Orättvisa – diskriminering och fördelningspolitik

V Ä X J Ö S A M TA L E T 2 0 0 5
BOENDETS SAMBAND
HSB om:
Orättvisa – diskriminering
och fördelningspolitik
GUN-BRITT MÅRTENSSON, ordf. HSB Riksförbund
Lika barn är inte bäst. Stad bygger på olikhet; Det sade Aristoteles, som levde
på 300-talet före Kristus. Egentligen är det ett självklart konstaterande som inte
behöver mötas av någon särskild aha-upplevelse. Allt som är lika riskerar bli stereotypt, trist och tråkigt. Inte i de bästa fall kan upprepning bli ens halvkul. Vem
längtar efter att träffa människor som alla ser likadana ut, och ständigt upprepar
samma saker?
En stad som växer organiskt under flera hundra år, blir
på ett naturligt sätt full av olikheter. Här blandas nya och
gamla hus, olika stilar finns sida vid sida. Fattiga och
rika möts liksom unga och gamla. Långt in på 50-talet
fanns det en hygglig sådan blandning i de flesta städer
i Sverige. På Östermalm i Stockholm, fanns det fortfarande gårdshus där det bodde familjer som inte hade råd
att bo i de finare och dyrare paradvåningarna mot gatan.
Och de ”fattiga” områdena som t. ex Möllevången i
Malmö, var inte större än att de barn som växte upp där
mötte barn i skolan från andra närliggande områden med
mer rika föräldrar.
Vad rätt du tänkt – fast det blev fel
Rubriken är hämtad från Grönköpings veckoblad, men
beskrivningen kunde ha passat vilken ort som helst i
Sverige. Den bostadssegregation som vi ser idag i varje
svensk tätort, har uppstått under andra betingelser. När
50-talets bostadsbrist skulle utplånas, kom plötsligt
bostadsområden, stora som medelstora städer att byggas som delar av våra storstadsområden. Hit flyttade
människor av samma sort i stor skala. Plötsligt hade nya
stadsområdens skapats som saknade identitet och historia. Här skulle den nya befolkningen skapa sig ett liv och
en ny framtid i en miljö med sterila och identiska hus
med identiska gårdar. Dessutom flyttade alla in i samma
upplåtelseform, bostadsrätter, hyresrätter eller egna hem;
alla i egna enklaver. För att uttrycka sig enkelt kan man
konstatera att det mesta blev ganska lika.
50-talsdrömmen om folkhemsbygget, som ackompanjerades av ivriga journalfilmer med grävskopor som
pulvriserade de gamla resterna av Lort-Sverige, stannade
plötsligt upp en bit in på 70-talet. I eftertankens kranka
blekhet upptäcktes nu baksidorna av ett samhälle som
planerats för rationell ensidighet och inte med en gnutta
avvikelse i någon detalj. Först kom kritiken mot storskaligheten, den fula arkitekturen och den tunga dystra
betongen. Nästan samtidigt uppstod en debatt om de
kulturvärden som gick till spillo när gamla stadskärnor
av omoderna hus revs bort. Men först långt senare har
effekterna av 60-talets samhällsplanering som katalysator för segregationsprocessen tagits upp till diskussion.
Exklusivt är också segregerat
Dock är det fel att peka på miljonprogrammets bostadsområden och sätta likhetstecken mellan dessa och
begreppet segregation. Segregerade områden som skapar
problem är också Östermalm, Lidingö och Vellinge,
trots att de nästan aldrig benämns som sådana. Men
genom att man skapat stora bostadsområden som av
många upplevs som icke attraktiva, så har man också
satt fokus på de områden som allt fler eftersträvar att bo
i. Boendekarriär är sannolikt ett ord som inte existerade
BOENDETS SAMBAND – ORÄTTVISA – DISKRIMINERING OCH FÖRDELNINGSPOLITIK – 17
V Ä X J Ö S A M TA L E T 2 0 0 5
på 50-talet. Idag är det ett ord på var mans läppar och
ett allt större söndagsnöje handlar att på förmiddagen
konsumera söndagsbilagornas bostadsannonser för att på
eftermiddagen åka på lägenhets- eller villavisning, bara
för att titta. I drömmen om att alltid hitta något bättre
finns också rädslan av och flykten från det som är sämre.
derna. Om staten dessutom slutade med att lämna ”walk
over” så fort ordet bostadspolitik nämns, skulle man
också kunna skapa en grundtrygghet i form av garantiregler för bostadsbyggandet som i sin tur skulle underlätta att bygga bostäder i fler områden och inte bara i
”gräddhylle-lägen.”
Boendekarriären som en pågående process har dessutom
underlättats av att den omfattande modernisering som
skett i gammal villabebyggelse och i innerstädernas
kärnor. En gång flyttade hushållen från dessa omoderna
hus för att få tillgång till alla moderniteter i förortsbebyggelsen. Men samhälleliga stödprogram i for av s k
ROT-bidrag, genomfördes ett omfattande ombyggnadsarbete som åter har gjort de gamla bostäderna moderna
och attraktiva. En ödets ironi är att det idag nästan inte
finns en krona av gemensamma skattemedel för upprustning, när miljonprogrammets bostäder fyller 40 år
och står inför ett omedelbart renoveringsbehov. Därmed
förstärks skillnaderna, när det som betraktas som socialt
sämre också har en reellt sämre standard.
Men allt detta kräver samarbete och en genomtänkt
samhällsplanering för integration. Vägen ut kan handla
om att ta fasta på Aristoteles ord genom att se till att
blanda olika upplåtelseformer och arkitektur. Egna hem,
bostadsrätter och hyresrätter bör byggas sida vid sida så
människor med olika bakgrund möts från början. I sådana områden möts barn med olika social bakgrund på
gården, på dagis och i skolan och växer upp tillsammans
i en naturlig integration.
Vägen ut måste planeras
Så hur ska vi komma ur denna negativa spiral, där
vi snart är på väg att poängsätta våra medmänniskor
efter vilket område de bor i? En vanlig statusmarkör
i sällskapslivet har varit frågan; Vad jobbar du med? I
storstäderna är det nu lika vanligt att fråga; Och var bor
du nånstans då?
Vägen ut ur den process som stärker segregationen är
inte enkel. Integrationsprojekt efter integrationsprojekt
har genomförts i många av miljonprogrammets bostadsområden, men effekterna men effekterna har inte varit
påtagliga. Något genombrott som vänder utvecklingen
har inte skett. I stället kommer nya rapporter som visar
att antalet bostadsområden som kan förknippas med
begreppet ”utanförskap” ökar.
Kan en målmedveten planering för ökad blandning
av olika boendeformer vara en väg ut ur den negativa
spiralen? I dag är det marknadskrafterna som styr byggande och boendeplanering. Ordet samhällsplanering
förekommer nästan inte längre. Svårigheterna att följa
Aristoteles kunskaper är stora eftersom det har varit näst
intill omöjligt att bygga till rimliga kostnader så att alla
får råd att bo tillsammans.
Här måste det till ett samhällskontrakt med en medveten
strävan från alla aktörer att jobba för ett gemensamt mål
att bygga bostäder till rimliga kostnader. Med en medveten samhällsplanering kan det bli möjligt för kommuner
och stat att sälja sin mark för bostadsbyggande till lägre
kostnader. Med intensiva dopningskontroller kan man
hålla byggkartellerna i schack för att sänka byggkostna-
När nya bostäder byggs i befintliga områden borde det
ingå som en obligatorisk planeringsförutsättning att
man bygger med upplåtelseform som är minst representerad tidigare. I hyreshusområden bör man eftersträva
att bygga villor och i villaområdena bör det byggas
hyresrätter. En sådan tanke kan stöta på motstånd i det
enskilda fallet, men det finns inget annat sätt om vi på
allvar vill medverka till att skapa boendemiljöer som
skapar integration.
Och integration är inget självändamål. Det är nödvändigt för tillväxten. På 50-talet genomfördes en utbildningsreform som syftade till att ge alla barn samma
förutsättningar i livet, men som också ledde till att man
tog till vara en stor begåvningsreserv som bidrog till
att utveckla näringslivet och tillväxten. På 60-talet gick
allt fler kvinnor ut på arbetsmarknaden och bidrog till
fortsatt tillväxt. Idag finns det en stor begåvningsreserv
bland många invandrare som står outnyttjad på grund av
att integrationen inte har lyckats.
Kan Aristoteles lära oss hur vi på 200-talet bygger samhällen med organisk utveckling som främjar integration
och tillväxt?
Det är i boendet vi tydligast kan se segregationens effekter och uttryck. I boendet kan vi se hur väl – eller illa
- ett samhälle har lyckats skapa välfärd och trygghet för
var och en.
Det är livsavgörande att ha någonstans att bo – någonstans som vi kallar vårt hem. Det skapar trygghet och
trygghet är viktigt för att vi ska utvecklas till fria och
självständiga människor som fullt ut kan bidra till och
få del av det goda livet. Utan någonstans att bo blir
det mycket svårt eller omöjligt att tillfredsställa andra
välfärdsbehov.
Vi bor väldigt olika. Och våra krav på boendet är också
olika. Boendet i Sverige skiljer sig markant från hur
18 – BOENDETS SAMBAND – ORÄTTVISA – DISKRIMINERING OCH FÖRDELNINGSPOLITIK
V Ä X J Ö S A M TA L E T 2 0 0 5
den fattigaste delen av jordens befolkning bor. Men det
skiljer också väldigt mycket hur vi bor i Sverige.
Att ha en ”fin adress” har stor betydelse för hur du blir
bemött. Det gäller såväl arbete som bostad. En arkitektfirma med kontoret i centralt läge uppfattas ofta
som bättre än ett som ligger mer perifert. En bostad på
Östermalm anses av många som finare än en som ligger
i Alby i Botkyrka.
Är det rimligt att det ser ut så här? Nej – naturligtvis
inte! Den här typen av stämpling och stigmatisering
leder till utanförskap för väldigt många. Det är det här
som är de yttre tecknen på segregation i boendet. Men
det är ju inte husen och bostäderna i sig som är orsaken
till att det blivit så här.
Boendesegregationen ser väldigt olika ut och den har
i regel många och sammansatta orsaker. Men det är
i boendet vi tydligast kan se segregationens effekter
och uttryck. I boendet kan vi se hur väl – eller illa - ett
samhälle har lyckats skapa välfärd och trygghet för var
och en.
Oavsett den är självvald eller påtvingad innebär den
att samhället inte har lyckats skapa det goda samhället
för alla sina medborgare. Var och hur vi bor lägger ofta
grunden till hur vi lyckas eller misslyckas att skaffa oss
utbildning och arbete. Och hur vi bor har avgörande
betydelse för barnens uppväxtvillkor och för familjers
möjligheter att skapa trygghet. Goda cirklar leder till fler
goda cirklar och onda cirklar till fler onda cirklar.
Segregationen har många olika ansikten. Vanligtvis
tänker vi på den etniska segregationen som innebär att
ett område i hög grad befolkas av människor med annat
etniskt ursprung än ”ursprungssvenskar”. Men vi bör
likaväl betrakta områden med en befolkning av huvudsakligen ”ursprungssvenskar” som segregerade.
Det finns dock en relativt stor enighet om att problemet med segregation handlar om resurssvaga hushålls
koncentration till vissa hus, kvarter, bostadsområden
eller kommundelar. Koncentrationen av låginkomsttagare och socialt utsatta i ett område kan jämföras med
områden där höginkomsttagare och socialt välanpassade
dominerar. Här kan vi jämföra Rågsved och Östermalm i
Stockholm. Men vi kan också se segregationens effekter
när vi jämför Malmö kommun med Vellinge kommun.
Segregationen kan också beskrivas genom att lägga
tonvikten på ett samhälles eller grannskaps etniska
sammansättning. Etnisk segregation kan beskrivas som
en spegling av socioekonomiska skillnader men måste
också ses i ljuset av en strukturell diskriminering i
samhället som leder till en etnisk segregation. Här kan vi
jämföra Hammarkullen och Långedrag i Göteborg. Men
vi kan också se skillnaderna i etnisk sammansättning när
vi jämför Botkyrka kommun med Lidingö kommun.
Vi blir allt äldre. Idag är knappt var femte person över
65 år. Om 25 år kommer var fjärde person att vara över
65. Mellan åren 2015 – 2030 beräknas antalet i åldersgruppen 80-89 år att öka med hela 65 procent. Samtidigt
vet vi att allt färre äldre får tillgång till särskilt boende
och andra stödinsatser i hemmet. Kommunerna satsar i
stället på ”kvarboende”, vilket i många fall innebär att
det endast är de allra mest behövande som får någon
vård och omsorg.
Olika former av seniorboende kan vara en bra lösning.
Men det är viktigt att även i det här fallet tänka på integrationsaspekterna. Yngre och äldre, barnfamiljer och
medelålders par, studenter och förvärvsarbetande – alla
bör kunna finna sin plats i våra bostadsområden. Därför
krävs det genomtänkta insatser och åtgärder för att öka
tillgängligheten i såväl nya hus och bostadsområden som
i den befintliga bebyggelsen.
Att bryta boendesegregationen innebär att vi måste skaffa oss strategier som leder till att vi kan motverka den
etniska och sociala segregationen. En allsidig hushållssammansättning i våra bostadsområden är ett effektivt
medel att nå sociala målsättningar. Vi bör därför inrikta
våra ansträngningar på att skapa förutsättningar för en
allsidig hushållssammansättning genom att t ex blanda
olika hustyper, upplåtelseformer och lägenhetsstorlekar.
För att vi ska lyckas bryta segregationens negativa spiraler krävs det att vi arbetar långsiktigt och kontinuerligt
med åtgärderna. Tillfälliga projekt kan ge oss kunskaper
och erfarenheter i detta arbete, men huvudinriktningen
måste alltid vara de långsiktiga insatserna. Det innebär också att åtgärder mot boendesegregationen inte
enbart kan koncentreras till att motverka segregationen i
nybyggda områden. Vi måste också bedriva ett aktivt utvecklingsarbete i de redan existerande bostadsområdena.
Bostadsmarknaden utmärks av en relativt stark stelhet.
Vi har de hus och lägenheter vi har. Men för att bryta
boendesegregationen måste vi inrikta åtgärder på att
bryta de negativa spiralerna. Det kan t ex ske genom
att kompletteringsbygga eller på annat sätt öka antalet
lägenheter av underrepresenterade upplåtelseformer.
Det behövs en större andel bostadsrätter och egnahem i
många av storstädernas förorter. Och det behövs fler hyreslägenheter i många kommuner där villabebyggelsen
är starkt dominerande.
Boendemiljön spelar roll för hur vi trivs med vårt
boende. Utformningen av grannskapet/kvarteret påverkar det sociala livet i området. Hur kontakterna mellan
människorna i grannskapet fungerar har betydelse för
vår hälsa och välbefinnande. En väl avgränsad gård kan
bli en social arena som bidrar till känslan av tillhörighet.
BOENDETS SAMBAND – ORÄTTVISA – DISKRIMINERING OCH FÖRDELNINGSPOLITIK – 19
V Ä X J Ö S A M TA L E T 2 0 0 5
Även estetiska värden såsom arkitekturens utformning
och bostädernas inre skönhetsvärden utgör en ofta uppskattad kvalitet och tillgång i boendet.
Men vi har också behov av en tydlig privat sfär. Det
är viktigt att såväl bostadsområdena som lägenheterna
ger utrymme för enskildhet och privat familjeliv. Den
fysiska omgivningen bör därför utformas så att den
förstärker individens/hushållets möjlighet att själv styra
nivån av social kontakt och närvaro.
Vi måste ta ökad hänsyn till krav på uthållig miljö i
såväl byggande som boende och förvaltning. Deponering, sopsortering och kompostering måste fungera.
Det behövs moderna miljöledningssystem med mål för
energianvändning, avfall, vatten och avlopp, byggmaterial och kemikalier. Och vi vet att vi måste arbeta mer
konsekvent och framsynt för att förhindra uppkomsten
av hygien- och allergiproblem i boende.
I staden finns det mycket betong och asfalt. Även
många innergårdar är gråa och trista. Men det går att
göra mycket mer av dessa. Gröna gårdar kan utvecklas
i gemenskap mellan de boende och behöver inte alltid
innebära stora investeringar och byggnationer. Och i en
sådan process är det inte bara gården som förbättras utan
också kontakten mellan alla dem som använder den.
Och vi bör tänka på att gården om möjligt bör innehålla
både utrymme för lek och gemenskap och för privat
avskildhet.
Det gäller också att skapa bättre stadsmiljöer. Det kan
ske genom att vi främjar gemenskap i fritidsmiljöer och
därigenom uppmuntrar till gemensamt ansvar och hänsyn till natur och miljö. Att ge fler människor tillgång till
koloniträdgårdar, fritidsträdgårdar, odlingslottsområden
eller motsvarande skapar mervärde i boendet och ger fler
chansen till en aktiv fritid nära naturen.
Vill vi på allvar göra något åt boendesegregationen
måste vi inrikta mycket av våra åtgärder på att skapa bostadsområden där kvarter och grannskap är relativt små.
Upplåtelseformerna bör växla genom att ett begränsat
antal lägenheter av en upplåtelseform närmast följs av
ett nytt kvarter med ett begränsat antal lägenheter av en
annan upplåtelseform. Så här har småstaden byggts i
tusentals år. Den har växt genom förtätning och dynamisk tillväxt från centrum och utåt efterhand som behov
av nya bostäder har uppstått. Det är också viktigt att
lägenheterna får en flexibel utformning så att de boende
ges stor frihet att utforma lägenheten efter sina behov.
Lägenhetstyper och lägenhetsstorlekar bör också blandas
för att få en så varierad hushållssammansättning som
möjligt.
Bostadsbristen leder till sämre välfärd för många hushåll
som har svårt att etablera sig på bostadsmarknaden, t ex
ungdomar och unga familjer. Många unga människor
har helt enkelt svårt att överhuvud få tag på en bostad.
Men bostadsbristen innebär också att många hushåll inte
får chansen att tillfredsställa nya behov. Många unga
familjer blir därför ofta kvar i alltför små lägenheter när
familjen växer. Äldre människor har svårare att hitta en
lämplig bostad när ohälsa och funktionshinder av olika
slag hämmar deras rörelsefrihet i bostaden.
Men bostadsbristen har också lett till att driva upp byggoch boendekostnaderna. De höga överlåtelsevärdena för
egnahem och bostadsrätter har gjort det svårt för hushåll
med normala inkomster att efterfråga den bostad som de
har behov av. Även nyproduktionen har under lång tid
präglats av höga och stigande kostnader och priser.
Om vi ska lyckas med kampen mot boendesegregationen måste vi arbeta brett. Vi måste se till helheten. Den
sociala bostadspolitiken som vi kände den är en bra
utgångspunkt, men vi måste också utveckla den så att
den passar in i dag och i framtiden. Utmaningen ligger
i att skapa det nya gröna folkhemmet. Det innebär att vi
genom att sätta den sociala, ekologiska och ekonomiska
uthålligheten i centrum vill åstadkomma ett levande och
integrerat samhälle för alla där olika upplåtelseformer
får verka under samma förutsättningar.
Bostäderna ska vara av god kvalitet och kunna tillfredsställa ett brett spektrum av hushåll. Att bygga bostäder
måste ses som ett medel att skapa sköna bostäder och
vackra miljöer. Vi har helt enkelt inte råda att bygga
dåligt och vi har ett stort ansvar att bygga och värna om
det goda livet.
Det är viktigt att bygga med funktion och ekonomi som
viktiga ledstjärnor. Att bygga dyrt och exklusivt är ofta
ingen konst. Även om det finns avskräckande exempel
även på sådant byggande som inte håller måttet vad gäller kvalitet och hållbarhet. Utmaningen ligger i att bygga
med arkitektoniska kvaliteter, bra material och ömsinthet om detaljerna och samtidigt bygga till kostnader
som gör boendet uppnåeligt för hushåll med normala
inkomster.
HSB har en stolt historia i de här avseendena. Trots
en kärv ekonomisk situation lyckades HSBs pionjärer
bygga hus och bostäder som var både praktiska, hållbara och vackra. Det var hus med många gånger unika
arkitektoniska kvaliteter som har stor attraktionskraft än
idag. Förutom att bygga bostäder som var ljusa, luftiga,
välutrustade och praktiska introducerade HSB en rad
nyheter som badrummet, sopnedkastet, tvättstugan och
barnstugan. Det var kvaliteter i boendet som snabbt
anammades och blev obligatoriska i alla bostäder och
bostadsområden.
Idag ställs nya krav och förutsättningarna är helt an-
20 – BOENDETS SAMBAND – ORÄTTVISA – DISKRIMINERING OCH FÖRDELNINGSPOLITIK
V Ä X J Ö S A M TA L E T 2 0 0 5
norlunda än under miljonprogrammets dagar. Vi är
medvetna om många av dessa nya krav och vi har en
rad kvalitetsprogram som ska tillfredsställa dessa krav.
Men vi vet samtidigt att många av de här kvaliteterna
ändå går förlorade under byggprocessens gång. Det är
många gånger svårt att diskutera och svårt att förmedla
vad vi vill åstadkomma. De inblandade konsulterna och
entreprenörerna drar åt olika håll. Var och en sköter sitt
och sin lilla del, men ingen tar ansvar för och värnar om
helheten.
Ska vi lyckas med att skapa framtidens goda boende
måste vi återta kunskapen om bostadens arkitektoniska
kvaliteter och kunskapen om skönhetens betydelse för
boendet. Vi måste helt enkelt åter skapa en helhetssyn på
bostadsbyggande och boende. Vi har ett ansvar inte bara
för bostadens kvalitet och utveckling utan också för våra
städers stadsrum och platser. Med kunskapen om bostadens omätbara värden kommer vi att kunna utveckla
nya kvaliteter i bostadsbyggandet. Med insikten om att
arkitektonisk kvalitet och trivsel avspeglar sig direkt i ett
långsiktigt ekonomiskt perspektiv kan vi bygga bostäder
för framtiden!
För att lyckas med detta måste vi bygga friskt och blandat!
Gun-Britt Mårtensson
December 2004
BOENDETS SAMBAND – ORÄTTVISA – DISKRIMINERING OCH FÖRDELNINGSPOLITIK – 21