Samverkansplan för BSPA
Höga Kusten
.seFRAMSIDA
-Del 1-
Titel: Samverkansplan för BSPA Höga Kusten
Huvudförfattare: Charlotta Nygård, Pia Renström, Bernt Persson, Andreas Gylling, Babette
Marklund, Irene Hedlund
Projektledare: Charlotta Nygård
Utgiven av: Länsstyrelsen Västernorrland
Hemsida: www.bspahogakusten.se
Beställningsadress: Länsstyrelsen Västernorrland, 871 86 Härnösand
Upplaga:
60 ex (remissupplaga)
250 ex (reviderad version efter remiss)
Personer som har bidragit med texter:
Om vi har missat någon så ber vi om ursäkt, inte alls vår mening. Meddela oss gärna om
någon saknas. För total deltagarlista i samverkansarbete, se Bilaga 1.
Mats Henriksson, Håkan Söderberg, Oskar Norrgrann, Hans Kautsky, Karin Jönsson, Håkan
Jansson, Henrik Bjerneld, Anna Otmalm, Thomas Birkö, Kurt Holmqvist, Ivar Sundvisson,
Bjästa Fiskevårdsområde, nedre Nätraälven (Ove Jansson, Roger Nordin, Åke Nordin, Bo
Wallmark), Annika Carlsson, Jonas Salmonsson, Johan Lundgren, Dan Tjell, Bo Edman
Per Sander, Henrik Bodin Sköld
Ilke Tilders (FOS), process guidance in Adaptive Management & Miradi
Följande kartor används i denna publikation:
Lantmäteriets Fastighetskartan, Terrängkartan, Översiktskartan och Sverigekartan. Även kartmaterial
från SMHI och SGU används.
Copyright: Länsstyrelsen Västernorrlands län © Bakgrundskartor Lantmäteriet, dnr 106-2004/188
Länsstyrelsen Västernorrlands län © SMHI
Länsstyrelsen Västernorrlands län © Sveriges geologiska undersökning
2
VISION:
Höga Kusten
-Friskt hav med levande skärgård
3
4
Förord
Bakgrunden till projektet Samverkansplan för BSPA Höga Kusten är Sveriges internationella
åtaganden i HELCOM (Helsingforskonventionen), FN och EU. Åtaganden handlar både om
miljösituationen i hela Östersjön och om skydd av särskilt viktiga marina områden i Östersjön. I
projektet, som initierats av Naturvårdsverket, försöker vi bidra till att uppfylla dessa åtaganden för
Höga Kusten. I projektet har vi också försökt att utveckla den så kallade ekosystemansatsen i form av
lokal förankring, samverkan och tillämpande av adaptiv förvaltning.
Arbetet med Samverkansplanen har gjorts i samarbete mellan länsstyrelsen, de berörda kommunerna
Kramfors och Örnsköldsvik samt med deltagande av intresseorganisationer och allmänheten i området.
I Samverkansplanen beskrivs områdets marina värden på ett sätt som inte gjorts tidigare. Hur de
marina värden påverkas av olika faktorer och hur man kan minska denna påverkan finns också
beskrivet i planen. Samverkansplanen blir ett planeringsunderlag för de marina värdena inom
riksintresset Höga Kusten enligt Miljöbalken som länsstyrelsen och staten överlämnar till
kommunerna för att arbeta in i sin översiktplanering.
Samverkansplanen har, i preliminär version, varit ute på bred remiss till alla berörda. De inkomna
synpunkterna har lett till ändringar och förtydliganden. Remissen och efterföljande diskussioner har
också inneburit att det har gjorts ytterligare prioriteringar av påverkansfaktorer och strategier för att
verkligen sätta fokus på de frågor som är de allra viktigaste för att stärka och bevara de marina
värdena i BSPA-området Höga Kusten ur både nationell och internationell synpunkt.
Samverkansplanen har fokuserat på de marina aspekterna i förvaltningen av Höga Kusten. Det är
därför viktigt att poängtera att de marina värdena också måste vägas av mot andra aspekter som ex.
turism, tillväxtfrågor och landsbygdsutveckling. Detta arbete kommer att ske inom ramen för framtida
kommunal och regional planering. Samverkansplanen bör vara ett levande dokument som uppdateras
och revideras när nya kunskaper kommer fram.
Det är min förhoppning att Samverkansplanen ska vara ett hjälpmedel i samarbetet för en långsiktigt
hållbar förvaltning av Höga Kusten.
Härnösand april 2011
Bo Källstrand
Landshövding Västernorrlands län
5
6
Innehållsförteckning
Förord .............................................................................................5
Innehållsförteckning .....................................................................7
Sammanfattning ..........................................................................10
1.
Inledning ..............................................................................23
1.1. Bakgrund.................................................................................................23
1.2. Syfte och mål ..........................................................................................26
1.3. Lagmässig förutsättning Samverkansplan..........................................27
1.3.1 Marina värdena som en del av riksintressena ..........................................27
1.3.2 Samverkansplanen som statligt planeringsunderlag ..............................28
1.4. Internationella och nationella åtaganden ............................................29
1.4.1 Marina Direktivet .........................................................................................29
1.4.2 HELCOM och Helsingforskonventionen ...................................................30
1.4.3 Konventionen om biologisk mångfald och Ekosystemansatsen............30
1.4.4 Natura 2000 ..................................................................................................30
1.4.5 Vattendirektivet ...........................................................................................30
1.4.6 Nationella miljökvalitetsmål .......................................................................31
1.4.7 Regionala miljökvalitetsmål .......................................................................32
1.4.8 Europeiska landskapskonventionen .........................................................32
1.4.9 Världsarvskonventionen.............................................................................33
1.5. Projektets genomförande ......................................................................34
1.5.1 Nationell organisation.................................................................................34
1.5.2 Regional organisation.................................................................................34
1.5.2.1 Styrgrupp ..............................................................................................35
1.5.2.2 Projektgrupp .........................................................................................35
1.5.2.3 Referensgrupp ......................................................................................35
1.5.2.4 Samverkansgrupp.................................................................................36
1.5.2.5 Temagrupper ........................................................................................36
1.5.3 Metodik.........................................................................................................41
1.5.3.1 Ekosystemansatsen..............................................................................41
1.5.3.2 Adaptiv förvaltning ................................................................................43
1.5.4 Informationsspridning ................................................................................46
1.5.5 Koppling till andra aktiviteter i Västernorrland.........................................49
1.5.6 Fortsatt arbete .............................................................................................51
2.
Områdesbeskrivning ..........................................................52
2.1 Områdets avgränsning ..........................................................................52
2.2 Områdets egenskaper............................................................................54
2.2.1 Landhöjningen.............................................................................................55
2.2.2 Fysiologi ......................................................................................................60
2.2.2.1 Salthalt..................................................................................................60
2.2.1.2 Berggrund och jordarter........................................................................62
2.2.1.3 Topografi & Vattendjup .........................................................................63
2.2.1.4 Klimat....................................................................................................63
2.2.1.5 Isläggning .............................................................................................63
2.2.1.6 Vattenomsättning..................................................................................63
2.2.1.7 Strömmar ..............................................................................................64
2.2.3 Avrinningsområde.......................................................................................64
2.2.4 Vattenförekomster enligt vattendirektivet.................................................65
2.3 Områden av Riksintresse ......................................................................66
7
2.4 Skyddade områden enl. Miljöbalken Kap.7 ..........................................69
2.4.1 Nationalpark................................................................................................69
2.4.2 Naturreservat ..............................................................................................70
2.4.3 Biotopskyddsområden ..............................................................................72
2.4.4 Natura 2000 .................................................................................................72
2.4.5 Fågelskyddsområden .................................................................................75
2.4.6 Kulturreservat..............................................................................................75
2.4.7 Strandskydd.................................................................................................75
2.4.8 Vattenskyddsområden ................................................................................77
2.4.9 Naturvårdsområde ......................................................................................78
2.5 Världsarvet Höga Kusten........................................................................78
2.6 Övriga skyddade områden .....................................................................80
2.6.1 Naturvårdsavtal ...........................................................................................80
2.6.2. Naturvårdsobjekt........................................................................................81
2.6.3 Nyckelbiotoper ............................................................................................82
2.6.4 Fiskefredningsområden..............................................................................83
2.7 Hotade arter ............................................................................................83
2.8. Naturvärden i området ...........................................................................85
2.8.1 Marina ekosystemet ....................................................................................86
2.8.2 Djupa marina ekosystem (>6m) ...............................................................107
2.8.3 Grunda marina ekosystem (<6m).............................................................110
2.8.4 Stränder .....................................................................................................120
2.8.5 Fåglar med havsanknytning .....................................................................125
2.8.6 Sötvattensekosystem ...............................................................................126
2.8.7 Terrestra ekosystem (innanför stranden)................................................130
2.8.8 Värdefulla marina områden ......................................................................132
2.8.9 Känsliga marina områden.........................................................................146
2.9. Nuvarande övervakning/uppföljning..................................................148
2.9.1 Miljöövervakning av havsmiljön ..............................................................148
2.9.2 Samordnad recipientkontroll....................................................................152
2.9.3 Uppföljning av skyddade områden..........................................................153
2.9.4 Övervakningsprogram Vattendirektivet ..................................................153
2.9.5 Miljömål ......................................................................................................154
2.9.6 ÅGP-arter ...................................................................................................154
2.10 Kulturmiljö ...........................................................................................155
2.10.1 Kulturhistoria...........................................................................................155
2.10.2 Fornlämningar .........................................................................................157
2.10.3 Byggnadsminnen ....................................................................................158
2.10.4 Kyrkliga kulturminnen ............................................................................158
2.10.5 Kulturmiljöer under vattnet ....................................................................158
2.10.6 Områden med stor betydelse för kulturmiljön......................................159
2.11 Infrastruktur .........................................................................................161
2.11.1 Kommunikation .......................................................................................161
2.11.2 Energiproduktion/distribution................................................................163
2.11.3. Vatten och avlopp ..................................................................................163
2.11.4. Avfall och avfallshantering....................................................................164
2.11.5 Bebyggelse ..............................................................................................165
2.12 Friluftsliv och rekreation i området ...................................................167
2.12.1 Båtliv ........................................................................................................167
2.12.2 Bad ...........................................................................................................170
2.12.3 Fritidsfiske ...............................................................................................171
2.12.4 Dykning ....................................................................................................173
2.12.5 Fågelskådning .........................................................................................174
2.12.6 Vandringsleder ........................................................................................175
2.12.7 Områden som har stor betydelse för friluftslivet .................................175
8
2.13 Näringsliv i området............................................................................177
2.13.1 Turism ......................................................................................................177
2.13.2 Jordbruk...................................................................................................184
2.13.3 Skogsbruk................................................................................................185
2.13.4 Yrkesfisket ...............................................................................................186
2.13.5 Vattenbruk................................................................................................192
2.13.6 Industri .....................................................................................................193
2.13.7 Yrkessjöfart..............................................................................................193
2.14. Påverkansfaktorer på områdets naturvärden .................................195
2.14.1 Samlad påverkansanalys........................................................................197
2.14.2 Påverkansfaktorer med hög prioritet.....................................................200
2.14.2.1 Främmande arter och gener .............................................................201
2.14.2.2 Strandnära exploatering ...................................................................211
2.14.2.3 Skadliga ämnen ................................................................................219
2.14.2.4 Materialtransport (igenslamning & grumling) ....................................229
2.14.2.5 Utsläpp av kväve och fosfor (Övergödning) ......................................231
2.14.2.6 Störning på fåglar .............................................................................254
2.14.2.7 Vandringshinder................................................................................254
2.14.3 Påverkansfaktorer med lägre prioritet...................................................258
2.14.3.1 Försurning.........................................................................................258
2.14.3.2 Muddring...........................................................................................260
2.14.3.3 Oljeutsläpp........................................................................................261
2.14.3.4 Transport av farligt gods ...................................................................262
2.14.3.5 Ej hållbart fiske .................................................................................265
2.14.3.6 Slutad hävd av strandängar ..............................................................270
2.14.3.7 Strandnära skogsavverkning (avlägsnande av biotopen) .................271
2.14.3.8 Onaturliga vattenflöden.....................................................................271
2.14.3.9 Vindkraft ...........................................................................................272
2.14.3.10 Utfyllnad av stränder.......................................................................273
2.14.3.11 Spridning av fisksjukdomar .............................................................273
2.14.3.12 Nedskräpning..................................................................................273
2.14.4 Övriga påverkansfaktorer som har framkommit i projektet.................274
2.14.5 Slutsatser utifrån påverkansanalysen ...................................................276
Referenser och källdata ............................................................278
9
Sammanfattning
Samverkansplanen ska verka för att den framtagna visionen uppnås:
Höga Kusten
-Friskt hav med levande skärgård
Ett friskt hav är starkt förknippat med livskraftiga bestånd av växter och djur samt välmående
ekosystem i balans. En levande skärgård innebär en levande miljö för oss människor med
boende, näringsliv, service, turism, infrastruktur m.m.
Samverkansplanen för BSPA Höga Kusten är avgränsad till att stärka bevarandet av de
marina naturvärdena i området samt hur området kan nyttjas på ett hållbart sätt utan att
äventyra befintliga naturvärden.
Sverige har åtagit sig att uppfylla internationella konventioner och nationella målsättningar
som berör kust- och skärgårdsmiljö. I dessa åtaganden ingår att ta fram en plan för förvaltning
av de marina värdena i BSPA-området Höga Kusten.
Projekt BSPA Höga Kusten har utgjort ett av fem områden i det riksomfattande pilotprojekt
som initierades av Naturvårdsverket under 2008 för att utveckla formerna för att förvalta
marint värdefulla områden enlig Helsingforskonventionen, så kallade Baltic Sea Protected
Areas (BSPA). De övriga pilotprojekten har varit Stora Nassa-Svenska högarna (Stockholms
län), S:t Anna-Missjö (Östergötlands län), Biosfärskandidatområdet Blekinge arkipelag
(Blekinge län) samt ett område i norra Bohuslän (Västra Götalands län). Projektet har pågått
under åren 2008-2011. Samtliga områden har arbetat för en balans mellan bevarande och
nyttjande av det marina området. Det huvudsakliga syftet har varit att utforma en relevant och
flexibel förvaltningsform som säkerställer marina naturvärden och uppfyller
nationella/internationella krav samtidigt som lokal delaktighet och befintliga
förvaltningsinstrument nyttjas.
Genom projekt BSPA Höga Kusten har en samverkansplan för BSPA-området Höga Kusten
arbetats fram i nära samarbete mellan länsstyrelse, Kramfors kommun, Örnsköldsvik
kommun, intresseorganisationer, allmänheten och verksamma i området. Nyckelordet i
projektet har varit samverkan, där dialog och kunskapsutbyte mellan målgrupper på olika
nivåer och med olika infallsvinklar har skett kontinuerligt.
Naturvärden med koppling till den marina miljön har definierats och geografiskt avgränsats
på karta. För samtliga naturvärden har definition gjorts av hur de mår idag. För att kunna följa
förändringar över tid har mål och indikatorer tagits fram. Slutmålen i samverkansplanen har
satts till år 2020, detta för att så långt som möjligt synkronisera med Sveriges åtaganden i
Aktionsplanen för Östersjön (BSAP), Marina direktivet, Vattendirektivet samt Nationella
miljömål.
Omfattande påverkansanalyser för de definierade naturvärdena har gjorts. Utifrån analysen
har åtgärder och insatser prioriteras för att på så sätt åstadkomma minskad negativ effekt på
10
naturvärden samtidigt som området nyttjas. Prioriteringarna har inriktats mot de faktorer som
har som allra störst negativ påverkan på områdets marina miljö.
Samverkansplanen har varit ute på bred remiss till kommunerna, intresseorganisationer,
allmänheten och till berörda statliga myndigheter. Efter revidering och inarbetning av
inkomna remissyttranden har arbete lagts på att fokusera och prioritera bland åtgärder, mål,
strategier och påverkansfaktorer. Prioriteringarna har gjorts utifrån vilka frågor som är
viktigast för att stärka och bevara de marina värdena i BSPA-området Höga Kusten ur
nationell och internationell synpunkt.
Det slutgiltiga materialet utgör ett statligt planeringsunderlag för den marina aspekten inom
riksintresset Höga Kusten enligt Miljöbalken som länsstyrelsen överlämnar till kommunerna
för beaktande i sin översiktplanering och som länsstyrelsen kommer att aktualisera i
kommande samråd och granskning av översiktsplaner och detaljplaner för det aktuella
området enligt PBL (Plan- och bygglagen).
De avvägningar som görs i planen är gjorda utifrån marina aspekten. Det är således viktigt att
beakta att det finns andra aspekter och att avvägningar med dessa behöver göras. Planen
behandlar t ex inte tillväxtfrågor. Planens fokus är den marina miljön och avvägningar mot
andra intressen görs av exempelvis kommun och länsstyrelse i kommande planerings- och
beslutsprocesser.
11
Kort om bakgrunden till projektet
Bakgrunden till projektet är Sveriges internationella åtaganden i HELCOM, FN och EU.
Projektet bidrar även till nationella åtaganden gällande marint områdesskydd och uppfyllande
av nationella miljömål. Dessa åtaganden handlar både om miljösituationen i hela Östersjön
och om skydd av särskilt viktiga marina områden i Östersjön.
I aktionsplanen för Östersjön som samtliga länder kring Östersjön skrivit under är följande
mål satta för biodiversiteten i hela Östersjön:
Naturliga marina- samt kustlandskap
Välmående och balanserade växt- och djursamhällen
Livskraftiga populationer av arter
Samtliga mål skall vara uppnådda till år 2021. För att lyckas med detta är det viktigt att
samtliga länder bidrar.
Inom HELCOM har samtliga länder kring Östersjön gått samman för att gemensamt göra
någonting åt Östersjöns allt sämre hälsa. Länderna har enats om ett antal åtgärder för att
förbättra Östersjöns miljö. En av dessa åtgärder är att skydda ett representativ nätverk av
marina livsmiljöer, så kallade Baltic Sea Protected Areas (BSPA). För de BSPA-områden som
inte har heltäckande formellt områdesskydd (ex naturreservat eller nationalpark) så innebär
åtagandet att ta fram en plan för marin förvaltning. De förvaltningsplaner som tagits fram för
de fem pilotprojekten kallas samverkansplaner.
Vid FN:s toppmöte i Johannesburg 2002 åtog sig Sverige för att verka för en tillämpning av
ekosystemansatsen senast år 2010. Med ekosystemansatsen menas att den biologiska
mångfalden ses i ett landskapsperspektiv med människan som en naturlig del av ekosystemet.
I ekosystemansatsen betonas vikten av att anpassa dagens förvaltningsstruktur för att hantera
människan, samhället och ekosystemet i ett integrerat helhetsperspektiv.
Ekosystemansatsen genomförs med så kallad adaptiv förvaltning. Adaptiv förvaltning innebär
att man i en ständigt pågående process utvärderar de satta målen och åtgärderna, och utifrån
den nya kunskapen justerar dem för att nå önskat resultat. På så sätt blir det en kontinuerlig
lärandeprocess där förvaltningen anpassas till områdets specifika egenskaper. Modellen
bygger på att intressenter som berörs av mål och åtgärder involveras i beslutsfattandet. På så
sätt kan såväl vetenskaplig som mer erfarenhetsbaserad kunskap komma till nytta. Det lokala
deltagandet och möjligheten att påverka kan också öka acceptansen för åtgärder och regler.
Arbetssätt och metodik
Samverkansplanen har tagits fram genom tillämpning av ekosystemansatsen och adaptiv
förvaltning från början till slut. Nyckelord i projektet har varit lokal delaktighet och
samverkan. Inbjudan till att delta i projektet har gått ut via annonser i dagstidningar,
hemsidor, mail och brev. Deltagarna vid uppstartsmötet (drygt 80 personer) ombads att var
och en utifrån projektets syfte och avgränsning skriva ner de frågor som de brinner för och
önskar ska tas upp i projektet. Utifrån resultatet bildades 4 tematiska arbetsgrupper med olika
infallsvinklar på den marina miljön; Naturvård, Näringsliv, Mark- och vattenanvändning samt
Turism, Friluftsliv och Kultur. Ett stort antal möten har hållits med de olika temagrupperna
under projektets gång. Gruppdeltagarna har varit engagerade och diskussionerna livliga. Ett
antal möten har även hållits med samtliga temagrupper där frågor har diskuterats över
ämnesgränserna.
12
Projektet har haft en referensgrupp som utgjorts av tjänstemän med expertkunskap inom ett
brett spektra av frågor med koppling till den marina miljön. Referensgruppen har utvidgats
under projektets gång allteftersom nya frågeställningar dykt upp. Referensgruppen har
fungerat som ett stöd till projektgruppen. Deltagare i referensgruppen har bjudits in att delta i
temagrupperna. Totalt har 3 möten hållits med referensgruppen, däremellan har
projektgruppen kontaktat personer vid behov.
Projektets styrgrupp har utgjorts av landshövdingen som varit ordförande, politiker samt
tjänstemän från kommunerna samt representant från länsstyrelsen. Styrgruppen har träffats ca
4 ggr per år.
Slutmöte har hållits för alla som har deltagit i projektet samt övriga intresserade, där den
reviderade versionen av samverkansplanen presenterats och samtliga tackades för sitt
engagemang i projektet.
Samverkansplanens syfte, mål och avgränsning
Samverkansplanen för BSPA-området Höga Kusten ska uppfylla Sveriges åtagande gentemot
HELCOM, dvs. att skydda och stärka BSPA-områdets marina bevarandevärden. Det
övergripande syftet med samverkansplanen är därför att lägga fast strategier och åtgärder för
förvaltningen av områdets marina biologiska och ekologiska värden.
Samverkansplanen ska uppfylla HELCOM:s krav på förvaltningsplaner för BSPA-områden
och ska även bidra till att nationella och regionala miljömål uppnås.
Samverkansplanen syftar till att stärka bevarandet av de marina naturvärdena i området samt
hur området kan nyttjas på ett hållbart sätt utan att äventyra befintliga naturvärden.
Samverkansplanens övergripande syfte är att medverka till att främja/skapa en hållbar
utveckling i Höga Kusten med dess unika kust och skärgårdsmiljö. Med hållbar utveckling
menas ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet i balans. Ambitionen är både att främja en
positiv samhällsutveckling och att områdets unika natur- och kulturvärden stärks och bevaras.
Samverkansplanens avgränsning är den marina miljön samt det som påverkar havet på ett
eller annat sätt. Faktorer som påverkar havet sträcker sig även upp på land. De avvägningar
som görs i planen är gjorda utifrån den marina aspekten. Det är således viktigt att poängtera
att det finns även andra aspekter på området och att avvägningar med dessa behöver göras.
Planen behandlar t ex inte tillväxtfrågor. Avvägningar mot andra intressen görs av exempelvis
kommun och länsstyrelsen i kommande planerings- och beslutsprocesser.
Fokus i arbetet har varit bevarande av de marina naturvärdena samt hur det marina området
kan nyttjas på ett hållbart sätt med hänsyn till befintliga naturvärden.
Samverkansplanens fokus ligger på att tillgodose att ekologiska processer i marin miljö
upprätthålls och att förutsättningarna för leverans av ekosystemtjänster (funktioner hos
ekosystem som på något sätt gynnar människan, dvs. upprätthåller eller förbättrar människans
välmående) bibehålls.
Målet med Samverkansplanen för BSPA Höga Kusten är att stärka förutsättningar för en
långsiktigt hållbar förvaltning av de höga marina naturvärdena inom kust- och havsområdena
i Höga Kusten och att ge kommunerna ett genomarbetat och i samhället förankrat marint
kunskaps- och planeringsunderlag som grund för översiktplanering. Ett viktigt mål är också
13
att utifrån en kunskapsbaserad förvaltning öka insikten hos berörda sektorer, intressenter och
aktörer i området kring hur bevarande och utveckling kan gå hand i hand.
Juridisk betydelse
Att ett område utses till BSPA-område innebär i sig inga juridiska konsekvenser vad gäller
nyttjande av mark och vatten. Sverige har dock som nation åtagit sig ett ansvar för BSPAområdet Höga Kustens framtid genom att ställa sig bakom Helsingforskonventionen och anta
Helsingfors kommissionens (HELCOM) begäran om att säkerställa de marina värdena. På så
sätt har Sverige ett ansvar för områdets framtid.
Då Helsingforskonventionen inte omnämns i svensk lagstiftning måste förvaltningen av
BSPA-området förankras i tillämpliga delar av svensk lagstiftning. Diskussioner i dessa
frågor har under projektets gång förts med Boverket, Naturvårdsverket och de andra BSPAprojektområdena i Sverige. För BSPA Höga Kustens del har resultatet av diskussionerna
landat i nedanstående.
De marina värdena inom BSPA-området utgör även en del av riksintressena i Höga Kusten,
både enligt kap 3 och 4 i Miljöbalken. Det innebär att den marina samverkansplanen för
BSPA-området får en juridisk betydelse för efterkommande ärendeprövningar genom att
utgöra ett statligt planeringsunderlag. Genom PBL (Plan- och bygglagen) kan den marina
samverkansplanen, planeringsunderlaget, kopplas till de instrument som finns för hantering av
mark- och vattenanvändning, vilket främst är kommunernas översiktsplaner och
länsstyrelsens granskningsyttrande över översiktsplaner. Även vid prövning av olika
tillståndsärenden som berör de marina värdena kommer kunskapssammanställningen och
avvägningarna i samverkansplanen att ingå i beslutsunderlaget.
Samverkansplanens förankring i stat och kommun
Under arbetet med projektet har det förts en diskussion om hur samverkansplanen skall
förankras, främst inom staten och de berörda kommunerna. Diskussionen och processen har
lett fram till att samverkansplanen kommer att utgöra ett statligt planeringsunderlag för
kommunernas planering av mark- och vattenanvändning. Detta har i sin tur lett fram till att
samverkansplanen inte kommer att antas av kommunerna. Den antas av länsstyrelsen som ett
statligt planeringsunderlag. Samverkansplanen kommer inte att få sin slutliga form och status
förrän den har inarbetats i kommunernas översiktsplaner.
Framtiden
För att uppnå effekt av samverkansplanen måste den hållas levande vilket förutsätter en
kontinuerlig samverkansprocess. Samverkansplanen ger ramarna, identifierar de viktigaste
problemen och pekar på nödvändiga och/eller möjliga vägar att nå fram till målet. Nästa steg i
processen är genomförandet av samverkansplanens åtgärder. Detta ställer krav på medverkan
från många aktörer och på flera olika nivåer i samhället. Genom projekt BSPA Höga Kusten
finns redan i dag ett antal arbetsgrupper framtagna och etablerade. Det finns en önskan och
förhoppning om att dessa ska få leva vidare även i framtiden. För att nå en hållbar och
långsiktig förvaltning av området är det av stor vikt att lokalbefolkningen samt andra
intressenter i området får vara fortsatt inkluderade i arbetet.
En förvaltningsorganisation för BSPA Höga Kusten bör samordnas med andra närliggande
frågor, såsom världsarvet Höga Kusten. Destinationsutveckling och regionalt
utvecklingsarbete är andra exempel där det finns kopplingar till samverkan kring ett hållbart
nyttjande av BSPA Höga Kusten.
14
Länsstyrelsen har utifrån diskussioner inom projektets styrgrupp adresserat regeringen frågan
hur en förvaltningsorganisation ska kunna skapas och finansieras och vilket uppdrag
länsstyrelsen har i det. Utgångspunkt är behovet av helhet och långsiktighet i arbetet med att
utveckla och bevara Höga Kusten, ett unikt område i Sverige och världen, både som BSPAområde, världsarv och riksintresseområde. Det har inte inom BSPA- projektet varit möjligt att
komma fram i en helhetslösning och det är länsstyrelsens uppfattning att förvaltning av de
marina värdena inte kan ske skilt från förvaltning av de geologiska värdena och riksintresset.
Länsstyrelsen är beredd att bilda och upprätthålla en organisation om uppdrag ges.
Organisationen behöver utgå från kommunernas, länsstyrelsens och sektorsmyndigheternas
ansvar med hänsyn tagen till de speciella förutsättningarna i området. Det är länsstyrelsens
uppfattning att åtgärder och aktiviteter för förvaltning av Höga Kusten så långt möjligt bör
integreras i kommunernas, länsstyrelsens och andra aktörers verksamhetsplan och dagliga
rutiner, detta för att skapa en långsiktig hållbar förvaltning. För att åstadkomma detta krävs en
förvaltningsorganisation där berörda aktörers olika ansvar och funktion tydliggörs och där
effektiva samverkans- och beslutsformer säkerställs.
Samverkansplanen är ett levande dokument som kan och bör uppdateras med de intervall som
en framtida förvaltningsorganisation finner lämpliga för det gemensamma förvaltningsarbetet,
lämpligen vart tredje eller vart femte år. Uppdateringen görs lämpligen i samband med den
översyn av planeringsunderlag som ska göras under varje mandatperiod.
15
De viktigaste resultaten som framkommit
Naturvärden
Höga Kusten har stora naturvärden, såväl över som under vattenytan. Den stora landhöjningen
i området bidrar till en mångfald av biotoper och arter. Här finns havsvikar som håller på att
grundas upp och snöras av från det utanförliggande havet, nybildade sjöar av forna havsvikar
och nya vikar som bildas allteftersom. Till dessa olika stadier finns en rad olika arter
kopplade.
Många gånger finns en stark koppling mellan olika naturmiljöer. Det finns fiskar som är
beroende av såväl sötvatten som hav, t.ex. havsöring och flodnejonöga. Det finns även en
stark koppling mellan hav och strand. Områden med höga naturvärden på stranden har många
gånger också höga naturvärden i havet, och tvärtom. Detta gäller inte minst områdets grunda
havsvikar. Olika naturmiljöer bör således ses som en enhet, vilka styr och påverkar varandra i
hög grad.
Följande viktiga naturvärden har definierats i BSPA Höga Kusten:
Djupa marina ekosystem (>6m)
Grunda marina ekosystem (≤6m)
Stränder
Fåglar med havsanknytning
Sötvattensekosystem
Terrestra ekosystem (innanför stranden)
Då fokus för samverkansplanen har varit den marina miljön behandlas inte de landbaserade
naturvärdena innanför stranden.
Marina naturvärden
Höga Kusten utgör med sin speciella geologi och med sin brutna kust ett synnerligen
mångformigt marint ekosystem. Salthalten är tillräckligt hög för att de flesta arterna man
finner längre söderut i Östersjön kan förekomma och tillräcklig låg för att ett flertal
sötvattensarter kan tillkomma. Flora och fauna utgörs därför av en säregen blandning av
sötvattensarter och marina arter.
Generellt domineras havsbotten i ytterskärgårdsområdena av så kallad hårdbotten (så som
berghällar och sten), medan innerskärgårdsområdena domineras av mjukbotten (så som lera
och sand), speciellt i de vågskyddade vikarna. För organismerna i havet innebär det två helt
olika världar med helt olika förutsättningar. Många arter har specialiserat sig till ett liv
antingen på de mjuka bottnarna eller på de hårda bottnarna. Sedan finns det fiskar som rör sig
mellan dessa miljöer.
Havsmiljön utgörs av stora vattendjup nära inpå land med branta klippor som stupar ner i
havet. Av områdets totala havsyta är hela 94 % djupare än 6m. Majoriteten (90 %) av kusten
ligger exponerad för vågor och vind. Grunda ekosystem, och speciellt de grunda vågskyddade
vikarna, fyller en mycket hög ekologisk funktion i havet. Skyddade vikar hör till Östersjöns
allra mest produktiva områden. Det faktum att det i Höga Kusten finns ytterst få grunda vikar
gör att de som finns fyller en viktig biologisk funktion för hela området.
16
Att de grunda vikarna har så stor ekologisk betydelse beror på att en stor mängd växter och
djur är knutna till dessa miljöer. Vikarna är normalt näringsrika och har en rik
undervattensvegetation, något som i sin tur gynnar många arter som finner livsrum här. De
grunda vikarna som ligger skyddade för vågor och vind har ofta ett begränsat vattenutbyte
med det utanförliggande havet och värms därför snabbt upp på våren, något som tillsammans
med den rika vegetationen gör dem till optimala barnkammare för fisk. Fiskarna söker sig hit
för att leka och ynglen växer sedan upp i den lugna skyddade viken. Vikarna är även viktiga
för många fåglar på jakt efter föda. I de fall ett sötvatten mynnar i den grunda viken är vikens
ekologiska betydelse än högre. Många arter är beroende av att kunna röra sig mellan hav och
sötvatten för sin lek och uppväxt. De grunda skyddade vikarna fyller således en stor ekologisk
funktion i havet, men samtidigt utgör de också en av de allra känsligaste miljöerna i havet. På
grund av det begränsade vattenutbytet med det utanförliggande havet blir utsläpp som görs
inne i viken kvar länge.
I samverkansplanen presenteras värdefulla marina områden i BSPA Höga Kusten med
geografiska avgränsningar på karta samt beskrivande text av respektive område. En sådan
sammanställning har inte funnits tidigare utan är helt nytt material utifrån det stora antal
inventeringar som har gjorts de senaste åren. Bedömningar har gjorts utifrån dagens kunskap
och kan naturligtvis komma att modifieras efter att ytterligare inventeringar görs.
Strandens naturvärden
Ett stort antal växter och djur är knutna till områdets stränder. Strandvegetationen varierar
mycket mellan de karga, branta klippavsnitten och de rikare, grunda vikarna däremellan. På
grund av den branta kusten är strandbältena ofta mycket smala och starkt påverkade av
sötvattensutflöden. Detta och bristen på strandängar gör att vissa växter förekommer sparsamt
inom området. Området är dessutom ett växtgeografiskt gränsland, där många arter har sin
nordgräns och en del sin sydgräns.
De artrikaste och ovanligaste strandbiotoperna i området är:
Havsstrandängar
Sumpskogar (inklusive klibbalskogar)
Vattendragsmynningar (vattendrag som är vattenförande året om)
Grunda bottnar
I samverkansplanen presenteras värdefulla stränder med geografisk avgränsning på karta.
Stränder med höga naturvärden är indelade i 3 klasser (1-3), där klass 1 är det högsta
naturvärdet.
Områdets fåglar med havsanknytning
Området har ett rikt fågelliv kopplat till havet. I samverkansplanen presenteras värdefulla
områden för fågel med havsanknytning med geografisk avgränsning på karta. Det rör sig dels
om viktiga öar och dels om fastlandsområden, som t ex strandängar.
Områdets sötvatten
Skyddsvärda sötvattensmiljöer, sjöar och vattendrag definieras som:
1. Naturliga miljöer. Sjöar och vattendrag lite påverkade av människan är alltid
värdefulla.
2. Hotade arter. Sverige har ett ansvar att bevara den biologiska mångfalden, så
hotade arter kommer alltid att vara viktiga i bevarandearbetet. Exempel på hotade
17
arter som förekommer i BSPA-området och som finns i sötvatten är: utter,
flodkräfta, flodnejonöga, större vattensalamander och flodpärlmussla. Fungerande
flodpärlmusselbestånd är även en indikator på naturliga miljöer.
3. Biologisk funktion. Områden som är viktiga för olika typer av arter, vilket kan
vara såväl vanliga som ovanliga arter. Exempel på viktiga områden är lekområden,
fisklösa sjöar, vandringsvägar och rastplatser. Även lekområden för vanliga arter
så som abborre är viktiga.
Områden som uppfyller flera av dessa kriterier är extra värdefulla. I samverkansplanen
presenteras värdefulla sötvattensområden med geografisk avgränsning på karta.
Påverkansanalys
En omfattande kartläggning har gjorts av vad som har negativ påverkan på de olika
naturvärdena i området. Efter att samverkansplanen varit ute på remiss har ytterligare
datainsamling och prioriteringar av påverkansfaktorenerna gjorts. Faktorerna har delats i högrespektive lägre prioritet. De 5 påverkansfaktorer som sammantaget har starkast negativ
påverkan på områdets naturvärden är:
Främmande arter & gener
Strandnära exploatering
Skadliga ämnen
Materialtransport (igenslamning & grumling)
Utsläpp av kväve & fosfor (övergödning)
Utöver ovanstående har några påverkansfaktorer bedömts ha stark negativ inverkan på ett
enskilt naturvärde, men dock ej på övriga naturvärden. Dessa är:
Störning på fåglar
Vandringshinder
Muddring
Oljeutsläpp
Försurning
När det gäller främmande arter & gener är främsta orsaken till att det har bedömts ha en stark
negativ påverkan på områdets naturvärden att det många gånger är svårt att reparera skadan
när den väl uppstått, dvs. det kan vara mycket svårt att få bort främmande arter och gener när
de väl kommit till ett område. Åtgärdsarbetet bör således fokusera på förebyggande insatser.
De arter som bedöms utgöra stor påverkan på naturvärden i dagsläget är: amerikansk
havsborstmask, amerikansk bäckröding, bisam samt mink.
När det gäller strandnära exploatering sker störst negativ påverkan på naturvärden då
exploatering sker i känsliga naturmiljöer. I åtgärdsarbetet handlar det därför mycket om att
specificera de känsliga områdena för att undvika exploatering i dessa områden.
När det gäller skadliga ämnen är det speciellt den marina miljön som utsätts för en stark
negativ påverkan. Skadliga ämnen utgör till och med ett av de allra största miljöproblemen för
havsmiljön i Höga Kusten. Höga halter har mätts upp av flera ämnen i området. Fåglar som är
knutna till havsmiljön kan även de drabbas. Främsta källorna till skadliga ämnen är utsläpp
från pågående verksamheter samt läckage från förorenad mark.
18
När det gäller materialtransport, vilket orsakar igenslamning och grumling, är det framförallt
områdets sötvatten som utsätts för en stark negativ påverkan. Det kan dock även vara ett
problem i havet, men då oftast i mer begränsad omfattning. Främsta källorna till
materialtransport är jordbruk och skogsbruk. Åtgärdsarbetet bör fokuseras på upprättande av
skyddszoner mot vatten.
När det gäller utsläpp av kväve och fosfor är det framförallt de grunda marina miljöerna samt
sötvatten som utsätts för en stark negativ påverkan. De största antropogena (av människan
orsakad) punktutsläppen av näringsämnen utgörs av havsbaserade fiskodlingar (belägna inom
BSPA-området) samt industrier med utsläpp till vatten (belägna utanför BSPA-området). De
största antropogena diffusa källorna utgörs av läckage från skogs- (hyggen) och
jordbruksmark från avrinningsområdet.
När det gäller störning på fåglar utgörs störningen framförallt av båttrafik, ilandstigning på
öar där fåglar häckar samt lösspringande hundar. Störningar från friluftsliv är således en stark
påverkansfaktor på områdets fåglar med havsanknytning. Fåglar kan även störas genom jakt
eller förföljelse.
När det gäller vandringshinder utgör de en stark negativ påverkan på områdets sötvatten.
Vandringshinder utgör problem för arter som vandrar mellan hav och sötvatten, men också för
arter som lever stationärt i vattendraget och behöver kunna röra sig fritt i samband med
näringssök, lek och övervintring. Största orsaken till att det finns antropogena (av människan
skapade) vandringshinder i området är vägövergångar och regleringsdammar. Inventeringar
av vägövergångar behöver göras.
När det gäller muddring har det bedömts ha en stor negativ påverkan på områdets grunda
marina ekosystem när det sket. Muddringar förekommer idag i liten omfattning i området. Det
är dock av stor vikt att inte tillstånd ges i känsliga miljöer (klass 1). Framförallt kan skada
uppstå då muddring sker i känsliga naturområden och i förorenade områden.
När det gäller oljeutsläpp finns risk för att oljeolyckor kan ske i eller i närheten av området,
detta genom att en stor mängd fartyg går genom området och att E4:an går precis intill
Ullångersfjärden. Åtgärder för att minimera risken för stora oljeutsläpp bör dock göras på
nationell eller internationell nivå. Frågan har därför inte arbetats vidare med på lokal nivå i
samverkansplanen. Det var och en kan göra på lokal nivå är att undvika spill av olja och
bensin som läcker ut i havet.
När det gäller försurning, har det bedömts ha stark negativ påverkan på områdets sötvatten.
De främsta orsakerna till försurning är surt nedfall samt skogsbruk. Det sura nedfallet är svårt
att på lokal nivå göra någonting åt. När det gäller skogsbruket handlar det mycket om att få
till stånd ett förändrat skogsbruk. Frågan har därför inte arbetats vidare med på lokal nivå i
samverkansplanen.
För samtliga ovanstående påverkansfaktorer utom oljeutsläpp och försurning gick arbetet
sedan vidare med att ta fram åtgärder.
19
Strategier med Åtgärder och mål
För varje prioriterad påverkansfaktor har strategier innehållandes åtgärder och mål tagits
fram. Efter att samverkansplanen remissats har ytterligare prioriteringar av strategier, mål och
åtgärder gjorts. Strategierna har delats i hög- respektive lägre prioritet att genomföra, där
prioriteringarna har gjorts utifrån följande faktorer:
o Påverkansanalysen (kap 2.14)
o Troliga effekter av strategin på naturvärdet samt praktisk möjlighet till åtgärder
o Om frågan har varit av stor vikt i projektet
Avvägningar är gjorda utifrån den marina aspekten. Det är således viktigt att poängtera att det
finns även andra aspekter och att avvägningar med dessa behöver göras. Planen behandlar t ex
inte tillväxtfrågor. Planens fokus är den marina miljön och avvägningar mot andra intressen
utförs av exempelvis kommun och länsstyrelse i kommande planerings- och beslutsprocesser.
Följande strategier har definierats ha hög prioritet att genomföras:
Minskad spridning av främmande arter & gener
Hållbart nyttjande av stränder
Minskad utsläpp och frigöring av skadliga ämnen
Skapa skyddszoner mot vatten
Minimal miljöpåverkan från havsbaserade fiskodlingar
Minskad påverkan av friluftsliv på fåglar med havsanknytning
Upprätta fria vandringsvägar
Följande strategier har definierats ha lägre prioritet att genomföras och är ej aktuella i
dagsläget:
Ökad medvetenhet kring områden känsliga för muddring
Utveckla ett hållbart båtliv
Ökad medvetenhet om hantering av kemikalier och läkemedel i hemmet
Ökad reningsgrad näringsämnen kommunala reningsverk
Ökad reningsgrad näringsämnen enskilda avlopp
Öppna strandängar
Strategier med lägre prioritet är inte lika högt prioriterade som statliga intressen och heller
inte aktuella att genomföra i dagsläget. De kan bli aktuella i framtiden om behov skulle
uppstå. Viktigt att betona är att prioriteringarna har gjorts utifrån påverkan på den marina
miljön.
Att t ex inte strategin för att utveckla ett hållbart båtliv har prioriterats högt beror på att
miljöpåverkan från båtlivet i området i dag har klassats som ringa. En utveckling av båtlivet i
området bedöms kunna göras utan att äventyra områdets naturvärden om hänsyn till områdets
naturvärden görs. Om antalet båtar skulle öka avsevärt i framtiden kan det kräva ett nytt
ställningstagande och eventuella åtgärder.
20
Sammanfattning av de prioriterade strategierna
Strategi för minskad spridning av främmande arter & gener
Förekomst av främmande arter och gener utgör en stark negativ påverkan på områdets
vattenmiljöer samt fåglar med havsanknytning. Det rör sig främst om förekomst av mink,
havsborstmask och bäckröding. För att minska påverkan föreslås information, utredning, ökad
tillsyn samt ökad jakt på mink. Spridning via barlastvatten kräver åtgärder på nationell nivå.
Målet är att inga nya främmande arter och gener kommer till området.
Strategi för hållbart nyttjande av stränder
En viktig utvecklingsfaktor för Västernorrlands län är att kunna erbjuda attraktiva
boendemiljöer. Exploatering bör dock undvikas i områden med höga naturvärden och känslig
natur. Strategin innehåller en kartering av områden med natur känslig för strandexploatering,
indelat i 2 känslighetsklasser (1-2). Rekommendationen är ingen exploatering i de utpekade
känsliga områdena (klass 1) och att hänsyn tas till de utpekade känsliga områdena (klass 2).
Strategi för minskat utsläpp och frigöring av skadliga ämnen
Inom BSPA-området finns eller har funnits verksamheter så som sågverk, varv, verkstäder,
bensinstationer, bilskrotar, skofabriker, garverier, avfallsdeponier mm. Många av dessa är
borta idag men föroreningar finns ännu kvar i mark och sediment. Åtgärderna är således
inriktade mot sanering av förorenade områden och sediment för att minska halterna skadliga
ämnen i miljön. Vad gäller pågående verksamheter så kan utsläppen regleras genom prövning
och tillsyn av verksamheten. Omprövning av verksamhet görs då ny eller förändrad ansökan
om tillstånd inkommer till myndigheten.
Strategi för att skapa skyddszoner mot vatten
Genom att skapa skyddszoner mot vatten kan näringsläckaget samt materialtransporten till
vatten från land minska. Skyddszoner bör tillämpas vid jord- och skogsbruk, men även
generellt vid all sorts markanvändning vid vatten. Benämningen vatten inkluderar såväl
sötvatten som havsvatten. Åtgärderna utgörs främst av informationsinsatser samt översyn av
regler och riktlinjer.
Strategi för minimal miljöpåverkan från havsbaserade fiskodlingar
Genom hänsynstagande till känsliga marina områden kan minimal miljöpåverkan från
havsbaserade fiskodlingar nås. Det är viktigt med ökad kunskap kring odlingar och deras
påverkan på miljön i Höga Kusten. Utöver detta bör boende och fiskare i området bli bättre på
att rapportera in observerad miljöpåverkan. Strategin innehåller en kartering av områden med
natur känslig för havsbaserade fiskodlingar. Rekommendationen är inga nya havsbaserade
fiskodlingar i de utpekade känsliga områdena.
Strategi för minskad påverkan av friluftsliv på fåglar med havsanknytning
Människan kan ibland störa fåglar oavsiktligt på grund av okunskap om känsliga områden och
känsliga tider på året. Åtgärderna är därför inriktade mot informationsinsatser. För de mest
känsliga fågelområdena kan det bli aktuellt med att inrätta fågelskyddsområden och
restriktioner. Rekommendationen är att inga båtar förekommer i de utpekade känsliga
områdena för fåglar under de känsliga perioderna på året och att människor inte går iland på
fågelöar under häckningstid.
21
Strategi för att upprätta fria vandringsvägar
De vanligaste vandringshindren i området är felaktiga vägtrummor samt dammar. Ett viktigt
led i att nå målet är omprövning av vattendomar. Målet är att merparten av de vägövergångar
som utgör vandringshinder samt dammar som ej nyttjas aktivt i området ska vara åtgärdade
till år 2020.
22
1. Inledning
Samverkansplanen för BSPA är uppdelad i 3 delar.
Del 1 utgörs av beskrivning av projekt BSPA Höga Kusten och hur arbetet har gått till med att
ta fram samverkansplanen samt en omfattande områdesbeskrivning och påverkansanalys
(faktorer som påverkar områdets naturvärden i olika utsträckning).
Del 2 behandlar den framtida förvaltningen av området. Här presenteras framtagna strategier
av hög prioritet att genomföras. Strategierna innehåller åtgärder, mål och delmål, vilka har
definierats för att nå ett hållbart nyttjande och bevarande av BSPA-områdets naturvärden.
Del 3 utgörs av bilagor.
1.1. Bakgrund
Samverkansplaner för värdefulla kust- och havsområden är ett riksomfattande pilotprojekt
som startades på initiativ av Naturvårdsverket för att utveckla formerna för att förvalta marint
värdefulla områden enlig Helsingforskonventionen, så kallade Baltic Sea Protected Areas
(BSPA), och har pågått mellan 2008-2011. De fem pilotprojekten har varit Höga Kusten
(Västernorrlands län), Stora Nassa-Svenska högarna (Stockholms län), S:t Anna-Missjö
(Östergötlands län), Biosfärskandidatområdet Blekinge arkipelag (Blekinge län) samt ett
område i norra Bohuslän (Västra Götalands län).
Projektet baseras på samverkan och nyttjande av befintliga regleringar och juridiska
instrument. Dialog och kunskapsutbyte mellan målgrupper på olika nivåer och med olika
infallsvinklar har varit en viktig del i arbetet.
Bakgrunden till projektet är Sveriges internationella åtaganden genom HELCOM och FN,
samt nationella åttaganden genom bland annat miljökvalitetsmålen.
Inom HELCOM har samtliga länder kring Östersjön enats om att skydda ett representativ
nätverk av marina livsmiljöer, så kallade Baltic Sea Protected Areas (BSPA). Sveriges
regering har därför pekat ut ett antal BSPA-områden i Sverige. Åtagandet i HELCOM innebär
att BSPA-området antingen ska ha ett områdesskydd eller en förvaltningsplan framtagen för
bevarande och hållbart nyttjande av det marina området. Majoriteten av de svenska BSPAområdena är skyddade som naturreservat och/eller Natura 2000. För dessa områden anses
skötselplan för naturreservat och bevarandeplan för Natura 2000 uppfylla HELCOM:s krav på
förvaltningsplan. Därutöver finns ett antal större BSPA-områden som saknar områdesskydd
och för vilka istället planer för marin förvaltning ska tas fram. De förvaltningsplaner som
tagits fram för de fem pilotprojekten kallas samverkansplaner.
Höga Kusten utsågs 1994 till BSPA-område och gränsen reviderades under början av 2000talet. Höga Kusten är även sedan år 2000 ett världsarv. Mindre delar av området är utpekat
som Natura 2000, naturreservat eller nationalpark, men hela området har inget formellt
områdesskydd och saknar därmed skötsel- eller bevarandeplan.
23
Höga Kusten är utsett till BSPA-område därför att här finns:
Många olika marina livsmiljöer
Stor artrikedom
Ett av få områden utan tyngre industrier med större utsläpp
Med landhöjningen följer även en intressant utveckling av marina livsmiljöer (t.ex.
havsvikar som grundas upp och blir till avsnörda sjöar)
I Helcoms databas finns följande kriterier angivna:
Biologiska värden (regional betydelse)
Geologiska värden
Marina värden
Terrestra värden
Viktiga reproduktionsområden för arter
Nyckelarter
Vid FN:s toppmöte i Johannesburg 2002 åtog sig Sverige för att verka för en tillämpning av
ekosystemansatsen senast år 2010. Med ekosystemansatsen menas att den biologiska
mångfalden ses i ett landskapsperspektiv, som inbegriper ekonomiska och sociala faktorer. En
viktig del i åtagandet är att Sverige ska verka för en integrerad, flerdiciplinär och flersektoriell
förvaltning av kustområden på nationell nivå.
Med detta som bakgrund har projekt BSPA Höga Kusten bedrivits.
Mål med projekt BSPA Höga Kusten har varit att:
- i dialog och nära samarbete med kommuner och aktörer utarbeta en samverkansplan
för långsiktig och hållbar marin förvaltning som säkerställer områdets värden
samtidigt som förutsättningarna för områdets nyttjande läggs fast och där erfarenheter
från tidigare arbeten tas tillvara.
-
erhålla ett tvärsektoriellt kunskapsunderlag om området.
-
samverkansplanen ska utgöra en vägledning för beslutsfattare på alla nivåer
Samverkansplanen för BSPA-området Höga Kusten ska uppfylla HELCOM:s krav på
förvaltningsplan.
Deltagarprocessen har utgjort en viktig del i projektet med dialog och kunskapsutbyte mellan
målgrupper på olika nivåer och med olika infallsvinklar.
Arbetet utgår från att anpassa nyttjandet av havsmiljön till vad miljön tål och har bedrivits
enligt ekosystemansatsen. Det innebär att det konkreta skyddsarbetet måste finnas förankrat i
samtliga de sektorer som påverkar miljön. För att genomföra detta är det nödvändigt att de
olika sektorerna och lokala aktörerna samarbetar med varandra, för att gemensamt uppnå en
långsiktig förvaltning och fysisk planering av den marina miljön och skärgården.
Avvägningar är gjorda utifrån marina aspekten. Det är således viktigt att poängtera att det kan
finnas även andra aspekter och att avvägningar med dessa kan behöva göras. Planen
behandlar t ex inte tillväxt. Planens fokus är den marina miljön och avvägningar mot andra
intressen utförs av ex. kommun/länsstyrelsen i kommande planerings-/beslutsprocesser.
24
Tillgången till kartor över landskapet vid, på och under havet, t ex förekomst av olika
biotoper/livsmiljöer, har haft en stor betydelse för förutsättningarna att genomföra en hållbar
förvaltning av det marina ekosystemet.
25
1.2. Syfte och mål
Samverkansplanen för BSPA-området Höga Kusten ska uppfylla Sveriges åtagande gentemot
HELCOM, dvs. att skydda och stärka BSPA-områdets marina bevarandevärden. Det
övergripande syftet med samverkansplanen är därför att lägga fast strategier och åtgärder för
förvaltningen av områdets marina biologiska och ekologiska värden.
Samverkansplanen ska uppfylla HELCOM:s krav på förvaltningsplaner för BSPA-områden.
Samverkansplanens avgränsning är den marina miljön samt det som påverkar havet på ett
eller annat sätt. Faktorer som påverkar havet sträcker sig även upp på land. De avvägningar
som görs i planen är gjorda utifrån den marina aspekten. Det är således viktigt att poängtera
att det kan finnas även andra aspekter på området och att avvägningar med dessa kan behöva
göras. Planen behandlar t ex inte tillväxtfrågor. Avvägningar mot andra intressen görs av ex.
kommun och länsstyrelse i kommande planerings- och beslutsprocesser.
Samverkansplanen för BSPA Höga Kusten ska även bidra till att nationella och regionala
miljömål uppnås.
Målet med samverkansplanen är att ge:
kommunerna ett genomarbetat och i samhället förankrat marint kunskaps- och
planeringsunderlag som grund för översiktplanering
en vägledning för beslutsfattare på olika administrativa nivåer
berörda intressenter och aktörer ökad marin kunskap
ett underlag för hur de marina bevarandevärdena kan säkerställas
stärkta förutsättningar för en långsiktigt hållbar marin förvaltning av de höga
naturvärdena inom kust- och havsområdet i Höga Kusten
Ett viktigt mål är att utifrån en kunskapsbaserad förvaltning öka insikten hos berörda sektorer,
intressenter och aktörer i området kring hur bevarande och utveckling kan gå hand i hand.
Planens fokus är bevarande av de marina naturvärdena samt hur det marina området kan
nyttjas på ett hållbart sätt med hänsyn till befintliga naturvärden. Genom planen tillgodoses att
ekologiska processer i marin miljö upprätthålls och att förutsättningarna för leverans av
ekosystemtjänster bibehålls.
26
1.3. Lagmässig förutsättning Samverkansplan
Sverige har ställt sig bakom (ratificerat) Helsingforskonventionen och antagit Helsingfors
kommissionens (HELCOM) begäran att de utpekade BSPA-områdenas marina värden ska
säkerställas och att de ska ha godkända förvaltningsplaner. Det innebär att Sverige som nation
tagit på sig ett ansvar för BSPA-området Höga Kustens framtid.
Skydd av de marina naturvärdena ska ske genom befintligt lagrum, dvs. med de lagar och
regler som gäller. För att bedriva olika verksamheter krävs tillstånd enligt miljöbalken. Detta
gäller industrier, fiskodlingar, reningsverk, såväl som muddring. Strandskyddet ska skydda
mot åtgärder som försvårar livsvillkoren för växt- och djurliv. Fiskerilagstiftningen styr fisket.
1.3.1 Marina värdena som en del av riksintressena
Att ett område utses till BSPA-område innebär i sig inga juridiska konsekvenser vad gäller
utnyttjandet av mark och vatten. Helsingforskonventionen omnämns inte i svensk lagstiftning.
Den marina samverkansplanen för BSPA Höga Kusten kan förankras i det svenska
lagsystemet och ges en juridisk betydelse för efterkommande ärendeprövningar genom att
hantera de marina värdena inom BSPA-området som en del av riksintressena för Höga
Kusten, både enligt kap 3 och kap 4 Miljöbalken (MB) (se även Kap. 2.3 Riksintressen).
Genom Plan- och bygglagen (PBL) kan den marina samverkansplanen kopplas till de
instrument som finns för hantering av mark- och vattenanvändning, främst kommunernas
översiktsplaner och länsstyrelsens granskningsyttrande över översiktsplaner.
BSPA-områdena är utpekade som värdefulla marina områden för hela Östersjön och dessa
marina värden är också en del av riksintressena enligt MB.
I de grundläggande bestämmelserna för hushållningen med mark- och vattenområden enligt
MB och PBL skall ”.. Mark- och vattenområden... användas för det eller de ändamål för vilka
områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov.
Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god
hushållning”. De områden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras
naturvärden skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada
naturmiljön. Områden som är av riksintresse skall skyddas mot sådana åtgärder, vilket gäller
både kap 3 och 4. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får, i kap 4-områden,
komma till stånd endast om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdets naturoch kulturvärden.
BSPA-området Höga Kusten har samma avgränsning som världsarvet Höga Kusten och ingår
helt i riksintresset Höga Kusten enligt 4 kap MB.
För kap 4 områdena finns inte några särskilda värdebeskrivningar utöver de som gjordes när
lagstiftningen om riksintressen tillkom på 70-talet. Det som gäller enligt MB är att de
områden som nämns i lagtexten ”…är, med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i
områdena, i sin helhet av riksintresse”. För Höga Kusten -området skall dessutom
”…turismens och friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid
bedömningen av tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön”.
27
Hela BSPA-området ingår också i riksintresset för naturvård i Höga Kusten enligt kap 3 MB.
De marina värdena är en väsentlig del av riksintresset. Detta framgår av både beskrivningen
och områdesavgränsningen. Kap 3-området omfattar hela kap 4-området och går också ut till
Ulvödjupet. I värdebeskrivningen lyfts, utöver Ulvödjupet, även de marina miljöerna i många
av fjärdarna inom kap 4-området fram.
Viktiga delar av ”helhetsvärdena” enligt kap 4 finns beskrivna för de riksintresseområden
enligt kap 3 MB som finns inom gränsen för kap 4-området. De mest värdefulla delarna av
dessa natur- och kulturvärden bör anses vara en del av ”helheten” enligt kap 4. Eftersom det i
denna fråga inte är helt klarlagt hur lagstiftningen ska tolkas kan det behövas ett förtydligande
från ansvarig myndighet.
1.3.2 Samverkansplanen som statligt planeringsunderlag
Under arbetet med projektet har det förts en diskussion om hur samverkansplanen skall
förankras, främst inom staten och de berörda kommunerna. Diskussionen och processen har
lett fram till att samverkansplanen kommer att utgöra ett statligt planeringsunderlag för
kommunernas planering av mark- och vattenanvändning. Detta har i sin tur lett fram till att
samverkansplanen inte kommer att antas av kommunerna. Den antas av länsstyrelsen som ett
statligt planeringsunderlag. Samverkansplanen kommer inte att få sin slutliga form och status
förrän den inarbetats i kommunernas översiktsplaner.
När kommunerna upprättar översiktsplaner enligt kraven i PBL ska där redovisas s.k.
allmänna intressen som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden.
Vid redovisningen ska riksintressen enligt kap 3 och 4 i MB anges särskilt och kommunen
skall redovisa hur man avser att tillgodose riksintressena i förhållande till andra allmänna
intressen. Översiktsplanen skall när den är antagen vara vägledande för beslut om
användningen av mark- och vattenområden men är inte bindande.
Under samrådet om en översiktsplan ska länsstyrelsen särskilt:
1. ta till vara och samordna statens intressen,
2. tillhandahålla underlag för kommunens bedömningar och ge råd i fråga om allmänna
intressen,
3. verka för att riksintressen enligt miljöbalken tillgodoses
Under utställningen av en översiktsplan ska länsstyrelsen avge ett granskningsyttrande över
planförslaget. Av yttrandet ska det enligt PBL bl.a. framgå om förslaget tillgodoser eller inte
tillgodoser riksintressen enligt både kap 3 och 4 MB. Om kommunen och Länsstyrelsen är
överens om hur riksintressena skall tillgodoses och de är väl beskrivna skall översiktsplanen
vara vägledande för efterkommande beslut, ex detaljplaner och olika tillståndsbeslut enligt
MB och PBL.
PBL ställer krav på att översiktsplanen skall aktualitetsprövas under varje mandatperiod.
Länsstyrelsen skall då lämna en sammanfattande redogörelse och redovisa synpunkter i fråga
om sådana statliga intressen som kan vara av betydelse för kommunens beslut samt ange hur
synpunkterna enligt länsstyrelsens mening förhåller sig till översiktsplanen. Vid detta tillfälle
är det naturligt att ev ny kunskap om riksintresset och BSPA-området arbetas in i
länsstyrelsens ställningstagande och besked till kommunen.
28
Under arbetet med samverkansplanen har kunskaper som tagits fram under de senaste årens
marina inventeringar sammanställts, analyserats och värderats. Denna nya kunskap bör så
snart det är möjligt officiellt införas i de värdebeskrivningar som finns för riksintressena
enligt kap 3. Den nya kunskapen bör också leda till att områdesavgränsningen av
naturvårdsintresset enligt kap 3 bör ses över, vilket kan ske i samband med att
samverkansplanen inarbetas i kommunernas översiktsplaner.
Samverkansplanen utgör även en fördjupad beskrivning av hur riksintressets marina värden
påverkas eller riskerar att påverkas av olika verksamheter i området.
Samverkansplanen utgör ett fördjupat och analyserat kunskaps- och planeringsunderlag för
den marina delen av riksintresset Höga Kusten. Samverkansplanen är ett samordnat statligt
besked till kommunerna hur man bör hantera de marina värdena i riksintresset och BSPAområdet. Den marina samverkansplanen är ett väl underbyggt planeringsunderlag för
kommunernas översiktsplaner och bör inarbetas i dessa.
Med den ovan beskrivna processen och dess stöd enligt svensk lagstiftning blir
samverkansplanen inte ”färdig” förrän de berörda kommunerna antagit översiktsplaner där
samverkansplanen arbetats in eftersom det enligt svensk lagstiftning är genom kommunernas
s.k. planmonopol som användningen av mark- och vattenområden regleras.
1.4. Internationella och nationella åtaganden
Havsfrågor står högt på den politiska dagordningen, både nationellt och internationellt. Det
utarbetas visioner, strategier och aktionsplaner, och det är inte alltid så lätt att se hur allt
hänger ihop. Nedan ges en överblick över de mest aktuella internationella och nationella
åtaganden som berör den marina miljön i Höga Kusten.
I samverkansplanen för BSPA Höga Kusten har så långt som möjligt nedantående direktiv
och strategier inarbetats. Såväl nämnda direktiv som miljökvalitetsmål syftar till en
ekosystembaserad och hållbar förvaltning av den marina miljön, vilket även är grundpelaren
för samverkansplanen BSPA Höga Kusten.
1.4.1 Marina Direktivet
Det Marina direktivet (2008/56/EG) trädde i kraft i juli 2008 genom EU:s beslut om en
gemensam strategi för att förbättra tillståndet i EU:s samtliga marina ekosystem (Östersjön,
Medelhavet, Svarta havet, del av Norra Ishavet, delar av nordöstra Atlanten). Direktivet säger
att EU´s marina vatten ska ha uppnått så kallad ’god ekologisk status’ till år 2020. Alla
medlemsländerna är juridiskt bundna att uppnå strategins mål i enlighet med direktivets
tidsplan. Detta innebär att medlemsländerna är skyldiga att vidta åtgärder för att nå god
miljöstatus i sina marina vatten till 2020. I regelverket finns 11 deskriptorer (punkter) som
beskriver vad god ekologisk status kan innebära. De handlar överlag om ekosystemets
struktur, funktion och processer. Arbetet koordineras för vår del av HELCOM.
29
1.4.2 HELCOM och Helsingforskonventionen
Samtliga länder kring Östersjön har gått samman i HELCOM (Helsingfors kommisionen) för
att gemensamt försöka göra någonting åt Östersjöns allt sämre miljö. Gemensamt har
länderna tagit fram en aktionsplan för Östersjön (Baltic Sea Action Plan, BSAP), vilken
samtliga länder skrev under hösten 2007 (Helcom, 2007). BSAP bekräftar ländernas ansvar
för att utse och färvalta BSPA-områden. Rekommendationerna från 1994, reviderat 2003
ligger tillgrund för arbetet. Målet är att Östersjön ska ha god ekologisk status år 2021, vilket
ska nås genom nationella åtgärdsprogram inom fyra prioriterade områden:
Övergödning
Farliga ämnen
Biologisk mångfald
Sjöfartens miljöproblem
Det är under punkten ’Biologisk mångfald’ som länderna har enats om att bevara ett nätverk
av värdefulla marina områden i Östersjön, så kallade BSPA-områden (Baltic Sea Protected
Areas).
Den grundläggande konventionen för BSPA-projektet är Helsingforskonventionen, vilken
ursprungligen undertecknades 1974 men reviderades 1992 i ett syfte att skydda Östersjöns
marina miljö genom ett att minska föroreningar och bevara mångfalden av arter. HELCOM är
den regeringsorganisation som svarar för att konventionen verkställs. Konventionen
undertecknades 1992 av de länder som omger Östersjön samt av den Europeiska ekonomiska
gemenskapen (EEC).
1.4.3 Konventionen om biologisk mångfald och Ekosystemansatsen
Åtaganden som ligger till grund för BSPA-projektet är bland annat FN:s konvention om
Biologisk Mångfald (CBD) från 1992 där ekosystemansatsen förespråkas för att hantera den
biologiska mångfalden ur ett landskapsperspektiv (UNEP, 2009a).
1.4.4 Natura 2000
Natura 2000 är ett nätverk av värdefulla naturområden som skyddas inom EU, som bygger på
de två EU-direktiven: Fågeldirektivet (79/409/EEG) samt Art- och Habitatdirektivet
(92/43/EEG). Natura 2000-områden är skyddade enligt kap 7 miljöbalken.
Sverige har ansvar för att områden sim ingår i Natura 2000-nätverket får den skötsel de
behöver och att naturvärdena bevaras. Målet är att naturtyperna och arterna ska ha ”gynnsam
bevarande status”.
1.4.5 Vattendirektivet
Under år 2000 antog EU:s medlemsländer det så kallade Ramdirektivet för vatten
(2000/60/EG), vilket innebär att alla medlemsländer ska statusklassa, övervaka och vid behov
åtgärda de vatten som inte uppnår god ekologisk- eller kemisk status. Vattendrirektivet
omfattar grundvatten, sjöar, rinnande vatten och kustvatten. Målet är att alla vatten ska uppnå
god ekologisk och god kemisk status till år 2015. Vissa vattenförekomster har fått förlängd
tidsfrist till 2021. Vattendirektivet ålägger alla EU-länder att klassificera sina vatten på en
30
femgradig skala och att utarbeta övervaknings- och åtgärdsprogram för förbättring av vattnets
ekologiska tillstånd.
1.4.6 Nationella miljökvalitetsmål
Sverige har satt upp ett antal nationella miljökvalitetsmål. Miljökvalitetsmålen beskriver det
tillstånd i den svenska miljön som miljöarbetet ska leda till. Målen ska nås inom en
generation, dvs till år 2020 (2050 då det gäller klimatmålet). Det nationella miljömålssystemet
revideras under 2010 och 2011, vilket måste beaktas i det regionala målarbetet.
Det övergripande målet för miljöpolitiken i Sverige är att till nästa generation lämna över ett
samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem
utanför Sveriges gränser. Målet är vägledande för miljöarbetet på alla nivåer i samhället.
Det nationella arbetet med Samverkansplanerna för värdefulla kust- och havsområden en
mycket viktig del av miljökvalitetsmålet ¨Hav i balans samt levande kust och skärgård¨.
Samverkansplanen för BSPA Höga Kusten bidrar även till följande miljökvalitetsmål:
Giftfri miljö
Ingen övergödning
Levande sjöar och vattendrag
Bara naturlig försurning
Ett rikt växt- och djurliv
Samtliga miljökvalitetsmål utgörs av ett antal delmål, vilka är antagna av riksdagen. Dessa
redovisas inte här, men nedan följer en kort presentation av respektive miljökvalitetsmål.
Hav i balans samt levande kust och skärgård
Västerhavet och Östersjön ska ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga och den
biologiska mångfalden ska bevaras. Kust och skärgård ska ha en hög grad av biologisk
mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Den biologiska mångfalden i kustoch havsområden störs av övergödning, miljögifter och överfiske. Därigenom påverkas också
den marina miljöns produktionsförmåga, det vill säga arter och individer av växter och djur i
havet kan minska i antal.
Giftfri miljö
Förekomsten av ämnen i miljön som har skapats i eller utvunnits av samhället ska inte hota
människors hälsa eller den biologiska mångfalden. Det saknas fortfarande mycket kunskap
om vad det är för egenskaper hos kemikalier och föroreningar som påverkar människors hälsa
och miljön. Därför är riskerna svåra att begränsa.
Ingen övergödning
Halterna av gödande ämnen i mark och vatten ska inte ha någon negativ inverkan på
människors hälsa, förutsättningar för biologisk mångfald eller möjligheterna till allsidig
användning av mark och vatten. Övergödning orsakas av för höga halter av kväve och fosfor i
marken eller vattnet. Dessa näringsämnen hamnar i miljön till exempel genom nedfall från
luften av kväveoxider från trafik och kraftverk.
Levande sjöar och vattendrag
Sjöar och vattendrag ska vara ekologiskt hållbara och deras variationsrika livsmiljöer ska
bevaras. Sjöar och vattendrag är viktiga för olika växt- och djurarter – den biologiska
31
mångfalden. Även människor har direkt nytta och nöje av dem; vi fiskar, åker båt, badar, och
vi utvinner dricksvatten och vattenkraft.
Bara naturlig försurning
De försurande effekterna av nedfall och markanvändning ska underskrida gränsen för vad
mark och vatten tål.
Ett rikt växt- och djurliv
Den biologiska mångfalden ska bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt, för nuvarande och
framtida generationer. Arternas livsmiljöer och ekosystemen samt deras funktioner och
processer ska värnas. Synen på biologisk mångfald och dess betydelse har ändrats sedan
begreppet myntades på 1980-talet. Biologisk mångfald är gener, arter och deras samverkan
samt vad de gör till nytta för ekosystemen som att rena vatten och luft.
1.4.7 Regionala miljökvalitetsmål
Även regionalt finns ett antal miljökvalitetsmål antagna. Dessa har många gånger stora
likheter med de nationella miljökvalitetsmålen, men är många gånger lokalt anpassade till
regionens miljöproblem och förutsättningar. Utöver detta finns även ett antal lokala
miljökvalitetsmål.
1.4.8 Europeiska landskapskonventionen
Den europeiska landskapskonventionen syftar till att förbättra skydd, förvaltning och
planering av europeiska landskap. Landskapskonventionen är en överenskommelse mellan
Europarådets medlemmar. Den syftar också till att främja samarbetet kring landskapsfrågor
inom Europa och till att stärka allmänhetens och lokalsamhällets delaktighet i det arbetet.
Konventionen innefattar alla typer av landskap som människor möter i sin vardag och på sin
fritid. Landskapskonventionen understryker att landskapet är en gemensam tillgång och ett
gemensamt ansvar.
Sverige har nyligen ratificerat landskapskonventionen som träder i kraft i maj 2011. Genom
ratificeringen åtar vi oss att skydda, förvalta och planera landskapet i enlighet med
konventionens intentioner. Detta innebär bland annat att Sverige ska:
erkänna landskapets betydelse i den egna lagstiftningen
öka medvetenheten om landskapets värde och betydelse i det civila samhället, i privata
organisationer och hos offentliga myndigheter
främja delaktighet i beslut och processer som rör landskapet lokalt och regionalt
utveckla en helhetssyn på landskapets värden och hållbar förvaltning av dessa
utbyta kunskap och delta i europeiska samarbeten om frågor som rör landskapet
Den europeiska Landskapskonventionen stämmer väl överens med Helsingforskonventionens
syn på Östersjöns landskap.
32
1.4.9 Världsarvskonventionen
Världsarvskonventionen är en FN-konvention (antagen 1972) som syftar till att få de
undertecknade länderna att säkra skyddet för sina globalt värdefulla natur- och kulturarv.
Konventionen, som hanteras av UNESCO, instiftar också begreppet världsarv (World
Heritage List, dvs. världsarvslistan). För att ett objekt/område skall kunna föras upp på
världsarvslistan måste det anses höra till det globlat värdefulla kultur- och naturarvet enligt de
kriterier som UNESCO antagit.
Varje land som är anslutet till konventionen skall nominera de kultur- och naturarv som man
anser platsar att bli ett världsarv. För världsarvslistan ansvarar en av konventionen instiftad
mellanstatlig kommitté kallad världsarvskommittén. Nomineringarna behandlas av
världsarvskommittén som beslutar om det nominerade objektet ska sättas upp på
världsarvslistan eller inte.
Många av världsarven som tidigare varit okända har blivit stora turistmagneter.
33
1.5. Projektets genomförande
Sedan projektets inledningsskede under hösten 2008 har projektet behandlats på en nationell
och en regional nivå.
1.5.1 Nationell organisation
På nationell nivå har en styrgrupp, en projektgrupp samt en referensgrupp bildats. Dessa har
utgjorts av representanter från landets fem pilotområden.
Den nationella styrgruppen består av en representerande chef från vardera länsstyrelse inom
projektet och chefer från nationella myndigheter. Den nationella styrgruppen är den högsta
beslutande instansen inom projektet. En nationell projektgrupp har bildats med projektledarna
för de fem berörda regionala pilotprojekten samt representanter från berörda myndigheter. De
berörda kommunerna för varje pilotområde representeras i en referensgrupp. I
referensgruppen finns även ett stort antal nationella myndigheter, organisationer m.fl.
representerade. Grupperna på nationell nivå träffas regelbundet för att diskutera utvecklingen
av projektet och de problem eller möjligheter som uppstått.
1.5.2 Regional organisation
Den regionala projeketorganisationen för BSPA Höga Kusten består av styrgrupp,
projektgrupp, referensgrupp, samverkansgrupp och temagrupper (Fig 1). På den regionala
nivån har ca 200 personer på olika sätt deltagit i BSPA-projektet. Deltagandet har skett i
varierande grad, allt från personligt deltagande vid samtliga möten, till de som deltagit vid
några möten och de som valt att endast ta del av information via mail och brev.
De strategier, mål och åtgärder som presenteras i samverkansplanen är resultat av
temagruppernas arbete samt diskussioner i mixade möten samt med referensgruppen.
Resultatet bygger även på en stor mängd data samt diskussioner med expertis i olika frågor.
34
REGIONAL PROJEKTORGANISATION
Styrgrupp Höga Kusten
Projektgrupp Höga Kusten
Referensgrupp
Höga Kusten
Länsstyrelsen,
Kramfors kommun,
Örnsköldsviks kommun
Samverkansgrupp
Höga Kusten
"Experter”
Temagrupp
Naturvård
Landshövding,
högsta kommunpolitikerna,
tjänstemän
”Allmänheten”
Temagrupp
Turism,
friluftsliv &
kultur
Temagrupp
Näringsliv
Temagrupp
Mark- &
vattenanvändning
Fig. 1 Projektorganisation för projekt BSPA Höga Kusten.
1.5.2.1 Styrgrupp
Inom det regionala ansvarsområdet för BSPA-området Höga Kusten finns en styrgrupp med
landshövdingen som ordförande. Förutom landshövdingen består styrgruppen av två politiker
från Örnsköldsviks kommun och två från Kramfors kommun, samt en tjänsteman från
Örnsköldsvik, Kramfors respektive länsstyrelsen. Föredragande i styrgruppen är
projektledaren. Styrgruppen har träffats ca 4 ggr per år.
1.5.2.2 Projektgrupp
Projektgruppen för BSPA Höga Kusten har utgjorts av representanter från länsstyrelsen (4 st),
Kramfors kommun (2 st) samt Örnsköldsviks kommun (1 st), varav en av länsstyrelsens
representanter var projektledare. Fyra av tjänstemännen som tillhörde projektgruppen har
deltagit i projektet från början till slut. De andra tre tjänstemännen har tillhört projektgruppen
under en viss tid.
1.5.2.3 Referensgrupp
Det regionala projektets referensgrupp utgjordes av tjänstemän med stor kunskap inom ett
brett spektra av frågor med koppling till den marina miljön. Referensgruppen har utvidgats
under projektets gång allteftersom nya frågeställningar dykt upp. Referensgruppen har
fungerat som ett stöd till projektgruppen med sin expertkunskap inom olika frågor. Deltagare i
referensgruppen har bjudits in till att delta i temagrupperna.
Totalt har tre möten hållits med referensgruppen, däremellan har projektgruppen kontaktat
personer vid behov.
35
1.5.2.4 Samverkansgrupp
Samtliga intressegrupper så som föreningar, lokala näringar, myndigheter, boende och
verksamma i området har fått delta i det regionala projektets samverkansgrupp. Inbjudan till
att vara med gick ut brett via annonser i tidningar, via hemsidor, mail och brev.
Ett uppstartsmöte hölls där drygt 80 personer deltog. Projektets syfte presenterades och
deltagarna ombads att var och en skriva ner de frågor som de brinner för och önskar ska tas
upp i projektet. Utifrån resultatet bildades 4 tematiska arbetsgrupper med olika infallsvinklar
på den marina miljön; temagrupp Naturvård, temagrupp Näringsliv, temagrupp Mark- och
vattenanvändning samt temagrupp Turism, friluftsliv och kultur.
1.5.2.5 Temagrupper
För att mer fördjupat diskutera områdets värden, problem, möjligheter, hot och åtgärder
bildades 4 st tematiska arbetsgrupper med följande inriktningar:
Naturvård
Turism, Friluftsliv & Kultur
Näringsliv
Mark- och vattenanvändning
Projektet valde att bryta ut turismen från övriga näringar då intresset för att diskutera frågor
knutna till turism visade sig vara stort. Detta framkom vid det första stormötet då samtliga
närvarande ombads skriva ner de frågor som de brinner för och önskar ska tas upp i projektet.
Inbjudan att delta i de olika temagrupperna gick ut brett via mail, bre, länsstyrelsens hemsida,
Naturum Höga Kustens hemsida, projektets egen hemsida (www.bspahogakusten.se) samt
annonser i områdets två lokaltidningar (Tidningen Ångermanland samt Örnsköldsviks
Allehanda). Intresset att vara med i temagrupperna visade sig vara stort, varje temagrupp
utgjordes av 35-65 personer, varav ca hälften inggick i fler än en grupp. Deltagandet har skett
i varierande grad, allt från personligt deltagande vid samtliga möten, till de som deltagit vid
några möten, till de som valt att endast ta del av information via mail och brev.
Deltagarna har utgjorts av en blandning av personer från länsstyrelse, kommuner,
organisationer, företag, boende m.fl. Temagruppernas arbete inleddes under hösten 2009 och
pågick därefter under drygt ett års tid med ett stort antal möten.
Gemensamt byggdes en bild av området upp med bevarandevärden, påverkansfaktorer och
förslag på åtgärder och mål. Upplägget av arbetet i temagrupperna har varit att gemensamt
bygga en bild av området med dess bevarandevärden, påverkansfaktorer och förslag på
åtgärder och mål. På så sätt skapades en bild av nuläget, vilka värden som finns i området ur
olika intresseaspekter samt var dessa är geografiskt lokaliserade (ett stort antal kartor har
producerats) och hur de mår idag, hur framtiden kan och bör se ut, förslag på hur området kan
nyttjas på ett hållbart sätt, t ex möjligheter för ekoturism.
36
Fig. 2. Temagrupp Naturvård i arbete. Temagrupperna träffades vid ett stort antal tillfällen
för att diskutera bevarande och hållbart nyttjande av området. Gemensamt byggdes en bild av
området upp med bevarandevärden, påverkansfaktorer och förslag på åtgärder och mål.
(Foto: Lotta Nygård)
Nedan följer en kort presentation av respektive temagrupp.
Temagrupp Naturvård
Gruppen började med att definiera vilka naturvärden som finns inom BSPA Höga Kusten. Till
gruppens hjälp bjöds experter från olika ämnesområden in till de första mötena, vilka höll
korta presentationer av olika naturvärden samt deltog i efterföljande diskussioner.
Temagruppen definierade följande naturvärden inom området:
Grunda marina ekosystem (<6m)
Djupa marina ekosystem (>6m)
Sötvatten
Stränder
Fåglar med havsanknytning
Naturligtsvis finns det även naturvärden i inlandet, men dessa har inte tagits med eftersom
fokus i BSPA Höga Kusten är havet samt det som påverkar havet. Såväl sötvatten som
stränder är starkt knutna till havet och påverkar varandra i hög grad och har därför tagits med i
arbetet, likaså fåglar med koppling till havet.
37
Temagruppen har diskuterat de olika naturvärdena och definierat hur hur de mår idag. För
varje naturvärde har ett antal indikatorer tagits fram och framtida mål satts, vilka bör
övervakas och följas upp regelbundet för att följa utvecklingen med tiden. Påverkansfaktorer
på respektive naturvärde har definierats och en omfattande hotbildsanalys gjorts. De
bakomliggande orsakerna (bidragande faktorerna) till respektive naturvärde har diskuterats.
För de största påverkansfaktorerna har strategier innehållandes åtgärder och mål arbetats
fram.
Temagrupp Turism, Friluftsliv & Kultur
Temagruppen har diskuterat BSPA-områdets värden för turism, friluftsliv och kultur, samt
eventuell påverkan på dessa värden. Gruppen har diskuterat bl a båtliv, fritidsfiske, turism,
bad och dykning, samt hur man önskar att framtiden ska se ut i området. Gruppen har tagit
fram geografiska områden som man är viktiga för turism, friluftsliv och kultur med definition
av värdet. Gruppen har även diskuterat önskemål och behov i framtiden för turism, friluftsliv
och kultur samt hur området kan nyttjas utan/med liten negativ påverkan på naturvärden.
Diskussionerna avslutades med funderingar kring hur gruppens intressen kan påverka de
andra temagrupperna.
Temagrupp Näringsliv
Temagrupp Näringsliv har diskuterat bl.a. vilka behov det finns att utveckla näringslivet i
området och vilka intressen det finns. Gruppen har bland annat tittat på vilka geografiska
områden som kan vara viktiga för näringslivet för att se om de sammanfaller med t.ex. de
extra skyddsvärda områdena ur ett naturvärdesperspektiv. En av diskussionsfrågorna har varit
hur näringslivet kan utvecklas utan att den marina miljön påverkas negativt. En av de viktiga
utgångspunkterna inom projektet är att jobba för ett hållbart nyttjande utan att det inverkar
negativt på områdets marina naturvärden. Ett gemensamt möte har även hållits med
temagrupp Mark- och vattenanvändning för att diskutera gemensamma frågor.
Temagrupp Mark- och vattenanvändning
I temagruppen mark- och vattenanvändning har frågor som rör till exempel strandskydd,
bebyggelse, avlopp och infrastruktur diskuterats. Syftet har varit att ta fram ett underlag för
hur det ser ut idag, men även vilka behov som kan uppstå i framtiden vad gäller mark- och
vattenanvändning i BSPA-området. Vid temagruppens möten har bland annat kriterier
diskuterats för lämpliga respektive olämpliga områden för bebyggelse. Ett gemensamt möte
har hållits med temagrupp näringsliv med fokus på infrastrukturen i Höga Kusten där frågor
som t ex viktiga farleder och hamnar lyftes. I gruppen har även frågor som rör skadliga ämnen
i form av utsläpp från industrier och från förorenade områden diskuterats.
38
Fig. 3. Grupparbete i Temagruppen Mark- och vattenanvändning.
(Foto: Naturum Höga Kusten)
Mixade Temagruppsmöten
Under hösten 2010 har det hållits två möten med Mixade Temagrupper, dvs. möten där
samtliga temagrupper har bjudits in för att diskutera frågor över ämnesgränserna och ur olika
aspekter. Inför dessa möten har projektgruppen försökt väva samman resultat från de olika
temagrupperna samt resultat från stormöten. Vid de mixade temagruppsmötena har det
sammanvägda resultatet presenterats i form av resultatkedjor och strategier. Förslag på
hållbart nyttjande av området samtidigt som naturvärdena bevaras har diskuterats. Vid dessa
möten har förslag på åtgärder och mål presenterats. Kompromisser och avvägningar mellan
olika intressen har gjorts vid dessa möten. Resultatet har även presenterats för
referensgruppen vid två möten under november-december 2010.
39
Stormöten
Den 15 juni 2010 hölls ett stormöte för samtliga temagrupper, referensgrupp, styrgrupp och
andra intresserade. Resultatet så långt i de olika temagrupperna presenterades. Halva
stormötet ägnades åt diskussioner kring ett antal större frågor som spänner över flera
temagrupper och flera ämnesområden. De frågor som diskuterades var t ex hur turism och
friluftsliv i området kan utvecklas på ett hållbart sätt, båtlivet i området samt strandnära
exploatering.
I april 2011 hölls ett slutmöte för samtliga arbetsgrupper och andra intresserade. Vid slutmötet
presenterades den reviderade versionen av planen utifrån inkomna remissyttranden.
Fig. 4. I juni 2010 hölls ett stormöte för samtliga temagrupper, referensgrupp, styrgrupp och
andra intresserade. Resultat från de olika temagrupperna redovisades och frågor
diskuterades över ämnesgränserna. Bland annat diskuterades strandnära exploatering samt
möjligheter för olika former av ekoturism. (Foto: Pia Renström)
40
1.5.3 Metodik
1.5.3.1 Ekosystemansatsen
Samverkansplanen för BSPA Höga Kusten har tagits fram genom tillämpning av
ekosystemansatsen. Förhoppningen är att ekosystemansatsen även ska kunna tillämpas i det
fortsatta arbetet med genomförande av åtgärder, uppföljning och revidering.
Begreppet ekosystembaserad förvaltning, eller ekosystemansatsen, finns i dag i många
politiska dokument och är något som ligger på politiska agendor världen över. Sverige åtog
sig vid FN toppmötet i Johannesburg 2002 att innan utgången av år 2010 ha tillämpat
ekosystemansatsen i marin miljö.
Ekosystemansatsen är en arbetsmetod för bevarande och hållbart nyttjande av land, vatten och
levande resurser. Ekosystemansatsen utgår från att natur och samhälle hänger ihop.
Människan är en naturlig del av ekosystemet. Ekosystemansatsen skiljer sig mot tidigare
förvaltningsmetoder i det att den utgår från den ekologiska helheten. Interaktionerna i
ekosystemen mellan organismer, inklusive människan, och dess fysiska omgivning ligger till
grund för förvaltningen snarare än sektoriella förvaltningsmetoder.
Målet med att använda ekosystemansatsen som arbetsmetod är att hållbart nyttja naturresurser
och bevara biologisk mångfald genom en adaptiv (kunskapsutvecklande) förvaltning där de
ekologiska, sociala och ekonomiska aspekterna beaktas och med utgångspunkt från naturliga
gränser i ekosystemen (Naturvårdsverket 2007b).
Målsättningar bestäms och förvaltningen sköts genom delaktighet och sektorsöverskridande
samverkan. Åtgärder genomförs på lägsta lämpliga nivå i samhållet. Ekosystemansatsen
betonar även att förvaltningen bör baseras på vetenskapliga metoder (Naturvårdsverket
2007b). I ekosystemansatsen inkluderas som ett led i förvaltningsarbetet även
försiktighetsprincipen, vilken rekommenderar en återhållsamhet i de aktiviteter som kan
förväntas försämra miljöns tillstånd (UNEP, 2009b).
Ekosystemansatsen kan sammanfattas i följande tre utgångspunkter:
Integration: Dagens miljöproblem fodrar i allt större utsträckning ett samarbete över gränser –
mellan vatten och land, över vetenskapliga gränser samt mellan vetenskap och
vardagskunskap, över förvaltningsnivåer och sektorer, mellan privata och offentliga aktörer,
mellan olika typer av nyttjande m.m.
Adaptivitet: I dag finns inte kunskap om allt vad gäller hur naturen fungerar och därför måste
vi vara anpassningsbara utifall att det förväntade resultatet inte nås. Förvaltningen behöver
anpassa sig snabbt i förhållande till natur och samhälle om åtgärderna leder till förändring i
fel riktning. Försiktighetsprincipen bör tillämpas och stora, oåterkalleliga förändringar
undvikas.
Deltagande: Deltagande hos dem som berörs är viktigt. Deltagande är en demokratisk
rättighet och resurstillgångarna ska vara rättvist fördelade. Värdefull kunskap om området
finns hos användarna av området. Det är dessutom lättare att genomföra beslut om de berörda
41
har fått delta i processen. Detta gäller under förvaltningscykelns alla faser, från problemanalys
till genomförande och utvärdering.
Fig. 5. Samverkansplanen för BSPA Höga Kusten har tagits fram genom tillämpning av
ekosystemansatsen, i vilken delaktighet från berörda i området är en av grundstenarna.
Förhoppningen är att ekosystemansatsen även ska kunna tillämpas i det fortsatta arbetet med
genomförande av åtgärder, uppföljning och revidering. (Foto: Naturum Höga Kusten)
Ekosystemansatsen har sin grund i konventionen om biologisk mångfald 1992 (UNEP,
2009a), där ett behov av en integrerad förvaltning av ekosystem för ett hållbart nyttjande av
biologisk mångfald framgår. Enligt konventionen bör ekosystemansatsen tillämpas utifrån
tolv grundprinciper, vilka har sammanfattats av Naturvårdsverket (2007b) i följande punkter:
Gemensamma mål och delaktighet - Betydelsen av delaktighet vid målformulering och
förvaltning
Naturens kapacitet att producera varor och tjänster sätter gränser – Vikten av att
bibehålla ekosystemens förmåga att producera ekosystemtjänster
Kunskap är en källa till framgång – Alla typer av kunskap bör tas till vara i
förvaltningsprocessen
Att göra eller inte göra – men det kostar – Förståelsen av ekosystemens värden ur ett
ekonomiskt perspektiv
Avgränsningar i tid och rum – Betydelsen av att avgränsa förvaltningsarbetet på ett
rimligt sätt
Flexibilitet i förvaltningen – Belyser faktumet att förvaltningen är adaptiv
42
1.5.3.2 Adaptiv förvaltning
Ekosystemansatsen genomförs med så kallad adaptiv förvaltning. Adaptiv förvaltning innebär
att förvaltningen måste vara öppen för förändringar och anpassas efter uppföljning och
utvärdering för att bättre nå målen. Den adaptiva förvaltningen gör det på ett systematiskt sätt
möjligt att testa antaganden, erhålla ny kunskap och kunna anpassa och förändra åtgärder och
mål utifrån de resultat som erhålls i en kontinuerligt lärande process.
Naturvårdsverket har erbjudit de Länsstyrelser som ingår i projektområdena att använda sig
av en särskild metod, Open Standard, för att genomföra den adaptiva förvaltningen
(Naturvårdsverket 2009b).
Open Standard är särskilt framtaget för att underlätta natursbevarande genom att erbjuda
verktyg för målsättning, åtgärdsstrategier och uppföljningsindikatorer (Conservation
Measures Partnership & Benetech 2008). Denna metod används internationellt av ett stort
antal myndigheter och organisationer för att analysera ett större områdes bevarandevärden,
påverkansfaktorer, bakomliggande drivkrafter till hoten (så kallade bidragande faktorer) och
orsakssamband.
Man kan säga att Open standard är en hjälp för att skapa en modell över området som visar
hur allt hänger samman. På så sätt kan åtgärder lättare prioriteras utifrån önskad effekt och
utvecklingen kan följas med tiden. Uppföljning och revidering är en viktig del i en adaptiv
förvaltning.
Open standard är en ständigt pågående process där en ständigt växande kunskap tas tillvara i
förvaltningen. Metoden bygger på 5 huvudsteg som går i en cykel:
1. Skapa sig en bilda av området
2. Planera åtgärder och övervakning
3. Utföra åtgärder och övervakning
4. Analysera, använda och anpassa
5. Dokumentera och delge ny kunskap
Därefter är cirkeln sluten och aktiviteterna börjar om på 1 igen, dvs. det är en ständigt
pågående process där en ständigt växande kunskap tas tillvara i förvaltningen (se Fig 6).
Fig. 6. Schematisk skiss över adaptiv
förvaltning. CMP Open Standards är
den adaptiva förvaltningsmetod som
har använts i arbetet med att ta fram
samverkansplanen för BSPA Höga
Kusten .
Källa:
https://miradi.org/openstandards
43
1. Skapa sig en bild av området
Det första steget i Open standard är att skapa sig en bild av området (kartläggningsfas).
Sammanställning görs av befintlig kunskap. Under detta steg bestäms områdets avgränsning
och en övergripande vision för området tas fram.
Därefter definieras områdets naturvärden. I analysen ingår att beskriva naturvärdenas status
och tillstånd utifrån känd kunskap.
Därefter kartläggs vilka påverkansfaktorer som finns mot de olika naturvärdena. En
påverkansanalys görs utifrån nedanstående bedömning av de olika påverkansfaktorerna:
hur mycket av naturvärdet som påverkas?
där hotet drabbar, hur allvarligt påverkas då naturvärdet?
går det att reparera skadan om hotet undanröjs?
Utifrån ovanstående klassificeras påverkansfaktorn antingen som Väldigt högt, Högt, Medium
eller Lågt, dvs. det framgår vilka faktorer som utgör störst hot mot områdets naturvärden. För
ytterligare beskrivning av bedömningen se bilaga 3. De påverkansfaktorer som har störst
negativ inverkan på områdets naturvärden prioriteras för fortsatta arbetet.
Sedan kartläggs vad de bidragande faktorerna till respektive påverkansfaktor är. Genom att på
så vis gå igenom naturvärde för naturvärde, påverkansfaktor för påverkansfaktor och sätta in
de bakomliggande orsakerna i sitt sammanhang, så byggs en modell över området upp.
2. Planera åtgärder och övervakning
Det andra steget i Open standard är att planera åtgärder och övervakning (planeringsfas). När
kartläggningsmodellen är färdig sätts mål för naturvärdena. För att veta om målen uppfylls tas
ett antal uppföljningsbara indikatorer fram för framtida övervakning.
Sedan tas ett antal strategier fram med en eller flera åtgärder/aktiviteter för att motverka de
bidragande faktorerna och därmed undanröja de negativa påverkansfaktorerna. För att kunna
prioritera vilka strategier som ger bäst effekt och är praktiskt genomförbara så görs
nedanstående bedömning:
Vilken inverkan tror vi att strategin kommer att få? Dvs. om det föreslagna
genomförs, kommer det då att leda till de önskade effekterna?
Hur genomförbart är det? Kan det genomföras inom rimlig tid, är det ekonomiskt
möjligt, finns det personer/organisationer/myndigheter som kan göra det, är det
etiskt genomförbart?
Utifrån ovanstående klassificeras strategin som antingen Väldigt effektiv, Effektiv, Mindre
effektiv eller Inte effektiv. Med andra ord, det framgår vilka strategier som är värt att satsa på.
För ytterligare beskrivning av bedömningen se bilaga 4.
Utifrån hur effektiv strategin bedöms vara prioriteras de strategier som är mest effektiva för
fortsatt arbete. För varje vald strategi upprättas en så kallad resultatkedja, där strategin med
dess åtgärder kopplas till ett antal delmål på vägen för att hoten ska upphöra eller minska.
Indikatorer och mål för åtgärderna i strategin bestäms så att uppföljning kan ske.
44
3. Utföra åtgärder och övervakning
Det tredje steget i Open standard är att utföra åtgärder och övervakning (utförandefas). De
åtgärder som angivits i strategierna görs. Övervakning av indikatorer och mål sker.
4. Analysera, använda och anpassa
Det fjärde steget i Open standard är att analysera, använda och anpassa (utvärderingsfas).
Detta seg innebär resultaten av det samlade åtgärdsarbetet följs upp och utvärderas i
förhållande till de uppsatta målen. mål och åtgärder.
5. Dokumentera och delge ny kunskap
Det femte steget i Open standard är att dokumentera och delge ny kunskap (lärdomsfas).
Lärdomar förs vidare i arbetet och till andra projekt. Om behov finns modifieras mål och
åtgärder m m.
45
1.5.4 Informationsspridning
Kommunikation och samverkan mellan berörda parter på alla nivåer i samhället har varit
nyckelfaktorer i BSPA-projektet. För att fortlöpande kunna delge involverade aktörer
information om projektets utveckling har resurser satsats på att sprida information om projektet.
En utställning om BSPA-Höga Kusten har tagits fram av projektgruppen och visats på Naturum
Höga Kusten från och med juni 2010 till och med april 2011. Utställningen har haft syftet att
sprida information om BSPA Höga Kusten, om projektet samt om områdets värden ur olika
aspekter. Förutom utställningsplanscher innehöll utställningen även ett akvarium med djur och
växter från området, mikroskop, havsljud, undervattensfilm, interaktiva uppgifter så som att
markera ditt smultronställe i Höga Kusten med en nål på en stor karta och att skriva på baksidan
av en fisk vad havet i Höga Kusten betyder för just dig och sedan hänga upp den i det stora
fisknätet.
Fig. 7. En utställning om BSPA Höga Kusten har tagits fram och visats på Naturum Höga
Kusten från och med juni 2010 till och med april 2011. Utställningen invigdes av
landshövdingen i juni 2010 och har haft ett stort antal besökare under året.
(Foto: Daniel Bergström)
46
Fig. 8. Den som besökte utställningen om BSPA Höga Kusten hade turen att få stifta
bekantskap med den ståtliga sjuryggen. Sjuryggen lever i Atlanten och besöker sällan vårt
område. Till vänster i bild skympar en stensimpa. Fiskarna har fångats av lokal fiskare i BSPAområdet. (Foto: Hans Kautsky)
För att regelbundet hålla intressenter uppdaterade om kommande möten och projektets
utveckling så har e-post och brevutskick använts flitigt. Projektet har även skapat en egen
hemsida (www.bspahogakusten.se), där information regelbundet har lagts ut. Hemsidan
innehåller också en nyhetssida och ett diskussionsforum. Informationen på hemsidan kan
användas även i ett kommande förvaltningsläge av samverkansplanen.
Utöver detta har information om projektet och inbjudningar till möten också lagts ut på
länsstyrelsens hemsida samt på hemsidan för Naturum Höga Kusten. Informationsblad och
affischer angående möten har förmedlats till allmänheten genom att finnas synliga på allmänna
platser.
BSPA-projektet har fått medial uppmärksamhet då Sveriges Radio och lokala tidningar har
gjort reportage om temagruppsmöten, stormöten och projektets framväxt i stort.
47
Fig. 9. Bilder från invigningen av
utställningen om BSPA Höga Kusten på
Naturum juni 2010. (Foto: Hans Kautsky,
Daniel Bergström, Pia Renström)
48
1.5.5 Koppling till andra aktiviteter i Västernorrland
BSPA-projektet Höga Kusten kan och bör kopplas samman med relaterade projekt och arbete
inom länsstyrelsens och kommunernas miljöarbete och inom projektområdet Höga Kusten.
Följande avslutade och pågående aktiviteter kan kopplas med BSPA-projektet:
Höga Kusten utredningen 1974
Världsarvet Höga Kusten
Vattenförvaltningen enligt vattendirektivet
Regionala och lokala miljökvalitetsmålen
Översiktsplaner (ÖP) i projektområdets kommuner
NEST-projektet (Northern Environment for Sustainable Tourism)
Entréprojekt Skuleskogens Nationalpark
Arena Miljölänet Västernorrland
Destinationsnav i Västernorrland
Världsarv i samverkan (VIS)
Projekt: ”Kustbebyggelse i Bohuslän, Blekinge och Västernorrland”
Lokal kustplanering
Höga Kusten utredningen
Projektet har till viss del starka kopplingar till den Höga Kusten utredning som gjordes 1974.
Denna hade dock mer inriktning mot friluftslivet i området, men behandlade även andra
intressen eftersom man redan då såg dem starkt kopplade till varandra. Målsättningen med
Höga Kusten utredningen var att i nära samverkan med berörda kommuner föreslå åtgärder för
att främja rekreationslivet i Höga Kusten. Utredningen formulerade bland annat att ´Mot
bakgrund av det beroende som föreligger mellan rekreationsfrågorna och samhällsutvecklingen
i stort och med tanke på utredningsarbetets målsättning har kommitténs här redovisade arbete
närmast karaktären av ett totalprogram för områdets utveckling. Således behandlas även
relativt ingående naturvården, fritidsbebyggelsen, näringslivet, kulturlivet och
bevarandefrågorna.’
Höga Kusten utredningen har på så sätt likheter med det arbete som nu har bedrivits med BSPA
Höga Kusten. En stor skillnad är dock att betydelsen av havet och dess värden har lyfts fram i
BSPA Höga Kusten. Kunskapen har också ökat sedan 1974, inte minst vad gäller de biologiska
värdena i havet. Samverkansprocessen har även haft en mer framträdande roll i arbetet med att
ta fram samverkansplanen för BSPA Höga Kusten där även boende i området, sommargäster
m.fl. bjudits in att delta tillsammans med länsstyrelse, kommuner, företag, organisationer m.fl.
Världsarvet Höga Kusten
År 2000 utsågs Höga Kusten av UNESCO till ett världsarv tack vare sina unika geologiska
värden (http://www.highcoast.net/sve.html). År 2006 utökades världsarvsområdet med det
finska skärgårdsområdet Kvarken. I samband med det har projektet Världsarv i samverkan 63
grader nord genomförts i ett försök att förstärka samarbetet mellan Höga Kusten och Kvarkens
skärgård och på så vis skapa möjligheter för erfarenhetsutbyte och gemensamma målsättningar
(http://www.kvarken.fi).
49
Vattenförvaltningen enligt vattendirektivet
Som tidigare nämts innebär ramdirektivet för vatten (2000/60/EG) att alla medlemsländer ska
statusklassa, övervaka och vid behov åtgärda de vatten som inte uppnår god ekologisk- eller
kemisk status. Vattendrirektivet omfattar grundvatten, sjöar, rinnande vatten och kustvatten,
vilket gör att vattenförvaltningens arbete till stor del berör BSPA Höga Kusten. Samordning
mellan vattenförvaltningens arbete och samverkansplanen angående mål, prioritering och
åtgärder bör göras.
Regionala och lokala miljökvalitetsmål
Projektet BSPA Höga Kusten berör flera av de regionala och lokala miljökavlitetsmålen. Se
kap. 1.4.6 samt 1.4.7 för ytterligare beskrivning.
Översiktsplanering (ÖP) inom projektområdets kommuner
Projektet BSPA Höga Kusten kommer att vara ett kunskaps- och planeringsunderlag till
Kramfors och Örnsköldsviks kommuns översiktplaner.
NEST-projektet
NEST-projektet (Northern Environment for Sustainable Tourism) pågick 2007/2008 och var ett
internationellt projekt för turism i skyddad natur. Fyra regioner i Sverige, Storbritannien, Island
och Finland deltog i projektet och samverkade för att utveckla turismen inom skyddade
naturområden genom nätverk, affärsutveckling i skyddad natur, eko- och kvalitetsmärkning av
turism samt naturskolor.
Entréprojekt Skuleskogen
Ett annat exempel är Skuleskogen som sedan 1984 varit nationalpark och sedan 2008 ingår i
Naturvårdsverkets nationella entréprojekt (www.skuleskogen.se). Syftet är att att öka
tillgängligheten för besökarna samt att stärka nationalparksidentiteten. Tre nya entréer, nya
informationstavlor, ny nationalparksfolder samt en egen webb-plats är några av de fysiska
resultaten av projektet.
Arena Miljölänet Västernorrland
Arena Miljölänet Västernorrland är ett projekt utformat i syfte att stärka det regionala arbetet för
hållbar utveckling och knyta samman aktörer i miljöarbetet genom att ”kraftsamla, ena,
stimulera, samordna, sprida erfarenheter och lyfta fram goda exempel inom miljö- och
energiområdet” (www.miljolanet.se).
Destinationsnav i Västernorrland – ett samverkansprojekt
Västernorrlands län har goda förutsättningar för utveckling och tillväxt inom besöksnäringen.
Länet har under ett antal år arbetat för en förstärkt besöksnäring och under en lång tid har
besöksnäringen varit prioriterad i det regionala tillväxtprogrammet och lyfts fram i den
regionala utvecklingsstrategin för besöknäringen. Länsstyrelsen har med Investera i Sundsvall
AB som part skrivit fram ett renodlat samverkansprojekt med syfte att genom
kunskapsöverföring, strategisk samverkan och tekniskt stöd skapa förutsättningar för
branschdriven affärsutvecklingen inom regionens besöksnäring. Projektets arbetssätt utgår från
samsyn, samarbete och samverkan och projektets målgrupp är företag, organisationer och
företagssammanslutningar som vill arbeta med turistisk utveckling. Projektet vänder sig också
till myndigheter och intresseorganisationer inom besöksnäringen. Verksamhet och aktiviteter
kan sorteras in under följande tre huvudrubriker: analys/benchmarking, samverkan för
destinationsutveckling och teknisk plattform.
50
1.5.6 Fortsatt arbete
För att uppnå effekt av samverkansplanen (ingår Open standard steg 1-2) måste den hållas
levande vilket förutsätter en kontinuerlig samverkansprocess. Samverkansplanen ger ramarna,
identifierar de viktigaste problemen och pekar på nödvändiga och/eller möjliga vägar att nå
fram till målet.
Nästa steg i processen (Open standard steg 3) är genomförandet av samverkansplanens åtgärder.
Detta ställer krav på medverkan från många aktörer och på flera olika nivåer i samhället. För att
kunna genomföra åtgärderna krävs också resurser, såväl ekonomiska som personella.
Steget därefter i processen (Open standard steg 4) innebär att resultaten av det samlade
åtgärdsarbetet följs upp och utvärderas i förhållande till de uppsatta målen här i
samverkansplanen. Samverkansplanen ska därför ses som ett levande dokument som utvärderas
och följs upp regelbundet och revideras utifrån detta. Samverkansplanen utgör ett statligt
planeringsunderlag som kommer att inarbetas i kommunernas översiktsplaner. Dessa skall
enligt PBL aktualitetsprövas en gång per mandatperiod av kommunfullmäktige. Länsstyrelsen
skall en gång per mandatperiod redovisa sina synpunkter i fråga om sådana statliga och
mellankommunala intressen som kan ha betydelse för översiktsplanens aktualitet.
Det arbetssätt som använts av projektet, med bred representation från områdets intressenter, har
gett stora mervärden i framtagandet av samverkansplanen. För att fullfölja uppdraget om
adaptiv förvaltning via ekosystemansatsen bör erfarenheterna från projektet tas tillvara i en
framtida förvaltning. Önskan är att temagrupperna får leva vidare även i samverkansplanens
genomförande, uppföljning och revidering. Genom att ta fram samverkansplanen tillsammans är
det en gemensam plan med ett gemensamt ansvar för området.
En erfarenhet från projektet är behovet av en organisation för att kunna arbeta i komplexa
processer. En förvaltningsorganisation för BSPA Höga Kusten bör samordnas med andra
näraliggande frågor, såsom världsarvet Höga Kusten. Destinationsutveckling och regionalt
utvecklingsarbete är andra exempel där det finns kopplingar till samverkan kring ett hållbart
nyttjande av BSPA Höga Kusten.
BSPA-projektet har inneburit att särskilda resurser tillförts samverkansarbetet. Då projektet
avslutas behövs nödvändiga resurser för att genomföra föreslagna åtgärder och aktiviteter. Det
är projektets erfarenhet att samverkansprocessen kräver medel varför en framtida organisation
behöver finansieras. Det förutsätts dock att resurser, såväl personella som ekonomiska kommer
att tillskjutas i tillräcklig omfattning från nationell nivå så att de uppsatta målen kan nås. Höga
Kusten är ett högt värderat skyddsobjekt och utpekat som såväl världsarv som BSPA-område.
Att Höga Kusten är utpekat som BSPA-område och i sin helhet även klassat som riksintresse
bör väga tungt i sammanhanget. Förutsatt detta bör de uppsatta målen kunna nås inom given tid
och BSPA Höga Kusten kunna ges ett gott skydd genom en god förvaltning.
51
2. Områdesbeskrivning
2.1 Områdets avgränsning
Områdesavgränsningen av BSPA Höga Kusten framgår av kartan på nästa sida (Fig.10).
Området delas av kommunerna Örnsköldsvik i norr och Kramfors i söder. Markägande är stat,
kommun, kyrka, privat enskilda personer och aktiebolag. BSPA-området har samma
avgränsning som världsarvet Höga Kusten. Gränsen för världsarvet utgår från områdets
avgränsning enligt kap 4 MB (Nätra fjällskog som främst är motiverat som rikintresse för
friluftlivet är ej med). Alla de geologiska värdena som är kopplade till landhöjningsprocessen,
enligt nomineringshandlingarna för världsarvet, ingår i kap 4 området enligt MB.
Vattnet/havet inkluderas genom att det är kommande land genom landhöjningsprocessen.
För sina höga marina värdens skull är området utsett till BSPA-område. Kriterier för att Höga
Kusten utpekades som BSPA-område är att området har många olika marina livsmiljöer, stor
artrikedom och att det är ett av få områden utan stora industrier.
Gränsen för BSPA-området är samma som världsarvsgränsen dels av praktiska skäl och dels
för att de marina värdena i området har stark koppling till landhöjningen och Höga Kustens
speciella topografi. Med landhöjningen följer en intressant utveckling av marina livsmiljöer
(t.ex. havsvikar som grundas upp och blir till avsnörda sjöar) och med det en intressant
utveckling av arter, från rena marina till sötvattensarter. I BSPA-området finns ett flertal
sådana områden med havsvik-sötvattensjö i olika utvecklingsstadier.
Samverkansplanen för BSPA Höga Kusten omfattar områdets vatten, stränder, öar,
havsbotten samt mänsklig aktivitet som påverkar den marina miljön.
52
Fig. 10. I kartan ovan syns BSPA- och tillika världsarvsområdets gräns i rött. Området är
världsarv för sina formationer och värden som är kopplade till landhöjningsprocessen.
Området är BSPA-område för sina höga marina värden. Området karaktäriseras av branta
stränder och stora djup. Öarna ligger glest och skärgården är relativt öppen.
53
2.2 Områdets egenskaper
Här ges en beskrivning av områdets egenskaper som utmärker Höga Kusten och som ger
området dess säregna karaktärer. Området domineras av hav (53 %) och inrymmer även ett
stort antal vattendrag, se Tabell 1 nedan.
Tabell 1. Fördelning av land, hav och sötvatten inom BSPA Höga Kusten.
Land
Hav
Sötvatten
Total areal
Areal (ha) Andel %
69562
45,7
80093
52,7
2379
1,6
152034
100
Den storslagna branta skärgården i norra delen av BSPA-området mellan Skagsudde och
Nordingrå saknar motsvarighet i landet. Karaktäristiskt är den dramatiska topografin med
djupt inskurna fjärdar, höga bergsområden, örik skärgård och stora havsdjup. Barrskog
dominerar landskapet även på de yttre öarna, men öppet jordbrukslandskap ger omväxling,
särskilt i de inre delarna av havsvikarna. Det största sammanhängande skogsområdet bildas av
Skuleskogens nationalpark med omgivningar. De högsta bergen når 350 m ö h och i området
ligger också Sveriges högsta skärgårdsö, Mjältön, 236 m hög. Både på land och i vattnet
genomkorsas kuststräckan av förkastningslinjer, markanta sprickzoner och djupa dalgångar.
Inlandsisen och landhöjningen, som är den största i landet, har i senare geologisk tid tydligt
format landskapet och här finns fina exempel på kalottberg, klapperstensfält med strandvallar,
grottor, kalspolat berg, svallsandavlagringar och höga avslipade bergsryggar.
Havet karaktäriseras av branta stränder och stora djup. Öarna ligger glest och skärgården är
relativt öppen. Fågellivet är rikt och området utgör nordgräns för sammanhängande förekomst
av klibbal, blåstång, havstulpan och blåmussla.
I botaniskt hänseende bildar kuststräckan nordgräns för ett stort antal sydliga lund- och
skogsväxter samt ädla lövträd som lind och lönn. Arterna är här främst bundna till de
klimatiskt gynnsamma sydväxtbergen.
54
2.2.1 Landhöjningen
Ingen annan del av Sveriges kust har varit så mycket nedpressad av landisen som Höga
Kusten. Isen var här uppemot 3 km tjock, så det är inte svårt att förstå vilket enormt tryck det
måste ha varit på marken, vilken pressades ner cirka 800 m under den ursprungliga nivån.
Fig. 11. Landskapets utveckling sedan senaste istiden. (Bild från Världsarvet Höga Kusten,
Länsstyrelsen, 2000. Illustration: Lars Högberg, Bryggan arkitekter kb)
I Skandinavien har det förekommit tre kända nedisningar (Elster, Saale och Weichsel) med
varmare mellanistider då landet smälte fram. Landskapet i hela Skandinavien är starkt präglat
av nedisningarna och havets omlagring och förflyttning av jordarterna i samband med den
landhöjning som pågått sedan den senaste inlandsisen smälte bort. Fördelningen av
vegetationstyper och förutsättningarna för människors bosättning och uppodling på olika
nivåer i landskapet har i mycket hög grad avgjorts av dessa förhållanden.
55
När isen började smälta och trycket på jordskorpan minskade, började landet att stiga. Efter
att isen smält bort för ca 10 000 år sedan hade landet redan stigit cirka 500 m på väg tillbaka
till sitt ursprugliga läge. De öar som då fanns över vattenlinjen representerar idag världens
högsta kustlinje, som idag är ungefär 286 m över havet. Den allra högst belägna kustlinjen går
att hitta bland annat på Skuleberget. Även i dag pågår landhöjningen (8 mm/år).
Landhöjningen kommer att leda till en fast landförbindelse över Kvarken inom ett par tusen
år.De säregna geologiska fenomenen fortsätter ut i Bottenhavet. Strandområden grundas upp,
nya öar föds och andra öar ombildas till halvöar när de förenas med fastlandet. Vattenområdet
är därmed en viktig del av Höga Kustens helhet och en väsentlig komponent för förståelsen av
historiska och pågående geologiska processer. Havsområdets ca 70 öar bidrar dessutom till
hela landskapets skönhetsvärden och särprägel.
Fig. 12. Kartan visar den högsta kustlinjen, dvs. så högt som vattnet någonsin
stått. Så gott som hela området var täckt
av vatten. Inlandsisen hade tidigare sitt
centrum strax öster om området och var
cirka 3 km tjock.
Fig. 13. Ovan visas dagens landskap, ett
landskap i ständig förändring.
Fig. 14. Vågsfjärden i förgrunden ligger
knappt 2 m högre än havsytan. Som namnet
antyder var det en gång en havsvik som snörts
av från havsviken i bakgrunden. Denna havsvik
håller i sin tur på att snöras av vid den smala
passagen Trångsundet. Bebyggelsen hör till
byn Häggvik, Nordingrå.
(Foto: Metria)
På följande sidor visas hur landskapet i BSPA-området har sett ut under de senaste ca 10 000
åren.
56
Fig. 15. Höga Kusten för 9 600 år sedan. Isen har smält och merparten av Höga Kusten
ligger under vatten. (Bild från Världsarvet Höga Kusten, Länsstyrelsen, 2000. Illustration:
Lars Högberg, Bryggan arkitekter kb)
57
Fig. 16. Höga Kusten för 7 000 år sedan. Fortfarande återstår ca 100 m landhöjning fram
till dagens Höga Kusten. (Bild från Länsstyrelsen, Världsarvsutredningen, 2000. Illustration:
Lars Högberg, Bryggan arkitekter kb)
58
Fig. 17. Höga Kusten i framtiden, om ca 10 000 år. (Bild från Världsarvet Höga Kusten,
Länsstyrelsen, 2000. Illustration: Lars Högberg, Bryggan arkitekter kb)
59
2.2.2 Fysiologi
2.2.2.1 Salthalt
Havets salthalt är något som i stor utsträckning påverkar vilka arter som kan leva i området.
Ute i Atlanten ligger salthalten på i medeltal 35 promille, men inne i Östersjön är den
betydligt lägre. Vid inloppet till Östersjön sjunker salthalten dramatiskt till ca 8 promille och
här uppe i Höga Kusten är den så låg som 4-5 promille, se fig. 18. Allra längst norrut i
Bottenviken är det så gott som rent sötvatten.
Fig. 18. Kartan i bilden ovan visar uppmätta salthalter i havsvattnet. Salthalten varierar från
som högst 4,7 ‰ ner till 3,4 ‰ vid dessa mätningar. Skillnad i salthalt mellan yttre och inre
delar av skärgården förekommer, då det finns rikligt med sötvattensutflöden. Ångermanälven
som mynnar i området är en av Sveriges vattenrikaste älvar, med en medelvattenföring på
485 m3/s vid mynningen. Sötvattensutflöden i kombination med långsamt vattenutbyte och
avsnörda vikar med trösklar bidrar till en låg salthalt.
60
Alla arter i Östersjön kommer antingen från söta eller salta förhållanden från början. De har
sedan fått lära sig att leva i Östersjön. Livet i Östersjön är lite jobbigt för dem på grund av den
låga salthalten. Därför är det väldigt få arter som klarar av att leva här och de som finns blir
ofta betydligt mindre i storlek än sina släktingar på t.ex. Västkusten. Detta gäller inte minst
blåmusslan och blåstången (Fig. 19).
Fig. 19 Blåstång (Fucus sp.) är en
marin art som finns även i Östersjön.
Den blir dock betydligt mindre i storlek
i Östersjön. Blåstång från Atlanten (till
vänster) samt från Höga Kusten (till
höger).
(Foto: Lotta Nygård
Figuren nedan visar hur havet i Höga Kusten utgörs av en blandning av sötvattens- och
marina arter (Fig. 20). Miljön är egentligen inte optimal för någon av dem. Arter som t ex
blåstång har visat sig vara mer känslig för störningar i Östersjön än i Atlanten (Nygård, 2005).
Fig. 20. Totala antalet marina arter,
brackvattenarter och sötvattensarter i
förhållande till salthalt. Grått fält visar
salthalten vid Höga Kusten. Efter
Remane
(1940).
(Länsstyrelsen,
Världsarvsutredningen, 2000)
61
2.2.1.2 Berggrund och jordarter
Kustområdet genomkorsas av ett stort antal förkastningar och sprickor som uppkommit
genom att rinnande vatten och inlandsis transporterat bort det mer sönderspruckna berget och
framträder som djupt inskurna raka dalgångar i landskapet. Kusten kantas av en smal bård av
stora öar vilket ger ett obetydligt skydd åt innanförliggande stränder. I området som sträcker
sig från Skeppsmalen i norr till Ångermanälven i söder så dominerar berg med 34 % därefter
följer morän och omväxlande berg och jord, se Fig. 21.
Berggrunden består i norr av granit, diabas och lite gråvacka. Från Köpmanholmen ner till
Omnefjärden dominerar nordingrågraniten och mindre avsnitt med diabas. Söderut blir det
varierande områden med gabbro, anortosit, diabas, små partier sandsten, gråvacka, granit och
nordingrågranit ner till Ångermanälven. Härnögranit förekommer på några ställen exempelvis
vid Hornöberget. Pegmatit, som är mycket grovkorniga formationer av kvarts, fältspat och
glimmer, uppträder ofta i anslutning till Härnögraniten.
Förekomst av sulfidhaltig silt/lera (s.k. "svartmocka") ett potentiellt problem för vattendrag
och närliggande havsområden. Förekomsten av sulfidjordar är en indikation på att silten/leran
avsatts i syrefattig miljö med svavelvätebakterier.
Fig. 21. Cirkeldiagrammet visar jordartsfördelningen inom BSPA Höga Kusten . Berg
dominerar, följt av morän. Förtydling av de minsta värdena; 0,1 % och två 1%. (Källa:
SGU, Geotopinventering 2003)
62
2.2.1.3 Topografi & Vattendjup
Höga Kusten kännetecknas av stora topografiska variationer både på land och i havet och bär
spår efter den senaste inlandsisen. De högsta bergen mäter mer än 300 m ö h och det största
havsdjupet ligger på mer än 200 m. Höga Kusten är därmed den del av kusten i länet där de
största topografiska skillnaderna finns. Havssträndernas utseende varierar från höglänta
klippavsnitt, blockiga, svårforcerade partier och sandvikar till grunda sedimentrika ofta
vassbevuxna kuststräckor.
2.2.1.4 Klimat
Klimatet i Östersjöregionen varierar mycket från år till år, inte minst från vinter till vinter.
Detta beror i hög grad på att regionen är belägen mittemellan två luftmassor. I väster finns
den fuktiga och milda atlantluften medan det i öster finns en torr, kylig luftmassa över
Ryssland. För Sveriges del innebär det att södra halvan oftast styrs av atlantluft samtidigt som
den norra halvan får dras med kyligare luft från öster. Gränsen mellan dessa två luftmassor
förflyttas hela tiden, varför relativt snabba förändringar i temperatur inte är något ovanligt för
området.
Den branta kustzonen i Höga Kusten sätter sina spår i klimatet. Delar av området är den enda
kuststräcka i Sverige där medeltemperaturen i juli inte riktigt når upp till 15°C ens i lågt
liggande områden, troligtvis beroende på att havet utanför är ovanligt djupt. Vintertid
förhåller sig medeltemperaturen i januari runt -6°C.
Nederbördsmässigt är nationalparken Skuleskogen, som ingår i BSPA-området, tillsammans
med höjdområdet sydväst om Hudiksvall de två nederbördsrikaste områdena i hela östra
Sverige. Där den högst uppmätta årsnederbörden är 800 mm. Den näst största
månadsnederbörden uppmättes i december 1966, i Ullånger då 324 mm kom, vilket med råge
är den största mängd som uppmätts i hela östra Sverige under en vintermånad.
2.2.1.5 Isläggning
Att havet innehåller salt gör att is bildas först när vattentemperaturen är något under noll
grader. Isens karaktär varierar med vattnets salthalt. I insjöar och längs kusten bildas hård och
glasklar så kallad kärnis. Isförhållandena kartläggs dagligen under vinterperioden, vanligen
från slutet av november till slutet av maj månad.
I och med det kalla klimatet var isläggningen vintertid länge ett gissel för sjöfarten. Isbrytare,
som kunde hålla farlederna isfria, introducerades i större skala först efter ett riksdagsbeslut
1972. Inte förrän då kunde hamnarna längs den norrländska kusten hållas öppna även
vintertid. I de minst utsatta vattenförekomsterna är isarna i dagsläget frusna i ca 125 dagar om
året och i Höga Kustens yttre kustvatten cirka 120 dagar. Isen påverkar strandvegetation och
förändrar grunda bottnar.
2.2.1.6 Vattenomsättning
Östersjön har ett väldigt begränsat vattenutbyte med det utanförliggande Västerhavet. Allt
vatten som ska in eller ut ur Östersjön måste passera genom de smala sunden vid Danmark
och Skåne. Detta gör att vattnet i Östersjön byts ut väldigt långsamt. Det kan ta upp till 30 år
innan allt Östersjöns vatten är utbytt. Det betyder att allt so msläpps ut stannar kvar mycket
länge –gifter, olja, näringsämnen m.m.
På lokal nivå kan vattenomsättningen mellan olika fjärdar och havsbassänger variera.
Vattenomsättningen för bottenvattnet i Höga Kusten s fjärdar varierar från 10-39 dagar, men
63
kan även vara över 40 dagar i de inre vattnen, samtidigt är vattenomsättningen 0-9 dagar i de
yttre områdena.
2.2.1.7 Strömmar
Kunskapen om hur havsvattnet rör sig är väldigt dåligt känt för området. Här skulle en
ordentlig kartläggning behöva göras. Rent generellt kan sägas att det går en nordlig ström
längs den finska sidan och en sydlig ström längs den svenska kusten.
2.2.3 Avrinningsområde
Det vatten som rinner av från land och påverkar havet i BSPA-området har sitt ursprung långt
in i Norges fjällvärld, se Fig. 22.
BSPA gräns
Avrinningsområde
0
12,5 25
50 Km
µ
Fig 22. I kartan ovan visas hela avrinningsområdet för BSPA Höga Kusten .
Naturens olika höjdskillnader avgör vattnets väg. På sin färd genom avrinningsområdet löser
vattnet upp näring både från jorden och berggrunden och ur fåran, som vattnet holkar ur, för
det med sig jordpartiklar. Avrinningsområdets berggrund och jordmån samt
markanvändningen inverkar på vattendragens vattenkvalitet. Avrinningen från en växande
skog är relativt ren och näringsfattig. Efter avverkning rinner både närsalter och försurande
humusämnen ut i vattendrag och sjöar. Också från åkrarna rinner närsalter ut. Närsalter göder
inte bara marken utan också vattensystemet. Från vägar och parkeringsplatser avrinner salt,
oljor och andra föroreningar.
64
Fig 23. Kartan ovan visar de mindre avrinningsområdena i BSPA-områdets närhet samt
vattenförekomsternas gränser i havet.
2.2.4 Vattenförekomster enligt vattendirektivet
Indelningen av vatten i olika vattenförekomster grundar sig på att varje vattenförekomst ska
vara likartad i alla områden som man studerar. Det innebär att hela vattenförekomsten ska
tillhöra samma typ (sjö, å, kustvatten etc.), ha samma vattenkvalitet och bedömas utsättas för
samma typ och nivå av miljöpåverkan. Inom Höga Kusten finns det 18 kustvattenförekomster
enligt Vattendirektivet, dessa är: Del av Bottenhavets utsjövatten, Norra Bottenhavets
kustvatten (mindre del), Havsfjärden (halva), Gullviksfjärden, Nätrafjärden, Näskefjärden,
Mjältöfjärden, Norrfjärden, Dockstafjärden, Ullångersfjärden, Omnefjärden, Edsätterfjärden,
Gaviksfjärden, Grönviksfjärden, Norafjärden, Storfjärden och Ramöfjärden, se karta i bilaga 7
för de olika vattenförekomsternas positioner.
65
2.3 Områden av Riksintresse
Ett riksintresse är ett mark- eller vattenområde, som är av nationell betydelse när det gäller
bevarande eller utveckling. Det kan vara områden med värdefulla natur- och kulturmiljöer
eller av stor vikt för yrkesfisket, industrin eller våra kommunikationer. Ett område som är
utpekat som riksintresse ska så långt det är möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan
skada dess värde. Det innebär att områdets värden är så stora att de ska ges företräde vid
beslut som rör användning av mark och vatten i området.
Bestämmelser om områden som i sin helhet är av riksintresse finns i miljöbalkens 4:e kapitel.
Bestämmelserna omfattar ett antal geografiskt avgränsade områden, som utgör riksintresse på
grund av dess natur- och kulturvärden. Dessa områden beslutas av Riksdagen och anges direkt
i lagtexten. Syftet är att skydda områdenas natur- och kulturvärden. För Höga Kusten uttalas i
miljöbalken särskilt områdets stora värden för turism och friluftsliv, vilket gäller främst det
rörliga friluftslivet.
Riksintresseområden finns även enligt miljöbalkens 3:e kapitel och utses av centrala
myndigheter inom sina respektive ansvarsområden i samråd med länsstyrelserna. Några
exempel är Naturvårdsverket (naturmiljöer, friluftsliv), Riksantikvarieämbetet (kulturmiljöer)
och Trafikverket (vägar, farleder, hamnar med mera). Fiskeriverket utser riksintressen för
yrkesfisket.
I miljöbalkens 3:e kapitel finns också riksintressen för totalförsvaret, vilket består av såväl det
militära som civila försvaret. Riksintressen för totalförsvarets militära del kan i vissa fall
redovisas öppet och i andra fall inte. Dels finns områden i form av övnings- och skjutfält och
flygflottiljer som redovisas öppet, dels områden som av sekretesskäl inte kan redovisas öppet.
De senare har oftast koppling till spanings-, kommunikations- och underrättelsesystem.
Huvuddelen av Sveriges kommuner är i olika omfattning berörda av riksintresset.
De områden för riksintressen för yrkesfiske (Fig. 25) som finns inom eller angränsar till
BSPA-området Höga Kusten är främst viktiga fångstområden för lax, strömning och sik. Men
även fångst av andra sötvattensfiskarter har betydelse i området.
Riksintressenas koppling till PBL och kommunernas översiktsplanering framgår av Kap 1.3
De marina värdena i Höga Kusten ingår i riksintresset naturvård enligt kap 3 MB och är en
del av riksintresset enligt kap 4 MB. Värdeomdömet för riksintresset natur i Höga Kusten är:
’’Höga Kusten är ett världsunikt referensområde för framtida studier av geologiska processer
i samband med landhöjning, marin ekologi, sjöfågelpopulationers variationer, klimat- och
bergartsrelaterad växtekologi, kulturmarkens historia och vegetationsförändringar. Ett
storslaget landskap med en mångfald landbiotoper och havsmiljöer, vackra kulturhistoriska
miljöer och låg exploateringsgrad gör också området utomordentligt intressant för friluftsliv
och turism.”
Några av de marina värdeområden som lyfts fram i riksintressets värdebeskrivning är
Sörleviken, Vågsfjärden, Norafjärden, Gaviksfjärden, Omnefjärden och Ulvödjupet.
Riksintressets värdebeskrivning bör ses över och den nya kunskap som kommit fram i arbetet
med Samverkansplanen bör inarbetas i värdebeskrivningen.
66
Fig 24. Ovan visas området av riksintresse enligt kapitel 4 Miljöbalken. BSPA
Höga Kusten har nästan samma avgränsning som riksintresset enligt kapitel 4
Miljöbalken.
Fig. 25. Kartan ovan visar riksintresse enligt kap 3 Miljöbalken, vilket omfattar
hela kap 4-området men även Ulvödjupet. Ulvödjupet är Bottenhavets största
djup, 293 m, och är beläget ca 15 nautiska mil sydost om Ulvöarna.
67
Fig. 26. Kartan ovan visar militära riksintresse enligt kap 3 Miljöbalken.
68
2.4 Skyddade områden enl. Miljöbalken Kap.7
Fig. 27. Kartan ovan visar skyddade områden enligt miljöbalken och beskrivs närmare i
efterföljande text.
2.4.1 Nationalpark
Nationalparker ska enligt Naturvårdsverket uppfylla följande kriterier:
Representera utbredda och unika svenska landskapstyper i ett system över landet
Omfatta hela landskapsavsnitt på normalt minst 1 000 hektar
Till sin kärna och huvuddel vara natur med ursprunglig karaktär
Vara storslagna eller särpräglade i sitt slag och vara intressanta som sevärdheter
Ha höga naturvärden
Kunna skyddas effektivt och samtidigt utnyttjas för forskning, friluftsliv och turism
utan att naturvärden skadas
Sverige blev det första landet i Europa att inrätta nationalparker när riksdagen 1909 avsatte
mark till nio parker. Det finns idag 29 nationalparker i Sverige, med sammanlagt ca 7 000 km²
landareal. Skuleskogens nationalpark, som inrättades 1984 och utökades 2009, är 3062 hektar
stort och har storslagna utsikter över skog och hav, vackra insjöar, frodiga granskogsdalar och
spännande geologiska fenomen. Syftet med Skuleskogens nationalpark är "...att ett starkt
69
kuperat, kustanknutet skogs-, hällmarks- och sprickdalslandskap skall bevaras i orört skick,
där växtlighet ochdjurliv får utvecklas fritt.” Även en mindre del hav (282 ha) ingår i
Skuleskogens nationalpark.
2.4.2 Naturreservat
Det finns mer än 100 000 skyddade områden i världen som täcker cirka 11,5 procent av
jordens landyta och 0,5 procent av haven. I Sverige finns idag cirka 3500 naturreservat. 75
procent av deras areal finns i fjällvärlden och utgörs till största delen av fjällhed,
fjällbjörkskog och barrskog. Bildande av naturreservat är ett av flera medel för att uppnå de
av riksdagen fastställda miljökvalitetsmålen.
Enligt miljöbalken finns fem giltiga skäl att bilda naturreservat:
bevara den biologiska mångfalden
vårda och bevara värdefulla naturmiljöer
sörja för människans behov av friluftsliv
skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer
skydda, återställa eller nyskapa livsmiljöer för skyddsvärda arter
Inom området finns 19 st naturreservat:
Balesudden, Gnäggen, Halsviksravinen, Herrestaberget, Hummelvik, Högbonden, Norrfällsviken, Omneberget, Skuleskogen, Skuleberget, Storsand, Högklinten, Södra Ulvön, Trysunda,
Villmyran, Ögeltjärn, Mjältön, Storön och Rotsidan, se fig.27 s.67
Varje naturreservat är unikt och har därför egna föreskrifter för att bevara naturvärdena, de
har en skötselplan som är specifikt utformad för det enskilda reservatet. I naturreservatets
beslut med tillhörande skötselplan beskrivs syfte och mål med reservatet samt hur området
ska förvaltas för att värdena ska bestå. Exempel på skötselåtgärder i naturreservat är slåtter,
bete, selektiv avverkning av träd och naturvårdsbränning.
Naturreservaten inom Höga Kusten inklusive nationalparken, Skuleskogen, utgör totalt cirka
7069 ha, varav 1 % är strandområden och 22 % utgörs av hav. I dagsläget finns inget marint
naturreservat i området. Med det menas att inget befintligt naturreservat har i syfte att skydda
de marina värdena. Däremot så ingår hav i flera av naturreservaten, dvs. hav har tagits med
som ligger i direkt anslutning till befintliga landreservat (därav siffran i Fig. 28 nedan). Vid
en framtida revidering av dessa beslut kan det således vara aktuellt att införliva även de
marina värdena.
70
Fig. 28. Diagrammet ovan visar andelen skyddad natur i naturreservaten inklusive
Skuleskogens nationalpark inom BSPA Höga Kusten. Den marina delen utgör 1557 ha
och strand 83 ha. Total area på de skyddade områdena är 7069 ha.
Fig. 29. Diagrammet ovan visar fördelningen av olika marinahabitat (naturtyper), enligt
art och habitatsdirektivet, i naturreservaten inklusive Skuleskogens nationalpark inom
BSPA Höga Kusten.
71
Fig. 30. I diagrammet ovan visar fördelningen av olika strandhabitat (naturtyper), enligt art
och habitatsdirektivet,) i naturreservaten inklusive Skuleskogens nationalpark inom BSPA
Höga Kusten.
2.4.3 Biotopskyddsområden
Biotopskyddsområde används för små mark- eller vattenområden som är värdefulla
livsmiljöer för hotade djur eller växterarter eller särskilt skyddsvärda. Skogsstyrelsen och
kommunen får besluta om biotopskyddsområden som överensstämmer med någon av de
biotoper som finns förtecknade i bilaga 2 i förordningen (1998:1252) om områdesskydd
(FOM). Länsstyrelsen och kommunen får besluta om biotopskyddsområden som
överensstämmer med någon av de biotoper som finns i bilaga 3 i förordningen (1998:1252)
FOM. Det finns även biotoper som är generellt skyddade som biotopskyddsområden i hela
landet enligt 5 § FOM. Dessa är förtecknade i bilaga 1 till förordningen, exempel på en sådan
är ”Småvatten och våtmark i jorbruksmark”. Biotopskyddade områden visas i fig. 33.
2.4.4 Natura 2000
Natura 2000 är benämningen på det europeiska ekologiska nätverk som håller på att byggas
upp inom EU. Nätverket innehåller idag flera tusen naturområden varav 120 stycken finns i
Västernorrlands län. I dessa naturområden ska särskilda arter och naturtyper bevaras för
framtiden. Vilka dessa naturtyper och arter är finns angivet i Art- och habitatdirektivet (rådets
direktiv 92/43/EEG) samt i fågeldirektivet från 1979. Syftet är att säkra den biologiska
mångfalden genom bevarandet av naturligt förekommande livsmiljöer samt den vilda floran
och faunan inom EU:s medlemsländer.
72
Skapandet av nätverket Natura 2000 är EU:s viktigaste strategi för bevarandet av biologisk
mångfald och samtliga stater inom EU är tvungna att avsätta mark och vaten till nätverket.
Ingrepp som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område kräver
tillstånd från länsstyrelsen. De flesta av Natura 2000-områdena i Västernorrlands län är redan
skyddade eller planeras att skyddas som nationalpark, naturreservat, biotopskydd eller
liknande. Ett naturreservat kan med andra ord också vara ett Natura 2000-område. Det finns
få Natura 2000 med syfte att skydda det marina livet i området (se fig.27 s.67).
Inom BSPA-området finns det 13 st Natura 2000-områden:
pSCI 0710054 Skuleskogen
pSCI 0710142 Villmyran
pSCI 0710048 Omneberget
pSCI 0710143 Gnäggen
pSCI 0710046 Halsviksravinen
pSCI 0710057 Balesudden
pSCI 0710056 Trysunda
pSCI 0710042 Högbonden
pSCI 0710216 Lidängen
pSCI 0710181 Djupviksberget
pSCI 0710182 Stormyran på Ulvön
pSCI 0710204 Ravin på Ronön
pSCI 0710191 Hummelvik.
De habitat (naturtyper) enligt Natura 2000-klassificeringen som finns inom BSPA-området
visas i bilaga 6. En stor del av havet inom Höga Kusten står endast angivet som kod 1000,
dvs. marint vatten. En översyn av detta skulle behöva göras för att t ex skilja ut förekomst av
marina habitat enligt Natura 2000-klassificieringen. En del av området bör kunna klassas som
rev (kod 1170). Den enda klassade marina naturtypen inom de skyddade områdena i Höga
Kusten idag är Skär och små öar i Östersjön (kod 1622). De arter enligt Art- och
habitatdirektivet samt fågeldirektivet som finns inom BSPA-området presenteras nedan.
Inom hela Bspa-området förekommer följande arter enligt art- och habitatdirektivet:
Däggdjur: Björn, Lodjur, Gråsäl, Vikare, Utter, Brandts fladdermus, Fransfladdermus,
Långörad fladdermus, Nordisk fladdermus, Vattenfladdermus
Groddjur: Större vattensalamander, Åkergroda
Övriga djur: Flodpärlmussla
73
Inom hela Bspa Höga Kusten förekommer följande arter enligt fågeldirektivet:
Fåglar i området
Berguv
Bubo bubo
Järpe
Bonasa bonasia
Smålom
Gavia stellata
Bivråk
Pernis apivorus
Kornknarr
Crex crex
Sparvuggla
Glaucidium passerinum
Brun kärrhök
Circus aeruginosus
Kungsörn
Aquila chrysaetos
Spillkråka
Dryocopus martius
Fiskgjuse
Pandion haliaetus
Mindre flugsnappare
Ficedula parva
Storlom
Gavia arctica
Fisktärna
Sterna hirundo
Orre
Tetrao tetrix tetrix
Svarthakedopping
Podiceps auritus
Gråspett
Picus canus
Ortolansparv
Emberiza hortulana
Sångsvan
Cygnus cygnus
Grönbena
Tringa glareola
Pärluggla
Aegolius funereus
Tjäder
Tetrao urogallus
Havsörn
Haliaeetus albicilla
Silvertärna
Sterna paradisaea
Trana
Grus grus
Jorduggla
Asio flammeus
Skräntärna
Sterna caspia
Tretåig hackspett
Picoides tridactylus
Blå kärrhök
Circus cyaneus
Ljungpipare
Pluvialis apricaria
Salskrake
Mergus albellus
Brushane
Philomachus pugnax
Mindre sångsvan
Cygnus columbianus bewickii
Stenfalk
Falco columbarius
Dvärgmås
Larus minutus
Myrspov
Limosa lapponica
Vitkindad gås
Branta leucopsis
Fjällgås
Anser erythropus
Pilgrimsfalk
Falco peregrinus
Arter som flyttar genom
området:
Källa: Artdatabanken
74
2.4.5 Fågelskyddsområden
Syftet med ett fågelskyddsområde är att skydda fåglarnas häckning mot störningar. Inom
BSPA området gäller under häckningstiden 15 april – 15 augusti landstigningsförbud och
förbud att uppehålla sig intill respektive ö eller skär på sätt som stör fågellivet.
Följande fågelskyddsområden finns:
Grönviksflasen
Långskärsklubben
Skopan och Gåsen
Flasan
Gråbuten
Ratan
Värnslingsklubbarna
Västerskär-Mellanskär
Inget av fågelskyddsområdena i Bspa-området omfattas av SPA-område enligt fågeldirektivet.
SPA-områden kallas de Natura 2000-områden som är avsatta för att skydda fågellivet enligt
Fågeldirektivet (Rådets Direktiv 79/409/EEG). Dessa områden är avsatta för att skydda vissa
fågelarter som rastar eller häckar i området och som är anmälda till EU-kommissionen.
2.4.6 Kulturreservat
Kulturreservat är en anpassbar skyddsform på så sätt att skyddet och bevarandearbetet kan
anpassas till olika kulturmiljöers olika förutsättningar och värden samt tillåtas variera både
mellan och inom kulturreservaten. Kulturreservat infördes med miljöbalken 1999 med
avsikten att möjliggöra vård och bevarande av värdefulla kulturpräglade landskap.
Sandvikens fiskeläge på Norra Ulvön är det enda kulturreservat som finns i området, se fig.27
s.67 Syftet med kulturreservatet är att skydda, bevara och informera om en kulturhistoriskt
präglad miljö med kontinuitet från 1700-talets fiskemiljö fram till vår tids semesteranläggning
som startades i MoDo:s regi på 1940-talet. Ett vidare syfte är att bevara fiskelägets nuvarande
funktion som rekreationsplats för allmänheten.
2.4.7 Strandskydd
Syftet med strandskyddet är att långsiktigt trygga förutsättningarna för allemansrättslig
tillgång till strandområden och bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i
vatten.
Strandskyddet är ett generellt skydd och gäller vid alla kuster, sjöar och vattendrag oavsett
storlek. Det skyddade området är normalt 100 meter från strandkanten såväl på land som i
vattenområdet och omfattar även undervattensmiljön. Området kan utvidgas högst till 300
meter om det behövs för att tillgodose något av strandskyddets syften. I delar av Höga Kusten
är strandskyddet utvidgat till 200 meter, se fig 31.
Om det finns särskilda skäl och åtgärden inte strider mot strandskyddets syften får dispens ges
från strandskyddet, vilket söks hos Kramfors kommun eller Örnsköldsviks kommun. De
särskilda skälen finns preciserade i miljöbalken. Länsstyrelsen prövar strandskyddsdispenser
75
inom skyddade områden som finns i kapitel 7 miljöbalken, vilket även inkluderar Nordingrå
naturreservat (§ 19 naturvårdslagen).
Från februari 2010 finns möjlighet att som särskilda skäl för upphävande eller dispens från
strandskyddet beakta om ett strandnära läge för en byggnad, verksamhet, anläggning eller
åtgärd bidrar till utvecklingen av landsbygden, så kallade LIS-områden. Enligt miljöbalken
kapitel sju får inte bestämmelserna om LIS-områden tillämpas i kust- eller skärgårdsområdet
från Veda vid Storfjärden till Skataudden vid Näskefjärden.
Fig. 31. Ovan visar kartan strandskyddsområde 100m och 200m. Områden med 100m strandskydd har tunnare linje. De gröna linjerna visar gränsen för var LIS kan utpekas. LIS kan
endast pekas ut norr om Skataudden.
76
2.4.8 Vattenskyddsområden
I BSPA Höga Kusten finns flera vattenskyddsområden, vilka inrättas med stöd av miljöbalken. Anledningen till att de inrättas är för att skydda grund- eller en ytvattentillgång, som
används eller kan antas komma användas som vattentäkt. Det är länsstyrelsen eller
kommunen som får besluta om ett område ska skyddas som ett vattenskyddsområde. För ett
vattenskyddsområde finns det föreskrifter för att säkerhetsställa skyddet av dricksvattnet.
Fig. 32. Områden med vattentäkter inom och i närheten av BSPA-området.
77
2.4.9 Naturvårdsområde
Innan miljöbalken trädde i kraft 1999 kunde länsstyrelsen eller kommunen avsätta
naturvårdsområden med stöd av naturvårdslagen. Skyddsformen infördes i naturvårdslagen
1974 med syfte att värna landskapsbilden. Andra skäl kunde vara att upprätthålla skötseln av
slåtterängar och betesmarker eller för att skydda populära områden för friluftsliv.
I samband med införande av miljöbalken kom vissa områden att betraktas som naturreservat.
Det gällde så kallade naturvårdsområden enligt nya 19 § naturvårdslagen (NVL). I BSPA
Höga Kusten finns ett sådant område, Nordingrå naturvårdsområde. Skyddet innebär att det
utan länsstyrelsens tillstånd är förbjudet att uppföra helt ny byggnad, vidta tillbyggnad, ändra
eller omfärga befintlig byggnad som påverkar byggnadens förhållande till landskapsbilden.
Tabell 2. Siffrorna i tabellen visar förekomsten av naturreservat, Natura 2000, nationalpark,
biotopskydd och fågelskydd i BSPA Höga Kusten. Flera av områdena har flera skydd, t ex
såväl Natura 2000 som naturreservat.
Fågelskydd
Naturreservat
Natura 2000
Nationalpark
Biotopskydd
Summa skyddad natur
OBS! Några områden ingår i flera skydd.
Ha
52
4141
5799
3062
54
Andel av BSPA-området i
%
0,03
2,7
3,8
2
0,04
7411
4,9
2.5 Världsarvet Höga Kusten
Höga Kusten är ett världsunikt område på grund av den stora landhöjningen, vilket är en
process som påbörjades under den senaste istiden. Landhöjningen pågår än idag och är så
unik att FN-organet UNESCO utsåg Höga Kusten till ett världsnaturarv år 2000.
Ett världsarv är en unik kultur- eller naturhistorisk miljö som vittnar om människans eller
jordens historia. Världsarvskommittén antog Höga Kusten som världsarv med motiveringen:
The site is one of the places in the world that is experiencing isostatic uplift as a result of
deglaciation. Isostatic rebound is well-illustrated and the distinctiveness of the site is the
extent of the total isostatic uplift which, at 294m, exceeds others. The site is the "type area"
for research on isostacy, the phenomenon having been first recognised and studied there.
Världsarvet består till 53 % av hav. I nominerings- och prövningsprocessen för världsarvet
behandlades frågan om den marina delen av området. En av frågorna från Unescos
världsarvskommitté var varför så stor marin del tagits med inom området.
Förklaringen/motiveringen var att det utgjorde en viktig del för förståelsen av landhöjningen
och till en del var ”framtida uppstigande land”. De marina värdena beskrevs i en särskild
78
delrapport, ”Det marina livet”, och är främst den biologiska förändringsprocess som sker när
marina områden genom landhöjningen avsnörs från havet och förändras från saltvatten till
sötvatten. Sverige hade även nominerat Höga Kusten för dessa biologiska värden.
Världsarvskommittén godkände inte att de biologiska värdena utgjorde ett eget kriterium men
godkände avgränsningen av den marina delen. De biologiska värdena kan därför sägas utgöra
en del av de geologiska landhöjningsvärdena men inte i sig utgöra ett eget världsarvsvärde.
UNESCOs världsarvskommitté har startat ett särskilt initiativ, ”The World Heritage Marine
Programme”, för de marina världsarven, där Höga Kusten är ett av dessa. Avsikten med
programmet är att etablera ett effektivt bevarande och en effektiv skötsel av befintliga och
potentiella marina världsarvsområden. Med hänsyn till de marina värdena i BSPA-området
Höga Kusten kan det vara av stort värde att i framtiden utveckla kontakterna med detta
UNESCO-initiativ och HELCOM.
Liksom för BSPA-områdena finns det ingen särskild lag för ett världsarv utan de ska enligt
världsarvskonventionen skyddas med nationell lagstiftning, som i Sverige sker främst genom
miljöbalken samt plan- och bygglagen. Världsarvets värden utgör en del av riksintresset Höga
Kusten enligt kap 3 och 4 MB och skall beaktas vid översiktsplanering, detaljplanering och
tillståndsgivning.
Världsarvet Höga Kusten utökades 2006 med Kvarkens skärgård i Österbotten (Finland) och
heter sedan dess Höga Kusten /Kvarkens skärgård.
79
2.6 Övriga skyddade områden
Förutom ovanstående områden som är skyddade enligt kap.7 Miljöbalken, så finns det även
andra typer av skyddade områden.
2.6.1 Naturvårdsavtal
Naturvårdsavtal är ett komplement till andra skyddsformer och kan t.ex. användas för att
skydda mindre områden. Avtalet är civilrättsligt och tecknas mellan staten eller en kommun
och en markägare i syfte att bevara och utveckla ett områdes naturvårde. Naturvårdsavtal
tecknas för en viss tid, maximalt upp till 50 år. Avtalet reglerar vad markägaren får i
ersättning för vad denna förbinder sig att tillåta eller tåla.
Fig. 33. I kartan visas områden med biotopskydd samt naturvårdsavtal. Arealen
biotopskyddade områden är 54 ha fördelade på 15 områden. Det finns ett naturvårdsavtal, som är ett naturskogsartat barrskogsområde på 3,5 ha.
80
2.6.2. Naturvårdsobjekt
Länsstyrelsens så kallade naturvårdsobjekt är områden med kända höga naturvärden av olika
slag. Naturvårdsobjekten är klassificerade i en 3-gradig skala där 1 är ”högsta naturvärde”.
Klassificeringen av naturvårdsobjekten ska ses som ett underlag och värdena kan ha
förändrats sedan bedömningen gjordes.
Fig. 34. Kartan ovan visar naturvårdsobjekten inom BSPA Höga Kusten.
81
2.6.3 Nyckelbiotoper
Nyckelbiotoper är skogsområden med mycket höga naturvärden. Nyckelbiotop är ett
kvalitetsbegrepp som avser skogsområden där man finner eller kan förväntas finna rödlistade
arter. Dessa skogar har egenskaper som gör att de har en nyckelroll för missgynnade och
hotade djur och växter i skogen. Begreppet nyckelbiotop har ingen juridisk innebörd. Det
finns inget direkt lagligt skydd för nyckelbiotoper. Däremot kan staten, genom
Skogsstyrelsen, utbetala ersättning till markägaren. Då inrättas ett så kallat biotopskydd som
fungerar i det närmaste som ett litet naturreservat.
Fig. 35. Kartan ovan visar var nyckelbiotoper finns inom och i närheten av BSPA Höga
Kusten.
82
2.6.4 Fiskefredningsområden
Inom BSPA-området finns det fyra fredningsområden; Ångermanälven, Inviksån, Näskeån,
Nätraälven. Strax utanför BSPA-området finns Moälven och Idbyåns fredningsområden.
2.7 Hotade arter
I bilaga 5 presenteras vilka hotade arter som förekommer inom BSPA-området (kärlväxter,
fiskar, fåglar och däggdjur). I samma bilaga presenteras även växter som är lite speciella som
förekommer inom området, med vilket menas att de t ex har sin nordgräns i området, är
endemisk, (dvs. en art/underart/varietet etc., som är begränsad till något visst definierat
område t ex Europa eller Bottniska viken) för området etc. Inom BSPA Höga Kusten
förekommer såväl rödlistade arter som fridlysta arter och även så kallade ÅGP-arter. Vad
ÅGP innebär presenteras nedan.
ÅGP-arter:
ÅGP (Åtgärdsprogram för hotade arter) är en satsning för att nå miljömålen och specifikt en
satsning på ett rikt växt- och djurliv. Nationellt har ca 500 hotade arter har valts ut som ÅGParter och av dessa berör ca 70 arter Västernorrlands län, fördelat på ca 50 åtgärdsprogram.
Västernorrland har 9 åtgärdsprogram som länet är nationellt ansvariga för, vilket omfattar
framtagande och uppföljning. Urvalet av arter har gjorts utifrån olika kriterier, men ett
83
huvudkriterium har varit att arten ska kunna gynnas genom någon slags åtgärd, vanligtvis för
att efterlikna en naturlig störning eller genom att restaurera en missgynnad naturtyp. Även
många hävdberoende arter ingår.
Det som är helt unikt med Höga Kusten förutom det kuperade landskapet och
landhöjningseffekter, är de glesa hälltallmarkskogarna som erbjuder ett mycket varmt klimat
som bara återfinns betydligt längre söderut i landet eller till och med längre söderut i Europa.
En ÅGP-art som är knuten till just den miljön är jättepraktbaggen. Jättepraktbaggen kräver
död ved för sin långa larvutvecklingstid på 3-6 år och det krävs att veden är solbelyst under
större delen av dagen. Det räcker med endast en mindre beskuggning under en del av dagen
för att platsen ska betraktas som olämplig. Sådana miljöer existerar knappast i det övriga
skogslandskapet och klart är också att havets utjämnande effekt på temperaturen har stor
betydelse.
Inom ÅGP finns i dagsläget ett femtontal åtgärdsprogram som berör BSPA-området.
Fig. 36. I kartan visas fynd av vissa åtgärdsprogramsarter (ÅGP arter) av växter,
svampar, vattensalamander och insekter. Även flodpärlmussla är en ÅGP-art (se Fig.X i
del 2.)
84
2.8. Naturvärden i området
Höga Kusten har stora naturvärden, såväl över som under vattenytan. Den stora landhöjningen
i området bidrar till en mångfald av biotoper och arter. Här finns havsvikar som håller på att
grundas upp och snöras av från det utanförliggande havet, nybildade sjöar av forna havsvikar
och nya vikar som bildas allteftersom. Till dessa olika stadier finns en rad olika arter
kopplade.
Östersjön har gått igenom dramatiska förändringar efter den senaste nedisningen med
övergångar från marina system till sötvatten och brackvatten. Under de senaste 7000 åren har
dock ekosystemen varit mer stabila. Östersjöns ekosystem är idag sammansatta av en mycket
speciell och vetenskapligt intressant blandning av marina-, sötvattens-, och brackvattensarter.
Flera av Östersjöns arter är marina relikter från tidigare perioder när havet varit förenat med
Atlanten. En del av dessa relikter finns även i sjöar som på grund av landhöjningen isolerats
från havet. Landhöjningens effekter avspeglas således även i det marina livet och sjösystemen
i Höga Kusten. Den speciella topografin innebär att det inom ett avgränsat område finns flera
olika naturtyper, allt från grunda havsvikar till öppna fjärdar och stora vattendjup. Vattnet är
dessutom förhållandevis rent. Den förening av naturgeografiska drag som kännetecknar
Östersjön och Höga Kusten innebär globalt sett unika förutsättningar för det marina livet.
Det är viktigt att poängtera att det många gånger finns en stark koppling mellan olika
naturmiljöer. Det finns fiskar som är beroende av såväl sötvatten som hav, t.ex. havsöring och
flodnejonöga. Det finns även en stark koppling mellan strand och hav, dvs. områden med höga
naturvärden på stranden har många gånger också höga naturvärden i havet, och tvärtom. Detta
gäller framförallt områdets grunda vågskyddade havsvikar. Olika naturmiljöer bör i första hand
ses som en enhet.
Många olika fåglar lever i området, såväl kustnära som ute på de yttre skären.
I aktionsplanen för Östersjön som samtliga länder kring Östersjön skrivit under är följande
mål satta för biodiversiteten i Östersjön:
Naturliga marina- samt kustlandskap
Välmående och balanserade växt- och djursamhällen
Livskraftiga populationer av arter
Samtliga mål skall vara uppnådda till år 2021. För att lyckas med detta är det viktigt att
samtliga länder bidrar. Nedan följer en presentation av läget för olika naturvärden i BSPA
Höga Kusten. För att underlätta beskrivningen så har naturvärdena delats in enligt nedan.
Definitionen har gjorts tillsammans med temagrupp Naturvård samt i samråd med expertis i
området.
De naturvärden som har definierats inom området är:
Djupa marina ekosystem (>6m)
Grunda marina ekosystem (≤6m)
Stränder
Fåglar med havsanknytning
Sötvattensekosystem
85
Terrestra ekosystem (innanför stranden)
Terrestra ekosystem beskrivs endast översiktligt och tas ej upp under indikatorer, mål och
åtgärder. Detta eftersom fokus för samverkansplanen för BSPA Höga Kusten är havet samt
det som påverkar havet.
Vi inleder med en allmän beskrivning av det marina ekosystemet.
2.8.1 Marina ekosystemet
Det var i havet som livet en gång började. Hav täcker idag över 70 % av jordens yta, så det är
med all rätt som jorden kallas för ’den blå planeten’. Trots det utgörs havet av stora
outforskade områden som människan vet mindre om än om månen! Här finns förmodligen ett
stort antal arter som ingen känner till. Havet är samtidigt en miljö som utnyttjas hårt, just på
grund av att det inte syns vad som händer under ytan.
Höga Kusten utgör med sin speciella geologi och med sin brutna kust ett synnerligen diverst
marint ekosystem. Salthalten är tillräckligt hög för att de flesta arterna man finner längre
söderut i Östersjön fortfarande kan förekomma. Flora och fauna utgörs av en blandning av
sötvattens- och marina arter.
Inom området finns såväl mjukbotten som hårdbotten. Med mjukbotten menas att botten
utgörs av ett mjukt material, så som sand, lera och dy. På sådana bottnar är vattnet mer stilla.
Här sitter växterna fast med rötter och en del djur lever nedgrävda i botten. Med hårdbotten
menas att botten utgörs av ett hårt material, så som klippor, block och sten. På sådana bottnar
är vattnet ofta i rörelse och de som lever här måste kunna hålla sig kvar på något sätt. Algerna
har inga rötter utan sitter fast på klippor och stenar med en sorts häftplattor. Blåmusslor har
istället trådar som de sitter fast med.
Rent generellt kan man säga att ytterskärgårdsområdena domineras av hårdbotten, medan
innerskärgårdsområdena domineras av mjukbotten, speciellt i de vågskyddade vikarna. För
organismerna i havet innebär detta två helt olika världar med helt olika förutsättningar. Många
arter har specialiserat sig till ett liv antingen på de mjuka bottnarna eller på de hårda
bottnarna. Sedan finns det fiskar som rör sig mellan dessa miljöer.
Vågexponeringen i området varierar från exponerat till väldigt skyddat (ultraskyddat).
86
Nedan följer en allmän presentation av den marina miljön i BSPA-området, för mer ingående
beskrivningar se kapitel 2.8 och 3.3 i del 2.
Fig. 37. Inom
området
förekommer såväl
smalbålig som
bredbålig
blåstång. Den
smalbåliga har
under senare år
klassats som en
egen art, smaltång
(Fucus radicans).
(Foto: Hans
Kautsky)
Fig. 38.
Brunalgen
snärjtång, även
kallad sudare
(Chorda filum).
(Foto: Hans
Kautsky)
Havet i Höga Kusten domineras av stora vattendjup nära in på land. Branta klippor stupar ner
i havet och dessa fortsätter många gånger ner under vattnet. Många fjärdar domineras av
klippor och sten de första metrarna för att sedan plana ut i sandbotten. De ekologiskt viktiga
grunda vikarna förekommer mycket sparsamt i BSPA-området.
87
Fig. 39. Sammanställning över djupfördelningen av havet i BSPA Höga Kusten (blå stapel).
De röda staplarna visar djupfördelningen av de idag områdesskyddade områdena. De
djupare bottnarna saknar idag helt områdesskydd.
(december 2010)
Fig. 40. Sammanställning över havsområdets exponerningsgrad för vågor och vind (blå
stapel). De röda staplarna visar exponeringsgraden av de idag områdesskyddade områdena.
De exponerade bottnarna saknar idag helt områdesskydd. (december 2010)
88
Fig. 41. Vågexponeringen påverkar vilka arter som finns på platsen. Här är det viktigt
för såväl växter och djur att kunna hålla sig fast. (Foto: Lotta Nygård)
89
Undervattensvegetation
I de grunda vågskyddade vikarna där botten utgörs av sand eller mjukbotten, breder ofta
mäktiga ängar av kransalger eller kärlväxter ut sig. I dessa miljöer trivs många fiskar och även
andra smådjur. Dessa miljöer lockar även till sig många fåglar på jakt efter mat eller vila.
På de mer exponerade lokalerna med hårdbotten domineras växtligheten istället av olika typer
av alger. I kustekosystem är stora alger viktiga för den lokala biodiversiteten, detta eftersom
de ger en livsmiljö för många fastsittande växter och djur samt ger skydd åt kräftdjur och
fiskar som annars inte kan överleva i området. För mer information se kapitel 2.8.
Ett viktig ekosystem i området utgörs av blåstång (Fucus sp.). Blåstång är en marin art som
ute i Atlanten kan bli över 1 m hög, men här i Östersjön, där salthalten är mycket lägre, blir
den betydligt mycket mindre. Här uppe hos oss blir den endast ett par dm hög och saknar även
de parvisa flytblåsor som givit arten dess namn. Blåstången klassas som den ekologiskt mest
viktiga algen i Östersjön, och man brukar säga att den är en nyckelart i ekosystemet.
Blåstången är bland annat viktig för fiskar, för vilka den fungerar som en barnkammare.
Under 1980-talet kom alarmerande rapporter om att blåstången höll på att minska i Östersjön,
orsaken troddes vara övergödning. Förekomst av blåstång samt även hur djupt tången växer är
en bra indikator på hur vattenmiljön mår. I Höga Kusten har ett flertal inventeringar av
blåstång och andra alger gjorts.
För ytterligare beskrivningar se kap. 2.8.2 samt 2.8.3.
90
Fig. 42. Kartan ovan visar var blåstång (Fucus sp.) finns respektive saknas inom BSPAområdet. Blåstången kräver hårt bottensubstrat att fästa vid och saknas således på mjukare
bottnar. Blåstången kräver även en salthalt som ej understiger ca 4 promille och saknas
därmed i närheten av sötvattensutflöden. Resultat utifrån dykinventeringar t.o.m. år 2010,
Länsstyrelsen Västernorrland.
91
Fig. 43. Kartan ovan visar förekomst av kransalger i BSPA-området. De kransalger som
växer i området är borststräfse (Chara aspera) och havsrufse (Tolypella nidifica). Resultat
utifrån dykinventeringar t.o.m. år 2010, Länsstyrelsen Västernorrland
92
Fisk
De olika fiskar som förekommer i havet i BSPA-området utgörs av en blandning av
sötvattensarter och marina arter. Det innebär att man kan se sötvattensfiskar som abborre
simma sida vid sida med marina arter som man normalt hittar ute i Atlanten. Det är vattnets
låga salthalt som ger upphov till detta.
Flera arter nyttjar olika områden i havet för sitt vuxna liv som för lek- och uppväxtområden.
En del arter leker på grunda områden medan de tillbringar sitt vuxna liv på djupt vatten.
I området finns även arter som rör sig mellan sötvatten och havet (se kap. 2.8.6). Exempel på
sådana arter är lax och havsöring med lekområden i rinnande vattendrag.
Det finns behov av kompletterande inventerningar av fisk i området, såväl vuxen fisk som
yngel. Fiskeriverket har låtit intervjua fiskare (hösten 2003) om viktiga lekområden för några
kommersiella fiskarter längs den svenska ostkusten (Fiskeriverket, 2011), (Fig. 44 och 66).
Potentiellt viktiga områden för några arter av fisk har även tagits fram genom så kallad GISmodellering (Länsstyrelsen Västrenorrland, Länsstyrelsen Västerbotten, AquaBiota). Vid en
GIS-modellering är det viktigt att även inventeringar görs i fält för verifieringar av det
modellerade resultatet. Under 2010 lät länsstyrelsen Västernorrland inventera sikyngel vid ett
antal stränder i BSPA-området. Den inventeringen kommer att fortsätta under 2011. Studien
kommer även att bygga på med inventering av yngel av abborre och gädda. Utöver detta har
fiskare i området stor kunskap om fisk och viktiga områden för olika arter.
Nedan visas en sammanfattande karta med lekområden för ett antal fiskarter i BSPA-området.
Var icke-kommersiella arter leker är mindre känt och där finns ett stort behov av
inventeringar.
93
Fig. 44. Kartan visar lekområden för olika fiskarter i BSPA-området.
Källa: Fiskeriverket, 2011 (intervjustudie 2003), Länsstyrelsen (GIS-studie av lekområden för
abborre och gädda samt fältinventering av sikyngel (2010)
Här följer en presentation av de arter som visas i ovanstående karta (Fig.44). Lekområdena
beskrivs under kap.3.2.2 (Grunda marina ekosystem).
Strömming
Strömmingen (Clupea harengus membras) är anpassad till Östersjöns låga salthalt och den
påträffas överallt från Danmarks kust till Bottenviken. Beteckningen strömming används för
sill som fångas i Östersjön norr om Kalmar. Strömmingen växer långsammare än sillen och
har lägre fetthalt.
Strömmingen leker ofta på grunt vatten, men det kan även ske på bankar i havet på djup ner
till 100m (www.fiskeriverket.se, april 2011). Före och under leken bildar strömmingarna
stora, täta stim. Den leker i allmänhet första gången vid 2-3 års ålder, då den är 13-15 cm lång
och väger ca. 20 gram. Yngel och unga strömmingar äter olika planktonkräftdjur. När fiskarna
är 15-20 cm långa börjar de förutom kräftdjur också äta småfisk. Födan för strömmingar över
25 cm består till största delen av fisk.
94
Strömmingen är en stimfisk, som årligen vandrar i anslutning till lek och näringssök. Typiskt
för strömmingen är också de vertikala vandringarna under dygnets olika tider. Sommartid är
stimmen av vuxna strömmingar dagtid nära botten för att vid solnedgången stiga upp i
pelagen. På vintern finns stimmen ofta på djupet, t.o.m. på djup över 100 m
(www.fiskeriverket.se, april 2011).
De rapporterade landade fångsterna av strömming har minskat i BSPA-området under åren
1998-2010 (uppgifter från Fiskeriverket, 2011). Orsak till minskningen är ej känd.
Sik
Sik (Coregonus sp.) är en laxfisk som leker längs med hela östersjökusten. Leken sker mellan
oktober till november på sand-, grus- och stenbotten (Fiskeriverket, 2011). Uppväxtområdet
utgörs främst av rena grunda sandbottnar (www.intersik.se). Det finns bestånd som leker
kustnära och bestånd som vandrar upp i åar och älvar för att leka, vilket troligtvis styrs av de
förutsättningar som finns längs med kusten (Fiskeriverket, 2011).
Fig. 45. Sik är Ångermanlands landskapsfisk.
(Teckning: Lars-Ola Norén)
I Bottniska viken finns i huvudsak två former av sik, den havslekande och den som vandrar
upp i sötvatten för att leka. Utseendemässigt är den havslekande och vandringssiken svåra att
skilja från varandra. Man använder förutom tillväxtegenskaperna också antalet gälräfständer i
första gälbågen för att skilja de två typerna åt (www.intersik.se). Så kallade gälräfständer är
utskott som sitter på gälbågen och är vända in mot munhålan.
Sikynglen kan börja äta redan innan gulesäcken är förbrukad. De yngsta stadierna livnär sig
främst på små djurplankton varefter de övergår bl.a. till larver av fjädermyggor
(chironomider) och knott (www.intersik.se). Som vuxen håller siken till i djupa områden och
lever där främst av bottendjur.
Yrkesfiskets fångster av sik har minskat drastiskt i Östersjön sedan mitten av 90-talet. Mest
uttalad är denna minskning i Bottniska viken där merparten av sikfisket bedrivs
(Fiskeriverket, www.fiskeriverket.se/arkiv/pressrumochpublikationer.se). Även i Västernorrland uppger fiskarerna att fångsterna av sik har minskat (Fiskeriverkets intervjustudie
2003). Mer om detta i kap. 2.14.3.5.
95
Siklöja
Siklöja (Coregonus albula) lever i djupa insjöar, men även i Östersjön (från Västernorrland
och norrut). Den förekommer även i Medelpads och Ångermanlands kustvatten i anslutning
till de stora älvarna (www.fiskeriverket.se, 2011). Siklöjan blir könsmogen vid knappt ett års
ålder och kan bli upp till 10 år gammal. Den blir vanligen 15-20 cm och sällan över 30 cm.
Arten lever pelagiskt (dvs i den fria vattenmassan) i stim. Födan består av planktoniska
kräftdjur och insektslarver. Liksom för många andra pelagiska fiskarter påverkas
reproduktionsframgången starkt av klimatet och rekryteringen varierar mycket mellan år.
Abborre och gädda
Gädda (Esox lucius) och abborre (Perca fluviatilis) förekommer längs med kusten från
Bottniska viken söderut till och med Östersjön. Båda arterna leker i grunda vikar med
vegetation Arterna stannar i samma områden också under uppväxtperioden. Det är även
vanligt att kustbestånd vandrar upp i sötvatten för lek (Fiskeriverket 2010).
Fig. 46. Gädda och abborre är sötvattensarter som även klarar av att leva i Östersjöns
bräckta vatten. (Teckning: Lars-Ola Norén)
Under vintern finns abborren på djupa bottnar, ner till ca 60 m djup. Sommartid samlas
abborrar gärna i vegetationen på grunt vatten. Första året lever den av djurplankton och
övergår sedan till att äta insektslarver, kräftdjur och små fiskar. Vid 15-20 cm längd övergår
den nästa helt till att äta fisk och kräftdjur (Fiskeriverket, 2010).
Gäddan är som mest rörlig i samband med lek. Övriga tider på året är den relativt stationär
och lever vanligen strandnära i skydd av vegetation. Gäddan är ett rovdjur redan från det
första levnadsåret. Gäddan äter alla slags fiskar, även sin egen art, och kan även ta ormar,
grodor och fågelungar. Gäddor kan bli mycket gamla, individer upp till 30 år har påträffats
(Fiskeriverket, 2010).
Under slutet av 1990-talet syntes en relativt svag rekrytering av abborre i Östersjön.
Minskningen ansågs bero dels på ett högt fisketryck från fritidsfiskare och dels på
habitatförsämringar med dålig yngelöverlevnad som följd (Karås 1999). Under de senaste
åren har dock årsklasserna varit starkare (Fiskeriverket, 2010). Överlag ses ingen förändring i
beståndens storlek, men områden i Egentliga Östersjöns öppna kuststräckor och ytterskärgård
är drabbade av omfattande rekryteringsproblem. I Bottenhavet rapporteras dock inga
rekryteringsproblem (Fiskeriverket, 2010).
Indikationer finns på att bestånden av gädda i åtminstone Egentliga Östersjöns öppna
kuststräckor och ytterskärgård är svaga till följd av rekryteringsskador. Fiskeriverket
rekommenderar ur ett försiktighetsperspektiv att fisketrycket på gädda bör minska
(Fiskeriverket, 2010). Restriktioner har införts (från 1 april 2010) för handreskapsfiske i hela
Östersjön förutom Bottenviken (Fiskeriverket, 2010). Mer om detta i kap. 2.14.3.5.
96
Marina naturtyper och habitat
Inom området finns ett stort antal olika marina naturtyper och habitat (livsmiljöer), vilket
utgör livsrum för ett stort antal arter. Nedan presenteras sannolikheten för att olika arter
förekommer. Observera att kartorna inte visar exakt var olika arter förekommer, utan
sannolikheten för att du ska hitta de olika arterna. Kartorna är bra för att få en översiktlig bild
av området, men ska ej användas på detaljnivå. De kan dock ge en översiktlig bild över var
olika naturtyper finns, sedan måste fältbesök göras för att bekräfta kartans bild. Det syns t ex
tydligt att kärlväxter och kransalger förekommer i de grunda vågskyddade vikarna, medan
områdena längre ut domineras av olika typer av alger. Kartorna bygger på en omfattande
inventering med så kallad drop-video under år 2009. På ett stort antal punkter i området finns
således kunskap om vad det är för naturtyp samt vilka växter och fastsittande dur som
förekommer, mellan dessa punkter har det sedan med hjälp av dator gjorts en uppskattning av
vilka arter som finns. Detta har gjorts utifrån en rad antal parametrar så som bottentyp,
exponeringsgrad och salthalt. Kartorna nedan är endast ett urval av resultatet från det
omfattande arbetet. För mer information och resultat se separat kommande rapport
(Länsstyrelsen Västernorrland, 2011).
Fig. 47. Kartan ovan visar sannolikheten för förekomst av brunalgen blåstång (Fucus
vesiculosus). Observera att kartan inte visar var blåstång faktiskt växer, utan endast
sannolikheten för att den finns. Förekomsten av blåstång styrs framförallt av ( i ordning efter
inverkan): 1) Djup, 2) Förekomst av förorenade områden (enligt punktäthetsanalys för
97
samtliga MIFO objekt, 3) Avstånd till stora industriutsläpp (de värsta utsläppsindustrierna
enligt Helcom) och 4) vågexponering nedräknad till botten. Ovanstående modellering är
gjord av AquaBiota på uppdrag av Länsstyrelsen Västernorrland år 2010. MIFO=Metodik
för Inventering av Förorenade Områden, Naturvårdsverket, 1999).
Fig. 48. Kartan ovan visar sannolikheten för förekomst av sträfsen (Chara sp.), dvs kransalger.
Observera att kartan inte visar var sträfsen faktiskt växer, utan endast sannolikheten för att de
finns. Sträfsen går även under namnet kransalger. Förekomsten av sträfsen styrs framförallt av
(i ordning efter inverkan): djup och vågexponering. Om ett mer detaljerat substratlager hade
funnits tillgängligt hade en annorlunda prediktion av Chara erhållits. Nu blev prediktionen
ganska generell på grund av lagom exponerade bottnar. Ovanstående modellering är gjord av
AquaBiota på uppdrag av Länsstyrelsen Västernorrland år 2010.
På grunda skyddade bottnar i området förekommer olika arter av sträfsen, dvs. kransalger
(Chara sp.). De saknar liksom andra alger rötter, utan har istället rotliknande rhizoider som de
förankrar sig i den mjuka botten med. Kransalger förekommer således inte på hårdbotten
eftersom de där inte har någon möjlighet att förankra sig. I flera av de grunda skyddade
vikarna i Höga Kusten förekommer mattor av kransalger. Dessa håller oftast ett högt
ekologiskt värde, inte minst för att många fiskar är knutna till dessa miljöer för sin lek och
uppväxt. Släktnamnet Chara betyder prydnad och glädje.
98
Kransalger som finns inom BSPA Höga Kusten (utifrån dagens kunskap) är:
Chara aspera (Borststräfse)
Chara tomentosa (Rödsträfse)
Tolypella nidifica (Havsrufse)
Fig. 49. Kartan ovan visar sannolikheten för förekomst av brunalgen sudare (Chorda filum),
även kallad snärjtång (se Fig. 19). Observera att kartan inte visar var sudare faktiskt växer,
utan endast sannolikheten för att den finns. Förekomsten av sudare styrs framförallt av (i
ordning efter inverkan): 1) Djup 2) Substrat (enligt SGU:s substratklassning) och 3) Avstånd
till stora industriutsläpp (de värsta utsläppsindustrierna enligt Helcom). Ovanstående
modellering är gjord av AquaBiota på uppdrag av Länsstyrelsen Västernorrland år 2010.
99
Fig. 50. Kartan ovan visar sannolikheten för förekomst av brunalgerna skäggalg och
krulltrassel (Dictyosiphon, stictyosiphon). Observera att kartan inte visar var skäggalg och
krulltrassel faktiskt växer, utan endast sannolikheten för att de finns. Förekomsten av
skäggalg och krulltrassel styrs framförallt av (i ordning efter inverkan): 1) Djup 2)
Förekomst av förorenade områden (enligt punktäthetsanalys för samtliga MIFO objekt), 3)
bottensalinitet och djup. Ovanstående modellering är gjord av AquaBiota på uppdrag av
Länsstyrelsen Västernorrland år 2010. MIFO=Metodik för Inventering av Förorenade
Områden, Naturvårdsverket, 1999).
100
Fig. 51. Kartan ovan visar sannolikheten för förekomst av blåmussla (Mytilus edulis).
Observera att kartan inte visar var blåmussla faktiskt finns, utan endast sannolikheten för att
den finns. Förekomsten av blåmussla styrs framförallt av (i ordning efter inverkan): 1)
vågexponering, 2) Avstånd till stora industriutsläpp (de värsta utsläppsindustrierna enligt
Helcom), 3) Djup. Ovanstående modellering är gjord av AquaBiota på uppdrag av
Länsstyrelsen Västernorrland år 2010.
101
Fig. 52. Kartan ovan visar sannolikheten för förekomst av kärlväxten borstnate (Potamogeton
pectinatus). Observera att kartan inte visar var borstnate faktiskt växer, utan endast
sannolikheten för att den finns. Förekomsten av borstnate styrs framförallt av (i ordning efter
inverkan): 1) Djup, 2) Avstånd till stora industriutsläpp (de värsta utsläppsindustrierna enligt
Helcom), 3) vågexponering nedräknad till botten. Ovanstående modellering är gjord av
AquaBiota på uppdrag av Länsstyrelsen Västernorrland år 2010.
102
Fig. 53. Kartan ovan visar sannolikheten för förekomst av kärlväxten ålnate (Potamogeton
perfoliatus). Observera att kartan inte visar var ålnate faktiskt växer, utan endast sannolikheten
för att den finns. Förekomsten av ålnate styrs framförallt av ( i ordning efter inverkan): Djup och
vågexponering nedräknad till botten. Ovanstående modellering är gjord av AquaBiota på
uppdrag av Länsstyrelsen Västernorrland år 2010.
103
Fig. 54. Kartan ovan visar sannolikheten för förekomst av rödalgen fjäderslick (Polysiphonia
fucoides). Observera att kartan inte visar var fjäderslick faktiskt växer, utan endast
sannolikheten för att den finns. Förekomsten av fjäderslick styrs framförallt av ( i ordning efter
inverkan): Substrat (enligt SGU:s substratklassning), djup, vågexponering och Avstånd till
stora industriutsläpp (de värsta utsläppsindustrierna enligt Helcom). Ovanstående modellering
är gjord av AquaBiota på uppdrag av Länsstyrelsen Västernorrland år 2010.
104
Fig. 55. Kartan ovan visar sannolikheten för förekomst av rödalgerna rödslick (Polysiphonia
spp) och rödris (Rhodomela). Observera att kartan inte visar var rödslick och rödris faktiskt
växer, utan endast sannolikheten för att de finns. Förekomsten av rödslick och rödris styrs
framförallt av (i ordning efter inverkan): substrat (enligt SGU:s substratklassning), djup,
vågexponering och avstånd till stora industriutsläpp (de värsta utsläppsindustrierna enligt
Helcom).Ovanstående modellering är gjord av AquaBiota på uppdrag av Länsstyrelsen
Västernorrland år 2010. 105
Fig. 56. Kartan ovan visar sannolikheten för förekomst av grönsalgen tarmtång (Ulva
intestinalis). Observera att kartan inte visar var tarmtång faktiskt växer, utan endast
sannolikheten för att den finns. Ovanstående modellering är gjord av AquaBiota på uppdrag
av Länsstyrelsen Västernorrland år 2010.
106
2.8.2 Djupa marina ekosystem (>6m)
Av områdets totala havsyta är hela 94 % djupare än 6m.
Avgränsningen för djupa ekosystem har satts vid 6 m, vilket omfattar såväl den djupa botten
som den fria vattenmassan ovanför. Att gränsen satts vid 6 m har sin grund i ekologisk
funktion. Många gånger förekommer sammanhängande tångbälten i områden ner till ca 6
meters djup. Ett alternativ hade varit att dra gränsen redan vid 3 m djup, men då hade arealen
blivit näst intill obefintlig i det djupa Höga Kusten.
Djupa ekosystemens flora
Hur djupt växter i havet kan förekomma avgörs av hur ljusförhållandena i vattnet är, detta
eftersom växterna är beroende av ljus för sin fotosyntes. Om vattnet är grumligt så kan mindre
solljus tränga ner genom vattnet och växterna tvingas växa närmare ytan. Ett klart vatten där
solljuset kan nå ner långt får också en stor djuputbredning av alger. Algerna i sin tur lockar till
sig allehanda djur.
När stora långlivade algarter som tång ersätts av kortlivade, fintrådiga alger eller när
växtdjupet kryper närmare ytan, kan man anta att vattenkvaliteten i området har försämrats.
Detta är allvarligt om det uppstår eftersom dessa miljöer har stort ekologiskt värde som
uppväxtplats och skafferi för många djurarter, t.ex. fiskar.
I Höga Kusten är vattnet förhållandevis klart, speciellt i de yttre delarna. Här växer alger ner
till stora djup. I de yttre delarna förekommer t ex blåstång ner till över 14 meters djup, vilket i
jämförelse med övriga Östersjön, är mycket djupt. Detta indikerar mycket goda
vattenförhållanden.
Fig. 57. Olika arter av rödalger är vanliga på de djupare bottnarna.
(Foto: Henrik Bjerneld)
107
Ju närmare kusten man kommer desto mer partiklar innehåller vattnet. Detta kommer från
avrinning från land och styrs delvis av markanvändning. Ett så stort vattendrag som
Ångermanälven för med sig enorma mängder material från långt in i landet ut i havet.
Djupa ekosystemens fauna
På bottnarna som utgörs av mjukt substrat, så som sand, lera, gyttja och dy hittar man de
grävande bottendjuren, vilka är mycket viktiga för syresättningen av bottnen.
Fig. 58. Skorv är ett relativt vanligt förekommande djur på havsbottnarna i BSPA-området.
Det är ett rovdjur som bland annat äter vitmärlor och östersjömusslor. Skorven kan
dessutom vara kanibal och äta individer av sin egen art.
(Foto: Hans Kautsky)
108
På hårda bottnar lever många djur i miljöerna kring blåstång och andra fleråriga alger så som t
ex gaffeltång. Algerna har många gånger en påväxt av mossdjuret tångbark (se fig. 59). I
dessa miljöer lever även mycket fisk.
Fig. 59. Undervattensmiljön kan bjuda på en färgsprakande upplevelse. Här ses mossdjuret
tångbark växandes på en sten på ca 8m djup. Detta lilla djur lever i kollonier, vilket bygger
upp det nätlika utseendet där varje ’ruta’ är ett djur. På bilden syns även betandes snäckor av
arten schackmönstrad snäcka. Stenen är vackert röd av algen stenhinna (Hildenbrandia
rubra). (Foto: Henrik Bjerneld)
Bottenfaunan i BSPA-området är relativt artfattig, men däremot kan ett stort antal individer av
varje art förekomma. Bottenfaunan utgörs främst av Östersjömussla (Macoma baltica),
vitmärla (Monoporeia affinis) och ishavsgråsugga (Saduria entomon). Under 2000-talet har
förekomsten av den amerikanska havsborstmasken Marenzelleria spp. ökat kraftigt och de
senaste åren har den helt dominerat på de flesta stationerna. Detta är ingen naturligt
förekommande art för området (se även Kap. 3.3.1 om Främmande arter och gener).
Kring år 2000 minskade förekomsten av vitmärla i området radikalt. Orsaken till den kraftiga
nedgången är fortfarande oklar och återhämtningen bedöms ta lång tid.
På de djupa bottnarna lever även mycket fisk, t ex skrubbskädda och strömming är vanliga
och beroende av en god vattenkvalitet (för viktiga lekområden för strömming se Fig. 44).
109
2.8.3 Grunda marina ekosystem (<6m)
Av områdets totala havsyta är endast 6 % grundare än 6m. Höga Kusten erbjuder således få
grunda marina miljöer och det är istället vanligt med stora vattendjup nära land.
Grunda ekosystem, speciellt de grunda vågskyddade vikarna, fyller en mycket hög ekologisk
funktion i havet. Skyddade vikar hör till Östersjöns allra mest produktiva områden. Det
faktum att det i Höga Kusten finns så väldigt få grunda marina miljöer gör att de få som finns
fyller en mycket viktig biologisk funktion för hela området.
Fig. 60. Kartan ovan visar förekomst av grunda havsvikar och sund i BSPA-området.
(Källa: SAKU, år 2009)
110
Fig. 61. Kartan visar vågskyddade grunda havsvikar/sund i BSPA-området.
(Källa: SAKU år 2009)
En stor mängd växter och djur är knutna till de grunda vågskyddade vikarna. Vikarna är
normalt näringsrika, vilket bidrar till en rik undervattensvegetation, något som i sin tur gynnar
många arter som finner livsrum här. De grunda skyddade vikarna har ofta ett begränsat
vattenutbyte med det utanförliggande havet och värms därför snabbt upp på våren. Det varma
vattnet tillsammans med den rika undervattensvegetationen gör vikarna till optimala
barnkammare för fisk. Många fiskar söker sig hit för att leka och ynglen växer sedan upp i
den lugna skyddade viken. Vikarna är även viktiga för många fåglar på jakt efter föda.
Skulle det vara så att ett sötvatten mynnar i den grunda viken så är vikens ekologiska
betydelse ännu högre. Många arter är beroende av att kunna röra sig mellan hav och sötvatten
för sin lek och uppväxt. Exempel på sötvatten som mynnar i grunda områden är Nätraälven,
Näskeån, Dockstaån, Inviksån, Ångermanälven och ett stort antal bäckar. Idbyån och
Moälven mynnar utanför området.
De grunda skyddade vikarna fyller således en stor ekologisk funktion i havet, men samtidigt
utgör de en av de allra känsliga miljöerna i havet, så även inom Höga Kusten. Anledningen
till att de är så pass ekologiskt värdefulla, men samtidigt så pass känsliga, är det begränsade
vattenutbytet med det utanförliggande havet. Utsläpp som görs inne i viken blir kvar länge.
111
För grunda havsvikar som har ett begränsat vattenutbyte med det utanförliggande havet, så
som t.ex. trösklade havsvikar, sker troligen den största påverkan via tillrinningsområdet.
Förändrad markanvändning i sådana vikars närmiljöer kan få stora konsekvenser för den
akvatiska miljön genom bl.a. ökad tillrinning av humusämnen. Även ett stort tillskott av
näringsämnen till dessa vikar kan få ödesdigra effekter på områdets biologi.
En speciell typ av grund skyddad vik är så kallade laguner. För att klassas som lagun ska
viken ha en smal mynning som är trösklad (ha en grundare klack). Laguner förlorar så
småningom kontakten med havet i och med den pågående landhöjningen. Lagunerna blir till
sötvatten och istället bildas nya grunda vikar och laguner utanför den gamla lagunen. Med
detta följer även en intressant utveckling av olika livsmiljöer samt de växter och djur som är
knutna till dessa miljöer. På detta sätt finns det i Höga Kusten en väldigt stark koppling
mellan landhöjning och biologiska värden.
Laguner har ofta väldigt höga biologiska värden då de får en rik flora, utgör lek- och
uppväxtområden för fisk samt födosökslokaler för fågel. I Höga Kusten finns få laguner
(Fig.62).
Fig. 62. Kartan ovan visar förekomst av laguner inom BSPA-området.
(Källa: SAKU, år 2009)
112
Definition av lagun (1150):
Helt eller delvis nyligen avsnörda havsvikar, skilda från havet genom sandbankar, hällar
eller liknande. Lagunerna kan ha varierande salthalt och vattenvolym, beroende på
avdunstning samt tillfälliga översvämmningar av havsvatten. Till laguner räknas i
Östersjön flador och småvatten i låglänta områden som p.g.a. landhöjningen helt eller
delvis avsnörts från havet. Vid betade förhållanden dominerar bl.a lånkeväxter och
kransalger. Särskilt värdefull är förekomst av höstlånke. I övrigt kan bl a stora vassbälten
förekomma.
Karaktärsarter: Lånkeväxter, kransalger, bandtång (ålgräs) (finns ej i BSPA-området),
borstnate, vitstjälksmöja, hårnating, korsandmat, havsnajas, vass, nateväxter, vattenaloe
(finns ej i BSPA-området) och kaveldunsväxter.
Källa: Art- och naturtypsvisa vägledningar, Naturvårdsverket 2003-02-20
Fig 63. Flygfoto över Baggviken på östra sidan av Mjältön. Baggviken är en lagun med en
smal öppning mot havet. Strax innanför Baggviken ligger en före detta havsvik som nu snörts
av och förlorat kontakten med havet och övergått till att vara en sötvattenssjö. Laguner har
ofta väldigt höga biologiska värden då de får en rik flora, utgör lek- och uppväxtområden för
fisk samt födosökslokaler för fågel. (Foto: Lars Edman)
113
Grunda ekosystemens flora:
De grunda ekosystemen har ofta en rik flora. På grunda bottnar med sand/finsediment finns
vattenväxter som indikerar höga naturvärden, exempelvis sommarlånke, vekt braxengräs,
hornsärv, hårmöja, fyrling, sylört, ävjebrodd, tretalig- och korsslamkrypa,
pilblad/trubbpilbladshybrid och svalting samt alger som havsrufse och borststräfse (om den
inte uppträder i massförekomst).
ÅGP-arterna band-, udd- och styvnate, eventuellt rödlistad slidnate, samt späd- och gropnate,
är arter som visar på höga naturvärden, men kunskapen om deras existens och utbredning i
området är delvis mycket bristfällig.
En viktig miljö för många fiskar och fåglar är kransalgsängar. Kransalgsängar är mycket
produktiva och ger en skyddad miljö för många fiskyngel, något som i sin tur gör att många
fåglar lockas dit. Kransalgsängar förekommer främst i grunda och skyddade miljöer med litet
vattenutbyte, något som gör dessa miljöer känsliga för mänsklig påverkan då återhämtningen
ofta är långsam. Generellt brukar man säga att kransalger kräver god vattenkvalitet och
påverkas därmed negativt av övergödning och igenväxning (Naturvårdsverket 2009).
Kransalgerna klarar sig inte bra i konkurrensen med andra arter. Deras miljö är ofta av
intresse för exploatering, muddring och båttrafik.
Även kärlväxtängar står för en stor del av produktionen i den grunda kustmiljön.
Kärlväxtängar är en viktig biotop i Bottenhavet och Bottenviken eftersom dessa områden
saknar ålgräs, vilket annars bildar undervattensängar i övriga områden runt Sveriges kust.
Växtligheten förändrar hur vattnet rör sig i området samt binder sedimentet och motverkar
erosion. Vegetationen lockar till sig många arter av fiskar, fåglar och ryggradslösa djur för
skydd mot predatorer, lek, födosök och som boplats.
En annan mycket viktig biotop är tångbälten, vilka här hos oss utgörs av blåstång (Fucus
vesiculosus) samt smaltång (Fucus radicans). Karaktäristiskt för tångbälten är att de skapar en
tydlig tredimensionell struktur, ungefär som ett bostadshus. Den ger goda möjligheter att söka
föda, men även att söka skydd från predatorer. Tångbälten finns i relativt skyddade till relativt
exponerade miljöer med hårdbotten (stenar, berg och liknande). I Höga Kusten förekommer
blåstång/smaltång från ytan ner till drygt 14 meters djup.
114
Fig. 64. Ett böljande landskap av vacker blåstång gungar sakta i takt med vågorna.
Blåstången fyller en viktig ekologisk funktion i havet. Många andra arter är beroende av
blåstången för sin egen överlevnad. T ex många kommersiellt viktiga fiskar använder
blåstången som sin barnkammare och söker sin föda här. (Foto: Hans Kautsky)
Grunda ekosystemens fauna:
På hårdbottnar är blåmussla (Mytilus edulis) det vanligast förekommande djuret. Även
kräftdjuret havstulpan förekommer med sina tydliga vita kalkskal. Svampdjuret tångbark
(Electra) kan ses som ett nät på t ex blåstång och andra ytor. Av de nässeldjur (hydrozoer)
som förekommer är brackvattenshydroiden Cordylophora den vanligaste, vilken är en sentida
invandrare. Denna kan ses fästad på alger, stenar eller andra fasta ytor.
På mjukare bottnar är östersjömusslan (Macoma baltica) vanligt förekommande. Ett flertal
sötvattensnäckor förekommer också (t ex Theodoxus, gamla Lymnaea -numera Radix). Flest
individer av dessa finns i närheten av sötvattensutflöden.
Kräftdjuret skorv (Saduria) är iögonfallande och vanlig, liksom märlkräftor och pungräkor.
Sötvattensvampen Ephydatia är att särskilt omnämna då den kan förekomma frekvent. Den är
vattenfiltrerare och har ibland motsvarande roll som blåmusslan i egentliga Östersjön. Ett
intressant faktum är att den oftast lever i symbios med alger och blir grönaktig (ursprungligen
blekt gulaktig) och är då förmodligen helt självförsörjande, ett litet ekosystem för sig.
Ephydatia är vanligare i Bottenhavet än i egentliga Östersjön.
115
Bland de fiskar som förekommer finns ett flertal som ofta är förbisedda, t ex kantnålar,
smörbultar etc.
Fig. 65. Kusttobis (Ammodytes tobianus) simmar gärna i stora stim längs kusten
och söker föda i blåstången. Den lever på finsandiga och rena bottnar och gräver
Viktiga
reproduktionsområden
fisk:
snabbt ner
sig om den känner sig för
hotad.
(Foto: Henrik Bjerneld)
Flera fiskarter nyttjar grunda områden i havet för lek och uppväxt av sina yngel. Nedan följer
beskrivning av några sådana arter.
Sik
Den havslekande sikens yngel hittar man kort tid efter kläckning i grunda strandområden,
främst på grunda rena sandbottnar där de stannar upp till tre månader. Sannolikt ligger därför
de huvudsakliga lekområdena i eller i nära anslutning till de grunda sandbottenområdena där
de växer upp (projekt intersik, www.intersik.se).
Det betyder att viktiga områden för sik sammanfaller ej med områden med höga naturvärden
utifrån växtlighet. Stränderna där sik leker ska inte ha mycket sedimentation. Siken är på så
sätt känslig för övergödning och igenväxning. Den påverkas även negativt av muddring,
vilket orsakar grumling och ökad sedimentation. En inventering av sikyngel har gjorts i Höga
Kusten (2010). De lokaler där flest yngel påträffades var långgrunda och inte helt exponerade
för havet, vilket även gör dessa lokaler mer känsliga för övergödning och igenväxning (Fig.
66).
116
Fig. 66. Kartan ovan visar lokaler som inventerades på sikyngel under 2010 inom
fiskeprojektet. Siffran vid de inventerade lokalerna i kartan anger antalet fångade yngel.
Kartan visar även resultatet av en intervjustudie där fiskars lekområden efterfrågades.
(Källa: Inventering utförd på uppdrag av länsstyrelsen Västernorrland, Intervjustudie
utförd av Fiskeriverket 2003)
Siklöja
Det råder en viss osäkerhet kring siklöjans lekhabitat eftersom arten fångas innan den leker på
grund av att rommen då håller en högre kvalitet. Troligtvis leker den på sand, grus och hård
lera på 0-5 m djup, men den kan även leka i djupare miljöer. Leken sker från oktober till
december (www.fiskeriverket.se, april 2011). Siklöja förekommer i Västernorrland i sabnad
med de stora älvarna. I BSPA-området sker leken främst i Norafjärden (se Fig. 67).
117
Fig. 67. Kartan visar resultatet av en intervjustudie där fiskars lekområden efterfrågades.
(Källa: Intervjustudie utförd av Fiskeriverket.)
Strömming
Strömmingen leker antingen i närheten av kusten, vanligen på 1-5 m djup, eller på bankar i
havet på djup ner till 100 m (www.fiskeriverket.se, april 2011). Leken sker ovanför sand-,
grus- eller stenbottnar. Såväl vår- som höstlekande former finns. Äggen sjunker till botten där
de bildar stora aggregat. Då strömmingsynglen kläcks är de 6-7 mm långa, genomskinliga och
trådtunna. Strömmingsynglens viktigaste föda är djurplankton i olika utvecklingsstadier. Se
Fig. 67 för viktiga lekområden för strömming i BSPA-området.
Abborre och gädda
Gädda och abborre leker i grunda vikar med vegetation för att undvika att rommen hamnar i
syrefattigt vatten i anslutning till bottensediment. Gäddan leker mars-maj och abborren apriljuni. Rommen fästs i vegetationen. Såväl abborre som gädda är varmvattenarter och är de
beroende av grunda, skyddade vikar som värms upp snabbt på våren. Arterna stannar i samma
områden också under uppväxtperioden, vilket gör att dessa områden bedöms som lika sårbara
året runt. Det är även vanligt att kustbestånd vandrar upp i sötvatten för lek (Fiskeriverket
2010).
118
Under vintern finns abborren på djupa bottnar, ner till ca 60 m djup. Sommartid samlas de
dock gärna i vegetationen på grunt vatten. Gäddan är som mest rörlig i samband med lek,
medan den på övriga tider på året är relativt stationär och då vanligen lever strandnära i skydd
av vegetation.
Fig. 68. De grunda skyddade
havsvikarna utgör lek- och
uppväxtområden för t ex abborre
och gädda. (Foto: Nigel Tooke)
Fig. 69. Kartan ovan visar potentionella lekområden (GIS-analys) för abborre och gädda
framtagna inom fiskprojektet (Länsstyrelsen, 2010).
119
2.8.4 Stränder
Strandens flora:
Strandvegetationen varierar mycket mellan de karga, branta klippavsnitten och de rikare,
grunda vikarna däremellan. På grund av den branta kusten är strandbältena ofta mycket smala
och starkt påverkade av sötvattensutflöden. Detta och bristen på strandängar gör att vissa arter
förekommer sparsamt inom området, dessutom är området ett växtgeografiskt gränsland, där
många arter har sin nordgräns och tvärtom.
De artrikaste och ovanligaste biotoperna är:
Havsstrandängar
Sumpskogar (inklusive klibbalskogar)
Vattendragsmynningar (vattendrag som är vattenförande året om)
Grunda bottnar
De rikaste skogarna utgörs ofta av skogsraviner, äldre granskogar och små lövsumpskogar.
I samband med kustinventeringarna (strandinventering av främst växter) har cirka 500
kärlväxtarter noterats i BSPA-området, en del underarter samt varieteter, samt ett tiotal
makroalger. De inventeringar som är medräknade utfördes under fältsäsongerna 2002, 2003,
2005, 2006, 2007, 2008 och 2009. (Se olika kustinventeringar utförda på uppdrag av
länsstyrelsen och Kramfors kommun). Kartläggningen har omfattat strandskyddat område,
maximalt 200 m upp på land, samt i vattnet ut till cirka 1 m djup. Förutom det har Höga
Kusten leden inventerats åren 2006 och 2007 (samordnat kommunalt naturvårdsprojekt
Örnsköldsvik och Kramfors.)
Drygt 200 arter av kärlväxter har kallats för speciella, vilket innebär att de är lokalangivna i
Jan Mascher´s Ångermanlands flora. De speciella arterna är i regel ovanliga, men det kan
också röra sig om arter där det råder brist på kunskap, arter som minskar eller ökar betydligt,
arter som ändrar utbredningsområde, arter som genetiskt håller på att glida isär till nya arter,
eller tvärtom, eller annat skäl till att det är viktigt att känna till artens utbredning och existens.
41 kärlväxtarter som tidigare bara var kända på ett mindre antal lokaler, har observerats på en
eller flera lokaler under kustinventeringarna i området. Dessa arter är: vejde, baltisk marviol,
sibirisk lärk, hassel, strandpilört, strand-, spjut- och brådmålla, svalört, hjulmöja, hornsärv,
nejlikrot, trollsmultron, småsileshår, strandlysing, lind, jättebalsamin, amerikansk dunört,
axslinga, videkornell, strandloka, strandkvanne, uppländsk vallört, klolånke, strandgroblad,
hässleklocka, grönskära, strandgråbo, klappermolke, parksallat, vattenpest, späd-, bäck- och
slidnate, skaftsärv, krollilja, veke- och grodtåg, nickskära, strandmyskgräs och dvärgsäv.
Kärlväxtarter som bedöms ha minskat i området är exempelvis låsbräkenarter, samt fält- och
ängsgentiana på grund av att hävden minskar och att de betade strandängarna blir allt färre.
Däremot har exempelvis följande kärlväxtarter troligen ökat i området de senaste årtiondena:
vresros, jättebalsamin, amerikansk dunört, jordreva, besksöta, parksallat, vattenpest,
svärdslilja, strandråg och vass. Två av skälen till ökningen är den ökande kvävebelastningen i
landskapet och den globala uppvärmningen som gör att gränser för växtzoner flyttas.
Arter med sin huvudsakliga nordgräns här är exempelvis ryltåg, strandmyskgräs, dvärgsäv,
stubbtåg, pilblad, strandloka och gökblomster. Nordliga eller västliga växter som går ner i
området är exempelvis slidnate, grönbräken, hårmöja, björnbrodd, fjällkåpa, fjällnejlika,
120
klynnetåg, tagg- och kambräken. Den enda endemiska arten är strandtrav, som finns i en
vanlig kal form och en ovanligare hårig form. Några arter har utbredningslucka, eller är
ovanliga inom området, till exempel gulkämpar, strandaster, havtorn, strandkvanne,
havssälting, sandvide och ormtunga.
Sammanfattning flora
Följande förhållanden utgör den viktigaste bakgrunden till BSPA-regionens status som ett
område med enastående mångfald i miljöer och flora på stranden.
1. Bergigt kustlandskap med en för Östersjön och Bottenhavets kuster unik topografi.
2. Näringsfattigt urberg och rik vulkanisk berggrund, huvudsakligen diabaser.
3. Den i höjdled ansenligaste landhöjningszonen i världen.
4. Unik mosaik av varierande miljötyper i en endast 8-18 km bred kustzon.
5. Branta landhöjningsstränder vid brackvattenhav utan inverkan av tidvatten.
6. Landhöjningsberoende vegetationszonering på rika sediment och skalgrus.
7. Milt klimat (Golfströmmen) med lång vegetationsperiod. Lokalt oceaniskt klimat med
hög luftfuktighet, unikt förhållande kring Östersjön och Bottenhavet.
Stränder med höga naturvärden visas på efterföljande utvikskarta.
Strandbiotoper:
Med strandbiotoper avses i detta sammanhang de olika biotoper som kan förekomma inom
strandskyddat område i regel i direkt anslutning till havet, men i vissa fall en bit in på land
exempelvis skogsbiotoper. Beskrivning nedan avser främst kärlväxternas anpassning och
utbredning.
Klippstränder
Den öppna exponerade kusten domineras av klippstränder och är mycket artfattig på
kärlväxter. I de brantaste partierna och på de blanka hällorna får få växter fäste, men några
bland de arter som klarar det är t ex vanligt saltgräs. En del andra arter kan leva här med fäste
i klippspringorna, så som exempelvis flockfibbla, fackelblomster, gul fetknopp, kärleksört,
fårsvingel, fjällnejlika och krypnarv. Ormbunkar som hällebräken, svartbräken och
gaffelbräken kan också växa i skyddade skrevor och springor.
Block-, sten- och grusstränder
Dessa typer av stränder bildar oftast en mosaik där de olika materialen avlöser och går in i
varandra på ett oregelbundet sätt. I vikar är det oftast en gradient med det finare materialet
längst in. På blockmarker är vegetationen fattig, men ökar då inslaget av sten och grus ökar
och kan bli mer riklig där det finns finare sediment uppblandat. Här kan man hitta arter som
krypven, strandärt, strandråg, gultåtel eller hybrid gultåtel/ tuvtåtel, rödsvingel, östersjötåg,
rörflen, strätta, strand- och flädervänderot, strandkrypa, gåsört, vattenmåra, slåtterblomma,
pors, åkermolke, ormtunga, klapperögontröst, strandloka och kråkvicker. I albården finner
man exempelvis frossört, åkerfräken, kärrviol, älgört och åkerbär.
Sandstränder/dyner
Sandstränder förekommer i skyddade vikar och består ofta av mycket finkornig sand. Här
finns få växter, men några lyckas etablera sig, speciellt om det finns tångvallar.
Karaktärsväxter är strandärt, saltarv, strandråg, strandglim, vresros, gåsört, backtimjan och
ibland även brunskära, vanlig pilört och strandpilört.
121
Finsedimentstränder
Längst in i skyddade vikar förekommer ofta finsediment. Många av dessa är nästan helt
igenvuxna med vass och vassen konkurrerar ut de flesta andra växter, däremot kan den vara
till nytta för en del fågelarter. Där vassen inte fått fotfäste finns ganska rik flora av exempelvis
blåsäv, nål- och dvärgsäv, norrlands-, vass- och flaskstarr, kråkklöver, älgört, salttåg, källört,
madrör, knapp- och agnsäv, topplösa, ängsull, toppdån, grönskära, vattenmåra,
strandmyskgräs, åkerbär, fläder- och strandvänderot och hönsbär.
Klapperfält
I sänkor och svaga sluttningar ligger ofta klapperfält, där stenarna har nötts mer eller mindre
runda mot varandra av havets bränningar i tidigare skeden av landhöjningen. Den
finkornigare moränen har samtidigt spolats bort och kvar blir en mycket artfattig miljö. På
begränsade områden, där en del humus och förna ansamlats kan ett fåtal arter slå rot
exempelvis gran, nordkråkbär, mjölon, kruståtel och ängskovall.
Branter och sydväxtberg
Många av områdets berg har större eller mindre partier avsatta i lodräta branter, där olika
lokala skillnader beträffande berggrund, vattentillgång, insolation (instrålning) etc. möjliggör
en växlande och ofta rik flora, exempelvis tjärblomster, backtimjan, stinknäva, liljekonvalj,
smultron, olvon, getrams, bergsslok, vispstarr och ormbunkarna stenbräken, stensöta,
gaffelbräken och svartbräken.
Hällmarkstallskog
Största delen av området utgörs av skogbevuxna hällmarker och domineras av tall, som på
vissa områden är vindpinade martallar. En del granar kan förekomma, ofta med en
mattliknande grentillväxt vid basen. Området är till stor del torrt och övrig vegetation består
av ren- och bägarlavar, mjölon, lingon, ljung, ekorrbär, ängskovall, skogsstjärna, kruståtel etc.
Blandskog
Barrskog och lövskog, med björk, oftast vårtbjörk, gråal, rönn, sälg, asp. Vegetationen är ofta
frisk och ekbräken- risartad, med arter som, hus-, vägg- och kvastmossa, lingon, blåbär,
gullris, skogsstjärna, skogs- och ängskovall, ekorrbär, harsyra, norrlands- och skogsviol,
skogsfräken, vårfryle, linnea och björkpyrola.
Granskog
Ett mindre antal skogar i området domineras av gran. Lövträd som vårtbjörk, rönn, gråal, sälg
förekommer, liksom tall. Vattentillgången är ofta god och blåbärsris, husmossa och örter är
vanligast förekommande. Vegetationen är ofta frodig med arter som midsommarblomster,
borsttistel, älgört, bergsslok, hässlebrodd samt ormbunkar som hult-, ek-, skogs-, nord- och
majbräken. På några ställen finns mycket rika granskogar, speciellt på basisk berggrund eller
där det finns skalgrusbankar. Här kan finnas arter som blåsippa, trolldruva, tibast, skogstry,
skogsnattviol, skuggviol, myskmadra, ormbär, liljekonvalj och ormbunkar som träjon och
strutbräken.
Myrar
Myrarna når ofta inte ut till stranden, men förekommer ibland och är då mest att betrakta som
kärr. Det är oftast fattigkärr (näringsfattiga kärr), men några medelrikkärr har påträffats där
det finns basisk berggrund eller i anslutning till skalgrus. Vegetationen består av tuv- och
ullsäv, ängsull, blåtåtel, rundsileshår, nål-, tagg-, norrlands-, flask-, hund- och trådstarr,
122
blåtåtel, dybläddra, pors och jungfru-marie nycklar. Lite ovanligare arter är, storsileshår, vit-,
och knagglestarr, vitag, gräs- och kärrull, skogsnycklar och myggblomster.
Torrängar
Torrängar uppträder på soliga sluttningar på sand eller grus. Jordtäcket är tunt och ofta ser
man berg i dagen på flera ställen. De är vanligtvis små och fragmenterade och i regel är det
den övre delen av sluttningen som har egentlig torrängsvegetation. De är starkt kulturgynnade
och växer igen om de får stå ohävdade. Karaktärsarter är exempelvis bockrot, slåtterfibbla,
röllika, blåklocka, fem- och vårfingerört, tjärblomster, vispstarr, sanddraba, skogsklöver och
backnejlika.
Havsstrandängar
Beroende av områdets topografi är strandängar vid havet sällsynta, men på några ställen är
stranden så pass långgrund att små strandängar kunnat utbildas. De är lågvuxna och hyser
arter som madrör, gåsört, agn- och knappsäv, ävjebrodd, tiggarranunkel, bitterpilört och
ävjepilört på starkt utsötade stränder. Det är ovanligt med hävd, men på några ställen
förekommer strandbete, med mestadels nötkreatur och ibland hästar.
Sumpskogar inklusive klibbalskogar
Dessa oftast små områden har höga naturvärden därför att de är oexploaterade med olikåldriga
träd, ofta även död ved och hyser ett speciellt växt- och djurliv. Floran kan bestå av arter som
till exempel ormbunkarna maj-, nord-, skogs-, ek- och hultbräken, gren- och brunrör,
dvärghäxört, borsttistel, kärrfibbla, skogs- och jungfru marie nycklar, skogs- och kärrfräken,
älgört, humleblomster, ögon- och klotpyrola, ormbär, blodrot, hägg, moss- och kärrviol.
Raviner, vattendragsmynningar och estuarier
Längs bäckar och en del åar, beroende på topografin så har raviner bildats på vissa ställen som
kan vara mycket artrika. Exempel på arter är trolldruva, blå- och vitsippa, maj-, nord-, skogsoch strutbräken, grenrör, borsttistel, kärrfibbla, tibast, älgört, midsommarblomster,
revsmörblomma, humleblomster, knärot, skogsfibbla, skogssallat, hässlebrodd, harsyra,
ormbär, lund- och kärrgröe, blodrot, måbär, skogsstjärna, blåbär, moss-, kärr-, norrlands-,
under- och skogsviol. Vid vattendragsmynningar har estuarier utvecklats ibland, som kan
hysa både brackvattenarter och sötvattenarter som till exempel blåsäv, vass, sjöfräken, ål-,
gädd-, rost- och gräsnate, gul- och nordnäckros, vatten- och dvärgbläddra, hårslinga, agn- och
knappsäv. Med estuarier menas mynningsområden, med bräckt vatten. Sött vatten från
vattendraget blandas med det saltare havsvattnet. Minskad strömhastighet bidrar till en
ansamling av finare sediment som ofta formas till ett delta.
Grunda vikar och bottnar
Denna biotop är mycket artrik speciellt de grunda vikarna som ligger i ett skyddat läge för våg
och vindexponering. De värms snabbt upp under soliga dagar. Längst in i vikarna finns ofta
finsediment och sand vilket är en förutsättning för en rik flora. Ofta mynnar också en bäck i
den grunda viken, vilket även det gynnar vegetationen. Landstrandväxterna är till exempel
strandranunkel, topplösa, frossört, kabbleka, grå-, hund-, flask-, norrlands- och vasstarr, gråoch klibbal, strätta, vårtbjörk, gren- och madrör, kråkklöver, mjölkört, älgört, vattenmåra,
strandärt, höstfibbla, baldersbrå, rödblära, vattenklöver, slåtterblomma, kärrspira, kärrsilja,
sprängört, hästskräppa, svartvide, jolster, flädervänderot, kråkvicker, norrlands- och kärrviol.
Grunda vikar och bottnar är även mycket viktiga biotoper för fiskar och fåglar. Här är
näringsomsättningen stor, vilket ger goda möjligheter till födosök för både fåglar och fiskar.
123
Avsnörda havsvikar
Avsnörda havsvikar är ett relativt begrepp, beroende på vilket tidsperspektiv man lägger in.
Alla sjöar i området har avsnörts från havet sedan den senaste istiden. De undersökta objekten
har i stort sett samma karaktärsarter som insjöar, till exempel vass, blå- och nålsäv,
strandranunkel, revsmörblomma, topplösa, norrlands-, flask- och vasstarr, gråal, strätta,
vårtbjörk, gren- och madrör, kråkklöver, hönsbär, tuvtåtel, mjölkört, sjöfräken, älgört,
vattenmåra, höstfibbla, rödblära, vattenklöver, gul- och nordnäckros, blåtåtel, pors,
slåtterblomma, kärrspira, kärrsilja, sprängört, gåsört, åkerbär, hallon, hästskräppa, svart- och
grönvide, jolster, flädervänderot, kråkvicker och kärrviol.
Tjärnar, hällkar, gölar etc.
I en del mindre vattensamlingar finns en artfattig vegetation. Exempel på växter är ängsull,
liten ärt-, hund- och gråstarr, vass, sjöfräken, gul- och nordnäckros, gäddnate, kråkklöver,
blåtåtel, dybläddra, ullsäv och kabbleka.
Annan påverkad mark
Dikeskanter, vägrenar, vändplaner, badplatser etc. i direkt anknytning till utvalda biotoper har
en del intressant flora, exempelvis gatkamomill, röd- och vitklöver, vit sötväppling,
luddhavre, rev-, maj- och vanlig smörblomma, brunört, tätört, trampört, kvickrot och timotej.
Strandens fauna:
Kunskapen om strandens fauna är bristfällig och skulle behöva kompletteras med
inventeringar. Fågellivet är dock välkänt tack vare Ångermanlands ornitologiska förening och
presenteras i kap 2.8.5.
Bäver och mink finns allt vanligare vid Höga Kusten s stränder och gråsäl syns tämligen ofta,
ibland kan även vikaresäl förekomma.
Insektsfaunan visar liksom floran på många utposter från skilda håll. På de artrikt blommande
torrängarna vid kusten finns nordliga utposter av sydliga fjärilar som guldljusmott,
gördelljusmott och ljusgrå lövmätare. En rödlistad skalbagge, lundbroklöparen, är känd
nordligast på Rävsön i Nordingrå. Barrpraktbaggen kan finnas på tallhällmarker i höglänt
terräng nära havet.
T.ex strandängar är mycket viktiga miljöer för ett stort antal organismgrupper, bland annat
groddjur, insekter och fåglar. De används som rastlokaler av flyttande fåglar på väg både till
och från sommarvisten, men också som häcknings- och födosökslokaler. Strandängar är
mycket känsliga för föroreningar då de med svårighet återhämtar sig.
Strandskalbaggar
I kustinventeringen (strandinventering) har även inventering av strandskalbaggar (Coleoptera)
ingått. Under tre år har 43 lokaler i länet inventerats på strandskalbaggar. Inventeringen
omfattade i stort sett alla opåverkade sandstränder längs hela länets kust och ett antal mer eller
mindre påverkade stränder. Av dessa lokaler är 33 sandstränder, som är det mest lämpliga
materialet att gräva ner fällor på. I övrigt handlar det om grus-, strandängs- eller skogslokaler.
Totalt har 232 arter hittats i länet. 8 arter finns på 10 lokaler eller fler och kan sägas vara de
vanligast förekommande. Lagria hirta är länets vanligaste art av strandskalbagge enligt
inventeringen och har återfunnits på 25 lokaler, följt av Dolichosoma lineare (22 lokaler) och
Bruchus loti (17 lokaler). Att säga något om spridningen över länet för olika arter är svårt när
124
arterna inte förekommer frekvent på fler lokaler. Tittar man på de vanligaste skalbaggarna så
förekommer arterna spritt över hela länet förutom Phalacrus carisis som i huvudsak
förekommer i midälvakusten med 9 av 12 förekomster, samt Negastrius pulchellus som helt
saknas i Höga Kusten området.
2.8.5 Fåglar med havsanknytning
De viktigaste och mest skyddsvärda fågelöarna i området är dels de redan fågelskyddade
öarna: Väster- och Mellanskär, Värnsingsklubbarna, Flasan, Gråbuten, Ratan, Gnäggen,
Skorpan och Gåsen, Långskärsklubb och Grönviksflasen. Öar som inte har skyddstatus men
kanske borde ha det är: Kvarngrönnan, Vågöholmen, Ronögrundet, Otterkäret, Öster- och
Västervärnsingarna och Ronögrundet.
Fågellivet längs Västernorrlandskusten har dokumenterats dels genom tre övergripande
kustfågelinventeringar 1973, 1987 och 1999 (Pettersson 1999, Grenmyr & Holmqvist 1994).
Dessutom har riktade inventeringar gjorts vad gäller förekomsten av storskarv samt alkor
under 2000-talet (för alkorna är det främst på Gnäggen). Trenderna under perioden 1973-1999
är generellt att samtliga fiskätande sjöfåglar har ökat samt att även att stora vegetationsätande
arter som t.ex. knölsvan, kanadagås och grågås har ökat.
Täthet och individantal
Högsta artantalet av sjöfåglar hittar man vid Grundsundakusten med i snitt 9,4 arter per ö och
näst bäst är den yttre brantkusten med 8,9 arter per ö. Högsta individantalet sjöfåglar finns i
yttre brantkusten med 125,5 ex per ö.
Gäss och änder
Speciellt tydliga uppåtgående trender visar arterna kanadagås från 1 par 1973 till 246 par
1999 och knölsvan från 2 par till 49 par. Även grågåsen har ökat. En ny art, vitkindad gås, har
börjat häcka här och torde ha ett bestånd på kanske 20-30 par nu från Grundsunda ner till
Gaviksfjärden. Ökning av dessa arter kan bero på en ökad eutrofiering (övergödning) med
mer föda, vegetation, för dessa arter.
Sjöfåglar och vitfåglar
Arter med stark populationsökning är ejder som har ökat från 233 till 1690 par, fiskmås från
1070 till 2186 par, fisk/silvertärna från 530 till 1463 par och storskarv från 0 till 615 par
(inventeringar 1973 samt 1999). Under 2000 talet har storskarven ökat till 1113 par 2008 men
det har även varit en minskning av beståndet vid räkningar 2005 och 2006. Arten har också
bekämpats (äggprickats och skjutits) både lagligt men framförallt olagligt. Skräntärna och
kustlabb har ökat under perioden. Skräntärna är en art som det finns utformat ett
åtgärdsprogram för (en så kallad ÅGP-art, se kap. 2.6.3) eftersom skräntärnan är en av våra
mest hotade arter i landet. Arter med vikande population är bl.a. skrattmås som ökade från
800 till 2443 par mellan 1973-1987 men sedan minskade kraftig till 617 par 1999 samt silltrut
från 500 till 384 par. Silltruten har idag sitt starkaste fäste i Grundsundakusten.
Alkor
Alla tre arterna (tordmule, tobisgrissla och sillgrissla) har haft tydliga uppgångar
populationsmässigt. Tordmule har ökat från 75 till 1000 par åren 1973 till 1999 och fortsatt att
öka sedan dess. Bara på Gnäggen visade inventeringen 2008 på 1050 par. Tordmulen har
börjat häcka på fler öar under den senaste 35 årsperioden. För tobisgrissla är ökningen från
125
160 par 1973 till 584 par 1999 och för sillgrisslan märks den procentuellt sett största ökningen
från 2 par 1973 till 17 par 1999. Nu (2010) beräknas beståndet av sillgrisslor på Gnäggen vara
ca 200 par. Sillgrisslan verkar gynnas av storskarvens ökning eftersom de väljer att häcka mitt
i skarvkolonin på Gnäggen. Sillgrissla är för övrigt en art som det pågår ett
monitoringprogram vad avser miljögifter på i Östersjön.
Vadare
Av vadarna så har mindre strandpipare och strandskata ökat något medan roskarl och rödbena
sedan 1987 visar en vikande population fram till 1999.
Rovfåglar och ugglor
Under perioden 1973 till idag (2010) har berguv kommit tillbaka i skärgården genom bl.a.
utplantering av berguvar genom projekt Berguv Nord. Havsörnen har etablerats sig som
häckfågel i Höga Kusten sedan 2004 och fem kända revir med bon finns men det kan finnas
det dubbla. Fortfarande saknas dock pilgrimsfalken i Höga Kusten s brantberg men den torde
etablera sig kanske redan men ett eller flera par inom den närmaste femårsperioden.
2.8.6 Sötvattensekosystem
Skyddsvärda sötvattensmiljöer, sjöar och vattendrag definieras som:
1. Naturliga miljöer. Sjöar och vattendrag lite påverkade av människan är alltid
värdefulla.
2. Hotade arter. Sverige har ett ansvar att bevara den biologiska mångfalden, så hotade
arter kommer alltid att vara viktiga i bevarandearbetet. Exempel på hotade arter som
förekommer i BSPA-området och som finns i sötvatten är: utter, flodkräfta,
flodnejonöga,
större
vattensalamander
och
flodpärlmussla.
Fungerande
flodpärlmusselbestånd är även en indikator på naturliga miljöer.
3. Biologisk funktion. Områden som är viktiga för olika typer av arter, vilket kan vara
såväl vanliga som ovanliga arter. Exempel på viktiga områden är lekområden, fisklösa
sjöar, vandringsvägar och rastplatser. Även lekområden för vanliga arter så som
abborre är enormt viktiga.
Områden som uppfyller flera av dessa kriterier är extra värdefulla. Dessa kriterier gäller inte
bara i BSPA området utan är generella.
Sötvattnets fauna:
Ett bra exempel på en art som indikerar skyddsvärda sötvattenmiljöer är flodpärlmusslan
(Margaritifera margaritifera).
Flodpärlmussla
Sötvattenmusslor minskar över hela världen och familjen flodpärlmusslor är generellt hotade
inom hela sitt utbredningsområde. I mellaneuropa har populationerna av flodpärlmusslor
minskat med 95 %, och listas av internationella naturvårdsunionen (IUCN) som ”starkt hotad”
(endangered) globalt. Artens tillbakagång i Sverige har medfört att den även i den svenska
rödlistan är upptagen som starkt hotad. En genomgång av artens förekomst i Sverige visar att
den finns i mer 550 vattendrag, från Norrbotten till Skåne. Saknas gör den bara på Gotland,
Öland, i fjällkedjan, centrala Götaland och nordöstra Svealand. Skandinaviska halvön utgör
idag artens starkaste fäste i Europa. Västernorrland har flest vattendrag i Sverige med
förekomst av musslan, vilket innebär att länet har ett internationellt ansvar för artens
126
fortlevnad. Genomgången visade även att rekryteringen av nya musslor endast fungerar i ca
50 % av landets vattendrag och att situationen för arten försämrats de senaste tio åren.
Orsaken till varför flodpärlmusslan är så hotad hänger samman med dess livscykel.
I början av sommaren sprutar hanmusslan ut spermier i vattnet vilka förs nedströms av
vattenströmmen och når via honmusslans inströmningsöppning ägganlagen i honans gäle som
då kan befruktas. I slutet på sommaren efter 4-6 veckor har de utvecklats till glochidielarver.
Honan sprutar ut larverna vilka i sin tur måste hamna på antingen en lax- eller öringgäle för
att livscykeln skall kunna fortgå. I början av nästa sommar, efter ca 10 månader, har larven
ombildats till en färdig mussla och dess frilevande stadium på botten av ett rinnande vatten
kan börja. Efter ca 15-20 år blir musslan könsmogen och deltar sedan i reproduktionen tills
den dör. Den äldsta musslan som åldersbestämts i Sverige var hela 280 år! Framförallt de
första 5-8 levnadsåren, då musslan ligger nedgrävd i bottensubstratet, är kritiska men även
vattenkvalitet och tillgången på fungerande värdfisk är viktiga faktorer för att flodpärlmusslan
skall finnas i livskraftiga populationer.
Flodpärlmusslans livscykel medför att den är mycket känslig för störningar, och att dess
hotbild kan sägas vara komplex. Därför anses den vara en mycket god indikator på naturliga
förhållanden. Om livscykeln fungerar så innebär det att många andra arter kan finnas och kan
därför även anses vara en paraplyart i vattenlandskapet. Flodpärlmusslan äter organiskt
material som den filtrerar ur det rinnande vattnet, och gör därigenom vattnet klarare. Dess
förekomst på vattendragets botten ökar dess yta och ökar därmed produktionen av bottendjur.
Det är två exempel som visar att arten även kan sägas vara en nyckelart i vattendragen. I
naturvårdssammanhang har den en självklar roll som flaggskeppsart trots att det är ett
ryggradslöst djur som lever under vattenytan. Länet är koordinator för Sveriges
åtgärdsprogram för flodpärlmusslan.
Fisk i sötvatten
I sötvattenområdena inom BSPA finns bland annat abborre, gädda, mört, löja, braxen, öring,
lax (under sina första levnadsår samt senare under sin lekvandring), harr, lake, simpa, gös,
gers, röding, id, ål, stäm, nejonöga och flodkräfta. Det finns flera arter av fisk som rör sig
mellan hav och sötvatten. Exempel på sådana arter är lax och havsöring.
Lax (Salmo salar) är en vandringsfisk som finns i vissa vattendrag samt i alla Sveriges
omgivande hav. Efter att ha kläckts i rinnande vatten stannar laxungarna kvar i älven under 15 år innan de vandrar ut i havet. Efter 1-4 år i havet återvänder laxen sedan till sin hemälv för
att leka. Leken sker under september-november i strömmande vatten över grus- och
stenbottnar (www.fiskeriverket.se, april 2011).
Öringen (Salmo trutta) leker på grusbottnar i strömmande vattendrag under hösten. Rommen
kläcks under senvinter/våren. Den unga fisken stannar i vattendraget under något/några år
(bäcköring hela livet) innan de vandrar ut i en större sjö eller havet. Öringen stannar i sjön
eller havet tills den uppnår könsmognad då den vandrar tillbaka till det vattendrag där den
föddes för att leka (www.fiskeriverket.se, april 2011).
Havsöring (Salmo trutta trutta) är öringartens havsvandrande ras. Precis som laxen vandrar
den som ung ut i havet, men stannar oftast närmare kusten under sin uppväxt. Som vuxen blir
dock havsöringen mindre än laxen (www.fiskeriverket.se, april 2011).
127
Lax och havsöring förekommer inom BSPA-området. Flera vattendrag inom BSPA-området
har viktiga reproduktionslokaler för lax och/eller havsöring (se kap 2.8.8 Värdefulla marina
områden). Det finns även vattendrag utanför BSPA-området som förser området med laxoch/eller havsöring, t ex Moälven och Idbyån. Det är viktigt att följa beståndsutvecklingen i
samtliga vattendrag som bidrar med lax och havsöring till BSPA-området. Inom området
finns även stationär öring som inte vandrar ut i havet.
Fig. 70. Harr (Teckning: Lars-Ola Norén)
Harr (Thymallus thymallus) förekommer
främst i klara och syrerika älvar, strömmar och
sjöar samt efter stora delar av Bottniska vikens
kust. Leken sker på grund vatten om våren och
försommaren (april-juni). Harren blir
könsmogen vid en ålder av 2-6 år och kan bli
minst 14 år gammal (www.fiskeriverket.se,
april 2011).
Vattensalamander
Vattensalamandern är ett av våra mest anonyma groddjur. Bland gemene man är det få som
har sett den. Den lever ett undanskymt liv under stenar och murkna trädstammar i fuktig och
lövrikmiljö. I Sverige finns två arter av vattensalamander, större och mindre
vattensalamander. Salamandrar tillhör gruppen svansgroddjuren (familj Salmandridae). Större
vattensalamander finns utpekad inom EU:s nätverk Natura 2000 (se kap. 2.4.5). Utbredningen
sträcker sig längs kusten från södra Sverige upp till Västernorrlands län. Trots namnet är den
ett landdjur och i vattnet går den ner för att fortplanta sig. Varsamt lägger den större
vattensalamanderhonan varje ägg i skydd av ett blad som viks runt ägget. Upp till 300 ägg
kan läggas av en hona, men p.g.a. ett kromosomfel hos arten så utvecklas inte mer än 50% av
äggen.
Den större vattensalamandern blir upp till 18 cm lång och har ganska stora krav vid val av
lekplats. Det är endast i fisktomma sjöar som den väljer att reproducera sig i, med undantag
för ruda, som inte tycks utgöra något större hot. Vattenförekomsten måste även vara
permanent, så att den inte torrläggs delar av året. Vattnet får inte vara försurat (pH<5,0) och
biotoper med höga kvävehalter väljs också bort av den större vattensalamandern. Vattnet bör
ha god vattenkvalitet och vara omgiven av fuktig, lövdominerad skog, gärna med stor andel
död ved.
Den mindre vattensalamandern är mindre till storlek och mer frekvent förekommande längs
länets kust. Den anses ha lägre preferenser vid val av habitat än den större arten och kan ofta
ses i mindre vattenförekomster som t.ex. hällkar. Den finns dessutom nästan alltid i samma
vattenförekomster som den större arten.
Hotet mot salamandrar, framförallt mot större vattensalamandrar, är som redan nämnts
problem vid reproduktion. Ett annat problem i samband med reproduktionen är att en
population oftast består av delpopulationer som är spridda över ett område med flera
småvatten. De mosaiker av småvatten som krävs för att uppnå en stark population blir idag
mer och mer sällsynta. Skogsbruket har effektiviserats och en kalavverkning mellan
småvatten innebär problem för salamandrarna. Barriäreffekten blir påtaglig, hydrologin
ändras och även om inte våtmarker dikas ut så ökar solinstrålning, med risk för uttorkning
som följd. Även vattenkvalité påverkas av en avverkning. Vattensalamandrar har också
frekvent förekommit i jordbrukslandskapet med alla dammar som användes där, men många
dammar används inte längre eller så används de som fisk eller kräftvatten. Dessa är starka
predatorer på salamandrars ägg och yngel. En göl eller damm, med konstaterad förekomst av
128
större vattensalamander har därför starkt indikatorvärde på god vattenkvalité, fisktomhet och
signalerar att här kan det finnas många andra predatorkänsliga arter. En stark population
indikerar även att det finns en mosaik av flera lämpliga vatten inom en mindre radie. Det är
inte särskilt väl undersökt, men litteraturen uppger från ca 400 m till ca 1 km som minsta
avstånd mellan småvatten för att uppfylla särskilt den större vattensalamanderns krav på
spridningsmöjlighet och reproduktion.
I BSPA-området är förekomsten av större vattensalamander ovanlig och saknas helt norr om
Norrfällsviken. Den mindre vattensalamandern är inte så ovanlig och förekommer även längre
norrut i inlandet. Höga Kusten s kuperade landskap och låga förekomst av småvatten utgör
naturliga barriärer för spridningen av vattensalamandrar.
Flodkräfta
Flodkräftan är den enda sötvattenslevande storkräfta som förekommer naturligt i Sverige. Den
är nattaktiv, allätare och förekommer både i sjöar och rinnande vatten. Flodkräftan föredrar
grundare område nära strandlinjen där det finns gott om skydd i form av bland annat rötter
och sten. Den parar sig under hösten då vattentemperaturen börjar sjunka. Tillväxten varierar
kraftigt mellan olika vatten, beroende på temperaturförhållanden och tillgång av föda. Födan
består av djur, växter och delvis nedbrutet organiskt material (Fiskeriverket &
Naturvårdsverket, 2009).
Flodkräftan är akut hotad (Artdatabanken, 2010) och är en ÅGP-art (åtgärdsprogram för
hotade arter) (Fiskeriverket & Naturvårdsverket, 2009). Största hotet mot flodkräftan är
kräftpest, som slår ut hela bestånd (Fiskeriverket & Naturvårdsverket, 2009). Inom BSPAområdet finns flodkräftan på ett flertal lokaler (uppgift från Länsstyrelsen, 2010).
Sötvattnets flora:
Genom området rinner ett flertal åar, bäckar och diken. Mindre sjöar, tjärnar och små
vattensamlingar är vanliga. Artrikedomen av växter är inte särskilt stor och
artsammansättningen är inte särdeles ovanlig.
I de större åarna är vattenfloran rikast i sel och andra lugnflytande partier. Här finner man ofta
nordnäckros, gul näckros, gädd-, gräs- och ålnate, plattbladig igelknopp och andra
svårbestämda, ofta sterila igelknopp-former, svalting, hybrid mellan trubbpilblad och pilblad,
löktåg, sköldmöja, hårslinga, hästsvans och vattenbläddra. Till de mindre bäckarnas och de
vattenförande dikenas vattenväxter hör bland annat vek- och skogssäv, hästsvans, rostnate,
dvärg-, stor- och vanlig igelknopp.
I näringsrika långsamtflytande bäckar kan andmat, hästsvans och på vissa ställen missne
dominera växtligheten. Karaktärsväxter i de näringsrika sjöarna är exempelvis sjöfräken,
bladvass, gul näckros, ål-, gädd- och gräsnate, hästsvans, vattenklöver, andmat, flotagräs och
plattbladig igelknopp. Strax utanför området är både vattenpest och levermossan vattenstjärna
påträffad, vilka båda anses som invasiva arter. Vissa nya arter som, avsiktligt eller oavsiktligt,
förs in i landet kan ha negativ påverkan på den biologiska mångfalden, människors hälsa eller
orsaka samhällsekonomiska kostnader, kallas invasiva främmande arter (se även kap. 3.3.1).
På stranden där vattenståndet varierar och bladvassen inte brett ut sig kan nålsäv,
strandranunkel, sylört, fyrling, smålånke trivas, sällsynt även strandpryl.
I näringsfattiga sjöar växer ofta notblomster, hårslinga, nordnäckros, dvärg- och dybläddra, i
ovanligare fall även sump- och blekbläddra.
129
2.8.7 Terrestra ekosystem (innanför stranden)
Terrestra ekosystem beskrivs här endast översiktligt och tas ej upp under indikatorer, mål och
åtgärder. Detta eftersom fokus för planen är havet samt det som påverkar havet.
BSPA-området Höga Kusten kännetecknas av ett kraftigt kuperat landskap med bland annat
höglänta öar och havsvikar med mycket branta, ofta trädfattiga sidor med blandskog.
Höga och kalspolade berg är vanliga, liksom djupa dalgångar ofta med odlingsmark, avsnörda
sjöar eller havsvikar i dalbottnarna.
Skogarna domineras oftast av gran, vilka förekommer på drygt hälften av regionens areal.
Floran är oftast trivial (allmän, vanlig) med arter som kruståtel, vårfryle, lingon, blåbär,
nordkråkbär, revlummer, ekbräken och ekorrbär. På områden med diabas eller annan basisk
berggrund eller på skalgrusbankar förekommer kalkbarrskogar. Dessa är artrikare och kan
hysa arter som örnbräken, hässlebrodd, skogsnattviol, knärot, ormbär, olvon, tibast, skogstry,
trolldruva, skogsvicker och blåsippa.
På knappt hälften av områdets areal växer olika typer av blandskogar, tallskogar och i mindre
omfattning lövskogar. Tallskogar är i regel artfattiga, speciellt om de ligger på hällmarker.
Floran domineras av ljung, lingon, fårsvingel, kruståtel, nordkråkbär, gullris och mjölon.
Blandskogarnas flora är också ganska fattig, med arter som skogs- och ängskovall,
teveronika, skogsstjärna, slid- och vispstarr, björkpyrola och bergsslok.
I sydväxtbergens rasbranter finns värme-, närings- och fuktförhållanden som gör det möjligt
för krävande, sydliga arter att kunna existera här. Exempel på sådana arter är vårlök, hassel,
smånunneört, tandrot, måbär, vårärt, underviol, skuggviol och stinksyska. De vanligaste
arterna är exempelvis vårtbjörk, asp, gråal, sälg, rönn, lundgröe, liljekonvalj, harsyra, liten
blåklocka och björkpyrola.
I fuktiga raviner, eller på strandbrinkar med finsediment utmed vattendragen är vegetationen
ofta riklig. Vanlig vegetation i dessa miljöer är gråal, svart- och grönvide som oftast bildar
blandformer med varandra, lappvide, älgört, kråkklöver, klotpyrola, jolster, hägg, lundgröe,
gren- och brunrör, tuvtåtel, hundstarr, kabbleka, strätta, vattenmåra, flädervänderot och
kärrviol, som många gånger hybridiserar med mossviol. På rikare marker kan dessutom
förekomma ögonpyrola, lönn, strut-, skogs- och hultbräken, träjon, ormbär, dvärghäxört,
skogsnarv, skogsstjärnblomma och kärrfibbla.
Skogarna är tämligen unga eftersom den största arealen har avverkats speciellt under det förra
århundradet. Endast lite mer än fem % är äldre än 120 år, medan drygt 40 % är under 40 år.
BSPA-gränsen i väster är dragen som mest upp till två mil in i landet. Eftersom terrängen är
starkt kuperad innebär detta att regionen på vissa platser når upp till höjder närmare 400 meter
över havet. Större delen av regionen ligger ändå under högsta kustlinjen som här når cirka 285
meter över havet. Detta är den högsta nivån för högsta kustlinjen i Sverige och i Mittnorden.
Myrandelen är mycket låg och de flesta myrarna kan betraktas som fattigkärr, med arter som
blåtåtel, kallgräs, ängsull, vitag, tuv- och ullsäv, stjärn-, sump-, dy-, tråd- och flaskstarr,
hjortron, blodrot, rundsileshår, kärrdunört, tranbär, dvärgigelknopp, vattenklöver och rosling.
130
På myrområden som är kalkpåverkade kan medelrikkärr utvecklas. Dessa har en rikare
vegetation, med fattigkärrens arter och dessutom arter som bladvass, gräsull, tagelsäv, klubb-,
hår-, trind- och knagglestarr, ängsnycklar, tvåblad, myggblomster och brakved. Inga
extremrikkärr finns inom området.
Andelen bergimpediment är hög och floran är fattig med arter som tall, får- och rödsvingel,
grå- och hundstarr, bergsyra, grässtjärnblomma, mjölon, lingon, ljung, mjölkört, en, gullris,
ärenpris, kattfot, flockfibbla och moss- och lavfloran är mest utmärkande.
131
2.8.8 Värdefulla marina områden
I kapitlet presenteras definierade värdefulla marina områden i BSPA Höga Kusten. Samtliga
presenterade områden har ett högt naturvärde tillsammans och var för sig. En sådan här
sammanställning har inte funnits tidigare, utan är helt nytt material utifrån det stora antal
inventeringar som har gjorts de senaste åren. Bedömningar har gjorts utifrån den kunskap som
finns idag. Områdena kan komma att modifieras efter att ytterligare inventeringar görs.
Följande källor har legat till grund för bedömningen av marina naturvärden:
Dykinventeringar av fastsittande vegetation och djur (ett stort antal undersökta
lokaler)
Inventeringar med hjälp av undervattensvideo (ett flertal områden karterade på detta
sätt, många gånger med efterföljande dykinventeringar)
Inventeringar med hjälp av så kallad drop-video, då en kamera sänks ner till botten
från båt (en omfattande inventering utfördes år 2009)
Fågelinventeringar
Provfisken i sötvatten
GIS-analyser av lekområden för fisk
Intervjustudie kring lekområden för fisk (utförd av Fiskeriverket hösten 2003,
referens: Fiskeriverket, 2011)
Kustinventeringen (undervattensvegetation i strandzonen, till ca 1 m djup) (utförd åren
2002-2010)
Utöver detta har även experter inom de olika områdena bidragit med sin kunskap om de olika
områdena. Det gäller inte minst fiskevårdsområden och ornitologiska föreningen som har
varit till stor hjälp.
Artrikedomen är bedömd utifrån länets förutsättningar.
En del områden bedömts ha extra höga marina värden och dessa benämns som hotspots.
Att området är utpekat som värdefullt marint område beror så gott som uteslutande på
områdets ekologiska betydelse (t ex lekområde för fisk, häckningsområde för fågel) och mer
sällan på förekomst av enstaka arter.
Rent generellt kan sägas att grunda vågskyddade vikar och laguner ofta har höga marina
värden. I BSPA Höga Kusten är dessa miljöer relativt ovanliga. För beskrivning av grunda
vågskyddade vikar se kapitel 2.8.9.
De värdefulla marina områdena i BSPA-området visas på kartan på nästa sida och beskrivs
därefter i text. Se även bilaga 2.
132
Förkortningar
som
används
i
beskrivningarna
nedan:
FiV=Fiskeriverket,
ÅOF=Ångermanlands Ornitologiska Förening, GIS=Geografiska Informations System,
NR=Naturreservat,
N2000=Natura
2000,
SRK=Samordnad
Recipientkontroll,
Lst=Länsstyrelsen.
Gaviksfjärden:
Hela området bedöms vara ett så kallat hotspot med extra höga marina naturvärden.
Vi har idag god kunskap om områdets marina miljö.
Representativitet: Mycket representativ för området (skolexempel!).
Biotoprikedom: Högsta, dvs. stort antal olika bottentyper samt olika exponeringsgrad.
Artrikedom: Stor
Förekomst av grunda vikar: 4st, varav den största är Fällsvikshamn
Förekomst av laguner: 1 st (Fällsvikshamn)
Miljöövervakning:
Bottenfauna
Vattnets fysikaliska och kemiska sammansättning
Plankton
Makrovegetation
Fisk
Referensområde såväl nationellt som regionalt
Viktiga områden för fisk:
Lekområden för strömming (enligt intervjustudie FiV)
Lekområden för abborre & gädda (enligt GIS-analys över potentiellt viktiga områden)
5 st vattendrag med uppvandrande fisk: (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna):
Sundströmmen –Abborre
Rydbäcken –Havsöring
Sörlebäcken
Skiringsbäcken
Norrsjöbäcken
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Öarna i Gaviksfjärden:
vigg, ejder, örn, roskarl
Södra spetsen av Gaviksskatan:
Tärnkoloni, troligen mest silvertärna, på lilla skäret
Storbergsholmen:
Tärnor och måsar på södra delen av ön
Inloppet till Sörleviken samt vassområdet på västra sidan av Sörleviken:
Vid inloppet -skrattmås och tärnor, vigg samt andra sjöfåglar
Vid vassområdet håller rastande änder och vadare till vid lämpligt vattenstånd
133
Fällsvikshamn:
Svarthakedopping
rastlokal, strandängar-bete, vegetationsrikt
Mädan:
vigg, ejder, örn, roskarl
Ramsta:
Vadare
Strandängar
Rotsidan-Högbonden-Klubben
Området utgörs av exponerad öppen kust, hårda bottnar, rika algsamhällen, stor djuputbredning av alger, artrikedom hög för exponerad kust i området.
Vi har idag god kunskap om områdets marina miljö.
Representativitet: Mycket representativ för området (skolexempel!).
Biotoprikedom: Hög
Artrikedom: Stor
Förekomst av grunda vikar: Endast 1 liten (östra sidan av mynningen till Berghamn)
Förekomst av laguner: Inga
Området har stor djuputbredning av alger, vilket indikerar god vattenkvalitet. En lokal vid
Berghamn har den djupast förekommande blåstången i länet.
Miljöövervakning:
Bottenfauna (ingen inom området, men strax öster om)
Makrovegetation
Referensområde såväl nationellt som regionalt
Viktiga områden för fisk:
Framförallt lekområden för strömming (enligt intervjustudie FiV), men även
lekområden för sik (enligt intervjustudie FiV).
2 st vattendrag med uppvandrande fisk: (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna):
Krangeltjärnsbäcken
Östersjöbäcken
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Öarna vid Gaviksfjärdens mynning:
Se över skydd. Bibehåll Långskärsklubb!
Högbondens sydspets:
Silvertärnekolloni
Det behövs beträdnadsförbud
134
Befintliga skyddade områden:
Rotsidan (endast land ingår) (NR)
Högbonden (hav ingår) (NR+N2000)
Långskärsklubb (fågelskyddsområde)
Hela området har höga marina värden, men följande hotspots är utpekade:
Bråtan
Rotsidan samt öarna vid Gaviksfjärdens mynning
Högbonden
Storön
Området utgörs av exponerad till mycket exponerad öppen kust som har sötvattenspåverkan
från Ångermanälven, framförallt i de sydvästra delarna. Området karaktäristeras av branta
klippor även under havsytan. På norra Storön finns fina algsamhällen med speciell
artsammansättning. Området är vetenskapligt intressant.
Biotopriekdom: Mycket hög
Artrikedom: Stor
Förekomst av grunda vikar: Inga
Förekomst av laguner: Inga
Miljöövervakning: Ingen
Viktiga områden för fisk:
Lekområden för strömming på utsidan av Storön samt runt Grönviksflasen (enligt
intervjustudie FiV).
Lekområden för sik kring Lillholmen, Kulholmen, östra sidan av Hamnholmen (enligt
intervjustudie FiV).
0 st vattendrag med uppvandrande fisk: (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna)
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Grönviksflasen:
Ejder m.m.
Bibehåll fågelskydd
Befintliga skyddade områden:
Storön (endast land ingår) (NR)
Grönviksflasen (Fågelskyddsområde)
135
Norafjärden
Norafjärden är tydligt sötvattenspåverkad av Ågermanälven med låg salthalt. Fjärden är
trösklad, dvs. har en grundare klack vid mynningen. Området domineras av mjuka bottnar och
kärlväxtsamhållen samt kransalgsängar. Det är relativt ovanligt med hårdbotten i området.
Fjärden erbjuder en skyddad miljö från vågor och vind.
Representativitet: Mycket representativ för området (skolexempel!).
Biotoprikedom: Hög
Artrikedom: Stor (sötvattensarter)
Förekomst av grunda vikar: 16 st
Förekomst av laguner: 2 st (Mörtviken, Bölestaviken)
Miljöövervakning:
Bottenfauna (vart 5:e år)
Vattnets fysikaliska och kemiska sammansättning (1 ggr/år)
(SRK Nedre Ångermanälven - Programmet håller på att revideras)
Viktiga områden för fisk:
Hela fjärden utgör lekområde för siklöja (enligt intervjustudie FiV)
Lekområden för abborre/gädda vid ett flertal vikar (enligt GIS-studie)
4 st vattendrag med uppvandrande fisk: (enligt lokala fiskare och Fiv-områden, via
Temagrupperna)
Noraån
Skullerstabäcken
Bölestjärnsbäcken
Yttertjärnsbäcken
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Öar vid Svartnorabron:
Middagsholmarna
Befintliga skyddade områden:
Inga
Örarna
Örarna utgörs av 5 st små öar, belägna mitt i Omnefjärden.
Undervattensvegetationen är dåligt känd i området. Området har stor betydelse för fåglar.
Förmodligen växer kärlväxtsamhällen mellan öarna och algsamhällen på de mer vågexponerade lägena. Området har även betydelse för fisk.
Förekomst av grunda vikar: 1 st (grunt sund mellan Lillören och Storören)
Förekomst av laguner: 0 st
Miljöövervakning: Ingen
Strax i närheten sker miljöövervakning av bottenfauna, växtplankton och vattnets kemiskaoch fysikaliska sammansättning.
136
Viktiga områden för fisk:
Lekområde för strömming (enligt intervjustudie FiV)
Lekområde för sik (enligt intervjustudie FiV)
Lekområden för abborre/gädda vid 2 vikar på Storören (enligt GIS-studie)
0 st vattendrag med uppvandrande fisk: (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna)
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Hela området viktigt för fågel
Befintliga skyddade områden:
De 2 små öarna Skorporna (Fågelskydd)
Läskären-Norrfällsviken
Området utgörs av en gradient av miljöer från vågexponerad till skyddad kust. Algsamhällen
förekommer ner till stora djup, vilket indikerar god vattenkvalitet. Längre in mot kusten ökar
inslaget av mjukbottnar med tillhörande växt- och djursamhällen.
Artrikdeom: Stor
Förekomst av grunda vikar: 2 st små (Hägget, vilken ligger i havet utanför NR Norrfällsviken,
samt innersta delen av Storsand, vilket ligger i havet utanför NR Storsand)
Förekomst av laguner: Inga
Miljöövervakning: Ingen
Viktiga områden för fisk:
Lekområden för strömming längs hela kuststräckan inom området (enligt
intervjustudie FiV)
Ett litet antal sikyngel påtfäffades vid den inventering som gjordes 2010 (Lst)
Lekområden för abborre/gädda finns längst in i Norrfällsviken samt i Trollarviken (enligt
intervjustudie FiV), detta ligger dock utanför det markerade området.
0 st vattendrag med uppvandrande fisk: (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna). Längst in i Norrfällsviken (utanför detta område) finns dock ett viktigt
vattendrag: Hamnslåttern -Havsöring
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Inga
Befintliga skyddade områden:
Norrfällsviken (inget hav ingår) (NR)
Storsand (inget hav ingår) (NR)
137
Gnäggen
Gnäggen är ett utsjöområde som är kraftigt exponerat för vågor och vind. Området har
mycket stort värde för sjöfågel och är i dag såväl Natura 2000 som naturreservat.
Undervattensvegetationen utgörs av en typisk artsammansättning för utsjöområde.
Mycket gråsäl förekommer.
Artrikedom: Stor
Förekomst av grunda vikar: Inga
Förekomst av laguner: Inga
Miljöövervakning: Ingen
Viktiga områden för fisk:
Inga kända lekområden
0 st vattendrag med uppvandrande fisk: (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna)
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Hela området har stort värde för fågel.
Här häckar tordmule, sillgrissla m.fl.
Gnäggen föreslås ingå i inventeringsrutten för indikatorn kustfågel inom BSPA Höga Kusten.
Befintliga skyddade områden:
Hela området är idag skyddat som Natura 2000 och naturreservat.
I bägge ingår havsområdet.
Mjältön
Mjältön är belägen i ett inner-mellanskärgårdsområde.På Mjältöns utsida ligger lagunen
Baggviken, vilken har potentiella värden som lek-/uppväxtområde för fisk, speciellt abborre
och gädda. Laguner är ananrs väldigt ovanliga i Höga Kusten. Området påminner om
Skuleskogen i artsammansättning, men ligger delvis mer vågexponerat.
Biotoprikedom: Hög
Artrikedom: Stor
Förekomst av grunda vikar: 3 st
Förekomst av laguner: 1 st (Baggviken)
Miljöövervakning: Ingen
Viktiga områden för fisk:
Lekområden för abborre/gädda i de grunda vikarna Baggviken samt Södra
Valmsundet (enligt GIS-studie)
0 st vattendrag med uppvandrande fisk: (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna)
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Norrskäret
Sörskäret
138
Sörskäret samt Harkgrundet föreslås ingå i inventeringsrutten för indikatorn kustfågel inom
BSPA Höga Kusten (se kap. 3.3.4 i del 2).
Befintliga skyddade områden:
Delar av Mjältön (inget hav ingår) (NR)
Ulvön Ö kust
Ulvöns östra kust är ett ytterskärgårdsområde som ligger extremt vågexponerat. Området
domineras nästan uteslutande av hårdbotten och exponerad kust, men även andra biotoper
finns inom detta område. Speciellt lagunen Rensviken bör nämnas i detta hänseende. Lagunen
har en rik växtlighet, fantastisk undervattensmiljö samt potentiellt höga värden för fisk som
lek- och uppväxtområde.
Inom området finns 2 st så kallade hotspots utpekade, dvs. där de marina värdena är extra
höga. Dessa områden är sydöstra delen av Södra Ulvön samt Värnsingarna. Här finns en
fantastiskt vacker undervattensmiljö med rika och kraftiga tångskogar. Artsammansättningen
är typisk med framförallt algsamhällen som går djupt ner, vilket indikerar klart vatten.
Representativitet: Mycket representativ för området (skolexempel!).
Biotoprikedom: Högsta, dvs. stort antal olika bottentyper samt olika exponeringsgrad.
Artrikdeom: Stor
Förekomst av grunda vikar: 4 st (Flaseviken, Svartbergsviken, Rensviken, Sandviken)
Förekomst av laguner: 1 st (Rensviken)
Miljöövervakning:
I områdets norra del, på gränsen till det intilliggande värdfulla marina området Trysunda sker
miljöövervakning av följande:
Vattnets kemikaliska och fysiska sammansättning (3 ggr/år)
Växtplankton (3 ggr/år)
Bottenfauna
Viktiga områden för fisk:
Lekområden för abborre/gädda finns endast i områdets lagun, Rensviken (enligt GISstudie)
Stora lekområden för strömming (enligt intervjustudie FiV)
1 st vattendrag med uppvandrande fisk: (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna)
Bysjöbäcken
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Värnsingsklubbarna (fågelskyddsområde):
Bibehåll skydd
Södra delen av Väster Värnsingarna:
Silvertärna, labb
Fågelrikt
139
Gråskärsbådan, Kvarngrönnan, Gråbuten, Flasan:
Tordmule, trut, tärna m.m.
Bör införas fågelskydd för samtliga öarna
Av dessa är idag Gråbuten och Flasan fågelskyddsområden.
Värnsingsklubbarna, Kvarngrönnan, Gråbuten, Flasan samt Långskäret föreslås ingå i
inventeringsrutten för indikatorn kustfågel inom BSPA Höga Kusten (se kap. 3.3.4 i del 2).
Befintliga skyddade områden:
Södra Ulvön (inget hav ingår) (NR)
Stormyran på N Ulvön (inget hav ingår) (NR, N2000 –samma gräns)
Värnsingsklubbarna (fågelskyddsområde)
Gråbuten och Flasan (fågelskyddsområden)
Trysunda-Vågön
Området är starkt vågexponerat på östra sidan (ytterskärgårdskaraktär) och mer skyddat på
insidan (mellanskärgårdskaraktär). Hårdbotten dominerar, men olika biotoper förekommer, så
som t ex vikar med sandbotten. I norra delen (Råskärsön) finns antydan till påverkan från
industrier, Ö-viks fjärden. Därför har ej Råskärsön tagits med annat än en liten vik på södra
udden.
Representativitet: Mycket representativ för området (skolexempel!).
Artrikedom: Stor
Förekomst av grunda vikar: 4 st (Björnviken på Trysunda, sund mellan Vågön och
Vågholmen, sund mellan Grisslan och Grisselön, samt en vik på södra Råskärsön)
Förekomst av laguner: Inga
Miljöövervakning: Se kommentar ovan under Ulvöns Ö kust
Viktiga områden för fisk:
Lekområde för sik i den stora viken på västra sidan av Vågön (enligt intervjustudie
FiV).
Några mindre lekområden för abborre/gädda i sundet mellan Vågön och Vågholmen
samt i sundet mellan Grisslan och Grisselön (enligt GIS-studie)
Stora lekområden för strömming på utsidan av öarna samt inne i Trysunda viken
(enligt intervjustudie FiV)
0 st vattendrag med uppvandrande fisk (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna)
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Vågöholmen:
1a i toppen på 1999-års fågelinventering
Beträdnadsförbud behövs
Sörklubben föreslås ingå i inventeringsrutten för indikatorn kustfågel inom BSPA Höga
Kusten (se kap. 3.3.4 i del 2).
Befintliga skyddade områden:
Trysunda (hav ingår) (NR + N2000, samma avgränsning)
140
Skuleskogen
Havet utanför Skuleskogen utgörs av ett inre mellanskärgårdsområde med oftast markerad
strandbrink ner till 3-4 m med hårda bottnar med algsamhällen och därefter flacka sandytor
med kärlväxter.
Förekomst av grunda vikar: 5 st (längst in i Kälaviken, kring Tärnättholmarna, Salsviken,
västra viken på Röholmen)
Förekomst av laguner: 1 st (Salsviken)
Miljöövervakning: Ingen
Viktiga områden för fisk:
Små lekområden för abborre/gädda finns kring Tärnättholmarna, Salsviken, västra
viken på Röholmen (enligt GIS-studie)
Lekområden för sik finns i Kälaviken (enligt intervjustudie FiV)
I Kälaviken har sikinventering (Lst) av yngel utförts under 2010 (29 st sikyngel)
2 st vattendrag med uppvandrande fisk: (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna)
Skravelbäcken
Viksbäcken -Havsöring, Flodnejonöga
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Inga
Befintliga skyddade områden:
Skuleskogen (litet havsområde ingår) (Nationalpark + N2000)
Öarna utanför Skuleskogens nationalpark
Detta är ett väldigt vackert mellanskärgårdsområde med hög art- och biotoprikedom. Området
utgörs av ett flertal mindre öar, omgivna av grunt vatten runt öarna och annars stora vattendjup mellan öarna.
Inom området finns 1 st så kallat hotspots utpekat, dvs. där de marina värdena är extra höga
Detta område utgörs av de små öarna norr om Ronön (se karta). Detta område är av stor vikt
för såväl undervattensvegetation, fisk som fågel.
Representativitet: Mycket representativ för området (skolexempel!).
Biotoprikedom: Högsta, dvs. stort antal olika bottentyper samt olika exponeringsgrad.
Artrikedom: Stor
Förekomst av grunda vikar: 0 st
Förekomst av laguner: 0 st
Miljöövervakning: Ingen
Viktiga områden för fisk:
Lekområden för strömming kring Högholmen och Ronögrunden (enligt intervjustudie
FiV)
Endast litet lekområden för sik vid Skatauddens spets (enligt intervjustudie FiV)
141
0 st vattendrag med uppvandrande fisk (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna)
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Ryssgrundet
Ronögrundet
Buskgrundet
Höggrundet
Ottängsgrunden
Hälsinggrunden
Ronögrundet samt Ottängsgrunden föreslås ingå i inventeringsrutten för indikatorn kustfågel
inom BSPA Höga Kusten (se kap. 3.3.4 i del 2).
Befintliga skyddade områden:
Inga
Balesudden
Balesudden är ett mellanskärgårdsområde som ligger mellanexponerat till skyddat från vågor
och vind. Området är artfattigt men typiskt för mellanskärgård.
Förekomst av grunda vikar: 0 st
Förekomst av laguner: 0 st
Miljöövervakning: Ingen
Viktiga områden för fisk:
Lekområden för strömming på södra sidan av Balesudden (enligt intervjustudie FiV)
1 st vattendrag med uppvandrande fisk: (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna)
Balestjärnbäcken
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Inga
Befintliga skyddade områden:
Balesudden (hav ingår) (NR + N2000, samma avgränsning)
Åvikfjärden + mynningsområde
Åvikfjärden ligger precis utanför gränsen till BSPA-området, med mynningen precis på
gränsen. Området är av sådant högt marint värde att det ändock har tagits med i beskrivningen
av de mest värdefulla marina områdena. Vid en eventuell revidering av BSPA-områdets gräns
bör Åvikfjärden inkluderas.
Det är en relativt grund vik med en mycket grund och smal mynning ut till havet. Viken är
som djupast i mitten med ca 11 meters djup. Åvikfjärden har en unik miljö för området, detta
då fjärden utgörs av mjukbotten, något som annars är väldigt ovanligt i Höga Kusten. Viken
är enastående ur ekologisk synpunkt och har en för Höga Kusten unik artsammansättning. Här
142
finns ett löst levande bottensamhälle av växter, vilket är någonting mycket ovanligt och kan
endast uppstå i trösklade vikar. I Åvikfjärden finns heltäckande bestånd av dalkarlsmossa
(Fontinalis dalecarlia) och stjärnandmat (Lemna). Området utgör lekområde för sik och
abborre/gädda. Hela Åvikfjärden är ett så kallat hotspot, dvs. där de marina värdena är extra
höga.
Representativitet: Mycket representativ för området (skolexempel!).
Artrikedom: Stor
Förekomst av grunda vikar: 3 st (mynningen till Åvikfjärden samt småvikar strax öster och
väster om mynningen)
Förekomst av laguner: 1 st (hela Åvikfjärden)
Miljöövervakning: Ingen
Viktiga områden för fisk:
Hela området utgör lekområde för sik vid (enligt intervjustudie FiV).
I den inventering av sikyngel som länsstyrelsen lät göra år 2010 återfanns lokalen med
flest sikyngel inom detta område (viken strax söder om mynningen, vid Högsand).
Åvikfjärden utgör lekområde för abborre/gädda (enligt GIS-studie)
0 st vattendrag med uppvandrande fisk (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna)
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Inloppet till Åvikfjärden (se karta):
Vadare, änder
Födolokal, rastlokal, strandängar
(Södra udden av Normanön –ligger precis utanför området, inkludera?):
Grågås, silvertärna m.m.
Befintliga skyddade områden:
Inga
Skagsudde
Området är ett brutet ytterskärgårdsområde som domineras av vågexponerade hårdbottnar.
Det finns behov av ytterligare inventeringar i området. Området har förmodligen en stor
artrikedom. De skyddade vikarna är kraftigt exploaterade, så därför har dessa exkluderats från
det utritade området.
Förekomst av grunda vikar: 3 st (södra sidan av Lill-Flasen samt Stor-Flasen, Taviken samt
viken söder därom, Sörbroviken)
Förekomst av laguner: 1 st (viken innanför Storhällorna, även inre delen av Sör-Broviken?)
Miljöövervakning: Ingen
Viktiga områden för fisk:
Lekområden för abborre/gädda på norra sidan av Otterskäret (enligt GIS-studie)
Lekområden för strömming vid Skagsudde (enligt intervjustudie FiV)
143
0 st vattendrag med uppvandrande fisk (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna)
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Skagsflasor:
Skräntärna
Beträdnadsförbud behövs
Västerskär, Mellanskär, Österskär
Otterskären
Västerskär-Mellanskär föreslås ingå i inventeringsrutten för indikatorn kustfågel inom BSPA
Höga Kusten (se kap. 3.3.4 i del 2).
Befintliga skyddade områden:
Västerskär-Mellanskär (Fågelskyddsområde) (inget hav ingår)
Halsviksravinen (N Räfsöviken)
Halsviksravinen är en kraftigt vågskyddad vik, med för området sådan typisk artrikedom.
Viktigt område för sjöfågel.
Förekomst av grunda vikar: Inga
Förekomst av laguner: Inga
Miljöövervakning: Ingen
Viktiga områden för fisk:
Lekområden för abborre/gädda (längst in i Halsviken samt viken söder om) (enligt
GIS-studie)
1 st vattendrag med uppvandrande fisk: (enligt lokala fiskare och Fiskevårdsområden, via
Temagrupperna)
Rävsjötjärnsbäcken -Gädda Abborre
Viktiga områden för fågel med havsanknytning: (enligt ÅOF)
Hela området (N Räfsöviken):
Rastlokal för sjöfågel
Undvik ny fritidsbebyggelse
Befintliga skyddade områden:
Halsviksravinen (liten del av viken ingår) (NR + N2000)
144
Utöver ovan nämnda viktiga vattendrag finns även nationellt utpekade värdefulla vatten i
BSPA-området, dessa visas i kartan nedan (Fig. 71).
Fig. 71. Kartan ovan visar de nationellt utpekade värdefulla vattnen i BSPA-området. Längst
norrut ligger Balestjärnen sedan kommer Viksbäcken följt av Bysjön på Ulvön och
Gammhamnen på Storön längst ner i söder.
145
2.8.9 Känsliga marina områden
Rent generellt kan man säga att de värdefulla marina områdena också är känsliga marina
områden. Ett område kan dock vara olika mycket känsligt och dessutom känsligt för olika
sorters påverkan. Nedan följer en beskrivning av några olika typer av känsliga områden.
Det kan ibland också vara så att ett redan påverkat område kan anses som känsligt för
ytterligare påverkan, detta genom att naturmiljön i ett sådant område kan riskera att raseras
helt om påverkan skulle öka ytterligare. Sådana områden har dock ej tagits med i
nedanstående sammanställningar.
Grunda vikar & laguner är känsliga för fysisk påverkan och utsläpp:
En av de ekologiskt mest värdefulla, men samtidigt också allra känsligaste miljöerna i havet,
är grunda vikar med ett begränsat vattenutbyte med det utanförliggande havet, så som t ex
laguner. Utsläpp som görs inne i viken blir kvar länge. Ju mer instängt ett vattenområde är,
desto mer känsligt är det för tillförsel av näringsämnen, partiklar och skadliga ämnen.
Förändrad markanvändning i sådana vikars närmiljöer kan få stora konsekvenser för den
akvatiska miljön genom bl.a. ökad tillrinning av humusämnen. Även ett stort tillskott av
näringsämnen till dessa vikar kan få ödesdigra effekter på områdets biologi.
Vikarna kan anses känsliga för strandnära exploatering, muddring, utsläpp av närings- och
skadliga ämnen samt muddring.
Det faktum att Höga Kusten har ytterst få grunda vågskyddade vikar gör att de få som finns
fyller en extra stor ekologisk funktion för området.
Sikens lekområden är känsliga för igenslamning och muddring:
Siken behöver relativt rena kala sandbottnar för sin lek. Det gör dessa bottnar känsliga för
verksamheter som orsakar igenslamning eller eller avlägsnande av bottensubstratet. Detta
gäller naturligtvis även andra fiskarter som är beroende av rena sandbottnar.
Stränder med höga naturvärden är känsliga för strandexploatering: (se även kap.
3.2.1.2)
Kopplingen mellan land och hav kan inte nog betonas och det är av största vikt att se på
strand och hav som en enhet, vilka styr och påverkar varandra i hög grad. Verksamheter på
stranden påverkar många gånger även havet, det är därför viktigt att ta de marina värdena i
beaktande vid planering av verksamheter på stranden. Detta gäller inte minst strandnära
exploatering. Även om inte själva byggnaden i sig påverkar havsmiljön, så kan verksamheter
förknippade med byggnaden göra det, inte minst om det sker i grunda vågskyddade vikar (se
beskrivning ovan). Exploateringen kan dock direkt påverka strandens naturvärden genom att
olika biotoper och arter på stranden avlägsnas. Känsliga växter och fåglar kan försvinna.
Havsörn och fiskgjuse är beroende av grova gamla tallar för sina bon, om dessa tas bort eller
exploatering med hus sker i närheten av dessa kan havsörnen och fiskgjusen försvinna från
området. Även strandängar bedöms vara känsliga för strandexploatering, framförallt vadare är
starkt knutna till strandängar under häckningsperioden. I den omfattande kustinventering
(framförallt av vegetation) som har gjorts i området, så har områden med naturvärdesklass 1-2
bedömts som mest känsliga för strandexploatering.
146
Områden som utgör referensområden för miljöövervakningen är känsliga för all form
av påverkan som ändrar vattnets kemi och biologiska förutsättningar:
Miljöövervakningen är berorende av opåvekade referensområden. Gaviksfjärden är utsett till
ett nationellt referensområde för miljöövervakningen av flera olika mätparametrar i havet, så
som t ex vattenkemi, bottenfauna och undervattensvegetation. Området fungerar som
referensområde för såväl nationell som regional miljöövervakning. Om förutsättningarna i
referensområdet ändras allt för mycket kan området ej längre anses vara opåverkat och
därmed inte heller referensområde. Detta är speciellt olyckligt om det finns långa mätserier i
området, något som det annars finns ont om i Bottenhavet.
Områden känsliga för fiskodling: (se även kap. 3.2.1.5)
Inom BSPA Höga Kusten har följande områden identifierats som känsliga för fiskodlingar:
Grunda vikar
I närheten av mynnande vattendrag
Fjärdar med dålig vattenomsättning
Utpekade värdefulla marina områden
Områden som utgör referensområden för den regionala eller nationella
miljöövervakningen
Skyddade områden (nationalpark, naturreservat, Natura2000, fågelskyddsområden)
Diskussion utifrån att hela området är klassat som riksintresse:
Höga Kusten är i sin helhet utsedd till område av riksintresse enligt kapitel 4 i Miljöbalken
(Särskilda bestämmelser för hushållning med mark och vatten för vissa områden i landet).
Där står att:
4.1 § De områden som anges i 2-8 §§ är, med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns
i områdena, i sin helhet av riksintresse. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får
komma till stånd endast om
-det inte möter något hinder enligt 2-8 §§ och
-det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden.
Detta bör således beaktas i hela BSPA-området. Inom områden som utpekats som särskilt
känsliga rekommenderas extra försiktighet med åtgärder som kan skada den marina miljön.
Dessa områden har sådana kvaliteer att det i framtiden skulle kunna bli aktuellt att införa
områdesskydd för delar av dem.
147
2.9. Nuvarande övervakning/uppföljning
2.9.1 Miljöövervakning av havsmiljön
Miljöövervakning är återkommande undersökningar i syfte att upptäcka förändringar i
miljötillståndet. Det som avgör vad som skall undersökas är kända miljöproblem, miljömål,
lagar samt internationella direktiv och konventioner. Flertalet aktörer utför miljöövervakning,
så som myndigheter, universitet, konsultbolag m.fl.
Den statligt finansierade miljöövervakningen är uppdelad på en nationell och en regional
nivå. Naturvårdsverket ansvarar för den nationella och har ett övergripande
samordningsansvar. Länsstyrelsen har ansvar över den regionala miljöövervakningen.
Miljöövervakning av kust och hav används för att följa trender, upptäcka nya hot och
miljöproblem. Olika former av påverkan som övergödning, syrgasstagnation, samt biologisk
mångfald övervakas genom provtagning. Trendövervakningen ger svar på om det sker några
storskaliga förändringar i kemiska och biologiska bakgrundsparametrar och fungerar bra som
referensvärden.
Den mesta övervakningen inom programområdet Kust och hav, är trendövervakning i
Gaviksfjärden samt Edsätterfjärden. Dessa vattenförekomster representerar relativt
opåverkade havsmiljöer och verkar som regionala och nationella referensvatten och båda
ligger inom BSPA-området.
148
Fria vattenmassan
Delprogrammet avser att påvisa kemiska förändringar mellan åren som främst orsakat av
övergödning. I den fria vattenmassan mäts vattnets fysikaliska och kemiska sammansättning
samt växtplankton.
Fig. 72. Kartan visar var löpande recipientkontroll och miljöövervakning sker av
fysikaliska / kemiska parametrar i den fria vattenmassan i havet. Källa: Länsstyrelsen, 2010
Fig. 73. Kartan visar var löpande recipientkontroll och miljöövervakning sker av växtplankton i fria vattenmassan i havet. Källa: Länsstyrelsen, 2010
149
Makrofauna mjukbotten
Provtagningen ska upptäcka långsiktiga förändringar i makrofaunasamhället på mjukbotten, i
sedimentet samt i syrehalten i bottenvatten. Undersökningarna skall ge underlag till att se
övergödning, syrgasstagnation och förändringar i biologisk mångfald.
Programmets verksamhet sker i Gaviksfjärden samt Edsätterfjärden, som utgör två av flera
stationer inom det gemensamma delprogrammet som är samordnat med Naturvårdsverket och
länsstyrelserna efter Bottniska viken.
Fig. 74. Kartan visar var löpande recipientkontroll och miljöövervakning sker av
bottenfauna i havet. Källa: Länsstyrelsen, 2010
150
Vegetationsklädda bottnar
Sedan år 2007 utförs nationell miljöövervakning av makroalger (dvs. alger du kan se för
blotta ögat) i och kring Gaviksfjärden. Resultaten används för att följa övergödningssituationen och den biologiska mångfalden. Dykinventering sker en gång per år och då
dokumenteras djuputbredning samt täckningsgrad av olika växter. Djuputbredningen styrs av
ljusförhållandena, vilket i sin tur påverkas av partikelmängden i vattnet, vilken delvis
avspeglar närsaltsförhållandena.
Fig. 75. Kartan visar var nationell miljöövervakning sker av makrovegetation i havet, dvs.
vegetation som du kan se för blotta ögat. Källa: Länsstyrelsen, 2010
151
Kustfågelövervakning i Bottniska viken
Motiven för övervakning av kustfåglar berör såväl förändringar av miljön i häckningsområden som i rast- och övervintringsområden. Orsaker till rubbningar av fågelfaunan kan
bero på förändringar i näringstillgång, siktdjup, miljögifter, fysisk störning, mellanartsinteraktioner såsom boplatskonkurrens och predation. Syften med delprogrammet är att
övervaka beståndsutveckling av häckande kust- och skärgårdsfågel i Bottniska viken. Men
även att beskriva fågelfaunans beståndsstorlek, förekomst och täthet.
Havsörn
Havsörnen är en av toppredatorerna i det marina ekosystemet och befinner sig högst upp i
näringsväven. Detta medför att den blir starkt exponerad för bioackumulerande (anrikning och
ackumulering av miljögifter hos en biologisk organism) och biomagnifierande (vissa ämnen
som transporteras i en näringskedja via födan ökar i koncentration med varje länk i kedjan) kemiska
föroreningar som släppts ut i havsmiljön. Att övervaka havsörnpopulationens utveckling i
länet ger underlag för uppföljning av miljömålen Hav i balans samt levande kust och
skärgård, Giftfri miljö och Ett rikt växt- och djurliv.
Syftet är att följa havsörnspopulationen i länet för att utröna om några förändringar sker. Då
häckande havsörnar i huvudsak är stationära under året ger studier av antal utkläckta ungar
samt analyser av döda ägg en uppfattning om den regionala miljöbelastningen. Med kunskap
om länets havsörnsbestånd ger detta även ökade möjligheter att skydda boplatser mot hot som
är kopplade till mänskliga aktiviteter.
Miljögifter i fisk samt beståndsövervakning
I Gaviksfjärden sker miljöövervakning i samband beståndsövervakning av fisk, vilket görs 1
gång per år. Syftet är att uppskatta nivåer och normal variation av olika tungmetaller och
organiska miljögifter, opåverkade av lokala källor. Med kunskap om dessa variationer i utsjöoch kustlokaler kan miljögiftsbelastningen uppskattas och representativa referensvärden för
regionala och lokala miljögiftsstudier erhållas.
2.9.2 Samordnad recipientkontroll
Syftet med undersökningar inom den så kallade samordnade recipientkontrollen är att
verksamhetsutövaren skall följa och beskriva utvecklingen av det kemiska och biologiska
tillståndet inom de vattenområden som verksamheten skulle kunna påverka. I Västernorrlands
län finns 3 st bildade Samordnade recipientkontroller. Det som främst berör BSPA Höga
Kusten är Nedre Ångermanälvens samordnade recipientkontroll (SRK). Där pågår det under
2010 utvärdering och revidering av recipientkontrollprogrammet.
Det har under senare år pågått en process för att bilda en SRK för hela Bottenhavets Norra
del. Ett förslag är att kalla den för SRK-Höga Kusten och den skulle inkludera området
mellan Omnefjärden/Ullånger och Nordmalingsfjärden/Nordmaling och dvs. delar av
Kramfors, Örnsköldsvik och Nordmalings kommun.
Var recipientkontroll sker inom BSPA-området visas i ovanstående kartor tillsammans med
miljöövervakning (Fig. 34-36).
152
2.9.3 Uppföljning av skyddade områden
För skyddade områden enligt kapitel 7 i miljöbalken finns alltid antagna skötselplaner
(naturreservat och nationalpark) respektive bevarandeplaner (Natura 2000). I dessa finns
angivet vad som ska övervakas i respektive skyddat område. För uppgifter om detta hänvisas
till respektive skötselplan/bevarandeplan. Från och med 2011 tar länsstyrelsen fram både
långsiktiga och årliga uppföljningsplaner för de skyddade områdena. Då inget område är
skyddat för sina marina värden, sker heller ingen uppföljning av den marina miljön i dessa
områden.
2.9.4 Övervakningsprogram Vattendirektivet
Övervakningsprogram för vattenförvaltningsarbetet enligt vattendirektivet är under
framtagande. Det rör sig i stor utsträckning om en samordning av befintlig övervakning
(Vattenmyndigheten Bottenhavet).
Övervakning i samband med vattenförvaltning har två huvudsyften. Det första är att ta fram
information och bedöma tillståndet i vattenförekomsterna som helhet inom ett vattendistrikt.
Det andra är att särskilt följa de vattenförekomster som inte når eller som riskerar att inte nå
de beslutade miljökvalitetsnormerna till år 2015. Miljöövervakning enligt vattendirektivet
bygger till största delen på samordning av befintlig provtagning och kommer att ske i form av
kontrollerande övervakning, operativ övervakning samt undersökande övervakning.
Kontrollerande övervakning
Kontrollerande övervakning syftar till att ge en sammanfattande och representativ bild av
miljötillståndet i olika typer av yt- och grundvatten. Inom den kontrollerande miljöövervakningen mäts:
Biologiska parametrar: alger, bottendjur, fisk m.m.
Fysikalisk-kemiska parametrar: temperatur, salthalt, syreförhållanden, halter av
närings-ämnen, samt halter och belastning av föroreningar.
Hydromorfologiska mätningar: vattenflöden, strömningsmönster, vågexponering m.m.
Operativ övervakning
Operativ övervakning syftar till att beskriva statusen i de vatten som inte uppnår målen för
god vattenkvalitet, eller där det finns risk för att målen inte uppnås. Denna typ av övervakning
ska även utföras i vatten där det förekommer utsläpp av något/några av vattendirektivets 33
prioriterade ämnen eller ämnesgrupper. I jämförelse med den bredare kontrollerande
miljöövervakningen är den operativa miljöövervakningen mer målstyrd utifrån ett specifikt
problem.
I den operativa övervakningen mäts den eller de biologiska kvalitetsfaktorer som är mest
känsliga för den påverkan som vattnet utsätts för. Mätningar ska även innefatta förorenande
ämnen och hydromorfologiska parametrar som bedöms vara viktigast när det gäller påverkan
på vattnets kvalitet. När samtliga undersökta kvalitetsfaktorer indikerar en god vattenstatus
kan den operativa miljöövervakningen avslutas och istället övergå till kontrollerande
övervakning.
153
Undersökande övervakning
Undersökande övervakning är av utredande karaktär och utförs till exempel vid olyckor eller
där man saknar kunskap om varför god status inte uppnås. Beroende på problemställning mäts
en rad biologiska, hydromorfologiska och fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorer
2.9.5 Miljömål
På den nationella Miljömålsportalen presenteras idag ett 80-tal indikatorer. Indikatorerna
visar förändringar för faktorer som är viktiga för uppföljningen av miljökvalitetsmålen och
dess delmål. Indikatorerna ska följa upp resultatet av miljömålsarbetet, visa om miljöarbetet
går i rätt riktning och i rätt takt, visa hur tillståndet är i miljön och ge underlag för åtgärder
och beslut. För mer beskrivning av de olika miljömålen se kapitel 1.4.
BSPA Höga Kusten berörs av ett flertal av miljökvalitetsmålen, men framförallt dessa har
bedömts vara högt prioriterade för samverkansplanens avgränsning:
Hav i balans samt levande kust och skärgård
Giftfri miljö
Ingen övergödning
Levande sjöar och vattendrag
Bara naturlig försurning
Ett rikt växt- och djurliv
Övervakning och uppföljning av de olika miljömålen sker årligen. För aktuella mål och
uppföljnigar under respektive miljömål hänvisas till Miljömålsportalen
(www.miljomalsportalen.se).
Så långt som möjligt har aktuella miljömål inarbetats i denna samverkansplan för BSPA Höga
Kusten. Det är dock viktigt att poängtera att revideringar bör göras regelbundet så att
samverkansplan och miljömål synkroniseras.
2.9.6 ÅGP-arter
Inom området finns ett flertal ÅGP-arter (se kap. 2.7 om hotade arter för mer information).
Regelbunden övervakning i BSPA-området sker av följande arter:
Skräntärna
Havsörn
Jättepraktbagge -kommer att följas upp med anledning av utplacering av substrat samt
om ytterligare åtgärder blir utförda.
Flodpärlmussla.
Inventering av andra arter sker dock så snart tillfälle till att söka medel ges från nationellt håll.
Natura2000-systemet kräver uppföljning av alla arter som är listade inom art-och
habitatdirektivet. Detta kommer att ske på lite olika vis.
154
2.10 Kulturmiljö
2.10.1 Kulturhistoria
Inom BSPA Höga Kusten har generationer av människor lämnat spår efter sig i form av
boplatser, gravar, färdvägar, hamnar, fångst- och jakt samt fiskeanläggningar och religiösa
platser. Människan har sedan stenåldern hela tiden koloniserat det nya land som stigit upp ur
havet. Landhöjningen har därför medfört att lämningar från olika tidsepoker idag ligger på
skilda höjdnivåer i landskapet. Den högsta kustlinjen ligger bara 2-3 km från dagens
strandlinje och detta bidrar till att välbehållna strandbundna lämningar från kontinuerlig
mänsklig verksamhet under 7000 år finns representerade inom ett begränsat område. Inom
området finns en fornlämningstäthet som är påfallande hög.
De första människorna försörjde sig på säljakt och fiske. Fisket har varit en viktig del av den
lokala försörjningen. Från 1600-talet fram till 1950 utgjorde fisket en av Höga Kustens
viktigaste näringar. Säljakten pågick ända fram till 1800-talet. Sälprodukter såsom tran, skinn
och päls samt fisk var eftertraktade varor redan under järnåldern men dess betydelse ökade
med handelns kraftiga uppsving under medeltiden.
De byggnader som uppfördes för fisket var enkla fiskebodar i skyddade vikar. När kronan
under 1450-talet hävdade rätten till allt havsfiske, utarrenderades dessa delvis till fiskare från
syd- och mellanSverige. Många av dessa fiskare hade borgerskap i Gävle. De har därför
allmänt gått under benämningen ”gävlefiskarna”. Alla större fiskelägen i området är
”gävlebohamnar”: Skeppsmalen, Skagshamn, Grisslan, Trysunda, Sandviken, Ulvöhamn,
Marviksgrunnan, Fällsvikshamn, Barsta, Bönhamn, Höglosmen (inte kvar idag, finns rester av
husgrunder och gistvallar), Rävsön, Norrfällsviken, Berghamn och Storön (inte kvar idag,
finns husgrunder kvar idag). Hamnarna beboddes endast under sommarhalvåret, men ändå har
eller har de flesta haft kapell. Där fick inte bara fiskaren närvara vid gudstjänster, utan där
förvarades också hans fiskeredskap under vinterhalvåret. Äldst är kapellet i Ulvöhamn från
1622.
Fig. 76. Sandvikens
fiskeläge ligger idag
långt upp på land på
grund
av
landhöjningen. (Foto Bernt
Persson)
155
Det finns två typer av fiskebebyggelse i området, dels bönders och fiskares sjöbodar och dels
fiskelägena. De först nämnda ligger ofta i små grupper i den inre skärgården. Där finns inga
bostadshus. I fiskelägena däremot finns både bostadshus, sjöbodar, uthus och kapell. Dessa
ligger på öar i den yttre skärgården eller i det yttersta kustbandet.
Redan innan gävlefiskarnas fiskefärder till Höga Kusten upphörde under 1910-talet hade man
börjat få en fast bosättning i fiskelägena. De enkla små bostadshusen och sjöbodarna blev
tillbyggda eller ersatta. Sandvikens fiskeläge på norra Ulvön fick på grund av den oskyddade
hamnen aldrig någon fast bosättning och har troligtvis därför bevarat sin ålderdomliga prägel.
Under andra halvan av 1800-talet påbörjades industrialiseringen av Höga Kusten genom att
ett antal sågverk etablerades, t.ex. Strängön, Måviken, Nyadal och Salsåker. Några av dessa
miljöer finns kvar än idag.
Höga Kusten utgjorde länge en sydgräns för den samiska kulturen. Kuststräckans bergiga
landskap med mycket renlav gav ett gott vinterbete. Vinterbetet längs Höga Kusten fortsatte i
Nordingrå in på 1930-talet. De flyttande samerna bodde i kåtor eller i timmerhus, men i
trakten fanns också en hel del bofasta samer. Kustsamerna for runt i fiskelägena och sålde
hantverk. Samer som hade slutat med renskötsel kunde också arbeta som getare, drängar och
pigor.
Det har beskrivits ovan att Höga Kusten är rikt på välbevarade fasta fornlämningar. Det unika
för Höga Kusten är framförallt avtrycken av olika kulturyttringar inom ett begränsat område.
Här har kulturer mötts på sin syd- respektive nordgräns. I olika tider har Höga Kusten utgjort
ett gränsområde mellan olika kulturer eller näringar, där dessa kulturer och näringar
interagerat och smält ihop. Det är inte varje kultur för sig utan den väv av olika kulturmönster
på en och samma plats och under samma tid som är unik.
156
2.10.2 Fornlämningar
En fornlämning är ett spår efter mänsklig verksamhet, som skett under forna tider och som
inte längre används. I kulturminneslagen (KML) anges bl.a. vad som är en fast fornlämning,
hur stort område fornlämningen omfattar (fornlämningsområdet) och till vilken myndighet
man vänder sig för att få tillstånd att undersöka och/eller göra ingrepp i en fornlämning.
Kulturminneslagen innehåller även bestämmelser för skydd av värdefulla byggnader liksom
kyrkliga kulturminnen och utförsel av vissa kulturföremål. Här anges att länsstyrelsen har
tillsyn över kulturminnesvården i länet och att Riksantikvarieämbetet har överinseende över
kulturminnesvården i landet. Fornlämningar med närområde på land och under vatten är
skyddade enligt lagen om kulturminnen (1988:950).
I BSPA Höga Kusten finns cirka 1300 fornlämningar.
Fig 77. Kartan visas fornlämningar och byggnadsminnen i området.
(Källa: Riksantikvarieämbetet, 2010)
157
2.10.3 Byggnadsminnen
Syftet med ett byggnadsminne är att bevara en kulturhistoriskt värdefull byggnad, kulturmiljö
eller anläggning. Det finns två typer av byggnadsminnen, statliga och enskilda. Statliga
byggnadsminnen beslutas av regeringen efter förslag från Riksantikvarieämbetet. Enskilda
byggnadsminnen beslutas av länsstyrelsen, vilket kan ske dels på eget initiativ eller efter
förslag från allmänheten.
Ett byggnadsminne är skyddat enligt lagen om kulturminnen (1988:950) och skyddsföreskrifter tas fram tillsammans med ägaren. Skyddsföreskrifterna ska så långt som möjligt
säkerhetsställa att byggnadens kulturhistoriska värden bevaras.
I BSPA Höga Kusten finns fem enskilda byggnadsminnen:
Ulvö kapell
Korsbyggnaden i Skoved
Korsbyggnaden i Salum
Före detta missionskyrkan i Hornö
Barsta kapell
2.10.4 Kyrkliga kulturminnen
Kyrkliga kulturminnen, d v s kulturhistoriska värden i kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga
inventarier och begravningsplatser, är skyddade enligt lagen om kulturminnen (1988:950).
Kyrkobyggnader och kyrkotomter uppförda före 1940 får inte på något väsentligt sätt ändras
utan tillstånd av länsstyrelsen.
Inom BSPA Höga Kusten finns ett antal kyrkliga kulturminnen.
2.10.5 Kulturmiljöer under vattnet
Inom BSPA-området finns kulturlämningar inte bara ovan utan även under vatten. Allmänt
sett kan man beteckna de större hamninloppen, t ex Ulvöhamn samt hela området kring
Skagsudde som särskilt intressanta vad beträffar marina kulturlämningar.
Förutsättningarna för kulturmiljöer under vatten är i vissa avseenden olika dem på land.
Salthalten i vattnet påverkar nedbrytningshastigheten. En låg salthalt gör att vissa nedbrytande
organismer inte trivs. Skeppsmasken som borrar gångar i sjunket trä klarar inte av Östersjöns
låga salthalt, vilket gör att vraken i Östersjön bevaras mycket bättre än i Atlanten. Men även
om vraken är välbevarade, är de också mycket sköra och kan skadas.
Skeppsvrak som kan antas vara minst hundra år räknas som fornlämning och är skyddade
enligt lagen om kulturminnen (1988:950) (se kap. 2.10.2 Fornlämningar). Många
kulturhistoriskt intressanta vrak är yngre än hundra år och saknar ett formellt skydd.
Inom BSPA-området finns ett flertal vrak, exempelvis "Maja", ett ångfartyg som förliste 1936
och som nu vilar välbevarat mellan öarna Klösan och Trysunda.
158
2.10.6 Områden med stor betydelse för kulturmiljön
Kramfors kommun och Örnsköldsviks kommun har pekat ut värdefulla kulturmiljöer för
respektive kommun i följande dokument: ”Kulturmiljövårdsprogram för Kramfors kommun,
1990” respektive ”Kulturmiljöprogram, Örnsköldsviks kommun, 2005”. Tillsammans rör det
sig om 66 objekt.
Viktiga områden för kulturmiljön som framkommit i temagrupp Turism, friluftsliv och kultur
finns även med i områdena som kommunerna anser är viktiga i kulturmiljöprogrammen (Fig.
78).
Områdena som framkommit genom temagruppen är:
Skagshamn
Skagsudde/Skeppsmalen
Grisslan
Trysunda
Ulvön
Barsta
Bönhamn
Högbonden
Nordingrå
Häggvik
Norrfällsviken
Nora-Rossvik
Gallsätter
Slåttdalsberget
Strängöarna
159
Fig. 78. Områden som har stor betydelse för kulturmiljön.
Kulturmiljöer i Kramfors kommuns kulturmiljövårdsprogram och Örnsköldsviks kommuns
kulturmiljöprogram. Viktiga kulturmiljöer framtagna i temagruppen Turism, friluftsliv och
kultur är markerade med orange (dessa områden är också med i kulturmiljöprogrammen).
160
Tabell till Fig. 78. Områden av stor betydelse för kulturmiljön. I tabellen är områden
framtagna av temagruppen markerade i orange.
2.11 Infrastruktur
2.11.1 Kommunikation
E4 som slingrar sig med sina 5,2 mil genom Höga Kusten är till större delen en 2+1 väg idag.
Övriga trafikerade vägar i området är ungefär 87 mil med varierande standard. För att ta sig
längre ut i skärgården finns det sommartid flera turbåtar som trafikerar skärgårdens öar. Från
Köpmanholmen går båttrafik året runt till Trysunda, Strängön och Ulvön.
I Höga Kusten finns flera allmänna farleder. Det gods som transporteras till sjöss i
Örnsköldsviks kommun går via lastageplatserna i Örnsköldsvik och Husum. Örnsköldsvik
hamn består av fyra hamnlägen: Domsjö hamn, Oljehamnen, Framnäskajen och Stadskajen. I
Kramfors kommun finns djuphamn i Väja, Bollstabruk och Lugnvik. Ingen av dessa hamnar
ligger inom BSPA Höga Kusten men godset passerar genom området. Dock så ligger det flera
gästhamnar för fritidsbåtar inom BSPA Höga Kusten.
Ådalsbanan passerar strax söder om området och ansluter i norr till Botniabanan och i söder
till Ostkustbanan. Resecentrum finns i Härnösand, Kramfors och Örnsköldsvik. Från Höga
Kusten nås järnvägen med kollektivtrafik eller bil. Ett mindre resecentrum med tillhörande
161
pendlarparkering finns i Ullånger och fungerar som en nod för bussar i nord-sydlig riktning,
men även som knutpunkt för resande till och från Nordingråområdet.
Närmaste flygplatserna är Kramfors/Sollefteå flygplats, Midlanda och Örnsköldsviks
flygplats. Vid Kramfors/Sollefteå flygplats byggs en station, vilken kommer att vara klar när
tågen börjar trafikera Ådals- och Botniabanan år 2011.
I BSPA Höga Kusten har cirka 90 % av hushållen tillgång till bredband i någon form
(uppskattad siffra från kommunerna, april 2011). Ibland kan det dock handla om gamla
uppkopplingar via telefoni. Det finns ett stort behov av kapacitetshöjningar för att tillgodose
bland annat de krav som idag ställs på överföring av data. Under 2010 drogs en fiberkabel
från Ullånger, via Nordingrå och Norrfällsviken ut till Ulvön. Täckningen för mobiltelefoni är
generellt sett god men kan vara bristfällig i vissa delar av Höga Kusten. Detta beror på
topografin som orsakar områden med radioskugga, särskilt längs fastlandet.
Fig 79. Kartan visar busslinjernas hållplatser samt turbåtstrafiken ut till öarna i BSPAområdet.
162
Fig 80. Kartan visar områdets infrastruktur, bland annat busslinjer, farleder och vägar.
2.11.2 Energiproduktion/distribution
I Höga Kusten bedrivs småskalig energiproduktion genom ett fåtal vindkraftverk samt ett
vattenkraftverk i Salteå. Distribution av el sker via luft- och markledningar men det finns
även undervattenkablar till vissa öar, till exempel Ulvön.
2.11.3. Vatten och avlopp
I såväl Kramfors som Örnsköldsviks kommun finns det fastställda verksamhetsområden för
vatten och avlopp (VA). Inom dessa verksamhetsområden har hushåll, industrier och övriga
verksamheter möjlighet att ansluta sig till det kommunala VA-nätet.
163
All VA-verksamhet inom verksamhetsområdena är taxefinansierad. Detta innebär att det är
brukarna och konsumenterna som betalar för produktion, drift och underhåll av systemen
genom avgifter.
I de områden som inte ligger inom fastställda verksamhetsområden för VA sker VA-lösningar
genom enskilda eller gemensamma anläggningar där brukarna står för kostnader för
anläggning och drift.
2.11.4. Avfall och avfallshantering
Hanteringen av avfall inom Sveriges gränser regleras i kapitel 15 miljöbalken och i avfallsförordningen (2001:1063).
Enligt reglerna i kapitel 15 miljöbalken har kommunen ansvar för insamling och
omhändertagande av hushållsavfall, med undantag för sådant avfall för vilket
producentansvar gäller.
De lokala reglerna för avfallshanteringen beslutas av kommunen genom den kommunala
renhållningsordningen, som består av föreskrifter om avfallshanteringen och en avfallsplan.
Kramfors kommuns avfallsplan antogs av kommunfullmäktige under 2008 och planen gäller
till och med 2012. Avfallsplanen i Örnsköldsviks kommun antogs av kommunfullmäktige
under 2010 och gäller till 2013.
164
2.11.5 Bebyggelse
Antalet fastigheter som har delårs- eller helårsboende är i området är 2556 och de som är
klassade som fritidshus uppgår till 2367. Den bofasta befolkningen är 5377 och de två största
församlingarna (befolkningsmässigt) är Ullånger och Nordingrå. (Uppgifter från 2009 SCB,
samt Kramfors och Örnsköldsviks kommun).
Fig 81. I kartan visas hur den bofasta befolkningen är fördelad i BSPA-området.
165
Fig. 82. Kartan ovan visar var fritidshusen i BSPA-området är belägna. Röda cirklar är
fritidshus som ligger inom strandskyddat område, svarta är övriga fritidshus.
Många gamla gårdar har övergått till att vara fritidshus, vilket medför att ladugårdar och
förrådsbyggnader står obrukade. Modern fritidsbebyggelse, s.k. stugområden, har växt fram
men som i många fall blivit permanentboenden under 1980-90 talen.
Traditionell byggnad i Höga Kusten är en långsmal byggnad med symmetriskt tak med
nocken på mitten och med fönstren oftast stående med spröjs. Trä är det fasadmaterial som
använts mest i kustlandskapet. Utförandet med stående locklistpanel är en i traditionen. Falu
rödfärg eller järnvitriol ger det obehandlade timrets och panelens grånande nyanser.
Det karaktäristiska för Höga Kusten är att bebyggelsen till sin placering och utformning i
mycket hög grad bär vittne om områdets historiska traditioner. Huvuddelen av bebyggelsen är
lokaliserad till ett stort antal orter eller större bebyggelsegrupper som tidigare utgjort antingen
jordbruksbyar eller fiskelägen. Många av byggnaderna har hög ålder och även i övrigt är
följsamheten till områdets traditioner i fråga om placering, utformning o dyl överlag mycket
god.
166
Höga Kusten är det enda stora kuperade området runt Östersjön. Öarna och den kustnära
delen har vild karaktär och är näst intill obebyggda. Även de inre delarna saknar bebyggelse
utom i en del dalgångar som har varit möjliga att använda för jordbruk. Områdets estetiska
värden är välkända och lockar många besökare nationellt och internationellt. De enastående
geologiska fenomenen bidrar till områdets attraktionskraft.
2.12 Friluftsliv och rekreation i området
Inom BSPA Höga Kusten ger naturen en mångfald av möjligheter till friluftsliv och
rekreation, både på land och vid eller ute till sjöss. Här finns utbud för alla åldrar under årets
alla månader, t ex båtturer, bad, dykning, fiske, kanoting, bergsklättring, långfärdsskridsko,
skidåkning, promenader och vandring längs leder och stigar.
De goda möjligheterna till ett rikt friluftsliv betyder mycket för invånarnas livskvalitet och för
kommunernas attraktivitet.
2.12.1 Båtliv
Båtlivet är viktigt för friluftslivet och rekreationen inom Höga Kusten. Inom området finns
både gästhamnar och naturhamnar (se Fig 84). Ca 15 gästhamnar med varierande grad av
service finns. Några exempel är Ulvöhamn, Trysunda, Norrfällsviken, Häggvik, Docksta och
Bönhamn.
Fig. 83. Fritidsbåtar vid gästhamnen i Norrfällsviken. (Foto: Michael Engman)
167
Fig 84. Hamnar i området, turbåtstrafiken ut till öarna och farlederna. Hamnen i
Köpmanholmen ligger strax utanför området. (Källa: Hamnar och farleder, Metria, 2010)
Fig. 85. Fritidsbåtar med ön
Skrubban i bakgrunden. (Foto:
Pia Renström)
168
Inom BSPA Höga Kusten finns ett antal båtisättningsramper ägda av båtklubbar, t ex
Köpmanholmen, Näske, Docksta, Utvik och Bönhamn. De flesta av dessa ramper kan bara
nyttjas av båtklubbens medlemmar eller mot avgift. Förutom de ramper som ägs av
båtklubbar finns ett antal naturramper och privata ramper. Endast ett tankställe för båtar finns
inom BSPA Höga Kusten: Ulvöhamn.
Idag finns det en tömningsstation för båttoa vid Örnsköldsviks gästhamn, vilken ligger
utanför BSPA-området. Sopor lämnas i de gästhamnar som finns längs kusten, t ex Trysunda,
Ulvön, Ullånger, Lövvik, Fjärdbotten, Hörsång, Norrfällsviken, Barsta, Nyadal, Klockestrand.
I dagsläget finns ingen båtbottentvätt inom området.
Fig. 86. En seglare i Höga Kusten. (Foto: Daniel Bergström)
169
2.12.2 Bad
I Sverige finns det omkring 3000 badplatser där det någon gång tagits prover för att
identifiera badvattnets kvalitet. Storleken på badplatserna varierar kraftigt. De stora
badplatserna omfattas av EU-direktiv för badvatten (2006/7/EG). Enligt direktivet ska stora
badplatser provtas minst tre-fyra gånger per badsäsong, antalet beror på var i Sverige
badplatsen ligger. Inom BSPA-området finns sju badplatser som provtas med avseende på
badvattenkvalitet:
Gullviks havsbad
Veåsand
Gällstasjön
Storsand
Omnebadet
Bönhamn
Hörsångs havsbad
Förutom dessa badplatser finns även andra populära badstränder som är viktiga för
friluftslivet, t ex Sandviken på Norra Ulvön, Björnviken på Trysunda, Stråsundsviken och
Storsjöbadet.
170
Fig. 87. Badplatser som provtas med avseede på badvattenkvalitet i BSPA-området.
2.12.3 Fritidsfiske
Med sportfiske avses fiske i rekreationssyfte med spö fört från hand, spinn-, flug- eller
pimpelspö, alltså redskap som inte är avsedda för mängdfångst. Sportfiske är en av världens
största och mest utbredda fritidsaktiviteter.
Fritidsfiske är privatpersoner som utövar fiske med mängdfångande reskap av typ nät, ryssjor,
mjärdar, långrev m.m.
Längs BSPA-områdets kustremsa finns fina möjligheter för fiske efter bland annat havsöring.
Det är dels platser kring de flesta utstickande uddarna, men under tidig vår och sen höst även
de grunda vikarna, som är intressanta fiskeplatser. Sikfisket i området sker mest som
pimpelfiske från isen. Framför allt fiskar man på relativt grunt vatten, 20-150 cm, i vikarna.
Under detta fiske händer det även att man ibland får både havsöring och harr. I de inre delarna
av fjärdarna och vikarna bedrivs ett utbrett sportfiske efter både abborre och gädda. På vissa
platser är pimpelfisket efter abborre väldigt bra, framför allt under senvintern. Övriga fiskarter
som är vanligt förekommande i området, men som det inte på samma vis riktas fiske efter, är t
171
ex id, mört, lake, braxen och siklöja. En art som ibland fångas i området är regnbåge. Dessa
kommer från rymningar från någon fiskodling och kan strax därefter uppträda i stora mängder
i området.
Sportfiske efter bl a lax och öring (både stationär och havsvandrande) sker i kustmynnande
vattendrag inom BSPA-området. I vattendrag som mynnar ut i BSPA-området, men som
ligger utanför, sker också sportfiske efter havsvandrande fisk. Exempel på sådana vattendrag
är Näskeån, Moälven, Idbyån och Nätraälven.
Information om regler för fisket samt fiskemöjligheter inom fiskevårdsområdena hittar man
på www.fiske.vasternorrland.se. Inom BSPA-ormrådet finns följande 10 fiskevårdsområden
som ideéll basis förvaltar fisket i sina vatten:
Utbygdens fvo
Skulesjöns fvo
Dockstaåns fvo
Vamsjöns fvo
Sätra fvo
Ullångers fvo
Binböletjärns fvo
Mädands fvo
Storsjöns fvo
Skiringens fvo
Det finns många fiskeplatser längs hela kuststräckan, t ex Skagsudde, Mjältön, Genesön,
Värnsudden, Storsand i Norrfällsviken samt Värnsingarna.
172
2.12.4 Dykning
Höga Kusten erbjuder dykaren såväl vrakdyk som spännande naturdyk. Dessutom finns här
intressanta bottenformationer. Troligen finns kännedom om bara en del av de marina
lämningar som finns i havet. Det är också just detta som bidrar till att området är så lockande
att dyka i. Här kan dykaren upptäcka helt nya intressanta dykplatser.
Stora delar av området är intressanta för dykning, men det finns naturligtvis vissa områden
som är mer intressanta än andra (se Figur 88). Det är viktigt att poängtera att mycket återstår
att kartlägga. Dykklubbar i området ombeds komma in med ytterligare områden.
Dykarklubbar som finns i området eller nyttjar området för utfärder är: Örnsköldsviks
sportdykarklubb, Kramfors sportdykarklubb samt Dykarklubben Botten (hemmahörande i
Härnösand, men dyker ofta i området).
Fig 88. Exempel på populära platser för dykning i område. Vissa platser är även lämpade för
snorkling. Områdets vrak är välbehållna och erbjuder fin dykning.
173
2.12.5 Fågelskådning
Ångermanlands Ornitologiska Förening har pekat ut följande fem viktiga platser för
fågelskådning (från söder mot norr) inom BSPA-området. Se även figur 89.
1. Ramstafjärden från vägkorsning mot Berghamn (när det är isfritt)
2. Sur- och Norasundet från affären vid kyrkan och åkermarker västerut mot Skullersta
och österut vid Salomsholmen och Grötom. Spaning från transformator över
strandängarna på västra sidan av Sundet. (Främst mars till november)
3. Fällsvikshamn (hela året om det inte är is)
4. Norrfällsvikenområdet, främst Storsand, golfbanan, Hägget och Ytternäsan. (Hela
året men främst när det är isfritt)
5. Skagshamn och Skagsudde (så länge det är isfritt)
Fig. 89. De rosa områdena är viktiga platser för fågelskådning i BSPA-området.
Andra platser för fågelskådning (men av lägre intresse) är:
Hörsång (främst oktober till maj)
Berghamn från Norrklippen efter stig förbi kapellet (huvudsakligen sträcktider)
Utviksfjärden i Norafjärden från Svartnorabron till viken väster om Utvik
174
Sörleviken och öarna som ses från Ådals kaj (april-november)
Barsta med Rotsidans norra del (så länge det är isfritt)
Tollsätersjön med Edsättertjärnen (främst maj-juli – nattsångartider)
Rävsötjärn med Halsviksravinens naturreservat (främst maj-juli)
Ulvviken Omne (när det är isfritt)
Inviksåns utlopp i Ullånger (när det är isfritt)
Dockstafjärdens innersta del till ön vid Viken (när det är isfritt)
Veåsand och Käxed samt Norrfjärdens västra sida vid Stor- och Lillvalmen (när det är
isfritt)
Norra ingången-Salsviken- Tärnättholmarna med Skravelbäcken
Svedjefjärden med fågeltorn (april-november)
Köpmanholmens saneringsområde (ruderatmarker mest höst, vinter och vår)
Sandlågan i yttre Bäckfjärden (så länge det är isfritt)
Ottelandet och Krokalviken (så länge det är isfritt)
2.12.6 Vandringsleder
Två stora vandringsleder går igenom BSPA-området: Höga Kustenleden och Världsarvsleden.
Andra leder och stigar som kan nämnas är Lotsstigen på Skagsudde, stigar/leder på Ulvön och
Kyrkstigen Ullånger.
Höga Kustenleden är cirka 13 mil lång och uppdelad på 13 etapper. Den sträcker sig från
Höga Kustenbron i söder till Varvsberget, Örnsköldsvik, i norr. Samtliga etappmål är
tillgängliga med bil och vid inom varje etapp finns minst en övernattningsmöjlighet under tak.
Världsarvsleden är cirka 10,5 mil lång och ansluter till Höga Kustenleden men även till några
kortare lokala leder. Världsarvsleden är framtagen genom ett lokalt utvecklingsprojekt med
syfte att främja turismnäringen i Nordingrå.
2.12.7 Områden som har stor betydelse för friluftslivet
Inom BSPA Höga Kusten finns många värdefulla friluftsområden. Örnsköldsviks kommun
har pekat ut ”områden av särskilt intresse för friluftslivet” i kommunens översiktsplan från
2007. I nuvarande arbete med nya översiktplanen för Örnsköldsviks kommun har dessa
områden setts över. Kramfors kommun har under arbetet med BSPA identifierat ett antal
områden för det rörliga friluftslivet. De nya föreslagna områdena från kommunerna redovisas
i figur 90. Dessa områden kan komma att förändras i vissa delar under kommunens pågående
arbete med nya översiktsplanen.
175
Fig. 90. Områden som har stor betydelse för friluftslivet BSPA-området.
Viktiga områden för friluftslivet som framkommit i temagrupp turism, friluftsliv och kultur
sammanfaller till stor del med områdena som kommunerna anser är viktiga. Områdena som
framkommit är (* även kommun):
Skagsudde/Skeppsmalen *
Gullvik*
Trysunda*
Balesudden*
Ulvön*
Rotsidan*
Bönhamn*
Högbonden*
Sörleberget i Sörle*
176
Norrfällsviken*
Storsand*
Hörsång*
Storön*
Häggvik
Mjältön*
Skuleskogens nationalpark*
Nordvik
2.13 Näringsliv i området
Förekomsten av ett livaktigt näringsliv är en grundförutsättning för områdets utveckling.
Naturvärdena ligger till grund för områdets attraktion för turism och friluftsliv, men kan också
utgöra resurser för näringslivet, så som t ex yrkesfiske.
2.13.1 Turism
Turismen anses vara världens snabbast växande näring. Sedan 1960-talet har turismen haft en
hög tillväxt både i Sverige och internationellt. Turismnäringen är en komplex näringsgren
bestående av många branscher med såväl privata, offentliga som ideella aktörer.
Höga Kusten är ett av länets främsta besöksmål och ett inarbetat varumärke. Efter att Höga
Kustenbron invigdes och Höga Kusten blev ett världsarv har intresset för området ökat.
Fig. 91. Paus vid Höga Kusten bron. (Foto:
Rebecka Ekvall)
I södra Höga Kusten finns en turistväg, vilken är skyltad med den brunvita turistvägsskylten
(markerad med symbolen för ’sevärd vägsträcka’). Turistvägen knyter på ett
ändamålsenligt sätt samman landskapet och de många besöksmålen i området. I den norra
delen av Höga Kusten beräknas turistvägen bli klar under 2011.
177
Fig. 92. Områden med stor betydelse för turismnäringen samt turistvägar. De flesta områden
har både kommunerna och temagrupp Turism, friluftsliv och kultur pekat ut.
Områden som har stor betydelse för turismnäringen
1. Skagshamn
I Skagshamn finns ett kapell från 1600-talet och en av Sveriges största surströmmingsfabriker, Röda Ulven. I Skagshamn finns en gästhamn med 15 gästplatser.
2. Skagsudde/Skeppsmalen
Området är världsarvets nordligaste besöksmål med ”fyrstigen” och ”landhöjningsstigen”. På
Skagsudde står Skagsudde fyr, vilken byggdes 1957 och då ersatte Skags fyr som var från
1871. Nuvarande fyr- och lotsbyggnad är lotsstation och bemannad av lotsar. Skeppsmalen är
ett gammalt fiskeläge med kapell. I Skeppsmalen finns Fiskevistet med surströmmingsmuseum och restaurang.
178
3. Gullvik
I nära anslutning till havsbadet finns bland annat camping, semesterby, restaurang, pool,
havsbad, grillplatser och lekutrustning. Närheten till Örnsköldsvik (14 km) gör området
mycket attraktivt och välbesökt. I direkt närhet finns Ögeltjärns naturreservat med en
fantastisk utsikt över skärgården och BSPA-området.
4. Grisslan
I det yttre havsbandet ligger Grissslans fiskeläge, här finns ett kapell från 1600-talet.
Grissslan består av två öar Grissleön och Vågön. På Vågön har Örnsköldsviks kommuns
iordningställt en naturhamn med brygga, raststuga och bastu. Här finns även ett utsiktsberg.
5. Trysunda
Ön är naturreservat och ett mycket attraktivt besöksmål. Från hamnen leder stigar till flera
badvikar, utsiktsplatser med mera. Fiskeläget, som grundades på 1500-talet av Gävlefiskarna,
är ett av de bäst bevarade längs Ångermanlandskusten. Det ligger väl skyddat i en djup vik
och är ett mycket populärt utflyktsmål bland båtfolket. Fiskarkapellet är från 1600-talet. I en
av sjöbodarna ligger fiskemuseet. Trysunda hamn har gästhamn med god service, vandrarhem
och butik. Gästhamnen i Trysunda har 20 gästplatser. Naturhamnar finns i Bockviken,
Rödskataviken och Björnviken.
6. Köpmanholmen
Köpmanholmen är en viktig plats för dem som vill komma ut till skärgården. Här går
skärgårdsbåt året runt till Trysunda, Strängön och Ulvön. Köpmanholmen är ett etappmål för
Höga Kustenleden där det finns vandrarhem, restaurang och affär. I närhet till
Köpmanholmen och BSPA-området finns en gästhamn med 8 gästplatser.
7. Näske
Näske är infart till Skuleskogens nationalpark entré norr och ett etappmål för Höga
Kustenleden. Här finns båthamn med gästplatser i mån av plats.
8. Ulvön
Ulvön består av två öar där den norra är bebodd året runt. Ulvöhamn som ligger på den norra
ön är framförallt sommartid ett populärt besöksmål. Ulvöhamn är ett gammalt fiskeläge och är
känt för sin surströmmingstillverkning. Här finns flera gästhamnar med totalt cirka 100
gästplatser med närhet till matställen, affär, tankställe (båtmack) och boende som hotell,
stugbyar m.m. På nordöstra sidan av norra Ulvön lilgger Sandvikens fiskeläge från 1600-talet,
vilket idag är ett kulturreservat med boendemöjligheter och en fin badstrand. På södra Ulvön
finns Marviksgrunnan fiskeläge med ett kapell, Södra Ulvöns naturreservat samt
nyrestaurerade besöksmålet ”Nya gruvan”.
9. Skuleskogens nationalpark
Skuleskogens nationalpark ligger centralt i världsarvet Höga Kusten. Nationalparken är ett
populärt besöksmål där flera fenomen går att studera som har att göra med landhöjningen i
Höga Kusten. Tre entréer leder in i nationalparken, entré Nord, entré Syd och entré Väst.
Entré Väst och stigen till utkiksplatsen är anpassad för personer med rörelsehinder. Höga
Kustenleden passerar genom nationalparken och en av de mer kända sevärdheterna är
Slåttdalsskrevan.
179
10. Docksta och Skuleberget
Tätorten Docksta ligger i anslutning till E4:an och Dockstafjärden. I Docksta finns en
gästhamn med 15 båtplatser och under sommarsäsongen går det turbåt till Ulvön.
Norr om Docksta ligger naturreservatet Skuleberget med världens högsta kustlinje 286 meter
över nuvarande havsnivå. Skuleberget är ett sydväxtberg och vid dess fot ligger Naturum
Höga Kusten, vilket invigdes 2007. På berget finns en toppstuga, som nås via en vandringsled
i anslutning till Naturum Höga Kusten eller med sittlift från slalombacken. Från toppstugan
finns det stigar och utkiksplatser, vilka är anpassade för personer med rörelsehinder.
Vid Skuleberget finns det ett brett aktivitetsutbud med bland annat scen för olika typer av
evenemang, klättringsleder, äventyrsbana samt Rövarbyn med labyrinten. I området finns
även camping och uthyrning av stugor. Skuleberget är ett etappmål för Höga Kustenleden.
Fig 93. Vy från Skulebergets klätterled.
(Foto: Pia Renström)
11. Mjältön
Mjältön är Sveriges högsta ö och från dess topp 236 meter över havet är utsikten över Höga
Kusten storslagen. På ön finns det en större grotta, Mjältögrottan och i Baggviken en
naturhamn med 25-30 platser. En del av Mjältön är naturreservat.
12. Ullånger
Tätorten Ullånger ligger i anslutning till E4:an och Ullångerfjärden. Genom samhället flyter
Inviksån i vilken det går att fiska bland annat havsöring. I Ullånger invigdes 2007 ett mindre
resecentrum med tillhörande pendlarparkering och dagligen finns det ett 50-tal avgångar med
buss. Bussarna går inte bara i nord-sydlig riktning utan resecentrumet fungerar även som
knutpunkt för resande till och från Nordingråområdet.
Turbåt till Ulvön finns från Ullånger under sommarsäsongen och gästhamn finns i Utvik, som
har två gästplatser samt anvisade båtplatser. Ullånger är ett av etappmålen längs med Höga
180
Kustenleden. Från Ullånger utgår det såväl en cykelled samt en vandringsled, vilka är
framtagna på lokalt initiativ.
13. Salsåker, Hyndtjärn
Salsåker är ett gammalt sågverkssamhälle och än idag finns bland annat bostäderna kvar för
såväl arbetare som tjänstemän. Bruksherrgården ligger på en ö i Ullångerfjärden och
herrgården erbjuder övernattnings- och konferensmöjligheter. I Hyndtjärn ligger Villa
Fraxinus, som är en visningsträdgård med tillhörande restaurang.
14. Norrfällsviken
Norrfällsviken med sitt gamla fiskeläge har över 50 000 gästnätter årligen och är ett av de
stora besöksmålen i Höga Kusten. Gästhamnen ligger i skyddat läge och har femtio
gästplatser samt välutvecklad service.
I Norrfällsviken finns camping, stugby, konferensanläggning, restauranger med mera. Inte
långt från fiskeläget ligger en 18-håls golfbanan och i närområdet finns även naturreservaten
Norrfällsviken, Storsand och Villmyran. Naturreservaten bidrar till att skapa mervärden där
till exempel Storsand kan nämnas med sitt havsbad där en del av stranden är naturistbad.
15. Mjällom, Mjällomlandet och Måviken
Mjällom är kanske mest känt för sin industriella bakgrund med till exempel sko-, handsk- och
kartongfabriker. I en av de gamla skofabrikerna finns numera Kulturfabriken som skildrar den
lokala näringslivsutvecklingen, erbjuder konferensmöjligheter men även utställning såväl som
försäljning av konst och hantverk. I Mjällom finns försäljning av livsmedel såväl som
drivmedel.
Norr om Mjällom ligger byn Mjällomslandet som har båtförbindelse under sommaren till
Ulvön men även till Docksta och Ullånger. Söder om Mjällom ligger byn Måviken med bland
annat camping och stugor. Från campingen går en naturstig på cirka 1 km, som till stor del
består av träramp, vilket ökar tillgängligheten. Naturstigen slutar vid en havsscen med grilloch sittplatser. I Måviken finns en gästbrygga med 6 gästplatser.
Väster om Mjällom ligger naturreservatet Högklinten och nära bergets topp ligger vad som
anses vara världens högst belägna klapperstensfält, 260 meter över havet. På den norra delen
av Högklinten finns även flera urbergsgrottor.
16. Nordingrå/Omne
I tätorten Nordingrå (Nordingråvallen) finns en stor del av serviceutbudet för Nordingrå
socken samt bussförbindelser med bland annat resecentrum i Ullånger. På Nordingråvallen
finns bland annat Kusthallen, som är ett allaktivitetshus med till exempel bowling, ishall,
gym, bastu och café.
Nordingråvallen ligger alldeles i anslutning till Vågsfjärden, vilken under sommarsäsongen
trafikeras av en ångbåt. Båten angör bland annat Lappudden, som erbjuder bland annat
boende samt är ett etappmål för Höga Kustenleden. Vid Lappudden passerar även
Världsarvsleden.
I Häggvik ligger Mannaminne som är ett populärt besöksmål. Vid Kråksnäsfjärden finns en
gästhamn, som nås via Gaviksfjärden och Trångsundet. Vyn från Stortorget mot Trångsundet
181
är en av många klassiska vyer i Höga Kusten. Gästhamnen vid Kråksnäsfjärden har 22
gästplatser.
Cirka en kilometer från byn Omne ligger Omneberget, som är ett naturreservat. Omneberget
är ett av Norrlands mest intressanta sydväxtberg med en rik och sydligt präglad flora. Även
fågellivet är artrikt med till exempel olika sångare och andra småfåglar. Vid Omnebergets fot
ligger Omnebadet.
I Själand ligger gårdsbutiken i anslutning till såväl Världsarvleden som turistvägen.
17. Östra Nordingrå
Barsta och Bönhamn är gamla fiskelägen, vilka årligen lockar många besökare. Båda
fiskelägena har kapell från 1600-talet samt gästhamn. I Barsta finns även en mindre camping
samt tillgång till rum och restaurang. Gästhamnen i Bönhamn har 40 gästplatser och Barsta
har 25 gästplatser. Från såväl Barsta som Bönhamn finns båtförbindelse med Högbonden,
främst under sommarsäsongen. På Högbonden finns en av Sveriges högst belägna fyrar och
fyrvaktarbostaden är numera vandrarhem.
Rotsidan är ett naturreservat, vilket är ett populärt utflyktsmål för såväl boende som besökare
i Höga Kusten. Området består av en låglänt kuststräcka mellan Barsta och Fällsvik. Från
parkeringen går det att nå Rotsidan med såväl rullstol som barnvagn.
Inte långt från byn Fällsvik ligger fiskeläget Fällsvikshamn. Fällsviks kapell byggdes 1978
och är en kopia av det kapell som uppfördes under 1600-talet. I Fällsvik finns det även
övernattningsmöjligheter.
Sörleviken har ett stort pedagogiskt värde när det gäller att beskriva landhöjningseffekter i en
havsnära miljö. Berget Ringkallen är intressant ut geologisk synpunkt genom bland annat
branten mot Sörleviken. Idag är Sörleviken en havsvik men den kommer att snöras av från
havet på grund av landhöjningen. Strax norr om Sörleviken finns Kåstaviken, en liten tjärn
som tidigare snörts av från viken.
18. Storsjön
Vid Storsjön ligger Storsjöbadet där det finns kiosk och lekplats för barnen. I närhet till
Storsjöbadet ligger en camping.
19. Östbygden och Lövvik
Höga Kustenleden passerar genom området där både Lövvik och Fjärdbotten är etappmål.
Från Höga Kustenleden finns en avstickare till berget Valkallen, som är ett populärt
utflyktsmål. I Fjärdbotten finns en gästhamn med 15 gästplatser samt flera fäbodar, vilka
bland annat fungerar som raststugor för vandrare på Höga Kustenleden. I Hörsång finns
camping samt havsbad men även en gästhamn med 12 gästplatser. Gästhamnen i Lövvik har
15 gästplatser.
Berghamn är ett fiskeläge med sjöbodar, kokhus och serviceanläggning. I fiskeläget finns ett
kapell från 1750 samt en gästhamn med 10 gästplatser.
Storön är ett naturreservat och ligger längst söderut i världsarvet. Landhöjningen har tydligt
präglat ön men även dess historia, vilket visas genom det fiskeläge som fick överges på grund
182
av landhöjningen. Det finns möjlighet att angöra båten vid Storön. Under de senaste somrarna
har det gått en turbåt från Hörsång ut till Storön.
20. Torrom och Nordvik
Torrom fungerar som servicenod för den södra delen av världsarvet Höga Kusten med
livsmedelaffär och försäljning av drivmedel. I Nordvik ligger ett naturbruksgymnasium med
en av Norrlands största visningsträdgårdar. I Nordvik finns även gårdsbutik samt
övernattningsmöjligheter.
21. Hornöberget och Nyadal
Ett klart dominerande inslag i landskapsbilden är Höga Kustenbron. På E4:ans västra sida
ligger samhället Nyadal beläget i en dalgång mellan Hornöberget och Majberget. Området
utgör den södra portalen till världsarvet Höga Kusten och tyngdpunkten i näringslivet ligger
inom hotell- och restaurangnäringen med två hotell samt inom transportsektorn. I Nyadal
finns en gästhamn (Hornö brygga) med 10 gästplatser samt anvisade båtplatser. På
Hornöberget finns den södra portalen för världsarvet Höga Kusten men även startpunkten för
Höga Kustenleden i norrgående riktning.
22. Klockestrand
Tätorten Klockestrand ligger alldeles i anslutning till Ångermanälven. I Klockestrand finns en
gästhamn med 3 gästplatser samt anvisade båtplatser. Inte långt från gästhamnen finns det
övernattningsmöjligheter, livsmedelsaffär med mera.
Länsstyrelsens tolv besöksmål och informationsplatser
Länsstyrelsen har tagit fram tolv besöksmål i världsarvet Höga Kusten, vilka är: Skagsudde,
Trysunda, Skuleskogens nationalpark, Skuleberget, Norra Ulvön, Norrfällsviken, Högklinten,
Häggvik, Stortorget, Rödklitten, Högbonden, Sörleviken och Storön (se Fig. 94). Samt tre
informationsplatser: turistbyrån i Örnsköldsvik, Naturum i Skule och parkeringsplatsen vid
norra brofästet vid Höga Kusten bron/hotellet.
Besöksmålen är valda utifrån vetenskapliga värden, tillgänglighet samt att de ska spegla hela
Höga Kusten såväl geografiskt som geologiskt. En besöksplats i världsarvet är en plats i
landskapet där viktiga spår eller bevis för landhöjningen finns att studera och uppleva.
Världsarvets typiska och unika värden upplevs på olika sätt, antingen kan det upplevas på
avstånd som exempelvis en vy över en avsnörd havsvik eller så kan det vara en plats där
besökaren guidas mellan klapperfält och grottor. På flera av platserna är det dessutom en
blandning mellan det som kan betraktas på avstånd och det som kan ses på nära håll.
Besöksplatserna som föreslås i denna plan är ofta redan i dag välbesökta och välbekanta,
merparten är också skyddade enligt miljöbalken.
183
Fig. 94. Kartan visar de 12 besöksmålen som Länsstyrelsen har pekat ut i Höga Kusten.
Besöksmålen är valda utifrån vetenskapliga värden, tillgänglighet samt att de ska spegla hela
Höga
Kusten såväl geografiskt som geologiskt.
Turistvägen
2.13.2 Jordbruk
Jordbruket har stor betydelse för flera av de värden som förknippas med det öppna
odlingslandskapet samtidigt som det ger oss livsmedel och bidrar till en levande landsbygd.
Cirka 4 % av den totala arealen av BSPA-området utgörs av jordbruksmark.
Det finns flera områden där jordbruket är påtagligt som näring. Brukandet av jorden har också
bidragit till att skapa flera av de värdefulla kulturmiljöer som finns i området. Jordbruket har
även betydelse för såväl djur- som växtliv.
Jordbruket är en näring med långa anor i området, men utvecklingen från 1970-talet har dock
inte varit gynnsam. Tendensen är färre och större enheter. Arealen åkermark, antalet
jordbruksföretag och antalet nötkreatur har minskat stort, både i länet och inom BSPAområdet de senaste 80 åren. Under senare år har antalet köttdjur ökat medan mjölkkoantalet
minskat.
184
De flesta jordbruksföretagen kombinerar jordbruket med andra inkomster som till exempel
skogsbruk, entreprenader och turism. Jordbruket är i huvudsak inriktat på vallodling och
animalieproduktion, av både mjölk- och kött. Brukningsenheterna är i regel små och det har
p.g.a. den branta terrängen varit svåra att rationalisera därför har Höga Kusten, till viss del, en
småskalig prägel på lantbruket. De största sammanhängande ytorna med jordbruksareal finns i
södra delen av området kring Norafjärden där även de största jordbruksföretagen finns.
Inslagen av jordbruksmark är värdefulla för upplevelsen av landskapet liksom för natur- och
kulturhistoriska värden. Den fortgående minskningen av jordbruksmarken bedöms därför ha
negativa konsekvenser i dessa avseenden.
Många av jordbrukets byggnader, främst mangårdsbyggnaderna men i en del fall även
ekonomibyggnaderna, har också stora värden från kulturmiljösynpunkt och för
landskapsbilden. Jordbruken är viktiga för att hålla kulturlandskapet öppet och ett allvarligt
hot mot världsarvets estetiska värden är nedläggning av jordbruk.
2.13.3 Skogsbruk
Skogsråvaran har alltid varit den stora basen för sysselsättning inom Kramfors och
Örnsköldsviks kommuner. Under senare år har denna bas minskat i volym samtidigt som
konkurrensen om skogsråvaran hårdnat. Anledningen är de rationaliseringar som genomförts
inom såväl cellullosaindustrin, sågverken som inom skogsbruket.
Skogsbruket har en stor betydelse för området där ett flertal större industrier är beroende av
skogen som råvara för sin produktion. Skogsmarken är även av intresse för naturvården och
friluftslivet.
Storskogsbruk sker huvudsakligen i inlandet och vid kusten är det familjeskogsbruk som är
dominerande.
Omkring 80 % av Höga Kustens landareal är privatägd av enskilda personer. Det är troligt att
ca 25 % av hela områdets landareal är impediment eller improduktiv mark som inte brukas
aktivt. Summering av SGU:s jordartskarta för jordarterna berg, klapper och talusbranter (av
frostsprängning ansamlade block) visar att denna areal är 34,6 % av totala arealen. Det finns
dock fog att anta att denna procentsats inte helt motsvarar definitionen på skogsmarksimpediment utan viss del av bergområdet håller troligen fickor av produktiv skogsmark.
Tabell 3. Förekomst av produktiv skogsmark samt jordbruksmark inom BSPA-området.
(Källa: Metria, Corinne 2006-07-05)
Produktiv skogsmark
Jordbruksmark (åker- och betesmark)
Areal
(ha)
44286
6493
185
Andel av BSPA-området i %
29,1
4,3
2.13.4 Yrkesfisket
Yrkesfiske utövas av dem som är licensierade fiskare och använder redskap som är avsedda
för mängdfångst. I Västernorrland finns få yrkesfiskare (Fig. 95).
Totalt antal yrkesfiskarlicenser i saltvatten
700
600
500
400
300
200
100
Vä
st
ra
G
öt
al
an
ds
lä
n
Sk
ån
e
Ha
lä
n
lla
nd
s
Bl
lä
n
ek
in
ge
lä
Ka
n
lm
No
ar
rrb
lä
n
ot
te
ns
G
lä
ot
n
la
nd
G
s
äv
lä
le
n
bo
St
rg
oc
s
lä
kh
Vä
n
o
st
l
m
er
s
no
lä
n
rr l
Vä
an
ds
st
er
lä
bo
n
tte
ns
lä
n
Sö Up p
sa
de
la
rm
lä
an
n
la
Ö
n
st
d
er
s
gö
lä
n
t la
nd
s
lä
n
0
Fig. 95. Totala antalet yrkesfiskarlicenser i saltvatten. Data för år 2009.
(Källa: Miljömålsportalen, www.miljomalsportalen.se april 2011)
Antalet yrkesfiskare i Höga Kusten har varit relativt stabilt sedan 1990 och legat kring 11-17
st (med undantag för år 1998, se förklaring nedan). Idag finns 13 st verksamma inom BSPA
Höga Kusten eller i dess närhet (Husum) (se Fig. 96). Fyra st licenser har tillkommit i
området under 2000-2010 och två st har avslutats inom samma tidsperiod. Att siffran för
antalet yrkesfiskarlicenser var så pass hög år 1998 beror på att så kallade avvecklingslicenser
fanns.
Avvecklingslicenser
Vid införandet av det nya licenssystemet fanns det personer som inte uppfyllde kraven för
yrkesfiskelicens men som hade investerat betydande belopp i sådan utrustning som är
förbehållen yrkesmässigt fiske. För att fiskaren skulle få en skälig tid att avveckla sitt fiske
och redskapsinnehav kunde man ansöka om en s.k. avvecklingslicens (typ 4) som ev
beviljades för 1-5 år. Möjligheten att erhålla avvecklingslicens upphörde den 1 juli 1995. Det
fanns dock inget hinder för en fiskare med avvecklingslicens att ansöka om ordinär
yrkesfiskelicens.
186
Antal yrkesfiskarlicenser (st)
25
20
15
10
5
0
1990
1992
1998
1999
2006
2007
2008
2009
2010
År
Fig. 96. Antalet yrkesfiskarlicenser inom Höga Kusten (inklusive Husum). Siffran för 1998
inkluderar även så kallade avvecklingslicenser. (Källa: Länsstyrelsen, nov 2010)
Medelåldern på yrkesfiskarna i området är idag 57 år, varav den yngsta är 41 år och den äldsta
71 år (uppgifter från yrkesfiskarregistret, Länsstyrelsen nov 2010). År 1995 var medelåldern
51 år.
Att vara licensierad fiskare innebär till exempel att man är berättigad att söka EU-stöd för sin
verksamhet och kan få ersättning för skada orsakad av säl.
Typ av fiske och fångst
Det dominerande yrkesfisket i området sker efter strömming, följt av sik, lax och siklöja (Fig.
97). Även abborre, gädda och öring fångas, men i mindre omfattning (Fig. 97).
Merparten av fisken fångas med strömmingsskötar (Fig. 98). Skötfiske efter strömming är
mest förekommande under våren och då för inläggning av surströmming. Denna fiskesäsong
är relativt kort på grund av att salterierna måste lägga in strömmingen så att den blir färdig till
surströmmingspremiären. Lax och sik fiskas till största del med fasta redskap, så kallade
PushUp-fällor.
På följande 2 sidor presenteras fångsstatistik för BSPA-området (uppgifter från Fiskeriverket,
april 2011).
187
140000
1996
2000
Landad fångst (kg) per art och år
120000
2010
100000
80000
60000
40000
20000
0
Strömming
Sik
Lax
Siklöja
Abborre
Öring
Gädda
Landad fångst (kg) per redskap och år
Fig. 97. Mängden landad fångst (kg) av olika arter inom BSPA-området under olika år. De
arter som dominerar är: strömming, sik, lax, siklöja och abborre. Uppgifterna är baserade på
loggböcker (för större fartyg) och kustjournaler (för mindre båtar). (Källa: Fiskeriverket,
april 2011)
140000
1996
2000
120000
2010
100000
80000
60000
40000
20000
r
rd
a
M
jä
je
n
Si
kl
ö
(F
la
La
xf
äl
r(B
llo
Ko
m
bi
fä
ät
/S
kö
ta
r
r)
lyt
fä
sa
t
ot
te
n
us
h
"P
S.
K.
la
llo
ta
)
Up
"
t
Si
kn
ä
xf
äl
La
Si
llg
ar
n/
St
rö
m
m
in
gs
sk
öt
ar
0
Fig. 98. Mängden landad fångst (kg) per redskap inom BSPA-området under olika år.
Uppgifterna är baserade på loggböcker (för större fartyg) och kustjournaler (för mindre
båtar). (Källa: Fiskeriverket, april 2011)
188
Fig. 99. Mängden landad fångst (kg) per år av de mest fiskade arterna (år 2010) inom BSPAområdet. Uppgifterna är baserade på loggböcker (för större fartyg) och kustjournaler (för
mindre båtar). (Källa: Fiskeriverket, april 2011)
180000
Strömming
Landad fångst (kg) per år
160000
140000
120000
100000
80000
60000
40000
20000
0
1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010
25000
Landad fångst (kg) per år
Sik
Lax
Siklöja
20000
15000
10000
5000
0
1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010
4000
Abborre
Öring
Gädda
Landad fångst (kg) per år
3500
3000
2500
2000
1500
1000
500
0
1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010
189
Under projektet har fiskare i området meddelat att mängderna fångad fisk har minskat över
åren i området. Utifrån uppgifter från Fiskeriverket om landad fångst i BSPA-området (se Fig.
99) så framgår att de rapporterade fångsterna av olika arter varierar över åren, med tendenser
till minskad fångst av några arter. Statistisk analys av materialet visar att fångsterna av sik och
siklöja har minskat under åren 1996-2010. Sedan 1998 fram till 2010 har även fångsterna av
strömming, abborre och öring minskat signifikant. Däremot arterna lax och gädda visar inga
signifikanta skillnader över åren i området. Den statistiska analysen är gjord som linjär
regressionsanalys.
Orsakerna till de minskade fångsterna har inte kunna fastställas. T ex behöver analys göras
över antal dagar fiske har bedrivits för att utesluta att det kan ha inverkan på siffrorna. De
minskade fångsterna kan även bero på minskade populationer av fisk beroende på
habitatförändringar etc.
Under projektet har framkommit att minskade fångster anses bero på predation av främst säl
och i viss mån skarv samt att bestånden lax och öring minskar av andra orsaker.
I Norafjärden sker ett siklöjefiske. Siklöjan varierar mycket mellan åren vilket gör att fisket
av siklöja också varierar kraftigt. Detta kan göra beståndet känsligt om det inte förvaltas rätt.
190
Trålningsområde
Det finns ett trålningsområde som sträcker sig mellan Skarpudden - Holmön - Bjuröklubb –
Malören som under tiden 1 januari - 31 december som har dessa villkor:
1. Endast fiske efter sill/strömming med en minsta maskstorlek i trålnätet av 32 millimeter.
Bifångster av skarpsill får dock behållas.
2. Endast fartyg med en längd (loa) understigande 24 meter och en maskinstyrka mindre än
450 KW.
3. Fisket får inte bedrivas i enskilt vatten och inte heller närmare land, ö eller skär eller fast
fiskeredskap än 400 meter.
4. Under tiden 10 september – 31 oktober får fiske bedrivas norr om latituden 64 36,27 N med
stöd av sådant särskilt tillstånd och enligt de villkor i övrigt som anges i bestämmelserna för
trålfiskeområde B 2.7. (Källa: Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36) om fiske i
Skagerrak, Kattegatt och Östersjön)
Fig. 100. Bilden visar gränser för trålning. (Källa: Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36)
om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön)
191
2.13.5 Vattenbruk
För att bedriva odling krävs två olika tillstånd, dels ett tillstånd för odling enligt fiskelagstiftningen och dels ett enligt miljöbalken. Fiskodlingar är mycket omdebatterat i Höga
Kusten.
I BSPA-området finns 5 st fiskodlingar (år 2010):
Omnefjärden (startades år 1984 inne i viken, ute i fjärden från 2005)
Mjältösundet (startades år 2009)
Öberget (Mjältön) (startades år 2009)
Köpmanholmen (startades 1988)
Näske (startades 1986)
Samtliga fiskodlingar i Höga Kusten (Fig 123, s. 239) odlar regnbåge. Den årliga tillståndsgivna produktionen i området är 2 350 ton regnbåge (Tabell 4).
Odlingen i Näskefjärden är privatägd, övriga ägs av Ålands Fiskförädling AB.
Finländska (inkl Åländska) företag har på senare år övertagit en stor del av den
regnbågsodling som sker i Sverige. Detta beror dels på att de finlänska företagen blivit mer
framgångsrika än svenska genom att bygga upp en stabil hemmamarknad för färsk fisk och
därigenom tryggat en stadig avsättning (SOU 2009:26). Ett annat skäl är att skärpta miljökrav
på Åland medfört ett intresse för etablering i Sverige (SOU 2009:26).
Tabell 4. Mängderna fisk som respektive fiskodling i Höga Kusten har tillstånd för att odla,
samt de faktiska mängderna som odlades år 2009. Samtliga odlar regnbåge.
Omnefjärden
Mjältösundet
Vid Mjältön
(Öberget?)
Köpmanholmen
Näske
Totalt:
Tillstånd (ton/år)
400
600
600
Odlat 2009 (ton)
inga uppgifter
593
527
600
150
2 350
596
36
Odlingar som kräver mer än 40 ton foder per år är tillståndspliktiga. De tillståndspliktiga
odlingarna lämnar årligen in så kallade emissionsrapporter.
Det är kommunerna idag som har tillsynen på samtliga fiskodlingar i Höga Kusten. Vid ett
tillsynsbesök besöker representant/er från den berörda kommunen odlingen.
De nyare fiskodlingarna har alla tidsbegränsade tillstånd, Näske som startade tidigare har det
inte.
192
2.13.6 Industri
Under andra halvan 1800-talet påbörjades en mer storskalig industrialisering av Höga Kusten.
Det är framförallt inom träindustrin som expansionen sker bland annat genom att flera
ångsågar etableras. Nästa steg i utvecklingen var att förädla skogen till massa och papper.
Mellan 1900-1930 etablerades flera massaindustrier i närheten av det område som idag är
BSPA Höga Kusten.
I Höga Kusten fanns det flera salterier men det var först i slutet av 1800-talet som
surströmmingen börjades förpackas i plåtburk. En annan del av den tidiga livsmedelsindustrin
var tunnbrödsbagerierna med bland Mjälloms tunnbröd, som är Sveriges äldsta
tunnbrödsbageri. Kännetecknade för industrialiseringen av Höga Kusten var även läder- och
skoindustrin.
Livsmedels-, tillverknings-, verkstads- och träindustrin är idag de dominerade branscherna i
BSPA Höga Kusten. Det flesta företagen är småföretag men det finns även några större som
till exempel Gerdins, Polarbröd, Skidstahus och Dockstavarvet. I närområdet till BSPA Höga
Kusten finns det några större industrier som producerar massa och kemiska produkter.
2.13.7 Yrkessjöfart
Det gods som transporteras i Höga Kusten s farvatten utgörs till största delen fortfarande av
massa-, pappers - och skogsbruksprodukter. I BSPA Höga Kusten finns inga djuphamnar för
gods men i närområdet ligger flera betydelsefulla hamnar för industrin. Godset från dessa
hamnar passerar genom området för BSPA Höga Kusten.
En stor del av råvarutillförseln till och utskeppningen av produkter från industrierna i
Örnsköldsviks kommun transporteras sjövägen via lastageplatserna i Örnsköldsvik och
Husum. M-real i Husum har egen hamnverksamhet och Domsjö industrier i Alfredshem och
Holmen Skog samt Svenska Shell i Hörnett har egna lastageplatser i Örnsköldsviks hamn.
Den kommunala hamnverksamheten i Inre hamnen har flyttats till ett nytt läge vid före detta
Domsjö såg. Örnsköldsvik hamn består därmed av fyra hamnlägen: Domsjö hamn,
Oljehamnen, Framnäskajen och Stadskajen.
Hamnen i Köpmanholmen är en av de viktigaste hamnarna i Norrland för lossning av
komponenter till vindkraftverk.
Även i Kramfors kommun ligger det flera djuphamnar. Det gods som lastas och lossas sker
huvudsakligen vid de kajer som Mondi Dynäs AB och SCA Timber har längs med
Ångermanälven. Det finns också en djuphamn i Lunde men den används inte lika frekvent
som övriga hamnar.
Den passagerartrafik som bedrivs inom BSPA Höga Kusten sker huvudsakligen under
sommaren. Båtförbindelse finns då med Ulvön från Docksta, Ullånger och Mjällomslandet,
från Bönhamn och Barsta till Högbonden samt från Hörsång till Storön. På Vågsfjärden går
ångslupen Stjärn, vilken angör Nordingråvallen, Körning, Lappudden och Häggvik.
193
Färjan glider in till Docksta. (Foto: Lotta Nygård)
Ådalen III trafikerar Ångermanälven varje sommar. Båten utgår från Härnösand respektive
Sandslån mot bland annat Höga Kustenbron och Norafjärden.
Från Köpmanholmen går båttrafik året runt till Trysunda, Strängön, Fjären och Ulvön. Båten
stannar även ibland vid Sandviken under sommaren. Från sommaren 2010 finns även
möjlighet att åka båt till Ulvön, Fjären och Trysunda från Gullvik.
194
2.14. Påverkansfaktorer på områdets naturvärden
HELCOM har gjort en ny analys av Östersjöns hälsa i samtliga bassänger samtidigt.
Resultatet ger en tydlig signal att ingen av havsbassängerna uppvisar en god ekologisk status.
Samtliga havsbassänger är tydligt påverkade av oss människor, vilket visar sig främst som
övergödning, höga halter av skadliga ämnen och en hotad biologisk mångfald (HELCOM,
2010). Samtliga länder kring Östersjön har konstaterat att det är brådskande att det görs
någonting åt situationen. Det gäller framförallt att minska påverkan från jordbruk, fiske,
industrier och från den maritima sektorn. Men även påverkan från privatpersoner –det är trots
allt vår livsstil som är grundorsaken till all påverkan på den marina miljön.
De största negativa påverkansfaktorerna mot Östersjön är enligt HELCOM (2010):
Näringstillskott
Skadliga ämnen
Ohållbart fiske
Oljeutsläpp
HELCOM poängterar att det är av största vikt att reducera alla typer av antropogen påverkan
(av människan orsakad) på havet. Största ansträngning skall läggas vid att minska
näringstillförseln till Östersjön, minska negativ påverkan av fiske, minska utsläpp av skadliga
ämnen samt oljeutsläpp (HELCOM, 2010).
Definition av vad som påverkar den marina miljön i BSPA Höga Kusten har gjorts
tillsammans med lokalbefolkning, länsstyrelse, kommuner, organisationer, företag och
forskare. Avgränsning har satts till påverkan från oss människor, dvs. antropogen påverkan.
Analyser har gjorts av vad som ligger bakom och orsakar att de olika påverkansfaktorerna
finns, så kallade bidragande faktorer. En hotbildsanalys har gjorts för att urskilja vilka
påverkansfaktorer som har störst negativ inverkan på områdets naturvärden.
Av de av HELCOM utpekade största negativa påverkansfaktorerna på Östersjön i sin helhet
har 2 st av dessa fallit ut som de största faktorerna även på lokal nivå i Höga Kusten. Detta
gäller näringstillskott samt skadliga ämnen. Oljeutsläpp är ett potentiellt hot mot området då
det passerar många större fartyg genom området på väg in till Örnsköldsvik, till Husum eller
upp i älven, men hittills har området varit relativt förskonat från stora oljeutsläpp.
Viktigt att betona är att bedömningar av påverkanfaktorer har gjorts utifrån det marina
perspektivet, dvs påverkan på den marina miljön samt miljöer knutna till havet. De slutgiltiga
bedömningarna av respektive påverkansfaktor har gjorts utifrån omfattande analyser av
tillgängliga data. Där inga data finns tillgängliga i dagsläget har heller inga slutsatser kunna
dras, och om så är fallet framgår det av texten. Bedömningarna bör kontinuerligt ses över då
ny kunskap erhålles med tiden.
195
Beskrivning till Fig. 101 (stora modellen på nästa sida):
Fig. 101 visar en sammanfattande modell över området med de identifierade naturvärdena
(gröna cirklar), faktorer som utgör negativ på verkan på områdets naturvärden (rosa boxar)
samt de bakomliggande orsakerna, så kallade bidragande faktorer (oranga boxar). Modellen är
uppbyggd enligt följande:
Strategi
Påverkansfaktor
Bidragande
faktor
Naturvärde
I modellen visas även strategier (gula hexagoner), vilka har tagits fram för att minska den
negativa påverkan från påverkansfaktorerna på naturvärdet. Strategierna (innehåller åtgärder
och mål) beskrivs i kapitel 3.2 i del 2 av planen.
196
2.14.1 Samlad påverkansanalys
För att få en uppfattning om vilka påverkansfaktorer som har störst negativ påverkan på
områdets naturvärden har en påverkansanalys gjorts. Analysen har gjorts i 3 steg med
bedömningar på en 4-gradig skala, enligt följande:
1. Hur mycket av naturvärdet påverkas av hotet?
2. Där hotet drabbar, hur allvarligt påverkas då naturvärdet?
3. Går det att reparera skadan om hotet undanröjs?
Utifrån ovanstående klassificeras påverkansfaktorn (hotet) som antingen väldigt högt (rött),
högt (gult), medium (ljusgrönt) eller lågt (mörkgrönt). På så sätt klargörs vilka
påverkansfaktorer som har störst negativ påverkan på områdets naturvärden. Klassificeringen
görs genom en datamodell (Miradi), vilken viktar bedömningen i de 3 stegen ovan. För en
mer detaljerad beskrivning av hur bedömningen går till se Bilaga 3. Analysen bygger på en
omfattande datasammanställning.
Resultatet av påverkansanalysen visas i Tabell 5. Här kan utläsas vilka naturvärden som
påverkas av olika faktorer samt graden av påverkan. Åt andra hållet kan det för en given
påverkansfaktor utläsas vilka naturvärden som påverkas och i vilken grad. Påverkansanalysen
har varit en utgångspunkt för prioritering av strategier för åtgärder (kapitel 3.2).
Den totala hotbilden av varje påverkansfaktor är en sammanvägning av hur många av de
utpekade naturvärdena som påverkas samt graden av påverkan på dessa. Av Tabell 5 kan
utläsas att de påverkansfaktorer som totalt sett har störst negativ påverkan på områdets
naturvärden är:
Främmande arter och gener
Strandnära exploatering
Skadliga ämnen
Materialtransport (Igenslamning och grumling)
Utsläpp av kväve och fosfor (Övergödning)
Utöver ovanstående har några påverkansfaktorer bedömts ha stark negativ inverkan på ett
enskilt naturvärde, men dock ej på övriga naturvärden. Dessa är:
Störning på fåglar
Vandringshinder
Försurning
Muddring
Oljeutsläpp
I Tabell 5 framgår också att det i dagsläget är områdets sötvattensekosystem som utsätts för
starkast negativ påverkan. Även områdets fåglar med havsanknytning samt de marina
ekosystemen utsätts för en stark negativ påverkan. Strandekosystemen har bedömts ha en
något svagare hotbild än de andra naturvärdena, men än dock en tydlig negativ påverkan av
oss människor. För mer ingående information om hur respektive påverkansfaktor påverkar de
olika naturvärdena se Tabell 6. Bedömningen av de 3 stegen (hur mycket / hur allvarligt /
reparerbart) i Tabell 6 har legat till grund för den sammanlagda bedömningen i Tabell 5.
197
Främmande arter och gener
Strandnära exploatering
Skadliga ämnen
Materialtransport (Igenslamning & grumling)
Utsläpp av kväve & fosfor (Övergödning)
Störning på fåglar
Vandringshinder
Försurning
Muddring
Transport av farligt gods
Oljeutsläpp
Ej hållbart fiske
Slutad hävd av strandängar
Strandnära skogsavverkning (avlägsnande av biotopen)
Onaturliga vattenflöden
Utfyllnad av stränder
Spridning av fisksjukdomar
Vindkraft
Nedskräpning
MYCKET HÖG
HÖG
MEDIUM
LÅG
Djupa
X
Grunda
X
Strand
x
Fågel
X
Sötv
x
Total hotbild
HÖG
-
X
X
X
x
HÖG
X
X
x
X
x
HÖG
-
x
-
-
X
HÖG
X
X
X
-
X
HÖG
-
-
-
X
-
MEDIUM
-
-
-
-
X
MEDIUM
-
-
-
-
X
MEDIUM
-
X
-
x
x
MEDIUM
x
x
x
x
x
MEDIUM
x
x
-
X
-
MEDIUM
-
x
-
X
x
LÅG
-
-
-
X
-
LÅG
-
-
X
x
-
LÅG
-
-
-
-
X
LÅG
-
x
x
-
-
LÅG
-
-
-
-
x
LÅG
-
-
-
x
-
LÅG
-
-
x
x
-
LÅG
Hög
Hög
Medium
Hög
Mycket hög
Tabell 5. Tabellen visar den samlade påverkansanalysen på områdets naturvärden. Här kan man utläsa vilka
påverkansfaktorer som totalt sett har störst negativ påverkan på områdets naturvärden. Dessutom framkommer
här vilka naturvärden som påverkas starkast, och av vilka påverkansfaktorer. Åt andra hållet kan man för en
given påverkansfaktor se vilka naturvärden den påverkar och i vilken grad. Bedömningarna är gjorda av
temagrupp Naturvård samt i samråd med expertis i olika frågor och utifrån en omfattande datasammanställning.
Viktning gjord enligt datamodell Miradi. X=Påverkansfaktorn har bedömts som stark, x=Påverkansfaktorn finns,
men ej lika stark. Djupa=områdets djupa marina ekosystem (>6m), Grunda=områdets grunda (<6m) marina
ekosystem, Strand=områdets strandekosystem, Fågel=områdets fåglar med havsanknytning, Sötv=områdets
sötvattensekosystem.
198
A) Påverkansanalys för områdets djupa marina ekosystem:
HOT
Hur mycket? Hur allvarligt? Reparerbart? Sammanlagd bedöming
Främmande arter & gener
Hög
Medium
Mycket hög
Hög
Skadliga ämnen
Mycket hög
Hög
Hög
Hög
Transport av farligt gods
Medium
Hög
Hög
Medium
Oljeutsläpp
Medium
Medium
Hög
Medium
Utsläpp av kväve & fosfor (Övergödning)
Låg
Låg
Medium
Låg
B) Påverkansanalys för områdets grunda marina ekosystem:
HOT
Hur mycket? Hur allvarligt? Reparerbart? Sammanlagd bedöming
Strandnära exploatering
Hög
Hög
Medium
Hög
Skadliga ämnen
Mycket hög
Hög
Hög
Hög
Utsläpp av kväve & fosfor (Övergödning)
Hög
Hög
Medium
Hög
Muddring
Hög
Hög
Hög
Hög
Främmande arter & gener
Låg
Hög
Mycket hög
Medium
Utfyllnad av stränder
Medium
Hög
Hög
Medium
Transport av farligt gods
Medium
Hög
Hög
Medium
Oljeutsläpp
Medium
Hög
Medium
Medium
Materialtransport (Igenslamning & grumling)
Medium
Medium
Medium
Medium
Ej hållbart fiske
Låg
Mycket hög
Hög
Låg
C) Påverkansanalys för områdets stränder:
HOT
Hur mycket? Hur allvarligt? Reparerbart? Sammanlagd bedöming
Strandnära exploatering
Medium
Hög
Hög
Medium
Utsläpp av kväve & fosfor (Övergödning)
Medium
Medium
Medium
Medium
Strandnära skogsavverkningar
Låg
Medium
Hög
Låg
Främmande arter och gener
Låg
Låg
Medium
Låg
Utfyllnad av stränder
Låg
Hög
Medium
Låg
Skadliga ämnen
Låg
Låg
Medium
Låg
Transport av farligt gods
Låg
Hög
Medium
Låg
Nedskräpning
Låg
Låg
Låg
Låg
D) Påverkansanalys för områdets fåglar med havsanknytning:
HOT
Strandnära exploatering
Störning på fåglar
Oljeutsläpp
Ej hållbart fiske
Skadliga ämnen
Strandnära skogsavverkningar
Främmande arter & gener
Transport av farligt gods
Slutad hävd av strandängar
Vindkraft
Muddring
Nedskräpning
Hur mycket? Hur allvarligt? Reparerbart? Sammanlagd bedöming
Medium
Hög
Mycket hög
Hög
Mycket hög
Hög
Hög
Hög
Medium
Hög
Hög
Medium
Medium
Medium
Hög
Medium
Låg
Mycket hög
Mycket hög
Medium
Låg
Mycket hög
Mycket hög
Medium
Medium
Mycket hög
Hög
Medium
Medium
Medium
Hög
Medium
Låg
Medium
Medium
Låg
Låg
Hög
Hög
Låg
Låg
Medium
Medium
Låg
Medium
Låg
Låg
Låg
– 199 –
E) Påverkansanalys för områdets sötvattensekosystem:
HOT
Hur mycket? Hur allvarligt? Reparerbart? Sammanlagd bedöming
Materialtransport (Igenslamning & grumling)
Hög
Hög
Mycket hög
Myckte hög
Vandringshinder
Hög
Mycket hög
Medium
Hög
Försurning
Hög
Mycket hög
Medium
Hög
Utsläpp av kväve & fosfor (Övergödning)
Medium
Medium
Mycket hög
Hög
Främmande arter & gener
Medium
Medium
Mycket hög
Hög
Spridning av fisksjukdomar
Låg
Mycket hög
Mycket hög
Medium
Transport av farligt gods
Låg
Mycket hög
Mycket hög
Medium
Strandnära exploatering
Medium
Medium
Medium
Medium
Ej hållbart fiske
Medium
Mycket hög
Låg
Låg
Onaturliga vattenflöden (Vattenreglering)
Låg
Hög
Hög
Låg
Muddring
Låg
Hög
Hög
Låg
Skadliga ämnen
Låg
Medium
Hög
Låg
Tabell. 6. Påverkansanalys för Höga Kustens: A) djupa marina ekosystem, B) grunda marina
ekosystem, C) stränder, D) fåglar med havsanknytning, E) sötvattensekosystem.
Bedömningarna gjorda av temagrupp Naturvård, i samråd med expertertis samt utifrån
omfattande datasammanställningar. Viktning för sammanlagd bedömning är gjord enligt
datamodell Miradi.
Utifrån den omfattande genomgång och analys av data som gjorts (vilken presenteras i de
följande kapitlen) så har påverkansfaktorerna indelats i 2 klasser; dels de med hög prioritet
och dels de med lägre prioritet. Indelningen har gjorts utifrån graden av påverkan på den
marina miljön samt utifrån möjlighet att göra någonting åt orsaken till påverkan på lokal nivå.
Där inga data finns tillgängliga i dagsläget har heller inga slutsatser kunna dras, och om så är
fallet framgår det av texten. Viktigt att betona är att bedömningar av påverkanfaktorer har
gjorts utifrån det marina perspektivet, dvs påverkan på den marina miljön samt miljöer knutna
till havet.
Kapitlet avslutas sedan med några kommentarer och slutsatser.
2.14.2 Påverkansfaktorer med hög prioritet
Följande påverkansfaktorer har definierats ha hög prioritet utifrån hotbildsanalys samt
utifrån möjlighet att göra någonting åt orsaken till påverkan på lokal nivå:
Främmande arter och gener
Strandnära exploatering
Skadliga ämnen
Materialtransport (Igenslamning och grumling)
Utsläpp av kväve och fosfor (Övergödning)
Störning på fåglar
Vandringshinder
Här näst följer en presentation av påverkansfaktorer med hög prioritet (kap.2.14.2.1-2.14.2.7).
– 200 –
2.14.2.1 Främmande arter och gener
Att främmander arter och gener klassats som en stark påverkansfaktor beror främst på att det
många gånger är väldigt svårt att göra någonting åt problemet då det väl har uppstått, dvs det
är oftast väldigt svårt att få bort främmande arter då de väl har kommit till ett område.
Främmande arter och gener är inte ett av de största problemen i området idag, men just att det
är så pass svårt att göra någonting åt det när arterna väl är på plats, har gjort att bedömningen
av påverkan har klassats som hög.
Det är speciellt de djupa marina miljöerna samt sötvatten som är utsatta för främmande arter
och gener. Även fåglar knutna till havet påverkas negativt av främmande arter, vilket i det
fallet främst utgörs av mink.
Främmande art definieras i Konventionen om biologisk mångfalds riktlinjer, av
Internationella naturvårdsunionen och i Bernkonventionen europeiska strategi för invasiva
främmande arter som: ”art, underart eller lägre taxonomisk enhet som introducerats utanför
sin historiska eller nutida naturliga utbredning. Definitionen inkluderar alla delar, gameter,
frön, ägg, eller andra propaguler som kan överleva och ge upphov till nya individer”.
Definitionen kommer att tillämpas inom uppbyggnaden av ett EU-ramverk för främmande
arter (Naturvårdsverket, 2008b). I projekt BSPA Höga Kusten har ovanstående definition av
främmande arter och gener använts utifrån den kunskap som finns idag.
Dagens samhällsutveckling med ökad global handel och fler och snabbare transporter leder
till en ökad spridning av främmande arter. Den omfattande introduktionen av främmande arter
riskerar att utarma världens biologiska mångfald på så sätt att de blir alltmer lika varandra och
att den genetiska variationen inom arter minskar (Berg & Nilsson, 1997). En del främmande
arter är invasiva, vilket innebär att de kan orsaka tillbakagång eller utslagning av inhemska
arter, eller genetiska förändringar av dessa. Även arter som orsakar socioekonomiska skador
och skador på människors och djurs hälsa brukar klassas som invasiva. Invasiva främmande
arter anses idag vara ett av de största hoten globalt mot biologisk mångfald (McNeely et al.,
2001) och i sjöar som det största hotet (Lodge, 2001). I Sverige har ca 2000 främmande arter
registrerats. Bedömningen av vilka av dessa främmande arter som kan betraktas som invasiva
pågår.
De invasiva främmande arterna uppträder oftast i kulturpåverkade miljöer, ruderatmarker,
men också i ökande grad i naturliga miljöer. Denna införsel av främmande arvsmassa kan
även ske på gennivå och blir därmed komplicerad och svår att kunna kontrollera.
Klimatförändring och övergödning verkar vara viktiga faktorer i detta sammanhang, samt
människans direkta och indirekta verksamhet med arter och miljöer.
Problemet med invasiva, främmande arter har blivit uppmärksammat på senare tid och det
finns en ökad förståelse om att invasiva arter inte är enstaka, isolerade händelser, utan mera
allmänna företeelser ute i samhället i olika miljöer och med varierande omfattning. När väl
främmande arter och gener kommit till ett område är det oftast mycket svårt att få bort dem
igen, utan det handlar i huvudsak om att förebygga och förhindra att de kommer till området.
Främmande arter kan sprida sjukdomar och bära på parasiter. De kan också konkurrera med
inhemska arter om föda, lekplatser m.m. I värsta fall kan de främmande arterna även utnyttja
de inhemska arterna som föda.
– 201 –
Främmande arter och gener har bedömts påverka följande av BSPA-områdets definierade
naturvärden: stränder, sötvattens ekosystem, fåglar med havsanknytning samt grunda och
djupa marina ekosystem. Nedan beskrivs påverkan av främmande arter på dessa naturvärden.
Påverkan av främmande arter på strandens naturvärden:
Främmande arter och gener har definierats utgöra en mindre påverkan på strandens
naturvärden. Ett antal främmande invasiva växter förekommer dock på stränderna inom
området. Dessa arter skadar inte människan direkt, men de konkurrerar ut många andra
naturliga arter och skapar en obalans i ekosystemet. De gynnas många gånger av en ökad
näringstillförsel och ett för dessa arter gynnsammare klimat. De indikerar följaktligen att
förutsättningarna i naturen förändras. I vissa fall får det direkta konsekvenser som
människan snabbt ser, exempelvis etableringen av vattenpest i ett vattendrag. För sportfiskare
innebär det att vattenytan täcks av växten och att det inte går att kasta med drag och fluga som
tidigare. Växtligheten tilltar och på hösten när växten förmultnar och syrehalten minskar i
vattnet, kan det leda till att fiskar kvävs av syrebrist.
Invasiva växter förökar sig mycket lätt och snabbt både med frön och/eller vegetativt med
rotskott, jordstammar, revor eller växtdelar och kan på kort tid finnas över stora ytor och i
överflöd. Att bekämpa redan etablerade invasiva främmande arter är ofta mycket svårt och
handlar ofta om stora ekonomiska kostnader.
Främmande växter
Främmande växter som förekommer inom området är bl.a.:
Mossan vattenstjärna är påträffad i augusti 2010 i Norasundet. Detta är nära nordgränsen i
landet och spridningen verkar komma sakta från söder. Amerikansk dunört, blomsterlupin,
druvfläder, hesperis, jättebalsamin, kirskål, knölklocka, svärdslilja, uppländsk vallört samt
vresros förekommer i större eller mindre omfattning i området. Den sistnämnda (vresros) är
en främmande art som har blivit relativt vanlig i området (t ex relativt vanligt förekommande
på öarnas stränder). Vresrosens utbredning gör att andra naturliga arter kan komma att
konkurreras ut och det blir obalans i ekosystemet. För människan kan det innebära problem
genom att sandstränder där man tidigare badat eller bedrivit andra friluftsaktiviteter växer
igen.
Påverkan av främmande arter på grunda och djupa marina ekosystem:
Främmande arter och gener har definierats som ett relativt stort problem för områdets marina
ekosystem. Det största problemet med främmande arter och gener i den marina miljön är i
dagsläget förekomsten av den amerikanska havsbortsmasken (Marenzellaria spp.)
Utbredningen av denna i BSPA-området presenteras i Fig. 102.
Amerikansk havsborstmask
Den amerikanska havsborstmasken har kommit till länet under de senaste 10-15 åren. Ungefär
samtidigt har populationen av vitmärla minskat, men det är i dagsläget osäkert om det finns
något samband mellan detta. Resultat från 2008 års recipientkontroller och miljöövervakning
av bottenfauna i Höga Kusten visar att havsborstmasken förekom på samtliga lokaler som
provtogs det året. Lokalerna som provtogs 2008 ligger i Ångermanälven, Gaviksfjärden,
Edsätterfjärden, Barstaviken, Omnefjärden, Ullångersfjärden och Nätrafjärden. Endast en av
de provtagna lokalerna har ett vattendjup som är grundare än 6 meter, men även där har
havsborstmasken påträffats. Den lokalen ligger längst in i Gaviksfjärden. Det betyder att
– 202 –
havsborstmasken troligen finns på såväl djupa som grunda bottnar i Höga Kusten. Vid flera
lokaler har en kraftig ökning skett mellan åren 2007 och 2008.
När havsborstmasken väl har kommit till ett område tenderar den att snabbt öka i antal. Inom
en kvadratmeter kan flera tusen exemplar finnas. Havsborstmask bedöms därför vara ett stort
problem och hot mot de marina ekosystemen i Höga Kusten. Den amerikanska
havsborsmasken kom troligen till Östersjön med barlastvatten.
Eventuellt skulle havsborstmasken även kunna ha en positiv inverkan på havsbottnens
syrehalt, detta genom att den gräver runt i bottensedimentet och därigenom ökar
syreinblandningen. Huruvida detta är positivt i en botten med som innehåller förorenade
sediment är dock mer tveksamt.
Fig. 102. Förekomst av den amerikanska havsborstmasken (Marenzellaria spp.) i BSPAområdet (röda punkter). Förekomsten är mest känd vad gäller områdets djupa bottnar (dvs
>6m djup). Arten tycks även förekomma på grunda bottnar (<6m djup), men tyvärr finns i
dagsläget endast en sådan mätpunkt, vilket är i innersta delen av Gaviksfjärden (där arten
påträffats).
– 203 –
Kinesisk ullhandskrabba
Den kinesiska ullhandskrabban (Eriocheir sinensis) har vid ett antal tillfällen påträffats i
marin miljö inom området. Troligen kommer den till området via barlastvatten från Asien,
och då troligen som larver. Det är dock högst osäkert om den klarar att fortplanta sig i den
låga salthalten som havet har här. Ullhandskrabban lever sitt vuxna liv i söt- och brackvatten,
men behöver en salthalt på ca 25-32 ‰ för att fortplanta sig. Vid högre vattentemperaturen
kan larverna utvecklas i lägre salthalt. Det räcker med 15 ‰ salthalt om temperaturen är 18
grader. I Tyskland och England har ullhandskrabban blivit mycket vanlig där den förekommer
med miljontals exemplar och har starkt påverkat den inhemska faunan (Herborg et al. 2003,
2005). I dessa länder förstör ullhandskrabban även redskap för lokala fiskare och
underminerar strandkanter och dammar. Den är en allätare som ger sig på såväl växter som
diverse ryggradslösa smådjur, fiskrom och ibland även fiskar som fastnat i nät. Krabban kan
även utgöra värddjur för larvstadier av en parasitmask som kan infektera människor. I Höga
Kusten finns idag inget problem med ullhandskrabbor eftersom endast enstaka exemplar har
påträffats. Det är dock viktigt att undvika att arten kommer hit via barlastvatten.
Fisk
Vad gäller främmande arter av fisk så finns idag inga kända problem i havet. Rymda
exemplar av regnbåge från fiskodlingar förekommer, men det är osäkert om och hur de
påverkar de marina ekosystemen. För beskrivning av regnbåge se ’Främmande arterts
påverkan på sötvattensekosystem’.
Vid diskussion i temagrupperna har framkommit att det eventuellt kan vara problem med
spridning av främmande arter och gener från dammar och akvarium i området. Efter att ha
undersökt saken närmare och tagit fram fakta på om några sådana arter förekommer i BSPAområdet, så konstateras att det idag inte utgör något problem. Självklart bör försiktighet vidtas
så att inga sådana arter kommer hit. En sådan art som från början spridits via akvarium på
andra håll i Sverige är växten vattenpest. Vattenpest förekommer idag inte inom området,
men finns strax söder om och verkar vara på spridning norrut.
Mink
Mink förekommer i områdets marina miljö, se presentation av mink under ’Påverkan av
främmande arter på fåglar med havsanknytning’.
Påverkan av främmande arter på sötvattensekosystem:
Anledningen till att främmande arter och gener har bedömts ha en stark negativ påverkan på
områdets sötvatten är därför att det är väldigt svårt att göra någonting åt främmande arter när
de väl har kommit till området.
Ett stort problem med främmande arter och gener i sötvattensmiljön är amerikansk
bäckröding, vilken har konkurrerat ut öringbestånd. Även bisam samt mink bedöms som
problem, den senare därför att den äter flodkräfta. När det gäller rymda regnbågar från
fiskodlingar råder det delade meningar om kan utgöra en negativ påverkan på
sötvattensmiljön.
Odling, utplantering och flyttning av fisk regleras i Fiskeriverkets föreskrifter FIFS (2001:3)
och prövas av länsstyrelsen.
Spridningen av främmande arter kan vara medveten och kallas då för avsiktlig introduktion
eller omedveten s. k. oavsiktlig introduktion. Exempel på avsiktlig introduktion är
– 204 –
fiskutplantering, medan rymningar från en fiskodling är exempel på oavsiktlig introduktion.
Det har hänt dock att fiskodlingskassarna utsatts för sabotage, vilket har lett till att fiskar rymt
från kassarna.
De första utsättningarna av amerikansk bäckröding och regnbåge gjordes redan på slutet av
1800-talet. Dessa arter används i stor omfattning för utsättningar runt om i världen, främst
beroende på deras popularitet inom sportfisket (AquAliens slutrapport, 2008).
Fiskutsättningsverksamheten utvecklades kraftigt under första halvan av 1900-talet, men
började ifrågasättas efter andra världskriget. Fiskutplantering i sjöar och vattendrag sker
numer antingen i syfte att bevara hotade arter och stammar eller för att förbättra fisket
(Sparrevik, 2001).
All utplantering är förenad med risker. Främmande arter kan påverka biologisk mångfald
genom effekter på gen-, art- och ekosystemnivå. Det finns risk för spridning av sjukdomar
och parasiter, ändrade näringsvävar och konkurrensförhållanden, predation, genetisk
utarmning och utslagning av arter.
Laxfiskar dominerar i utsättningarna och den vanligaste utländska arten är regnbåge och den
vanligaste inhemska arten är öring. Regnbåge är en nordamerikansk art som bara
undantagsvis har visat sig kunna reproducera sig och därför kan vara lämplig för utplantering
i isolerade "Put and take" vatten. Det kan därför ibland vara bättre att plantera ut regnbåge än
att plantera ut främmande öringstammar eftersom man inte riskerar inblandning av
främmande genetiskt material. Introduktion av främmnade arter har också skett med
signalkräfta, amerikansk bäckröding, indianlax och kanadaröding. Likaså har många
rödingsjöar förstörts av introduktion av sik som konkurrerat ut rödingbestånden.
Bäckrödingen har konkurrerat ut många öringbestånd i små bäckar. Indianlaxen har endast
lyckats bilda bestånd i en liten sjö i Jämtland där den lever isolerat.
En risk som man ofta bortser ifrån är att helt legitima fisktransporter kan fungera som spridare
av oönskade fiskarter och parasiter. Fisktransportörerna fyller ofta sina tankar med råvatten,
ibland i ett naturvatten men ibland även direkt ur den säljande odlingens bassänger. I båda
fallen handlar det om icke filtrerat vatten där yngel av t ex mört, gädda, abborre eller andra
vanliga fiskar kan sugas med. Detta kan leda till oavsiktlig utplantering av fisk. Även båtar
och redskap är riskabla ur smittspridningssynpunkt.
Förflyttning av fisk har även skett utan tillstånd. Enklast kan problemet med olaglig flyttning
av fisk beskrivas om man känner till att det förr i världen var vanligt att man introducerade
gädda i sjöar där de tidigare ej funnits. Skälet till detta var att fisk betydde mycket för
hushållen på landet vid oår och avkastningen i kg av gädd-introduktioner var mycket bättre än
öring, abborre och mört.
Amerikansk bäckröding
Amerikansk bäckröding (Salvelinus fontinalis) infördes till Sverige i slutet av 1800-talet.
Bäckrödingen förorsakar en rad ekologiska konsekvenser där den etablerat sig, varav den
mest kända är konkurrens med vår inhemska öring (AquAliens slutrapport 2008). I en
storskalig studie där 64 öringsjöar undersöktes där bäckröding introducerades för 40-50 år
sedan, kunde konstateras att öringen var utrotad i 9 av fallen. Speciellt konkurrenskraftig är
bäckrödingen i lite kallare och mindre sjösystem. I den fortsatta spridningen och etableringen
av bäckröding i Sverige kommer den att under vissa förutsättningar utgöra ett allvarligt hot
mot öringpopulationer (AquAliens slutrapport, 2008).
– 205 –
I Västernorrlands län har amerikansk bäckröding etablerat sig och är vanligt förekommande
och stadd i spridning. Bäckrödingen och öring är ekologiskt mycket lika. Av AquAliens
slutrapport (2008) framgår att bäckrödingen kan ha konkurrensfördelar gentemot öringen.
”Bäckrödingen nyttjar fler typer av livsmiljöer i strömmande vatten. Den är mer flexibel i val
av föda och nyttjar födoresurser som öringen inte nyttjar, samt spenderar mer tid till födosök.
Den är mindre territoriell och trivs därför bättre i högre tätheter. Bäckrödingen har en
snabbare tillväxt och kortare generationstid, vilket innebär högre fekunditet, dvs. den
maximala mängd ägg i förhållande till honans vikt som produceras under gynnsammast
tänkbara förhållanden, i jämförelse med öring. Dessa skillnader i beteende och livshistoria
utgör viktiga förklaringar till bäckrödingens etablering”.
I Ångermanland har långsiktig påverkan från införandet av bäckröding resulterat i en 10faldig ökning av utrotningshastigheten bland inhemsk öring (Spens, 2008). Inom BSPAområdet finns amerikansk bäckröding bland annat i Skravelbäcken i Skuleskogens
nationalpark samt i Dockstaån (Fig. 103). Utplantering av bäckröding är nu stoppad.
Fig 103. Kartan visar kända förekomster av bäckröding. Den finns i dagsläget inom nationalparken och i Dockstaån.
– 206 –
Regnbåge
Regnbåge (Oncorhynchus mykiss) härstammar från Nordostasien och västra Nordamerika och
fördes till Europa i slutet av 1800-talet (www.fiskeriverket.se, april 2011). Det är en
främmande art som liksom bäckröding länge har använts för utplantering i länets vatten.
Regnbåge är även en viktig art för svenskt vattenbruk och den art som används i
fiskodlingarna i BSPA-området. Odlade fiskar kan rymma från en odling av olika
anledningar, så som kraftiga stormar, transport av fisk till och från odlingen, nätsabotage av
djur eller mänskligt sabotage (Bridger et al., 2001; AquAliens, 2008).
Det har visat sig att regnbåge har svårt att reproducera sig i svenska vatten (Lindberg et al.,
2009; AquAliens, 2008). Fram till 2008 fanns endast kännedom om 27 fall där regnbåge
framgångsrikt lyckats producera yngel, men i inget av fallen bildades bestående populationer
(AquAliens, 2008). Lindberg et al. (2009) simulerade en rymning av 48 regnbågar från en
fiskodling i sjön Frykern och visade att de rymda regnbågarna hade en stor spridningsförmåga
geografiskt, men en låg vinteröverlevnad och svårt att hitta lämpligt leksubstrat. De föreslog
att det som hindrade att regnbågen etablerade sig var problem med den första reproduktionen
(Lindberg et al., 2009). Projektet AquAlien (2008) konstaterade också att regnbågens rom
kläcker avsevärt senare än öringens, varvid öringen sannolikt har en konkurrensfördel vad
gäller val av habitat och födotillgång. Inga irreversibla negativa effekter av
regnbågeutsättningar på inhemska öringbestånd påvisades i en vetenskaplig studie av Spens,
Alanära och Eriksson (2007).
I länet finns två dokumenterade fall av lyckade reproduktioner av regnbåge från Örnsköldsvik
kommun. Inga av dessa resulterade dock i bestående bestånd av regnbåge. Ett fall,
Mosjöbäcken, var resultat av en rotenonbehandling av Mosjön och den efterföljande
utplanteringen, vilket resulterade i några års yngelproduktion och årsklasser. Då gäddan
återetablerade sig konkurrerade den ut regnbågen (Spens, muntligen 2010). Det andra fallet är
resultat av rymlingar från Näske fiskodling som resulterat i yngelproduktion i Näskeån (Molin
& Söderberg, 2011). Vid kommunens elfiske i Näskeån hittades 5 st 0+ regnbågar och bra
med öring (Fiskeriverket 2011). Vid uppföljningselfisket hittades inga regnbågar
(Örnsköldsviks kommun 2011).
En orsak till att regnbågen har svårt att etablera sig kan vara sjukdomar (Hindar et al., 1996;
Fausch, 2007). En sjukdom som pekas ut speciellt är Myxobolus cerebralis som infekterar
fåborstmaskar (Oligochaeta) och sedan släpper ut sporer. Dessa sporer orsakar virvelsjuka
(Whirling disease) hos regnbågens yngel.
Enligt boende i området samt lokala fiskevårdsområden så har det sedan fiskodlingen anlades
vid Köpmanholmen förekommit rymda regnbågar i Köpmanholmsfjärden (dvs. Nätrafjärden)
och i Åfjärden (Nedre Nätraälvens fiskevårdsområdesförening, brev 2010). Vid en stor
rymning så rymde så många som 35 000 fiskar. En negativ effekt som noterats är att
regnbågens lekbeteende på våren, som sker innan öringens rom kläcks, kan minska öringens
reproduktionsframgång (Landergren, 1998) och ett bortfall av så mycket som 94 % av
öringens reproduktion observerades av Hayes (1987). Orsaken var att regnbågen grävde
sönder öringens lekområde. Nedre Nätraälvens fiskevårdsområde skriver (brev 2010) att laxen
och öringen blivit störda i sin lek på grund av regnbågar som rymt från fiskodling. Då fiskar
rymmer ska det rapporteras till tillsynsmyndigheten.
Det råder i dagsläget delade meningar om regnbåge ska anses vara ett hot mot områdets
naturvärden eller inte. Då det finns uppgifter på att den förekommer i området genom
– 207 –
rymlingar, även fast den har problem att reproducera sig och etablera populationer, så har
arten tagits med som en påverkansfaktor inom BSPA Höga Kusten. Graden av påverkan på
områdets naturvärden har dock inte kunnat fastställas.
Utplantering i sjöar som saknar fisk
Utplantering av regnbåge i fisktomma sjöar har, liksom utplantering av våra inhemska
fiskarter, en stor negativ påverkan på dessa sjöars ekosystem. Vid utplantering i vatten där det
tidigare saknats fisk kan grodor och salamandrar utrotas eller drabbas negativt (Vredenberg
2004; Ortubay et al. 2006, Orizaola & Brana 2006). Utplanteringar leder även till
förändringar av vattnets makrofauna (Nyström et al. 2001).
Fisksjukdomar och parasiter från fiskodlingar
Regnbåge, liksom annan fisk, i odling kan också bära på många fisksjukdomar och parasiter.
Exempel på bakteriologiska sjukdomar är furunkulos och bakteriell njursjukdom (BKD).
Exempel på virussjukdom är viral septicemia (VHS). Parasiter som påträffats är t ex
Gyrodactulys och svampen Saprolegnia (Noble & Summerfelt 1996). Spridning av
fisksjukdomar från fiskodlingar hanteras i kapitel 2.14.3.11. Spridning av fisksjukdomar kan
påverka områdets sötvatten, men i begränsad omfattning och utgör inget av de större
påverkansfaktorerna i dagsläget.
Regnbåge i andra geografiska områden
Det finns studier utanför Sverige som visar att regnbåge har stor påverkan på de inhemska
fiskarna, t ex på Nya Zeeland. Där finns exempel på att endemiska fiskarter gått tillbaka
kraftigt på grund av introduktion av regnbåge (Rowe et al. 2002). Exempel finns på hur
regnbåge i andra geografiska områden allmänt påverkar det naturligt förekommande
fisksamhällets struktur (Walsh & Winkelman 2003, Robinson et al. 2003, Bryan et al. 2002).
Utplanteringar har även visat sig leda till förändringar av vattnets makrofauna (Nyström et al.
2001, Molineri 2008, Buria et al. 2007) och det har konstaterats att konkurrensen om
kläckande dagsländor lett till en nedgång av fåglar (finken Leucosticte tephrocotis dawsoni) i
vattnets närhet (Epanchin et al. 2010).
Bisam
Det finns uppgifter på att bisam (Ondatra zibethica) finns inom BSPA-området. Den är på
väg in norrifrån och sägs ha kommit till Docksta. Dessa förekomster är dock ej bekräftade,
men troliga enligt Kramfors östra Jaktvårdskrets och Jägareföreningen i Sollefteå (muntlig
källa, mars 2011). Bisam påträffades i Skuleskogens nationalpark i juni 2007
(Naturvårdsverket 2009b). Bisam är ett problem inom sötvatten eftersom den kan äta
flodpärlmusslor samt gräva gångar som orsakar igenslamning av vattnet. Bisam har visat sig
vara en effektiv predator på alla sötvattenslevande stormusslor och lokalt kan predationen
troligen ha stor påverkan på musslorna (Henriksson & Proschwitz, 2006). Bisam är en
nordamerikansk gnagare som infördes till Europa som pälsdjur för 100 år sedan. Arten
inplanterades i Finland och har sedan spridit sig därifrån. Förutom att den äter musslor så kan
den även gå hårt åt vegetationen då den äter starr, vass, säv, fräken, flytbladsväxter m.m.
Detta i sin tur innebär att den kan göra skada på lekbottnar för t ex gädda (Henriksson &
Proschwitz, 2006).
– 208 –
Mink
Mink (Mustela vison) bedöms som ett problem i sötvatten då den äter flodkräfta, vilket är en
hotad art. För beskrivning av mink, se ’Påverkan av främmande arter på fåglar med
havsanknytning’.
Övriga arter som varit uppe till diskussion, men som i dagsläget inte finns i BSPA-området:
Kanadaröding
Kanadaröding är en främmande art som förekommer på andra platser i Sverige, men finns inte
inom Höga Kusten (nov, 2010).
Splejk och andra hybrider
Det har förekommit många olika korsningar mellan amerikanska arter såsom bäckröding,
kanadaröding, samt inhemska rödingraser. Kännetecknet för hybriderna är att de är
snabbväxande och stridbara sportfiskar. Problemet är att korsningarna är starka konkurrenter
till våra inhemska laxartade fiskar. Alla dessa korsningar har visat sig vara infertila utom
Splejk som i några enstaka vatten förmått reproducera sig. Splejk är en korsning mellan
kanadaröding (lake trout) och amerikansk bäckröding (speckled trout), och utgör en stark
konkurrent till våra inhemska laxartade fiskar i vatten där den satts ut. Splejk skulle teoretiskt
kunna utrota t ex ett lokalt öringbestånd. Splejk får numera ej utplanteras och finns
förmodligen inte inom BSPA-området.
Kräftpest
Kräftpest (vilket är en svamp) finns inte inom BSPA-området vad vi vet idag (nov, 2010).
Däremot är det viktigt att undvika att pesten sprids hit. Kräftpest slår hårt mot den inhemska
flodkräftan. Kräftpest kan spridas med smittade kräftor, utsättning av fisk, redskap och båtar.
Signalkräfta
En invasiv främmande art som det pratas mycket om är signalkräfta, men denna förekommer
inte inom BSPA-området i dagsläget (nov, 2010). Signalkräftan är spridare av kräftpest om
den flyttas hit från kräftpestsmittade områden.
Påverkan av främmande arter på fåglar med havsanknytning:
Det största problemet med främmande arter och gener för områdets fåglar med
havsanknytning är mink.
Mink
Minken har sin naturliga utbredning i Nordamerika. Under början av 1900-talet infördes
minken till Europa genom rymlingar från pälsfarmer och utplanteringar. Minken lyckades
etablera bestånd och finns idag i starka stammar i norra Europa. Födan består främst av
smågnagare, fisk, grodor, kräftor och fågel. Lokalt kan minkbestånd påverka markhäckande
fågelbestånd negativt, främst i skärgården på öar. Särskilt utsatta är arter som häckar i
markhåligheter på mindre öar så som tobisgrissla och tordmule. Det är viktigt att vid
bekämpande av mink tänka på att även jägaren kan påverka djurlivet negativt. När minkfällor
används måste godkända typer användas, detta för att minimera risken för felfångst (fångst av
andra arter). Det är även viktigt att iaktta stor försiktighet när man jagar under känsliga fåglars
häckningstid, störning under känsliga perioder kan leda till misslyckade häckningar.
– 209 –
Fig 104. Av 18 undersökta lokaler påträffades mink/spår av mink på 11 lokaler. Dessa
lokaler visas med gul prick i kartan. Inventeringen gjordes 2002-2003.
Övriga arter som varit uppe till diskussion, men som i dagsläget inte finns i BSPA-området
och således inte bedöms som problem:
Mårdhund
Mårdhund har endast påträffats en enda gång i området (och i länet), vilket var i under vintern
2010, då en individ sköts i Mjällom. Denna tros ha vandrat över isen från Finland, detta då
den var väldigt mager och hade slitna tassar. Mårdhund är i dagsläget inget problem i
området, men man bör vara observant så att den inte kommer hit.
– 210 –
2.14.2.2 Strandnära exploatering
Kustens stränder är av stor betydelse för den biologiska mångfalden, men de är även viktiga
för friluftslivets och turismens behov av oexploaterade strandmiljöer.
Störst negativ påverkan utgör strandnära exploatering då det sker i känsliga naturområden.
Speciellt utsatta miljöer är de grunda marina ekosystemen samt fåglar med havsanknytning.
Även själva strandens naturvärden påverkas negativt, inte minst genom att biotoper avlägsnas
och om exploatering sker i områden med höga naturvärden.
Bebyggelse längs stränder innebär inskränkningar i det allmänna friluftslivet, minskade
upplevelsevärden samt negativa konsekvenser för naturmiljön och djur- och växtlivet i såväl
vattnet som på land. Ofta medför bebyggelse även att annan typ av påverkan ökar, t ex
byggande av bryggor, båttrafik, muddring, strandmodifieringar och annan mänsklig aktivitet.
Av den bofasta befolkningen inom BSPA-området bor 14 % inom strandskyddat område
(2010), medan 63 % av antalet fritidshus ligger inom strandskyddat område (2010) (Fig.8182).
Fig. 105. Kartan ovan visar exploateringsgraden av bryggor längs havsstränderna år 2009.
(Analys utförd av Metria, 2010) Analys för hela området finns att tillgå i form av GIS-fil.
– 211 –
Av BSPA-områdets kuststräcka är 79 % oexploaterad mark och 2 % har den högsta
exploateringsgraden (Fig. 105).
Exploatering längs stränderna sker främst genom:
Bebyggelse
Bryggor, pirar
Strandnära vägar
Största orsaken till att strandnära exploatering utgör en stark negativ påverkansfaktor på
områdets naturvärden är framförallt då exploatering sker i känsliga naturmiljöer.
Ibland kan även kraftigt påverkade vikar klassas som känsliga miljöer, detta eftersom ett
redan kraftigt påverkat område kan kollapsa helt om påverkan skulle bli allt för stor. Dessa
miljöer behandlas dock inte i samverkansplanen.
Som strandnära avses inom strandskyddat område, vilket i Höga Kusten är 100 m på en del
strandsträckor och 200 m på andra ställen. Samtliga analyser nedan har gjorts inom det
aktuella strandskyddsområdet 2010.
Strandexploatering behandlas i följande lagstiftning:
I Miljöbalken kapitel 7 står följande att läsa om strandskydd (version 2010-01-01):
7.13 § Strandskydd gäller vid havet och vid insjöar och vattendrag. Strandskyddet syftar till
att långsiktigt
1. trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden, och
2. bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten
Inom strandskyddsområde får inte utan dispens:
1. nya byggnader uppföras,
2. byggnader eller byggnaders användning ändras eller andra anläggningar eller
anordningar utföras, om det hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett
område där den annars skulle ha fått färdas fritt,
3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för byggnader, anläggningar
eller anordningar som avses i 1 och 2, eller
4. åtgärder vidtas som väsentligt förändrar livsvillkoren för djur- eller växtarter. Lag
(2009:532).
Verksamhet som omfattas av krav på strandskyddsdispen kan även vara tillståndspliktiga
enligt andra bestämmelser i miljöbalken, framförallt vattenverksamhet enligt 11 kap eller
miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. Verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt andra
bestämmelser omfattas inte av strandskyddsreglerna.
16 § Förbuden i 15 § gäller inte
1. byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som inte avser att tillgodose
bostadsändamål, om de behövs för jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln
och de för sin funktion måste finnas eller vidtas inom strandskyddsområdet,
2. verksamheter eller åtgärder som har tillåtits av regeringen enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 §
eller som omfattas av ett tillstånd enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken,
– 212 –
3. byggande av allmän väg enligt en fastställd arbetsplan enligt väglagen (1971:948),
eller
4. byggande av järnväg enligt en fastställd järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om
byggande av järnväg. Lag (2009:532).
Nedan beskrivs påverkan på områdets naturvärden mer ingående.
Påverkan av strandnära exploatering på strandens naturvärden:
För områdets stränder (främst havsstränder) utgör strandnära exploatering en stark
påverkansfaktor. Det förekommer även exploatering längs sötvatten, men inte i samma
omfattning.
Stränder påverkas genom att befintliga strandbiotoper minskar i areal och därmed också de
arter som naturligt växer där. Exploateringen orsakar framförallt skada om den sker i områden
med höga naturvärden och i känsliga miljöer.
En känslig strandmiljö kan vara av två typer, i) om det är en biotop som det råder brist på och
där stor hänsyn måste tas så att inte biotoptypen försvinner och därmed även de arter som är
bundna till den, och ii) biotoper eller lokala områden som redan är starkt påverkade av
människan och som inte tål ytterligare ingrepp och påverkan. Samverkansplanen för BSPA
Höga Kusten fokuseras på det förstnämnda.
Påverkan av strandnära exploatering på grunda marina ekosystem:
Även för områdets grunda marina ekosystem utgör strandnära exploatering en stark negativ
påverkan om det sker i känsliga miljöer (se kap. 2.8.9). De mest känsliga miljöerna utgörs av
grunda vikar med ett litet vattenutbyte med de utanförliggande havet. Dessa vikar har oftast
väldigt höga naturvärden men är samtidigt också en av de mest känsliga miljöerna i havet.
Påverkan på den marina miljön av strandexploatering kan dels utgörs av direkt påverkan
genom avlägsnande av biotoper i havet (botten med arter avlägsnas) eller av följdeffekter av
strandexploatering, så som t ex ökad avrinning från land till vattnet och utsläpp till havet från
t ex avlopp (speciellt känsligt i vikar).
Strandnära exploatering i form av bryggor, pirar, bebyggelse etc kan orsaka att biotopen i det
grunda marina ekosystemet minskar eller försvinner, vilket gör att arter som är beroende av
dessa grunda områden drabbas negativt. Exploateringen kan ha negativ påverkan på områdets
betydelse för fiskrekrytering, för områdets fåglar som använder sig av dessa miljöer för
födosök och vila, samt för områdets undervattensvegetation. Det finns fiskyngel som är
beroende av de grunda miljöer som exploateras, t ex yngel som kräver en viss
vattentemperatur och att det finns en viss vegetation etc. Gäddans lek- och uppväxtplatser är i
de mest skyddade och grunda miljöerna. Dessa s.k. rekryteringsmiljöers utbredning och
kvalitet har minskat starkt under de senaste hundra åren, till stor del genom mänsklig
exploatering (Fiskeriverket, 2009).
Det finns många olika sorters fåglar som är beroende av de grunda miljöerna, t ex olika
vadare. Det finns även olika arter av växter som lever i havets grunda områden och är
beroende av just denna miljö för att fortleva. En del växter lever även i gränszonen mellan
land och hav, och är beroende av att vattenståndet ibland är högt och tvärtom ibland lågt. En
– 213 –
del arter kan behöva ett visst ljus och kan därför inte leva på djupare vatten. För de grunda
miljöerna är det inte alltd själva exploateringen i sig som utgör direkt negativ påverkan på
miljön, utan det kan vara följdeffekter av exploateringen som har den största negativa
påverkan på miljön, så som ökad avrinning av material från land till vattnet och fysisk
påverkan på botten.
Många gånger sammanfaller områdena med känsliga grunda marina miljöer med de miljöer
där människan önskar bosätta sig eller utföra annan typ av exploatering. Speciellt gäller det de
grunda vikarna. Av områdets grunda havsvikar är idag (2010) 78 % exploaterade.
Speciellt högt naturvärde har de grunda vikar där ett sötvatten mynnar i viken. I området finns
arter som är beroende av att kunna röra sig mellan hav och sötvatten. Dessa miljöer får då
ytterligare en funktion genom att fungera som en viktig länk mellan ett liv i sött och salt
vatten. I dagsläget finns 8 oexploaterade vikar med mynnande sötvatten (Fig. 106).
Grunda havsvikar i BSPA-området:
Totalt antal grunda vikar/sund i området: 153 st
Antal grunda vikar/sund som är oexploaterade i området: 34 st (dvs 22%)
Antal grunda vikar/sund med mynnande sötvatten: 44 st
Antal vikar med mynnande sötvatten som är oexploaterade: 8 st (dvs 18%)
Av dessa 8 ligger 3 vikar inom skyddat område (Naturreservat, Nationalpark, Natura2000)
(År 2010)
Siffrorna ovan omfattar samtliga grunda vikar i BSPA-området. Många gånger är det dock så
att de grunda vikarna får ett än högre ekologiskt värde om de ligger skyddade från vågor och
vind. I rutan nedan presenteras därför samma uppgifter som ovan fast nu enbart för de
vågskyddade vikarna. Även människan dras till dessa ekologiskt viktiga miljöer då de
erbjuder skydd från väder och vind, utgör bra badplatser samt många gånger en lockande
bomiljö. I Höga Kusten finns ytterst få grunda vågskyddade havsvikar (Fig. 61) och en stor
andel av dessa är exploaterade (86 %).
Grunda vågskyddade havsvikar i BSPA-området:
Totalt antal grunda vågskyddade vikar/sund i området: 71 st
Antal grunda vågskyddade vikar/sund som är oexploaterade i området: 11 st (dvs 14 %)
Antal grunda vågskyddade vikar/sund med mynnande sötvatten:24 st
Antal grunda vågskyddade vikar med mynnande sötvatten som är oexploaterade: 3 st (dvs
12 %)*
(År 2010)
*samtliga ligger inom skyddade områden (Naturreservat, Nationalpark, Natura2000)
– 214 –
Fig. 105. Kartan visar samtliga laguner, grunda vikar och sund i området. En stor del av den
strandnära exploateringen sker just i dessa biologiskt viktiga och känsliga områden. År 2010
var 78 % av vikarna/sunden exploaterade. (Källa: SAKU, Kramfors- och Örnsköldsviks
kommuner)
– 215 –
Fig. 106. Kartan ovan visar samtliga områden där sötvatten mynnar i grunda havsvikar, samt
vilka av dessa som är oexploaterade idag (2010).
Som exploatering i analysen ovan ingår:
- Byggnader inom strandskyddat område (100 m eller 200 m, beroende på befintligt
strandskydd)
- Bryggor inom strandskyddat område
- Vägar inom strandskyddat område
– 216 –
Påverkan av strandnära exploatering på sötvattensekosystem:
Strandnära exploatering påverkar områdets sötvatten negativt främst genom en ökad risk för
att vandringshinder uppstår och att materialtransport från land till vattnet ökar i och med
exploateringen. Ofta är det följdeffekterna av strandexploatering som utgör negativ
påvekerkan på miljön, för sötvattensmiljön handlar det främst om vandringshinder och
materialtransport till vattnet.
Störst exploatering sker vid mynningsområden där sötvatten och hav möts, dvs. grunda
havsvikar där sötvatten mynnar. Ofta påverkas strandmiljön genom att skog avlägsnas,
dämningar görs etc. Då vandringshinder och förändrad strandmiljö uppstår i nedre delarna så
minskar hela vattensystemets biologiska funktion. På samma sätt kan hela det
nedanförliggande vattendraget påverkas negativt om störningar sker högt upp i vattendraget.
Strandnära exploatering kan på så sätt påverka fisklek, fiskvandring, fiskproduktion samt ge
generellt minskad produktion i vattendraget och att störningskänsliga djur försvinner.
Speciellt viktigt att beakta är värdet av att det finns en zon (så kallad skyddszon) i form av
växtbeklädd mark längs vattendragen. Mest optimalt är om den består av en blandning av
träd, buskar och lägre växter. Rötterna binder ihop marken vilket ger ett effektivt
erosionsskydd.
Som för övriga naturvärden har strandnära exploatering störst negativ påverkan då det sker i
känsliga naturområden. Känsliga områden för sötvatten är t ex en sjö där störningskänsliga
arter finns, dvs. ingen eller ringa tidigare bebyggelse. Men de kanske känsligaste
sötvattensmiljöerna är vattendrag med anodroma arter, dvs. arter som vandrar upp från havet
och leker i sötvatten. Dessa miljöer fungerar som en viktig länk för arterna som lever såväl i
havet som i sötvatten.
Även om det är havsnära läge som lockar mest i BSPA-området, så är även sjöar populära
ställen att bo vid (Fig 107).
– 217 –
Fig. 107. Kartan ovan visar var de fastboende inom strandskyddat område kring sjöar bor
(svarta punkter) samt var fritidshusen kring sjöar är belägna (röda punkter). Inom
strandskyddat område finns 142 fastboende personer i 59 fastigheter, samtliga i Kramfors
kommun. Antalet fritidshus kring sjöarna är 82 och antalet uppförda byggnader ca 380.
Källa: Kramfors och Örnsköldsviks kommun 2009, Metria.
Påverkan av strandnära exploatering på fåglar med havsanknytning:
Även för områdets fåglar med havsanknytning utgör strandnära exploatering störst negativ
påverkan då det sker i känsliga områden. Känsliga områden för fåglarna kan utgöras av
viktiga födosökslokaler och boplatser. De fåglar som i första hand påverkas negativt är de
som utnyttjar stränderna för sin boplats. Det är främst knölsvan, olika änder, doppingar och
några vadararter som får försämrad tillgång till lämpliga boplatser eller som blir störda under
sin häckning.
Den strandnära exploateringen kan även bidra till att de viktiga strandängarna försvinner.
– 218 –
2.14.2.3 Skadliga ämnen
Skadliga ämnen utgör ett av de största miljöproblemen för havsmiljön i BSPA-området. Detta
är starkt kopplat till länets långa historia med industrier. I den statusklassning som har gjorts
enligt vattendirektivet har stora delar av havsområdet bedömts vara påverkat av miljögifter
(Fig. 108).
Höga halter har uppmätts av olika skadliga ämnen i området. De största källorna till skadliga
ämnen i havsmiljön i BSPA Höga Kusten är befintliga industrier samt förorenade områden.
De befintliga industrierna som bidrar med skadliga ämnen ligger främst utanför BSPAområdet, men i dess närhet. Förorenad mark och sediment finns dock inom BSPA-områdets
gränser.
Fig. 108. Klassning av miljöproblemet miljögifter i BSPA-området och dess närhet (klassning
enligt vattendirektivet). Miljögifter har bedömts vara en av de största negativa påverkansfaktorerna på havsmiljön i BSPA-området. Källa: VISS (dec 2010)
Den omfattande analys som har gjorts av HELCOM (2010) visar att skadliga ämnen är ett
tydligt problem i samtliga havsbassänger i Östersjön. Detta påverkar såväl levande
organismer som bottensediment. Fokus i HELCOM ligger nu på följande ämnen: PCB,
tungmetaller, TBT, dioxiner, DDT/DDE, PAH:er och alkylfenoler (HELCOM, 2010).
I aktionsplanen för Östersjön som samtliga länder kring Östersjön skrivit under är följande
mål satta för minskade halter av skadliga ämnen i Östersjön:
Koncentrationer av skadliga ämnen nära naturliga nivåer
All fisk säker att äta
Välmående växt- och djurliv
– 219 –
Radioaktivitet i nivåer nära före Tjernobyl
Samtliga mål skall vara uppnådda till år 2021. För att lyckas med detta är det viktigt att
samtliga länder bidrar. Nedan presenteras halterna av skadliga ämnen i BSPA Höga Kusten
samt vilka påverkanskällor som finns.
BSPA Höga Kusten är en av få kuststräckor längs den svenska kusten som inte har några stora
industrier idag. Detta är också ett av de bakomliggande kriterierna till att Höga Kusten är
utsett till BSPA-område, förutom områdets höga biologiska värden. Med stora industrier
åsyftas här industrier som måste rapportera sina utsläpp, dvs de som utövar en verksamhet om
har stor påverkan på miljön genom utsläpp av farliga ämnen. Ofta rör det sig om stora
verksamheter.
I BSPA-områdets närhet finns tre stora fabriksområden med verksamhet idag (Fig. 109). Av
dessa utgör sulfatfabriken i Husum är det största kombinatet. Denna är belägen i det yttersta
havsbandet cirka en mil norr om BSPA-områdets nordligaste gräns. I utkanten av
Örnsköldsviks stad ligger Domsjö industriområde. Idag är Domsjö Fabriker AB, Akzo Nobel
Functional Chemicals AB, SEKAB BioFuels and Chemicals samt Övik Energi AB
verksamma inom Domsjö industriområde. Uppströms Ångermanälven i Väja ligger Mondi
Dynäs (Fig. 80). Ännu längre uppströms Ångermanälven är ytterligare industrier belägna.
Fig. 109. Kartan ovan visar stora industrier i BSPA-områdets närhet. I norr finns M-real i
Husum, inne i Örnsköldsvik finns bl.a. Domsjö fabriker och uppströms Ångermanälven i Väja
ligger Mondi Dynäs. Med stora industrier åsyftas här tillståndspliktiga industrier som utövar
miljöfarlig verksamhet har krav på sig att till tillsynsmyndigheten i årlig miljörapport redovisa
att villkoren för tillåtna begränsningsvärden för bland annat utsläpp efterlevs.
– 220 –
Förutom industrier i områdets närhet finns det ett stort antal förorenade områden inom BSPAområdets gränser. En del av dessa är undersökta idag och har konstaterade höga halter av
skadliga ämnen. Andra potentiellt förorenade områden är inte inventerade eller undersökta.
Även bland dessa kan skadliga ämnen förekomma (se Fig. 111 och 112).
Dioxinhalten i sediment har undersökts vid flera tillfällen. Dioxin har påvisats i sedimenten i
Nätrafjärden, Dockstafjärden, Ullångersfjärden, Gaviksfjärden, Höga Kustens kustvatten,
Storfjärden, Ramöfjärden och Havsfjärden (i Bilaga 7 visas de olika vattenförekomsternas
geografiska avgränsningar). Det finns även mycket höga halter dioxin i Ö-viksfjärdarna och
längre uppströms i Ångermanfjärden. I Nätrafjärden har sedimenten undersökts i samband
med inventering av förorenade områden. Förorenade sediment kan läcka skadliga ämnen om
de utsätts för störningar av botten, så som vid konstruktioner som förankras i botten,
muddring eller dumpning av muddrat material. Förorening från sediment kan även spridas
genom erosion då förorening avges i form av gasavgång tex kvicksilver. Även båttrafik kan
vara orsak till att förorening sprids genom att bottensediment rörs upp.
Förutom dioxin innehåller sedimenten i Nätrafjärden även halter av hexaklobensen (HCB) vid
industrihamnen. I Köpmanholmen, på gränsen till BSPA-området, ligger en ansamling av
fibrer (fiberbank) från massafabriken som funnits där. Mängden kvicksilver i själva
fiberbanken uppskattas till ca 700 kg. Den totala mängden kvicksilver i Nätrafjärdens
sediment, inklusive industrihamnen, uppskattas till 1200 kg. En spridning till biota
(bottenfauna och fisk) har påvisats. Vissa punkter i Nätrafjärden har även visat på förhöjda
halter av Pb, Cr, Cu och Zn.
Dioxiner tillhör de allra giftigaste ämnena som människan känner till och kan orsaka cancer,
försämra immunförsvaret och ge upphov till fortplantnings- och utvecklingsstörningar (Havet,
2010).
Halterna av dioxin bedöms ligga på oroande höga halter i fet konsumtionsfisk, där de ofta
överskrider EU:s gränsvärden (Havet, 2010). De högsta halterna är uppmätta i Bottenhavet
(Havet, 2010). Livsmedelsverkets kostrekommendationer att kvinnor i fertil ålder inte bör äta
fet Östersjöfisk mer än tre gånger per år beror främst på höga dioxinhalter. Det finns också ett
gränsvärde för export av fisk inom EU. Det överskrids i många strömmingsfångster norr om
Ålands hav, något som kan få allvarliga konsekvenser för fisket. Sedan 2001 gäller ett
generellt förbud mot försäljning av fet fisk från Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken som
mat och djurfoder. De fiskar det gäller är vildfångad lax, strömming, sill, röding, öring och
rom från siklöja. Dioxinundantaget löper ut den 31 december 2011.
Dioxin är en grupp om 210 varianter av klorerade kolföreningar, varav tolv anses som mycket
giftiga. För att få ett mått på giftigheten av en blandning av dioxiner, furaner och dioxinlika
PCBer beräknas toxiska ekvivalenter (TEQ). Giftigheten beräknas utifrån den mest toxiska
formen av dioxin (2,3,7,8-TCDD). Dioxiner bildas i små mängder under många kemiska
processer, t.ex. vid förbränning av plaster. Det finns ingen medveten tillverkning av dioxiner
utan de bildas som en oönskad biprodukt vid förbränningsreaktioner. De dioxiner som finns i
miljön har uppstått oavsiktligt i olika processer, så som t ex doppning av virke,
sopförbränning vid för låg temperatur. Det gör att dioxin är svårare än många andra ämnen att
hantera. Ämnet är listat av Helcom som ett prioriterat ämne, vilket innebär att ingående länder
aktivt arbetar för att förhindra utsläpp av dioxiner, med slutmålet att nå halter nära noll.
– 221 –
Fig. 110. Kartan visar platser där dioxinprover tagits i bottensediment samt uppmätta
dioxinhalter. Resultaten visar att förhöjda halter av PCDD / F finns i både kust-och
havsområden. Det finns stora variationer i profiler. Lokala utsläpp är (eller har varit) de
främsta orsakerna till förorening. Enhet: summa-2,3,7,8-PCDD/F (pg/g torrsubstans). (Källa:
Sundqvist Kristina, Sources of dioxins and other POPs to the marine environment)
I ett fiberbanksprojekt som Länstyrelsen driver (2010-2012) är syftet att utveckla en metod
för inventering, kartlägga och undersöka fiberbankar i länets kustvatten samt bidra till ökad
kunskap om kemiskt innehåll i fiberbankarna. Projektet ska också bidra till ett beslutsunderlag
för vidare undersökningar.
Skadliga ämnen påverkar idag BSPA-områdets grunda- och djupa marina ekosystem,
stränder, sötvatten samt fåglar med havsanknytning. Indirekt påverkar det även oss människor
genom vår mat.
Nedanstående har definierats som bidragande faktorer till påverkan från skadliga ämnen på de
definierade naturvärdena i Höga Kusten: (de 2 översta har definierats som de största källorna)
Utsläpp från befintliga industrier (till vatten)
Spridning från förorenad mark & sediment
Utsläpp från reningsverk
Utsläpp från enskilda avlopp
– 222 –
Utsläpp/läckage av kemikalier från fritidsbåtar
Även luftburna föroreningar som faller ner i havet, så som t ex förbränning av sopor och
doppat virke sprider bl a dioxin. Förr var det vanligt att elda med restvirke från sågarna.
Doppning av virke sker inte idag.
Havsområdet längre ut från kusten utsätts inte för samma påverkan från punktutsläpp från
land, men dock för den totala mängden skadliga ämnen i havet, frisättandet från havsbottnar
samt luftburna föroreningar. Alla punktutsläpp bidrar naturligtvis till den totala halten av
olika ämnen i havet.
Risken för framtida läckage till ytvatten från redan förorenade områden bedöms öka i länet.
Detta beror främst på hög risk för erosion, skred eller resuspension av sediment. Båttrafik kan
påverka frisättandet av skadliga ämnen från förorenade sediment i vattnet. Hamnen i Husum
är Sveriges 11:e i storlek med 800-900 båtar per år.
Det är framförallt områdets havsmiljö som är starkt hotad av skadliga ämnen, men i mer eller
mindre grad så påverkas områdets samtliga naturvärden av skadliga ämnen. För områdets
sötvatten handlar det främst om lokal påverkan och uppskattas inte som ett generellt stort
problem. Exempel på lokal påverkan kan vara t ex läckage från bensinmackar (jmf Docksta).
Skadliga ämnen kan även påverka områdets stränder, men kunskapen om detta är idag dålig.
Spridning av skadliga ämnen från förorenad mark & sediment
Länets industrihistoriska utveckling har formats genom tillgången på skog, vattenkraft och
hamnar. Etablering av samhällen och industrier har i regel skett i älvdalarna eller i
mynningsområdena utmed kusten. I takt med den industriella expansionen har det uppstått ett
stort behov av att utvidga den branta terrängen genom utfyllnad. Under 1900-talet har också
äldre byggnadsbestånd vid industrierna rivits i samband med nedläggning och
ombyggnationer. Rivningsmassorna nyttjades då oftast på plats som fyllnadsmaterial.
Med industriepoken kom också vad som idag betraktas som miljöfarliga ämnen. Stora
mängder processavfall och kemikalier kom att släppas ut i närliggande vattenområden eller
hamnade på industritippar eller till och med som utfyllnader av strandområden. Särskild
miljöhänsyn kom inte att tas förrän i början av 1970-talet i och med att miljöskyddslagen
trädde ikraft 1969. Trettio år senare infördes stängare krav i och med miljöbalkens
ikraftträdande1999.
Spridning av miljöfarliga ämnen från förorenade områden styrs av spridningsförutsättningar
och föroreningarnas respektive egenskaper. Transport kan ske via vatten, från sediment,
genom damning, avgång till luft och vid upptag i växter. Förorening från sediment kan även
spridas genom erosion även att förorening avges i form av gasavgång tex kvicksilver. Även
båttrafik kan vara orsak till att förorening sprids genom att bottensediment rörs upp. Många
av de förorenade områdena i Västernorrland är belägna i länets älvdalar och älvmynningar.
Ångermanälven som flyter i BSPA-områdets södra ände är en av Sveriges vattenrikaste älvar,
med en medelvattenföring på 485 m3/s vid mynningen. I nedre delen av Ångermanälven där
bland annat Kramfors sulfitfabrik låg är området geotekniskt instabilt och risken för ras är
stor. Även regn och vågerosion bidrar till spridning av tungmetaller från området. Olika
åtgärder genomfördes mellan åren 2000-2003 för att bl a minska infiltration, erosion och
vattengenomströmning i området. Erosion bedöms vara den största enskilda faktorn för
– 223 –
spridning av föroreningar från förorenade områden i Västernorrlands län enligt Länsstyrelsens
regionala program för arbete med förorenade områden i Västernorrland 2009.
Inom BSPA-området finns eller har det funnits verksamheter så som sågverk, varv,
verkstäder, bensinstationer, bilskrotar, skofabriker och garverier, kommunala avfallsdeponier
mm. I länsstyrelsens inventering av förorenade områden (MIFO) har 186 objekt identifierats
inom BSPA området, se figur 82. Det betyder att på dessa objekt har det bedrivits verksamhet
som skulle kunna ge upphov till förorening. Föroreningar som har sitt ursprung från
verksamheter i direkt anslutning till BSPA-området och längs Ångermanälven kan även
påverka miljön inom området framförallt genom spridning med ytvatten. Längs
Ångermanälvens strand har ett flertal massaindustrier och en rad sågverk samt andra
verksamheter bedrivits som genom tiderna kan ha orsakat förorening i mark, grundvatten,
anläggningar och sediment. Länsstyrelsen och kommunerna arbetar aktivt med att undersöka
och åtgärda förorenade områden i länet. Bland annat kan nämnas Svanö före detta sulfitfabrik
där sanering pågick under åren 2006-2007. Totalt schaktades 19 000 ton förorenade massor
upp (varav 10 ton arsenik och 60 ton tungmetaller) och transporterades till en farligt
avfalldeponi. Köpmanholmens industriområde är ett annat exempel där en sanering
genomförts på en nedlagd massaindustri. För både Svanö och Köpmanholmen kvarstår att
åtgärda de förorenade fiberbankarna som är en rest från industriernas processer. Inom Domsjö
industriområde beläget i utkanten av Örnsköldsviks har det från slutet av 1800-talet drivits
olika typer av industriell verksamhet, i form av bland annat sågverk, treetexfabrik, husfabrik,
sulfit-, kloralkali- och kloratfabriker samt kemiska fabriker som gett upphov till olika typer av
förorening i mark, grundvatten och sediment. Här pågår också ett arbete genom tillsynen för
att se över föroreningsproblematiken inom området. Utav flertalet papper och massafabriker
är det endast den i Köpmanholmen som angränsar till BSPA området. I områdets omedelbara
närhet ligger bland annat Hallstanäs och Svanö.
– 224 –
Fig. 111. Kartan visar objekt riskklassade enligt metodik för inventering av förorenade
områden (MIFO, Naturvårdsverket, rapport 4918). Vid riskklassning används en skala
med fyra klasser:
• Klass 1 – Mycket stor risk
• Klass 2 – Stor risk
• Klass 3 – Måttlig risk
• Klass 4 – Liten risk
Detta är bedömningsgrunder för att översiktligt klassa risken för människors hälsa och
miljö vid förorenade områden.
– 225 –
Fig. 112. Kartan ovan visar branschklassade objekt (förorenade områden, branschklassade
objekt enligt MIFO). Många av inventeringsobjekten är mycket komplexa, ytmässigt stora och
många olika verksamheter kan ha bedrivits på platsen, -varför inventeringsarbetet blir
tidskrävande. I Naturvårdsverkets branschlista har varje bransch en branschklass. Den ger
en fingervisning om hur pass farligt ett objekt i den branschen kan tänkas vara. Inte alla
identifierade objekt inventeras. I Naturvårdsverkets branschlista framgår vilka verksamheter
som ska identifieras och inventeras och vilka som endast ska identifieras. I branschlistan
framgår också vem som är ansvarig för att identifiera respektive inventera objektet,
inventering och identifiering ska ske enligt NV:s metodik och riktlinjer. Det kan t.ex. vara
länsstyrelsen, kommunen, SPIMFAB eller försvaret. Identifiering och inventering av
förorenade områden bör ske enligt NV:s metodik, riktlinjer och vägledning. När man sedan
inventerat ett objekt tilldelas det en riskklass. En branschklass är en generell klass för en hel
bransch:
• Klass 1 – Mycket stor risk
• Klass 2 – Stor risk
• Klass 3 – Måttlig risk
• Klass 4 – Liten risk
– 226 –
Förr i tiden låg sågverksindustrierna som ett pärlband längs kusten. Idag har många
försvunnit, men gifter finns ännu kvar i mark, grundvatten och sediment.
Klorfenolpreparat som innehöll dioxin användes tidigare vid vissa sågverk för att förhindra att
sågat virke drabbades av blånad. Vid sågverk som impregnerade virket användes metallsalter
(koppar, krom, arsenik) och kreosot. Förhöjda halter av metaller, PAH och dioxin påträffas
därför vid dessa anläggningar.
Under träindustriepoken utvecklades metoder för förädlingen av skog till pappersmassa. Två
vanligt använda processer för massaframställning är sulfitprocessen (t ex Svanö) och
sulfatprocessen (t ex Husum och Väja). Där sulfitfabriker har funnits har ofta stora områden
förorenats av kisaska, vilket är en restprodukt som uppkommer vid förbränning av svavelkis.
Kisaska innehåller höga halter av tungmetaller och arsenik. Kisaskan påträffas i upplag eller
som utfyllnadsmaterial i anslutning till fabrikerna. Ofta spolades även kisaskan ut via
industriutloppet tillsammans med fiber och bildade fiberbankar i vattenområdet utanför
industrin.
Fig. 113 Bilden visar sanering av
kisaska på Svanö. (Foto: Länsstyrelsen)
För att inte pappersmassan som framställdes mekaniskt vid sliperierna skulle angripas av
mögel tillsattes kvicksilver. Detta medförde att stora mängder kvicksilver följde med fiber ut i
industriavloppet och ansamlades i fiberbankar i havet. Exempelvis utanför Hallstanäs
uppströms Ångermanälven finns en fiberbank som bildades under sliperiets driftstid.
Undersökningar har gjorts på platsen och innehållet av kvicksilver uppskattas till 3-5 ton.
Utsläpp av skadliga ämnen via reningsverk
Olika kemiska substanser som finns i samhället hamnar till slut i avloppsvattnet och i
reningsverken. Utsläppen av tungmetaller övervakas regelbundet i egenkontrollen
(provtagning som utförs av reningsverket), enligt kraven i Naturvårdsverkets föreskrift
1990:14. Den stora kvantiteten organiska föroreningar analyseras emellertid inte regelbundet
eftersom det både är svårt och kostsamt. Dessutom tillkommer hela tiden nya kemiska
substanser.
Avlopp har bedömts vara en mindre källa till skadliga ämnen i havmiljön än utsläpp och
spridning från befintliga industrier och förorenade områden.
– 227 –
Enligt miljöemmisionsdata kontrolleras utsläpp av bland annat BOD7, COD-Cr, NH4-N, Ntot, P-tot samt tungmetaller i avloppsvattnet från närliggande reningsverk. I avloppsslam
analyseras bland annat halter av CD, Cr, CU, Hg, Ni, Pb, Zn, Nonylfenol, PAH och Toluen.
Fig. 114. Kartan visar de utsläppspunkter från avloppsreningsverk som mynnar till sötvatten
inom BSPA-området. Det är fyra platser: Nordingrå, Herrskog, Nora och Hol.
Utsläpp av skadliga ämnen via enskilda avlopp
Utsläpp från små avlopp kan också ge upphov till negativa miljö- och hälsoeffekter. Giftiga
metaller och svårnedbrytbara organiska ämnen kan ansamlas i bottensediment och påverka
växter och djur. Bakterier, virus och parasiter kan ge upphov till sjukdomar genom att utsläpp
kan hamna i brunnar eller på badplatser.
Utsläpp av skadliga ämnen via avlopp har bedömts vara en mindre källa till skadliga ämnen i
havmiljön än utsläpp och spridning från befintliga industrier och förorenade områden.
Utsläpp/läckage av kemikalier från fritidsbåtar:
När det gäller utsläpp/läckage av kemikalier från fritidsbåtar i BSPA-området så handlar det
främst om förekomst av giftiga båtbottenfärger. Detta utgör dock en betydligt mindre källa till
skadliga ämnen i havsmiljön än utsläpp från befintliga industrier och förorenade områden.
För att undvika påväxt på båten så blandas giftiga ämnen i färgen, t.ex. koppar och Irgarol.
Dessa läcker långsamt ut i vattnet och skapar en ogynnsam miljö och förhindrar på så sätt att
t.ex. havstulpaner kan fästa. Läckaget av gifter har tyvärr också negativa effekter på
vattenmiljön. Koppar är i mycket små mängder nödvändigt för levande organismer, men
redan i obetydligt högre halter är det ett kraftigt gift jämförbart med kadmium och
kvicksilver. Nationella såväl som internationella studier har visat på negativa effekter av
giftig båtbottenfärg på t.ex. musslor, tillväxt av mikroalger, sedimentlevande organsimer och
– 228 –
fortplantning hos blåstång. Redan en liten ökning av vad som är naturligt förekommande kan
få allvarliga konsekvenser på det marina livet. Giftiga båtbottenfärger för fritidsbåtar är
förbjudna i inlandsvatten och Bottniska Viken. Från och med 1 januari 2001 är det också
förbjudet att sälja giftiga färger för användning till fritidsbåtar i Östersjön. Trots detta används
giftiga båtbottenfärger fortfarande, vilket har visats i mätningar från flera håll i Östersjön.
I dagsläget finns inga mätningar i Höga Kusten av sedimentens innehåll av ämnen som kan
härröras till bottenfärger. Av den anledningen har inget ställningstagande kunnat göras.
Kemikalier från fritidsbåtar ses därför endast som ett potentiellt problem i området.
Under diskussioner har framkommit att det även kan vara problem med spill från dunkar då
båten ska tankas, fyllas på med olja etc. Sådant spill bedöms i dagsläget ha ytterst marginell
påverkan på havsmiljön i BSPA-området.
Övriga bidragande faktorer som framkommit i projektet, men som det i dagsläget inte finns
data på, och därför ingen bedömning kunnat göras, är:
Utsläpp av läkemedelsrester:
Under projektet har även framkommit att det kan vara problem med läkemedelsrester som
sprids via avloppen (såväl via reningsverk som enskilda avlopp). Läkemedelsrester och
ansamling av hormoner kan orsaka reproduktionsstörningar på fisk i närheten av utsläppt
avloppsvatten. I dagsläget saknas data kring förekomst av läkemedelsrester i havet i BSPAområdet och därför har inget ställningstagande kunnat göras av påverkan på miljön från
läkemedel i området. Det finns dock behov av sådana inventeringar.
2.14.2.4 Materialtransport (igenslamning & grumling)
Igenslamning och grumling utgör en kraftig negativ påverkan på BSPA-områdets sötvatten.
Detta till den grad att det bedöms utgöra det största hotet mot områdets sötvatten. Det kan
även utgöra ett problem i havet, men då i mindre omfattning, och främst genom att lekbottnar
kan slamma igen och växternas fotosyntes försämras.
Största källan till materialtransport som orsakar igenslamning och grumling av sötvatten i
BSPA-området är jordbruk och skogsbruk. Skogsbruk är arealmässigt störst i BSPA-området,
men jordbruket ger vanligtvis mer materialtransport per ytenhet.
Under det senaste århundradet har sedimenttransporten i norra Europas floder ökat 100 gånger
(Ripl & Wolter, 2005). Främsta orsaken till det är att arealen skogsklädd mark minskat från
ursprungliga 90 % till nuvarande 30 % (Huntley & Birks 1983, Perlin 1989, Mikunsinski &
Angelstam 2004). Men det är inte bara skogsbruket som orsakar materialtransport, i stort sett
all markanvändning riskerar att ge en oönskad tillförsel av både oorganiska och organiska
partiklar om inte speciell hänsyn tas.
I vattendragen finns naturlig transport av partiklar. Oorganiska partiklar har ett geologiskt
ursprung och är ett resultat av berggrundens erosion. Organiska partiklar består av döda
växter och djur i olika nedbrytningsstadier. Förekomst av organiska partiklar i vattnet är helt
nödvändig som energitillskott för vattenekosystemet. De mindre och därmed mer beskuggade
– 229 –
vattendragen får sitt tillskott i form av löv och andra döda växtdelar från omgivande mark.
Tillskott av organiskt material kan även ha ett lite mer udda ursprung. Fiskars och bottendjurs
avföring, av musslor filtrerat, bearbetat och ratat organiskt material, svamphyfer som bildar
proteinskum, i vattnet löst kol som fälls ut och klumpat ihop sig etc. Till dessa naturliga
processer som skapar både oorganiskt och organisk materialtransport är våra sjöar och
vattendrag anpassade sedan lång tid. I vattendragen dominerar de oorganiska partiklarna
medan det är vanligare med organiskt material i sjöarna.
En större mängd sediment transporteras vid en mindre partikelstorlek, större flöde och
lutning. I ett vattendrag sker huvudsakliga transporten av oorganiskt material i samband med
flödestoppar såsom vårfloden.
Den viktigaste negativa konsekvensen av ökad materialtransport är störningen av
bottensubstratets funktion och dess följdverkningar. Den ökade depositionen som grumlingen
orsakar har en stor påverkan på bottnarnas ekologiska funktion. Vattendragens bottnar har en
grund ytlig zon med ofta god vattengenomströmning, där yt- och grundvatten möts. Det är här
laxfiskar lägger sin rom, här finns en rik bottenfauna och här nere lever flodpärlmusslans sina
första 5-8 år. Det krävs en god genomströmning av väl syresatt vatten för att denna zon ska ha
ett rikt djurliv. Om genomströmningen minskar kommer även de vattenkemiska förhållandena
i botten att ändras. Ett försämrat utbyte mellan det syrerika vattnet ovanför botten och vattnet
nere i bottensubstratet leder till brist på syre. Syrebristen drabbar naturligtvis djuren direkt
men orsakar även reducerande förhållanden, alltså en helt annan vattenkemisk miljö. Störst
problem orsakar partiklar som är mindre än 1 mm. De täpper igen mellanrummet mellan sand
och grus i botten och följden blir en försämrad genomströmning. Om vattendragen dessutom
får ett ökat tillskott av organiskt material adderas de negativa förhållandena eftersom det åtgår
syre då det organiska materialet ska brytas ned. Denna händelsekedja kallas populärt för
igenslamning och orsakar stor skada på det biologiska livet. Igenslamning är troligen det
viktigaste enskilda problemet att åtgärda om flodpärlmusslor skall kunna finnas kvar i våra
vatten.
Andra effekter av materialtransport på vattenekosystemet är problem med organismernas
födointag, en ökad tillförsel av näring samt ett minskat siktdjup i vattnet med åtföljande
minskad växtproduktion. Många vattenlevande organismer får sin föda genom att filtrera ut
organiska partiklar från det rinnande vattnet. Ju mer oönskade partiklar desto mer energi åtgår
för dessa djur att sortera bort dessa i sin filtrerapparat eller fångstanordning. Minsta
maskvidden i sitt fångstnät har nattsländan gulhuvade pincetthuggaren (Philopotamus
montanus). Minsta avståndet mellan nättrådarna är endast 1µm (Edington & Hildrew 1981),
dvs. en hundradel av en millimeter. I grumliga vatten har den så mycket bestyr med att rensa
sitt nät att den inte kan leva där alls. Den är följaktligen en god indikator på vilka av våra
vatten som är rena. Födosöket för fiskar och andra djur som är mer eller mindre beroende av
synen försvåras också av grumlingar. Det är även vanligt i många vatten att det oorganiska
materialet bildar en beläggning på stenar och block vilket försvårar för betande bottendjur att
äta alger. Beläggningen kan även bilda en fysisk barriär som förhindrar bottendjuren från att
gömma sig under stenar för att undkomma att bli uppätna. Beläggningen kan i havet dessutom
hindra alger, så som blåstång, från att fästa vid underlaget.
Största orsaken till igenslamning och grumling i sötvatten är markanvändning som orsakar
materialtransport till vattnet samt avsaknad av skyddszoner. Materialtransporten i området
kommer från:
strandnära jordbruk
– 230 –
strandnära skogsbruk
övrig markavvattning, t ex dagvatten från vägar
övrig markanvändning, t ex grustäkt och vägarbeten
Höga grumlighetsvärden har uppmätts i BSPA-området. I Skullerstabäcken, där
flodpärlmusslorna håller på att dö ut, uppmättes ett mycket högt värde (9,8 FNU) trots lågt
vattenstånd vid 2010 års mätning. Länets miljömål för grumlighet är satt till 1,0 FNU.
Problem med igenslamning och grumling i havet är mer begränsade än i sötvatten och uppstår
främst i grunda vågskyddade vikar där vattenomsättningen är sämre än ute på de mer öppna
och vindexponerade områdena. Orsakerna till ökad materialtransport till havet kan vara
markanvändning i strand- eller avrinningsområdet. Muddring kan vara en orsak.
Lagstiftning idag:
Skogsvårdslagen –hänsyn ska tas vid skogsbruk vid vatten
Miljöbalken –vattenverksamhet
2.14.2.5 Utsläpp av kväve och fosfor (Övergödning)
Utsläpp av kväve och fosfor, vilket kan orsaka övergödning, har en stark negativ påverkan på
områdets naturvärden. De miljöer som är speciellt utsatta är de grunda marina miljöerna, men
även områdets sötvatten påverkas av övergödning.
Det finns ingen storskalig övergödning i området utan det handlar om lokala problem i oftast
relativt begränsade områden.
I BSPA-områdets närhet är ett flertal stora industrier belägna, vilka släpper ut betydande
mängder näringsämnen till havet. Inom BSPA-området står de havsbaserade fiskodlingarna
för de största antrogpogena punktutsläppet av näring till havet. Ett diffust utsläpp av
näringsämnen från skogsmark och jordbruksmark inom avrinningsområdet hamnar i havet i
BSPA Höga Kusten.
Den omfattande analys som har gjorts av HELCOM visar att övergödning är ett tydligt
problem i så gott som samtliga havsbassänger i Östersjön. Betonas bör att HELCOMs
bedömning 2010 främst bygger på analys av klorofyll, vilket i vissa fall har ökat.
Växtplankton biomassa har dock inte ökat i samma grad. Ökningen av klorofyll i Bottniska
viken anses bero på förändrat ljusklimat i vattenmassan (Umeå Universitet).
I Egentliga Östersjön har övergödningen gått så långt att den hotar den ekonomiska
utvecklingen (Nordiska Ministerrådet, 2010). Övergödningen av havet är således inte bara ett
ekologiskt utan också ett ekonomiskt problem. Vid övergödning minskar fångsterna av många
kommersiella fiskarter, kräftdjur och musslor, och turister flyr badorter där vattnen är
grumliga och sandbottnarna täcks av stinkande slam och fintrådiga alger (Nordiska
Ministerrådet, 2010).
I aktionsplanen för Östersjön som samtliga länder kring Östersjön skrev under hösten 2007 är
följande mål satta för minskad övergödning (Helcom, 2007, Naturvårdsverket 2008c):
Näringsämnen förekommer nära naturliga halter
– 231 –
Klart vatten
Naturliga nivåer av algblomning
Naturlig utbredning och förekomst av växter och djur
Naturliga syrehalter
Samtliga Helcoms mål skall vara uppnådda till år 2021. För att lyckas med detta är det viktigt
att alla länder kring Östersjön bidrar. För Sveriges del är övergödning det största
miljöproblemet i många av våra havsområden. Belastningen av kväve och fosfor från svenska
källor till havet har minskat på senare år, men den är fortfarande alltför hög och ytterligare
reduktioner krävs (Naturvårdsverket, 2010, rapport 6345).
Utsläpp i små och instängda vattenmassor ger större lokala effekter med övergödning än om
utsläppet sker i en stor vattenmassa med större omsättning. Instängda vattenförekomster med
begränsat vattenutbyte, så som grunda vågskyddade vikar (se kap. 2.8.3) är generellt känsliga
för lokal belastning.
Man brukar tala om tre olika nivåer vad gäller påverkan på miljön från t ex utsläpp av
näringsämnen:
Det öppna havet –i princip utanför skärgården
Kustvattnet –det vill säga skärgården
Viken –avgränsade vattenområden med begränsad vattenomsättning
I det öppna havet blir utspädningseffekten mer tydlig och det ska ofta till höga halter innan
några tecken på övergödning framträder. Längre in i skärgården kan lokala effekter snabbt bli
märkbara. När det gäller planering av åtgärder är det viktigt att ha denna aspekt i åtanke. Det
är även viktigt att se havet som enhet och inte separata vattenförekomster eller havsbassänger.
I utsjöområdet (det öppna havet) i Höga Kusten finns inga stora tendenser till övergödning
De inre kustvattnet visar tendenser till övergödning, framförallt där belastningen av näring är
hög och/eller vattenutbytet begränsat. I BSPA-området handlar det således ofta om lokal
övergödning i ett begränsat område. För hela Östersjön kan sägas att blomningar av
cyanobakterier tycks ha ökat under de senaste åren, men det finns också tecken som tyder på
att blomningarna kommer i perioder (Informationscentralen för Egentliga Östersjön, 2007).
Hur fallet är i Höga Kusten är oklart, men boende i området rapporterar om ökad tendens till
algblomning.
I sammanhanget bör betonas att algblomningar är någonting naturligt förekommande och
utgör en viktig del av havens ekosystem genom att vara föda åt små vattenlevande djur
(djurplankton), vilka i sin tur äts upp av större djur, så som fiskar. Vissa algblomningar består
dock av arter som kan producera gifter och som kan innebära hälsorisker för både människor
och djur. När man pratar om algblomning så menar man att de mikroskopiska algerna
(blågröna bakterier) förekommer i stora mängder. Någon egentlig ’blomning’ är det alltså inte
fråga om. Frekvensen av algblomningar styrs av tillgång på näring i vattnet, men även av
temperatur och vindförhållanden (varmt och vindstilla gynnar algblomning).
Alger behöver en viss balans mellan växtnäringsämnena kväve och fosfor. Om det råder brist
på den ena så är det den som håller tillbaka algproduktionen, tillgången på det näringsämnet
utgör då en tillväxtbegränsande faktor. Ju längre norrut man kommer i Bottniska viken, desto
mer fosforbegränsad blir miljön och tvärtom söderut. Egentliga Östersjön är istället
kvävebegränsad. Vissa bakterier klarar sig delvis undan detta problem genom att de kan fixera
– 232 –
kväve själva och därför inte är styrda på samma sätt av de tillgängliga halterna i vattnet
(Bernes, 2005).
Bottenhavet utgör en övergångszon från fosfor- till kvävebegränsning. Båda ämnena är här
nära balans relativt växtplanktonens behov. Havet är således varken kvävebegränsat eller
fosforbegränsat. Ju mer sötvatten som mynnar i området och ju lägre salthalten är, desto mer
fosforbegränsad blir dock havsmiljön. Det gör att släpps mer fosfor ut i ett sådant område så
blir det en väldig tillväxt av t ex växtplankton, vilka annars har hållits tillbaks på grund av
bristen på fosfor (Havsmiljöinstitutet, Internet april 2011).
Hur ser övergödning ut?
Att ett område börjar få problem med övergödning är inte helt lätt att se alla gånger. Nedan
presenteras några karaktärer att hålla utkik efter.
Då en vik får ökade näringshalter så syns detta många gånger genom att vattnet ser
grumligare ut under en längre tid på året eller hela året om. Även en ökad utbredning av vass
brukar märkas. Ökad förekomst av fintrådiga alger kan också vara ett tecken på övergödning,
speciellt då dessa alger blir kraftigare, mörkare och längre än normalt (se Fig 115). Här bör
poängteras att bara för att fintrådiga alger finns så betyder det inte att området är övergött.
Fintrådiga alger är en naturlig del av ekosystemet och har t ex ekologisk betydelse för flera
arter som söker skydd och föda i dessa miljöer. Vad det handlar om är istället då dessa
fintrådiga alger börjar förekomma i stora mängder och plantorna blir kraftigare än förut.
A)
B)
Fig. 115 På fotot till vänster (A) syns kraftig, mörkfärgad påväxt av fintrådiga alger, vilket är
ett tecken på övergödning (ca ett år gammal fiskodling, Omnefjärden, år 2007). På fotot till
höger (B) visas ett rent område med normal, tämligen ljus påväxt av fintrådiga alger (inre del
av Gaviksfjärden, år 2007). (Foto: Hans Kautsky)
Som dykare kan du se att botten saknar syre genom att det förekommer så kallade
svavelbakterier (Beggiathoa sp.). Dessa ser ut som en vit väv som breder ut sig som ett
snötäcke över botten (Fig. 116). Dessa bakterier lever på syrefria bottnar och utnyttjar
sulfatjoner i ytsedimentet och bottenvattnet. Denna process ger upphov till fritt svavel som
binder till sig andra ämen, främst metaller, och bildar sulfider. Denna process sker även på
land i syrefria miljöer och ger då upphov till en starkt illaluktande doft som liknar ruttna ägg,
orsakad av svavelväte. I syrgasfria miljöer kan endast bakterier och andra enklare livsformer
klara sig, övriga växter och djur försvinner. Svavelvätet som bildas är mycket giftigt. Ett
– 233 –
annat problem med dessa syrefria miljöer är att fosfor som tidigare varit bundet i
bottensedimentet frigörs till vattenmassan och på så sätt ökar övergödningen ytterligare.
Fig. 116. På en syrefri botten breder svavelbakterier (Beggiathoa sp.) ut sig som ett vitt ludd.
Dessa utnyttjar sulfatjoner istället för syre. (Foto: Hans Kautsky)
Övergödning leder till försämrat siktdjup i vattnet, kraftiga algblomningar och försämrad
syrgassituation i bottenvattnet.
Djupa bottnar med ett begränsat vattenutbyte och stark skiktning av vattnet kan uppvisa
naturlig syrebrist. En undersökande provtagning och analys av en vattenförekomst bör göras
för att fastställa misstankar om övergödning.
Var kommer näringen från?
På de följande sidorna presenteras antropogena källor till utsläpp och läckage av
näringssituationen till havet i BSPA Höga Kusten. Näringen kommer från bland annat
industrier, skogsbruk, jordbruk, fiskodlingar, avloppsreningsverk och enskilda avlopp. Utöver
detta sker även nedfall av kväve från luften.
I presentation av källorna nedan har indelning gjorts i punktusläpp samt diffusa utsläpp. Man
skiljer dem åt genom att punktustläpp är mätbara i definierade avgränsade punkter ofta genom
utsläpp i ett rör. Diffusa källor däremot, är som de låter mer diffusa i sin karaktär av utsläpp
och går oftast inte att bestämma genom mätning i en punkt. De diffusa källorna är läckage
eller transport av närsalter från en mark och deposition av närsalter från atmosfären.
Sammanfattningsvis kan sägas att de största antropogena punktutsläppen utgörs av
havsbaserade fiskodlingar (belägna inom BSPA-området) samt industrier med utsläpp till
vatten (belägna utanför BSPA-området). De största antropogena diffusa källorna utgörs av
läckage från skogsmark samt läckage från jordbruksmark inom avrinningsområdet. Det
största näringsbidraget kommer från skogsmark. Detta bidrag är dock en blandning av
naturligt och antropogent ursprung.
– 234 –
Punktutsläpp:
Näringsutsläpp från industrier i BSPA-områdets närhet
Näringsutsläpp från industrier inom BSPA-området bedöms som ringa. I områdets närhet
finns dock några större industrier med utsläpp av näringsämnen till havet, vilka bedöms ha
negativ påverkan på området med sina höga näringsutsläpp. Dessa är belägna norr om
området i Husum och Örnsköldsvik, samt söder om området upp längs Ångermanälven (Fig.
109). Industrierna släpper tillsammans ut markanta mängder näringsämnen (Fig. 117). Det är i
dagsläget osäkert att säga vilka mängder som hamnar i BSPA-området från dessa industrier,
men med utgångspunkt från att havströmmarna i Östersjön går upp norrut längs den finska
sidan för att sedan vända och gå söderut längs den svenska sidan, så är det troligt att
åtminstone utsläppen från Husum och Örnsköldsvik påverkar området. Med tanke på att
Ångermanälven mynnar i områdets södra del och att här har påvisats sötvattenspåverkan upp
till ungefär höjd med Storön, så är det troligt att det området även påverkas av näringsämnen
från industrier uppströms älven. Teorin om sydgående strömmar, är dock en gammal teori och
i dag brukar man istället säga att de ytnära havsströmmarna styrs mer av de förhärskande
vindarna. Kunskapen om hur havsströmmarna går i området är dåligt känt (endast
datamodelleringar) och behovet av mätningar är stort.
Fig. 117. Utsläppspunkter för kväve och fosfor från fiskodlingar, reningsverk samt industrier
inom BSPA-området samt i dess närhet. Staplarnas höjd visas i relation till utsläppsmängd. I
mindre reningsverk mäts inte kväve utan endast fosfor. De allra minsta reningsverken finns ej
med i kartan.
– 235 –
De två följande kartorna (Fig. 118-119) visar näringsutsläpp från industrier belägna utanför
BSPA-området (men i dess närhet) i jämförelse med utsläpp från fiskodlingar (inom området)
samt reningsverk (inom området).
Fig. 118. Utsläpp av fosfor till havet (ton/år) från industrier belägna utanför BSPA-området
(Husum, Örnsköldsvik samt Väja), från havsbaserade fiskodlingar belägna inom området
samt från reningsverk belägna inom området. (Källa: SMP databas, 2009 samt Kramfors och
Örnsköldsviks kommuner 2009)
– 236 –
Fig. 119. Utsläpp av kväve till havet (ton/år) från industrier belägna utanför BSPA-området
(Husum, Örnsköldsvik samt Väja), från havsbaserade fiskodlingar belägna inom området
samt från reningsverk belägna inom området. (Källa: SMP databas, 2009 samt Kramfors och
Örnsköldsviks kommuner 2009)
Utsläppen från industrier med egen avloppsvattenrening regleras genom villkor i tillståndsbeslut enligt miljöbalken. Inom EU ställer IPPC-direktivet krav på en samlad tillståndsprövning av påverkan genom utsläpp till luft och vatten från vissa större verksamheter inom
industri, avfallshantering och jordbruk.
– 237 –
Näringsutsläpp från vattenbruk (havsbaserade fiskodlingar)
De havsbaserade fiskodlingarna står för det största antropogena (av människan orsakad)
punktsutsläppet av näringsämnen till havet i BSPA-området. Utsläppen från de havsbaserade
odlingarna ligger långt över utsläppen som kommer från områdets reningsverk och enskilda
avlopp, både vad gäller kväve så väl som fosfor (Fig. 120). Samma karta visar även de diffusa
utsläppen från land inom BSPA-området (siffror från de närmsta avrinningsområdet), vilket
behandlas längre fram i detta kapitel.
På 1960-talet började fisk odlas i flytande nätkassar i Sverige. Dessa placerades i sjöar,
vattendrag eller skyddade kustvatten. År 2007 odlades totalt i Sverige ca 5000 ton fisk per år.
Den fisk som odlas i Sverige i dag är främst regnbåge, varav knappt 1/3 odlas i Östersjön och
resterade i inlandsvatten (Berners, 2009). I BSPA Höga Kusten odlades under 2009 totalt
2146 ton regnbåge (se Tabell 7). Odlingarna i BSPA Höga Kusten står således för majoriteten
av den fisk som odlas i den svenska delen av Östersjön.
Under de senaste 10-15 åren har det skett en expansion och förflyttning av produktion i
fiskodlingar till sötvatten och till norra ostkusten, medan odling har minskat på södra
ostkusten, syd och västkusten. Denna utveckling är sannolikt en följd av svårigheter att
erhålla tillräckligt stora odlingstillstånd i de havsområden som har störst belastning (SOU
2009:26). För att få maximal tillväxt av regnbåge bör allt för kalla vatten undvikas. ’Att
odling förekommer även i Norrland är sannolikt mer ett utslag av att där finns miljömässigt
utrymme mer än att där finns andra naturgivna fördelar´ (SOU 2009:26).
Den stora skillnaden mellan fiske av naturliga fiskbestånd och odling är att i en odling måste
föda tillsättas utifrån, detta vanligen i form av pellets. Det foder som inte äts upp samt
exkrementer från fisken kommer ut i havet. Läckage av näringsämnen står i direkt proportion
till fiskodlingens storlek.
Näringsläckaget från havsbaserade fiskodlingar i Sverige har minskat över åren genom
förbättrad utfodringsteknik samt ändrad sammansättning av fodrets innehåll (Bernes &
Lundgren, 2009). Foderspill är en stor ekonomisk kostnad vid fiskodling.
I Västernorrlands län sker fiskodling i havet nästan uteslutande i Höga Kusten. Endast en
odling ligger utanför BSPA-området, vilket är Hemsöns fiskodling som ligger strax söder om
gränsen (Fig. 125). Odlingarna är koncentrerade till Höga Kusten eftersom Höga Kusten
anses ha god vattenomsättning (teoretisk datamodell, SMHI). Odlingarna placeras på platser
med god vattenomsättning för att undvika lokal påverkan av näringsämnen.
Organiskt material läcker från odlingarna i form av foderspill, avföring och död fisk., vilket
bidrar till syrefria bottnar.
De havsbaserade fiskodlingarna i Höga Kusten har ingen rening.
– 238 –
Fig. 120. Punktutsläpp av fosfor från havsbaserade fiskodlingar (inom BSPA-området) i
jämförelse med punktutsläpp från avlopp samt diffusa utsläpp från BSPA-områdets närhet
(närmsta avrinningsområde) (källa: SMED PLC5 2009). Fiskodlingar i BSPA-området
släppte år 2009 ut totalt 11 880 kg fosfor (se Tabell 7).
Fig. 121. Samma som Fig. 118, men för kväve (källa: SMED PLC5 2009). Fiskodlingar
släppte år 2009 ut totalt 92 808 kg kväve (se Tabell 7). Flera av odlingarna har idag inga
begränsningar av tillåtet kväveutsläpp.
– 239 –
BSPA-områdets närmsta avrinningsområdet visas i kartan nedan (Fig. 122).
Fig. 122. Kartan visar geografisk definition av det närmsta avrinningsområdet i ljusblått
samt övriga avrinningsområdens gränser i mörkblått.
– 240 –
Fig. 123. Kartan visar fiskodlingar i drift i BSPA-området samt i dess omedelbara närhet.
Inom BSPA-området finns 5 st odlingar i drift och precis söder om gränsen ligger ytterligare
en odling. I Västernorrland är fiskodlingarna koncentrerade till Höga Kusten. Samtliga
odlingar odlar regnbåge.
Tabell 7. Mängden fisk som respektive havsbaserad fiskodling i Höga Kusten har tillstånd för
att producera, samt de faktiska mängderna som odlades år 2009. (källa: Ålandsfiskförädling
AB 2010 a-c, Mjälloms fisk AB 2010, Näske lax AB 2010).
Omnefjärden
Mjältösundet
Öberget (Mjältön)
Köpmanholmen
Näske
Totalt:
Tillstånd (ton/år)
400
600
600
600
150
2 350
Odlat 2009 (ton)
394
593
527
596
36
2 146
– 241 –
Tabell 8. Nedan presenteras mängden kväve som respektive fiskodling har tillstånd för att
släppa ut samt de rapporterade utsläppen år 2009. (källa: Ålandsfiskförädling AB 2010 a-c,
Mjälloms fisk AB 2010, Näske lax AB 2010).Odlingarna vid Omnefjärden, Köpmanholmen
samt Näske har inga tillståndsbegränsningar satta för utsläpp av kväve.
Utsläpp av kväve:
Omnefjärden
Mjältösundet
Öberget (Mjältön)
Köpmanholmen
Näske
Totalt:
*
Tillstånd (kg/år)
30 000
30 000
60 000
Utsläpp 2009 (kg)
16 602
25 315
25 313
23 249
2 329*
92 808
Beräknat värde utifrån schablon (Svenska Miljö Emmisions Data (SMED), nov 2010)
Tabell 9. Nedan presenteras mängden fosfor som respektive fiskodling har tillstånd för att
släppa ut samt de rapporterade utsläppen år 2009. (källa: Ålandsfiskförädling AB 2010 a-c,
Mjälloms fisk AB 2010, Näske lax AB 2010).
Utsläpp av fosfor:
Omnefjärden
Mjältösundet
Öberget (Mjältön)
Köpmanholmen
Näske
Totalt:
+
Tillstånd (kg/år)
2 200
3 300
3 300
5 000
inga uppgifter
13 800
Utsläpp 2009 (kg)
2 125
3 248
3 248
2 960
299+
11 880
Beräknat värde utifrån schablon (Svenska Miljö Emmisions Data (SMED), nov 2010)
Alla fem fiskodlingarna lämnar årligen in miljörapporter där bl a utsläpp redovisas till
kommunerna, vilka har tillsynen på odlingarna. Öberget kassodling, Mjältösundet samt
Köpmanholmen är så stora att de även måste rapportera in utsläpp, dvs. göra en så kallad
emmisionsrapport, i en separat bilaga.
Tabell 10. Strax söder om gränsen för BSPA Höga Kusten ligger Hemsöns fiskodling, vilken
har tillstånd för att producera 80 ton fisk per år. Nedan presenterasde rapporterade
utsläppsmängderna av fosfor samt kväve från Hemsöns fiskodling år 2009. (källa:
Ålandsfiskförädling AB 2010d)
Tillstånd (kg/år)
Kväve
Fosfor
Utsläpp 2009 (kg)
1 245
161
– 242 –
Observerad påverkan av de havsbaserade fiskodlingarna:
Ett antal inventeringar har gjorts av undervattensmiljön under samt kring odlingarna i Höga
Kusten. Nedan presenteras resultat från dessa.
Under åren 2005, 2006 och 2007 gjordes dykinventeringar kring den havsbaserade odlingen i
Omnefjärden (Kautsky & Wallin, 2009). Vid inventeringarna togs även kvantitativa prover,
dvs. alger samlades in så att mängden alger kunde vägas. Resultat från dessa inventeringar
visar att arters djuputbredning och täckningsgrad förändrades över åren och att lokalen
närmast odlingen var den som förändrades mest. Gynnade arter var de som kan tillgodogöra
sig ökade närsalter och organiskt material, dvs. opportunistiska (snabbväxande, ofta ettåriga),
fintrådiga alger samt en del vattenfilterare och detritivorer (äter dött material). Det var fler av
dessa grupper i anslutning till kassodlingen. Några betare hade minskat närmast kassarna. De
fintrådiga algernas sammansättning varierade en del, men det återspeglar framförallt årstiden
och mellanårsvariationen. På lokalen närmast fiskkassarna hade blåstången minskat sin
täckningsgrad och djuputbredning med ca 1 meter. Blåstång har dock förekommit i relativt
låg mängd hela tiden vid dessa lokaler.
År 2007 gjordes även en videoinventering kring odlingen i Omnefjärden (Kautsky & Wallin,
2009). Resultatet från denna visade att bottnarna väster om kassarna var relativt lite
påverkade, medan bottnarna öster om kassarna hade delvis mäktiga lager av syrefria sediment
och svavelvätebakterier (Beggiathoa) ut till minst 200 m från kassarna. Dessvärre kunde inte
bottnarna norr om kassarna undersökas vid detta tillfälle, detta på grund av för kort kabel till
undervattenskameran. Här finns ett stort behov av inventeringar. Bottnen lutar åt norr, så det
finns anledning att misstänka att eventuell påverkan kan vara tydlig där. Resultaten från
inventeringarna tyder på att kassodlingen i Omnefjärden har påverkat dess närmiljö negativt
redan efter något års drift och att det blir än mer tydligt efter några år.
År 2008 gjordes dykinventeringar i Nätrafjärden, kring Köpmanholmens fiskodling (Sperens
et al., 2009). Resulatet visade att botten väster om odlingen (station F i Fig. 124) var tydligt
påverkad med förekomst av svavelvätebakterier (Beggiathoa) och andra bakterier. Här
noterades även en stor förekomst av de fintrådiga algerna grönslick (Cladophora) och
tarmtång (Enteromorpha/Ulva). ’Botten längs den yttre halvan av profilen på station F var till
minst hälften täckt av svavelvätebakterien Beggiatoa och andra bakterier. Detta tyder på en
belastning av näringsämnen och organiskt material.’ Station F samt botten norr om odlingen
(station D) var de lokaler med lägst antal taxa, 6 stycken (Fig. 124).
– 243 –
Fig. 124. De undersökta lokalerna vid dykinventering 2008 i Nätrafjärden (Spenser et al.,
2009).
Boende i området där fiskodlingarna finns har upplevt en negativ miljöpåverkan från
odlingarna, detta i form av ökad mängd fintrådiga alger och att grunda havsvikar med sandoch lerbottnar växer igen med stor hastighet, t ex norra och östra Skataviken i Omnefjärden
(muntlig källa: Nedre Nätraälvens fiskevårdsområdesförening, nov 2010).
Övrig miljöpåverkan från fiskodlingar:
Övrig miljöpåverkan från fiskodlingar som framkommit i projektet, men där påverkan på
områdets naturvärden bedöms mindre eller inte kunnat fastställas i sin helhet presenteras
nedan.
Fiskar rymmer
Sjukdomsspridning
Hindrar fisk från att vandra upp i sötvatten om odlingarna ligger nära sötvattensutflöde
Spridning av antibiotika
Foder producerat av fisk
Aspekten att fiskar rymmer från odlingarna presenteras i kapitel 2.14.2.1 (Främmande arter).
Det råder i dagsläget delade meningar om regnbåge ska anses vara ett hot mot områdets
naturvärden eller inte. Då det finns uppgifter på att den förekommer i området, även fast den
har problem att reproducera sig och etablera populationer, så har arten tagits med som en
påverkansfaktor inom BSPA Höga Kusten. Graden av påverkan på områdets naturvärden har
dock inte kunnat fastställas.
Spridning av fisksjukdomar från fiskodlingar hanteras i kapitel 2.14.3.11. Spridning av
fisksjukdomar kan påverka områdets sötvatten, men i begränsad omfattning och utgör inget
av de större hoten i dagsläget.
Det har under projeket framkommit att så odlingar placeras i närheten av sötvattensutflöden
så kan de utgöra ett vandringshinder för uppvandrande fiskar. Inga data över detta finns
– 244 –
tillgängliga i dagsläget, vare sig för BSPA-området eller från andra områden. Därför kan
planen inte beakta detta i dagsläget.
Numera har man övergått mer till att vaccinera fiskarna i odlingarna, så användningen av
antibiotika har minskat. Därmed har spridningen av antibiotika i naturen minskat. Det anses
idag inte utgöra något betydande problem.
Det foder som används i fiskodlingar i Sverige idag utgörs till stor del av fiskmjöl. Många
arter kräver mer fiskbiomassa i födan än mängden fisk som produceras vid odlingen.
Köttätande fiskar kräver i regel 2,5-5 gånger så mycket fisk i sitt foder som de själva väger
(Naylor et al., 2000). För att producera 1 kg odlad regnbåge åtgår 2-3 kg vildfångad fisk
(Bernes & Lundgren, 2009). Europa fiskar ut arter i andra delar av världen för att använda till
bl a foder i fiskodlingar.
Ekologiskt känsliga områden för fiskodling:
Se kap. 2.8.9 Känsliga marina områden samt kap. 3.2.1.5 i del 2.
Övriga områden där fiskodling är olämpligt:
Det kan ur mänsklig synpunkt vara olämpligt att lokalisera odlingar till områden med
försämrad vattenkvalitet, så som t ex i närheten av avloppsvattenutsläpp. Om en fiskodling
nyttjar vatten som förorenats av orenat avloppsvatten finns det risk att fisken kan bli bärare av
ämnen som smittar människa (Naturvårdsverket, 1993). Det är också olämpligt att odla fisk i
vatten med förhöjda halter av tungmetaller och klorerade kolväten (Naturvårdsverket, 1993).
Även värden för sjötrafik och friluftsliv ska beaktas. För mer fakta och kriterier, se t ex
Naturvårdsverkets rapport 1993.
Vad säger kommunernas översiktsplaner om områden för fiskodlingar?
I Örnsköldsviks kommuns översiktsplan från 2007 pekas följande områden ut som olämpliga
för fiskodling:
Bäckfjärden
Risöfjärden
Åvikefjärden
Områdena anses vara olämpliga på grund av dålig vattenomsättning och stor andel
ackumulationsbottnar (sediment anrikas).
I Kramfors kommuns översiktsplan från 1990 pekas inga områden ut som olämpliga för
fiskodling. Inte heller i den remissversionen (2010) för ny översiktsplan finns några olämpliga
områden redovisade.
Fiskodlingar hanteras i följande lagstiftning:
Den svenska lagstiftningen kräver att den som bedriver vattenbruksverksamhet har tillstånd
för verksamheten. Oavsett odlingsvolym ska tillstånd enligt fiskerilagstiftningen sökas.
Ansökan enligt fiskerilagstiftningen prövas av länsstyrelsen. I fiskerlagstiftningen finns
bestämmelser om odling av fisk i förordning (1994:1716) om fisket, vattenbruket och
fiskerinäringen.
Fiskodlingar med en foderkonsumtion över 1,5 ton per år har anmälningsplikt till kommunen
och odlingar som förbrukar mer än 40 ton foder kräver prövning enligt miljölagstiftningen.
Ansökan enligt miljölagstiftningen prövas av länsstyrelsen eller kommunen. Bestämmelser
– 245 –
som rör tillstånd för fiskodling finns i miljöbalken, förordning (1998:899) om miljöfarlig
verksamhet och hälsoskydd samt i förordning (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivning
(MKB). Miljöprövningsdelegationen (MPD) vid länsstyrelsen ansvarar för beredning av
ansökningar som prövas enligt miljöbalken. Miljöprövningsdelegationen fattar beslut i
ärendet. Prövningen avser om området är lämpligt för vattenbruk, den mängd fisk som får
odlas samt övriga villkor för tillståndet. Samtidigt tas beslut om MKB:n uppfyller kraven
enligt 6 kap. miljöbalken. Odlingar där mindre än 1,5 ton foder förbrukas per år kräver inte
anmälan eller tillstånd, men omfattas ändå av miljölagstiftningen och kan inspekteras av
tillsynsmyndigheten och förbjudas om den ger oacceptabla miljöstörningar.
Vid nyetablering av matfiskodling ska ansökan även göras enligt djurskyddsförordningen.
I Jordbruksverkets föreskrifter om obligatorisk hälsoövervakning av odlad fisk (SJVFS
1994:94) anges villkor för registrering och obligatorisk hälsoövervakning i anläggning med
odlad fisk.
Ramdirektivet för vatten är ett regelverk som styr i princip all vattenplanering och vattenvård
inom EU. Direktivet är omsatt i svensk rätt i framförallt vattenförvaltningsförordningen samt
Miljöbalkens regler om kvalitetsnormer. Ansvarig för vattenförvaltningsförordningens
genomförande är Vattenmyndigheterna. Före direktivets införande var vattenplanering en helt
kommunal angelägenhet.
Plan- och bygglagen (PBL) (1987:10) behandlar planläggningen av såväl land som vatten och
sträcker sig till och med territorialhavet.
Om de planerade odlingarna ligger inom strandskyddat område och är så pass snå att de
endast är anmälningspliktiga så måste även strandskyddsbestämmelserna, 7 kap miljöbalken
beaktas. Prövningspliktiga verksamheter omfattas inte av kravet på strandskyddsdispens och i
de fall görs avvägningen mot strandskyddsintressen i prövningen.
Riksintresse enligt kap 3 och kap 4 miljöbalken: se kapitel 1.3 (Lagmässig förutsättning
samverkansplan).
Näringsutsläpp från reningsverk
Reningsverk står för en mindre del av näringsutsläppen i BSPA-området och påverkan
bedöms således som begränsad. Betydande påverkan kan dock uppstå vid eventuella
bräddningar, då orenat vatten läcker ut. Strax utanför området ligger några stora reningsverk
som släpper ut större mängder näringsämnen (Fig. 118).
Problem med bräddning vid reningsverken varierar beroende på lokala faktorer, så som
andelen kombinerat system, anläggningens kapacitet, nederbördsförhållanden, geohydrologi,
utsläppspunkternas läge och recipientförhållanden mm. Bräddning via bräddavlopp innebär
att mer eller mindre utspätt avloppsvatten från ett överbelastat ledningsnät avleds direkt till
närmaste recipient. I takt med utbyggnad och driftoptimering av reningsverken har bräddning
från ledningsnätet relativt sett fått ökad betydelse. Bräddning har en större betydelse för
fosforutsläppen än för kväve, eftersom reningsgraden i verken är högre för fosfor. Då
bräddningar av olika anledningar förekommer kan utsläppen från ett enskilt verk variera
mellan olika år, vilket kan ge betydande konsekvenser för miljön, åtminstone lokalt. Normalt
sett sker bräddningar/nödutsläpp vid akut stopp (sker sällan) samt när det är högt flöde på
grund av nederbörd och/eller snösmältning. Vid dessa tillfällen är flödet även högt i
– 246 –
omgivningen, och omkringliggande områden bidrar med en betydande mängd vatten och
näringsämnen.
I Bottenhavet ställs inga krav på rening av kväve i reningsverken. Detta gör att utsläppen av
kväve blir större i förhållande till utsläppen av fosfor, där effektiv rening utförs. Detta ger
även en tydlig skillnad mot enskilda avlopp, vilka släpper ut betydligt mer fosfor än ett
reningsverk (Fig. 116).
Näringsutsläpp från enskilda avlopp
De flesta av tätorterna inom BSPA-området är anslutna till kommunalt vatten och avlopp. För
fastigheter utanför kommunala verksamhetsområden för vatten och avlopp anläggs i regel
enskilda men ibland även gemensamma avloppsanläggningar. Inventeringar har visat att
knappt hälften av befintliga enskilda avlopp uppfyller dagens krav på rening. Enskilda avlopp
i BSPA-området kan orsaka övergödning i vikar med ett lågt vattenutbyte med det
utanförliggande havet. I förhållande till andra näringskällor bedöms dock påverkan från
enskilda avlopp som begränsad.
Inom Kramfors kommun har det gjorts fyra olika inventeringar av enskilda avlopp under de
senaste åren, där man kunde se att endast 40% av de befintliga avloppsanläggningarna
uppfyller dagens krav. Oftast beror det på att anläggningarna är gamla och därför inte utförda
enligt dagens krav, varför i regel en helt ny anläggning behöver utföras. Detta är inte unikt för
BSPA-området, utan inventeringar gjorda runt om i Sveriges kommuner visar på liknande
siffror.
Örnsköldsviks kommun är med i tillsynskampanjen Små avlopp – ingen skitsak. Målet där är
att förbättra reningen av avloppsvatten från små avlopp, snabbare än vad som sker idag. Syftet
är att minska övergödningen, samtidigt som man minskar risken för spridning av smittämnen
och andra föroreningar till dricksvatten.
Enligt miljöbalken krävs längre gående rening än slamavskiljning. Som rekommendation
kring tillämpningar av lagar och regler har Naturvårdsverket kommit med allmänna råd för
enskilda avlopp (2006:7). I de allmänna råden ligger betoningen på anläggningarnas funktion
istället för deras konstruktion. Enligt dessa råd är det upp till tillsynsmyndigheten i respektive
kommun att bedöma i vilka områden som det bör ställas strängare reningskrav, dvs. hög
skyddsnivå. I övriga områden är utgångspunkten att normalkrav ska ställas, dvs. normal
skyddsnivå.
Reningskraven för enskilda avlopp kan alltså skilja sig åt inom olika områden beroende på
omgivningens känslighet för påverkan på miljö och hälsa. Riktlinjerna anger bland annat hur
reningen av avloppsvatten ska fungera samt rekommendationer över typområden där kraven
på rening bör vara strängare. Några kartor som visar områden där kommunerna ställer högre
krav på rening finns ej tillgängliga idag. När sådana kartor tas fram bör de synkroniseras med
de känsliga marina områdena som presenteras i samverkansplanen.
analyFngsplan 2009-2015 för Bottenhavets vattendistrikt Sidan 95 (210)
– 247 –
Latrin från fritidsbåtar
Inga data finns på utsläpp av latrin från fritidsbåtar i BSPA-området. Därför har inget
ställningstagande kunnat göras. Latrin från fritidsbåtar upplevs dock inte som ett stort
problem för området idag. Om däremot antalet fritidsbåtar skulle öka markant i framtiden kan
situationen bli en annan. Faktum är att det idag inte finns någon tömningsstation för latrin från
fritidsbåtar i BSPA-området. För att arbeta förebyggande bör etablering av tömningsstationer
diskuteras redan nu. Även färjetrafiken i området bör nyttja latrintömningsstationer.
Fig. 125. Näringsutsläpp via båtlatrin
utgör idag inget stort problem i BSPAområdet. Detta mycket därför att antalet
fritidsbåtar är relativt lågt. Det är dock
viktigt att arbeta förebyggande.
(Foto: Oskar Norrgrann)
– 248 –
Difussa näringsutsläpp:
Näringsläckage från skogsbruk i avrinningsområdet
Det råder brist på kunskap om hur olika skogsbruksåtgärder påverkar utlakningen av kväve
och fosfor från skogsmarken till vatten och även vilken effekt olika motåtgärder har för att
minska dessa förluster. Den forskning som gjorts tyder på att föryngringsavverkning är den
skogsbruksåtgärd som ger upphov till störst förluster, främst av kväve, till ytvatten. Det är
också som beräknade näringsförluster från hyggen som skogsbrukets totala bidrag till
belastningen på haven rapporteras idag (PLC5). I sammanhanget är det viktigt att nämna att
våra skogar till stor del fungerar som kvävefälla och därmed spelar en positiv roll genom att
minska kvävebelastningen på vattnet (Skogsstyrelsen, 2010).
Näringsläckage från jordbruk i avrinningsområdet
Miljöproblem förknippade med jordbruksverksamhet i BSPA-området är framförallt utsläpp
av växtnäringsämnen till vatten och luft. Då jordbruksmarken ligger nära recipienten är det
viktigt att gödsel och även växtskyddsmedel hanteras så att förlusterna minimeras.
Användningen av växtskyddsmedel har liten omfattning i länet och BSPA-området, så fokus
här ligger på läckage av näringsämnen.
Utlakningen från jordbruksmark i länet uppgår i genomsnitt till ca 6 kg kväve/ha och år men
variationen kan vara mycket stor beroende på bland annat jordart, nederbörd, gödsling
(tidpunkt och mängd) samt jordbearbetning. För fosfor är variationen inte lika stor och
utlakningen uppgår till ca 0,3 kg fosfor/ha och år (Miljömålsuppföljningen, 2010,
Länsstyrelsen).
De områden som har högst djurtäthet återfinns i trakterna kring Nora och Nordingrå. Dessa
avrinningsområden mynnar ut i Norafjärden, i Ulvviken i Omnefjärden samt i Gaviksfjärden.
Uppströms Nätraån och Moälven finns stora arealer med djur men djurtätheten är inte så hög,
Nätraån mynnar ut i Nätrafjärden vid Köpmanholmen och Moälven mynnar ut i Öviksfjärden.
För såväl jordbruk som skogsbruk sker näringsläckage i samband med markanvändning. Inom
jordbruket gödslas marken, medan det inom skogsbruket numera knappt sker någon gödsling.
Diffusa utsläpp inom avrinningsområdet i förhållande till punktutsläpp från industrier och
avlopp:
Ser man till hela avrinningsområdet, dvs allt vatten som hamnar i BSPA-området, så hamnar
man långt upp i den norska fjällvärlden (Fig.126-127). I den avgränsningen står det diffusa
läckaget med avrinning från skog för det största näringstillkottet till havet, både vad gäller
kväve och fosfor (Fig. 128-129, Tabell 7-8). Hur stor del av detta läckage som är av
antropogen härkomst (dvs orsakat av oss människor) har inte gått att få fram. Det är troligen
en kombination av naturlig avrinning samt ökad avrinning genom att skogen brukas. I
dagsläget finns ingen sammanställning gjord över näringsutsläpp från fiskodlingar i detta
stora avrinningsområde, därav finns inga sådana uppgifter redovisade i efterföljande kartor
(Fig. 126-129).
– 249 –
Fig. 126. Tillförsel av fosfor från land till havet i BSPA-området. Kartan visar här BSPAområdets totala avrinningsområde, vilket sträcker sig in i Norge. Varje cirkel motsvarar ett
avrinningsområde. Uppgifter på utsläpp från fiskodlingar saknas i kartan. (Källa: SMED,
2010)
– 250 –
Fig. 127. Tillförsel av kväve från land till havet i BSPA-området. Kartan visar här BSPAområdets totala avrinningsområde, vilket sträcker sig in i Norge. Varje cirkel motsvarar ett
avrinningsområde. Uppgifter på utsläpp från fiskodlingar saknas i kartan. (Källa: SMED,
2010)
– 251 –
Fig. 128, 129. Näringsläckage av fosfor och kväve från olika källor i BSPA-området hela
avrinningsområdet, vilket sträcker sig in i Norge. (Källa: SMED, PLC5).
– 252 –
Atmosfärisk belastning av näringsämnen
Näringsämnen kommer även från luften, vilket även det utgör en diffus utsläppskälla av
näringsämnen till BSPA-området. Dessvärre har inga uppgifter gått att få fram på nedfall av
näringsämnen från luften till BSPA-området, därför har heller inget ställningstagande till
denna påverkansfaktor kunna göras.
Kväve som kommer från atmosfären har till stor del sitt ursprung långt ifrån våra
havsområden (trafiken står för en stor del) och är därigenom svårare att påverka från lokal
nivå (Källa:Havsmiljöinstitutet 2011b).
Fig. 130. Näringsämnen som kommer från atmosfären har många gånger sitt ursprung
långt ifrån vårt havsområde. (Foto: Oskar Norrgrann)
– 253 –
2.14.2.6 Störning på fåglar
Störning på fåglar har en stark negativ påverkan på områdets fåglar med havsanknytning.
Störst påverkan sker från friluftsliv. Se analys av orsakerna nedan.
Människan kan störa fåglar antingen medvetet eller på grund av okunskap. En av de största
riskerna för änder och gäss är att båttrafik och i viss utsträckning vattenskotrar, skingrar
ändernas ungkullar, särskilt medan ungarna är små. Det ger då stora möjligheter för
framförallt olika trutar att komma åt ungarna, vilket medför att ungöverlevnaden blir mycket
låg.
Vid ankring eller ilandstigning på vissa öar med stor förekomst av särskilt tärnor och
måsfåglar men även vissa änder, störs häckningar ibland under långa perioder, vilket kan
medföra att häckningar spolieras. En del vadare störs i anslutning till bad eller grillplatser,
särskilt i samband med tidiga och varma vårar och försomrar. Hundar kan störa fåglar som
ruvar genom att stöta upp dem från sina bon på öar och längs stränder. Arter som drabbas är t
ex änder och vadare.
Skrattmåskolonier har med största sannolikhet spolierats av människor på flera lokaler under
de senaste 30 åren. Det ser främst ut att ha varit kolonier som funnits på öar med stugor eller
med stugor på närliggande öar eller nära fastlandsbebyggelse. Anledningen till störningen på
fåglarna har troligen varit den höga ljudnivån från närbelägna stora kolonier eller för att de
attackerar förbipasserande människor och båtar. Om minskningen av skrattmås sedan
kustinventeringen 1973 kan tillskrivas detta är dock osäkert, men på några lokaler högst
sannolikt (uppgifter från Ångermanlands Ornitologiska Förening, dec 2010).
Fåglar kan även störas genom jakt eller förföljelse.
2.14.2.7 Vandringshinder
Vandringshinder har stor negativ påverkan på områdets sötvatten. Se analys av orsakerna
nedan.
Onaturliga vandringshinder är problem för arter som vandrar mellan hav och sötvatten. Men
också arter som lever stationärt i vattendraget behöver röra sig fritt i samband med
näringssök, lek och övervintring. Största orsaken till att det finns antropogena
vandringshinder är vägövergångar och regleringsdammar. Inventeringar av vägövergångar
behöver göras.
Inom BSPA Höga Kusten finns det totalt 11 st vandringshinder, alla ligger längs samma
vattendrag i södra delen av området i närheten av Skullersta. Vandringshindren utgörs av
gamla dammrester och en trumma, men även av naturliga hinder. En fors har en fallhöjd på
25,5 m och har nog alltid varit svår.
Underlaget för att utföra en korrekt bedömning av påverkansfaktorn vandringshinder är idag
begränsat. 11 vattendrag har tagits med i den analys som gjorts och hänsyn har tagits till om
det finns vandringshinder i vattendraget, hur långt upp i vattendraget det är beläget och om
– 254 –
det utgör ett allvarligt problem ur framförallt öringens möjlighet att vandra upp och
reproducera sig.
Ca 20 % av de 11 vattendrag som är karterade inom eller i anslutning till BSPA-området är i
princip stängda för vandring från havet. De vattendrag som karteras är några av våra finaste
och/eller mest låglänta vattendrag och därför görs bedömningen att i övriga vattendrag längst
kustområdet inom BSPA så utgör vandringshindren ett ännu större problem och andelen
vandringshinder är antagligen högre.
Första vandringshindret ligger ofta nära första strömsträckan i ett vattendrag, eftersom det
sällan blir vandringshinder på lungflytande sträckor. Första vandringshindret kan därmed
antas stänga ute framförallt öring som är beroende av strömsträckor för sin reproduktion och
yngelöverlevnad. Även om första vandringshindret ligger rätt högt upp i ett vattensystem kan
det utgöra ett allvarligt problem för fiskarter som kräver strömsträckor för sin lek och
uppväxt. Ett vandringshinder som undanröjs och öppnar upp en längre vattendragssträcka ger
möjlighet för t ex öring att återhämta sig eller återetablera sig inom 6-20 år.
Vägövergångar
Problemet med vägövergångar är att vägtrummor som är anlagda på fel sätt kan utgöra
vandringshinder. Om man lägger en cylindrisk trumma vid en vägövergång är det stor risk att
den kan bli ett vandringshinder. Om trummans lutning är för stor leder det till för hög
vattenhastighet. Ju längre trumma desto mindre lutning kan tillåtas. Vattendjupet i trumman
måste vara tillräcklig. Underkanten på trummans utlopp måste ligga i nivå med vattendragets
botten om alla vattenlevande organismer ska kunna röra sig fritt. I ett lutande vattendrag
räcker det inte med att trumbotten är i läge med bäckbotten - här behövs en bäckbotten i
trumman. Trumman måste därför läggas under vattendragets botten.
Det skiljer även mellan olika fiskarter vilken kapacitet de har att klara hindren. Enklast är att
använda sig av halvtrummor eller broar, då bäckbotten förblir orörd. Det finns i dag dålig
kunskap om var det finns vägtrummor som utgör vandringshinder inom BSPA-området, här
finns således ett stort behov av kompletterande inventeringar i fält. Det vi vet idag är att det
finns ett vandringshinder i form av vägtrumma nedströms Rävsjötjärn. Vid lågvatten hindrar
detta abborre och gädda att gå upp från havet och leka i tjärnen, vilket vi har kunskap om att
de gjorde förr. Vid högvatten kan detta eventuellt fortfarande vara möjligt, men vid lågvatten
utgör trumman ett vandringshinder som skulle behöva åtgärdas. Förmodligen finns fler sådana
exempel i området.
– 255 –
Dammkonstruktioner
Inom BSPA-området finns 10 st dammar (Fig. 131). Inom avrinningsområdet finns dock
betydligt fler än så. Dammkonstruktioner har en tydlig negativ påverkan på områdets
sötvatten.
Fig. 131. Vandringshinder i BSPA-området samt dess omedelbara närhet. Naturliga
vandringshinder har inte bedömts som något problem i området och ska ej åtgärdas.
– 256 –
Torrfåror
Inom BSPA-området finns inga torrfåror, däremot strax utanför området förekommer
torrfåror. Problemet med torrfåror inom själva BSPA-området bedöms således som litet. De
torrfåror som finns i BSPA-områdets närhet är: ett mindre kraftverk vid Sörflärke i Södra
Anundsjöån, där det under låga flöden är en torrfåra som tillsammans med kraftverket utgör
ett vandringshinder samt kraftverk vid Anundsjö och Gottne. I Nätraån finns fem kraftverk
som ägs av Statkraft. Det nedersta kraftverket vid Fors är ett definitivt vandringshinder med
kraftverksdamm och torrfåra.
– 257 –
2.14.3 Påverkansfaktorer med lägre prioritet
Följande påverkansfaktorer har definierats ha lägre prioritet utifrån hotbildsanalys samt
utifrån möjlighet att göra någonting åt orsakerna till påverkan på lokal nivå:
Försurning
Muddring
Oljeutsläpp
Transport av farligt gods
Ej hållbart fiske
Slutad hävd av strandängar
Strandnära skogsavverkning (avlägsnande av biotopen)
Onaturliga vattenflöden
Vindkraft
Utfyllnad av stränder
Spridning av fisksjukdomar
Nedskräpning
Nedan följer en presentation av påverkansfaktorer med lägre prioritet (kap.3.3.9-3.3.20).
2.14.3.1 Försurning
Försurning har stark negativ påverkan på områdets sötvatten. De främsta orsakerna till
försurning är surt nedfall samt skogsbruk. Det sura nedfallet är svårt att på lokal nivå göra
någonting åt. När det gäller skogsbruket handlar det mycket om att få till stånd ett förändrat
skogsbruk.
Surt nedfall
Den främsta orsaken till försurning är nedfall av svavel. Svavel släpps ut till atmosfären
främst i samband med förbränning av kol och olja. I atmosfären kan föroreningarna
transporteras flera hundratals mil och huvuddelen av svavelnedfallet över Sverige härrör från
utsläpp utanför Sverige.
Skogsbruk
Skogsavverkning bidrar till ytterligare försurning av mark och vatten. När skogen växer tar
rötterna upp basiska växtnäringsämnen och frigör vätejoner. Efter avverkning förs de basiska
ämnena bort, vilket leder till att marken försuras. Tillväxtgynnande åtgärder och nyttjande av
hela träd, inklusive grenar, toppar och stubbar, medför att försurningen ökar.
Försurningen leder till att antalet växt- och djurarter minskar. Arter som mört, lax och
flodpärlmussla är mycket känsliga för surt vatten. Det som påverkas först är reproduktionen.
Den främsta orsaken till skadorna tycks vara att försurningen medför ökade halter av
aluminium i en form som är giftig för många arter. Detta aluminium tenderar att fastna på
fiskarnas gälar och leder till att fiskarna får svårt att andas. Andra arter, rovdjur såsom
fiskgjuse och gädda, drabbas indirekt av försurningen när födotillgången förändras.
I BSPA-området ökar försurningsgraden från söder till norr, se kartan nedan. Detta beror på
att i norra delarna av BSPA-området dominerar näringsfattiga skogsmarker som är känsliga
– 258 –
för försurning, medan södra delen till största delen består av mer motståndskraftiga
jordbruksmarker. Följden av det är att försurningsproblemet inom BSPA-området nästan
uteslutande finns i den nordvästra delen. (Fig. 132).
Fig 132. Kartan visar den modellerade försurningsgraden av sjöar och vattendrag i området.
Resultatet visar att sötvattnet blir mer påverkat av försurning mot nordväst i området.
(källa: Vattenmyndigheten Bottenhavet)
– 259 –
2.14.3.2 Muddring
Muddring har negativ påverkan på områdets grunda marina ekosystem, speciellt om det sker i
känsliga miljöer. Men även muddring i förorenade områden kan orsaka stor skada.
Muddringar förekommer idag i liten omfattning i BSPA-området, men i och med den
pågående landhöjningen kommer det ständigt att finnas behov av muddringar och har därför
tagits med som en påverkansfaktor på områdets naturvärden.
Den stora landhöjningen inom BSPA Höga Kusten gör att kustvattenområden relativt snabbt
blir allt grundare och grundare för att till slut bli land. Områden som tidigare har varit
tillgängliga med båt är inte det längre. Så länge landhöjningen gör att landet höjer sig mer än
havsytan stiger, kommer det troligen att finnas behov och önskemål om muddring. Genom
muddring kan områden nås för en tid, men med tiden är det inte längre möjligt att muddra för
att motverka landhöjningen.
Fig. 133. Kartan visar områden som inom 100 år kommer att ha förlorat kontakten med
havet. (Analys: Metria, 2010)
– 260 –
Muddring förstör inte bara havsbotten där det muddras, utan leder även till ändrade
vattenförhållanden, grumling, näringsläckage, sedimentation m m utanför mudderområdet. De
ändrade vattenrörelserna kan leda till strand- och bottenerosion eller sedimentation. Materialet
som grumlas upp förbrukar syre, samtidigt som grumlingen hindrar ljuset att nå ner i vattnet.
Detta i sin tur försämrar för växt- och djurlivet samt leder till mindre syreproduktion.
Sedimentation av det uppslammade materialet och av material från ersoion pga ändrade
vattenrörelser kan förstöra viktiga områden för bottenfauna och fisk. Muddring riskerar att
förstöra de viktiga biotoperna för fiskars, fåglars och andra djurs reproduktion, uppväxt,
födosök och skydd.
2.14.3.3 Oljeutsläpp
Oljeolyckor förekommer sällan i området. Skadan kan dock bli stor om det skulle inträffa en
olycka, därav har detta tagits med som en påverkansfaktor för området. Stora volymer olja
förvaras i fartygens bunkertankar. Om en olycka skulle ske riskerar detta att läcka ut i havet,
vilket skulle kunna få stora konsekvenser för områdets växt- och djurliv.
Fåglar tillhör de arter som riskerar att drabbas hårt vid oljespill. De drabbas både primärt,
genom olja i fjäderdräkt och sekundärt genom förstörda habitat. Havslevande fågel söker sig
ofta till oljefläckar i öppet hav eftersom de utgör ett skenbart lugnare hav. De skador som
fåglarna drar på sig genom att landa i olja är allvarliga och nedkylning och död blir ofta
följden. Vuxen pelagiskt levande fisk (dvs. lever i fria vattenmassan) antas undvika
förorenade områden och bedöms vara mindre sårbara jämfört med rom, yngel och
bottenlevande fiskarter. Rom och yngel är känsligare för påverkan från oljeutsläpp, dels för
att de har ett lägre skydd, men också för att de är mer stationära. Det gäller särskilt de arter
som lägger äggen i eller på bottensubstratet, så som sill och gös. Bottenlevande fiskar kan få i
sig olja med födan och blir därmed känsliga för den direkt toxiska effekten av oljeutsläppet,
en effekt som kan finnas kvar i flera år.
Bidragande faktorer till oljeutsläpp:
Användning av enkelskrov
Tanktömning
Dålig omhändertagande av spillolja
– 261 –
Fig. 134. Gröna områden i kartan visar olika BSPA områden. Gul markering i kartan är det
område där risken är störst för kollisioner mellan fartyg. Cirklarna visar var illegala utsläpp
ägt rum, där färgen representerar storleken på utsläppet.
(Källa: Observationer under övervakning från luften, flygningar utförda av HELCOM
avtalsslutande parter under 1998-2009)
2.14.3.4 Transport av farligt gods
Transport av farligt gods påverkar samtliga naturvärden i området, men i begränsad
omfattning och utgör inget av de större hoten i dagsläget (är mer ett potentiellt hot). Om en
olycka skulle vara framme kan det dock få allvarliga konsekvenser för områdets växt- och
djurliv. Se analys av orsakerna nedan.
Farligt gods är ämnen eller föremål som kan skada människor, miljö med mera om de inte
hanteras rätt under transport. Detta innefattar lastning och lossning, men även förvaring och
annan hantering som utgör ett led i förflyttningen av godset.
Farligt gods transporteras såväl till havs som på våra vägar.
Farligt gods till sjöss transporteras genom den norra delen av BSPA-området. Det farliga
godset går i såväl nordlig som sydlig riktning samt till och från Örnsköldsvik. På den östra
sidan av Örnsköldsviksfjärden ligger Oljehamnen där verksamhet bedrivs med etanol, bränd
kalk och diverse kemikalier, som till exempel svavelsyra. Hantering av farligt gods sker även
vid Domsjö industrier i Alfredshem samt i Hörnett där Svenska Shell har en lastageplats.
– 262 –
I BSPA-området finns rekommenderade primära vägar för farligt gods, dessa är: E4:an, 332,
334, 833, 825 samt 848 från E4:an till Mjällom. För uppställning av transport med farligt gods
finns det en rekommenderad parkeringsplats, vilken ligger längs med E4:an mellan Docksta
och Ullånger precis intill havet (Ullångersfjärden).
När Ådals- och Botniabanan under 2011 tas i drift kommer farligt gods att transporteras via
järnvägen i närhet till BSPA Höga Kusten. Transport av farligt gods på järnväg är generellt
sett säkrare än transport via väg.
Transport av farligt gods hanteras i följande lagstiftning:
Farligt gods är definierat i lagen (2003:263) respektive förordningen (2006:311) om transport
av farligt gods där det även klassificeras efter olika riskkategorier. Transporter av farligt gods
är flera parters ansvar, som till exempel Myndigheten för samhällsskydd och beredskap,
Transportstyrelsen, länsstyrelserna och kommunerna.
Fig 135. I kartan visas intensiteten i båttrafiken som transporterar farligt gods under
sommarmånaderna. Transport sker främst till Örnsköldsvik och Husum. Ju rödare, desto högre
intenstitet av fartygstrafiken.
Källa: AIS (data från 2009)
– 263 –
Fig 136. Kartan ovan visar i rött, rekommenderade vägar för transport av farligt gods samt
rekommenderad parkeringsplats i Höga Kusten ( E4 samt två mindre vägar ut till Nordingrå
och Mjällom). I bilden visas även intensiteten och fartygsrutt på trafiken som transporterar
farligt gods i Höga Kustens farvatten under hösten 2009 (ju rödare desto högre intensitet).
Källa: AIS data från 2009
– 264 –
2.14.3.5 Ej hållbart fiske
Under projekt BSPA Höga Kusten gjordes bedömningen att fiske har en negativ påverkan på
områdets grunda marina ekosystem, sötvatten samt fåglar med havsanknytning, men i
begränsad omfattning och att det inte utgör en av de större påverkansfaktorerna mot områdets
naturvärden i dagsläget. Under remissen inkom önskemål om att strategier och åtgärder bör
tas fram för att motverka ett ej hållbart fiske. Detta är dock inget som har hunnits med inom
projekttiden då det kräver nya samverkansmöten och ny remiss.
Sedan remissversionen har ytterligare data kring fisk och fiske tagits fram och arbetats in i
planen. Dessa uppgifter utgörs bland annat av olika arters beståndsstatus samt uppgifter på
landad fångst i området över åren (se kap. 2.13.4 Yrkesfiske). I de fall där data har funnits har
ställningstaganden kunna göras.
Det är av stor vikt att kunskapen om lekområden, fiskbestånd och fisk i kustmynnande
vattendrag i BSPA-området kompletteras med ytterligare inventeringar. Frågan kring
ohållbart fiske har inte kunnat fastställas i sin helhet. Ytterligare diskussioner och samverkan
behövs.
Sammanställningen över rapporterad landad fångst av olika fiskarter i havet visar på
minskade fångster (statistisk signifikanta skillnader enligt linjär regression, 95% sign) av
följande arter: sik, abborre, strömming, öring och siklöja (se kap. 2.13.4) (Fångstuppgifter
från Fiskeriverket, april 2011). Orsakerna till de minskade fångsterna har dock inte kunna
fastställas. Utvecklingen av dessa arter bör följas och beståndsuppskattningar göras.
Inga data finns tillgängliga på landad fångst av olika arter inom fritidsfiske och sportfiske.
Fisk presenteras ytterligare i kap. 2.6.4 Fredningsområden, 2.8.1 Marina ekosystemet, 2.8.6
Sötvattenskosystem och 2.13.4 Yrkesfisket.
Nedan presenteras det som har framkommit som bidragande faktorer till ett ej hållbart fiske
under samverkansprocessen i projekt BSPA Höga Kusten samt utifrån samråd med expertis i
olika frågor och datasammanställningar.
Ett hårt fiske kan minska eller utrota naturliga stammar av fiskar i så väl havet som rinnande
vatten och sjöar. Hårt fiske kan i förlängningen leda till minskad tillgång på föda för fågel,
vilket i sin tur kan leda till minskad reproduktion för fåglarna.
Nät, mjärdar och fasta redskap i för stor omfattning och på ofördelaktiga ställen
Ett fiske med nät, mjärdar och fasta redskap i för stor omfattning och på ofördelaktiga ställen,
så som vid mynningsområden till sötvatten, kan utgöra problem och kan i vissa fall helt sätta
stopp för vandrande fisk så som lax, havsöring och sik.
Likaså kan ett fiske efter gädda och abborre på lekplatser eller i anslutning till lekområden
utgöra en negativ påverkan för dessa arter. Även fiske i trånga sund där fisk trängs ihop och
lätt kan fångas (kallas fiskådra), kan ha negativa konsekvenser på beståndet. Det senare är i
dag förbjudet enligt fiskelagstiftningen.
– 265 –
Hur stort problemet är med nät, mjärdar och fasta redskap på ofördelaktiga ställen och i för
stor omfattning är i området idag behöver utredas. Inget ställningstagande till graden av
påverkan har kunna göras.
I Västerbotten pågår ett arbete med att se över möjligheten till att lösa in fiskerätter i viktiga
fiskområden. Detta skulle kunna vara aktuellt även i BSPA-området, men inget sådant arbete
pågår idag.
Bifångst av fågel (framförallt i södra Östersjön)
Sjöfåglar, speciellt dykande, kan fastna i fiskenät och drunkna, något som kallas för bifångst
av fågel. Flera av fåglarna med havsanknytning i BSPA-området övervintrar i södra
Östersjön. Antalet övervintrande sjöfåglar i Östersjön är ca 8 miljoner (Skov et al., 2007). De
flesta av dessa fåglar flyger till andra platser då övervintringen är klar. Av de övervintrande
fåglarna i Östersjön har individer av samtliga dykande arter påträffats drunknade i fiskenät
(Žydelis et al., 2009). Däremot arter som endast håller sig vid ytan klarar sig bättre. Žydelis et
al. (2009) har gjort en sammanställning över samtliga studier som har gjorts av bifångst av
fågel i Östersjön från 1980-talet fram tills idag. Deras sammanställning visar att totalt sett
uppskattas bifångsten av fågel till åtminstone 90 000 fåglar som drunknar i nät varje år i
Östersjön, men att siffran kan vara upp mot 100 000–200 000 fåglar. Den fågel som hittas
mest frekvent i näten är alfågel (Clangula hyemalis). Alfågel häckar i fjällvärlden men kan
passera genom BSPA-området på sin väg mellan fjällen och övervintringen i södra Östersjön.
Andra arter som i stor omfattning förekommer som bifångst i södra Östersjön är: sillgrissla,
skäggdopping, vigg, storskarv, ejder, svärta och knipa (Žydelis et al., 2009). Arter som alla
häckar i BSPA-området.
Felaktigt bedriven fisketurism:
Med fisketurism avses resande där sportfiske utgör den huvudsakliga reseanledningen. En
felaktigt bedriven fisketurism kan utgöra ett problem. En fisketurism där hänsyn tas till
naturvärden utgör däremot ingen negativ påverkan på områdets naturvärden. I stället kan ett
ekologisk hållbart fiske ge möjligheter till ökad fisketursim. Catch and release eller
fångstbegränsningar är en viktig princip för minimal påverkan på fiskbestånden.
En bidragande orsak till att en felaktigt bedriven fisketurism kan ge negativa effekter på
områdets fiskbestånd kan handla om allt för generösa fångstkvoter eller avsaknad av
begränsningar.
Det är viktigt att se över så att inte trycket från fisketurismen blir för högt på vissa arter och
geografiska områden.
Fiskevårdsområdena och Fiskeriverket har ett ansvar för att fiskevården bedrivs på ett
ändamålsenligt och ekologiskt hållbart sätt och det är därför viktigt att man är uppmärksam
och i ett tidigt skede förändrar och anpassar reglerna med avseende på redskap,
fångstbegränsningar, fiskefria zoner samt tillfälliga eller mera långvariga fiskestopp. Inga
siffror har kunnat fås fram på fisketurismens negativa påverkan på områdets natuvärden.
Innan detta är gjort kan inget mer specifikt ställningstagande i frågan göras.
Avsaknad av förvaltningsplaner för fisk
I dag finns inga gemensamma förvaltningsplaner för fisk som täcker in såväl hav, älvar och
sjöar. Fiskbestånden måste förvaltas väl för att undvika att de minskar och i värsta fall slås ut.
En gemensam förvaltningsplan för fisk, där alla som nyttjar resursen bidrar till att upprätthålla
– 266 –
livskraftiga bestånd, är av stor vikt. En förvaltningsplan måste i första hand vara grundad på
biologiska data där t ex reproduktion av yngel är en viktig parameter. En samsyn mellan olika
kategorier fiskare bör bidra till en lyckad förvaltning av fiskbestånden.
Bristande regler på fiskekort
Fiskekort gäller de sötvatten där fiske är upplåtet. På fiskekortet bör det alltid stå, ”Kom ihåg
att Du som fiskar alltid är skyldig att känna till de bestämmelser som gäller för det vatten Du
fiskar i”. Fiskekortsförsäljaren bör alltid bifoga korrekta fiskebestämmelser för det område
fiskekortet avser.
Fiske hanteras i följande lagstiftning:
Fisket i Sverige regleras av lagar, förordningar och föreskrifter. Fisket på kusten och upp till
det första definitiva vandringshindret regleras i FIFS 2004:36 och FIFS 2004:37. Där regleras
fiske med nät, mjärdar och fast redskap samt olika minimimått för arter, reglering av
utrustning och fredningstider. Ovan det första definitiva vandringshindret finns inga speciella
bestämmelser. Där beslutar fiskerättsägarna själva vilka regler som ska gälla vid fiske. Det
finns heller inget krav enligt lagstiftningen att aktuella regler ska finnas på fiskekortet.
Fiskeriverket införde 2009 följande bestämmelse i FIFS (2004:36) om fiske i Skagerrak,
Kattegatt och Östersjön: ’’Fiske efter gädda med handredskap: 4 § I Östersjön får vid fiske
med handredskap under varje dygn fångas och behållas sammanlagt högst tre gäddor per
fiskare. Vid sådant fiske får inte gäddor behållas vars längd understiger 40 cm eller överstiger
75 cm. Bestämmelsen i första stycket gäller inte fiske i Östersjöns delområde 31.’’
Fiskekvoter regleras i Fiskeriverkets föreskrifter FIFS (2004:25) om resurstillträde och
kontroll på fiskets område.
– 267 –
Arter som har minskat i Östersjön och Bottenhavet
Nedanstående arter bör speciellt uppmärksammas. De har minskat i Östersjön och/eller
Bottenhavet under senare år och fisket tros ha inverkan. Arterna är viktiga för såväl
ekosystemet som för fisket i området.
Gädda
Fångsten av gädda inom yrkesfisket har minskat i hela Östersjön, inklusive Bottenhavet.
Indikationer på att fisketrycket på gädda är för högt finns och att bestånden i åtminstone
Egentliga Östersjöns öppna kuststräckor och ytterskärgård är svaga till följd av
rekryteringsskador. Fiskeriverket rekommenderar ur ett försiktighetsperspektiv att
fisketrycket på gädda bör minska. Detta gäller främst Egentliga Östersjön, restriktioner har
införts (från 1 april 2010) för handredskapsfiske i hela Östersjön förutom Bottenviken
(Fiskeriverket, 2010). Gädda fångas inom både yrkes- och fritidsfisket i Östersjön, men
fritidsfisket står för de huvudsakliga fångsterna, varför en begränsning i detta fiske förväntas
få effekter på bestånden (Fiskeriverket, 2009). Fiskeriverket har låtit utföra en enkätstudie
(2006) i Östersjöns kustområde, vilken visade att fritidsfisket efter gädda uppskattades till
omkring 1 000 ton för år 2006. Handredskapsfångsterna stod för ungefär hälften av denna
fångst. Yrkesfiskets omfattning är liten i jämfört med fritidsfiskets. Det totala rapporterade
yrkesfisket längs den svenska kusten uppgick under år 2006 till 42 ton (Fiskeriverket, 2009).
Sik
Yrkesfiskets fångster av sik har minskat drastiskt i Östersjön sedan mitten av 90-talet. Mest
uttalad är denna minskning i Bottniska viken där merparten av sikfisket bedrivs
(Fiskeriverket,
www.fiskeriverket.se/arkiv/pressrumochpublikationer.se).
Fiskeriverket
arrangerade 2010 ett seminarium tillsammans med Länsstyrelsen i Gävleborg i syfte att samla
in all tillgänglig information kring sik. En av de slutsatser som drogs utifrån resultatet var att
det finns en tydlig tendens till nedgång av sikbeståndet i Bottenhavet och att ett sätt att stärka
sikbeståndet skulle vara fredning av lekområden. Vidare konstaterades att sik är en värdefull
art både för yrkesfisket och fritidsfisket och ett samlat grepp är nödvändigt för att skydda
bestånden. Fiskeriverket föreslår ett fiskefritt område i södra Bottenhavet (Gävleborgslän)
med syfte att skydda havslekande sik. Genom att skydda lekområden för havslekande sik
hoppas Fiskeriverket att bestånden ska återhämta sig och att man ska återfå ett givande
sikfiske i södra Bottenhavet. Effekterna av eventuella fredningsområden kommer att
utvärderas under en femårig försöksperiod, varefter beslut om fortsatta förvaltningsåtgärder
fattas.
Lax
Östersjölaxen klassificeras som ett eget bestånd av det globala Atlantlaxbeståndet
(www.umea.slu.se). Mellan åren 1970 och 2010 har beståndsutvecklingen varit tämligen
ostabil. De vilda laxbestånden i Östersjön har generellt sett haft en positiv utveckling sedan
1990-talet men är nu återigen ett diskussionsämne efter de svaga uppvandringarna och
minskade landningskvoter.
Efter problemen med drivgarnsfiske och M74 utbrott har den generella beståndsutvecklingen
för Östersjölaxen fram t.o.m. 2010 spåtts en positiv utveckling. Detta bl a på grund av dels
den utfasning av drivgarnsfiske som ägde rum 2008 och dels en förutspådd ökning av antalet
uppvandrande laxar baserat på 2009 års uppvandringsstatistik.
Undersökningar från de svenska vildlaxälvarna med uppvandringskontroll (inkl. Torneälven)
visar dock att uppvandringen under 2010 har varit betydligt lägre än förväntat. Det har trots
– 268 –
denna minskning i uppvandring påvisats en tydlig ökning av krokfisket mellan 2008-2009,
kanske en effekt av drivgarnsförbudet. Preliminära data antyder också en fortsatt ökning av
krokfisket under 2010.
Under 2010 har den av EU beslutade, totala laxfiskekvoten (TAC) gällande Östersjön (Finska
viken undantagen) varit ca 300 000 laxar. Således skulle TAC för 2011 behöva minska med
omkring 60 procent för att vara i linje med ICES (Internationella Havsforskningsrådet)
rekommendation vilka är 120 000 laxar.
Det har också rapporterats att både det svenska och finska kustfisket i Bottniska viken
drabbats av sena och/eller halverade fångster. Fångsten i havet och längs kusterna uppgick till
drygt 170 000 laxar under 2009, TAC samma år var ca 310 000 lax. Statistik visar också en
nedåtgående trend gällande landningskvoter på ostkusten. Under 2011 (t.o.m. feb) landades 1
ton lax, jämfört med 4 ton under samma period 2010. Mellan åren 2000-2005 minskade
landningsvikten med 74 ton och mellan 2005–2010 med ca 203 ton. Den beståndsökningen
som tidigare setts hos östersjölaxen beror således inte på regleringar av fisket genom TAC i
första hand, utan på andra faktorer så som minskade problem med sjukdomen M74, minskad
lönsamhet i laxfisket etc. Att uppvandringen i älvarna minskar kan både vara en startpunkt på
en försämrad utveckling av vildlaxbestånden, men det kan också vara en tillfällig svacka.
Tänkbara förklaringar till en svagare återvandring 2010 i Bottniska viken kan vara:
en effekt av den kalla vintern.
att krokfisket i södra Östersjön har ökat mer än väntat.
att överlevnaden under första havsåret har fortsatt att minska.
Det bör dock noteras att ett minskat fiske krävs enligt ICES för att uppnå en fortsatt positiv
utveckling av vildlaxbestånden. Visar sig årets svaga uppvandring däremot vara början på en
nedåtgående trend är läget betydligt allvarligare än så. (uppgifter ovan kommer från:
www.fiskeriverket.se)
Havsöring
Denna art vandrar liksom laxen upp i sötvatten för att fortplanta sig. Vid 1-2 års ålder
smoltifieras fiskarna (anpassas till havet, både fysiskt och anatomiskt) och vandrar då ut i
havet för att leva sitt vuxna liv.
Fiskeriverkets undersökningar har visat att bestånden av öring i Bottniska viken och dess
vattendrag är synnerligen svaga (Fiskeriverket 2006). Primärt beror detta på det intensiva
fiske som sker inne på grunt vatten (<3 m) efter sik, vilket ger bifångster av havsöring. Dessa
bifångade öringar genererar en mindre uppgång av återvändande och då lekmogen fisk vilket
ger ett färre antal utvandrande smolt (Fiskeriverket 2006).
Det finns ett flertal mindre och medelstora vattendrag i länet där elfiskeresultat visar på stora
tätheter av havsöring. Vissa vattendrag med goda förutsättningar och avsaknad av predation
uppvisar tätheter på 150-200 0+ ungar/100 m2. I dagsläget är ett 20-tal vatten undersökta men
det återstår ett 100-tal som lika väl kan vara av stor vikt (Fiskeriverket, elfiskeregistret). Det
finns således ett stort behov av inventeringar.
Abborre
Fiskeriverket rapporterar att överlag ses ingen förändring i beståndens storlek, men områden i
Egentliga Östersjöns öppna kuststräckor och ytterskärgård är drabbade av omfattande
– 269 –
rekryteringsproblem. I Bottenhavet rapporteras dock inga rekryteringsproblem (Fiskeriverket,
2010). Uppgifter över landad fångst i BSPA-området visar på signifikanta minskningar åren
1998-2010, men orsak är ej klarlagd (uppgifter landad fångst från Fiskeriverket 2011). Arten
bör dock hållas under uppsikt.
Inom området finns även minskad fångst av strömming och siklöja, orsak ej klarlagd
(uppgifter landad fångst från Fiskeriverket 2011).
2.14.3.6 Slutad hävd av strandängar
Slutad hävd av strandängar påverkar områdets fåglar med havsanknytning, men i begränsad
omfattning och utgör inget av de större hoten i dagsläget. Se analys av orsakerna nedan.
Förr i tiden så hölls strandängar öppna tack vare bete och slåtter, men i dag blir detta allt mer
ovanligt förekommande. Att strandängar växer igen påverkar t ex flera fågelarter negativt.
Fåglar som är beroende av dessa miljöer hotas om strandängarna försvinner, vilket gäller t ex
vadarfåglar och tättingar, så som gluttsnäppa, grönbena, storspov och gulärla. Dessa arter är
exempel på arter som häckar på strandängarna. Exempel på arter som använder strandängarna
som rastlokal är brushane, ljungpipare och videsparv. Även exploatering av marken är en
bidragande orsak till att de betade strandängarna försvinner. Strandnära exploatering tas upp
under eget kapitel.
Fig. 137. Myrspoven är en sällsynt
gäst på den hävdade strandängen.
(Foto: Gunvor Norrgrann)
– 270 –
Fig. 138. Strandäng i Fällsvik. (Foto: Jonas Salmonsson)
2.14.3.7 Strandnära skogsavverkning (avlägsnande av biotopen)
Strandnära skogsavverkning (avlägnsande av biotopen) påverkar områdets stränder samt
fåglar med havsaknytning, men i begränsad omfattning och utgör inget av de större hoten i
dagsläget. Hänsyn bör dock tas.
Den allvarligaste konsekvensen vid strandnära skogsavverkningar är att värdefulla biotoper
som exempelvis sumpskogar och gamla gran- och tallskogar försvinner. Flera arter kan vara
knutna till dessa miljöer. Detta gäller t.ex. havsörn som är beroende av gamla grova träd, helst
tallar, för sina tunga bon.
2.14.3.8 Onaturliga vattenflöden
Onaturliga vattenflöden påverkar områdets sötvatten, men i begränsad omfattning och utgör
inget av de större hoten i dagsläget.
Onaturliga vatttenflöden kan uppstå genom vattenreglering, kalhuggning, dikning och
bevattning under torrperiod. Onaturliga vattenflöden kan utgöra hinder för djur att leva och
röra sig fritt i vattendraget.
– 271 –
2.14.3.9 Vindkraft
Vindkraft har bedömts påverka områdets fåglar med havsanknytning, men i begränsad
omfattning och utgör inget av de större hoten i dagsläget. Vindkraftverk kan utgöra hot mot
fåglar som flyger in i rotorbladen och omkommer. Inom BSPA Höga Kusten finns dock
endast ett vindkraftverk, vilket är beläget på Hornöberget vid Höga Kusten bron, så påverkan
från vindkraftverk inom BSPA-området anses som ringa.
Fig. 139. Kartan visar vindkraftsverk i BSPA-områdets närhet. De svartmarkerade är
vindkraftverk i drift. Inom BSPA-området finns ett vindkraftverk (dec 2010).
(Källa: Länsstyrelsen)
– 272 –
2.14.3.10 Utfyllnad av stränder
Utfyllnad av stränder påverkar områdets grunda marina ekosystem samt stränder, men i
begränsad omfattning och utgör inget av de större hoten i dagsläget.
För att åstadkomma badplatser med sandstränder och för att kunna anlägga gräsmattor mot
vattnet händer det att människor gör utfyllnader som ödelägger de ursprungliga biotoperna
och förstör möjligheterna för många arter att kunna existera.
2.14.3.11 Spridning av fisksjukdomar
Spridning av fisksjukdomar kan påverka områdets sötvatten, men i begränsad omfattning och
utgör inget av de större hoten i dagsläget.
Smittsamma sjukdomar kan lätt få fäste i fiskodlingar, vilket sedan riskerar att spridas till de
inhemska arterna (Bernes & Lundgren, 2009). Odlingarna kan attrahera fisk som uppehåller
sig där dels för strukturen (många arter uppsöker mörka ställen, t.ex. under bryggor, etc.),
men även för att ta del av foderspill och annat ätbart som ramlar ur kassarna. Detta gör att
sjukdomar kan spridas lättare. Sådana sjukdomar kan vara t ex yersinios, ’röda-mun-sjukan’. I
dagsläget saknas uppgifter på om detta förekommer i BSPA-området och därför har inget
ställningstagande kunna göras. Statens Veterinärmedicinska Anstalt har gett Nedre
Nätraälvens fiskevårdsområdesförening i uppdrag att provta fiskar för att undersöka detta
vidare.
Hanteras i följande lagstiftning:
Enligt Miljöbalken ska hänsyn vid tillståndsprövning tas till risken för eventuell
smittspridning från odlingarna.
2.14.3.12 Nedskräpning
Nedskräpning påverkar områdets stränder samt fåglar med havsanknytning, men i begränsad
omfattning och utgör inget av de större hoten i dagsläget. Området är i dagsläget relativt
förskonat från nedskräpning jämfört med andra kuststräckor längre söderut i Sverige.
En del nedskräpning förekommer dock inom området, framför allt i och kring områden med
förtätad fritidsbebyggelse och populära utflyktsmål för närboende och turister. Det förekommer också att diverse skräp dumpas till havs, flyter iland och blir liggande på stränderna.
– 273 –
2.14.4 Övriga påverkansfaktorer som har framkommit i projektet
(Påverkansfaktorer mot människans intressen)
Några av de hetaste frågorna i projektet och som alltid väcker intensiva diskussioner är säl
och skarv. För bägge dessa arter finns två klara sidor i åsikterna.
Bägge dessa arter bedöms mer vara ett hot mot människan och mänskliga intressen i området,
och inte hot mot områdets naturvärden.
Skarv
Skarven tillhör de arter som väcker mest diskussion och starka känslor i området. Skarven är
inte bara ett hett ämne i Höga Kusten, utan generellt för hela länet (troligen hela Sverige).
Vid diskussioner i projektet med temagrupper och referensgrupp har diskussionen landat i att
skarven kan vara ett problem för fisket i området, men är inte något hot mot områdets
biologiska naturvärden. Det vill säga skarven utgör inget direkt hot mot områdets definierade
naturvärden, men däremot upplevs arten som ett problem för fisket.
Det finns skilda uppfattningar om huruvida mellanskarven ska ses som en främmande art eller
en art med hemortsrätt som expanderat kraftigt på grund av minskad förföljelse och god
födotillgång. Projektet strategier är inte tänkta att omfatta konkurrens från andra organismer
mot människans nyttjande av naturresurserna. Av den anledningen behandlas inte skarven
som en påverkansfaktor i paraitet med t ex övergödning och skadliga ämnen.
Det övergripande förhållningssättet till skarv bör i första hand behandlas på nationell nivå.
Höga Kusten kan således inte ha egen förvaltning av skarv inom området. Därför lyfts skarv
helt och hållet ut ur BSPA-projektet.
Säl
Även sälen tillhör de arter som väcker diskussion och starka känslor. Av många fiskare
uppfattas sälen som ett stort problem då den förstör fiskeredskap och kan skrämma bort fisken
från redskapen. Åsikten finns även att sälen äter upp fisken för fiskarna, att det är en stor
konkurrent om fisket.
De arter av säl som uppehåller sig inom Höga Kusten är framförallt gråsäl (Halichoerus
grypus) men även enstaka vikare (Pusa hispida). Texten nedan avser därför enbart gråsäl. I
Östersjön har gråsälen varit en viktig resurs vid kolonisationen av kusttrakterna. Arkeologiska
fynd visar på att sälar och fisk var de vanligaste förekommande bytena i kusttrakterna under
den äldre stenåldern. De första skriftliga lämningarna som dokumenterat den ekonomiska
betydelsen av säl är från 1300-talet. Här beskrivs i och med kristnandet att Kökarborna på
Åland skulle erlägga sitt tionde i sälspäck eller tran. Liknande skrifter från 1400-talet finns
även om att tionden i form av späck och tran från bosättningar i Bottniska viken.
Säljaktsområden och tran var viktiga skatteintäkter för Sverige under lång tid och det
väldokumenterade beskattningssystemet ger mycket detaljerade uppgifter om handelns
omfattning. Det ekonomiska värdet för sältran minskade dock under 1800-talets mitt i och
med att billigare tran blev tillgängligt från Arktiska trakter.
Från den mycket detaljerade skottpenningstatistiken har sälbeståndens utveckling under
huvuddelen av 1900-talet i Östersjön kunnat beräknas (Hårding & Härkönen, 1999). Det
beräknade antalet gråsälar under de första åren av 1900-talet var minst 88 000-100 000
– 274 –
individer. Därefter påbörjades en intensiv jakt under fyra decennier och 1940 fanns ca 18 00021 000 sälar kvar i Östersjön. I och med andra världskriget och industrialiseringen kring
Östersjön ökade mängden använda kemiska ämnen avsevärt samtidigt som en rening av avfall
och utsläpp saknades mer eller mindre fullständigt. Under 1960- och 1970-talen började höga
halter av miljögifter att observeras i naturmiljön och negativa effekter blev tydliga. Höga
halter av miljögifter, t ex PCB och DDT, medförde ökad dödlighet, reproduktionsstörningar
och allvarliga sjukdomskomplex hos sälarna. År 1975 hade beståndet sin lägsta nivå med
totalt 3 600 sälar i Östersjön, varav många sterila och sjuka. Jakt förbjöds på gråsäl och den
fridlystes 1974 men populationen var nära utrotning under hela 1970-1980-talen. I och med
att problemen uppmärksammades började olika miljögifter förbjudas under 1970-talet och
framåt och gråsälspopulationen har därefter successivt återhämtat sig och idag finns det ca 25
000-30 000 individer i Östersjön. Det finns i dagsläget inga siffror på hur många sälar som
finns inom BSPA-området.
Att sälen har återhämtat sig från den kraftiga nedgång som orsakades av hård jakt, följt av
miljögifter, kan ses som ett tecken på att Östersjöns miljö har blivit bättre. Gråsälen uppvisar
dock fortfarande vissa miljöstörningar så som hög andel grovtarmsår och ökande andel
leverparasiter. Även minskande späcklager, som är livsnödvändigt för vinteröverlevnaden och
för kutningen, har konstaterats de senaste tio åren. Orsakerna till dessa symtom är idag oklart
och undersökningar behöver göras för att klarlägga orsakerna.
Vid diskussioner i projekt BSPA Höga Kusten med temagrupper och referensgrupp har
diskussionen landat i att sälen är ett problem för fisket i området, men utgör inte något hot
mot områdets biologiska naturvärden. Det vill säga sälen utgör inget direkt hot mot områdets
definierade naturvärden, men däremot upplevs arten som ett problem för fisket.
I och med att säl är en konkurrent till människan har konflikten mellan fiskare och säl troligen
funnits lika länge som människan fiskat med passiva redskap så som nät, ryssjor eller långrev.
Det kustnära yrkesfisket kan därför lokalt påverkas hårt av sälskador beroende på vilken
fiskmetod som används. Med anledning av detta betalar staten ut ersättning till framförallt
yrkesfiskare som blivit utsatta för sälskador samt att utveckling av sälsäkra fiskeredskap
bedrivs. Sedan 2001 har även Naturvårdsverket tillåtit skyddsjakt efter gråsäl. I beslut om
skyddsjakt efter gråsäl 2010 får högst 230 gråsälar fällas, vara 30 stycken i Västernorrland,
under perioden 16 april till 31 december eller när länets kvot är fylld.
Tågtrafik:
Då det inte går några tåg genom området har denna påverkansfaktor tagits bort. Påpekas bör
dock att detta kan vara något som påverkar områdets fåglar under flytt eller jakt utanför Höga
Kusten.
– 275 –
2.14.5 Slutsatser utifrån påverkansanalysen
Utifrån ovanstående genomgång och analys av de olika påverkansfaktorerna har följande
faktorer bedömts ha störst negativ påverkan på områdets naturvärden och prioriteras därför i
det efterföljande åtgärdsarbetet:
Främmande arter & gener
Strandnära exploatering
Skadliga ämnen
Materialtransport (igenslamning & grumling)
Utsläpp av kväve & fosfor (övergödning)
Störning på fåglar
Vandringshinder
När det gäller främmande arter & gener kan sägas att främsta orsaken till att det har bedömts
ha en stark negativ påverkan på områdets naturvärden är därför att det många gånger är svårt
att reparera skadan när den väl uppstått, dvs. det kan vara mycket svårt att få bort främmande
arter och gener när de väl kommit till ett område. Åtgärdsarbetet bör således fokusera på
förebyggande insatser. De arter som bedöms utgöra negativ påverkan på områdets
naturvärden i dagsläget är: amerikansk havsborstmask, amerikansk bäckröding, bisam och
mink.
När det gäller strandnära exploatering så sker störst negativ påverkan på naturvärden då
exploatering sker i känsliga naturmiljöer. I åtgärdsarbetet handlar det därför mycket om att
specificera de känsliga områdena för att undvika exploatering i dessa områden.
När det gäller skadliga ämnen är det speciellt den marina miljön som utsätts för en stark
negativ påverkan. Skadliga ämnen utgör till och med ett av de allra största miljöproblemen för
havsmiljön i Höga Kusten. Höga halter har mätts upp av flera ämnen i området. Fåglar som är
knutna till havsmiljön kan även de drabbas. Främsta källorna till skadliga ämnen är utsläpp
från pågående verksamheter samt läckage från förorenad mark.
När det gäller materialtransport, vilket orsakar igenslamning och grumling, är det framförallt
områdets sötvatten som utsätts för en stark negativ påverkan. Det kan dock även vara ett
problem i havet, men då oftast i mer begränsad omfattning. Främsta källorna till
materialtransport är jordbruk och skogsbruk. Åtgärdsarbetet bör fokuseras på upprättande av
skyddszoner mot vatten.
När det gäller utsläpp av kväve och fosfor är det framförallt de grunda marina miljöerna samt
sötvatten som utsätts för en stark negativ påverkan. De största antropogena (av människan
orsakad) punktutsläppen av näringsämnen utgörs av havsbaserade fiskodlingar (belägna inom
BSPA-området) samt industrier med utsläpp till vatten (belägna utanför BSPA-området). De
största antropogena diffusa källorna utgörs av läckage från skogs- (hyggen) och
jordbruksmark från avrinningsområdet.
När det gäller störning på fåglar så utgörs störningen framförallt av båttrafik, ilandstigning på
öar där fåglar häckar samt lösspringande hundar. Störningar från friluftsliv är således en stark
påverkansfaktor på områdets fåglar med havsanknytning. Fåglar kan även störas genom jakt
eller förföljelse.
– 276 –
När det gäller vandringshinder utgör de en stark negativ påverkan på områdets sötvatten.
Vandringshinder utgör problem för arter som vandrar mellan hav och sötvatten, men också för
arter som lever stationärt i vattendraget och behöver kunna röra sig fritt i samband med
näringssök, lek och övervintring. Största orsaken till att det finns antropogena (av människan
skapade) vandringshinder i området är vägövergångar och regleringsdammar. Inventeringar
av vägövergångar behöver göras.
– 277 –
Referenser och källdata
Aronsson, A., Karlberg, A, Persson, B. 2005. Översiktlig kustinventering 2002-2004.
Inventering och bedömning av stränder i Västernorrlands län. ISSN 1403-624X.
Artdatabanken, 2010. Rödlistade arter i Sverige 2010. SLU, Uppsala
AquAliens, 2008. Slutrapport från forskningsprogrammet AquAliens. Slutrapport 2008-01-31.
Naturvårdsverket
Berg, L., Nilsson, T. 1997. Introduktion av främmande arter i svensk landmiljö. Omfattning och
konsekvenser. Rapport 4658. Naturvårdsverket.
Bergström Jonas, Kanth Malin, Statistiska centralbyrån. Utsläpp till vatten och slamproduktion
2008. <Elektronisk> Tillgänglig
http://www.scb.se/Pages/PublishingCalendarViewInfo____259923.aspx?PublObjId=13517
Bergström, L., Tatarenkov, A., Johansson, K., Jönsson, R.B., Kautsky, L. 2005. Genetic and
morphological identification of Fucus radicans sp. Nov. (Fucales, Phaeophyceae) in the
brackish Baltic Sea. J. Phycol. 41:1025-1038.
Bernes, C. 2005. Förändringar under ytan. Sveriges havsmiljö granskad på djupet. Monitor 19.
Naturvårdsverket.
Bernes, C., Lundgren, L.J. 2009. Bruk och missbruk av naturens resurser. En svensk
miljöhistoria. Monitor 21. Naturvårdsverket. ISBN 978—1-620-1274-8
Bridger, C.J., Booth, R.K., McKinley, R.S., Scruton, D.A. 2001. Site fidelity and dispersal
patterns of domestic triploid steelhead trout (Oncorhynhus mykiss Walbaum) released to the
wild. ICES Journal of Marine Sciences 58: 510-516.
Bryan, S.D., Robinson, A.T. & Sweetser, M.G. 2002. Behavioural rasponses of a small native
fish to multiple introduced predators. Environ. Biol. Fish. Vol. 63, no. 1 pp. 49-56.
Buria, L., Albarino, R., Villanueva, V.D., Modenutti, B. & Balseiro, E. 2007. Impact of exotic
rainbow trout on the benthic macroinvertebrate community from Andean-Patagonian headwater
streams. Fundam. Appl. Limnol. Vol. 168, no. 2, pp. 145-154.
Bydén, S., Larsson, A-M., Olsson, M. 1992. Mäta vatten. Undersökningar av sött och salt
vatten. ISBN 91-88376-00-1.
Conservation Measures Partnership & Benetech, 2008. Miradi – Adaptive Management
Software for Conservation Projects. <Elektronisk> Tillgänglig: https://miradi.org/ (2010-0202).
Degerman, E., Alexanderson, S., Bergengren, J., Henrikson, L., Johansson, B-E., Larsen, B.M.,
Söderberg, H. 2009. Restaurering av flodpärlmusselvatten. Världsnaturfonden WWF, Solna.
– 278 –
Edington, J. M., Hildrew, A. G., 1981. A key to the caseless caddis larvae of the Brittish Isles.
With notes on their ecology. Freshwater Biological Association, Scientific publication No 43.
EG-direktiv 92/43/EEG, Art- och Habitatdirektivet.
EG-direktiv 2000/60/EG, Ramdirektivet för vatten
EG-direktiv 2008/56/EG, Marina direktivet.
Ek Helene, Svanberg Karl, Länsstyrelsen Östergötland, Undersökning av miljögifter
i Bråvikens abborrar. <Elektronisk> Tillgänglig (2010-03-23)
http://www.shipadm.org/pages/12626/Milj%C3%B6gifter%20i%20Br%C3%A5vikens%20abb
orrar.pdf
Epanchin, P. N., Knapp, R. A. & Lawler, S. P. 2010. Nonnative trout impact an alpine-nesting
bird by altering aquatic-insect subsidies. Ecology 91(8), pp. 1406-2415.
Eriksson Marianne, SCB, Olshammar Mikael, IVL,Utsläpp av fosfor från enskilda avlopp.
Svenska MiljöEmissionsData, <Elektronisk> Tillgänglig
http://www.smed.se/frames/subframes/vatten/rapporter/pdf/SMED_Rapport_2006_4.pdf
Eskeröd, A. 1946. Gävlebornas strömmingsfiske. I: Humbla, P (ed), Ur Gävle stads Historia,
Gävle.
FAO, 2003. Biodiversity and the Ecosystem Approach in Agriculture, Forestry and Fisheries,
<Elektronisk> Tillgänglig: http://www.fao.org/DOCREP/005/Y4586E/Y4586E00.HTM (201001-27)
Fausch, K.D. 2007. Introduction, establishment and effects of non-native salmonoids:
considering the risk of raoinbow trout invasion in the United Kingdom. Journal of Fish Biology
70(supp. D): 1-32.
Fiskeriverket, 2006. Begränsat fiske skall stärka svaga öringbestånd i Bottenviken.
Pressinformation 2006-05-10.
https://www.fiskeriverket.se/arkiv/nyhetsarkivpressrum/pressinformation/begransatfiskeskallsta
rkasvagaoringbestandibottenviken.5.1e7cbf241100bb6ff0b80001620.html
Fiskerviverket, 2009. Remiss: Förslag till ändring av Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36)
om fisket i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön.
Fiskeriverket, 2010. Fiskbestånd och miljö i hav och sötvatten, Resurs- och miljööversikt 2010.
Fiskeriverket, 2011. Kartläggning av lekområden för kommersiella fiskarter längs den svenska
ostkusten –en intervjustudie. Fiskeriverket, Kustlaboratoriet. Utkast. ISSN 1404-8590
Fiskeriverket 2011. Elfiskeregistret. http://www.fiskeriverket.se
Fiskeriverket och Naturvårdsverket, 2009. Åtgärdsprogram för flodkräfta 2008–2013. Rapport
5955.
– 279 –
Geist, J., Auerswald, K. 2007. Physiochemical stream bed characteristics and recruitment of the
freshwater pearl mussel (Margaritifera margaritifera). Fresh water biology 52: 2299-2316.
Geist, J., Kühn, R, 2009. Genetic diversity and differentiation of freshwater pearl mussels
(Margaritifera margaritifera) in district Västernorrland, Sweden. Rapport vid Länsstyrelsen
Västernorrland.
Grenmyr, U. & Holmqvist, K. 1994. Kustfågelinventering i Ångermanland 1987.
Ångermanlands Ornitiologiska förening. Gråspetten 1/94.
Hansson Martin, Håkansson Bertil, Indelning av Svenska Övergångs- & Kustvatten i typer,
enligt Ramdirektivet för Vatten 2004-09-30 Dnr: 2002/1796/1933 SMHI
Havsmiljöinstitutet, 2011. Miljötillståndet i Bottniska viken.
http://www.havet.nu/index.asp?d=126
Havsmiljöinsitutet, 2011b. Kvävebelastning på havet. http://www.havet.nu/index.asp?d=31
Hayes, J. W. 1987. Competition for spawning space between brown trout (Salmo trutta) and
rainbow trout (S. gairdneri) in a lake inlet tributary, New Zealand. Can. J. Fish. Aquat. Sci. 44:
40-47.
HELCOM, 2007. The Baltic Sea Action Plan. A new environmental strategy for the Baltic Sea
region. Helsinki Commission, Baltic Marine Environment Protection Commission.
HELCOM, 2010. Baltic Marine Environment Protection Commission, <Elektronisk>
Tillgänglig: http://www.helcom.fi (2010-02-02).
Herborg, M.L., Rushton, P.S., Clare, A.S. & Bentley, G.M. 2003. Spread of the Chinese mitten
crab (Eriocheir sinensis H. Milne Edwards) in Continental Europe: analysis of a historical data
set. – Hydrobiologia 503: 21–28.
Herborg, M.L., Rushton, P.S., Clare, A.S. & Bentley, G.M. 2005. The invasion of the Chinese
mitten crab (Eriocheir sinensis) in the United Kingdom and its comparison to continental
Europe. – Biological Invasions 7: 959–968.
Hindar, K., Fleming, I.A., Jonsson, N., Breistein, J., Saegrov, H., Karlsbakk, E., Gammelsaeter,
M., Dönnum, B.O. 1996. Regnbueörret i Norge: forekomst reproduksjon og etablering. NINA,
Opdragsmelding 454: 1-32.
Huntley, B., Birks, H. J. B. 1983. An atlas of past and present of pollen maps for Europe. 013000 years ago. Cambridge University Press.
Hårding, K., Härkönen, T. 1999. Development in the Baltic grey seal (Halichoerus grypus) and
ringed seal (Phoca hispida) population during the 20th centry. Ambio 28:619-627.
Höga Kusten kommitén 1974. Höga Kusten utredningen, huvudrapport 1974.
Informationscentralen för Egentliga Östersjön, 2007. Algblomning, några frågor och svar.
Länsstyrelsen i Stockholms län.
– 280 –
Ingemansson, A., Lindahl, S., Nordblom, O. 2005. Siumlering av fosfor- och kväveläckage från
fiskodlingar i Nätrafjärden, Mjältösundet och Ullångersfjärden. Rapport från SMHI nr 2005-50.
Jöborn, A., Gipperth, L., Westberg, L., 2007. IVL Rapport B1741 Dialog om framtida
vattenförvaltning, IVL Svenska Miljöinstitutet, Göteborg.
Karås, P. 1999. Rekryteringsmiljöer för kustbestånd av abborre, gädda och gös.
Fiskeriverket rapport 1999:6.
Kautsky H. Miljöövervakning av de vegetationsklädda bottnarna kring Sveriges kuster,
Institutionen för Systemekologi, Stockholms Universitet
http://www.naturvardsverket.se/upload/02_tillstandet_i_miljon/Miljoovervakning/undersokn_t
yp/hav/fytalmetod.pdf (2010-02-10)
Kautsky, H., Wallin, A. 2009. Fiskodling i kassar, påverkan på vegetationsklädda bottnar i
Omnefjärden, Västernorrlands län. Stockholms Universitet, Systemekologiska institutionen.
Kramfors kommun, 1990. Kulturmiljövårdsprogram
Kramfors kommun, 1990. Översiktsplan
Kramfors kommun, 2010. Översiktsplan "Samrådsversion"
Kristianstads kommun. 2010. Biosfärområde Kristianstads Vattenrike. <Elektronisk>
Tillgänglig: http://www.vattenriket.kristianstad.se/ (2010-02-03).
Landergren, P. 1998. Spawning of anadromous rainbow trout, Onchorhynchus mykiss
(Walbaum): a threat to sea trout, Salmo trutta L., populations? Fisheries Research, 40, pp. 5563.
Lindberg, M., Rivinoja, P., Eriksson, L-O, Alanärä, A. 2009. Post-release and prespawning
behaviour of simulated escaped adult rainbow trout Oncorhynhus mykiss Walbaum in Lake
Övre Frykern, Sweden. Journal of Fish Biology
Lodge, D.M. 2001. Lakes. In:Chapin, F.S., Sala, O.E. & Huber-Sannwald, E. (red). Global
biodiversity in a changing environment: Scenarios for the 21st century. Springer-Verlag, New
York.
Lundin, K., Aneer, G., Berggren, M., Drotz, M., Filipsson, O., Lundberg, S., von Proschwitz,
T. & Svensson, J.-E., 2007. Ullhandskrabba – en art på frammarsch i Sverige. Fauna och Flora
102(3): 10–19.
Lundqvist, T. 1990. Beskrivning till berggrundskartan över Västernorrlands län, ISBN 917158-484-6
Länsstyrelsen Gävleborg, Bräddning av avloppsvatten i Sverige och Gävleborgs län.
Elektronisk <Tillgänglig> http://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/ (2011-03-24)
Länsstyrelsen Västernorrland, 2000. Världsarvsutredningen. Publikation 2000:1
– 281 –
Länsstyrelsen Västernorrland. 2004. Upptäckten av landhöjningen. ISBN 91-974680-1-0
Länsstyrelsen Västernorrland. 2007. Höga Kusten ett världsarv. ISBN 91-631-1965-X
Länsstyrelsen Västernorrland, 2010. Regionalt program för arbete med förorenade områden i
Västernorrland 2011.
McNeely, J.A., Mooney, H.A., Neville, L.E., Schei, P., Waage, J.K. (red). 2001. A Global
Strategy on Invasive Alien Species. IUCN Gland, Switzerland and Cambridge.
Mikusinski, G., Angelstam, P. 2004. Occurence of mammals and birds with different ecological
characteristics in relation to forest cover in Europe – do macroecological data make sense? In:
Angelstam, p., Dönz-Breuss, M., Roberge, J-M. (eds), Ecological Bullentines 51, 265-275.
Miljöbalken och dess övergångsbestämmelser m.m. 2010. Lagtexten. Regler för en hållbar
utveckling. Updaterad t.o.m. 2010-01-01
Mjälloms fisk AB, Miljörapport för Mjälloms fiskodling för år 2009. Version 2. Inlämnad
2010-05-10.
Molineri, C. 2008. Impact of rainbow trout on aquatic invertebrate communities in subtropical
mountain streams of northwest Argentina. Ecol. Austral. Vol. 18, no.1, pp. 101-117.
Mullarney, K., Svensson, L., Zetterström, D., Grant. P.J. 1998. Fågelguiden. Europas och
Medelhavsområdets fåglar i fält. Albert Bonniers förlag.
Naturvårdsverket, 1993. Fiskodling. Planering, tillstånd, tillsyn. Allmänna råd 93:10
Naturvårdsverket 2005. En bok om svensk vattenförvaltning. Rapport 5489.
Naturvårdsverket, 2006. Naturvårdsverkets allmänna råd [till 2 och 26 kap. miljöbalken och 1214 och 19 §§ förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd] om små
avloppsanordningar för hushållsspillvatten; Naturvårdsverkets författningssamling, NFS
2006:7.
Naturvårdsverket. 2007a. Skydd av marina miljöer med högt naturvärde – Vägledning, Rapport
5739.
Naturvårdsverket, 2007b. Ekosystemansatsen - en väg mot bevarande och hållbart nyttjande av
naturresurser. Rapport 5782.
Naturvårdsverket. 2008. Landskapsstrategier i sju pilotlän 2006–2007 - En utvärdering av
pilotprojektens organisation och arbetssätt. Rapport 5906.
Naturvårdsverket, 2008. Förslag till avgiftssystem för kväve och fosfor, Rapport
5913, ISBN 978-91-620-5913-2, ISSN 0282-7298
Naturvårdsverket, 2008b. Nationell strategi och handlingsplan för främmande arter och
genotyper. Rapport 5910, ISBN 91-620-5910-1
– 282 –
Naturvårdsverket, 2008c. Sveriges åtaganden i Baltic Sea Action Plan. Rapport 5830
Naturvårdsverket, 2009a. Sveriges åtagande i Baltic Sea Action Plan. Rapport 5985
Naturvårdsverket 2009b. Skötselplan för Skuleskogens nationalpark. ISBN 978-91-620-8410-3
Naturvårdsverket 2009c. Riskbedömning av förorenade områden. En vägledning från förenklad
till fördjupad riskbedömning. Rapport 5977.
Naturvårdsverket 2009d. Att välja efterbehandlingsåtgärd. En vägledning från övergripande till
mätbara åtgärdsmål. Rapport 5978.
Naturvårdsverket 2009e. Riktvärden för förorenad mark. Modellbeskrivning och vägledning.
Rapport 5976. Till rapporten hör även ett beräkningsprogram för riktvärden.
Naturvårdsverket, Havsmiljöinstitutet. 2010. Havet 2010. ISSN 1654-6741
Naturvårdsverket, 2010. Vidareutveckling av förslag till avgiftssystem för kväve och fosfor.
Rapport 6345
Naylor, R.L., Goldburg, R.J., Primavera, J.H., Kautsky, N., Beveridge, M.C.M., Clay, J., Folke,
C., Lubchenco, J., Mooney, H., Troell, M. 2000. Effect of aquaculture on world fish supplies.
Review. Nature 405: 1017-1024
Nedre Nätraälvens fiskevårsområdes förening. 2010. Brev till Länsstyrelsen, daterat 2010-1101
Noble, A.C. & Summerfelt, S.T. 1996. Diseases encountered in rainbow trout cultured in
recirculating systems. Annu. Rev. Fish. Dis. Vol.6, pp. 65-92.
Nordiska Ministerrådet, 2010. Friskare nordiska hav. ISBN 978-92-893-2072-6
Nygård, C. 2005. Ecophysiological responses of Baltic and Atlantic Fucus vesiculosus to
environmental factors. Mid Sweden University, Doctoral Thesis 6.
Nyström, P., Svensson, O., Lardner, B., Brönmark, C. & Graneli, W. 2001. The influence of
multiple introduced predators on a littoral pond community. Ecology. Vol. 82, no. 4, pp. 10231039.
Näske lax AB, 2010. Miljörapport för Näske fiskodling år 2009. Inlämnad 2010-03-20.
Orizaola, G. & Brana, F. 2006. Effect of salmonid introduction and other environmental
characteristics on amphibian distribution and abundance in mountain lakes of northern Spain.
Anim. Conserv. Vol. 9, no. 2, pp. 171-178.
Ortubay, S., Cussac, V., Battini, M., Barriga J., Aigo, J., Alonso, M., Macchi, P., Reissig, M.,
Yoshioka, J. & Fox, S. 2006. Is the decline of birds and amphibians in a steppe lake of northern
Patagonia a consequence of limnological changes following fish introduction? Aquat. Conserv.:
Mar. Freshwat. Ecosyst. Vol. 16, no. 1, pp. 93-1005.
– 283 –
Perlin, J., 1989. A forest journey. The role of wood in the development of civilisation. Harvard
University Press.
Persson, B. Kompletterande kustinventering i Kramfors kn. 2005. ISBN 978-91-631-9804-5
Persson, B. Kärlväxtinventering i Salen 2007. Länsstyrelsen i Västernorrland, miljö
Persson, B. 2008. Strandinventering av tre havsområden. Hälsingegränsen-S Galtström,
Sunnanskäret-Skogsskäret i Åvikebukten, samt öar utanför Skuleskogen. Länsstyrelsen i
Västernorrland, miljö. Länsstyrelsens rapportserie 2009:15
Persson, B. 2009. Strandinventering av tre havsområden. Björköfjärden med inlopp, öar vid
Ulvön och Trysunda, Ultråfjärden och Sannafjärden. Länsstyrelsen i Västernorrland, 2010.
Persson, B. 2010. Strandinventering av havsområden i och kring Höga Kusten.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, miljö. 2011.
Persson, B., Olofsson, F. 2010. En kunskapssammanställning av främmande invasiva växter i
Västernorrlands län. Rapport 2010:16, Länsstyrelsen i Västernorrland.
Pettersson, J. 1999. Kustfågelinventeringt 1999. Länsstyrelsen Västernorrlands län. Publikation
1999:6
Projekt intersik. www.intersik.se
Provfiske och inventering av sikyngel vid Västernorrlands kust 2010. Länsstyrelsen i
Västernorrland. Länsstyrelsens rapportserie 2010:XX
Regeringens skrivelse (2001/02:73), En samlad naturvårdspolitik. <Elektronisk>. Tillgänglig:
http://regeringen.se/download/e96aa060.pdf?major=1&minor=2892&cn=attachmentPublDuplic
ator_0_attachment (2010-02-18).
Ripl, W., Wolter K-D. 2005. The assault on the quality and value of lakes. Sid 25-61. Ur: The
lakes handbook. Lake restoration and rehabilitation. Eds. P.E. O´Sullivan & C.S. Reynolds.
Blackwell Publishing, 560 s.
Robinson A.T., Bryan, S.D. & Sweetser, M.G. 2003. Habitat use by nonnative rainbow trout,
Onchorhynchus mykiss, and native Little Colorado spinedace, Lepidomeda vittata. Environ.
Biol. Fish. Vol. 68, no. 2, pp. 205-214.
Rowe, D.K., Konui, G.& Christie, K.D. 2002. Population structure, distribution, reproduction,
diet, and relative abundance of koaro (Galaxias brevipennis) in a New Zealand lake. J. R. Soc.
N. Z. Vol. 32, no. 2, pp. 275-291.
Scb, Folkmängden per församling 2009-12-31 enligt indelningen 2010-01-01 <elektronisk>
Tillgänglig
http://www.scb.se/Statistik/BE/BE0101/2009A01/be0101tab5forsaml09.xls
Schlesinger, W.H. 1991. Biogeochemistry, Academic Press. San Diego, CA.
– 284 –
SFS 2004:660. Vattenförvaltningsförordningen
Sjöfartsverket, Infrastruktur & sjötrafik <Elektronisk> Tillgänglig
http://www.sjofartsverket.se/templates/SFVXSubStart____124.aspx (2010-0302)
Sjögren Ronny. En skärgård i världsklass Nyhetsbrev 1/2010, Örnsköldsviks kommun.
<elektronisk> Tillgänglig
http://www.ornskoldsvik.se/download/18.48c8a62c126b1dfbd1780003012/nyhetsbrev1.pdf
Skogsstyrelsen, 2010. Vattenförvaltningen i skogen. Meddelande 1:2010.
Skogsvårdsstyrelsen, Vad är en nyckelbiotop? <Elektronisk> Tillgänglig
http://www.skogsstyrelsen.se/episerver4/templates/SNormalPage.aspx?id=8356
Skov, H., Dunrick, J., Leopold, M.F., Tasker, M.L. 2007. A quantitative method for evalutating
the importance of marine aereas for conservation of birds. Biologigical Conservation 136: 362371.
SMHI, Is till havs <Elektronisk> Tillgänglig
http://www.smhi.se/kunskapsbanken/oceanografi/is-till-havs-1.4105
SMP databas, 2009. Uppgifter på utsläpp från industrier.
SOU 2009. Det växande vattenbrukslandet. Statens offentliga utredningar, SOU 2009:26
Sparrevik, E. 2001. Utsättning och spridning av fisk. Strategi och bakgrund. Finfo 2001:8.
Fiskeriverket. ISSN 1404-8590.
Spens J, Alanärä A & Eriksson L-O (2007) Nonnative brook trout (Salvelinus fontinalis) and
the demise of native brown trout (Salmo trutta) in northern boreal lakes: stealthy, long-term
patterns. Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences 64: 654-664.
Spens, J., 2008. Using GIS to Predict Landscape-scale Establishment and Extinctions of
Lacustrine Salmonids. Impact from Keystone Species, Exotics, Chemical & Physical Factors.
Doctoral thesis, Swedish University of Agricultural Scienses. Umeå 2008. ISBN 978-9186195-04-5
Spens, J. 2010. Doktorerat vid SLU, viltvård och fiske, Umeå. Muntligen.
Sperens, U., Johnson, T., Uppman, M., Stigsdotter, A. 2009. Vegetationsundersökning i
Nätrafjärden 2008. Pelagia Miljökonsult.
Sundsvalls kommun (2009), Kustplan Sundsvall.
http://www.sundsvall.se/download/18.6d38552b125a9d68f518000580/Kustplan+och+bilaga_l
%C3%A5g+09.pdf (2010-02-18)
Sundqvist Kristina, Sources of dioxins and other POPs to the marine environment,
Identification and apportionment using pattern analysis and receptor modelling. Akademisk
– 285 –
avhandling. Elektronisk <Tillgänglig>
http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:214190 (110323)
Sundqvist KL, Tysklind M, Cato I, Bignert A, Wiberg K. 2009. Levels and homologue profiles
of PCDD/Fs in sediments along the Swedish coast of the Baltic Sea. Environmental Science
and Pollution Research 16(4):396-409)
Svenska Miljö Emissions Data (SMED), 2009.
Söderberg, H., Norrgrann O., Törnblom, J., Andersson, K., Henriksson, L., Degerman, E. 2008.
Vilka faktorer ger svaga bestånd av flodpärlmussla? En studie av 111 vattendrag i
Västernorrland. Länsstyrelsen Västernorrland, Kultur och Naturavdelningen, Länsstyrelsens
rapportserie 2008:8.
UNEP (2009a), Convention on Biological Diversity – Ecosystem approach, <Elektronisk>
Tillgänglig: http://www.cbd.int/ecosystem/ (2010-01-27)
UNEP (2009b), Rio Declaration on Environment and Development, <Elektronisk> Tillgänglig:
http://www.unep.org/Documents.Multilingual/Default.asp?DocumentID=78&ArticleID=1163&
l=en (2010-01-27).
UNESCO (2000), Solving the Puzzle – The Ecosystem Approach and Biosphere Reserves,
<Elektronisk> Tillgänglig: http://unesdoc.unesco.org/images/0011/001197/119790eb.pdf
(2010-01-27).
Vredenberg, V.T. 2004. Reversing introduced species effects: Experimental removal of
introduced fish leads to rapid recovering of a declining frog population. Proc. Natl. Acad. Sci.
USA. Vol. 101, no. 20, pp 7646-7650.
Walsh, M.G. & Winkelman, D.L. 2003. Fish Assemblage Structure in an Oklahoma Ozark
Stream before and after Rainbow Trout Introduction. Am. Fish. Soc. Symp. Vol. 44.
Westerdahl, C. 1986a. Samer Nolaskogs. Örnsköldsviks kommuns skriftserie nr 8, s 326.
Örnsköldsvik.
Westerdahl, C. 1989. En kulturgräns Nolaskogs. Örnsköldsviks museums småskriftserie nr 20,
Örnsköldsvik.
Žydelis, R., Bellebaum, J., Österblom, H., Vetemaa, M., Schirmeister, B., Stipniece, A., Dagys,
M., van EErden, M., Garthe, S. 2009. Review. Bycatch in gillnets fisheries – An overlooked
threat to waterbird populations. Biological Conservations 142: 1269-1281.
Ålandsfiskförädling AB, 2010a. Miljörapport för Köpmanholmens fiskodling för år 2009.
Inlämnad 2010-03-29.
Ålandsfiskförädling AB, 2010b. Miljörapport för Mjältösundets kassodling för år 2009.
Version 2. Inlämnad 2010-05-10.
Ålandsfiskförädling AB, 2010c. Miljörapport för Öbergets kassodling för år 2009. Inlämnad
2010-03-30
– 286 –
Ålandsfiskförädling AB, 2010d. Miljörapport för Hemsö fiskodling för år 2009. Inlämnad
2010-03-29
Öberg Sven-Erik, Karlström Tomas, Nya hus i Höga Kusten, Kramfors kommun,
< elektronisk> Tillgänglig
NYA HUS I HÖGA KUSTEN
ÖRNSKÖLDSVIKS KOMMUNS KULTURHISTORIA
– EN ÖVERSIKT <elektronisk> Tillgänglig
http://www.ovik.se/download/18.1169fb2fff4f12f8a800026085/%C3%96RNSK%C3%96LDS
VIKS_KULTURhistoriac.pdf
Örnsköldsviks kommun, 2005. Kulturmiljöprogram
Örnsköldsviks kommun, 2007. Översiktsplan
Örnsköldsviks kommun 2011. Naturskydds Naturdatabas NDB. Samhällsbyggnadsenheten,
Bygg- och miljöavdelningen, Miljö- och hälsoenheten. April 2011.
Baksidan: Högbonden (Foto: Lotta Nygård)
– 287 –
Minst
Samtliga
Någon
75%
Klassgränser
Very
Good
Poor
Fair
Good
Bidragande
42.
100.
I avI
Fig.
Fig
103.
113.
104.
101.
090-100
60-89
25-59
vattenförekom
: Siktdjup
faktorer
till
till
kartan
Ovan
Myrspoven
Kartan
visas
sterna
ster
st har
har
har
sämre
minst
god
24
ovan
visas
statusklass
är
visar
en%
visar
hur
Oljeutsläp
Slutad
Störning
Försurnin
status
(enligt
måttlig
än
god
måttlig
status
statusi
WFD)
(enligt
status
(enligt
WFD)
p:
av
g:
fåglar:
den
intensiteten
bofasta
rött,
ningen
sällsynt
försurnings
hävd
av
WFD)
befolkninge
irekommend
(enligt
gäst
graden
av
den
strandäng
på Surt
Anv
Fol
9010
Very Good
Po
or
Goodvisar statusklassning av siktdjup vid olika mätpunkter.
Fig. 112. Kartan
Källa: VISS samt
dykinventeringar genomförda av Länsstyrelsens upphandlade
Ver
F
Klass
y
parter
mellan
250- åren 1986 till 2009.
ai
r
5924
gräns
Go
er:
od
Andel
bottn
6089
– 288 –
Fair
Good
