SEXTON- OCH SJUTTONHUNDRATAL
-
FILOSOFIN OCH DEN NYA VETENSKAPEN
12
Le bon David skepsis, empirism och
upplysningsfilosofi hos Hume
—
David Hume (1711—1776) föddes i Edinburgh i Skottland. Han skulle alltid
känna sig som skotte och talade en bred skotska, som ibland utsattes för
åtlöje då han vistades i England. Familjen var ansedd, med förnäma släk
tingar, men inte särskilt välbärgad. Efter skolgång bedrev Hume universitets
studier i Edinburgh. Avsikten från familjens sida var att han skulle bli jurist,
men hans egen håg stod helt till litteraturen och filosofin. Hume drömde
om att skaffa sig ett rykte som författare. En resa till Frankrike 1735 satte
honom i stånd att förverkliga sina författarplaner. Under två år slog han sig
ner i jesuitklostret i La Fléche, som en gång fostrat Descartes, och skrev där
sitt främsta filosofiska verk, A Treatise of Human Nature (“Avhandling oni
människans natur”), som i tre delar publicerades 1739—1740.
Humes ambitioner i Treatise påminner om dem Locke hade i Essay
Concerning Human Understanding. Hume vill lägga en ny grund för filoso
fin genom en empirisk (“experimentell”) undersökning av den mänskliga
naturen. Inte minst då det gäller moralfilosofin, menade han, är det viktigt
att ta hänsyn till de begränsningar som människans natur ger upphov till.
Men kunskapen om den mänskliga naturen är fundamental för alla veten
skaper eftersom de alla står i någon relation till den. Den första delen av
Humes verk är ägnad en undersökning av de grundläggande frågorna om
den mänskliga kunskapens karaktär och gränser, varvid utgångspunkten
än en gång erinrar om Locke.
Alla mänskliga förnimmelser är av två slag, förklarar Hume: intryck
och idéer. Med intryck avser han inte bara yttre sinnesintryck utan också
inre förnimmelser som känslor och sinnesrörelser. Idéerna är reflexer i sjä
len av intrycken och kännetecknas genom sin ringare grad av livlighet och.
styrka. Såväl intrycken som idéerna kan vara enkla eller sammansatta. Alla
enkla idéer härstammar från enkla intryck. Däremot är det möjligt för oss
att med fantasins hjälp skapa sammansatta idéer som inte motsvaras av
något sinnesintryck. Av idén om en häst och idén om vingar kan vi skapa
föreställningen om en bevingad häst, trots att vi aldrig sett en sådan.
Om Hume i frågan om idéernas ursprung följt Locke följer han i sitt
fortsatta resonemang Berkeley en bit på vägen. På samma sätt som Berkeley
vilken i sammanhanget åberopas och beskrivs som “en stor filosof” kri- ~
1
EMPIRISM, MORALSENSEFILOSOFI OCH UPPLYSNING 1 STORBRITANNIEN
tiserar Hume läran om abstrakta föreställningar. På samma sätt som Ber
keley avvisar han läran om materiella substanser. Men Hume går på viktiga
punkter mycket längre än Berkeley. Berkeley hade förnekat existensen av
materiella substanser, men fortfarande antagit att det finns själsliga. Hume
visar emellertid att föreställningen om själsliga substanser kan kritiseras
med samma sorts argument som Berkeley riktat mot de kroppsliga. Den
själsliga substansen blir, i den mån den skall uppfattas som en “substrat”
vilket bär upp medvetandets introspektivt iakttagbara egenskaper, i lika
hög grad ett mystiskt och okänt “något” som den materiella substansen.
De som hävdar att det finns en psykisk substans måste kunna påvisa vilka
intryck som svarar mot den. 1 en ofta citerad passage skriver Hume om sin
oförmåga att hos sig själv finna intryck som skulle kunna svara mot ett
“jag”: “För min del r~kar jag alltid, då jag söker komma i omedelbar kon
takt med vad jag kallar mig själv, på en eller annan enstaka förnimmelse,
såsom av värme eller köld, ljus eller mörker, kärlek eller hat, lust eller olust.
1
—
392
David Hume. Målning av
Allan Ramsey.
—
@ FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATER.
C
FÖR~A IJAREN OCH 1 FUDENTLITTERATUR
393
SEXTON- OCH SJUTTONHUNDRATAL
-
FILOSOFIN OCH DEN NYA VETENSKAPEN
Jag kan aldrig få tag på mig själv vid något tillfälle utan en förnimmelse
och kan aldrig iaktta något annat än förnimmelsen.” Mot jaget svarar inget
intryck och följaktligen inte heller någon idé. Den själsliga substansen är
lika mycket en myt som den kroppsliga.
Samma språkteoretiska principer som kommit till bruk gentemot
substansbegreppet för Hume i fält i sin berömda kritik av orsaksbegrep..
pet och induktionen. Vari består egentligen relationen mellan orsak och
verkan? Vad är det som sker när exempelvis en magnet drar till sig några
järnfilspån? Om vi endast iakttar en enskilt exempel på ett kausalt fö r
lopp en magnet som attraherar järnfilspån, en biljardboll som stöter
emot en annan och delger den sin egen rörelse så kan vi, påpekar Hume,
inte uppfatta något annat än en tidsligt förlopp. Hur noggrann vår obser
vation än är uppfattar vi inte något annat än händelser som följer på var
andra i tiden. Men när vi talar om en orsak avser vi något annat och mer.
Vi tänker oss visserligen att verkan följer orsaken i tiden, men dessutom
att detta sker med någon form av nödvändighet. Orsaken framtvingar
verkan. Men vari består detta tvång? Hos en tänkare som låt oss säga Spi
noza likställes det kausala tvånget med ett logiskt. Men ett sådant likstäl
lande avvisas av Hume. Kausalitet har ingenting med logisk nödvändig
het att göra. Vi kan utan motsägelse tänka oss att ett föremål uppstår ur
intet eller försvinner i intet utan någon orsak alls. Vi kan utan motsägelse
tänka oss en värld där järnfilspån repellerades av magneter i stället för att
attraheras av dem eller en där biljardbollar fastnade i varandra i stället
för att stöta bort varandra. Kausaliteten är ingen logisk relation. 1 stället
rör det sig om en regelbundenhet. Vi observerar i ett stort antal fall utan
undantag att magneter drar till sig järnfilspån. Eller vi övertygas genom
långvarig övning vid biljardbordet om att det ena klotet har förmåga att
sätta det andra i rörelse.
På detta sätt kommer Hume fram till en analys av kausaliteten enligt
vilken den helt enkelt består i regelbundenhet. En händelse A sägs föror—
saka en händelse B om den i tiden föregår B och om det regelbundet och
utan undantag förhåller sig så, att händelser av samma typ som A följs av
händelser av samma typ som B. Regelbundenheten skapar hos oss en vana~
en associationsbana, som gör att vi då A uppträder också förväntar oss B~.
Det är ingenting annat än denna vana som hos oss skapar den känsla av~I
nödvändighet, som vi förbinder med kausalitet. 1 naturen finns bara den~
—
—
394
R FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATU
12
EMPIRISM, MORALSENSEFILOSOFI OCH UPPLYSNING 1 STORBRITANNIEN
empiriska regelbundenheten. Nödvändigheten finns bara i vår uppfatt
ning, den är en subjektiv föreställning, skapad av vanan.
För att fullt förstå vidden av Humes slutsatser måste man ta i beak
tande också hans kritik av induktionen. Det är med induktionens hjälp vi
drar slutsatser från fenomen vi har iakttagit till sådana som vi ännu inte
observerat. Alla slutsatser om framtiden vilar sålunda på induktion. Det
är bara induktionen som kan ge oss grund att förvänta att solen skall gå
upp också i morgon. Men hur kan induktionssiuten legitimeras? 1 kraft av
vilken princip kan vi dra slutsatser från det kända till det okända? Den for
mella logiken tillåter oss inte något sådant. Den formella logikens slutsatser
tjänar bara till att göra explicit det som redan ligger implicit i premisserna.
De tillför oss inte någon ny kunskap om världen. Erfarenheten kan uppen
barligen heller inte ligga till grund för induktiva slutledningar i den mån
dessa syftar till att ge kunskap om något icke erfaret. Sinneskunskapen kan
inte ge information om något som ännu inte blivit föremål för empirisk
erfarenhet (t.ex. att solen går upp i morgon). Varken den rena, logiska fö r
nuftskunskapen eller sinneskunskapen tycks kunna ge någon grund för
induktionen. Denna vilar på premissen att framtiden kommer att likna
det förflutna. Det är en premiss som inte kan grundas eller bevisas utan
cirkeislut, utan som helt enkelt måste förutsättas vid de induktiva resone
mangen. Den har sitt stöd i vanan, inte hos förnuftet, hos våra instinkter
snarare än i någon bevisföring.
Humes kritik av kausalitet och induktion har de mest vittomfattande
konsekvenser. Den revolutionerar världsåskådningen och filosofin. Humes
värld är en där en fullkomlig kontingens är förhärskande. Såtillvida är
Humes åskådning en motpol till Spinozas, som också ingående kritiseras
i Treatise. 1 Spinozas värld existerar ingen kontingens, i Humes existerar
ingen nödvändighet. Allt vi med vår fantasis hjälp kan föreställa oss är
också möjligt ur förnuftets synpunkt. Vad som helst kan vara orsak till
vad som helst. Orsakssambanden kan vi inte begripa. De har ingen fö rnuf
tig förklaring. De bara finns där som empiriska regelbundenheter. Vi kan
iaktta dessa regelbundenheter, vi kan ibland inordna dem under andra,
större regelbundenheter. Men det finns i sista hand inget skäl varför värl
den är just som den är. 1 sin An Enquiry Concerning Human Understanding
(“En undersökning rörande den mänskliga kunskapsförmågan”) formu
lerade Hume detta tydligare än i Treatise. Vad vi ser i naturen är hur en
O
FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR
395
SEXTON- OCH SJUTTONHUNDRATAL
-
FILOSOFIN OCH DEN NYA VETENSKAPEN
12
händelse följer på en annan. Något nödvändigt eller meningsfullt samband
mellan dem ser vi aldrig: “det förefaller i hela naturen inte finnas ett enda
exempel på ett samband som är begripligt för oss. Alla händelser tycks vara
helt och hållet lösa och åtskilda. Den ena händelsen följer den andra; men
vi kan aldrig observera något band mellan dem. De tycks existera tillsam
mans men utan sammanhang.”
Denna syn på världens kontingens har ett nära samband med Humes
kunskapsteoretiska grundantaganden. Det finns enligt hans mening två
sorters kunskap, två sorters sanningar. Där finns den rena förnuftskunska_
pen som handlar om förhållandet mellan idéer och där finns sinneskunska
pen som handlar om förhållandet mellan verkliga ting. Den matematiska
och logiska kunskapen ger enligt Hume ingen information om verklig
heten. Den handlar enbart om våra idéer och om de formella relationer som
råder mellan dem. Med logikens hjälp kan vi klarlägga vad som redan ligger
implicit i våra idéer, men inte upptäcka ny kunskap om världen. Kunskap
om den yttre verkligheten kommer enbart till oss från sinnena. Och vad
sinnena kan informera oss om är fakta och regelbundenheter vilka existe
rar som något blott och bart givet, som något “kontingent” utan förnufts
mässig nödvändighet. 1 en vältalig passage som avslutar Enquiry Concer
ning Human Understanding har Hume formulerat konsekvenserna av sina
kunskapsteoretiska principer: “När vi övertygade om dessa principer går
igenom bibliotek, vilken förstörelse måste vi inte åstadkomma? Om vi tar i
vår hand en volym av exempelvis teologi eller skolmetafysik, låt oss fråga:
Inneht?dler den abstrakta resonemang om kvantitet och tal? Nej. Innehåller
den erfarenhetsbaserade resonemang om fakta och existens? Nej. Kasta den
då på elden, ty den kan inte innehålla något annat än sofismer och illusio
ner.” För metafysik och rationell teologi av det slag som blomstrat under
i6oo-talet ger Humes filosofi ingen plats. Om ingen rationell nödvändighet
bär upp universum, om det verkligt existerande är 0 åtkomligt för förnuftig
förståelse och förklaring då kan det heller inte finnas en förnuftsmetafysik.
Utgångspunkten för Humes granskning av den mänskliga kunskapen
i Treatise stod i överensstämmelse med Lockes begreppsempirism. Men
slutsatserna tenderar snarast att underminera empirismen. Hume visar
hur föga vår empiriska kunskap innefattar då den utsätts för en sträng
granskning. Den tillåter oss ingen kunskap om materiella substanser eller~
om någon oberoende av oss existerande yttervärld om vi ändå tror på en~
—
396
o FOEFATTAREN OCH sTuDENTLITTERAFUR~
1
EMPIRISM, MORALSENSEFILOSOFI OCH UPPLYSNING 1 STORBRITANNIEN
sådan beror det på vår naturliga instinkt, inte på rationellt grundad kun
skap. Den tillåter oss ingen kunskap om vårt eget jag. Inte heller om natu
rens lagar eller om framtiden. Empirisk kunskap i verklig mening har vi
noga taget bara om våra egna känslor och subjektiva intryck i detta enda
ögonblick som infaller just nu. Empirismen förefaller då den konsekvent
utvecklas obönhörligt leda till skepticism.
Men Hume rycker undan grunden också för skepticismen. Ingen kan
leva som en total skeptiker: “Varken jag eller någon annan människa har
någonsin konsekvent omfattat denna åsikt. Naturen har, på grund av en
absolut och okontrollerbar nödvändighet, nödgat oss att fälla omdömen
likaväl som vi andas och känner.” Så fort filosofen stiger ut ur sin studer
kammare, träffar sina vänner och återgår till vardagslivet skingras hans
tvivel som om de aldrig funnits. Naturen och instinkterna återtar sitt her
ravälde över honom. Återvänder han å andra sidan igen till de abstrakta
spekulationerna kommer tvivlen tillbaka. Med enbart rationella argument
kan de inte övervinnas. Om Hume kommer fram till någon bestämd slut
sats i den kunskapskritiska delen av Treatise är det närmast den, att man
bör låta naturen, instinkten, inbillningskraften råda i det praktiska, var
dagliga livet utan att för den skull avstå från filosofiska spekulationer om
man finner ett nöje i sådana: “En sann skeptiker är misstrogen mot sina
filosofiska tvivel lika väl som mot sina filosofiska övertygelser; och han
skall aldrig neka sig någon oskyldig tillfredsställelse, som någondera av
dem kan erbjuda honom.”
Den attack mot överskattningen av förnuftet som Hume för kunskaps
teorins och metafysikens vidkommande genomför i första delen av Trea
tise förflyttar han i verkets båda senare delar till moralens område. Det är
här han kommer Hutcheson och moralsenseskolan närmast. Andra boken
i Treatise handlar om passionerna. Där ger sig Hume in i en polemik mot
den traditionella moralfilosofi som alltsedan antiken och framåt förkunnat
att förnuftet måste behärska och tygla passionerna. Gentemot den hävdar
Hume dels att förnuftet i sig aldrig kan motivera viljan, dels att det aldrig
kan motsätta sig eller styra passionerna.
Att förnuftet ensamt inte kan få oss att handla är uppenbart för Hume.
Förnuftet kan ge oss insikt om sanningar, men en sanning motiverar vår
vilja bara i samband med en önskan, en känsla. Om vi vill uppnå en glädje
eller undvika en smärta tar vi hänsyn till vad förnuftet kan säga oss om de
1 ORIATTAREN OCH STEJDENTLITTERATUR
397
SEXTON- OCH SJUTTONHUNDRATAL
—
FILOSOFIN OCH DEN NYA VETENSKAPEN
~wt~
‘~‘t-1 Al ~
~ u-v,~-~
~ (/
-~;~~A4~)
£ /~,~
~
~ ~?—~
~~eø )
~ lV~1n~ ~J7~Ø6~ /
~
~
J~77~
4 “~
‘~
~
v~66’
~
~
~
Faksimil av brev från Hume.
bästa medlen att förverkliga det vi önskar. Men själva önskan uppstår ur
våra passioner och drifter. Förnuftet kan heller inte strida mot passionerna,
såvida dessa passioner inte är förenade med ett omdöme som vederläggs av
förnuftet. Våra önskningar och preferenser som sådana kan inte vara mot )~
398
FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR
12
EMPIRISM, MORALSENSEFILOSOFI OCH UPPLYSNING 1 STORBRITANNIEN
förnuftet. Det strider inte mot förnuftet om jag föredrar hela världens fö r
störelse framför att få en skråma på fingret. Inte heller skulle det vara mot
förnuftet om jag valde min egen totala undergång för att undvika minsta
olägenhet för någon för mig totalt okänd person på andra sidan jordklo
tet. Våra målsättningar och preferenser är som sådana varken förnuftiga
eller oförnuftiga. De hör hemma i känslornas och passionernas sfär, inte
inom förnuftets. Vi talar sålunda på ett oegentligt sätt när vi talar om en
strid mellan känslor och förnuft. “Förnuftet”, skriver Hume, “är och bör
inte vara något annat än passionernas slav. Det kan aldrig göra anspråk på
någon annan uppgift än att tjäna och lyda dem.”
Humes syn på förhållandet mellan det rationella och det emotionella
inom etiken klargörs ytterligare i den avslutande boken i Treatise, den som
handlar om moralen. Där bekämpar Hume uppfattningen att förnuftet skulle
kunna ge oss kunskap om moraliska distinktioner, om ont och gott, rätt och
orätt. Den under i6oo-talet och tidigare vanliga uppfattningen om förnuftet
som moraliskt rättesnöre och källa till moralisk kunskap avvisas sålunda.
Att moralen inte kan bli föremål för vetenskaplig kunskap synes följa ur
Humes kunskapsteoretiska principer. Den handlar inte om kvantiteter och
tal av det slag som är den rena förnuftskunskapens domän. Men moralen
är heller inte i sista hand en fråga om empiriska fakta. Varken laster eller
dygder är några sådana fakta. Tag vilken handling som helst som vi är ense
om att kalla ond, manar oss Hume, exempelvis uppsåtligt mord: “Under
sök den ur alla synvinklar och se efter om du kan finna det faktum, den
verkliga existens som du kallar en ond handling. Hur du än försöker finner
du bara vissa passioner, motiv, viljeakter och tankar. Det finns inga andra
fakta i målet. Det onda i handlingen undgår dig helt och hållet så länge du
bara betraktar sakförhållandet. Du finner det inte innan du vänder betrak
telsen in mot ditt eget bröst och finner en känsla av ogillande mot denna
handling som stiger upp inom dig. Här finns verkligen ett faktum; men
det är föremål för känsla, inte förnuft. Det finns hos dig själv, inte i sakförhållandet. Så att när du påstår att en handling eller en karaktär är ond
eller lastbar menar du ingenting annat än att du till följd av din natur erfar
en känsla av klander när du betraktar den.” Hume fortsätter med att på
Hutchesons vis jämföra de moraliska kvaliteterna med Lockes sekundära
egenskaper last och dygd är som färger och ljud vilka enligt den moderna
filosofin inte finns hos föremålen utan endast hos det uppfattande sinnet.
—
lÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR
399
12
SEXTON- OCH SJUTTONHUNDRATAL
-
Hume tillfogar en tanke som inte minst 1 modern filosofi blivit livligt
omdiskuterad. 1 de flesta moralfilosofiska system säger han sig ha lagt märke
till, att upphovsmannen först brukar tala om Guds existens eller om män
niskans förhållanden för att sedan plötsligt och utan förvarning övergå från
satser om vad som är eller inte är till satser om vad som bör eller inte bör
vara. Men denna övergång från vara till böra, från påståenden om fakta 1
världen till normativa utsagor är enligt Hume otillåten. Hur kan denna nya
typ av satser deduceras från den andra, som är dem fullkomligt olika?
Det kan förefalla som om Humes praktiska filosofi vore lika subversiv
i förhållande till den filosofiska traditionen som hans teoretiska filosofi.
Humes kunskapsteori hade underminerat förnuftskunskapens anspråk
på att kunna säga något om verkligheten (annat än i frågan om relatio
ner mellan begrepp) och sinneskunskapens anspråk på att ge information
om något annat än våra egna omedelbara subjektiva förnimmelser. Hans
moralfilosofi avvisade den tanke som tidigare varit den filosofiska etikens
huvudtes, den att förnuftet måste styra och behärska passionerna. Till
yttermera visso förnekade han att förnuftet alls kan ge oss någon moralisk
kunskap. Det liv i enlighet med förnuftet som de flesta tidigare filosofer
satt som mål för människornas strävan ter sig enligt Hume som en konfys,
närmast självmotsägande föreställning.
Men lika lugnt som Hume betraktade den förödelse han åstadkom
mit inom kunskapsläran, övertygad om att de naturliga instinkterna alltid
tar ut sin rätt, lika obekymrat förhåller han sig till konsekvenserna av sin
värdefilosofi. Någon moralisk nihilism eller något sedefördärv befarar han
inte som följd av moralens förvisning till den subjektiva, rent emotionella ~
sfären. Ett skäl till detta är att han är övertygad om existensen av ett mora
liskt sinne, som lär oss de moraliska distinktionerna, som får oss att älska
dygden och ogilla lasten. En handling blir dygdig eller lastbar just genom ~
att den hos det moraliska sinnet uppväcker känslor av tillfredsställelse eller
motvilja. Och det moraliska sinnet med dess sympatiska och sociala käns- ~1
lor är enligt Humes övertygelse så djupt rotad i den mänskliga naturen att
endast sjukdom och galenskap kan förstöra det. 1 den förvissningen och 1
förhoppningen att själv genom sin bok ha bidragit till den praktiska mora- ~
lens stärkande avslutar Hume Treatise.
j
Hume hade otvivelaktigt ställt stora litterära förhoppningar på sin~
förstlingsbok. Det innebar en svår besvikelse för honom när den, som hanl
j
1
400
EMPIRISM, MORALSENSEFILOSOFI OCH UPPLYSNING 1 STORBRITANNIEN
FILOSOFIN OCH DEN NYA VETENSKAPEN
L FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR
själv formulerat det, “föll dödfödd från tryckpressen”. Hume hämtade sig
emellertid från missräkningen och övertygade sig om att det mindre varit
bokens innehåll än dess alltför opolerade och dåligt genomarbetade litte
rära form som berövat den framgången. Tio år efter Treatise gav Hume ut
sina An Enquiry Concern ing Human Understanding (1748) och An Enquiry
concerning the Principles of Morals (“En undersökning rörande princi
perna för moralen” 1751) där han i bearbetad form på nytt lade fram tan
kegångarna från ungdomsverket. Dessa arbeten förändrar inte annat än i
vissa enskildheter bilden av Humes filosofi. De viktigaste tilläggen jämfört
med Treatise bestod i ett par kapitel om religionsfilosofiska frågor, framför
allt det uppseendeväckande “On Miracles” (“Om underverk”).
Det kan här vara lämpligt att säga något om Humes religionsfilosofi
i dess helhet och om hans inställning till religionen. Ingenting binder
Hume tätare till den stora strömning 1700-talets intellektuella liv som
man brukar kalla upplysningen än just hans syn på religionen. Gång på
gång återkom han i sitt författarskap till kritiska synpunkter på religionen,
dess förnuftsenlighet, sanningsanspråk, historiska och politiska roll. Hans
argument hade aldrig samma vassa formulering som hos en Voltaire, men
de var i sak lika drabbande.
Kapitlet om underverk i Enquiry Concerning Human Understanding
behandlar frågan huruvida det är förnuftigt att sätta tilltro till sådana
berättelser om mirakler som förekommer i Bibeln och andra religiösa
skrifter. Svaret blir att tilltron i varje särskilt fall måste anpassas till vitt
nesbördets trovärdighet. Vittnesbördets sannolikhet måste vägas mot den
rapporterade händelsens sannolikhet: “Om någon berättar för mig att han
sett en död människa väckas till liv, överväger jag omedelbart huruvida
det är mer sannolikt att han söker bedra mig eller blivit bedragen eller att
det faktum han återger verkligen skulle ha skett. Jag väger det ena undret~
mot det andra, och fattar mitt beslut efter den överlägsenhet jag upptäckt
och avvisar alltid det större undret.” Hume överlåter visl igen till läsaren att
avgöra huruvida det är mer sannolikt att ett vittne har misstagit sig än att
en död väckts till liv.
Humes mest ambitiösa religionsfilosofiska verk, Dialogues Concer
ning Natural Religion (“Dialoger om naturlig religion”), publicerades inte
under författarens livstid utan först efter hans död (‘779). 1 dialoger mel
~ ian företrädare för olika ståndpunkter behandlas frågan huruvida det kan
IL
FORI AT1AREN OCH STUDENTLITTERATUR
401
SEXTON- OCH SJUTTONHUNDRATAL
-
FILOSOFIN OCH DEN NYA VETENSKAPEN
naturlig religion, en som enbart vilar på vad som kan bevisas
med det naturliga förnuftets hjälp. Framför allt genomför Hume här en
förödande kritik mot de gudsbevis som försöker bevisa Guds existens
utifrån naturens skönhet och ändamålsenlighet. Ett välordnat universum
där växterna och djuren är underbart anpassade till sin miljö och sina livs
betingelser kan inte ha uppstått av en slump, det förutsätter en intelligent
skapare, hävdar argumentet. Hume invänder genom sin främste talesman,
Philo, att ordningen likaväl kan förklaras genom att materien tillskrivs
en självorganiserande princip, genom antagandet av flera samarbetande
gudar, genom hypotesen om en spontan uppkomst av många världar,
varav bara den mest ändamålsenliga överlevt och så vidare. Hypotesen
om en ensam intelligent och allgod skapare är bara en av flera möjliga.
Och den är uppenbarligen inte den bästa, eftersom den är oförmögen att
förklara världens ondska. Man kan ha olika uppfattningar om huruvida
det ondas tillvaro alls är förenlig med antagandet av en god och allsmäktig
skapare. Men det är enligt Hume otvivelaktigt att existensen av en värld
som innehåller så mycket ont omöjligen kan förklaras med hjälp av anta
gandet av en god skapare.
Det kan diskuteras hur långt Hume gick i sin förnekelse. Han torde
knappast ha betraktat sig själv som ateist och kunde ibland prisa “den
sanna religionen” och dess stillsamma väsen. Men det är säkert att religio
nen i alla dess officiella och historiskt dominerande uppenbarelseformer
ingav honom motvilja och att han djupt ogillade både kyrkornas auktori
tetstro (“superstition”) och sekternas fanatism (“enthusiasm”). Intolerans, j
förföljelse, inbördeskrig och krig är onda verkningar som Hume i sina verk ~‘
gärna tillskriver religionen. De känslor han hyste för kyrka och prästerskap~
återgäldades också hjärtligt av dessa.
Efter det relativa misslyckandet med Treatise började Hume se sig om~
efter något som kunde ge honom ställning och inkomster. Ett tillfäll~
yppade sig då en professur i etik vid universitetet i Edinburgh förklarade~
ledig. Hume tillkännagav sitt intresse för tjänsten, men möttes av en häft~~
prästerlig agitation där han utmålades som gudsförnekare och fiende till]
all moral. Professuren gick till en viss William Cleghorn, en person sonj
inte i övrigt har anspråk på någon plats i filosofins historia. En senare~I
ansökan om en professur i logik i Glasgow avlöpte lika illa och av liknand~
skäl.
finnas en
402
FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATU
12
EMPIRISM, MORALSENSEFILOSOFI OCH UPPLYSNING 1 STORBRITANNIEN
Hume fick aldrig någon universitetsanställning. På andra områden
hade han likväl framgångar. En bibliotekariesyssla i Edinburgh gav honom
tillgång till ett värdefullt bibliotek och vissa inkomster. Anställningar som
privatsekreterare och i andra egenskaper hos några rika och förnäma män
gav både pengar och tillfällen att se världen. Dessutom fick Hume litterära
framgångar. Hans essayer, varav den första samlingen kom ut 1748, blev
omedelbart en succé. Hans böcker såldes allt bättre, inbringande inkom
ster men också ett litterärt rykte som snart utbredde sig över hela Europa.
Då Hume under 1760-talet besökte Frankrike artade sig vistelsen till en
triumf. Le bon David firades av prinsar, filosofer och sköna adelsdamer
och fann det oreserverade erkännande som hemlandet aldrig givit honom.
Från Paris tog Hume också med sig Rousseau, som han ville ge en fristad
i England. Den vänsl~apen slutade dock i gräl och bitterhet på grund av
Rousseaus sjukliga förföljelseidéer.
Det verk som mer än något annat bidrog till Humes litterära anseende
i samtiden var hans History of England (“Englands historia”), varav fyra
delar gavs ut mellan 1754 och 1761. Voltaire ansåg den vara det kanske bästa
historiska verk som någonsin skrivits, Gibbon läste den med en blandning
av fröjd och förtvivlan. Humes engelska historia byggde på lärdom och
forskarmödor. Men den väckte uppseende och ibland skarpa gensagor
framför allt genom sina tolkningar. Hume var filosof också som historiker
och hans synsätt i The History of England hängde nära samman med den
politiska filosofi som han utvecklade i en del av sina essayer.
1 en av 1700-talets stora stridsfrågor, frågan om civilisationens och i
synnerhet den moderna civilisationens värde, tog Hume entydigt ställning.
Han tillskrev konsterna och vetenskaperna ett humaniserande och lycklig
görande inflytande. Han prisade handeln och den typ av modern civilisa
tion som vilade på handeln. När industrin och konsterna blomstrar, fram
höll Hume, hålls människorna sysselsatta, deras tankeförmåga förvärvar
styrka, deras naturliga behov tillfredsställs och de onaturliga, som närs av
sysslolöshet, hindras från att uppkomma. Ju större framsteg konsterna gör
desto mer sällskapliga blir människorna. Deras fond av konversation ben
kas, de är inte längre nöjda med den isolering som utmärker människorna i
barbariska nationer. Människorna flockas till städerna, de älskar att motta
och delge kunskap, att visa sin kvickhet i konversation och sin smak i sitt
sätt att leva, sina kläder, sin heminredning. Könen träffar varandra på
—
FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR
—
403
12
SEXTON- OCH SJUTTONHUNDRATAL
-
EMPIRISM, MORALSENSEFILOSOFI OCH UPPLYSNING 1 STORBRITANNIEN
FILOSOFIN OCH DEN NYA VETENSKAPEN
ett naturligt och tvångslöst sätt till ömsesidigt nöje och utbyte. Industri,
kunskap och humanitet är sammanlänkade. Den moderna civilisationen
humaniserar sederna, gör uppror och inbördeskrig sällsyntare och mins
kar till och med grymheten hos krigföringen mellan stater. Det är inte bara
Humes egen sällskapliga och urbana natur som avspeglas i dessa betraktel
ser, det är hela upplysningsströmningens bejakande av det moderna sam
hället, vars lyx och förfining inte betraktas som förvekligande eller kor
rumperande utan som ett bidrag till människans fullkomning.
Hume var övertygad också om att den inre ordningen och samhälls4
lugnet drog nytta av den moderna europeiska kulturens fördelar: “Lagar,
ordning, rättsväsende, disciplin, dessa kan aldrig fullkomnas innan det
mänskliga förståndet har förfinats genom övning inom de allmännare kon 1
sterna, åtminstone inom kommers och manufaktur.” Överhuvud betonade
Hume på ett sätt som ibland kan föra tankarna till Hobbes ordningens,
auktoritetens betydelse. Ordningen är förutsättningen också för friheten
utan en garanterad, förutsebar ordning kan individen inte njuta några
friheter eller rättigheter. 1 förhållande till friheten har auktoriteten en sorts
primat friheten är nödvändig för samhällets fullkomning, auktoriteten är
nödvändig för själva dess existens. 1 sin History ofEngland bedömde Hume 1
med relativ mildhet den avsatta Stuartska kungaätten som sökt hävda
kungamaktens auktoritet. 1 den ärftliga, konstitutionella monarkin såg han
den bästa styrelseformen. Monarkin i dess moderna europeiska utform
ning innebär, menar Hume, en garanti för laglighet och för frihet under
lagarna. Monarkins auktoritet vilar i sin tur till stor del på vanan. 1 poli-~
tiskt avseende är människan ett vanedjur. Vanan vid lydnad inför lagar och
myndigheter innebär den bästa garanten för en fredlig samhällsutveckling.
1 sin politiska filosofi, liksom i andra sammanhang, framhöll Hume förnuf~
tets begränsade inflytande, vanans och instinktens stora betydelse.
Sina sista år framlevde Hume i sin födelsestad Edinburgh, en välbärgad 1
och ärad man, den skotska litteraturens prydnad. Då han dog i cancer varI
det med stoiskt lugn han motsåg det utslocknande, som han trodde säkertl
Hume dog liksom han levat som filosof.
Reids commonsensefilosofi
Under sina sista år var Hume ryktbar, men fortfarande kontroversiell. De
flesta attackerna kom liksom tidigare från klerikalt håll. Men nu fram
fördes också en mer djupgående filosofisk kritik. Den viktigaste kom från
Thomas Reid, en man som hyste stor beundran för Hume men som på fun
damentala punkter avvisade hans filosofi.
Thomas Reid (1710—1796) var verksam först vid King’s College i Aber
deen, sedan som professor i moralfilosofi i Glasgow. År 1764 gav han ut sin
bok An Inquiry into the Human Mmd in the Principles of Common Sense
(“En undersökning av det mänskliga intellektet i enlighet med sunda fö r
nuftets principer”), där han angrep Hume. Kärnpunkten i angreppet gällde
kunskapsteorin, med Humes teori om idéerna som främsta mål. Reid var
fullkomligt klar över att Humes åsikt om idéerna inte var originell för
honom utan stammade från Locke och Berkeley. Men han ansåg att först
—
—
—
Thomas Reid.
404
0 FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERAIW
FORFAI FAllEN OCH STUDENTLITTERATUR
405
