Predikan i S:t Hans kyrka Elfte söndagen efter Heliga Trefaldighet den 16 augusti 2015
Jesaja 2:12–17 * Romarbrevet 3:21-28 * Lukas 18:9-14
T
ullindrivaren gick hem rättfärdig inte för att
han var en syndare utan för att han satte sin
tillit till Guds barmhärtighet och nåd, ”Gud, var
nådig mot mig syndare”, sade han, och då blev
den rättfärdighet som Gud Fader lovat Abraham
och hans barn (Gal 3:6-13) och som Guds Son
Jesus utverkat åt oss med sin frälsningsgärning
här på jorden, trons rättfärdighet, då blev den
honom given. Ty, som Paulus skrev, ”av nåd är vi
frälsta genom tron, inte av oss själva, Guds gåva
är det”. (Ef 2:4-8) Gud har gjort oss levande och
uppväckt oss ur vårt elände och gett oss en plats i
himlen genom Kristus Jesus. Det satte
tullindrivaren sin tillit och sitt hopp till.
Fariséen däremot litade på sig själv, eftersom
han levde rätt och riktigt. Han var ingen hycklare –
alltså en som säger en sak men gör en annan –
utan han var verkligen en god människa, som
gjorde mycket gott och ärligt var glad över att han
inte var en tjuv, bedragare, horkarl eller förrädare.
Men så blir man inte rättfärdig. Moraliskt
oantastlig, tillräcklig hygglig, ärlig och from var han,
men inte rättfärdig.
Tullindrivaren, som bad om nåd, däremot gick
hem rättfärdig.
Detta är också idag djupt anstötligt för många
människor. Ska verkligen en tjuv, bedragare,
horkarl eller förrädare förklaras rättfärdig, bli förlåten och komma in i himlen bara genom att slå sig
för bröstet och be om förbarmande och nåd?
På den punkten är kristen tro radikal: ja, det
finns inget annat sätt att bli rättfärdig; det finns
ingen annan väg till himlen, det eviga livet och den
himmelska saligheten än genom Jesus, det finns
inget annat sätt att få det rätt ställt och få frid med
livet och med sin skapare än genom Jesus, Gud
vare tack för det som Han har berett åt oss.
Är det alltså OK att vara tjuv, bedragare, horkarl
och förrädare och inte bry sig om att fasta, be och
lämna tionde till behövande? Om det nu ändå inte
ger några poäng i himlen, inga stjärnor i livets bok?
Är det meningen att kristna ska vara oärliga,
lögnare, äktenskapsbrytare och inte bry sig med
att be och fira gudstjänst?
Nej, så är det förstås inte. Avsikten med liknelsen är inte att ge legitimitet åt ett ogudaktigt
leverne utan att göra det tydligt att rättfärdig inför
Gud, att alltså ha det rätt ställt med Gud, kan vi
vara bara genom att i tro ta emot rättfärdigheten
från Jesus. Det eviga livet kan vi inte göra oss
förtjänta av, kräva eller köpa med god moral eller
hyggligt leverne. Jesus gjorde det eviga livet möjligt med sin död och uppståndelse; vi får det när vi
tar in det i våra liv. Heliga är vi inte därför att vi gör
något utan för att Gud ger oss heligheten – i förlåtelsen, i bönen, i sakramenten, i tilliten, när vi i
tron öppnar oss för Hans helighet,
Att inse att rättfärdigheten finns, att jag inte
behöver sträva efter den, utan bara stilla – eller
dramatiskt – ta emot den, är en salig insikt, ibland
förenad med en alldeles salig upplevelse. ”Herre,
jag vill bida, stilla vid Din port” – inget annat
Men: Det stod rätt mycket också om synd i
dagens texter.
Måste man vara en syndare för att vara rättfärdig – som tullindrivaren i liknelsen? Nej. Då skulle
rättfärdigheten, nåden och det eviga livet vara beroende av att man är en syndare eller har synder
att bekänna, men rättfärdigheten beror bara på vad
Jesus har gjort – och inget annat.
Man måste inte vara en syndare för att ta emot
rättfärdigheten, nåden eller det eviga livet.
Fast det underlättar. Fariséens präktighet och
goda gärningar blev ett hinder för hans rättfärdighet, eftersom han inte fann anledning att stilla bida
vid Herrens port och fråga efter nåd och barmhärtighet. Tullindrivaren hade med sin synd det lättare
att både fråga efter och ta emot Guds nåd och
Jesu rättfärdighet. Det är därför, sade Jesus en
gång, i praktiken lättare för tullindrivare och horor
att komma till Guds rike än för fromma och präktiga
(Matt 21:31). Synden driver människor till nåden;
synden lär oss att inte förlita oss på våra gärningar; synden får oss att lättare fråga efter något
annat än oss själva och våra gärningar att lita på.
Det betyder inte att det är bra med synd. Men
det betyder att Gud använder synden till att driva
oss till nåden och till Jesus. Och det är bra. Den
onda synden har det goda med sig.
Synden kan därför ingå i Guds plan. Gud kan
låta oss synda, inte för att det är bra att vi syndar,
men för att synden kan få oss att – äntligen – fråga
efter en nådig Gud och inte förlita oss på oss
själva eller någon plastgud – och på det viset –
äntligen – finna Gud och Hans rättfärdighet.
”Människans stolthet ska kuvas”, stod det i den
gammaltestamentliga texten. ”Ingenting blir kvar av
vår stolthet”, stod det i episteln. Avsikten med det
är inte att knäcka oss, utan avsikten är just att
driva oss till nåden, rättfärdigheten och Jesu frälsningsgärning.
Slutsatsen för oss blir att vi ska kunna handskas med synden, så att den blir till nåd. Om man
ser sin synd, sin otillräcklighet, sin klentro – eller
att man ljuger, tjuvar, bedrar, begår sexuella
synder eller annat – då är Guds tanke och vilja att
det ska driva oss till Honom. När vi kommer till
Honom med vår synd, vår död och vår dödlighet,
när vi bildligt och/eller bokstavligt slår oss för
bröstet och säger ”Gud, var nådig mot mig
syndare”, då möter oss rättfärdigheten, nåden och
det eviga livet – eller annorlunda uttryckt: då möter
oss Frälsaren Jesus.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
