Är torv fossilt?
Utredningen drar slutsatsen att det faktum att ”utvinning och användning av torv så påtagligt påskyndar den
nedbrytning som redan pågår på en dränerad torvmark förklarar varför torv under all överskådlig framtid
måste betraktas som ett ur klimatsynpunkt fossilt bränsle.(avsnitt 4.5.2)”
Begreppet fossil härleds ur latinets ”fossilis” och betyder uppgrävd. Den traditionella innebörden av detta framgår t ex ur Collins National Dictionary (1966) ” any portion of an animal or vegetable organism or
imprint of such, which has undergone a process of petrification, and lies embedded in the rock strata”. Men
även bredare definitioner har tillämpats t ex i Nationalencyklopedin (1991)”uppgrävd/utgrävd”,petrifikat,
förstening, lämning eller avtryck av en organism som begravts och bevarats genom naturens försorg. Den
bakteriella nedbrytningen av mjuka organismdelar har hindrats genom att den döda organismen hamnat i
en biologiskt binaktiv miljö, i ex i djupet av en mosse. Nästan alla exempel på sådan bevaring är från kvartär
tid”. Begreppet fossila bränslen avser enligt Cambridge Dictionary ”fuels, such as gas, coal and oil, that were
formed underground from plant and animal remains millions of years ago” . Även här tillämpar Nationalencyklopedin en bredare definition (1991) ”fossila bränslen organiska kol- och väteföreningar i sediment eller
sedimenterad beggrund. De ekonomiskt viktigaste fossila bränslena är kol, olja och naturgas. Även torv, som
är ett förstadium till stenkol kan räknas till de fossila bränslena”.
En slutsats av ovanstående är att Naturvårdsverkets inställning till torv som fossil är rimlig. En konsekvens
av fossiliteten är själva bevarandet, dvs att den inbundna koldioxiden i växtresterna under överskådlig tid
kommer att stanna i marken. Däremot är det tveksamt om termen ”fossil” är adekvat för redan dränerad
torvmark. Torven i sådan mark är utsatt för syretillförsel och mikrobiell aerob omsättning och kan knappast
betraktas som bevarad för lång frsamtid. Tvärtom, Sådan mark emitterar stora mängder koldioxid och är
under nedbrytning och utgör således inget lager som kommer att lagras i marken. Detta i kontrast mot fossila
bränslen som kol och olja som, om de inte bryts, kommer att kvarstanna i jordskorpan under oöverskådlig
tid. Det är således olämpligt och vilseledande att använda beteckningen fossilt för dränerad torv.
Jag menar att det är väsentligt att skilja på dränerad och odränerad torv. All torvmark kan inte dras över en
kam. Den odränerade kommer sannolikt kvarstanna i marken under oöverskådlig tid (med reservation för
klimatförändringar) medan den dränerade är under nedbrytning. Nedbrytningshastigheten i det dränerade skiktet i en dränerad skogbevuxen torvmark kan ligga i intervallet 0,5-1% medan det i odlad torvmark
kan uppgå till 2-3%. Det är enligt min mening rimligt att ha samma betraktelsesätt på dränerad torv som på
avverkningsrester från skogsbruk, t ex stubbar. Stubbar och grenar som lämnas i skogen kommer att brytas
ned succesivt och koldioxid emitteras till atmosfären. Genom att utnyttja avverkningsresterna som bränsle
genereras stora mängder koldioxid momentant men denna mängd skulle ändock genom nedbrytning avgått
till atmosfären. Därigenom betraktas avverkningsrester, med all rätta, i ett längre perspektiv som koldioxididneutrala. Samma syn kan också tillämpas på torv från tidigare dränerad torvmark. Utredningen konstaterar
själv att en väl vald lokalisering för torvutvinning (ej skogklädd dränerad mark, och med skogsplantering
som efterbehandling) medför att täktens utsläpp av växthusgaser kompenseras inom 50 – 100 år. Detta torde
vara jämförbart med den tid det tar att kompensera koldioxiden från GROT genom uppbyggnad av ny biomassa.
1/3
Utredningens olika syn på avverkningsrester och dränerad torv avspeglas i figur 9 (avsnitt 3.3.1, sid 29) i
utredningen där emissioner från olika bränslen jämföras. Enligt figuren är torv att jämföras med kol medan
GROT och stubbar uppvisar väsentligt lägre värden. Jämförelsen är dock tendensiös och enligt min uppfattning felaktig och gravt vilseledande emedan den bygger på antagandet att GROT och stubbar är koldioxidneutrala till skillnad mot torv. I figuren har således utsläppen från förbränningen inkluderats för torv men
inte för GROT. Men som ovan beskrivits är dränerad torv inte att betrakta som bevarad för oöverskådlig
framtid. Den är således koldioxidneutral i ett långt tidsperspektiv. Det som möjligen skiljer torv från skogsrester är det tidsperspektiv inom vilket neutralitet uppnås. Det bör således i figuren anges att jämförelsen
grundas enbart på odränerad torv och inte dränerad torv.
Utredningen konstaterar vidare att anläggning av en torvtäkt innebär ytterligare dränering vilket medför att
utsläppen ökar. Detta är visserligen sant men rätt ointressant information eftersom all torv inom torvtäktsområdet kommer att oxideras till koldioxid inom en dryg 20-års period, endera genom nedbrytning av torv
där den ligger i naturen, eller genom uppeldning av torv.
Utredningen slår fast att de bästa alternativen ur klimatsynpunkt är torvtäkt på dränerade men ej skogklädda
torvmarker följt av skogsplantering efter avslutad torvtäkt. Under sådana omständigheter kan en väl vald
lokalisering medföra att täktens utsläpp av växthusgaser kompenseras inom 50 – 100 år. Utredningen anför
vidare att ”den mark som ur klimatsynpunkt är minst lämpad att ta i bruk är skogbeklädd torvmark. Det
är- allt annat lika – bättre att lokalisera torvtäkter på icke skogbevuxna än på skogbevuxna marker”. Orsaken
förklaras med att den växande skogen binder in biomassa som avbryts när skogen avverkas för att anlägga en
täkt.
Jag vill dock påstå att det är minst lika gynnsamt att nyttja skogbevuxen torvmark. Motivering till detta är att
denna mark genom aktivt skogsbruk kan anses vara dränerad under den tid som den nyttjas som skogsmark
(trädens transpiration och underhåll av diken) – detta till skillnad mot dränerad ej skogbevuxen mark där
dräneringen med tiden eventuellt upphör genom att diken grundas upp genom torvnedbrytning och igenväxning mm. Nyttjas bara sådan skogsmark som har avverkningsmogen skog förloras skogsproduktionen
enbart under de 20 år som brytningen pågår. Skogen skulle ju ändock avverkas. Detta torde innebära marginellt förlorad inbindning i ett längre perspektiv.
I tillägg till detta torde det allra bästa alternativet vara att nyttja dränerad odlad torvmark som uppvisar
mycket höga emissionsvärden. Enligt tabell 1 i Naturvårdsverkets skrivelse är emissionerna av koldioxid ca
3ggr högre i odlad torvmark än i dränerad myr. Stora arealer myrodling med nedlagt jordbruk förekommer
t ex i Norrland. Ofta är dikena mycket djupa i myrodlingarna, upp till 2m. Emissionerna torde därför kunna
vara i nivå med de höga emissioner som föreligger vid torvmarker med pågående utvinning. Efter avslutad
utvinning är den klimatpolitiskt bästa efterbehandlingen skogsplantering.
Slutligen vill jag betona att torv är långsamt förnyelsebar om betingelserna är rätt, dvs odränerad mark med
högt liggande grundvatten. Enligt en litteratursammanställning av de Jong m fl (2015) ansamlas långsiktigt
25 g C per m2 och år i en odränerad torvmark med ytligt liggande grundvatten vilket motsvarar ungefär
500kg torrsubstans per ha och år. Detta är visserligen väsentligt lägre än skogsbiomassans ackumulering men
visar ändock att torv skall betraktas som förnyelsebar om än i relativt långsam takt. Sverige har ca 6,4 Mha
torvmark (>30cm torv). Av detta är 2,6 Mha mer eller mindre dränerad. Då kvarstår 3,8 Mha odränerad
torvmark. Mängden torv på denna areal torde årligen till växa med ca. 250 kg C per ha motsvarande 4-5 m3
per ha och år. Sammanlagd sannolik ackumulation på odränerad myr i Sverige belöper sig då till 15-19 Mm3
torv vilket är väsentligt högre än den årliga utvinningen som enligt Naturvårdsverkets skrivelse uppgår till
omkring 3,5 Mm3 årligen.
2/3
Således finns en betydande potential till ökad utvinning utan att leda till minskade torvmängder i Sverige.
Denna utvinning skall, enligt vad som ovan betonats, ske på dränerad skogsmark eller nedlagda myrodlingar.
Sammanfattande slutsatser
•
Gör skillnad på dränerad och odränerad torv. Den dränerade bör inte jämföras med fossila bränslen.
•
Klimatpolitiskt strategiskt viktiga torvmarker för utvinning är dränerad torvmark med slutavverkningsmogen skog. Efter torvutvinning bör marken, om möjligt, återföryngras med skog. Även nedlagda
myrodlingar lämpar sig väl för torvutvinning.
•
Torv är att betrakta som ett långsamt förnyelsebart biobränsle. En betydande potential föreligger till
att öka utvinningen utan att mängden torv minskas.
Mats Olsson 2016-08-21
Prof em, SLU, Uppsala
3/3
