EARTH SCIENCES CENTRE
GÖTEBORG UNIVERSITY
B375 2003
STRUKTURENS OCH VITTRINGENS
INFLYTANDE PÅ GRANITFORMER I ETT
LANDSKAP – WILSONS PROMONTORY,
VICTORIA, AUSTRALIEN
Eveliina Kakkinen
Department of Physical Geography
GÖTEBORG 2003
GÖTEBORGS UNIVERSITET
Institutionen för geovetenskaper
Naturgeografi
Geovetarcentrum
STRUKTURRENS OCH VITTRINGENS
INFLYTANDE PÅ GRANITFORMER I ETT
LANDSKAP – WILSONS PROMONTORY,
VICTORIA, AUSTRALIEN
Eveliina Kakkinen
ISSN 1400-3821
Postadress
Centre Geovetarcentrum
S-405 30 Göteborg
B375
Projektarbete
Göteborg 2003
Besöksadress
Geovetarcentrum
Guldhedsgatan 5A
Telefo
031-773 19 51
Telfax
031-773 19 86
Earth Sciences
Göteborg University
S-405 30 Göteborg
SWEDEN
Abstract
The influence by structure and weathering on granite forms in a landscape
– Wilsons Promontory, Victoria, Australia
Granite is very resistant to weathering as long as it does not contain any fissures. Fissures in
granite originate from the cooling of the magma during the orogenesis, from tectonics or
volcanism, which influences the structure of the granite. The study of the batholith in Wilsons
Promontory, Victoria, Australia shows that a structure of fissures in the area has a great
influence on the genesis of landforms. Deep weathering during the Mesozoic and tectonics
during late Cretaceous are the major causes to fissures, lineaments and faults, which controls
the topography in the area. The small fissures have shaped the boulders and results of the deep
weathering can be seen in the torformations. These are the most common weathering forms
found in a granite landscape. With the study of aerial photos of the selected area, faults and
lineaments can be seen. In this study these have been mapped and interpreted. A system of
fissures is of great importance for the genesis of landforms in granite. Lineaments and faults
control the topography and fissures control boulders and rocks, as the case at the beaches in
Wilsons Promontory. Deep weathering shapes the bedrock, which leads to the fact that it has a
form before stripping. Weathering in granite does also result in weathering forms like banking
and weathering pits.
A study of the system of the fissures and weathering has been made in Wilsons Promontory,
Victoria, Australia. An inventory of granite forms in the area was made and the most common
landforms were core stones and torformations. A description of the genesis, occurrence and
weathering has been put together in this paper. A Schmidt hammer has been used to get a
measurement of the extent of weathering in the granite. The results of the measurements show
that a higher content of hard minerals, such as quartz results in a higher shear strength in the
granite. Influence of wind and salt erosion results in lower R-values, which indicates a
weathered surface. The cliffs at the beaches are polished by the tide, as can be seen in higher
R-values. Interpretations of aerial photos have been made to study a large scaled structure of
faults and lineaments. Interpretations have also been made of the fissures in boulders and
rocks at the beaches at the south western coast and at the summit of Mt Oberon.
i
Sammanfattning
Granit är mycket motståndskraftigt mot vittring, så länge som den inte innehåller några
sprickor. Sprickor i granit uppstår bl.a. genom magmans avkylning vid bildningen av berg,
samt genom tektonik eller vulkanism. Detta resulterar i att granitens struktur redan vid
bildningen styrts av dessa processer. En undersökning av batoliten i Wilsons Promontory,
Victoria, Australien visar att en sprickstruktur i området har stor påverkan på utformningen av
landformerna. Djupvittring under mesozoikum och tektonik under sen krita ligger som grund
till områdets topografi och har orsakat sprickor, lineament och förkastningar. De mindre
sprickorna har utformat block och spår av djupvittring i området kan ses i form av
torformationer. Dessa är de vanligaste djupvittringsformerna funna i ett granitlandskap.
Genom studier av flygbilder kan förkastningar och lineament i marken urskiljas och i detta
arbete har dessa, i det utvalda undersökningsområdet, karterats och tolkats. Spricksystem sägs
vara av stor vikt vid bildningen av landformer i granit. Stora spricksystem styr topografin och
små spricksystem formar block och klippor, som vid stränderna i Wilsons Promontory.
Djupvittring formar berggrunden, vilken då redan innan strippning formats och block bildats.
I övrigt kan resultat av vittring orsaka former i granit uppstå som t.ex. bankning eller
vittringsgropar.
Undersökningar av spricksystem och vittring har genomförts i Wilsons Promontory, Victoria,
Australien. En inventering av granitformer och vittring i dessa gjordes, där kärnblock och
torformationer var de vanligast förekommande. En beskrivning av bildningssätt, förekomst
och vittringsgrad har sedan sammanställts i detta arbete. För att få ett mått på vittringen har
mätningar på graniten gjorts med hjälp av en Schmidthammare. Resultaten av mätningarna
visar på högre hållfasthet i granit med högre innehåll av hårda mineral, som t.ex. kvarts. Yttre
påverkan, som vind och saltvittring ses i form av lägre R-värden vid Schmidtmätningar, vilket
tyder på en mer vittrad yta. Klipporna vid stränderna var tidvattenslipade, vilket resulterade i
högre R-värden. Studier av flygbilder har gjorts för att kartera storskaliga spricksystem,
vidare har tolkningar av ett småskaligt spricksystem utifrån block och klippor utförts vid
stränderna på sydvästkusten och på toppen av Mt Oberon.
ii
Förord
Detta geomorfologiska arbete utgör en uppsats på 10 poäng i fördjupningskursen 41-60 poäng
i Geografi, höstterminen 2002 vid Institutionen för Naturvetenskaper, Göteborgs Universitet.
Fältundersökningarna till uppsatsen har genomförts i granitlandskapet Wilsons Promontory,
Victoria, Australien.
Jag vill tacka min handledare lektor Mats Olvmo för diskussioner och hjälp med att
sammanställa uppsatsen. Jag riktar även stor uppskattning till doktorand Kerstin Ericson som
gav mig handledning i fält i Australien. Vidare har hon varit till mycket stor hjälp vid
framställandet av uppsatsen. Jag vill även rikta min uppskattning till Graeme Baxter, parkvakt
vid Wilsons Promontory National Park som arrangerade mitt uppehälle i parken, gav mig den
information jag behövde samt såg till att mitt arbete där skulle bli det bästa möjliga. Tack
även till geolog Tamara Karner vid Wilsons Promontory National Park som tog sig tid för
diskussion om geologin i parken.
iii
Innehållsförteckning
1. Inledning
1.1 Granit – definition och egenskaper
1.2 Sprickor i granit – uppkomst
1.3 Sprickor i granit – betydelse för vittring och landskapsutveckling
1.4 Vittringens klimatberoende
1.5 Faktorer att beakta vid tolkning av granitlandskap
1.6 Syfte
1.7 Frågeställning
2. Områdesbeskrivning
2.1 Graniten i Wilsons Promontory
2.2 Geologi och utvecklingshistoria
2.3 Trappstegtopografi
2.4 Erosionsproblem
3. Metodik
3.1 Schmidthammaren
3.2 Felkällor
4. Resultat
4.1 Vittringsformer
4.1.1 Kärnblock
4.1.2 Torformationer och nubbins
4.1.3 Grusvittring
4.1.4 Tafoni och vindslipning
4.1.5 Vittringsgropar och saltvittring
4.1.6 Större vittringsformer
4.2 Schmidtmätningarna
4.2.1 Whisky Bay och Squeeky Beach
4.2.2 Picnic Bay
4.2.3 Mt Oberon
4.2.4 Sammanfattning av Schmidtmätningarna
4.3 Egna tolkningar av lineament och förkastningar
4.3.1 Topografi
4.3.2 Mindre spricksystem
5. Diskussion
5.1 Vittring
5.2 Djupvittring i Wilsons Promontory
5.3 Grusvittring
5.4 Sprickor
5.5 Lineament och förkastningar
5.6 Topografiska steg
6. Slutsatser
7. Referenser
iv
1
1
2
3
3
3
4
4
5
6
7
9
9
10
10
11
12
12
12
13
14
15
17
17
17
17
18
18
19
19
20
21
24
24
24
25
25
25
26
27
28
1 Inledning
1.1 Granit – definition och egenskaper
Ordet granit kommer från italienskans granulo, vilket står för en partikel eller ett korn. Granit
är en magmatisk djupbergart med en sammansättning som kan variera mycket, men utgörs
alltid av minst 10-40 % kvarts tillsammans med fältspat och glimmer. Enligt Twidale (1982)
består ca 15 % av berggrunden i världens kontinenter av granit och utgör en huvudsaklig
komponent i landmassornas sköldområden.
Granitens hårdhet är kopplad till dess sammansättning och särskilt till dess kvartsinnehåll.
Innehåller graniten höga andelar kalifältspat, plagioklas och biotit leder detta till en högre
vittringsbenägenhet. Undersökningar har visat att plagioklas och biotit är de mineral som först
påverkas av kemisk vittring (Twidale 1982). Vittingsbenägenheten styrs dock i hög grad även
av andra faktorer som inte är direkt kopplade till mineralogin eller den kemiska
sammansättningen.
Texturella skillnader har ibland avgörande betydelse för vittringens hastighet och förlopp.
Små skillnader i permeabilitet blir avgörande för vittringen. I en grovkornig granit är det
mycket lättare för vatten att tränga in i håligheter som uppstår mellan kristallerna. Vittring av
granit med mycket stora kristaller leder därför i många fall till att hela kristaller lossnar, vilket
medför att nya angreppsytor bildas och vittringen får ökad kraft (fig. 1). Är en granit istället
fin- medelkornig har vatten svårt att tränga in och orsaka vittring.
Figur 1. Till vänster ses grovkornig Xenolith Biotite Adamellite, norra Darby Saddle och till höger medelkornig
Leucogranite, Leonard Point, Wilsons Promontory (Wallis 1981).
Figure 1. To the left coarse grained Xenolith Biotite Adamellite, northern part of Darby Saddle and to the right fine
grained Leucogranite, Wilsons Promontory (Wallis 1981).
1.2 Sprickor i granit – uppkomst
Sprickorna i en granitkropp härstammar från magmans avkylning, från tryckavlastning,
tektonik eller vulkanism. När magman kyls av för att bilda granitmassan sker en
volymminskning, vilket leder till att spänningar uppstår. Dessa spänningar kan leda till att det
bildas sprickor i den nybildade graniten. Det är därmed sannolikt att det finns sprickor
anlagda i graniten redan vid bildningen. Sprickbildningen kan ske i olika skalor från
mikrosprickor mellan eller inom mineralkorn till stora regionala system.
Tektonisk aktivitet orsakad av de litosfäriska plattornas rörelse i förhållande till varandra
leder vanligen till att olika typer av spänningstillstånd uppstår i jordskorpan. Detta kan leda
till förkastningsrörelser och sprickbildning av olika typ. Eftersom granit är en bergart som
bildas på ett relativt stort djup i jordskorpan har en granitmassa ett visst spänningstillstånd
som beror på den tektoniska historien. Tektoniskt anlagda sprickor och spricksystem i
1
prekambrisk granitterräng har ofta anlagts i samband med granitens intrusion och därefter
återanvänts vid senare tektoniska händelse (Zheng 1999). Sprickmönstret i graniter är ofta
regelbundet beroende på granitens isotropiska egenskaper. Vanligt är rombiska, stegliknande
eller linsformade mönster (fig. 2).
När en granit genom vittring och erosion exponeras vid jordytan finns det således ett medärvt
mönster av spänningar i graniten. Den tryckavlastning som sker kan medföra att nya sprickor
bildas i graniten. Den mest kända typen av sådana sprickor är parallella med granitens
yttopografi och kallas bankningssprickor.
Figur 2. H. Cloos diagram visar de huvudsakliga spricksystemen
funna i en batolit: c: tvärspricka; l: longitudinella sprickor; f:
planliggande sprickor, varav några är dragplan; apl-c och apl-p,
aplitiska diken; linjär flytstruktur; r: klyfta; h: hardway (Twidale 1982).
Figure 2. Cloo’s diagram showing the main structures in a batholit:
cross joints; l: longitudinal joints; f: flat-lying faults some of which are
planes of stretching; apl-c and apl-p, aplitic dikes; dashes, linear flow
structure; r: rift; h: hardway (Twidale 1982).
1.3 Sprickor i granit – betydelse för vittring och landskapsutveckling
Genom granitens låga porositet och permeabilitet kontrolleras vittringen av granitmassiv i hög
grad av sprickigheten (Campbell & Twidale 1995). Vidare beskriver de sprickor som
vittringsavenyer i berg. Partier av granitområden som är kompakta och sprickfattiga står i
stark kontrast till sprickrika delar där vatten lätt kan tränga in och olika vittringsprocesser kan
bryta ner berget. Därmed är alla sprickor från mycket små sprickor, på mikronivå, till
storskaliga regionala sprickmönster av stor betydelse vad gäller granitens vittring och
granitlandskapets utveckling.
Studier av sambandet mellan berggrundens strukturer och landformer har en lång tradition i
Sverige (Ljungner 1927-30, Björnsson 1937, Rudberg 1973). Tidiga studier fokuserades i
huvudsak till att förklara vilka strukturer som är av betydelse för landformerna. I senare
arbeten har strukturernas betydelse för styrning av olika processer, framförallt djupvittring,
varit ett centralt tema (t.ex. Lidmar-Bergström 1995, Johansson 2000). Arbetena visar att
strukturstyrd djupvittring under olika geologiska skeden haft stor betydelse för
landformsutvecklingen inom den Baltiska skölden. Vidare pekar de på många landformer och
landskapstyper som är relaterade till djupvittring längs svaghetszoner i berggrunden. Exempel
på sådana landformer är block, branter och bergkullar (Lidmar-Bergström et al. 1997, Olvmo
1999, Olvmo & Johansson 2001), men även negativa former som dalgångar och
berggrundssänkor (Johansson et al. 2001).
Strukturer spelar således stor roll för landformer i granit. Hänsyn måste dock tas till det
förhållande att granit i viss utsträckning vittrar olika beroende på dess sammansättning. Är
innehållet av t.ex. biotit och plagioklas högt tenderar berget att vittra kraftigt. Denna typ av
2
berg uppvisar vanligen negativ relief och är ofta täckt av regolit. Är graniten däremot
motståndskraftig mot vittring bildar denna positiva relief (Hill 1996).
1.4 Vittringens klimatberoende
Förutom bergartsammansättningen och berggrundens struktur har vittringshastigheten och
vittringstypen betydelse för landformsutvecklingen. Båda dessa parametrar är klimatberoende
och latitudberoende förändringar i vittringsregim är känt inom jordmånslära (Strakow 1967).
Tillgång på markvatten liksom markvattenlösningarnas karaktär och temperatur styr
hastigheten och riktningen på vittringsreaktioner i marken. Det kan räknas med att kemisk
vittring i fukttropiska områden är ca fyra gånger så effektiv som i tempererade områden.
Tropisk vittring leder till omfattande urlakning med omvandling av lermineral som följd.
Torrområden utgör den andra extremen där den kemiska vittringen p.g.a. vattenbrist är
närmast obefintlig och mekanisk vittring genom insolationsvittring eller saltvittring är de
dominerande processerna (Thomas 1994). Tempererade områden befinner sig i ett
intermediärt läge mellan dessa extremer.
1.5 Faktorer att beakta vid tolkning av granitlandskap
För att förstå granitlandskapet måste hänsyn även tas till andra faktorer förutom de
strukturella, texturella och mineralogiska egenskaper som nämnts. Eftersom de flesta
exponerade granitområden är av mesozoisk ålder eller äldre är den geologiska historien
central för förståelsen av hur formerna utvecklats. De långa geologiska tidsrymder som
inbegrips i landformsutvecklingen i granitterräng innebär att hänsyn måste tas till bl.a.
isostatiska och eustatiska förändringar, plattektoniska rörelser och förändringar i klimatet.
Detta är avgörande för att få en uppfattning om när graniten exponerats, vilket klimat som rått
under exponeringstiden etc.
3
1.6 Syfte
Hill & Joyce (1995) har studerat djupvittringsprofiler och granitformer i Wilsons Promontory,
sydöstra Australien. Deras slutsats är att landformerna utvecklats genom djupvittring under
mesozoikum och senare erosion av vittringstäcket under tertiär. Genom att visa på ett tydligt
samband mellan storlek och kantighet på torbildningar och höjd över havet drar de slutsatsen
att en ca 300 m djup djupvittringsprofil existerat innan vittringstäcket slutligen eroderats bort.
De har även funnit att graniten genomskärs av ett antal stora förkastningar och lineament som
är avgörande för utsträckningen av de bergskedjor och dalgångar i NS och VNV-OSO
riktning som karaktäriserar topografin i Wilsons Promontory.
Syftet med detta arbete är att vidareutveckla Hills och Joyces undersökning genom att dels
beskriva olika granitformer och dels studera spricksystemets inverkan på uppkomsten av
granitformer i olika skalor inom detta område. Undersökningen av Wilsons Promontory
utgörs av två delar, där den första delen utgörs av en inventering av vittringsformerna och
lineamenten i graniten. Den andra delen utgörs av en studie av vittring av graniten i området,
vilket bl.a. studerats med hjälp av en Schmidthammare, vilken använts för att få ett mått på
vittringen i graniten.
1.7 Frågeställning
• Vilka landformer hittas vid en inventering av det utvalda undersökningsområdet och vad
spelar granitens mineralogiska sammansättning för roll vid bildningen av dessa?
•
Kan granitens olika sammansättning speglas i undersökningar med t.ex. en
Schmidthammare? Vilka faktorer har inverkan på vittringen i graniten?
•
Hur är sprickmönstret i undersökningsområdet relaterat till stora och mellanstora
landformer, t.ex. dalgångar, dräneringsmönster, bergkullar och block samt hur är det
relaterat till småformer av olika slag?
4
2 Områdesbeskrivning
Undersökningarna till arbetet har genomförts i Wilsons Promontory National Park, belägen i
Victoria på Australiens östkust, ca 230 km sydöst om Melbourne (fig. 3). Udden sträcker sig
ca 40 km från nord- till sydspets och är som bredast ca 25 km. Området utgörs av ett
granitlandskap som fläckvis är övertäckt med sedimentära bergarter. Graniten i Wilsons
Promontory tillhör den stora granitpluton som bildades för ca 380 miljoner år sedan och
vilken sträcker sig från norra delen av Wilsons Promontory ut till den nordöstra delen av
Tasmanien (Hill & Joyce 1995).
Glennie
Group
Figur 3. Karta över Wilsons Promontory med utvalda undersökningsområden utpekade i den
sydvästra delen av udden. TP (Tongue Point), LP (Leonard Point), PP (Pillar Point), NP (Norman
Point) och OP (Oberon Point), (omarbetning av Hill & Joyce 1995).
Figure 3. Map of Wilsons Promontory and the selected areas of interest in the south western part
of the promontory. TP (Tongue Point), LP (Leonard Point), PP (Pillar Point), NP (Norman Point)
and (Oberon Point), (after Hill & Joyce 1995).
Reliefen i Wilsons Promontory varierar kraftigt från nivå med havet upp till Mt Latrobe, som
med sina 754 m.ö.h. utgör uddens högsta punkt. I NS riktning sträcker sig bergskedjor, vilka i
mellersta och sydligaste delarna av udden avskärs av bergskedjor i VO riktning. Längs med
västkusten sträcker sig en bergrygg under vatten, vilken i vissa lägen framträder som
inselberg i form av Glennie Group.
Som undersökningsområde har den sydvästliga delen av udden valts ut (fig. 3). De undersökta
områdena utgörs av Tongue Point, Whisky Bay, Picnic Bay, Leonard Point, Squeeky Beach,
Pillar Point, Norman Bay, Norman Point, Oberon Bay samt Oberon Point. Österut mot land
studerades området till och med området strax öst om Mount Oberon.
I undersökningsområdet ligger granituddarna Leonard Point, Pillar Point, Norman Point samt
Oberon Point, i SV – NO riktning och skärmar av sandstränderna från varandra. De små
granituddarna är av relativt låg höjd, med Little Oberon på 200 m.ö.h. på Norman Point som
5
högsta punkt. På stränderna hittas stora granitblock och vidare hittas även torformationer,
intrusion av olika granitsorter, samt vittring i form av t.ex. tafoni, exfoliation och saltvittring.
I Wilsons Promontory ligger stora delar av granitmassan i dagen, men är på sina ställen,
förutom av vegetation, övertäckt med t.ex. sand eller annan bergart (fig. 4). Den nordvästra
delen av udden består av en sandackumulation, tombolo, kallad Yanakie Isthmus vilken
bildats och sammanlänkar udden med fastlandet.
Yanakie
Isthmus
Figur 4. Översiktskarta över Wilsons Promontory
som bl. a visar granit i dagen (efter Meagher &
Kohout 2001).
Figure 4. Principal map of Wilsons Promontory
showing exposed granite (after Meagher & Kohout
2001).
2.1 Graniten i Wilsons Promontory
I Wilsons Promontory har Wallis (1981) sorterat in graniten i sju olika delar; Promontory
Leucogranite, Xenolith Biotite Adamellite, Porphyric Biotite Adamellite, Glennie Cordierite
Adamellite, Biotite Adamellite, Sealers Cove Adamellite samt Singapore Granites. Graniterna
har delats in i olika grupper beroende på deras modala mineralogi, textur samt geokemi i det
massiva berget. Skillnaden i de olika graniterna ses i andelen procent av kalifältspat, biotit
och plagioklas. Granitens sammansättning och därmed även deras vittringsbenägenhet i
Wilsons Promontory är orsaken till topografin i området. Av de olika graniterna i området är
Leucogranite, Biotite Adamellite (B.A.) och Xenolith Biotite Adamellite (X.B.A.) de
vanligast förekommande. Sammansättningen i dessa skiljer sig något från s.k. vanlig granit
(tab. 1).
Tabell 1. Olika graniters sammansättning samt deras utbredning (Jackson 1970 & Hill 1996).
Table 1. The composition of different types of granite and their spread (Jackson 1970 & Hill 1996).
Kvarts
Granit (vanlig)
Promontory Leucogranite
Biotite Adamellite
Xenolith Biotite Adamellite
<40 %
<42 %
<45 %
<40 %
Kalifältspa
t
>38 %
<40 %
34 %
6
Plagioklas
Biotit
5-25 %
<17 %
>16 %
>25 %
<5%
4-10 %
>10 %
% av W.P´s yta
7%
35 %
13 %
Graniten i Wilsons Promontory består i huvudsak av en blekgrå, relativt grovkornig sort. Av
de ovannämnda är B.A. den mest utspridda och utgör 35 % av ytan på Wilsons Promontory.
Undersökningar till denna uppsats har i huvudsak gjorts på X.B.A., då den är den vanligast
förekommande graniten i det utvalda undersökningsområdet. X.B.A. är en ljusgrå grovkornig
granit som innehåller stora kristaller av kalifältspat och plagioklas, samt xenoliter. Xenoliter
beskrivs som fragment av främmande bergart och syns i graniten som mörka rundade inslag
(fig. 5). Wallis (1981) beskriver att graniten i Wilsons Promontory ser ut som ”plum
pudding”. Vid uppkomsten av graniten blev en basaltrik magmablandning kvar i graniten och
bildade xenoliterna. I en granit består dessa alltid av liknande storlek och form. En granit kan
utgöras av upp till 70 % av xenoliter.
Figur 5. Fotografi över Xenolith Biotite Adamellite på Squeeky Beach, Wilsons Promontory.
Figure 5. Photograph of Xenolith Biotite Adamellite at Squeeky Beach, Wilsons Promontory.
Anledningen till att graniten är grovkornig beror på att magman vid bildningen kylts av under
lång tid. Detta orsakar att magman kristalliseras långsamt, vilket resulterar i stora kristaller.
Särskilt kalifältspat- och plagioklaskristallerna är mycket stora, upp till ca 5 cm. I
undersökningsområdet finns även en fin- till medelkornig granitintrusion, som inte innehåller
xenoliter. Sammansättningen i graniten är densamma som för X.B.A., men magman till denna
granit har vid uppkomsten troligtvis istället kommit i kontakt med havet eller helt enkelt av
annan orsak kylts av mycket snabbt. På grund av den chockartade nedkylningen resulterade
det i en fin- medelkornig granit.
2.2 Geologi och utvecklingshistoria
Australien är en gammal kontinent där de äldsta bergarterna är prekambriska och framförallt
förekommer i de västra delarna av Australien. De delas in i tre huvudsakliga grupper; YilgarnKalgoorlie, Mosquito och Nullagine av vilken Mosquito huvudsakligen består av sedimentära
bergarter (King 1962). I den östra delen dominerar paleozoiska sediment- och
intrusivbergarter till vilka undersökningsområdets bergarter hör. Australien har varit nedisat
fyra gånger under de senaste miljoner åren. Forskare har kommit fram till att isarna smälte av
för ca 15 000 år sedan, vilket orsakade i havsnivåns höjning. Havsnivån är beräknad att ha
legat på samma nivå den gör idag under de senaste ca 6000 åren.
Graniten i Wilsons Promontory är en del av ett granitbälte som sträcker sig ca 500 km i längd
och 50 km i bredd från nordöstra delen av Tasmanien upp till norra delen av Wilsons
Promontory. Plutonen bildades i samband med bergskedjebildande processer under devon för
ca 400 miljoner år sedan (Wallis 1981). Vid magmans stelnande bildades en granitpluton,
vilken bildade landbryggan mellan Wilsons Promontory och Tasmanien. Bevis för denna
7
landbrygga visas bland annat i likheter i graniterna från nordöstra delarna av Tasmanien och
Wilsons Promontory. Batoliten lutar svagt åt öst och vid sidan av den ligger mesozoiska och
kenozoiska sediment från områdena Gippsland i nordost och Bass Basin i söder. Batoliten
avtäcktes under perm, bl.a. genom att området förkastades och höjdes upp (Hill et al. 1995).
Tektonisk stabilitet i Wilsons Promontory rådde under större delen av perm fram till mellersta
krita, vilket resulterade i ett paleoplan som utvecklades under trias och jura. Rester av detta
paleoplan hittas i de södra delarna av Wilsons Promontory. Det finns även rester i de centrala
delarna av inlandet och i områden vilka skyddats från vittring av höga toppar (Hill & Joyce
1995).
Undersökningsområdets morfologi idag är till stor del präglad av den djupvittring som ägde
rum under tidig krita, men även av de tektoniska rörelser som skett sedan mellersta krita (fig.
6b). Under äldre delen av krita utgjordes delar av Wilsons Promontory av ett mesozoiskt
peneplan (etch plain enligt Thomas 1994), med ett mäktigt vittringstäcke. Emellertid ledde de
tektoniska rörelserna med början i mellersta krita till erosion av vittringstäcket i upphöjda
delar av jordskorpan och resulterade i en mer varierande och dramatisk topografi. Alltsedan
krita har denudationen varit mer effektiv än vittringen, vilket orsakat fortsatt erosion av
vittringstäcket. De tektoniska rörelserna i Wilsons Promontory har varit aktiva från krita fram
till nutid (Etheridge 1988).
a.
b.
Figur 6. a. tidsskalan för de geologiska tidsperioderna samt b. en principskiss över landskapsutveckling
från sen mesozoikum och kenozoikum av Wilsons Promontory och de associerade händelserna i de
sedimentära lagren (efter Hill 1999).
Figure 6. a. timescale of the geological time periods and b. a sketch over the land evolution since late
Mesozoic and Cenozoic in Wilsons Promontory and the associated events in the sediments (after Hill
1999).
8
2.3 Trappstegstopografi
Wilsons Promontory domineras av en stegliknande topografi och Hill (1996) har studerat
detta och funnit exempel vid Mt Oberon, Pillar Point, vid västra sidan av toppen av Mt Bishop
samt vid sluttningarna vid Mt Ramsay och Mt Latrobe. Beroende på granitens
mineralsammansättning orsakar denna olika mängd innehåll av biotit och plagioklas i
graniten. Granit som innehåller stora mängder av lättvittrade mineraler tenderar att formas
mer än en mer motståndskraftig granit. Ett bergsområde med olika innehåll av granitsorter
vittrar därmed i olika grad. Granit med mycket biotit och plagioklas eroderar och återstoden
blir ovittrad, motståndskraftig granit vilket uppvisar den stegliknande topografin. Detta är
fallet vid Mt Bishop där en mer vittringsbenägen Enclave Biotite Adamellite innehåller en
intrusion av Promontory Leucogranite, vilket visas i den stegliknande topografin.
Vid Mt Ramsay och Mt Latrobe är stegen uppkomna genom att där finns finkornigt felsiskt
berg inom en grovkornig granit, vilket är mer motståndskraftigt mot vittring. Då den
grovkorniga graniten vittrar och eroderar prepareras den finkorniga graniten fram, vilket
resulterar i steg (fig. 7). Vidare har även mikrosprickor i graniten en betydelse för
uppkomsten av steg, då sprickor i granit orsakar kraftigare vittring (Hill 1996). Han förklarar
även den stegliknande topografins uppkomst som ett resultat av bergets uppsprickning, som
vid Mt Oberon. I vittringszonerna vittrar berget kraftigt, vittringstäcket eroderar, vilket
slutligen uppvisar en stegliknande form. Stegen är mellan 30-100 m höga, har vanligtvis en
lutning på 35˚ och överskrider sällan längder på 500 m. Stegen vid Mt Oberon kan beskrivas
som små domformationer, bornhardts, vilka separerats av hög uppsprickning (fig. 8) (Hill
1996).
Figur 7. De topografiska stegen på den södra ryggen
Figur 8. En skiss over de topografiska stegen på den
av Mt Ramsay (Hill 1996).
Västra ryggen av Mt Oberon (efter Wallis 1988).
Figure 7. The topographic steps on the southern
Figure 8. A sketch of the topographical steps on the
ridge of Mt Ramsay (Hill 1996).
western ridge of Mt Oberon (after Wallis 1988).
2.4 Erosionsproblem
Wilsons Promontory är utsatt för kraftig erosion, vilket parkvakterna försökt förhindra genom
att sätta upp plank som hinder för ytavrinningen och materialtransporten. Små diken har
grävts tvärs över gångstigarna i området för att leda bort regnvatten så snabbt som möjligt.
Lyckas man få vattnet att rinna i fårorna är därmed risken för erosion mindre. Försök till
förhindrandet av erosion görs även med hjälp av nät som läggs över bergväggarna. Försök har
även gjorts genom plantage av buskar och träd, vilkas rötter förhoppningsvis ska binda
marken. I Wilsons Promontory finns sanddyner och spridning av dessa förhindras genom
återplantage av jordbindande växter. Vissa områden är starkt påverkade av vandringsdyner,
vilka dränker stora områden med sand.
9
3 Metodik
Fältstudier och observationer har gjorts i Wilsons Promontory för att beskriva och tolka
vittringsformer i granitlandskapet. Områdena kring Tongue Point, Whisky Bay, Picnic Bay,
Leonard Point, Squeeky Beach, Pillar Point, Norman Bay, Norman Point, Oberon Bay samt
Oberon Point studerades och observationer av vittringsformer samt övriga former i graniten
gjordes. Vid Whisky Bay och Squeeky Beach sammanställdes klipporna och sprickorna i dem
i enkla kompasskartor. Avstånden beräknades på steglängden 0,8 m. För färdigställandet av
kompasskartorna användes ritprogrammet OCAD 7. I detta program har de handritade
kartorna skannats in och ritats rent.
En Schmidthammare har använts för att få ett mått på vittringen i området. Mätningar gjordes
på klipporna på stränderna Whisky Bay, Squeeky Beach och Picnic Bay samt på toppen av Mt
Oberon. Vid varje mätpunkt gjordes 10 mätningar, både i markhöjd och på ca 1-1, 5 m höjd.
Jordens dragningskraft leder till att icke horisontella mätningar får ett visst felvärde. Beroende
på i vilken vinkel instrumentet hölls i och för att få fram ett korrekt R-värde har vissa
korrigeringsvärden därmed fått dras ifrån eller läggas till det uppmätta R-värdet (tab. 2).
Tabell 2. Omvandligstabell för korrigering för mätvärdena då mätningarna inte utförts horisontellt (Ericson 2003).
Table 2. Table of correction of the Schmidt hammer R-values for non-horizontal measurements (Ericson 2003).
R-värde
10
20
30
40
50
60
>70
Korrigering av lutningsvinkel
+90º Uppifrån +45º
-5,4
-4,7
-3,9
-3,1
-2,3
-1,5
-3,5
-3,1
-2,6
-2,1
-1,6
-1,1
Korrigering av lutningsvinkel
-45º Nedifrån
-90º
+2,4
+3,2
+2,5
+3,4
+2,3
+3,1
+2,0
+2,7
+1,6
+2,2
+1,3
+1,7
+1,1
+0,9
Stereoskop och flygfotografier har använts för att studera sprickor, lineament och
förkastningar i det utvalda området. Under studien ritades förkastningslinjerna ut och
sammanställdes i en karta. Flygfotografierna till studien, från år 1941 samt 1972, lånades ut
av personalen på Information Centre i Tidal River, Wilsons Promontory National Park.
3.1 Schmidthammaren
Instrumentet konstruerades av Ernst Schmidt år 1948 och tillverkades för att undersöka
hållfastheten i betongkonstruktioner. Under de senaste 30 åren har även geologer påbörjat en
användning av hammaren bl.a. för att kunna få ett mått på vittring i berg. Vid användandet
mäter instrumentet storleken av återstudsen från en kontrollerad stöt mot bergväggen. Hur stor
återstudsen är vittnar om bergets hårdhet och struktur (Sjöberg & Broadbent 1991). Under
mätningarna fås ett R-värde på mellan 10-100 fram och dessa resultat måste bearbetas,
eftersom icke horisontella mätningar ger vissa felvärden. Då mätningen inte tas horisontellt
påverkar jordens dragningskraft resultaten, vilket då leder till att man måste antingen lägga till
eller dra ifrån ett visst korrigeringsvärde (tab. 2).
Vanligtvis erhålls för låga R-värden vid mätningarna, vilket beror på att hammaren slår
sönder lösmaterial som legat på mätpunkten. Eftersom lösmaterial orsakar en dämpning av
hammarslaget, blir R-värdet för den mätpunkten felaktigt. Utförs mätningen direkt på t.ex.
kvartskorn eller kalifältspatkorn kan medelvärdena för R-värdena för mätpunkterna istället bli
för höga. Under mätningarna finns det därmed ett antal felkällor som man måste ta hänsyn till.
För att få så korrekta mätningar som möjligt måste man se till att mätningarna inte tas
10
närmare än 6 cm från bergskant eller spricka. Görs detta ökar risken för allt för låga R-värden.
Bergytan som mätningarna ska utföras på måste rengöras från löst material och eventuella
lavar, eftersom för låga R-värden fås ifall mätningarna utförs på lav eller grus. För att ett
trovärdigt resultat ska kunnas fås fram, måste mellan 10-15 mätningar göras på samma
mätpunkt. Därefter dras ett medelvärde av R-värdena. Mätningarna bör genomföras inom en
yta på ca 2-3 dm², för att ett så representativt värde som möjligt ska kunna fås för varje utvald
mätpunkt. Det är även viktigt att notera i vilken vinkel hammaren hålls i under mätningarna,
för att eventuella korrigeringar av R-värdena ska kunna genomföras (Day & Goudie 1977).
3.2 Felkällor
Graniten i undersökningsområdet är relativt grovkornig. Vissa kristaller av t.ex. kalifältspat
eller plagioklas är i jämförelse mycket stora. Under mätningarna med Schmidthammaren kan
därmed mätningar rakt på en sådan kristall ha gjorts. Försök till att undvika detta har till
största möjliga mån gjorts, men det krävs ändå att detta has i åtanke vid en tolkning av
resultaten. I och med att mätningar kan ha utförts på kristaller, har detta orsakat en höjning av
medelvärdet för R-värdet för just den mätpunkten. Mätningar med Schmidthammare har även
vidare försvårats genom att det vuxit lav och musslor på block och klippor, vilket resulterar i
en dämpning av hammarslaget och orsakar ett lägre R-värde.
Det kan även diskuteras ifall lösmaterial bör tas bort från mätpunkten eller ej. Allteftersom
berg vittrar bildas lösmaterial, därmed är gruset en del av den mätpunktens karakteristika. Då
lösmaterial ses som en felkälla vid mätningar med Schmidthammare bör ytan ändå rengöras,
eftersom hammaren på felaktigt vis studsar vid mätningar på lösmaterial i och med att
isättningsytan inte är plan.
En kompass anpassad för användning på norra halvklotet användes vid tillverkandet av
kompasskartorna vid Whisky Bay och Squeeky Beach. Då kompassen inte var tillämpad för
södra halvklotet, hade kompassnålen en tendens att stegra sig. Detta berodde på att kompassen
var tvungen att kompensera för det mycket långa avståndet till den magnetiska nordpolen. För
att inte kompassnålen skulle fastna i kompasshuset var kompassen tvungen att hållas i en viss
vinkel. Därmed måste detta räknas med som en eventuell felkälla. För att felkällan skulle bli
så liten som möjligt, gjordes mätningarna av samma person och på liknande sätt vid samtliga
tillfällen.
11
4. Resultat
En inventering av vittringsformer, mätningar med Schmidthammare tagits för att få ett mått
på bergets hårdhet, samt en studie av sprickor, lineament och förkastningar har gjorts.
Resultatet av detta har därmed delats in i tre delar; beskrivning, placering och utseende av
vittringsformerna i Wilsons Promontory, mätningarna med Schmidthammaren samt egna
tolkningar av lineament och förkastningar. Syftet till den ovannämnda ordningen är att det
ansågs lämpligt att gå från relativt små former i och med vittringsformerna, vidare till
mätningar på vittringen av dessa för att slutligen ta upp stora landformer orsakat av lineament
och förkastningar.
4.1 Vittringsformer
Under mellersta krita har vittringstäcket denuderat, vilket resulterat i en början av
vittringsprocesserna. I och med frameroderandet av berg exponeras det för vittring som
resulterat i t.ex. tafoni eller saltvittring. Denna typ av vittring hittas främst vid kustnära
lokaler och har i undersökningsområdet Wilsons Promontory troligtvis format klipporna
sedan holocen.
I Wilsons Promontory täcks stora delar av graniten av vegetation, vilket försvårar tolkningen
av granitlandskapet. Dock kan klippor, torer och spricksystem studeras vid kusterna samt på
vissa lokaler på bergen. Utbildandet av granitformer påverkas av en rad samverkande
faktorer. Granitens sammansättning och därmed även deras vittringsbenägenhet i området är
orsak till topografin samt vittringsformerna i Wilsons Promontory. Vittringsformerna har
delats upp i strukturstyrda vittringsformer och de som bildats av vanlig fysisk vittring. De
vittringformer i Wilsons Promontory som inte är strukturstyrda har uppkommit bl.a. genom
vindslipning eller kemisk vittring. Dessa vittringsformer är relativt små och hittas endast på
vissa block och klippor i området.
4.1.1 Kärnblock
Kärnblock är den mest utbredda och vanligast förekommande vittringsformen hittad i
granitlandskap (fig. 9). Dessa block finns ofta nära under eller på landytan. Formen av
blocken bildas under mark, då graniten är uppsprucken och vatten kan tränga in i sprickorna.
Ju längre ner i marken de finns desto mer kantiga och större är blocken (Twidale 1982). Detta
beror bl.a. på frånvaron av havets inverkan till slipning. Kärnblock har efter frameroderandet
utsatts för fysisk vittring såsom påverkan av vind och regn. De har även kunnat utsättas för
kemisk vittring, vilken kunnat forma klipporna bl.a. genom att bilda tafoni.
Block av varierande storlek observerades i undersökningsområdet. På stränderna låg många
tillsammans och på slätterna kunde man hitta enstaka mycket stora block. Block och stenar på
en högre altitud i landskapet har inte samma utseende som de kustnära. De kustnära blocken
är mer slipade, av bl.a. havsvindar och tidvatten, medan block på högre altitud har en råare
yta.
12
Figur 9. Fotografi över X.B.A. block på Whisky Bay,
Wilsons Promontory.
Figure 9. Photograph of X.B.A. rocks at Whisky Bay,
Wilsons Promontory.
4.1.2 Torformationer och nubbins
Torer är ett resultat av djupvittring. Området Wilsons Promontory har djupvittrat sedan
mesozoikum och många spår av detta kan hittas. Djupvittring äger främst rum längs
förkastningar eller sprickor i berget. Detta beror i granitberg huvudsakligen på den stora
kontrasten i permeabilitet i berget beroende på ifall den är uppsprucken eller ej (Twidale
1982). I en djupvittringsprofil bildas sprickor, i vilka vatten kan tränga ner. När det vittrade
materialet sedan eroderar kvarstår kärnblock, vilka efter strippning av djupvittringsprofilen
framstår som torer. Torer utvecklas som bäst där sprickorna i graniten bildar små fickor och
mellanrum, utan att vara för breda så att vatten kommer in och vittrar all granit (Hill 1994).
Därmed är torbildningar starkt påverkade av strukturen i graniten.
Ju djupare ner i den gamla djupvittringsprofilen blocken legat, desto större och kantigare är
de. Ju högre upp de ligger i profilen, desto längre tid har de varit utsatta för exponering (fig.
10). Torerna är därmed med ökad altitud mindre i storlek och kantighet. I sin undersökning
av torer kom Hill och Joyce (1995) fram till att dessa minskade i storlek och kantighet ju
högre upp i landskapet de låg. På ca 100 m höjd över havet var torerna relativt kantiga och
stora, men med ökad altitud minskade alltså deras storlek och bestod på ca 400 meters höjd
endast av små runda kärnblock (fig. 11). Hill, Ollier och Joyce (1995) har studerat torer och
eventuell förändring i storlek med ökad altitud. Resultatet blev en generell minskning av
storlek och kantighet med ökad höjd. Detta kunde tydligt ses i det utvalda
undersökningsområdet, torerna högt upp på ett berg är små och med runda block medan de
strandnära torerna är stora och kantiga. Torerna i Wilsons Promontory vittnar om att där
funnits en djupvittringsprofil som varit ca 300 m djup.
13
Figur 10. Karakteristika och struktur i en typisk
djupvittringprofil i granit (efter Ollier 1984).
Figure 10. Characteristics of a deep weathering
profile in granite (after Ollier 1984).
Figur 11. Torstorlek och kantighet i relation till skillnader
i altitud (Hill & Joyce 1996).
Figure 11. Differences in tor size and angularity due to
changes in altitude (Hill & Joyce 1996).
Väl utvecklade torformer kunde studeras bl.a. vid Whisky Bay. Dessa fanns i varierande
storlek med de största bestående av stora kantiga block ca 3-4 m breda och 5 meter höga och
de minsta torerna var knappt en och en halv meter höga.
Nubbins har sitt ursprung i gamla domer, vilka spruckit upp, vittrat och slutligen resulterat i
små block (Twidale 1982), vilka även kan förekomma som utlöpare av stora torbildningar. I
Wilsons Promontory ligger välrundade nubbins, 0,5-1,5 m Ø, utspridda på bergstoppar och på
bergsryggarna. Anledningen till att nubbins är mindre och rundare än torer resulteras av högre
altitud, högre placering i djupvittringsprofilen och har därmed hunnit vittra under mycket
längre tid än torer vilka hittas på stränderna.
4.1.3 Grusvittring
I Wilsons Promontory kan exempel på kaolinvittring ses. Detta uppstår då vissa mineral
urlakas ur berget. För denna process krävs varmt och fuktigt klimat och därför har
kaolinvittring i huvudsak bildats under paleozoikum. Då en kemisk reaktion mellan vatten och
salter sker, kallas denna hydrolys, under vilken t.ex. fältspat utgör salter och svaga syror.
Dessa reagerar med vatten och löser upp silikatsyror samt sekundära mineraler som leror. I
brottet i Wilsons Promontory har troligtvis plagioklas och kalifältspat reagerat med vatten
vilket bildat en kaolin samt vissa lösningar (Chamley 1989).
14
Figur 12. Fotografi över grusvittring intill vägen upp till Mt Oberon,
Wilsons Promontory.
Figure 12. Photograph of gravel weathering by the road to Mt
Oberon, Wilsons Promontory.
En grusvittrad bergvägg (fig. 12) ligger längs den SV flanken på Mt Oberon. Den exponerade
djupvittrade delen är ca 15 m hög och sträcker sig i en halvcirkel på ca 100 m. Högst upp på
bergväggen hittas spår av leromvandling, eventuell kaolinvittring. Bergssidan är ljusgul i
färgen med färgvariation från vit till orange, beroende på mineralinnehåll. Då den djupvittrade
profilen exponerades för fluvial erosion bildades regnfåror som har fördjupat vittringsvägarna.
Nät har lagts ut på delar av bergväggarna för att hindra ytterligare bakåtskridande erosion. Där
regnfårorna på bergssidan är som störst är det vittrade materialet helt vitt, små fraktioner av
kalifältspat och kvarts kan urskiljas. På andra delar av bergkullen är bergssidan mer orange
vilket vittnar om en vittrad granit. På sina ställen kan kärnblock av granit med mindre
vittringshud ses. Dessa block är ca 1,5-2 m breda och hittas både i bergväggen samt uppe på
bergkullen.
Grusvittringsprofiler förekommer rikligt i vägskärningarna längs landsvägen i Wilsons
Promontory samt längs vägen upp till Mt Oberon. Graniten har störts i och med
framsprängandet av vägen, vilket därmed resulterat i en onaturligt kraftig vittring. När man
har sprängt har en mängd sprickor i marken uppstått, berget har blivit exponerat och en
ovanligt kraftig vittring kunnat ta vid.
4.1.4 Tafoni och vindslipning
Tafonivittring förekommer ofta i kustnära områden med hög luftfuktighet. Då fukt kommer in
i berget påbörjas en vittringsprocess som kan bilda håligheter, kallat tafoni. Studier har gjorts
på tafoni och resultaten visar att det finns ett mikroklimat i tafoni, vilket är mer stabilt än det
utanför. Luften är konstant fuktig i berget, vilket leder till att berget luckras upp, spricker och
exfolierar (Twidale 1982).
I Wilsons Promontory förekommer tafoni i alla storlekar från små håligheter, 0,5-5 cm Ø till
flera meter stora kaviteter. Denna vittring hittas bland annat på Whisky Bay, där tafoni på ca 1
m bred och 0,5 m hög klippa hittades. Tecken på vindslipning kunde urskiljas på klipporna,
särskilt då på xenoliterna (fig. 13).
15
Xenoliter
Figur 13. Fotografi på tafoni på xenolit, Whisky Bay, Wilsons Promontory.
Figure 13. Photograph of tafone on xenolith, Whisky Bay, Wilsons
Promontory.
Många av xenoliterna är urgröpta orsakat av en mängd småtafoni kallade alveoler (Twidale
1982). Alveolerna på klipporna vid t.ex. Whisky Bay har en oregelbunden form och skiljer sig
utseendemässigt åt från de gropar, vid klipporna i Squeeky Beach, som är orsakade av
saltvittring med högre ytråhet.
Den mest utmärkande och största formen av tafoni i Wilsons Promontory hittas på Cleft
Island, även kallad the Skull Rock (fig. 14). Öns nordsida utgörs av en urgröpning som är ca
60 m hög och uppemot 100 m bred.
Tafoni
Figur 14. Fotografi av Cleft Island, Wilsons Promontory. Tafoni på ön är ca
60x100 m.
Figure 14. Photograph of Cleft Island, Wilsons Promontory. Tafone is about
60x100 m.
Överytorna på Mt Oberon är utsatta för kraftig vinderosion. Vinden på toppen av berget är
mycket stark och den dominerande vindriktningen SO. Som ett resultat av den konstanta
exponeringen för vind har små håligheter i tunnelform bildats i riktning mot vindriktningen.
Tolkningen att de uppkommit genom vind gjordes. På toppen fanns inget lösmaterial, trots att
ett antal vittringsgropar kunde hittas. Därigenom finns ytterligare bevis för att vinden påverkat
området
4.1.5 Vittringsgropar och saltvittring
16
I undersökningsområdet finns ett antal vittringsgropar på berghällarna och på blocken. På Mt
Oberon finns inget lösmaterial i vittringsgroparna, vilket troligtvis transporterats bort av den
starka vinden. På ett antal block vid Whisky Bay hittas saltvittring. Beroende på hur blocken
står i förhållande till havet och vindarna är de mer eller mindre angripna. Salt fräter sönder de
kemiska bindningarna i mineralerna, vilket slutligen orsakar att berget eller klippan vittrar. På
klipporna på stränderna kunde resultat av saltvittring skådas. Beroende på hur klipporna låg i
relation till havet samt vindriktning var framfarten av vittringen olika. Vid Whisky Bay
hittades några klippväggar vilka var angripna av salt, samtidigt som många klippor inte visade
några som helst tecken på saltvittring.
4.1.6 Större vittringsformer
Då vittringstäcket denuderat har bankning genom tryckavlastning uppstått. Detta kan bland
annat studeras vid sluttningen vid Norman Point där bra exempel på storskalig exfoliation kan
ses (fig. 15). Inget spricksystem kan urskiljas på Little Oberon, då bergkullen är väldigt jämn,
vilket just är orsakat av bankningen.
Exfoliation
Figur15. Fotografi på nedrasat bankningsplan vid Norman Bay, Wilsons Promontory. Pilen
indikerar exfoliation.
Figure 15. Photograph of a collapsed sheet plain at Norman Bay, Wilsons Promontory. The arrow
indicates exfoliation.
4.2 Schmidtmätningarna
För att ett mått på vittringen i området ska kunna fås har en Schmidthammare använts vid
undersökningen. Mätningarna genomfördes på granitklippor vid Whisky Bay, Squeeky
Beach, Picnic Bay samt på toppen av Mt Oberon. Klipporna vid Whisky Bay samt Squeeky
Beach slipas dagligen av tidvattnet, vilket även kan ses i resultaten av mätningarna.
4.2.1 Whisky Bay och Squeeky Beach
Graniten vid klipporna och blocken är relativt grov och utgörs av X.B.A. Mätpunkterna i
markhöjd vid Whisky Bay och Squeeky Beach är tydligt påverkade av tidvattnet. Visserligen
steg inte tidvattnet lika högt vid Squeeky Beach så påverkan på klipporna idag är inte lika
stark som vid Whisky Bay. Mätpunkterna lågt ner på klipporna var p.g.a. vattnet renspolade
från lav. De var även genom slipning släta, vilket resulterade i högre R-värden. Vid ca 70 %
av mätningarna visar resultaten på högre R-värden lågt ner på en klippa jämfört med högre
upp. Detta bevisar den slipande påverkan tidvattnet har på klipporna (fig. 16). Då R-värdet
blivit lägre långt ner på klippan, beror detta på att klippan utsatts för annan vittring än endast
tidvattenerosion. Vid ett antal mätpunkter kunde t.ex. exfoliation av bergytan ses, vilket
resulterar i att R-värdet p.g.a. vittringen blir lågt.
17
Högt upp på klipporna är ytan grov, kraftigt vittrad och övervuxen av bl.a. lav och musslor.
Vidare var även vissa klippor saltangripna. Graniten vid de undersökta stränderna består av
stora kristaller av bl.a. kalifältspat och kvart. Då R-värdena vid dessa mätpunkter blivit höga
är detta förmodligen ett resultat av att vissa mätningar genomförts på kristaller, vilket höjt
medelvärdet på R-värdet.
60
50
R-värde
40
Låg nivå
30
Hög nivå
20
10
0
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
Mätpunkter
Figur 16. Diagram över R-värden vid Whisky Bay (mätpunkt 1-9) och Squeeky Beach
(mätpunkt 10-17).
Figure 16. Diagram of the R-values at Whisky Bay (measures 1-9) and Squeeky Beach
(measures 10-17).
4.2.2 Picnic Bay
Graniten vid Picnic Bay består av Leucogranite med intrusioner av granatförande granit.
Denna var till skillnad från den grovkorniga X.B.A. ganska fin- till medelkornig. Mätningarna
vid Picnic Bay genomfördes på klippor en bit in på land, närmare havet, på klippor av
granatförande granit samt på klippor intill vattenbrynet. Ingen direkt skillnad på vittringen i
graniten ses beroende på vart mätningarna utfördes. Den enda större skillnaden i R-värdena
ses i den granatförande graniten (tab. 3).
Tabell 3. R-värden från mätningar med Schmidthammare vid Picnic Bay.
Table 3. R-values from measurements with the Schmidt hammer at Picnic Bay.
Klippor på land
Närmare havet
Granatförande granit
Vid vattenbrynet
35,92
36,51
31,19
36,46
4.2.3 Mt Oberon
Toppen av Mt Oberon består av en medelkornig porfyrisk Leucogranit. Ytan där är relativt
jämn, orsakat av vindslipning. Ett spricksystem finns i området, vilket lättast ses från
flygbilder. Spricksystemet syns därmed inte morfologiskt. Mätningar gjordes på toppen av Mt
Oberon, för att se ifall där fanns några skillnader på R-värdena jämfört med de mätningar
utförda på stränderna. Mätningar på Mt Oberon gjordes på en bergssida vid toppen. Orsakat
av kraftig vind på toppen av berget var ytan väldigt jämn och fin. Mätningar vid två olika
mätpunkter uppe på toppen gjordes. Den ena fick ett högre värde och den andra lite lägre,
orsakat av olika vittringsgrad (tab. 4).
18
Tabell 4. R-värden från mätningar med Schmidthammare vid Mt Oberon.
Table 4. R-values from measurements with the Schmidt hammer at Mt Oberon.
På bergssida innan
höjden
51,7
Mätpunkt på höjden
Mätpunkt på höjden
53,3
44,74
4.2.4 Sammanfattning av Schmidtmätningarna
Schmidtmätningarna vid de fyra olika mätplatserna resulterade bl.a. i stora likheter mellan
mätningarna vid Whisky Bay och Squeeky Beach, skillnader i R-värde mellan
tidvattenslipade klippor på stränderna och höjden på Mt Oberon, samt skillnader i vilken sorts
granit mätningarna utfördes på. Whisky Bay och Squeeky Beach består av X.B.A. granit,
Picnic Bay, liksom Mt Oberon, består av Leucogranit med skillnad att det vid Picnic Bay
finns en del granatförande granit.
4.3 Egna tolkningar av lineament och förkastningar
Under studien av Wilsons Promontory gjordes egna tolkningar av förkastningar och lineament
i det utvalda undersökningsområdet (fig. 17) (Wallis 1981). Förkastningarna gick i
riktningarna VNV-OSO, NS samt VSV-ONO och lineamenten sträckte sig i VO samt VSVONO riktning. Dräneringsmönstret följer till stor del förkastningslinjerna i
undersökningsområdet. Sänkan vid Oberon Bay har bildats av en stor vittringszon, vilken är
ett resultat av Oberon–Waterloo Bays Lineament. Förkastningen strax norr om Oberon–
Waterloo Bays Lineament har förskjutits något. Detta beror troligtvis på att tektonik efter
bildningen av förkastningen orsakat rörelser och instabilitet i marken, vilket resulterat i
förkastningens förskjutning.
Figur 17. Karta gjord efter flygbilder över lineament och förkastningar i
undersökningsområdet (markerat), Wilsons Promontory.
Figure 17. Map made from aerial photos showing lineaments and faults in the area of
interest (marked) for the survey, Wilsons Promontory.
19
4.3.1 Topografi
Topografin i området är relativt varierande och karakteriseras av bergskedjor, kullar, branter
och dalgångar, samt ett välutbildat dräneringssystem som kan kopplas ihop med
förkastningslinjerna. Förkastningarna och lineamenten i området hittas i sänkor och
dalgångar. Topografiskt kan detta ses i och med att Oberon-Waterloo Bays Lineament ligger i
en sänka som huvudsakligen består av sand och sumpmark (fig. 17). Förkastningen i NO
riktning strax norr om Oberon-Waterloo Bays Lineament är förskjuten och följer ett
lågområde utgjort av sumpmark. Förkastningen som ligger mellan Mt Latrobe och Mt Oberon
har bildat ett dalstråk i vilket ett dräneringssystem hittas. Här kan det tydligt urskiljas vissa
riktningar av bergskedjor, kullar och enstaka höjder (fig. 17).
Wilsons Promontory består av ett antal bergsryggar av granit vilka står som en kontrast till
lågområdena, vilka består av kenozoiska sediment. I mellersta delen av Wilsons Promontory
går en stor granitrygg i NS riktning. Denna rygg består av ett antal toppar, t.ex. Mt Vereker,
Mt Ramsay och Mt Boulder (fig. 18). Bergskedjan bryts dock av, mellan Mt Wilson och Mt
Boulder, genom Oberon–Waterloo Bays Lineament. I denna bergskedja ligger topparna på
över 500 m.ö.h., varav Mt Latrobe utgör uddens högsta punkt, 754 m.ö.h. Mellan topparna
går ett antal sadelryggar med toppar som Mt Bishop och Mt Leonard. I den NO delen av
udden sträcker sig en mindre rygg i N-S riktning. I denna höjer sig toppar som Mt Singapore
och Mt Roundback. Reliefen i området är därmed ganska varierande, med områden över 700
m.ö.h. till områden som ligger i havsnivå. Längs med den västra delen av udden, ca 5 km ut
från kusten, sträcker sig en bergskedja under vatten i NS riktning. Delar av denna sticker ovan
havsytan och ses i form av Glennie Group (fig. 18).
Figur 18. Karta över bergstopparna i Wilsons Promontory
samt en skiss över de största lineamenten och
förkastningarna (efter Wallis 1981)
Figure 18. Map over the peaks in Wilsons Promontory
and the major lineaments and faults (after Wallis 1981).
20
4.3.2 Mindre spricksystem
Utifrån flygbilderna tolkades även mindre spricksystem. Vid undersökningen studerades
särskilt graniten i dagen vid Mt Oberon (fig. 19). Resultatet visar ett spricksystem som
sträcker sig i ungefärlig NS riktning, samt i ONO-VSV riktning. Sprickstukturen i graniten på
Mt Oberon har sammanställts i rosdiagram (fig. 20). Sprickorna har delats in i 10º intervall.
Huvuddelen av sprickorna på Mt Oberon sträcker sig i NS riktning med ett litet antal
småsprickor i svag VO riktning.
Figur 19. Karta över Mt Oberon och sprickriktningen i graniten.
Figure 19. Map of Mt Oberon and the structures in the granite.
N
30 %
20 %
10 %
W
E
N=28
S
Figur 20. Diagram över sprickor på Mt Oberon. Sprickorna
indelade enligt en 10º intervall.
Figure 20. Diagram of the fractures on the summit of Mt
Oberon. Fractures divided by a 10º interval.
21
Efter en underökning av blocken vid stränderna Squeeky Beach och Whisky Bay hittades ett
system i sprickorna. Liknande riktningar togs ut vid samtliga undersökningar (fig. 21 & 22),
vilket förmodligen är ett resultat av att de bildats på samma sätt. Blocken har legat i en
djupvittringsprofil, strippats och under senare tid formats av vågor, vind och salt. Med hjälp
av en kompass togs riktningar ut under undersökningen av sprickor vid fem olika lokaler,
vilket gav ungefär samma resultat. Spricksystemet i området går i VNV-OSO samt ONOVSV riktning. Samma nordliga kompassriktning på ett spricksystem kunde tas utifrån
granitblocken längs med vägen upp till Mt Oberon, Mt Oberons topp, vid Squeeky Beach,
Picnic Bay samt vid Whisky Bays norra och södra strand.
Figur 21. Kompasskarta över klipporna i Squeeky Beach med
sprickriktningen utritad.
Figure 21. A compass map of the rocks at Squeeky Beach with the
direction of the structures.
Figur 22. Kompasskarta över klipporna i Whisky Bay med sprickriktning utritad.
22
Figure 22. A compass map of the rocks at Whisky Bay with the direction of the structure.
N
W
E
10 %
20 %
30 %
N=23
S
Figur 23. Diagram över sprickor i de kustnära blocken.
Sprickorna indelade enligt 10º intervall.
Figure 23. Diagram of the fractures in the rocks by the
coast. Fractures divided by a 10 º interval.
Gällande samtliga undersökta sprickor ses ett samband med sprickor i riktningarna ONOVSV och OSO-VNV (fig. 23). Sprickorna kustnära samt vid Mt Oberon går huvudsakligen i
VNV-OSO riktning. Vissa samband mellan sprickor kustnära och de stora lineamenten och
förkastningarna ses i riktningen ONO-VSV och samband mellan de senare och de på Mt
Oberon ses i svag VO riktning (tab. 5).
Tabell 5. Tabell över sprickorna och dess riktningar, kustnära, vid Mt Oberon samt riktningar över lineamenten och
förkastningarna.
Table 5. Table of the fractures and their directions, near the coast, at Mt Oberon and the orientation of the
lineaments and faults.
Väderstreck
N-S
NNO-SSV
NNO-SSV
NNO-SSV
NO-SV
NO-SV
NO-SV
NO-SV
O-V
O-V
OSO-VNV
OSO-VNV
NV-SO
NV-SO
NV-SO
NNV-SSO
NNV-SSO
N-S
Riktning, grader
0-10
11-20
21-30
31-40
41-50
51-60
61-70
71-80
81-90
91-100
101-110
111-120
121-130
131-140
141-150
151-160
161-170
171-180
Kustnära klippor
N
%
4
17
5
21
5
21
3
12
1
4
2
8
1
4
2
8
1
4
-
23
Mt Oberon
N
%
3
11
1
3,5
1
3,5
1
3,5
2
7
2
7
2
7
10
36
1
3,5
2
7
2
7
1
3,5
Förkastningar
N
%
1
14
1
14
3
43
1
14
1
14
-
5 Diskussion
5.1 Vittring
På klipporna och blocken vid stränderna Whisky Bay samt Squeeky Beach kan tydliga spår av
tidvattenerosion ses. Bergytan upp till ca 30 cm från marken är relativt ren och slipad medan
den övriga klippan är täckt av lav, musslor eller fastsittande kräftdjur. Mätningarna utförda
med Schmidthammare visade vid 70 % av mätningarna att klippor är utsatta för fluvial
slipning. Anledningen till lägre R-värden högt upp på klipporna och blocken är att dessa
exponerats för väder och vind under längre tid. Detta orsakar i en rå yta, jämfört med de
fluvialt slipade ytorna i markhöjd vid havet. Skillnaden på mätningarna med
Schmidthammare vid Picnic Bay och Mt Oberon blev alltså att klipporna vid stranden vittrat
kraftigare, bl.a. beroende på olika granitintrusioner.
Berget på Mt Oberon är mer kompakt och har slipats av vinden och visar därmed på högre Rvärden. Undersökningarna på Mt Oberon tyder på att ytorna där till viss del är vindpåverkad.
Ytorna är jämna och slipade och inget vittringsgrus hittas, vilket troligtvis är ett resultat av att
där ständigt blåser en kraftig vind. Därmed är bergytan påverkad av vindslipning, vilket stöds
av de relativt höga R-värdena.
De varierande R-värdena på Schmidtmätningarna högre upp på klipporna beror troligtvis på
granitens kornstorlek. Eftersom kristallerna är så stora, orsakat av långsam avkylning av
magman, finns risk för att mätningar med Schmidthammaren tas på enskilda mineraler. Detta
är, liksom lav och grus, en relativt stor felkälla, vilket man måste ha i åtanke vid tolkandet av
resultatet. Ser man på R-värdena högre upp på klipporna på stränderna Whisky Bay och
Squeeky Beach skiljer sig dessa något från varandra. Detta beror på olikartad vittring. En del
ytor var kraftigt vittrade, en del hade exfolierat, dessutom är graniten mycket grovkornig,
vilket kan orsaka felmätningar. Mycket skilda resultat ges ifall mätningarna utförs enbart på
kalifältspat eller kvarts.
Squeeky Beach är inte lika påverkat av tidvatten som Whisky Bay. Tidvattnet kom inte lika
högt på Squeeky Beach som vid den förra. Däremot måste Squeeky Beach ha varit påverkat
av högre tidvatten under tidigare tidsperiod, eftersom slipningen vid dessa klippor har samma
utseende som de vid Whisky Bay. Högre upp på stränderna är klipporna vittrade och formade
av vind, salt och regn, men även av biologisk vittring i och med utbredningen av lav och
musslor på klipporna.
5.2 Djupvittring i Wilsons Promontory
I Wilsons Promontory har djupvittring ägt rum sedan mesozoikum. Spår av detta kan bland
annat ses i torbildningarna i området. Djupvittringen är den huvudsakliga orsaken till
utvecklingen av topografin i Wilsons Promontory. Vittringen har bildat en regolit och när
denna eroderar bort och blottlägger friskt berg utvecklas en ny relief. Studier av Hill och
Joyce (1995) visar på ett vittringstäcke upp till 300 meter tjockt funnits över området, vilket
bevisats av en studie av torformationer i en gammal djupvittringsprofil. Området
karakteriseras av den kraftiga relief som finns där, med variation från havsnivå och upp till Mt
Latrobe, Wilsons Promontorys högsta punkt, på 754 m.
Djupvittring kan studeras på olika platser i världen. Undersökning av bland annat djupvittring
har gjorts i Hunnebostrand, Bohuslän, Sverige (Olvmo et al. 1999, Kakkinen 2002). Där har
djupvittringen, liksom i Wilsons Promontory, ägt rum sedan mesozoikum och varit effektiv
24
längs sprickzonerna. I Hunnebostrand är berget uppsprucket vilket resulterat i vittring medan
kompakt berg kvarstått. Sprickorna där är tensionssprickor vilka uppkommit genom att
området varit nedisat, berget utsatts för stort tryck och slutligen när isarna smält bort,
avlastats. Torer brukar ses som ett bra bevis på att berg djupvittrat, dessa hittas i de uppkomna
klåvorna. Klåvorna har uppkommit genom att det uppspruckna berget djupvittrat och genom
smältvatten från isarna har sprickorna spolats rent från vittringsresterna. En kontinuerlig
renspolning resulterar slutligen i ca 10-15 m djupa klåvor, vilka kan vara någon meter breda.
5.3 Grusvittring
Den grusvittrade djupvittrade granitväggen vid Mt Oberon är troligtvis framgrävd då man
utvecklat vägnätet i nationalparken Wilsons Promontory. Detta har resulterat i exponering och
kraftig erosion av berget. Intill vägen upp till Mt Oberon hittas området vilket påminner lite
om kaolinbrottet på Ivöklack, Skåne i Sydsverige. Liknande kaolinvittring kan ses högst upp
på berget, vidare består bergssidan av mycket kraftiga regnfåror och tydliga spår av att
området är kraftigt eroderat kan ses. Vid foten av bergkullen hittar man fläckvis till synes
friskt berg. Dock består dessa fläckar enbart av mineralet biotit, övriga mineral, som kvarts,
kalifältspat och plagioklas, i graniten är totalvittrat.
5.4 Sprickor
Utseendet av blocken och klipporna vid stränderna Whisky Bay samt Squeeky Beach
härstammar till en början från att det under magmans avkylning bildats en mängd sprickor
och sedan efter frameroderandet ligger vid havet och på grund av vattnet blivit formade.
Genom vågslipningen har det vittrade materialet blivit bortspolat. När sprickor uppstått i
graniten har vittringsprocesser arbetat under lång tid. Vidare har sedan tidvattnet kommit in
och spolat rent sprickorna från lösmaterial. Därmed uppvisas relativt rundade former på
blocken.
5.5 Lineament och förkastningar
I Wilsons Promontory kan ett större spricksystem urskiljas. Detta system kan kopplas ihop
med det dräneringssystem som finns i området. Vattenströmmarna följer ofta de lineament
och förkastningar som finns, ett fenomen vilket är vanligt förekommande i granitlandskap. Då
vattnet tränger in i sprickorna uppstår en förstärkt vittring, vilket slutligen leder till att
ytterligare sprickor uppkommer. Wilsons Promontory är inget undantag för denna företeelse.
Floderna följer till stor del förkastningarnas spår, vilket genom tiderna vidare utformat sänkan
som följer den. Detta kunde enkelt studeras via flygfotografier. Längre ifrån sprickorna har
flödessystemet en tendens att sedan över till ett dendritiskt mönster.
Förkastningen som utgår från Oberon Bays norra del har vid ett läge ändrat riktning. Detta är
orsakat av att den gamla förkastningslinjen blivit rubbad av tektonisk aktivitet. På grund av
denna har vissa delar av landet förskjutits och detta kunde tydligt ses i flygfotografier över
undersökningsområdet.
Öarna utanför kusten består av fina inselberg. En del öar var mer långsträckta, bestod av
toppar och dalar och såg i vissa lägen ut att vara helt avdelade av vattnet. En parallell till
denna relief kunde dras till lineamenten och förkastningslinjerna belägna i land. Drog man en
tänkt linje från förkastningen vid Oberon Bay och ut till The Great Glennie Islands, vilka
ligger en liten bit utanför strandlinjen, såg man att sänkan på ön förmodligen var orsakad av
förkastningen. Tolkningar av flygfotografier resulterade i ungefär samma resultat av
lineamenten och förkastningarna Wallis och Hill kom fram till under deras undersökningar.
25
5.6 Topografiska steg
De topografiska steg, vilka bl.a. kan ses vid Mt Oberon är enligt Hill (1996) uppkomna
genom olikartad vittring orsakad av bergets sammansättning. Dessa steg skulle även kunna
uppkomma genom intrusion av olika bergarter. Stegen skulle därmed kunna orsakas av att de
tidigare bestått av en mindre motståndskraftig bergart och vittrat. De steg som senare ses
består därmed av ett mer motståndskraftigt berg. Ser man på en bergartskarta över
undersökningsområdet, består granituddarna huvudsakligen mest av samma sorts granit. Inga
intrusioner och t.ex. kalksten, sandsten eller dylikt hittas. Norman Point, som exempel, består
av X.B.A. och Leucogranit. Därmed kan inte de steg som hittas i undersökningsområdet vara
uppkommet av det beskrivna sättet ovan.
26
6 Slutsatser
•
Djupvittringen och senare tids mekaniska vittring i undersökningsområdet har
resulterat i ett antal vittringsformer. Exempel på dessa är t.ex. kärnblock, torer,
saltvittring och tafoni. Efter att vittringstäcket denuderat träder berg fram i dagen,
vilket resulterar i att vittringsprocesserna kan ta vid. Kärnblock är den vanligaste
förekommande vittringsformen i granitlandskap, vilka bildas av att graniten spricker
upp under marken. I övrigt hittades vittringsformer som grusvittring, vinderosion och
exfoliation i undersökningsområdet i Wilsons Promontory. Dessa vittringsformer
hittades relativt frekvent vid Whisky Bay, Picnic Bay, Squeeky Beach, Norman Bay,
Norman Point, Oberon Bay, samt på Mt Oberon. I området hittas olika sorters granit
med olika sammansättning, där de vanligaste är Promontory Leucogranit, Biotit
Adamellite och Xenolith Adamellite. Skillnaden i dessa ses i andelen procent
kalifältspat, biotit och plagioklas. Den sistnämnda innehåller basaltrika xenoliter, vilka
jämfört med den granit de sitter i är motståndskraftigt mot vittring. Högre innehåll av
kvarts leder till högre resistens mot vittring, jämfört med en granit med ett högre
innehåll av plagioklas. Mineralinnehållet styr därmed granitens hårdhet.
•
I granit med högre halter av kvarts resulterade mätningarna med Schmidthammare i
höga R-värden, vilket tyder på högre hållfasthet. Vid Picnic Bay hittas granit med
granatinnehåll, vilket resulterade i lägre hållfasthet. Vidare styrs R-värdena av
effekten av t.ex. tidvatten, vind och salt. Mätningarna med Schmidt hammaren vid
Whisky Bay och Squeeky Beach visar en tydlig påverkan av tidvattnet. Mätningar lågt
ner på klipporna vid stränderna resulterade i relativt höga R-värden, vilket visades vid
ca 70 % av mätningarna. Detta styrker den visuella tolkningen att klippan var polerad.
Högre upp på klipporna är ytorna utsatta för väder och vind, spår av saltvittring kan
ses och klipporna var även övervuxna av lav och musslor. Detta visas i något lägre Rvärden, vilket betyder att ytan är mer vittrad. Toppen av Mt Oberon är utsatt för
vindslipning, vilket även kunde ses av relativt höga R-värden.
•
Undersökningar av spricksystemet och landformerna i Wilsons Promontory visar att
dessa kopplas ihop till varandra. Många av landformerna och vittringsformerna är
starkt anknutna och spår av att spricksystemet styr landskapet kan ses på många
platser i Wilsons Promontory. Topografin i Wilsons Promontory är ett resultat av
omfattande djupvittring, ytvittring och denudation. Reliefen i området är ganska
varierande, bestående av höga toppar och landområden precis intill havet. Bergets
olika struktur och textur resulterar i en stegliknande topografi, där den sprickfria
berggrunden bildar inselberg och trappsteg samtidigt som den sprickrika berggrunden
bildar en negativ relief. Granit är motståndskraftigt mot vittring så länge som den inte
innehåller några sprickor. Uppkommer sprickor, påbörjas vittringen i vittringszonerna
i graniten. Beroende på sprickornas struktur bildas olika landformer. Stora landformer
styrs i huvudsak av förkastningar och små vittringsformer, t.ex. kärnblock uppkommer
genom sprickor som bildats vid magmans avkylning.
27
7 Referenser
BJÖRNSSON S. 1937: Sommen – Åsundenområdet: en geomorfologisk studie. Meddelanden
från Lunds Universitets geologiska institution. Avhandlingar, LV. 234 sidor.
CAMPBELL E.M. & TWIDALE C.R. 1995: Lithologic and climatic convergence in granite
morphology. Caderno Lab. Xeolóxico de Laxe. Coruña 20, 381-403.
CAMPBELL E.M. & TWIDALE C.R. 1995: The Various origins of minor granite
Landforms. Caderno Lab. Xeolóxico de Laxe. Coruña 20, 281-306.
CHAMLEY H. 1989: Clay Sedimentology. Springer-Verlag Berlin Heidelberg, Tyskland, 620
sidor.
DAY M.J. & GOUDIE A.S. 1977: Field assessment of rock hardness using the Schmidt
hammer. British Geomorphological Research Group, Technical Bulletin 18, 19-29
ETHERIDGE M.A. 1988: Bassian Zone. Geology of Victoria. Douglas J.G. & Ferguson J.A.,
eds. Geological Society of Australia, Victorian Division volym 26-28.
HILL S.M. 1996: The differential weathering of granitic rocks in Victoria, Australia. AGSO
Journal of Australian Geology & Geophysics 16, 271-276.
HILL S.M. 1999: Mesozoic regolith and palaeolandscape features in southeastern Australia:
significance for interpretations of denudation and highland evolution. Australian Journal of
Earth Sciences 46, 217-232.
HILL S.M. & JOYCE E.B. 1995: Granitic regolith and landscape evolution of Wilsons
Promontory, Victoria. Proceedings of the Royal Society of Victoria 107, 1-10.
HILL S.M., OLLIER C.D. & JOYCE E.B. 1995: Mesozoic deep weathering and erosion: an
example from Wilsons Promontory, Australia. Zeitung für Geomorphologie 39, 331-339.
JACKSON K.C. 1970: Textbook of Lithology. Mc Graw-Hill Book Company, Arkansas, 552
sidor.
JOHANSSON M. 2000: The role of tectonics, structures and etch processes for the present
relief in glaciated Precambrian basement rocks of SW Sweden. Gothenburg University, Earth
Sciences Centre
JOHANSSON M., MIGON P. & OLVMO M. 2001: Development of joint-controlled rock
basins in Bohus granite, SW Sweden. Geomorphology 40: 145-161.
KAKKINEN E. 2002: Differentiering av bergytor av olika genes och ålder – undersökningar
genomförda med Schmidt hammare. Göteborgs Universitet, Naturgeografiska Institutionen,
26 sidor.
28
KARNER T.: University of Melbourne, School of Earth Sciences. Excursion to Cape Liptrap
and Wilsons Promontory, Field Notes 1999. Course Lecturer: Chris Wilson
KING L.C. 1962: The morphology of the Earth. A study and synthesis of world scenery.
Edinburgh, Oliver and Boyd. 699 sidor.
LIDMAR-BERGSTRÖM K. 1995: Relief and saprolites through time on the Baltic shield.
Geomorphology 12, 45-61.
LIDMAR-BERGSTRÖM K., OLSSON S. & OLVMO M. 1997: Paleosurfaces and associated
saprolites in southern Sweden. Geological Society Special Publication 120, 95-124
LJUNGNER E. 1930: Spaltentektonik und Morphologie der Schwedishen Skagerrak-Küste.
Bulletin of the Geological Institution of the University of Uppsala XXI.
MEAGHER D. & KOHOUT M. 2001: A field guide to Wilsons Promontory. Oxford, South
Melbourne, 352 sidor.
OLLIER C.D. 1960: The inselbergs of Uganda. Zeitschrift für Geomorphologie. 4: 43-52.
OLLIER C.D. 1984: Weathering. Longman Inc. New York, 270 sidor.
OLVMO M., LIDMAR-BERGSTRÖM K. & LINDBERG G. 1999: The glacial impact on an
exhumed sub-Mesozoic etch surface in south-western Sweden. Annals of Glaciology 28, 153160.
OLVMO M. & JOHANSSON M. 2002: The significance of rock structure, lithology and preglacial deep weathering for the shape of intermediate-scale glacial erosional landforms. Earth
Surface Processes and Landforms 27, 251-268.
PLAYFAR J. 1802: Illustrations of the Huttonian Theory of the Earth. Creech, Edinburgh.
PROCEQ 1977: Concrete Test Hammer – Types L and R, Operating Instructions. Proceq SA
Zürich, Schwiez.
RUDBERG S. 1973: Glacial erosion forms of medium size – a discussion based on four
Swedish case studies. Zeitshrift für Geomorphologie 17, 33-48
SJÖBERG R. & BROADBENT N. 1991: Measurement and calibration of weathering using
the Schmidt hammer, on wave washed moraines on the upper Norrland coast, Sweden. Earth
Surface Processes and Landforms 16, 57-64
STRAKHOW N.M. 1970: Principles of lithogenesis. New York: Plinum Publishing
Corporation.
THOMAS M.F. 1994: Geomorphology in the tropics – a study of weathering and denudation
in low latitudes. Wiley, Chichester, England, 460 sidor.
TWIDALE C.R. 1982: Granite landforms. Elsevier, Amsterdam, 372 sidor.
29
WALLIS G.L. 1981: A study of the petrology, structure and emplacement of an S-type
granitoid. Department of Earth Sciences, Monash University, 396 sidor.
ZHENG Z. 1996: Tectonic development of the Bohus granite (SW Sweden) and its adjoining
areas. Stockholm contributions in geology 44.
Kartor:
LAND INFORMATION GROUP 2000: Wilsons Promontory National Park. Land Victoria,
Department of Natural Resources and Enviroment.
30
