Juridiska fakultetsnämnden
YTTRANDE
2003-04-14
Dnr SU 302-0188-03
Näringsdepartementet
Remiss: Betänkandet Inför en ny minerallag – Vissa mineralpolitiska frågor
(Ds 2002:65)
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, som anmodats att yttra sig i
rubricerade ärende, får härmed anföra följande.
Rapporten Inför en ändrad minerallag anger vissa kompletterande synpunkter i de frågor
som togs upp i betänkandet Minerallagen, markägarna och miljön och där remissinstanserna haft omfattande invändningar. Det är frågor om allmänintresset av gruvnäringen, om äganderätten till mineral, om särskild allemansrättslig reglering för
undersökning av mineral samt systemet för ersättning till markägaren genom avtal vid
ingripande undersökningsarbeten och gruvavgift.
I rapporten görs också en ganska omfattande genomgång av minerallagstiftningen i
utlandet, en genomgång som är ambitiös och intressant och som på ett utmärkt sätt
belyser den svenska lagstiftningen. Fakultetsnämnden har inga synpunkter på denna.
Inte heller har Fakultetsnämnden några särskilda synpunkter på frågan om allmänintresset av gruvnäringen, men konstaterar endast att Sverige är Europeiska Unionens
ledande land när det gäller framställning av vissa slags malm och mineraler. Gruvindustrin har en lång tradition i Sverige och ger dessutom ett viktigt om än p.g.a.
rationaliseringar sjunkande bidrag till sysselsättningen på vissa orter. Därutöver
bedriver ett antal prospekteringsföretag verksamhet här i landet, något som också ger
inkomster. Att allmänintresset av gruvnäringen är betydande torde därför vara ställt
utom tvivel. Samtidigt måste detta intresse vägas mot jordägarnas och andra lokala
intressen samt givetvis mot miljöintresset – att tala om hållbar utveckling när ändliga
resurser i jordskorpan tas upp förefaller kanske litet egendomligt om man inte samtidigt
tar möjligheterna till återvinning av metaller och andra mineraler med i bilden.
I rapporten (s. 88 f.) förs en diskussion i frågan om fastighetsägaren har äganderätten till
koncessionsmaterial. Ett argument som framförts har gällt hur långt äganderätten till
jord under mark sträcker sig. Enligt Fakultetsnämndens mening är med största sannolikhet tanken att äganderätten sträcker sig till jordens centrum felaktig. Å andra sidan
bör äganderätten till brytbara mineral omfattas av äganderätten. Enligt nämndens
sid. 2
mening bör dock frågan bli föremål för ytterligare överväganden. Frågan om
äganderätten till koncessionsmineral är nämligen ganska ointressant, annat än som
moralisk utgångspunkt, med tanke på de speciella reglerna i minerallagstiftningen samt
med hänsyn till ersättningsfrågan. Däremot kan frågan aktualiseras i andra
sammanhang, t.ex. när det avser bergvärme på stora djup. När det gäller
ersättningsfrågan kan det hävdas att i den mån fastighetsägaren skall anses ha äganderätt
till brytbar mineral, måste ersättning utgå också på grundval av de idag gällande
reglerna. Detta följer av det faktum att det inte kan anses förenligt med grundläggande
ersättningsprinciper att beröva någon egendom utan ersättning. Skall denna princip
frångås erfordras uttryckligt stöd i lag, eller motsvarande. Den nu nämnda
utgångspunkten följer av att ett skadestånd ytterst syftar till att återställa den
skadelidandes position som den var före skadan, vilket innebär att denne skall beredas
möjlighet att antingen reparera eller återanskaffa det skadade objektet och detta innebär
att det är irrelevant huruvida objektet har ett häremot svarande erkänt omsättningsvärde.
Ersättningsregler som utgår ifrån att kompensera skadelidanden för uppkommen skada
kan sägas mäta det av rättsordningen skyddade intresset av det aktuella föremålet. Så
länge detta intresse objektivt kan mätas i ekonomiska termer kan det hävdas att
ersättningen skall utgå med just det därigenom framräknade beloppet. Följaktligen kan
ett tydligt övergivande av grundsatsen att den brytbara mineralen inte tillhör
fastighetsägaren i sig motivera full ersättning för densamme.
Frånsett detta, delar Fakultetsnämnden den i rapporten framförda uppfattningen att det
viktiga när det gäller markägarens ställning måste anses vara om och i vilken
utsträckning han eller hon kompenseras för att brytning sker. Det nuvarande systemet
där ersättning inte utgår har – med rätta – uppfattats som orättvist, inte minst mot
bakgrund av att en sådan rätt fanns fram till 1974, en rätt som med oklara argument
”socialiserades” utan ersättning till markägarna. Detta innebar som redan indirekt torde
ha framgått att grundsatsen att fastighetsägaren inte lider någon skada, vad gäller själva
förlusten av mineral, byggde på förutsättningen att mineralen inte tillkom denne.
Konstaterandet av att fastighetsägaren hölls skadeslös byggde följaktligen på ett
cirkelresonemang där skadeslösheten i sig följde av att skada per definition undantagits
redan i förutsättningarna.
När det gäller val av modell för ersättning till markägarna anser Fakultetsnämnden att
den modell som föreslås i rapporten vara ägnad att läggas till grund för lagstiftning.
Utgångspunkten bör emellertid vara marknadsvärdet av den brutna malmen för leverans
vid gruvan, vilket synes vara en naturlig följd av att grundsatsen att fastighetsägaren
skall frånkännas rätt till kompensation för brytbar mineral överges. Det innebär vidare
att bedömningen avser vad en köpare sannolikt skulle vara villig att betala för sådan
malm. Det förutsätts då att markägaren inte gör investeringar i nödvändig infrastruktur
för transport av malm, utan att transporten ombesörjs av köparen, liksom vidare
bearbetning.
När det gäller ersättning till fastighetsägare och former för fastighetsägares inflytande i
fråga om undersökningsarbeten delar inte Fakultetsnämnden helt den uppfattning som
framförs i promemorian. Enligt nämndens mening kan det vara en fördel om ersättning
för nyttjandet av marken för undersökningsarbeten redovisas, samtidigt som det ansvar
för skador p.g.a. arbeten som sker genom sådana arbeten också redovisas särskilt.
Onekligen innebär en rätt till undersökning en typ av tvångsvis upplåten partiell
nyttjanderätt. Man kan tänka sig att utforma en modell med t.ex. ledningsrättslagen som
sid. 3
förebild. Då blir det i vart fall inte fråga om dubbel kompensation för skador, återigen
framstår det som att utredningen inte accepterar grundsatsen att varje intrång i
fastighetsägarens, av rättsordningen skyddade intresse, innebär att en ersättningsgill
skada uppkommer. När ersättning ändock inte anses erforderligt måste en sådant
”fritt intrång” i fastighetsägarens sfär dels motiveras, dels uttryckligen erkännas.
Fakultetsnämnden anser dessutom att promemorians förslag om en arbetsplan som
skall redovisas för markägarna och som dessa skall kunna framställa invändningar mot
innebär ett alltför svagt inflytande. Även om det medför vissa ökade kostnader för dem
som utför prospekteringsarbeten är det inte orimligt att ett försök att uppnå samförstånd
med markägarna görs först, som utredningen föreslår. Härvid kan reglerna i fastighetsbildningslagen tjäna som förebild. Om en prospektering skall inledas kan det därför vara
lämpligt att berörda markägare kallas till ett eller flera möten, där de får en redogörelse
för de tilltänkta undersökningsarbetena. De får också tillfälle att ta ställning till dem
och till om de vill godkänna dem mot viss ersättning (samt ersättning för skador, som
får bestämmas senare). Till ett sådant möte kan också andra intressenter kallas
(nyttjande-rättshavare, renbeteshavare, miljögrupper). Det är inte orealistiskt att ett
sådant möte leds av en lantmätare, även om det slutliga beslutet fattas av bergmästaren.
Slutligen vill Fakultetsnämnden med viss skärpa framhålla att allemansrättsliga regler
inte bör ge rätt att bedriva undersökningsarbeten, ens i mycket tidiga stadier. Att en
intresserad amatörgeolog ger sig in på ett markområde och tar med sig några stenar är
kanske en sak, men om ett prospekteringsföretag ger sig in och börjar utföra mätningar,
ta prover m.m., skall det ha markägarens tillstånd, ett tillstånd som bör kunna ersättas av
bergmästarens. Även om promemorian inte ger fullständigt klart besked på denna punkt
uppfattar Fakultetsnämnden promemorian så, att detta är innebörden i förslaget.
