Johan Hallberg rektor, Köpings kommun
Ole Hultmann forskare PhD, Göteborgs universitet, psykolog vid Barn- och
Ungdomspsykiatriska mottagningen (BUP) Gamlestaden
Steven Lucas barnhälsovårdsöverläkare, Akademiska sjukhuset i Uppsala
Steven Lucas, Ole Hultmann och Boel Stålnacke har alla erfarenhet av att införa rutinfrågor
om våld inom sina respektive verksamheter. Steven Lucas har arbetat med rutinfrågor riktat
till kvinnor inom mödrahälsovården och leder för närvarande ett forskningsprojekt där man
inför rutinfrågor utifrån olika kända riskfaktorer inom ramen för en pilotundersökning vid sex
barnavårdscentraler i Dalarna. Boel Stålnacke har varit med om att införa rutinfrågor om våld
till mödrar inom mödravården i Uppsala läns landsting. Ole Hultmann har inom ramen för
ett större forskningsprojekt medverkat till att införa metoder för att rutinmässigt kartlägga förekomsten av våld i nära relationer bland patienter som besöker BUP Gamlestaden i Göteborg.
25
Frågeställningar
Samtal har förts utifrån följande frågeställningar:
• Hur arbetar skolor med att identifiera barn som är utsatta för
våld inom familjen?
• K
an man ställa frågor om våld till alla elever i samband med
hälsobesöket?
• Vilka hinder finns med ett införande av rutinfrågor om våld?
• Vilka erfarenheter finns av att ställa rutinfrågor om våld inom
andra verksamheter?
”Jag frågar inte alla barn om de blivit utsatta för våld eller sett våld hemma. Det är svårt.
… Men jag frågar: Trivs du bra hemma? Trivs du bra i skolan? Det är mer så man får fråga
… Man får väva in det i samtalet.” (Skolsköterska)
Hur arbetar skolor med att identifiera barn som
är utsatta för våld inom familjen?
De 10 personer som deltagit i samtalen är överens om att det saknas en fastställd arbetsgång för
att rutinmässigt fråga alla elever om utsatthet för våld. Uppfattningen är att barns utsatthet
framförallt upptäcks genom synliga skador eller förändrat beteende. Dessa tecken blir då en
naturlig ingång i ett fortsatt samtal om hemsituation och om utsatthet utsatthet i någon form.
Vanliga besvär hos eleverna, som ont i magen och svårigheter att sova, kan på liknande sätt
utgöra ingångar till börja ställa frågor om våldsutsatthet.
”… vi ställer frågor i de situationer där vi har en ingång, så sätter vi igång en process där
vi kan hitta andra ingångar, därför att vi vet att det här (där våldet ingår) är människors liv,
det här är inget mystiskt fenomen som händer i sällsynta fall och i konstiga sammanhang.
Det är vanligt och alldagligt.” (Barnhälsovårdsöverläkare)
Det händer även att elever självmant kommer och berättar om sin utsatthet för våld för någon
vuxen på skolan. Intervjupersonerna uppfattar att eleverna många gånger vet mer om klasskamraters problem och får vetskap om varandras svårigheter snabbare än de vuxna på skolan.
Om det finns förtroende för någon vuxen på skolan anses detta öka möjligheten för eleverna
att hjälpa varandra att våga berätta.
”Det har hänt flera gånger att ett barn som jag har relation till tar hit kompisen. Och de
litar på varandra. De är de barnen jag inte känner, det är de jag missar.” (Skolkurator)
26
För att de vuxna i skolan ska upptäcka tecken på utsatthet och för att situationen ska kunna
åtgärdas i tid, anses ett samarbete mellan alla vuxna på skolan, inte enbart mellan lärare och
elevhälsan, vara en förutsättning. Någon anser att den vuxna person på skolan som eleven
känner förtroende för, är den som också bör ställa frågan. Andra menar att det är viktigt att
det finns fastställda riktlinjer för att rutinmässigt fråga alla elever och att huvudansvaret bör
läggas på en person, exempelvis skolsköterskan. Samarbetet för att en upptäckt av våldsutsatthet ska leda till åtgärd ska vara väl organiserat och utgöra en del av skolans kvalitetsarbete.
”Frågan måste ställas tillräckligt ofta eftersom omständigheterna ändras, speciellt
i tonåren.” (Skolutvecklare)
Skolsköterskan, kuratorn, specialpedagogen och mentorn framstår som särskilt viktiga personer
för att ta emot och hantera information om misstänkta övergrepp. Om arbetsgången är känd
för personal, elever och vårdnadshavare, kan det känsliga temat neutraliseras och eleverna
uppfattar att våldet är något man faktiskt kan prata om.
”Finns det en stabilitet i elevhälsan som backar upp de här situationerna, så att personalen
vet att de får stöd och att det är tryggt uppåt, att de får information så att de inte behöver
känna sig osäkra. Då kan man komma över det (osäkerheten).” (Skolkurator)
Intervjupersonerna anser att sättet att fråga kan behöva anpassas till individen och situationen.
Erfarenheten är att ett samtal ofta inleds med indirekta frågor och att följdfrågor ställs om
elevernas svar uppfattas kunna tyda på utsatthet. Upplevelsen är även att man måste vara
beredd att fråga många gånger om man verkligen vill veta.
”Du kan fråga hundra gånger och få svaret hundraförsta gången. Det handlar om rätt
tillfälle och relationer att få ett barn att berätta.” (Skolkurator)
En fråga som intervjupersonerna uppehåller sig vid är varför barn, trots att de får frågor om
våld, väljer att inte berätta. Detta anses bero på att de inte litar på de vuxna, att de trots tidigare
berättelse inte fått hjälp, att de är rädda för konsekvenserna och vill skydda sina föräldrar, eller
att de skäms som våldsoffer. Eleven behöver någon att lita på för att berätta. Uppfattningen är
att en förtroendefull relation mellan elever och vuxna växer fram genom att den vuxna gör sig
tillgänglig för eleven vid upprepade möten. Olika elever får också förtroende för olika vuxna.
Det viktigaste anses vara att eleven känner förtroende för åtminstone den som är vuxen på
skolan och att denna är beredd att uppmärksamma barnets signaler och ta emot barnets berättelse när barnet väljer att berätta.
”Även om jag ställer frågan så får jag inte svar första gången. Men man lämnar det öppet.
Jag har märkt att det är helt andra frågor man kommer till mig med än man gjorde under
mitt första år på skolan. Jag har fått ett förtroende. Det är saker man kanske inte har
vågat säga på BUP under två års tid… och så kommer man till skolsköterskan. Bara att
man ställer frågan så öppnar det upp så mycket.” (Skolsköterska)
27
”Man måste kunna ta emot det som kommer. Många kommer tillbaka … man får en känsla
att här är det någonting. Då är det viktigt att man öppnar dörren och säger ”Du vet var jag
finns om du vill prata”. (Skolsköterska)
Intervjupersonerna anser att den information som lämnas av eleven måste tas om hand på
ett välorganiserat sätt. Att vetskapen finns, om hur de ska agera vid oro för att ett barn far
illa, är av central betydelse. För att åstadkomma snabb hjälp för de våldsutsatta barnen krävs
bra samverkansrutiner mellan skolan, socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
”Vi har diskuterat mycket med socialtjänsten hur anmälan ska ske. Det är inte det viktigaste
hur vi anmäler utan att vi anmäler. Och vi tvekar inte. Men det är tufft. Vi blir berörda. Fast
vi är professionella så blir vi berörda på många plan. Det är skönt att vara ett elevhälsoteam.”
(Specialpedagog)
”Vet vi att eleven blivit slagen så kopplar man in socialtjänsten direkt. Men skolgången ska
ju fortsätta efter anmälan.” (Skolsköterska)
”Finns det en stabilitet i elevhälsan som backar upp de här situationerna så att personalen
vet att de får hjälp, att det är tryggt uppåt, att de får information så att de inte behöver
känna sig osäkra. Då kan man komma över det (osäkerheten).” (Skolkurator)
Kan man ställa frågor om våld till alla elever
i samband med hälsobesöket?
Intervjupersonerna är överens om att hälsobesöken hos skolsköterskan, ger en återkommande
möjlighet att rutinmässigt ställa frågor om eventuell utsatthet till alla elever.
”Att inkludera ett frågebatteri inom det här området i hälsobesöket är en utmärkt idé.
Att skapa ett klimat där den typen av frågor är helt okej att ställa och att det känns
okej att svara, det gör att man kan skapa ett finmaskigt nät kring de elever som allra
mest behöver det.” (Rektor)
En synpunkt som framförs är att skolsköterskan behöver vara en trygg person för eleven
redan innan hälsobesöket, för att skolsköterskan på ett naturligt sätt ska kunna ställa frågor
om våld. Detta resonemang förutsätter att skolsköterskan behöver vara en person som finns
och syns i elevers och lärares vardag.
”Att ställa de här frågorna har egentligen bara en förutsättning som behöver uppfyllas
i förväg och det är att du känner dig trygg med personen som ställer de här frågorna
och du kan svara utan att du blir rädd för vad mottagaren ska göra av svaren.” (Rektor)
Samtliga intervjuade menar att frågor om våld kan ställas till alla elever, men med villkoret
att den som ställer frågan också kan ta hand om svaret. Om barnet berättar om sin utsatthet
för våld ska man ha relevant hjälp och stöd att erbjuda. Detta ställer krav på personalens
28
kompetens i frågan. En fördel med att ställa frågan till alla, är att frågan om våld neutraliseras
och eleverna lär sig att det är okej att berätta. Men man ska också vara beredd på att även om
skolsköterska frågar alla så kommer alla elever inte att berätta för skolsköterskan utan kanske
för någon annan i skolan. Då behövs en organisation för hur den informationen förs vidare
till elevhälsan så att elevhälsan kan erbjuda sitt stöd i sammanhanget.
Möjliga hinder för att införa rutinfrågor om våld
Rutinfrågor om våld upplevs av intervjupersonerna som viktiga, men svåra att genomföra
i praktiken. Svårigheterna beskrivs som etiska och kopplas till betydelsen av att kunna erbjuda
barnet stöd och hjälp, om det framkommer att ett barn är utsatt. Att personalen upplever sig
sakna kompetens och mandat och att ta hand om svaret utgör på så sätt försvårande omständighet. En farhåga som lyfts är att de vuxna känner att de sviker barnets förtroende genom att
barn som berättat om våld och övergrepp sedan inte får hjälp.
Fungerande rutiner inom skolan för att hantera oro och misstankar om utsatthet, bedöms dock
kunna undanröja detta hinder. Att skolan genomsyras av en kultur där alla som arbetar på
skolan har ett personligt engagemang för att agera till stöd och skydd för barn anses betydelsefullt. En beredskap bedöms dessutom finnas redan idag, genom att socialtjänsten, barn- och
ungdomspsykiatrin, hälso- och sjukvården samt elevhälsan på skolan kan skjuta till insatser.
En förutsättning är dock att kedjan är hel så att barn inte hamnar mellan stolar. Intervjupersonerna anger tid och upplevd tidsbrist som möjliga hinder. En hypotes bland intervjupersonerna är att vuxna helt enkelt kan låta bli att se och fråga för att man inte tycker sig ha tid
att ta hand om svaret. Tillräckligt med tid anses vara en förutsättning för att kunna genomföra
samtalen ostört. Det bedöms även ta tid att bygga förtroendefulla relationer som i sin tur anses
utgöra en grundförutsättning för att elever ska vilja berätta. Ett annat hinder är att personalens
tid ofta upptas av akuta ärenden, på bekostnad av det förebyggande arbetet. Detta trots en
insikt om att förebyggande arbete kan få positiva effekter på sikt.
”Det kan finnas hinder baserat på tidigare negativa erfarenheter…det blir jobbiga situationer,
man vet inte hur man ska hantera det. Då väljer man att inte se det.” (Skolkurator)
Ett annat hinder kan utgöras av en rädsla för att frågor om våld skadar det förtroendet som
finns mellan personalen och föräldrarna.
”Man måste överväga vad fördelarna är med att ställa de här frågorna till alla elever och
finns det några nackdelar med detta. Om man börjar med nackdelarna så det man hört
talas om är att det här på något sätt kränker integriteten hos dem man frågar. På något sätt
måste det bli allmänt accepterat att man gör det här och accepterat även av föräldrarna.”
(Forskare)
29
Intervjupersonerna uttrycker också en oro över föräldrarnas inställning och inflytande.
Skulle införandet av rutinfrågor på något sätt kunna försämra de utsatta barnens situation?
En farhåga är att föräldrarna skulle reagera negativt på att frågor av detta slag ställs. Oron
finns för att föräldrarna skulle komma att påverka sina barn att inte berätta.
”Sedan undrar jag hur föräldrarna reagerar när barnet berättar att nu frågar de mig om
jag blir slagen hemma. Kan man där möta på en massa som blir konstigt? Jag antar att
det kan bli så.” (Barnmorska)
Den samlade bedömningen är dock att de befintliga rutinerna, att kontinuerligt hålla vårdnadshavarna informerade, skulle fungera även vid ett införande av rutinfrågor om våld. Innehållet
i hälsobesöket är sådant som föräldrarna behöver veta om. Med stigande ålder blir eleverna
dock själv ägare till sin hälsoinformation och en uttrycklig önskan från en elev att föräldrar inte
ska informeras ska respekteras, så länge det inte rör sig om oro som omfattas av anmälningsskyldigheten.
Erfarenheter av att ställa rutinfrågor om våld
inom andra verksamheter
I samtliga tre verksamheter som redan infört rutinfrågor framkommer att det fanns en oro,
i början, att frågor om våld skulle ogillas av föräldrarna. Oron handlade även om att risken
för att utsättas för våld skulle öka. Men efterhand visade det sig att de flesta av dessa orosmoment var obefogade och att det främst var personalen som tyckte att det här var svårt.
”Man måste hitta ett bra sätt att göra det på, så att man är trygg med att ställa frågan.
Då accepteras det också av våra patienter.” (Forskare)
För att skapa en acceptans hos personalen som ska ställa frågor om våld krävs enligt intervjupersonerna fortbildning om våldets förekomst och dess ödesdigra konsekvenser för barnet,
samt utbildning i samtalsteknik. Att personalen känner till, och känner sig trygga med åtgärderna efter att ett barn har berättat om sin utsatthet för våld bedöms också som nödvändigt.
Inom mödravården i Uppsala läns landsting har man arbetat med rutinfrågor om våld i nära
relationer sedan 1995, då ett forskningsprojekt inleddes.25 Barnmorskan som medverkade vid
införandet av rutinfrågor om våld till alla gravida kvinnor, berättar att personalens farhågor
handlade om att frågorna skulle uppfattas som integritetskränkande. Denna oro visade sig dock
vara ogrundad. Tvärtom, välkomnade kvinnorna som besöker mottagningen frågan och
uppskattade att få berätta. Barnmorskan ser därför inte längre några hinder med att rutinmässigt fråga om våld inom mödrahälsovården. Personalens bristande beredskap att ta emot svaret
utgjorde ett orosmoment även inom mödrahälsovården. Men även denna oro kunde avfärdas.
31
”Det finns inga hinder. I mödrahälsovården i Uppsala har vi jobbat med att fråga om
våld sedan 1995. Största svårigheten för personalen är ”Vad ska jag göra med svaret?”
... Men det viktiga är att hon har fått frågan.” (Barnmorska)
”... jag har ställt frågan på BVC som standardiserad fråga trots att den inte finns. Och frågan
har uppskattats. Och jag tror att det är samma på skolan, det ger en trygghet. Jag tycker
att det här är en superviktig fråga. Det borde vara implementerbart.” (Skolsköterska)
”Sedan finns det några i personalen som är livrädda för att de ska få svaret ”ja- jag har
varit utsatt för våld”. ”Vad ska man göra då – det finns ju inget vi kan göra”? Då säger
jag att det finns ju en massa instanser som man kan vända sig till.” (Barnmorska)
Erfarenheten från den öppenvårdsenhet inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Västra
Götalandsregionen, som har infört frågor om våld som en del av en arbetsrutin, visar att det
är viktigt att nå en samsyn inom personalgruppen. I deras fall tog det tre år innan personalen
kunde enas om värdet av att ställa den här typen av frågor och om sättet att göra det på.
För att skapa en acceptans hos personalen krävs enligt intervjupersonerna fortbildning om
våldets förekomst och dess ödesdigra konsekvenser för barnet. Ett framgångsrikt införande av
nya rutiner förutsätter även personalens delaktighet i planering och utformande av frågorna,
utbildning i samtalsteknik samt tid för att ventilera erfarenheter i personalgrupp. Att personalen
känner till, och känner sig trygga med åtgärderna efter att ett barn har berättat om sin utsatthet
för våld bedöms även här som nödvändigt.
”Vi har fått många nyttiga erfarenheter. Den första är acceptans, att personalen tycker
att det är okej att ställa de här frågorna. … I en personalgrupp måste man ha tid att
tala om de svårigheterna som uppstår, etik, anmälningsskyldighet och annat som man
behöver kollektivt ta hand om. Det tar tid att utarbeta frågerutinen.” (Forskare)
Barnhälsovårdens representant berättar att ett test med rutinfrågor om våld och annan utsatthet
i till mammor i samband med BVC-besöken pågår i form av en pilotundersökning i samarbete
med sjuksköterskor på sex BVC-mottagningar i Dalarna.26 Inom ramen för studien utvärderas
en metod som syftar till att identifiera och bemöta psykosociala riskfaktorer i små barns hemmiljö. En utvärdering av personalens upplevda trygghet i att hantera risker i barnets miljö kommer
att utvärderas, liksom föräldrarnas upplevelse av att bli tillfrågade om olika riskfaktorer i
barnets vardag.
”... Men vi ska fråga alla, det ska inte vara stigmatiserande. Om vi ska fråga så den som frågar
måste vara beredd på nästa steg. Vi måste ha något att erbjuda.” (Barnhälsovårdsöverläkare)
32
Vad behövs för att införa
rutinfrågor om våld?
Öka kunskapen om våld i nära relationer och
dess negativa konsekvenser för barns hälsa
och uppväxtvillkor
Tillräckligt med tid
- för samtalet
- att bygga förtroendefulla relationer
- att ta hand om svaret
Tydliga och gemensamma riktlinjer
Tydlig förankring i organisationen på olika nivåer
Personalens delaktighet i planering och
i utformning av frågor
Kollegialt stöd
E
ftersträva stabilitet inom personalgruppen
Utbildning i samtalsmetodik
God samverkan med andra verksamheter
R
utiner för att hantera en upptäckt eller
misstanke om våldsutsatthet
Involvera eleverna i planering, genomförande
och utvärdering av arbetsmetoden
Resultatsammanfattning
TELEFONINTERVJUERNA MED SKOLSKÖTERSKOR kompletterat av samtalen
med professionella från barnnära verksamheter visar att utsatthet för våld framförallt uppdagas
genom att barnen berättar för varandra, väljer att själv berätta för en vuxen i skolan alternativt
efter att synliga tecken på utsatthet fått personalen att ställa frågor därom. Vetskapen om olika
riskgrupper kan också öka benägenheten att ställa frågor. Exempelvis är det vanligare att
gruppen nyanlända barn får frågor om de varit utsatta för våld då risken för utsatthet bedöms
vara högre med tanke på eventuella erfarenheter av krig och flykt.
Studien visar att majoriteten av de medverkande anser att det är svårt att fråga om våld och
att det är därför som frågan ofta ställs först efter att barnet uppvisar synliga tecken på utsatthet.
Många hänvisar också till den hälsoprofil och enkät som används i kommunen och menar att
frågan inte ställs eftersom den inte finns med i materialet. Samtidigt finns insikten att våld
kan förekomma utan att barn uppvisar några som helst synbara tecken.
En stor majoritet av intervjupersonerna anser att det är möjligt att införa rutinfrågor om våldsutsatthet i samband med hälsobesöket och flera ställer sig också positiva till ett sådant arbetssätt.
Att frågor om våld ställs regelbundet till samtliga elever anses värdefullt genom att det blir
mer rättvist, tillförlitligt och mindre utpekande. Det anses också bli lättare att motivera ett
sådant arbetssätt för föräldrar och elever om samtliga elever omfattas. Rutinfrågor om våld
uppfattas kunna öppna upp samtalen och visa att våld är något som de vuxna vågar prata om.
Detta kan i sin tur ha en avgörande betydelse att stärka eleverna utifrån deras rättigheter, inte
minst för de elever som de facto är utsatta för våld.
Elevens förtroende för frågeställaren uppfattas som mycket betydelsefullt. Hinder för genomförande uppges framförallt vara bristande tid, bristande acceptans hos personalen, vilket kan
bottna i oro för föräldrarnas reaktioner. Dock har denna oro delvis visat sig vara obefogad
i andra verksamheter som redan infört rutinfrågor av detta slag. I dessa verksamheter har oron
framförallt funnits hos personalen medan såväl barnen som föräldrarna har accepterat frågorna.
Andra hinder för införande av rutinfrågor som tas upp, är att personalen upplever sig sakna
kompetens och mandat och att ta hand om svaret. En allvarlig farhåga är att de vuxna skulle
svika barnets förtroende, om ett barn som berättat om utsatthet för våld sedan inte får hjälp.
För att undanröja hinder av detta slag behöver skolan ha rutiner att hantera misstanke om
utsatthet för våld. Det behöver finnas en tydlighet kring hur information om våld mot barn ska
föras vidare och åtgärdas. Detta anses nödvändigt för att kunna införa frågan om våld till alla
barn i elevhälsans arbetsgång. Andra aspekter som lyfts är betydelsen av att ha stöd från
kollegor, kunna samverka i team och där införandet av rutinfrågor om våld är tydligt förankrade
uppifrån, hos skolans rektor eller alternativ verksamhetsledare för elevhälsan. Skolan bör dessutom genomsyras av en kultur där alla som arbetar på skolan känner ett engagemang för frågan
och en vilja att agera till stöd och skydd för utsatta barn.
34
”Jag tycker att alla en speciell dag någon gång
ska få prata om hur man har det i skolan
eller hemma med en psykolog, skolsköterska
eller någon som man kan vara ärlig mot och
få hjälp om man har några problem…”
Citat från Ung Röst 201427
Några av intervjupersonerna ser inga hinder med att ställa frågor om våld. Enligt detta
resonemang har frågorna ett egenvärde i sig självt, oavsett vad som sker därefter. Detta
perspektiv framhåller istället vikten av att bryta tabun och öppna upp för att våldsutsatthet
är något som det går att prata om.
Några frågar sig hur det kommer sig att många barn väljer att inte berätta om sin utsatthet,
trots frågor från vuxna. Detta anses kunna bero på att de inte litar på vuxna, att de trots
tidigare berättelse inte fått hjälp eller att de är rädda för konsekvenserna och vill skydda sig
själva, sina föräldrar eller syskon. Uppfattningen är att barnet behöver någon att lita på för
att kunna berätta.
Personalens inställning till att rutinmässigt fråga om våld uppfattas vara avgörande för om
frågorna blir ställda eller inte. För att skapa acceptans behövs fortbildning i att våld är vanligt
förekommande och att dess konsekvenser är ödesdigra. Det behöver även finnas ett system
som stödjer arbetet genom god förankring i ledningen, tydliga riktlinjer för anmälningsförfarandet samt god samverkan med andra aktörer.
35
Slutkommentar
VÅLD MEDFÖR ETT STORT lidande på individnivå och stora kostnader på samhällsnivå.
Detta gör nya arbetssätt i syfte att motverka våldsutsatthet och dess negativa konsekvenser
högst befogade. Samhället behöver agera tidigt för att upptäcka utsatta barn och detta behöver
ske mot bakgrund av både ett kollektivt och individuellt ansvar inom de professioner som
arbetar med barn. Rädda Barnen menar att man på många håll kan bli mycket bättre på att
beakta barnperspektivet i arbetssätt och rutiner för att på bästa sätt uppmärksamma de barn
som far illa, samt tillgodose barnens behov av stöd och skydd.
En grundförutsättning för att öka beredskapen att ge skydd, stöd och vid behov även behandling till utsatta barn, är att kunskap om våld mot barn och dess hälsofarliga effekter höjs och
sprids inom alla berörda verksamheter.
En annan grundförutsättning är att samhället så tidigt som möjligt lyckas identifiera de barn
som är drabbade. Att rutinmässigt fråga om våld kan enligt Rädda Barnens mening vara
väsentligt för att lyckas med ett sammanhållet system för att fånga upp och tidigt hjälpa utsatta
barn. Rädda Barnen ser en risk med att ett sådant system är beroende av egen initiativrikedom
och personligt engagemang från vissa enskilda personer. Vi anser att det behöver finnas stöd att
hämta i riktlinjer och förankrade arbetsmetoder. Vår förhoppning är att detta i sin tur kan
hjälpa till att ge handfasta verktyg, vägledning och inge mod till de viktiga professioner som
finns runt barnen.
Rädda Barnen menar att hälsobesöken hos skolsköterskan, som vanligtvis erbjuds tre
gånger under skoltiden, utgör en möjlighet till ett proaktivt arbetssätt i syfte att upptäcka
våldsutsatta barn.
Argument som förs fram i studien betonar vikten av en förtroendefull relation, att det måste
finnas trygga rutiner för att föra eventuell oro vidare och för att också kunna erbjuda barnet
någon form av stödinsats. Det finns en tydlig logik i att om elevhälsan tar på sig en mer aktiv
roll i syfte att uppmärksamma barn som far illa, medför detta också ett utökat ansvar att kunna
hjälpa utsatta barn till rätt stöd och hjälp. Samtidigt utgör detta ansvarsbitar som behöver finnas
på plats oavsett ett arbetssätt med rutinfrågor om våld eller inte. Förr eller senare händer det att
våldsutsatta elever ger sig till känna eller upptäcks på annat sätt och detta kräver då oavsett
att det finns trygga rutiner för att ta hand om eleven och situationen på bästa sätt. I ett försök
att problematisera ytterligare vill Rädda Barnen framföra argumentet att, i och med att frågan
blir ställd, kan detta i sin tur öka möjligheten att känna tillit och börja bygga ett förtroende.
Med andra ord är det tänkbart att frågan ställs först och tilliten växer fram till följd av det.
Att införa rutinfrågor om våld handlar snarare om ambitionen att försöka upptäcka barnen
i ett tidigare skede samt visa för barnen att förekomst av våld är något som vuxenvärlden
inte tolererar och gör sitt yttersta för att motverka. Det är också nödvändigt att ställa sig
36
frågan om det, ur det utsatta barnets synvinkel, är bättre att frågan om våld ställs, oavsett
kvaliteten på stödet som följer efteråt, eller om den inte ställs alls?
Rädda Barnen anser att mycket talar för att rutinfrågor om våld bör ställas inom verksamheter
som riktar sig till barn. Rädda Barnen ser en risk med att ansvaret att bedöma när och hur frågor
om våld ska ställas läggs ut på enskilda medarbetare. En bedömning riskerar då att påverkas
av många yttre faktorer som tidsbrist, resursbrist, en känsla av osäkerhet inför huruvida man ska
kunna hjälpa barnet i nästa steg, personalens tidigare erfarenheter och kunskap samt andra
individuella förutsättningar att se tecken på utsatthet.
Att skolan arbetar aktivt med nya kreativa arbetssätt som syftar till att upptäcka och motverka
att barn utsätts för våld, förutsätter och bidrar till att kunskapen om våld, dess förekomst och
konsekvenser, hålls levande. Detta kan i sin tur skapa ett klimat som förmedlar trygghet till
såväl elever, som föräldrar och personal i att våga närma sig och hantera frågor om våld.
Rädda Barnens studie visar att det finns ett intresse och en beredskap inom elevhälsan att ta
sig an frågan om ett införande av rutinfrågor om våld inom ramen för elevhälsosamtalet.
Rädda Barnens förhoppning är att denna rapport ska utgöra ett underlag för fortsatt diskussion
och verksamhetsutveckling med utsatta barns behov i fokus.
Rädda Barnen anser att skolan behöver ha metoder för att kartlägga psykosociala risker –
även utanför skolans arena - exempelvis när det gäller våld inom familjen. Rädda Barnen
efterlyser tydliga nationella riktlinjer, från Skolverket och Socialstyrelsen, gällande elevhälsans förebyggande arbete i syfte att motverka våldsutsatthet samt arbetssätt i form av att
rutinmässigt fråga och våld och övergrepp.
”Vi kan inte förhandla om barnets
rättigheter. Vuxna kan inte låta bli
att fråga, bara för att det känns svårt.
Ett barn har rätt att inte berätta,
men vi är skyldiga att ställa frågan!”
Karin Blomgren, tematisk rådgivare, Rädda Barnen
37
Rädda Barnens krav
• A
tt våldsutsatta barns behov av stöd och
hjälp tillgodoses i betydligt större omfattning
än vad som sker idag
• N
ationell satsning på metodutveckling som
ökar möjligheten för tidig upptäckt och att
drabbade barn nås av tidiga stödinsatser
• A
tt vuxna som jobbar med barn har kunskap
om våld i nära relationer och färdighet att
ställa frågor om våldsutsatthet
Rädda Barnen efterlyser nationella riktlinjer
som tydliggör elevhälsans och andra barnnära
verksamheters roll, ansvar och arbetsmetoder
i syfte att förebygga och motverka våld mot barn.
Källor och förtydliganden
1. Det är aldrig någon som nånsin frågat ”vad tycker ni om det här?”
Ung Röst, Sverige 2014; Rädda Barnen, 2014.
2. Att vilja se, vilja veta och att våga fråga. Vägledning för att öka
förutsättningarna att upptäcka våldsutsatthet. Socialstyrelsen, 2014.
3. Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72). Socialdepartementet, 2001
4. Förekommande brottsrubriceringar vid sexualbrott mot barn utgörs av exempelvis
våldtäkt, våldtäkt mot barn, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt ofredande,
sexuellt övergrepp, köp av sexuell tjänst, barnpornografi, sexuell posering
5. Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige – en nationell kartläggning 2011. S. Janson, C. Jernbro, B. Långberg. Stiftelsen Allmänna Barnhuset och
Karlstad Universitet, 2011.
6. Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige – en nationell kartläggning 2011. S. Janson, C. Jernbro, B. Långberg. Stiftelsen Allmänna Barnhuset och
Karlstad Universitet, 2011.
7. Prevalence and characteristics of child physical abuse in Sweden - findings from a
population-based youth survey. Annerbäck et al, Linköpings universitet, 2010.
8. Barn som utsätts för fysiska övergrepp. Socialstyrelsen, 2010.
9. Brottsförebyggande rådet (Brå) 2016.
www.bra.se/bra/brott-och-statistik/barnmisshandel.html
10. Att vilja se, vilja veta och att våga fråga – vägledning för att öka förutsättningarna att
upptäcka våldsutsatthet. Socialstyrelsen, 2014.
11. Vägledning för elevhälsan – reviderad version 2014, Socialstyrelsen, 2014
12. Våld i nära relationer – en folkhälsofråga. Förslag för ett effektivare arbete.
Betänkande av Nationella samordnaren mot våld i nära relationer. Stockholm, 2014
(SOU 2014:49.).
13. Våld – Handbok om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våld
i nära relationer, Socialstyrelsen, 2015.
14. Responding to intimate partner violence and sexual violence against women.
WHO clinical and policy guidelines. Genève: Världshälsoorganisationen, WHO, 2013.
15. Utsatta flickor och pojkar – en översikt av aktuell svensk forskning. I. Lundberg,
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Stockholm, 2005.
16. När man misstänker att barn far illa: En studie av hur professionella inom BVC,
förskola och skola förhåller sig till anmälningsplikten. Å. Backlund, S. Wiklund,
F. Östberg. Rädda Barnen, 2012.
17. När man misstänker att barn far illa: En studie av hur professionella inom BVC,
40
förskola och skola förhåller sig till anmälningsplikten. Å. Backlund, S. Wiklund,
F. Östberg. Rädda Barnen, 2012.
18. Hur mår elevhälsan? Röster från barn och professionella – ett underlag för
diskussion. Rädda Barnen, 2015.
19. Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, Lgr11; Skolverket, 2011
(Reviderad 2015)
20. Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, Lgr11; Skolverket, 2011
(Reviderad 2015)
21. Två av intervjupersonerna var inte skolsköterskor utan kurator respektive rektor.
22. Två av intervjupersonerna var inte skolsköterskor utan kurator respektive rektor.
23. Helena Åkerblom (konsult) har genomfört och sammanställt intervjuundersökningen
med skolsköterskor inom elevhälsan.
24. Anja Kivimäki (konsult) har genomfört och sammanställt samtalen med professionella
från barnnära verksamheter.
25. Våldsutsatta kvinnors hälsa och livssituation – en longitudinell deskriptiv studie.
K. Stenson; I. Claesson; G. Heimer. Rikskvinnocentrum (RKC), 2006
26. Barnsäkert - en randomiserad kontrollerad studie av arbetsmodellen Safe Environment
for Every Kid (SEEK). Påbörjad studie inom barnhälsovården i Dalarna. S. Lucas.
Akademiska sjukhuset i Uppsala, 2015
27. Det är aldrig någon som nånsin frågat ”vad tycker ni om det här?”
Ung Röst, Sverige 2014; Rädda Barnen, 2014.
41
Rädda Barnen
107 88 Stockholm
Tel: 08-698 90 00
Besöksadress: Landsvägen 39, Sundbyberg
www.räddabarnen.se
[email protected]
Plus/Bankgiro: 90 2003-3
