Ledorden - Gemenskapen
Det var svårt att forma predikan till idag. Jag har haft två helt
ok nedskrivna predikningar som jag raderat från datorn. En
halvfärdig och en färdig. Jag är fortfarande osäker, men nu får
ni hänga med in i dagens predikan om gemenskap, vårt andra
ledord.
Rädslan i gemenskapen
Vi lever ju i en tid just nu i Sverige och Europa som i mångt och
mycket präglas av rädsla. En rädsla för det okända, det
annorlunda, det som hotar vår kultur, vår vardag, vår
bekvämlighet, våra jobb, vår ekonomi. Även i frikyrkor som en
som är som vår så finns det en rädsla tror jag.
9Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade:
”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” 10Herren
sade: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från
marken. 11Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som
öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har
utgjutit. 12Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin
gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.”
Ska jag ta hand om min bror? Är det inte den tanken som
alltmer hörs i Sverige och Europa idag? Och hörs den inte allt
mer även i församlingen, kroppen, gemeneskapen runt Jesus?
Hörs den i dig, hörs den i mig?
Ta en kort stund & fundera på det. Vad känner du rädsla inför?
Och tycker du dig höra Kains ord i Sverige, i gemenskapen runt
Jesus, i dig själv? Ska jag ta hand om min broder?
En av texterna som man läser i många kyrkor idag utspelar sig i
mänsklighetens begynnelse, Den begynnelse där
mänskligheten gick från paradis till mord och familjetragedi på
en generation.
TYSTNAD
1 Mos 4:8
Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då
ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett,
kan inte älska Gud, som han inte har sett. 21Och detta är det
Kain sade till sin bror Abel: ”Kom med ut på fälten.” Där
överföll han sin bror Abel och dödade honom.
Jesus lärjunge Johannes skriver dessa ord:
1 Joh 4: 20
bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall
älska sin broder.
tystnad, och är du ovan att vara i kyrkan så kan du fundera på
om gemenskapen skulle kunna ha något värde för sig?
Hata är ett starkt ord, men att inte älska sin broder är inte lika
starkt, men dock lika omöjligt enligt Johannes. Det går inte att
älska Gud utan att älska sin bror eller syster i Kristus. Men vem
är då det? Älskar vi varandra här i Korskyrkan? Och vad
innebär det att älska varandra? Är det att mötas och byta en
hälsningsfras i kyrkan på söndagar, eller är det något mer,
något större, något vackrare, något djupare? Att vi är kropp
som Paulus skriver i 1 Kor 12 betyder ju att vi är ämnade att
höra samman, sitta ihop, fungera tillsammans.
TYSTANAD
Strax innan Johannes skrev verserna vi läste innan från 1 Joh 4
så skrev han så här i 4:18
18Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken
fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den
som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.
Du & jag behöver inte vara rädda, för Guds kärlek fördriver
rädslan!
Värdet i gemenskapen
Hur värdefull är gemenskapen i församlingen för dig? Vilken
plats har den i ditt liv? Vi tar en stund och klurar på det i
Jag själv är ju insocialiserad sen jag var baby i församling på
gott och ont höll jag på att säga. Jag har lärt mig att älska
församling, jag skulle aldrig vilja vara utan en församling, jag
behöver den för att bevara min tro, jag tror att den lokala
församlingen är världens hopp, ibland är jag bara så glad för
församling. Och ändå - ibland är jag frustrerad, ledsen, sårad
av människor. Jag minns när jag var barn och en sträng man
som hette Sten skällde ut mig för att jag in med skor på ett
nystädat stengolv i kyrksalen. Det tog. Jag minns känslan som
brinnande tonåring när alla sega vuxna inte fatta ett smack
vad livet med Jesus handlade om. Jag minns känslan som
pastor att bli anklagad för att inte ha någon andlig smörjelse.
Men vet du. Jesus älskar sin församling, han är passionerad för
sin församling, han gav sitt liv för den. Gemenskapen i
församling är ingen fritidssysselsättning, det är passion.
Jag tror vi kan träna oss i församlingskärlek. Ett första sätt är
att be för församlingen och människorna i den. Be för det som
är jobbigt, tacka för det som är gott och fantastiskt, be för det
du inte förstår, be för människorna du tycker inte är som du.
Och du kommer att se att bönen kommer förändra, framför
allt dig själv och ge dig en större kärlek till gemenskapen och
till människorna i den.
Ett andra sätt är att tala gott, att prioritera, att finnas med.
Det handlar inte om att göra en massa uppgifter, men att vara,
att finnas med och tala gott, tala gott på jobbet, tala gott i
sociala medier, tala gott med vänner.
Ett tredje sätt är att inte leva förorättad. Gemenskapen i
kyrkan kommer ge dig många tillfällen att bli besviken. Vi både
missförstår varandra och gör fel mot varandra ibland. Men
församling är inte de perfektas gemenskap, det kommer
fortsätta att finnas både synd, klantigheter och hyckleri. Men
det är ingen anledning att dras ner i bitterhet, släpp det som
vill dra ner dig och förlåt dem som sårar dig. Även om det kan
vara svårt ibland, det vet jag av egen erfarenhet. Gud älskar
oss, Jesus förlåter oss och Anden ger oss alltid nya möjligheter.
Du & jag ska inte älska vår önskebild av församling, vi ska älska
kyrkan för att hon är så vacker i sig själv trots alla brister.
Tillsammans i gemenskapen.
Jesus lärde oss aldrig be ”Fader min” utan ”Fader vår”. Hela
Nya Testamentet drar oss in i gemenskap. Och i det
gemensamma förfinas din personlighet och blir mer vad gud
har tänkt den att vara, Du blir mer du i
församlingsgemenskapen. Du har fått gåvor att använda, en
personlighet att odla och karaktärsdrag att utveckla. Ge inte
det halvdanna, det som blir över av tid och förmågor till
gemenskapen i församlingen, ge ditt bästa! Gör ditt tjänande
till en hyllning, en lovsång till gud. Därför att du behövs. Vi
behöver dig och du behöver oss andra. Jag behöver er! Det
räcker att åka bort på semester några veckor så vet jag hur
mycket jag behöver gudstjänster, möten med människor,
hemgruppen, samtalen och gemenskapen på
torsdagsförmiddagar i kyrkan, föreståndarråd, styrelse. Jag
behöver er.
Men alla konstiga, jobbiga, annorlunda då som finns i
gemenskapen? Det är ju så skönt när alla är som jag och
tänker som jag, eller?? Men tänk vad urtrist det hade blivit i en
församling med 100 Waldemar. Ta bara en sån sak som att jag
inte kan spela, 100 Waldemar står och skrålar lovsång
accapella. Eller tänk om alla här idag hade haft exakt samma
kläder och frisyr som du. Kolla på de som sitter runt omkring
dig och förställ dig dom i samma kläder och frisyr som du.
Scary, eller hur? Det är gött att vi är olika.
1 Kor 12:7 Om hela kroppen var öga, vad blev det då av
hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet?
18Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i
kroppen som han ville
Om alla vore som du, vad blev det då av kroppen? Om du
skulle få för dig att tro att Kristi kropp ska likna dig så tror du
fel, den liknar Kristus. Och Kristi kropp består inte av likartade
medelsvenssonsvenskar med folkhemstradition, den består av
alla som tror och följer Kristus
Du & jag är Kristi kropp, Fader vår!
Rädslan i gemenskapen
Du & jag behöver inte vara rädda, för Guds kärlek fördriver
rädslan!
Värdet i gemenskapen
Du & jag ska inte älska vår önskebild av församling, vi ska älska
kyrkan för att hon är så vacker i sig själv trots alla brister
Tillsammans i gemenskapen.
Du & jag är Kristi kropp, Fader vår!
Vi vill vara en öppen gemenskap där vi tillsammans lär känna
Gud. Amen!
