Vi bor på den blå planeten, den enda där det finns både fast, flytande och gasformigt vatten.
Vattnet utgör en större del av planeten. Vatten blir till gasformigt genom solenergi och lyfts ur
havet och faller delvis tillbaka dit. En del av vattnet blåser in över landet och blir till
nederbörd som hjälper till att skapa livsmiljöer för djur, växter och människor. Utan hav
skulle det inte finnas något landsliv.
Vår planet borde kanske inte kallas för jorden utan havet, 71 % av ytan täcks av hav. Stilla
havet är större än alla kontinenter tillsammans.
Haven utgör egentligen ett sammanhängande ekosystem, ett världshav, ur vilket kontinenterna
sticker upp som öar.
Skillnader i havens temperaturer och salthalt bidrar till att skapa landsdelar med olika
förutsättningar för liv, och de enorma vattenmassorna i havet har stor utjämnande effekt på
jordens klimat.
De fungerar som en buffert och bidrar till att det inte blir så stora årstidsvariationer inom
kontinenternas kusttrakter som det är inom landområden längre från kusten.
Oceanerna fungerar som en behållare för gaser och bidrar till hopsättningen av den luft vi
andas. Den största delen av det syre vi behöver kommer från haven. Haven absorberar även
koldioxid och tar hand om en stor del av det koldioxidöverskott som vi för närvarande
producerar vid förbränning av fossila bränslen.
Havssalt används i bland annat matlagning och konservering av mat. Det framställs i områden
med ett varmt och torrt klimat genom att havsvatten leds in i grunda bassänger, saliner. Där
får vattnet avdunsta och kvar blir saltet. Salt är ett av många ämnen som vatten effektivt löser
ur jordarter och berggrund. Stora mängder salt har på så sätt samlats i haven. I världshaven är
salthalten 3.5 procent.
I havens vatten befinner sig ALLTID en rörelse, som påverkas av solens uppvärmning,
vinden, jordrotationen och månen och solens dragningskraft.
Havsströmmarna drar med sig stora vattenmassor som skapar ett utbyte mellan varmt och
kallt vatten.
På jordens breddgrader innehåller golfströmmen, ungefär 50 gånger mer vatten än i ALLA
världens floder.
De varma havströmmarna drar med så mycket värme till t.ex. Norra Norge, canadas och
Alaskas västkust, så att de är isfria. Och p.g.a. de så smälter snötäcket i nordvästra Europa.
Och tack vare de så försvinner tjälen tidigt från jorden, så att man kan börja arbeta med
jordbruket tidigt, så att skrörden är klar till den första höstfrosten.
Runt polerna kyls haven ner, vattennivån sjunker och strömmar ner mot ekvatorn, samtidigt
som detta sker, under tiden mot ekvatorn så berikas vattnet med en massa mineralämnen som
sedan bli en enorm produktion av växtplankton, som sedan bli mat för djurplankton, fiskar,
sälar, valar och fåglar.
De kalla havsströmmarna kyler ner vattnet runt om de kuster de passerar.
Peruströmmen kommer med kallt vatten och håller sig kallt p.g.a. att peruströmmen får hjälp
av tillskott på vägen som kommer från djupet på havet. Vattenångan i luften som befinner sig
över de kalla vattnet konsenderas , så de blir ofta dimmigt. När luftmassorna kommer in över
land så värms massorna upp och istället för en nederbörd så ger de en fuktighet. Kusterna i
norra Chile och i södra Peru är bland de torraste kusterna i världen.
Tidvatten
Två gånger per dag höjs och sänks vattenytan i haven. Tidvattenvågen orsakas framför allt av
månens och i mindre grad av solens dragningskraft. På den del av jorden som är vänd mot
månen dras vattnet mot månen, och det blir högvatten. Samma sak inträffar på den motsatta
sidan av jorden. Det blir alltså högvatten två gånger per dag. De delar av jorden som ligger
mitt emellan de båda högvattnen har lågt vattenstånd, ebb. Det är 12,5 timmar mellan varje
högvatten och lika lång tid mellan lågvattnen.
På öppna havet och vid en del kuster är skillnaderna knappt märkbara, men vid andra kuster
är de så stora att det är besvärligt för kustsjöfarten. Särskilt svåra blir förhållandena i
långsmala vikar.
Det är då månens och solens dragningskraft förstärker varandra genom att de ligger på samma
sida om jorden.
I Fundy Bay på Canadas östkust kan skillnaderna mellan låg- och högvatten bli ca 15 meter.
Och på den svenska västkusten är tidsvattensskillnaderna 20-35 cm och i östersjön 1-8 cm.
När månen och solen ligger på varsin sida om jorden motverkar deras dragningskraft varandra
och tidvattnet dämpas, det kallas nipflod.
