Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län Kyrkomiljön Samhället Hörnefors ligger ca 30 km söder om Umeå, vid den vindlande Hörneåns utlopp i Kvarken. Från 1770-talet till 1902 fanns i samhällets norra del ett järnbruk med masugn och manufaktursmedja. Lämningar från den verksamheten finns ännu kvar, bl.a. i form av ett slaggberg, en damm och övervuxna kolbottnar, samt några byggnader. Tre av dem utgör lagskyddade byggnadsminnen; en brukskyrka, ett magasin och en arbetarlänga. Brukskyrkan uppfördes 1796, men byggdes kraftigt om ca 1850 och fick ny ytterpanel omkring sekelskiftet 1900. Kyrkan är en av de bäst bevarade kyrkorna inom Luleå stift från denna tid, i synnerhet interiören som uttrycker autenticitet och patina. Hörnefors församling bildades 1913 genom utbrytning från Umeå landsförsamling och Nordmalings församling, och har sedan dess utgjort ett eget pastorat. Den nya kyrkan uppfördes 1907–08 i södra delen av samhället. Kyrkotomten omges i öster av Hörneån. I söder ligger församlingsgården som utgörs av en låg tegelbyggnad från 1960-talet, i kanten av ett skogsområde söderut. Norr om kyrkan tar ett parkliknande område vid, med plana gräsytor, grusgångar och uppvuxna träd, främst björkar. Längst norrut i detta parkområde ligger pastorsexpeditionen, en gulmålad träbyggnad som tidigare var kyrkoherdebostad. Granne med kyrkan, på västra sidan om Industrivägen, ligger Hörnefors centralskola. Den friliggande begravningsplatsen, som hör till den nyare kyrkan, är invigd 1908 och belägen på östra sidan av Hörneån, ca 150 m norr om kyrkan. Kyrkogårdarna Hörnefors gamla kyrkogård omger gamla brukskyrkan och invigdes samtidigt som kyrkan, dvs. 1797. Det är en liten kyrkogård, med plana gräsytor och ett mindre antal resta gravstenar och kors av gjutjärn. Inga begravningar sker längre här, men Hörnefors församling har fortfarande viss skötsel på kyrkogården. Brukskyrkan, magasinet och arbetarlängan ägs av Stiftelsen Hörnefors bruk. Kyrkan används sommartid. Hörnefors nya kyrkogård invigdes 1908. Den ligger som friliggande begravningsplats i mitten av samhället och omges av trästaket/plank mot Kungsvägen i norr, ett mindre skogsparti i öster, Megrundsvägen i söder och en stenmur från 1933 mot Kanalgatan i väster. Huvudentrén i väster har grindstolpar av sten, med avrundat pyramidformade och koppartäckta tak avslutade med klot och kors. Den äldsta delen av kyrkogården ligger i det nordvästligaste hörnet, och karaktäriseras av grusgravar, varav de allra flesta är inhägnade med låga måbärshäckar. Begravningsplatsen är utvidgad flera gånger (bl.a. 1925 och 1991) och utvidgningarna har sinsemellan lite olika karaktär. I den mittersta norra delen av begravningsplatsen finns ett område med många barrträd och karaktären 1 av skogskyrkogård, men med stor andel grusgravar med stenramar. Längst mot nordost finns ett område med gräsgravar, låga rygghäckar och gravstenar som är tidstypiska för 1950-talet. I södra delen av kyrkogården, som är den nyaste, förekommer spridd växtlighet och fler träd än i den allra äldsta delen. Där finns också en prydnadsdamm. De trädslag som förekommer på begravningsplatsen är tall, björk, lönn och alm. Mitt på begravningsplatsen ligger ett gravkapell från 1964, ritat av umeåarkitekten Åke Lundberg och utbyggt mot sydväst 1996. Byggnaden ersatte det ursprungliga gravkapellet, som var uppfört 1908 i likartad stil som kyrkan. I begravningsplatsens sydligaste hörn finns en ekonomi- och personalbyggnad. Kyrkan Kyrkan är uppförd 1907–08 av Mo och Domsjö AB på initiativ av dess vd och styrelseordförande Frans Kempe, som drev frågan om att Hörnefors skulle bryta sig ur Umeå landsförsamling och Nordmalings församling och bilda egen socken. Företaget hade åren innan investerat stort i Hörnefors och byggt en sulfitfabrik som stod klar på Hamnskär 1906. Sedan tidigare hade familjen Kempe också byggt upp ett helt samhälle kring sågverket på närliggande Norrbyskär. Kyrkan överlämnades till Hörnefors församling 1913. Ritningarna utarbetades av arkitekt Bror Almquist vid Överintendentsämbetet i Stockholm. Stilhistoriskt uppvisar kyrkan drag av nygotik men framförallt av nationalromantik och jugend. Kyrkan är uppförd av rött tegel med inslag av granit. Den är förhållandevis liten och ger ett kompakt och formrikt intryck. Planformen består av ett östvästligt orienterat långhus med lägre utskjutande kor samt ett sidoställt torn i nordväst. Mot norr finns ett sidoskepp med två mindre och en större fronton som skjuter upp över takfoten. I sydost ligger den utskjutande sakristian och i sydväst finns en utskjutande sidoentré, båda med inslag av korsvirke. De branta sadeltaken har väldigt små taksprång. I långhusets sydvästra hörn finns en liten turell, och över taknockens norra hörn sitter en mindre takryttare. Fönstersättningen är oregelbunden och med en mångfald fönsterstorlekar och former; kvadratiska, stickbågiga och spetsbågiga. Fönstren är på jugendvis tätspröjsade och har böjd korspost, samt målade i mörkt blågrönt. Huvudentrén genom tornets västra sida nås genom en hög granittrappa med svarta smidesräcken. Även sidoingången ligger en hög trappa upp, men har tillgängliggjorts genom en lång träramp. Ovanför sidoentrén finns snidade och tjärade blommor. Kyrkportarna i tjärat trä är robusta och har smidda handtag. Utvändigt har inga större förändringar av kyrkan skett. Takmaterialet byttes 1930–32 från målad järnplåt till kopparplåt och kyrkan försågs med fotrännor och stuprör. På 1970-talet lades taket på långhuset om med förskjutna falsar. Mindre lagningar av tak, takavvattning och skadat tegel har därefter skett (bl.a. 2003–06) eftersom ett återkommande problem varit fukt- och saltskador i teglet. På grund av höjdskillnaden till entréerna är tillgängligheten svår att ordna på ett diskret sätt och den ramp som finns vid sidoingången är därför relativt stor och klumpig. I samband med att den kom dit togs ett räcke bort. Förutom det är kyrkan i det närmaste oförändrad utvändigt. Från huvudingången i tornet eller sidoingången kommer man in från varsitt håll i långhuset, under läktaren i väster. Utrymmet är avgränsat från själva kyrkorummet med skärmar av trä och bildar därför ett slags förhall med sittgrupp, toalett, kapprum och bokbord. Långhusets höga sadeltak har öppna brunmålade takstolar. Sidoskeppet mot 2 norr är välvt med stjärnvalv och skiljs från mittskeppet med en djupt neddragen vägg som är välvd med spetsbågar och bärs av kolonner. På södra långväggen motsvaras det av en liknande välvning över fönstren i varje travé. Det lägre koret är tunnvälvt i spetsbågeform men har valvribbor i form av ett stjärnvalv. Väggarna är putsade och avfärgade i gråvitt överst och ljust gröngrått nedtill. Golvet består av trägolv i bänkkvarteren men i övrigt av ljusgrå kalksten. Ett påtagligt inslag i kyrkointeriören är de dekorativa växtslingorna vid takfoten och över fönster och spetsvalv i kyrkorummet, samt de monumentala och ytmässigt tidstypiska väggmålningarna över spetsvalven mot sidoskeppet och koret. De är utförda av den ansedda stockholmskonstnären Vicke Andrén, som var personligt bekant med Frans Kempe. Motiven föreställer bl.a. Moses med stentavlorna på berget Sinai samt Jesu bergspredikan. Andrén har även målat altartavlan som föreställer Jesu sista måltid. De öppna bänkkvarteren är placerade med mittgång och sidogångar och med ett tvärställt kvarter i norra sidoskeppet. Bänkarna har figursågade brunlaserade gavlar med svarvade detaljer och räfflade speglar på ryggstöden, medan ramverk och sittytor är färgsatta i gröngrått. Kyrkans arkitekt ritade även övrig inredning, såsom predikstol, altarring, altaruppsats, dopfunt, läktarbarriärer, orgelfasad och nummertavlor. Gemensamt för dem är att de är gestaltade i mörklaserat trä och rikt dekorerade, bl.a. med snidade blommor och grankvistar med kottar. Motiven återkommer också i girlangerna kring korfönstret, alla valv i långhuset och som inramning av muralmålningarna. Kring altaruppsatsens krucifix finns rosor utsirade i trä. Rosor förekommer också rikligt i korfönstret, tillsammans med liljor och rankor. Kyrkan kallas därför ”Rosornas kyrka”. Korfönstret i jugendstil är utfört i blyinfattat glas av N.P. Ringström. Betydelsefulla för kyrkorummets tidskaraktär är även ljuskronorna, som beställdes av Frans Kempe vid kyrkans uppförande. Dopfunten är placerad på korets norra sida i anslutning till en mindre muralmålning som föreställer Jesu dop. Tidigare fanns en nisch för dopfunten rakt nedanför målningen. Dopplatsen utgjorde då en pendang till predikstolen, men nischen murades igen 1959 och dopfunten flyttades då upp i koret. Interiören har genomgått en del större förändringar. Från början var orgeln placerad på den norra läktaren, men fr.o.m. 1952 blev i stället västra läktaren orgelläktare, med en ny orgel från Grönlunds. Samtidigt byggde man igen västfasadens stora fönster, som man fortfarande ser utifrån. Den gamla orgelfasaden flyttades till ett förråd i tornet. En omfattande restaurering genomfördes 1959–61, efter ritningar av arkitekten Jaan Allpere. Bänkarna delades till en mittgång och det befintliga kalkstensgolvet återanvändes och kompletterades i mittgång och sidoskepp. Koret utvidgades mot kyrkorummet och breddades. Även altarringen breddades. En del andra större förändringar som gjordes vid denna restaurering har senare återställts (exempelvis att predikstolen byttes ut, att bänkar ersattes av lösa stolar i sidoskeppet där ett sidoaltare installerades för konfirmationsundervisning, att skulpterade trägaller sattes upp som solskydd för fönstren i kyrkorummet och bakom orgeln på västra läktaren, samt förändringar i sakristian.) Sakristian förändrades igen och återställdes till viss del 1979 och 1989. Vid det senare tillfället sattes den ursprungliga predikstolen tillbaka vilket innebar att öppningen från sakristian till predikstolen togs upp igen och kompletterades med en ny trappa. Andra större förändringar som gjordes 1989–90 var att ett kapell ordnades för mindre sammankomster i sidoskeppets nordvästra och mittersta travé, med lösa stolar och ett fristående altarbord. De kubformade teakfanerklädda konsolerna under korvalvet försågs med profilerade anslutningar in mot väggen och täckmålades ljusa. De främsta 10 bänkraderna försågs med lösa dynor i rosarött. Under västra läktaren byggdes en ny toalett. Kapprum, bokbord, sittplatser samt träskärmar mot 3 kyrkorummet anordnades. Den främsta bänkraden togs bort i samband med korutvidgningen och den andra bänkraden togs bort när kororgeln i furufanér tillkom 1997. Mittgångsmattan byttes 2006 och då valdes en kulör som anslöt till de ursprungliga sidogångsmattorna. Interiören har målats om vid flera olika tillfällen. Bland annat målades den om i grå kulörer 1930–32, och väggarna i ljusgröna kulörer 1959–60. Färgsättningen återställdes vid restaureringen 2003–06, då tak, väggar och snickerier målades om i ursprungliga kulörer efter en färgundersökning. En målerikonservator medverkade vid den och konserverade också dekorationsmåleriet. Den ursprungliga värmeanläggningen med varmluft byttes mot elradiatorer längs väggarna 1959–60, vilka i sin tur byttes ut igen 2003–06, mot värmefolie i bänkarna och kallraskonvektorer under fönstren samt väggpanelradiatorer i koret, bakre delen av kyrkorummet och på läktaren. Den främsta bänkraden togs bort i mittskeppet, men istället återmonterades bänkar i sidoskeppet, vilka sedan 1950-talet förvarats i ett kallförråd. Sammantaget har de restaureringar som genomfördes 1989–90 och 2003–06 inneburit att kyrkorummets ursprungliga utseende till stor del är återställt. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Hörnefors kyrka utgör en mycket välbevarad kyrka från 1900-talets första decennium. När den byggdes var den väldigt modern och påkostad. Att den uppförts av Mo och Domsjö med Frans Kempe som drivande kraft är en särskilt intressant omständighet. Kempe byggde även skolan och sulfitfabriken och hade överhuvudtaget stor betydelse för uppbyggnaden av Hörnefors. Stilhistoriskt uppvisar kyrkan drag av nygotik, nationalromantik och jugend. Nygotiska drag är exempelvis de utvändiga strävpelarna och de invändiga stjärn- och spetsbågiga valven. Nationalromantiken märks bl.a. genom att användandet av material som tegel och natursten, liksom lokalt anknutna dekorationsmotiv (grankottar). Fönstrens spröjsindelning, växtornamentiken i dekorationerna och inte minst korfönstret är tydliga uttryck för kyrkans jugendstil. Arkitekten Bror Almquist skulle under sin karriär rita flertalet kyrkor och även vara ansvarig vid många kyrkorestaureringar, men Hörnefors kyrka var hans första. Flera av Almquists kyrkobyggnader har sidoställda torn med höjdsträvande spiror, branta takfall och slutna fasader med robusta portar och småspröjsade fönster. De är präglade av den nationalromantiska traditionen där ”äkta material” som tegel och natursten lyfts fram. Under senare tid har en olämpligt utformad takstege tillkommit i östra delen vid sakristian och vid södra ingången är ett trappräcke borttaget i samband med att en stor handikappramp byggdes. I övrigt är kyrkans exteriör i det närmaste oförändrad. Interiört har kyrkan genomgått fler förändringar, särskilt under Jaan Allperes omdaning 1959–61, då bl.a. bänkinredningen och koret ändrades och den ursprungliga orgelfasaden på norra läktaren togs bort. Många av de mest ovarsamma förändringarna har dock återställts vid renoveringarna 1989–90 och 2003–06 och karaktären från 1900talets första decennium är fortfarande bibehållen. Den bevarade originalinredningen med växtmotiv och symboler präglas av hög hantverkskvalitet och understryker tidskaraktären påtagligt, liksom de för länet unika väggmålningarna av Vicke Andrén samt ljuskronorna och korets glasmålning i jugendstil. De inslag som i dagsläget kanske tydligast bryter av mot kyrkorummets ursprungliga karaktär är kororgeln och lillkyrkan. 4 Inom länet finns ingen egentlig parallell till Hörnefors kyrka. Bureå kyrka är mer renodlat nationalromantisk. Inom stiftet är Hortlax kyrka utanför Piteå (uppförd 1913– 17 och vitputsad i nygotik, nationalromantik och jugend) det närmast jämförbara exemplet, och söder om länsgränsen är Örnsköldsviks kyrka (invigd 1910) ytterligare ett exempel. Av dessa tre är Hörnefors kyrka invändigt den mest välbevarade. Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Kyrkan är en av länets få stenkyrkor från 1900-talets första decennium och en stilmässig solitär. Kyrkan är utvändigt i det närmaste oförändrad sedan uppförandet och mycket känslig för ändringar eller tillägg Kyrkorummets ursprungliga karaktär är, trots vissa mindre förändringar, fortfarande tydlig och viktig att värna om i framtida förvaltning. Den välbevarade originalinredningen och korfönstret är mycket betydelsefulla för kyrkorummets tidstypiska karaktär och äger höga estetiska och hantverksmässiga värden. De invändiga väggmålningarna som är utförda av Vicke Andrén är unika och har också en historisk koppling till Frans Kempe. De häckinramade grusgravarna på den äldsta delen av Hörnefors nya kyrkogård är sällsynt representativa för det tidiga 1900-talets kyrkogårdar, som ofta präglades av mycket omsorgsfull skötselstandard. Även murinramningen med grindar bidrar till kyrkogårdens tidsprägel och höga kulturhistoriska värden. Litteratur- och källförteckning Bebyggelsehistorisk tidskrift. Övre Norrlands kyrkor. Nr 22, 1991. Uppsala 1992. Begravningsplatsinventeringen 1979–1983. Inventeringsblanketter i Länsstyrelsens arkiv. Eriksson, Brita. Rosornas kyrka. Faktablad utgivet av Hörnefors församling. Finns som pdf på www.svenskakyrkan.se/hornefors Flodin, Barbro. Kyrkobyggnader 17601860. Del 3. Övre Norrland. Stockholm 1991. (Brukskyrkan) Kulturhistorisk bebyggelseinventering. Del 3 – Umeå yttre byar. Umeå 1997. Lindberg, Annika. Hörnefors kyrka. Utvändig och invändig restaurering 2003–2006. Antikvarisk rapport. Historiska Hus AB, Umeå, 2008. 5 Vård- och underhållsplanen för Hörnefors kyrka. Västerbottens museum 2004. www.wikipedia.se Inventeringsdatum: 2002-06-20, revidering 2011-09-27 Ansvar karaktäristik och bedömning: 2002: Bo Sundin, Länsstyrelsen Västerbotten och Annika Lindberg, Västerbottens museum. Revidering 2011: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i maj 2013. Rapport: Andreas Grahn 2012 6 Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län Hörnefors kyrka, även kallad Rosornas kyrka, stod klar 1908. Kyrkotomten ligger i södra delen av samhället, vid Hörneån. Begravningsplatsen ligger ca 150 m norr om kyrkan på andra sidan ån. Satellitbilder från www.maps.google.se Kyrkan har en kompakt men ändå formrik karaktär. Den uppvisar utvändigt drag av nygotik (spetsbågiga muröppningar och strävbågar), nationalromantik (materialanvändningen med ”äkta material” som bart tegel, natursten och tjärat trä) och jugend (de breda fönstren med böjd korsspröjs). Taket är belagt med kopparplåt (ursprungligen järnplåt) men det har inte ändrat kyrkans karaktär och byggnaden är i det närmaste oförändrad utvändigt. Kyrkan är en av länets få stenkyrkor från 1900talets första decennier och en stilmässig solitär. Den parkliknande kyrkotomten hade flera stora lövträd som tagits ner men enligt villkoren ska återplanteras. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges). Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län Kyrkan präglas av kvalitet i material och utförande. De tjärade kyrkportarna med smidesbeslag och sidoentrén med inslag av korsvirke och snidade blommor är några exempel på detta. Entréerna ligger en trappa upp och tillgängligheten är därför svår att lösa på ett varsamt sätt. Sidoentrén har fått en relativt klumpig ramp. Höger: Församlingsgården från 1960-talet har en yttre utformning som är typisk för sin tid, men äger ändå viss släktskap med kyrkan genom användningen av tegel. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges). Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län Invändigt präglas kyrkan av de ljusa väggarna med sitt dekorativa måleri av Vicke Andrén, det mörka takbjälklaget, den mörka detaljrika originalinredningen och ljuskronorna i jugendstil. Interören har genomgått en del förändringar, varav några av de största är att bänkarna delats till en mittgång, att en lillkyrka inretts under norrläktaren och att orgelns placering flyttats från norr- till västläktaren. Den gamla tjusiga orgelfasaden i jugendstil finns kvar i ett förråd. I övrigt är kyrkorummet relativt välbevarat efter att många tidigare förändringar har återställts vid restaureringarna 1989–90 och 2003–06. Den äldre bilden i mitten visar hur kyrkorummet såg ut före 1950-talets restaurering. Språkbandet över valvöppningen mot koret är övermålad men i övrigt visar bilden i huvudsak kyrkorummets urpsrungliga utseende. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges). Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län Ovan: Grankvistar med kottar är ett återkommande motiv i kyrkan, liksom växtrankor och rosor. Vänster: De många rosorna i kyrkans magnifika korfönster i jugendstil är en av anledningarna till att kyrkan kallas för Rosornas kyrka. Ovan, vänster: Innan koret utvidgades 1959–60 fanns en nisch under dopmålningen där dopfunten var placerad. Ovan, höger: Originalpredikstolen sattes tillbaka 1989 efter 30 år i förvaring. Kororgeln i furu tillkom 1997 utan anpassning till kyrkorummet. Varningstejpen för kortrappans höjdskillnader är föredömligt diskret. Vänster: Bänkarna med sina symbolrika gavlar. Vid nästa byte av bänkdynor bör samma gröna kulör som på bänksitsarna väljas. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges). Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län När en ny orgel sattes upp på västläktaren omkring 1950 byggdes det stora västfönstret igen vilket ändrat ljusföringen en del. De brunlaserade skärmarna bakom bänkkvarteren tillkom 1989–90 när en förhall inreddes längst bak. Det är positivt att de ställdes upp på ett reversibelt sätt om man i framtiden vill kunna ändra utförande igen. Ovan, vänster: Förhall med sittgrupp, bokbord, ljusbärare etc. under västläktaren. Ovan, mitten och höger: Ljuskronorna som beställdes av Frans Kempe bidrar till tidskaraktären, liksom originaldetaljer som exempelvis dörrhandtagen. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges). Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län Sakristian förändrades 1959–60, 1979 och 1989–90. Vid de två senare tillfällena gjordes också vissa återställningsarbeten, bl.a. trappen till predikstolen. Sakristian möblerades om med möbler från Gembla 2005. Hörnefors nya kyrkogård invigdes 1908, men är senare utvidgad flera gånger. Den äldsta delen finns i nordväst. Stenmuren vid entrén i det området är från 1930-talet. Begravningskapellet, ritat av Åke Lundberg, ersatte 1964 det ursprungliga gravkapellet. Utbyggnaden mot sydväst gjordes 1996. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges). Hörnefors kyrka, Umeå kommun, Västerbottens län Den äldsta delen av begravningsplatsen har ett av länets största bevarade områden med grusgravar, omgärdade med låga klippta måbärshäckar. Intill ekonomibyggnaden i nordväst har församlingen ställt upp och bevarat ett antal äldre gravvårdar som tagits ur bruk på begravningsplatsen. Smideskorsen har ett högt lokalhistoriskt värde. Norr om gravkapellet, i mitten av begravningsplatsen, finns ett område där träden står tätare, som på en skogskyrkogård. Här finns många grusgravar med stenramar. Kombinationen av det äldre bruket med grusgravar och det nyare med skogskyrkogård utgör en intressant årsring från 1920-talet och brytningstiden mellan dessa gravskick, som följer begravningsplatsutvecklingen i landet. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).