Tage Erlander och Torsten Gustafson, en unik forskningspolitisk vänskap
Studieår
Den mest välkände, om än inte den mest framgångsrike, studenten vid Lunds universitets fysiska
institution genom tiderna är Tage Erlander. Som nittonåring kom han till Lund 1920 efter det att han
tagit studentexamen i Karlstad. Fadern var folkskollärare och organist i Ransäter, och någon
akademisk tradition i släkten fanns inte. Tage hade nått goda studieresultat i gymnasiet, så det fanns
skäl för att han skulle läsa vidare. Men varför valde han Lund?
Ja skälen var inte särskilt starka. I sina memoarer anger Tage Erlander varför valet föll på Lund och
inte Uppsala. Fadern hade uppfattningen att Lund var billigare än Uppsala. Dessutom hade Uppsala
ett rykte att den liberala teologin fått fäste i staden genom att Emanuel Linderholm där var professor
i kyrkohistoria, ett argument som inte borde vara särskilt tungt vägande för en student som skulle
läsa naturvetenskapliga ämnen. Vidare hänvisar Erlander till att i Lund fanns den berömde
nobelpristagaren Manne Siegbahn. Det var dock 1924 års nobelpris som Siegbahn fick, och då hade
han redan flyttat till Uppsala.
Men att Lund blev viktigt för Erlander är däremot ställt utom allt tvivel. Viktigast var att där träffade
han Aina Andersson, en av få flickor som läste naturvetenskapliga ämnen. Med henne började Tage
sammanleva i slutet av år 1924, och 1930 gifte de sig. Vänkretsen i Lund blev av stor betydelse för
honom, och en av de allra viktigaste i kretsen var Torsten Gustafson, en man som i motsats till Tage
uppvisade snabba studieresultat, och här var det fråga om en vänskap som varade livet ut.
Utan att vara elak mot Uppsala kan man nog också gissa att Erlanders humor hade varit av annat slag
om han läst i Uppsala och inte i Lund.
Det framgår av universitetshandlingar att Tage Erlander läste en propedeutisk kurs i fysik hösten
1920. Han deltog sedan i seminarieövningar i ämnet under vårterminen, och han gick på Manne
Siegbahns föreläsningar i Allmän fysik. Därefter märker man inte något av den blivande
statsministern under ett drygt år. Det är naturligt för hösten 1921 fick han inställa sig på Malmslätt
för att göra värnplikten som infanterist. Han dyker åter upp hösten 1922 för då var han anmäld till
laborationsövningar i kemi. Han deltar i laborationer i kemi våren 1923, och då finns även Aina
Andersson där. Under hösten 1923 följer både Aina Andersson, Tage Erlander och Torsten Gustafson
en kurs i optik som docenten Erik Hultin ger.
Aina Andersson var lundaflicka, född 1902 och student 1921. Hon inskrevs vid universitetet hösten
1921, och hon deltog under våren i seminarier i fysik. Hon fortsatte senare med matematik, och
under våren 1923 blev alltså hon och Tage laborationskamrater i kemi. Hon ger intryck av att ha läst
systematiskt och energiskt. Hon tenterade i kemi för professor Smith i december 1924, i fysik för
docenten Lindh i maj 1925, i pedagogik för professor Herrlin i januari 1926 och i matematik för
professor Zeilon i december 1927, och då tog hon också ut sin magisterexamen.
I sina memoarer nämner Tage Erlander inget om sina lärare i de naturvetenskapliga ämnena,
däremot om vänner. Han talar om John Tandberg, som var ”akademiskämtare” men också en god
forskare, en man som så småningom kom till Electrolux. Waldemar Odhnoff bedömdes vara den
största matematiska begåvningen, och han blev chef för Förenade livförsäkringsbolaget. Och så fanns
Claes Gösta Runquist, en man med flammande rättspatos och aktiv i DYG.
Om Torsten Gustafson skriver Erlander följande:
Med den blivande professorn Torsten Gustafson hade jag från första gången vi möttes långa
diskussioner om allt mellan himmel och jord. Det uppstod mellan oss en vänskap som oavbrutet
förstärkts genom åren. Han var sannolikt den skarpsinnigaste av oss alla. Men liksom alla andra
framstående naturvetenskapliga teoretiker sysslade han med så abstrakta tankegångar, att de var
helt otillgängliga för mig. Torsten Gustafson är typisk för den rad av forskare på fysikens område
som mer än någon annan grupp medverkat till den snabbt skeende tekniska förändringen av vårt
samhälle.
Torsten Gustafson var född i Falkenberg den 8 maj 1904. Fadern var ursprungligen lantbrukare men
blev senare vaktmästare vid en köttbesiktningsbyrå och medhjälpare till en veterinär. Torsten
Gustafson beskriver sina hemförhållanden som utomordentligt goda. Alla var intresserade av
litteratur, av naturen och av naturvetenskap. Barnen var fyra, alla tog studentexamen, och en bror,
Gösta, blev professor vid Tandläkarhögskolan i Malmö.
Torsten tog studentexamen i Göteborg 1922 och inskrevs på hösten samma år vid Lunds universitet.
Han läste mycket snabbt och avlade en fil kand-examen redan efter ett och ett halvt år och efter
ytterligare ett år en fil mag-examen. I examen ingick två betyg i astronomi för professor Charlier, 2,5 i
mekanik för professor Ekman, 1,5 i kemi för professor Smith, 2,5 i fysik för docent Lindh samt 3 betyg
i matematik för docent Uhler.
Efter redovisningen av Aina Anderssons och Torsten Gustafsons studieresultat undrar man vilka
betyg Tage Erlander fick i de naturvetenskapliga ämnen han läste. Svar: Han tog inga betyg. Detta
innebar dock inte att han var lat. Så småningom blev han kurator för Värmlands nation, och han blev
ordförande i Matematiska sällskapet som bildades 1923. Samtidigt utvecklades Tage Erlander från
den frisinnade miljön i föräldrahemmet till en radikal socialist. Han gick med i Clarté och medverkade
till en vitalisering av den gamla radikala studentföreningen DYG. Att han fick bevittna hänsynslöshet
från godsägarna i lundatrakten mot deras lantarbetare och vräkningar av dem bidrog till hans
radikalisering. Han kom in i Lunds arbetarekommun men fick också kontakt med ledande svenska
socialdemokrater. Han blev så uppmärksammad att han fick ett stipendium för att vara närvarande
vid Nationernas Förbunds session i Genève 1925. Efter hand blev han den naturlige talesmannen för
Lunds radikala studenter. Särskilt tydligt var detta inför den 4 december 1926, då den svenska armén
och kungen själv skulle fira att det gått 250 år sedan den svenska segern genom slaget vid Lund. De
radikala under Tage Erlanders ledning vägrade att hylla kung Gustaf V och delta i firandet i
domkyrkan. I stället anordnades ett ”motmöte” i Akademiska föreningen, och det resulterade i ett
jättelikt medborgartåg till Monumentet, där den nordiska samhörigheten underströks.
Men studenter lever icke av idéer, politik och föreningar allenast. Inte minst stod detta klart för Tage
Erlander, när ett liv tillsammans med Aina Andersson lockade. Frågan var då om Tage skulle gå
tillbaka till sina naturvetenskapliga studier och slutföra dem eller om han helt skulle byta
studieinriktning. Han valde det sistnämnda. Det blev universitetsämnen som låg i linje med hans
politiska engagemang. Under hösten 1927 tenterade han för docenten och sedermera
universitetskanslern Arthur Thomson i statskunskap och fick 3 betyg i ämnet. Under våren och
sommaren 1928 följde 2 betyg i nationalekonomi för professor Sommarin och 1,5 betyg i statistik för
professor Sven Dag Wicksell. Det innebär att med denna nya inriktning blev Tage Erlander en
snabbläsare och kunde ta ut en fil kand-examen den 15 september 1928
Med Tage Erlanders nya studieinriktning fanns han och Torsten Gustafson inom åtskilda
vetenskapliga fält. Men de var ändå förenade genom att Erlander hade kvar ett naturvetenskapligt
intresse och genom att båda hade en socialdemokratisk politisk uppfattning.
Karriär
Torsten Gustafson fortsatte att göra en snabb studiemässig och vetenskaplig karriär. Efter sin fil magexamen var han en tid i Uppsala, eftersom han fann att ingen av fysikerna i Lund sysslade med hans
intresseinriktning. I Uppsala fanns Carl Wilhelm Oseen, som ursprungligen kom från Lund. Av honom
fick Gustafson uppgiften att syssla med problem inom strömningsteorin vid flygvingar. Med
problemet flyttade Gustafson tillbaka till Lund och kunde avlägga en licentiatexamen 1929. Både
1929 och 1930 studerade han i Göttingen, och kommenterar det med att det var en märklig
upplevelse. Somrarna 1930-34 var han assistent vid havsforskningsinstitutionen i Göteborg och
tillbringade mycken tid till sjöss för att där undersöka havsströmmar, en intressant uppgift för en
ättling till kustbönder med fiske som en viktig del av livet. 1933 disputerade han och blev docent i
mekanik och matematisk fysik.
1935 och 1936 var viktiga år i Torsten Gustafsons liv. 1935 gifte han sig med Karin Lindskog som
arbetade på Svenska Akademiens Ordbok. Med henne fick han fyra barn, födda 1937-44. 1935
började han också syssla med nya vetenskapliga problem. Det kom att gälla atomteorin, främst
elektronens växelverkan med det elektromagnetiska fältet. Från 1936 hade Gustafson nära kontakt
med Niels Bohr, den store danske fysikern som fått nobelpris redan 1922. I mitten på 1930-talet
orienterade sig Bohr mot kärnfysiken. I en summering säger Torsten Gustafson att han under större
delen av sitt liv haft lyckan att ”ha haft mycket nära kontakt med de två stora personligheterna Tage
Erlander och Niels Bohr”.
1939 blev Torsten Gustafson professor i mekanik och matematisk fysik i Lund. Han efterträdde där
Walfrid Ekman, och hans tid kom att i ökad utsträckning upptas av föreläsningar och
doktorandhandledning.
För Tage Erlander betydde 1930-talet att han förvandlades från en ganska gammal student till en ung
politiker. Han kom in i Lunds stadsfullmäktige 1930. Redan dessförinnan hade han börjat ett arbete
på Svensk Uppslagsbok, där han skrev om ekonomi och politik för 75 öre raden. 1932 gick karriären
vidare, och han blev riksdagsman. Redan från början sågs han som en framtidsman och fick tunga
uppdrag. 1934 fick han tillsammans med bland andra Bertil Ohlin syssla med en utredning om
Sveriges ekonomiska läge. Utredning nummer två var kommunalskatteberedningen, där hans
kommunalpolitiska erfarenhet var av nytta. Sedan gick han från Ernst Wigforss’ maktsfär till Gustav
Möllers. Han blev sakkunnig i socialdepartementet 1937 och statssekreterare i samma departement
1939. Banden med Lund klipptes delvis av. Erlander lämnade stadsfullmäktige 1938, och samma år
lämnade familjen, som nu också bestod av pojkarna Sven och Bo, lägenheten vid Svanegatan 16 i
Lund och flyttade till Stockholm. Ekonomin var nu så god att makarna kunde finansiera Ainas provår i
Stockholm, en utbildning som inte var arvoderad.
1939, krigsutbrottets år, hade sålunda de båda vännerna Torsten och Tage nått betydelsefulla poster,
som professor respektive statssekreterare. Givetvis blev kriget av stor betydelse för båda liksom det
blev för nästan alla i Sverige och än mer för andra länders invånare.
Krigsår
Den nära relationen mellan de båda männen belyses av ett mycket långt brev den 20 februari1940
från den arbetstyngde statssekreteraren till vännen professorn. Brevet, som är återgivet i Erlanders
memoarer, är präglat av djup skepsis mot den svenska militära ledningen och finlandsaktivistiska
kretsar i landet.
Lunds universitet fick i krigets början ett rykte att vara mer pronazistiskt än ändra högre lärosäten.
Bakgrunden var av skiftande slag. I mars 1939 hade ett kårmöte med stor majoritet uttalat sig mot
att tio tysk-judiska läkare skulle få komma in i Sverige. Det hade i och för sig ett kårmöte i Uppsala
också gjort, men i Lund hade man utöver hänvisning till arbetsmarknadssituationen för svenska
läkare lagt till en mening med innebörd att ”en invandring som medför att främmande element
upptagas i vårt folk, framstår för oss som skadlig och inför framtiden oförsvarbar”. Vidare hade
Fredrik Böök på AF den 4 oktober 1940 hållit ett elegant men dunkelt tal om att studenterna borde
acceptera att nu var det nazistiska Tyskland Europas starkaste makt. Det gällde att foga sig i denna
situation. Illa var också att talet hade mottagits med stormande applåder. Juridikprofessorn Karl
Olivecrona gav ett liknande budskap i sin skrift ”England eller Tyskland”. Teologprofessorn Hugo
Odeberg var ordförande i den pronazistiska organisationen Riksföreningen Sverige Tyskland, och
historieprofessorn Gottfrid Carlsson såg Adolf Hitler som en germansk folkledare av samma slag som
den svenske Engelbrekt, fast bättre. Tyskprofessorn Erik Rooth var beredd att utmönstra från
kurslistorna böcker som var skrivna av tyska författare negativa till den aktuella tyska regimen. 1942
hade tidningen Lundagård fått en redaktion som uppfattades som positiv till den tyska viljan till
nyordning i Europa. Men den redaktionen hade tvingats avgå efter vad den skrivit om Oslo
universitets rektor.
I början på hösten 1942 kom emellertid en liten skrift som markerade att det också fanns en stark
antinazistisk och demokratisk opinion bland Lunds lärare. Skriften heter ”Tidsspegel”, och
tillskyndaren synes i första hand ha varit professorn i fysiologi Georg Kahlson. Av intresse är att
skriften utkom när det fortfarande mest rapporterades om tyska framgångar. Det var sålunda före El
Alamein och Stalingrad. Författarna till skriften var tio professorer, och den inledande uppsatsen var
skriven av Torsten Gustafson. I övrigt medverkade professorn i Gamla testamentets exegetik
Johannes Lindblom, litteraturhistorikern Olle Holmberg, konsthistorikern Ragnar Josephson, filosofen
Alf Nyman och statsvetaren Fredrik Lagerroth. Av naturvetare medverkade utöver Gustafson
genetikern Arne Müntzing. Så fanns med den unge juridikprofessorn Åke Malmström och
medicinarna Georg Kahlson och Sven Ingvar.
Torsten Gustafson skriver i sin uppsats att naturvetenskapsmannen måste söka efter naturlagarna
men att han inte kan klandras för det missbruk som andra göra av upptäckterna. Av stort intresse är
att författaren talar om kärnkraftens krigiska och fredliga användning. Han nämner att man i januari
1939 upptäckt kärnklyvning, som kan ge oerhört rika energikällor men att möjligheter också skymtar
att konstruera en bomb, tio miljoner starkare än en med vanliga sprängämnen laddad bomb.
Gustafson framhåller att det är samhället som bär ansvaret för om man gör ett gott eller dåligt bruk
av naturvetenskapens gåvor. Totalitära makter har försökt att även inom fysiken undertrycka
vetenskapliga resultat, och Gustafson nämner om hur i Tyskland en av den moderna fysikens
grundvalar bekämpas, därför att dess upphovsman (Einstein) befinner sig i strid med den nazistiska
diktaturen, och han jämför med Galilei. Slutligen understryker Gustafson att bidrag av hög kvalitet till
vetenskapens utveckling kommer från skilda raser. Naturvetenskapsmannen betraktar talet om ”ras
och blod” enbart som propaganda. Naturvetenskapens brödraskap är en sann demokrati, där inga
rasskrankor gäller. Förföljelser sker i diktaturer och inte i demokratier. Det är, skriver Gustafson,
förvridna läror som nu hotar civilisationen.
Tage Erlander var en mycket tydlig antinazist. I en artikel i den socialdemokratiska idétidskriften
Tiden skrev han 1945:
Inte ens den akademiska världen har stått främmande för nazistisk infiltration. Ljusets riddarvakt
visade sig åtminstone 1938 och 39 vara en skröplig företeelse. Nog var det väl åtskilliga av oss äldre
studentpolitiker som beklagade att vi inte var 15 år yngre när flyktingresolutionerna tillverkades vid
högskolorna, så att vi åtminstone haft en möjlighet att reagera av oss den skamkänsla, som
vållades av studentkårens uppslutning kring de nazistiska idealen.
Erlanders karriär fortsatte. Våren 1944 valdes han in i socialdemokratiska partiets verkställande
utskott, och i september samma år blev han regeringsledamot, konsultativt statsråd. I den
egenskapen fick han hantera ett mycket besvärligt ärende. En tjänsteman i Socialstyrelsen hade
överlämnat hemliga uppgifter till tyskt underrättelseväsen. Särskilt var det uppgifter som var ägnade
att skada flyktingar i Sverige. På Erlanders initiativ tillsatte regeringen en kommission under förre
utrikesministern Rickard Sandlers ledning. Denna kommission granskade mycket kritiskt den svenska
flyktingpolitiken och de svenska kontakterna med tysk säkerhetstjänst.
I krigets slutskede blev Erlander involverad i ett ärende som berörde hans gamla studentnation,
Värmlands. Nationen hade som sin inspektor teologen Hugo Odeberg, känd pronazist. När nationen
ville ha ett upprop till förmån för insamling av stipendiemedel. Erlander avrådde med följande
motivering:
I spetsen för vår gamla nation står f n en person, som genom sitt ståndpunktstagande i kriget gjort
vårt land mycken otjänst, och säkerligen kommer hans namn i spetsen för en insamling att
uppfattas såsom ett irritationsmoment som gör det svårare för insamlingen att nå det avsedda
målet
Erlanders synpunkter bidrog i hög grad till att Hugo Odeberg avsattes som inspektor, och det är
möjligen enda gången som ett statsråd vållat en nationsinspektors avgång.
För den andre av de stora personligheter som Torsten Gustafson särskilt nämner, Niels Bohr, blev
värdskrigshändelserna mycket dramatiska. När tyskarna i augusti 1943 tog ett hårdare grepp om
styret i Danmark flydde Bohr, först över sundet till Sverige, sedan vidare till Storbritannien och
därefter till USA. Där blev han under täcknamnet Uncle Nick inbegripen i Manhattanprojektet för
utveckling av atombomben.
Erlander ecklesiastikminister
Kriget tog slut och kort tid därefter även den samlingsregering som lett Sverige från december 1939. I
den rent socialdemokratiska ministären blev Tage Erlander ecklesiastikminister. Därmed närmade sig
Erlanders och Gustafsons verksamhetsområden varandra.
Det var en kort period som Tage Erlander var ecklesiastikminister, 15 månader, men ändå en tid som
framstår i ett förklarat skimmer, därför att så mycket då skedde för forskning och undervisning. En
del hade dock grundlagts redan tidigare. I augusti 1944 tillsatte samlingsregeringen med Georg
Andrén som ecklesiastikminister en utredning som skulle behandla frågor om matematisknaturvetenskaplig forskning. Till grund för utredningen låg två högermotioner, där den drivande
kraften synes ha varit förstakammarledamoten Harald Nordenson. Han var inte bara riksdagsman
utan dessutom docent i fysikalisk kemi, chef för Liljeholmens stearinfabrik och ordförande i
Stockholms Handelskammare. Ordförande i utredningen blev Sven Tunberg, Stockholms högskolas
rektor, och ledamöter bland andra Georg Kahlson från Lund, fysikprofessorn Bengt Edlén, likaså från
Lund, vidare Manne Siegbahn och Arne Tiselius, den förstnämnde sedan länge nobelpristagare, den
andre med samma värdighet få år senare . Sekreterare blev lektor Gösta Funke, en man som i
fortsättningen skulle spela stor roll inom forskningspolitiken.
Utredningen arbetade raskt och lade fram sitt betänkande den 1 december 1945. Här pläderades för
en kraftig upprustning av den naturvetenskapliga forskningen i landet. Bland annat föreslogs nya
professurer i fysik i Uppsala och Lund. Det framhölls att fysiska institutionen i Lund hade ytterst
otidsenliga lokaler, men här hade medel för nybyggnad redan beviljats av riksdagen. Och så lades
förslaget att ett naturvetenskapligt forskningsråd skulle inrättas. Här fanns engelska förebilder, och
tanken var att vetenskaparna själva skulle få stort inflytande på planering och fördelning av medel.
Vid denna tidpunkt var Tage Erlander ecklesiastikminister. Han gjorde utredningens förslag till sina.
Det blev en mot forskningen generös proposition, och riksdagen godtog denna upprustning. Bland
annat tillkom 17 nya professurer och laboraturer. Erlander berättar i sina memoarer att hans
proposition fick mycket beröm, och statsminister Per Albin sa till honom: ”Ja nu är du en stor man!” I
memoarerna skriver Erlander vidare:
Nog var det roligt, men min starkaste känsla var ändå glädjen över att mina misslyckanden på
naturvetenskapens fält i Lund gett mig en chans som ingen annan politiker fått. Min tacksamhet
mot dem som hjälpt mig med propositionen, främst Josef Weijne, Torsten Gustafson och Arne
Tiselius, var också stor.
Weijne var statssekreterare och kom att efterträda Erlander som ecklesiastikminister.
Torsten Gustafsons intresse låg emellertid i särskilt hög grad inom kärnfysikens område. Det var
också ett vetenskapligt fält som hela världen intresserade sig för efter det att USA fällt atombomber
över Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945. Gustafson hade också hållit Erlander
informerad om den vetenskapliga utvecklingen inom området; självfallet hade ecklesiastikministern
läst Gustafsons uppsats i ”Tidsspegel”, 1942.
Umgänget mellan makarna Erlander och makarna Gustafson var intensivt. Det skedde både i
Stockholm och i Lund. I Stockholm var det ofta förenat med teaterbesök. Torsten Gustafson
vidarebefordrade till Erlander tankegångar som Niels Bohr fört fram. Han menade att det var
utomordentligt viktigt att den ryska isoleringen och misstron skulle brytas. Det skulle dröja minst fem
år innan ryssarna inhämtat det amerikanska försprånget inom kärnfysikens område och skulle kunna
tillverka en atombomb. Denna tid borde utnyttjas så att man i förtroendefull samverkan skulle
utveckla kärnkraftstekniken. Bohr föreslog därför att ett stort internordiskt forskningsinstitut skulle
inrättas i Lund. För Sverige talade bland annat de stora uranfyndigheterna i landet.
Erlander nämnde om dessa tankegångar från Bohr för vissa regeringskolleger. Särskilt Ernst Wigforss
synes ha blivit entusiastisk för förslaget. Statsministern själv var lite mer reserverad men menade att
Erlander borde fullfölja kontakterna med Bohr. Men Bohr hade givit sig in på den internationella
storpolitiken, och i de tilltagande motsättningarna mellan Sovjetunionen och västmakterna var
gemensam atomforskning utesluten. Särskilt Winston Churchill motsatte sig en sådan utveckling.
Tage Erlander handlade emellertid raskt inom det nationella området. I december 1945 tillsattes en
särskild Atomkommitté. Ordförande blev en filosof men också socialdemokrat och landshövding i
Göteborg, nämligen Malte Jacobsson. Torsten Gustafson ingick som ledamot från början och under
hela kommitténs livstid. Sekreterare var Gösta Funke. Tanken var att kommittén skulle vara ett
rådgivande organ men den fick snart till uppgift att organisera forskningen på kärnenergiområdet
och planlägga åtgärder för byggandet av kärnreaktorer. Det industriella programmet överfördes
redan 1947 AB Atomenergi, medan Atomkommittén fick uppdraget att fördela medel till forskning
och undervisning i kärnfysik och kärnenergi vid landets universitet och högskolor. Atomkommittén
lades ner 1959. Verksamheten överfördes då till Statens råd för atomforskning.
Erlanders förtroende för Torsten Gustafson framträder i en dagboksanteckning från den 4 oktober
1945.
På f.m. var Weijne och jag ute hos (Manne) Siegbahn, som vill ha en massa pengar dels till en
utvidgning av sin institution för att kunna ta emot den nya stora cyklotronen och dels till
anställande av en rad nya forskare på kärnfysikens område. Siegbahn anstränger sig inte mycket
för att försöka klargöra de olika processerna för en lekman – men han inser väl från början det helt
hopplösa i uppgiften. Det är dock en väldig skillnad vad man får ut av samtal med Torsten
Gustafson.
Erlander statsminister
Den 4 oktober 1946 var Tage Erlander i Lund och höll det stora talet till Lunds studenter,
motsvarigheten till det tal som sex år tidigare blivit beryktat och givit Lund ett dåligt anseende.
Erlander talade om upprustningen av den vetenskapliga forskningen och om akademikernas roll i
samhället. Följande dag besökte statsrådet vännen Torsten Gustafson som låg sjuk. I memoarerna
berättar Erlander att de tillsammans hade diskuterat ”den kulturella upprustningens fortsättning
med särskild inriktning på den humanistiska forskningen”. På kvällen var Tage och Aina hos en annan
Torsten, nämligen Andrée, gammal vän och kommunal- och landstingspolitiker. Makarna Erlander
blev chockade över den mycket kritiska inställningen som lundavännerna hade gentemot
statsminister Per Albin Hansson. Det rörde bland annat svensk eftergiftspolitik under kriget och en
dålig valrörelse 1946. Under intryck av denna kritik drog sig paret Erlander tillbaka till Grand Hotell,
där de tillbringade natten. Sömnen blev dock inte god, för de hade knappt somnat in, då
försvarsminister Allan Vougt ringde och berättade att Per Albin Hansson hade dött. Därefter
inträffade några dramatiska dygn, som ledde till att Tage Erlander mot sin vilja ställdes mot sin
politiske läromästare Gustav Möller. Den 9 oktober skedde en omröstning i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen och med 94 röster mot 72 utsågs Erlander till gruppordförande, sedan partiledare
och därmed statsminister.
Genom denna upphöjelse kom Tage Erlander lite ifrån den högre utbildningen och forskningen, men
han bevarade intresset för dessa frågor. Frågan om kärnkraft var dessutom av
departementsövergripande slag. Den var betydelsefull inte bara för ecklesiastikdepartementet utan
också för försvar, handel och finans.
USA bevarade sitt monopol på kärnkraftens område en kortare tid än vad som hade antagits. Den 23
september 1949 sprängde Sovjetunionen sin första atombomb, och detta blev början till en
kappvapenupprustning också i fråga om kärnvapen.
Den 1 mars 1954 lät USA en vätebomb detonera över Bikiniatollen. Den hade 600 gånger större
sprängverkan än bomben över Hiroshima åtta och ett halvt år tidigare.
Den 30 mars togs frågan upp i riksdagens första kammare genom en interpellation till statsministern
av Gösta Elfving, socialdemokrat och chefredaktör för ”Morgon-Tidningen”. Elfving citerade vad
Lewis Mumford skrivit 1946, att det nu gällde mänsklighetens överlevnad, ord som enligt
interpellanten var ännu mer sanna nu. En enda angreppshandling kunde utplåna Stockholm.
Amerikanska skribenter hade framhållit att hela civilskyddstanken måste prövas om. Skyddsrum
hjälpte inte, utan utrymning av storstädernas miljonbefolkning utgjorde enda chansen. Elfvings fråga
till statsministern var hur regeringen såg på läget och vilka upplysningar den var ”beredd att lämna
kammaren och därmed Sveriges folk i denna för vår nation och mänskligheten så betydelsefulla
fråga”.
Att frågan var brännande märks av en dagboksanteckning hos Erlander för den 22 april. Där kan
läsas: ”Torsten Gustafson och Magnusson redogjorde inför 8 regeringsledamöter för vätebomben.
Skrämmande men kanske ändå till slut några ljuspunkter.” Magnusson var Torsten Magnusson,
avdelningschef på FOA.
En och en halv månad efter interpellationens avlämnande svarade Tage Erlander, och det var ett
synnerligen väl genomarbetat svar. Kontakt hade tagits med Torsten Gustafson, som också hade sett
utkastet till svar.
Erlander instämde med interpellanten om att människan skulle vara förlorad om hon inte i
atomåldern förmådde åstadkomma fred och samarbete. Han beskrev principerna för atom- och
vätebombens konstruktion och verkningssätt. I första hand hoppades vi, sade statsministern, på
möjligheten att inom FN:s ram uppnå en överenskommelse om allmän nedrustning, förbud mot
användande av atomvapen och kontroll av atomenergi. Erlander citerade ett brev från Bohr till
president Roosevelt om att här måste till en allmän överenskommelse mellan nationerna, byggd på
förtroende. Men just detta hot mot civilisationen gav också enligt Bohr en möjlighet att slå en bro
mellan nationerna. Erlander hänvisade till en rekommendation från FN:s generalförsamling av den 14
december 1946 om att säkerhetsrådet skulle utarbeta konventioner om internationell kontroll och
inspektion av atomenergiproduktionen, innefattande förbud mot massförstörelsevapen. Dock hade
man inte nått till några praktiska åtgärder. Sovjetunionens grundinställning var till en början att
tillverkning och användning av massförstörelsevapen först borde förbjudas, innan kontrollen trädde i
funktion. Senare hade de sovjetiska förslagen gått ut på att förbud och kontroll skulle komma
samtidigt. Västmakterna hade å andra sidan städse krävt garantier för en effektiv kontroll innan ett
förbud infördes. FN:s överläggningar i frågan hade ägt rum i generalförsamlingen,
Atomenergikommissionen, Nedrustningskommissionen och i underutskott till dessa organ samt i
säkerhetsrådet.
Erlander underströk den svenske FN-delegaten Rickard Sandlers insatser i dessa frågor. Ingen
överenskommelse hade emellertid nåtts. Produktionen av allt större lager av atombomber och nu
också vätebomber var ett väsentligt led i den pågående upprustningen. Statsministern hänvisade till
den amerikanske fysikern Oppenheimer, som liknat de två stormakterna vid två skorpioner,
instängda i en flaska, var och en med en möjlighet att döda den andre men endast genom att riskera
sitt eget liv. Enligt Erlander var det ”en farlig illusion” att förlita sig på att ”medvetandet om
förstörelsemedlens oerhörda verkan” skulle kunna förhindra krig.
Därefter kom statsministern in på svenska förhållanden. Han framhöll att vårt land aktivt skulle
medverka i försöken att åstadkomma en allmän nedrustning och en realistisk kontroll av
atomenergin. Landets alliansfria utrikespolitik ligger fast. Men, sade han, ”vi måste vara beredda att
försvara vår självständighet. Om ett storkrig utbryter, förefaller det sannolikt att atomvapen kommer
att användas. Detta betyder att vi måste vara beredda att försvara oss i ett framtida krig, även mot
en fiende som mot oss använder atomvapen. Vi bör icke göra oss några illusioner om vad ett sådant
försvar kan komma att innebära. Men jag är förvissad om att jag tolkar uppfattningen hos alla
demokratiska medlemmar av denna riksdag och hos den alldeles övervägande delen av vårt folk, om
jag säger att icke ens hotet om ett atomkrig kan minska vår fasta beslutsamhet att till det yttersta
försvara vår frihet och vårt oberoende mot varje angrepp.
Erlander redogjorde så för vad som gjordes. Han talade om FOA:s forskning om atomvapen och om
skyddet emot det. Militära staber tog del av denna forskning. Fortifikationsförvaltningen utvecklade
skyddsrummen. Den försvarsmedicinska nämnden forskade inom sitt område. Erlander nämnde om
Sveriges försvarsmedel mot atombombbärande flygplan. De svenska soldaterna fick utbilda sig för
minskad grupperingstäthet för att undgå taktiska atomvapen. Civilbefolkningen skulle skyddas
genom utrymning och skyddsrum, och en civilförsvarsutredning arbetade.
Men sedan Tage Erlander utförligt uppehållit sig vid de fasansfulla kärnvapenhoten, talade han också
om ”den livsbejakande sidan av atomproblemet: möjligheten av ett fredligt utnyttjande av
kärnfysikens landvinningar”. Han berättade om Atomkommitténs arbete och om Aktiebolaget
Atomenergi som under sommaren 1954 skulle sätta i drift Sveriges första reaktor (vid Drottning
Kristinas väg i Stockholm) och om en större som skulle tas i drift 1959 (Studsvik). Slutorden pekade på
de båda alternativen: Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen ”kan medföra förödelse och
förintelse, kanske vår civilisations undergång. Men den kan också medföra en tidigare oanad
förbättring av människornas livsbetingelser”.
Också interpellanten använde i sitt anförande ödesmättade ord: ”Vi lever alla på ett krympande klot,
vars öde intimt kopplats samman med kärnsprängningen, denna den yppersta och mest tjusande
men också mest skrämmande av alla mänskliga upptäckter.” Inte bara Elfving tackade för
interpellationssvaret. Även folkpartiets och högerns gruppledare, Sven Ohlon och Knut Ewerlöf,
översvallade av beröm.
Man märker i interpellationsdebatten vilken skicklig balansgång Tage Erlander gick. Kärnvapnens
väldiga förödande potential framhävdes. Men samtidigt fick inte framställningen leda till defaitism i
fråga om att svenskt försvar skulle kunna löna sig. Vapnens farlighet fick heller inte resultera i misstro
mot kärnkraftens fredliga användning. Han skapade en nationell samling kring sin grundsyn, men från
den var kommunisterna uteslutna. Han talade om de demokratiska partierna, och för alla stod det
klart att till denna grupp hörde inte det kommunistiska partiet.
Erlander brukar i sina dagboksanteckningar recensera sina egna framträdanden. Ofta sparar han inte
på kritiken. Men efter interpellationsdebatten var han nöjd. Den 19 maj står i dagboken:
Gårdagens interpellationsdebatt om vätebomben blev en stor framgång. Även om det var
bedrövligt att så få förstakammarledamöter hade ork heller tid att lyssna.
Tage Erlander nämnde i sitt interpellationssvar en pågående civilförsvarsutredning. Den hade tillsatts
i mars 1953 på initiativ av inrikesministern, bondeförbundsledaren Gunnar Hedlund. Då var det inte
fråga om att åstadkomma något radikalt nytt. Men 1954 och 1955 sköts atomkriget på ett helt annat
sätt än tidigare i förgrunden. Försvarsstabschefen och Civilförsvarsstyrelsen framhöll den 31 mars
1955 att atomstridsmedlens verkningar måste vara grundläggande för den framtida utformningen av
civilförsvaret. Samma dag gavs tilläggsdirektiv till Civilförsvarsutredningen med samma innebörd.
1956 avgavs en proposition i ärendet, och departementschefen hänvisade till den snabba utveckling
som skett av krigstekniken sedan 1948 och 1951. Han framhöll betydelsen av vätebombens tillkomst
och åberopade vad statsministern sagt i sitt interpellationssvar i maj 1954.
I interpellationssvaret hade Erlander uppehållit sig vid svenska möjligheter att försvara landet vid
atombombsanfall. Men var det aktuellt att Sverige skulle skaffa sig atomvapen?
En del kan man följa via dagboksanteckningarna. Den 27 februari 1953 hade Torsten Gustafson och
docent Sigvard Eklund varit hemma hos Erlander. Eklund var forskningschef vid AB Atomenergi. Man
hade diskuterat om Sverige skulle ha taktiska atomvapen. Sådana skulle kunna transporteras i
jaktplan, och kostnaderna att framställa dessa atombomber bedömdes som häpnadsväckande små.
Det står också:
Middag på Berns av Torsten Gustafson för Lise Meitner, Alfvén o Ekland o Aina o mig. Efteråt
hemma.
Lise Meitner var ursprungligen en österrikisk kärnfysiker. Hon hade samarbetat med Otto Hahn om
fission. Eftersom hon var av judisk börd hade hon flytt till Sverige 1938. Hannes Alfvén var fysiker och
professor vid KTH. Han blev nobelpristagare 1970. Den 24 april 1953 är en mer utförlig
dagboksanteckning. Malte Jacobsson, Atomkommitténs ordförande, hade varit hemma hos Erlander
och redogjort för diskussionerna kring atombomber. Han var starkt kritisk mot tanken att nu inrikta
forskningen på bomber. Det skulle leda till ödesdigra uppskov för den fredliga utvecklingen.
Möjligheten att få ta del av amerikanska forskningsresultat skulle minska om Sverige inte uteslutande
sysslade med fredliga ändamål. Om Sverige skulle ha atombombsanläggningar skulle vi bli ett primärt
ryskt bombmål från krigets första dag. Vi vet dessutom inte om vi skulle kunna göra en bomb. Sedan
noterar Erlander att Gustafson varit hemma hos dem och ätit middag. I stort sett bekräftade han
Jacobssons referat. Han var emellertid mera tveksam om lämpligheten av att avvisa
atombombsprojektet. Dock var han ense med Jacobsson att under de närmaste åren borde vi ägna
våra krafter åt uranframställning, utbyggandet av reaktorer och utbildning av teoretiska fysiker.
Tage Erlander anslöt sig till Gustafsons uppfattning men ville att ytterligare någon politiker skulle
pröva frågan. Den 9 maj var därför ett betydelsefullt sällskap hemma hos Erlander. Där var
försvarsministern Torsten Nilsson, överbefälhavaren Nils Swedlund och så Torsten Gustafson och
Torsten Magnusson. Det sades att svårast skulle det vara att få fram tungt vatten i tillräcklig
omfattning. Swedlund ville kunna utnyttja atombomben offensivt för att de stora
framställningskostnaderna skulle löna sig.
Den 28 oktober 1954 står att dagens viktigaste överläggning har gällt atomvapen. Deltagare var
överbefälhavaren, vidare general Åkerman, Torsten Gustafson, Torsten Magnusson och Torsten
Nilsson. Erlanders kommentar är att det förefaller som om vi skulle kunna tillverka 2-4 taktiska
atombomber per år om 8-10 år. Kostnaderna skulle inte vara oöverstigliga, däremot skulle det bli en
anspänning av de personella resurserna.
I april 1955 har Olof Palme kommit in i bilden. Erlander skriver för den 26 april att hans ”atomtal”
inför Publicistklubben har Palme och han gått igenom tillsammans med Torsten Gustafson. Han
gjorde några ”försiktiganden” av stort värde.
Efter ett ganska långt hopp står det i dagboken för den 20 september 1957 att Torsten Gustafson var
hemma föregående kväll. ”Ytterst sensationellt om möjligheter till fortsatt uppskov i
atomvapenfrågan.”
Nu tvingades emellertid frågan mot ett avgörande. Överbefälhavaren hade i en skrivelse 1957 begärt
en satsning på svenska atomvapen. Försvarsminister, nu Sven Andersson, menade att visst uppskov
med ställningstagandet kunde ske. Emellertid framfördes nya argument mot svenska atomvapen. Per
Anders Fogelström och Roland Morell skrev boken ”I stället för atombomb”, där de pläderade för att
försvarsmiljonerna skulle gå till hungrande folk. AMSA, Aktionsgruppen mot svenska atomvapen,
bildades. Särskilt viktigt var att de socialdemokratiska kvinnorna mycket aktivt tog ställning mot
svenska atomvapen. För Erlander blev det stor vikt att försöka hålla hop partiet. En studiegrupp
tillsattes med representanter för olika uppfattningar, och i december 1959 var dess utlåtande klart,
och den menade att ”i dagens läge övervägande skäl talar mot beslut om tillverkning av atomvapen”.
Det fanns givetvis en koppling mellan frågorna om atomvapen och om den fredliga användningen av
kärnkraft. Torsten Gustafson blev från början ledamot av Atomkommittén, ett svenskt centralorgan
för frågor rörande kärnenergin, som tillsattes 1945 och som lades ner 1959, då verksamhetsområdet
överfördes till Statens råd för atomforskning. Han blev också ledamot av Delegationen för
atomenergifrågor, som tillkom 1956, bestod av fem ledamöter och var regeringens rådgivande organ
samt svarade för säkerhetsfrågor. 1977 ombildades Atomenergidelegationen till Statens
kärnkraftsinspektion.
Den svenska kärnkraftspolitiken gick länge ut på att ”den svenska linjen” skulle främjas. Enligt denna
linje skulle det låghaltiga svenska uranet nyttiggöras och man skulle använda sig av tungt vatten som
moderator. Fördelen med denna politik var att den svenska självständigheten blev större. Man blev
mindre beroende av stormakters tillstånd. Men om svenskt atomvapen bortföll som alternativ
minskade ”den svenska linjen” i attraktion. Ågesta vid Farsta producerade enligt den svenska
modellen värme och elektricitet åren 1964-74. Sedan planerades och byggdes en större anläggning
vid Marviken söder om Bråviken. Den stod färdig 1970 men togs aldrig i bruk för sitt ändamål. Under
byggnadstiden hade lättvattenreaktorer fått genombrott. Asea levererade sådan reaktor både till
Oskarshamnsverket och till Ringhals. Sverige skrev 1968 under ett avtal mot spridning av kärnvapen,
och en ”svensk linje” onödiggjordes. I manöverutrymmet på Marviken fanns två motton som
tydliggjorde utvecklingen: ”Egen härd är guld värd” och ”Det är skönare lyss till den sträng som
brast”.
Internationellt atomsamarbete
Som en motvikt till USA:s starka vetenskapliga dominans och för att förhindra en utvandring av
ledande europeiska vetenskapsmän till USA bildades 1953 i Genève CERN, vilket uttydes Conseil
Européen pour la Recherche Nucleaire. Torsten Gustafson var från början och tio år framåt en av de
svenska delegaterna i Cern, och han uttalar sig mycket positivt om verksamheten där. Han menar att
det harmoniska samarbetet mellan de tolv engagerade länderna har varit föredömligt.
Strax efter CERNs tillkomst bildades i Köpenhamn NORDITA, Nordisk Institut for Teoretisk Atomfysik.
Här drog man fördel av den miljö som byggts upp kring Niels Bohr. Bohr blev också den första
ordföranden, från 1957-62. Under den perioden var Torsten Gustafson vice ordförande. När Bohr
dött blev Gustafson ordförande, och han hade detta uppdrag till 1969. Också om NORDITA uttalar sig
Torsten Gustafson mycket positivt.
Lunds Tekniska Högskola
Tillkomsten av Lunds Tekniska Högskola, LTH, har en storpolitisk bakgrund, även om det kan låta
märkligt. Bakgrunden är denna.
Under sin korta tid som ecklesiastikminister hade Tage Erlander framför allt gjort väsentliga insatser
för en upprustning av den naturvetenskapliga forskningen. I mitten av 1950-talet trängde sig i stället
på behovet av en kraftig utbyggnad av undervisningsresurserna. I november 1954 skrev Sveriges
Förenade Studentkårer till regeringen och lyfte fram ett statistiskt material som pekade på att en
kraftig ökning kunde förutses när det gällde tillströmningen till universiteten och högskolorna. Man
begärde att en kommitté skulle tillsättas med uppgift att se över hela det akademiska
undervisningsväsendet.
I januari 1955 anordnades under Tage Erlanders ledning en konferens på Harpsund, då nyblivet
statsministerställe. Bland deltagarna fanns ecklesiastikministern Ivar Persson i Skabersjö med politisk
hemvist i bondeförbundet och hans statssekreterare Ragnar Edenman. Där var också socialministern
Gunnar Sträng, universitetskanslern Arthur Thomson, SFS’ ordförande Per Svenonius samt en tidigare
SFS-ordförande Olof Palme, i detta läge statsministerns sekreterare. SFS’ initiativ bidrog i hög grad till
att en universitetsutredning kom till stånd. Regeringen tillsatte den i juni 1955. Direktiven skrevs av
Ragnar Edenman, och själv blev han utredningens förste ordförande. När han blev
ecklesiastikminister 1957 ersattes han som utredningsordförande av Uppsala universitets rektor,
Torgny Segerstedt.
Utredningen kom med många förslag som möjliggjorde den väldiga expansionen under slutet av
1950-talet och under 1960-talet. Bland annat inrättades universitetslektorstjänster, och ett system
med automatisk tilldelning av lärarkrafter infördes. Något senare fick de gamla universiteten filialer,
vilket blev början till nya högskolor.
Men här står i centrum frågan om en ny teknisk högskola. Endast KTH och CTH fanns, Kungliga
Tekniska Högskolan och Chalmers, men flera orter ville ha en teknisk högskola. Bland annat skrev
man från Skåne, inklusive universitetet i Lund, och uttalade önskemålet. Men både KTH och Chalmers
och universitetsutredningen menade att det räckte med att bygga ut de existerande högskolorna.
Men under år 1957 ändrades inställningen, och här kommer storpolitiken in. 1957 lyckades nämligen
Sovjetunionen få upp en satellit, Sputnik, som cirklade runt jorden. Därför spreds en uppfattning att
Sovjetunionen inte bara var i kapp västmakterna utan på en del områden förbi den övriga världen i
fråga om teknisk utveckling. Nu gällde det att bygga ut den tekniska undervisningen och forskningen,
och denna inställning satte också sin prägel på svensk utbildningspolitik, inklusive 1955 års
universitetsutredning.
Universitetsutredningen ville sålunda ha ytterligare en teknisk högskola, och Sydvästskåne kunde
hävda sig genom att Lund och Malmö lyckades skriva samman sig. Skånska ingenjörsklubben, Skånes
handelskammare, Lunds universitet och Lunds studentkår menade att den grundläggande
utbildningen borde finnas i Lund, och sedan lämnade man frågan öppen om fortsättningen skulle
vara i Lund eller Malmö. Det omvittnades från Malmöhåll att universitetsrektor Philip Sandbloms
”charmfulla sätt hade stor verkan på kommittén”.
Om den skånska kommittén svävat på målet i fråga om förläggningen till Malmö eller Lund så gjorde
inte Universitetsutredningen det. Den menade att det skulle medföra betydande
studieorganisatoriska nackdelar vid en delad förläggning. Dessutom fanns i Lund stora markreserver
för en teknisk högskola.
Utredningen kom 1960 med sitt förslag om en ny teknisk högskola förlagd till Lund, och strax därefter
lades en proposition i ärendet. Liksom Universitetsutredningen menade regeringen att en särskild
organisationskommitté skulle tillsättas för att förbereda tillkomsten av den nya tekniska högskolan.
I organisationskommittén, som tillsattes den 3 juni 1960, ingick lundaprofessorerna Sten von Friesen,
Torsten Gustafson och Åke Pleijel. Ordförande i kommittén var Hjalmar Olsson, verkställande
direktör för Gustafsbergs fabriker, och verkställande ledamot Ragnar Woxén, som dessutom var
rektor för KTH.
LTH:s första lilla början skedde hösten 1961, då upprop förrättades för 30 teknologer. Någon
invigning ägde dock inte rum, varför dåvarande kårordföranden Eric Owers bjöd de närvarande över
till sitt rum på Akademiska Föreningen. Där bjöd han på sherry och förklarade tekniska högskolan
invigd.
LTH:s betydelse för Lund kan knappast överskattas. Universitetet blev komplett, och Lund blev
attraktivt för högteknologiska företag. Genom att de fysiska och kemiska institutionerna blev
gemensamma för den naturvetenskapliga och den tekniska fakulteten skapades förutsättningar för
goda korsbefruktningar.
Forskningsberedningen
Forskningen blev föremål för ett växande intresse från statsmakternas sida i slutet av 1950-talet. Än
en gång kan hänvisas till den sovjetiska framgången med Sputnik. I USA, Sovjetunionen,
Storbritannien och Frankrike skapades rådgivarorgan i anknytning till statsledningen. Med bas i den
svenska riksdagen tillkom 1959 organisationen Sällskapet Riksdagsmän och forskare, Rifo, som består
av ett stort antal av både riksdagsledamöter och forskare.
I början av år 1961 dök tanken upp på ett forskningsorgan med knytning till den svenska regeringen.
Det var de båda fysikerna Hannes Alfvén och Torsten Gustafson som skissade på en organisation med
representanter för regeringen, departement och forskare under ledning av statsministern. Idén fick
ytterligare näring genom en ilska riktad mot ecklesiastikdepartementets skrivning i
statsverkspropositionen 1962. Där talades om en fara i att forskningsanslagen ökade så mycket att
kapacitet drogs från andra delar av samhället. Hannes Alfvén skrev en artikel i Dagens Nyheter med
rubriken ”Vår svältfödda vetenskap”. Duon Alfvén, Gustafson utökades med Tiselius och Sven
Brohult, den sistnämnde direktör för Ingeniörsvetenskapsakademien. Kvartetten gav sig namnet
grupp Mignon, därför att männen hade ätit en god filet Mignon den 27 februari 1962, då de hade
sammanträffat och diskuterat taktik.
Vänskapen Gustafson – Erlander fortsatte att vara av betydelse. När Tage Erlander kom till Lund för
den traditionella statsministeraftonen den 8 mars 1962 lämnade Torsten Gustafson över en skrivelse
med önskemål om en forskningsdelegation på högsta nivå med statsministern som ordförande.
Under själva aftonen svarade statsministern positivt på en fråga om behovet av mer kontakt politiker
– forskare.
Någon vecka senare sammanträffade statsministern med grupp Mignon. Då bestämdes att en
Harpsundskonferens i ärendet skulle äga rum under sommaren. Så skedde, men dessförinnan hade
även annan opinionsbildning ägt rum. Medicinprofessorn Bror Rexed i Uppsala pläderade i den
socialdemokratiska tidskriften Tiden för ett organ bestående av politiker och forskare. En skillnad var
att Rexed tänkte sig att ecklesiastikministern eller ett konsultativt statsråd skulle vara ordförande i
beredningen.
Den 14 december 1962 tog regeringen beslut om att en forskningsberedning skulle inrättas.
Föredragande i ärendet var justitieminister Kling. Det framhölls att beredningen borde ledas av
statsministern men att därjämte borde ingå övriga statsråd som berörs av frågorna, ”främst cheferna
för försvars-, finans-, ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen. I beredningen ingick flera
av Sveriges främsta forskare, både vid universitet och inom industrin. Från Lunds universitet kom
Torsten Gustafson, Lars Gårding och Arne Müntzing.
Forskningsberedningen blev ett viktigt organ, inte minst till följd av en mycket energisk sekreterare i
Bror Rexed. Statsministern själv hade en stor öppenhet inför nya frågor, vilket var en stimulans för
beredningen. Ett av de allra viktigaste ärendena gällde miljöfrågor. En särskild naturresursutredning
tillsattes, som arbetade i nära samverkan med forskningsberedningen. Fredsforskningen ägnades på
motsvarande sätt stort intresse. Riksbanksfullmäktige hade 1962 beslutat att 250 miljoner kronor
skulle avsättas till en jubileumsfond. En kommitté tillsattes under statsministerns ledning som skulle
ge förslag om jubileumsfondens inriktning och organisation. Även här samarbetades med
forskningsberedningen. Atomforskningsfrågorna kom däremot inte i större utsträckning upp i
forskningsberedningen. Här fanns redan väl fungerande organ.
Epilog
De båda vännerna Erlander och Gustafson följdes åt även i slutet av sina karriärer. Tage Erlander
lämnade statsministerämbetet 1969, och Torsten Gustafson emeriterades som professor 1970. De
fick uppleva ett nytt opinionsklimat i slutet av 1960-talet, vilket bland annat upplevdes i ett stormigt
universitetsjubileum i Lund 1968. Då var i och för sig inte statsministern närvarande. Det var han
däremot senare under hösten samma år, då Lunds lasarettsblock invigdes med gamle vännen Torsten
Andrée som värd. Vid tillfället begärde de radikala studenterna att Tage Erlander skulle lämna
ferstmåltiden och komma till dem. Det gjorde han, och en av hans motståndare, den radikale
studentprästen Anders Westerberg, har senare skrivit:
Hans tal till oss som var samlade på Aten är nog det skickligaste i politisk talekonst som jag upplevt.
På något sätt lyckades han avväpna och passivisera oss alla.
Tage Erlander och Torsten Gustafson trodde starkt på den fredliga kärnkraftens välsignelse. Det
gjorde nästan hela det svenska samhället fram till 1970. Då skrev deras gamle vän och Gustafsons
professorskollega, Hannes Alfvén, till industriminister Krister Wickman och begärde att hela det
svenska atomenergiprogrammet skulle omprövas. 1972 började Alfvéns negativa kärnkraftssyn
sippra ner i centerpartiet, och 1974 hade det partiet gjort den negativa kärnkraftslinjen till sin. Detta
till trots blev Thorbjörn Fälldin statsminister 1976. 1979 inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg, och
även socialdemokraterna under Olof Palme blev kärnkraftsskeptiska. Detta gjorde att i
folkomröstningen 1980 stod tre avvecklingsalternativ mot varandra. Ingen vågade plädera för
kärnkraft efter 2010.
Tage Erlander dog 1985 och behövde sålunda inte uppleva mordet på sin efterträdare, Olof Palme.
Det upplevde däremot Torsten Gustafson, som dog 1987.
Vänskapen mellan Tage Erlander och Torsten Gustafson är unik i svensk forskningspolitisk historia.
Den grundlades under gemensamma studieår i Lund i början på 1920-talet, byggdes ut 1945 när Tage
Erlander nått en maktposition för svensk utbildning och forskning, och den blev bestående under
hela Erlanders statsråds- och statsministertid, till 1969.
Sverker Oredsson
Lund 2012
