Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle
Sektionen för arbetsterapi
Examensarbete i arbetsterapi
15 Hp, Vårterminen, 2015
Icke verbal kommunikations roll i den terapeutiska relationen
Arbetsterapeuters resonemang
Impact of nonverbal communication within the therapeutic
relationship
Occupational therapists reasoning
Författare: Riguey Barraza
Handledare: Staffan Josephsson
SAMMANFATTNING
Bakgrund: Kommunikation har visat sig vara viktigt inom den terapeutiska relationen. Få
studier har analyserat hur arbetsterapeuter resonerar kring den icke-verbala kommunikationen
i den terapeutiska relationen, trots att det inom andra yrken visat sig vara av stor vikt för att
utveckla den terapeutiska relationen. Syfte: Beskriva några arbetsterapeuters resonemang
kring icke verbal kommunikation i den terapeutiska relationen. Metod: Studien utfördes med
hjälp av en kvalitativ design. Data samlades in med hjälp av semistrukturerade intervjuer,
totalt 5 yrkesverksamma arbetsterapeuter deltog i studien. Data analyserades genom en
kvalitativ innehållsanalys som resulterade i 4 huvudteman: 1. Vikten av intuition och förmåga
till anpassning, 2. Kroppsspråkets känslomässiga påverkan, 3. Att bringa balans mellan
avstånd och närhet, 4. Aktivitetsutförande, ett visuellt språk. Resultat: Terapeuterna såg ickeverbal kommunikation som inte enbart ett medel för att kommunicera utan även som ett
verktyg för att nå en djupare relation med klienten och att öka aktivitets engagemang hos
klienten. Studien visade också terapeuternas syn på aktivitetsutförande som ett visuellt språk
och ett kommunikationsmedel för att förmedla och inhämta information. Medvetenhet och
kontroll över det som förmedlades med de icke-verbala signalerna och genom
aktivitetsutförande ansågs avgörande för den terapeutiska relationen och
behandlingsresultaten. Slutsats: Icke-verbal kommunikation bekräftades spela en central roll
för hur den terapeutiska relationen med klienten utvecklades. Vad som förmedlades med ickeverbala signaler och hur det förmedlades ansågs dock som en mycket komplex dynamik som
påverkades av både inre och yttre faktorer. Aktivitetsutförande visade sig också vara ett
visuellt språk som kunde användas för att förtydliga budskap.
Nyckelord: Icke-verbal kommunikation, Arbetsterapi, Terapeutiska relationen,
aktivitetsutförande
ABSTRACT
Background: Communication has shown to be important within the therapeutic relation. Few
studies have analysed how occupational therapists reason regarding nonverbal
communication, within the therapeutic relation, even though it has been shown to have great
impact on the development of the therapeutic relation in other professions.
Aim: To describe occupational therapists reasoning regarding nonverbal communication
within the therapeutic relation. Method: Qualitative design was used Data was gathered using
semi- structured interviews from in total 5 occupational therapists. The interviews were
analysed using content analysis resulting in 4 main groups; 1. Importance of intuition and
capabilility to adapt, 2. Emotional effects of body language, 3. Bring balance between
distance and proximity, 4. Occupational performance, a visual language.
Results: Therapists did not only look at the non-verbal communication as a means of
communication, but also as a tool to achieve a deeper relation with the client and to increase
the clients engagement in activity. Study also shows therapists view on occupational
performance a visual language and a means to communicate inorder to convey and collect
information. Awareness and control over what is passed through nonverbal communications
and through occupational performance to clients was decisive for the therapeutic relationship
and for treatment. Conclusion: Nonverbal communication was confirmed to play a central
role to develop the therapeutic relations. What was transmitted with non-verbal signals and
how it was transmitted was seen as very complex and was affected by both internal and
external factors. Occupational performance showed also to be a visual language used to
clarify messages.
Keyword: Non-­‐verbal communication, Occupational Therapy, Therapeutic relationship, Occupational performance Innehållsförteckning
1. Inledning ........................................................................................................................................ 1 2. Bakgrund ....................................................................................................................................... 1 2.1 Verbal och icke-­‐verbalt kommunikation ................................................................................ 1 2.2 Kommunikation ett centralt begrepp inom arbetsterapi .................................................... 2 2.3 Forskning ..................................................................................................................................... 1 3. Syfte ................................................................................................................................................ 2 4. Material och Metoder ................................................................................................................ 3 4.1 Design ........................................................................................................................................... 3 4.2 Urval ............................................................................................................................................. 3 4.3 Deltagarna .................................................................................................................................. 3 4.4 Datainsamling ............................................................................................................................ 3 4.5 Databearbetning ........................................................................................................................ 4 5. Etiska överväganden: ................................................................................................................ 5 6 Resultat: .......................................................................................................................................... 6 6.1 Vikten av intuition och förmåga till anpassning ................................................................... 6 6.2 Kroppsspråkets känslomässiga påverkan ................................................................................ 8 6.3 Att bringa balans mellan avstånd och närhet ......................................................................... 9 6.4 Aktivitetsutförande, ett visuellt språk .................................................................................... 11 6.5 Resultat sammanfattning ..................................................................................................... 12 7. Diskussion .................................................................................................................................. 12 7.1 Resultat diskussion .................................................................................................................. 12 7.2 Metoddiskussion ...................................................................................................................... 16 7.3 Förslag på fortsatta studier ................................................................................................... 18 8. Slutsats ........................................................................................................................................ 18 9. Tack .............................................................................................................................................. 19 Referenser ...................................................................................................................................... 20 Bilaga 1 Informationsbrev Bilaga 2 Intervjuguide 1 1. Inledning Hur vi människor kommunicerar med varandra och vad vi förmedlar till varandra är något
som alltid har väckt min nyfikenhet. Under arbetsterapiutbildningen har det lagts stor tonvikt
på hur vi ska kommunicera med klienter. Upprepade gånger har vi som studenter spelat
rollspel med varandra och övat för att sträva efter en väl fungerande kommunikation mellan
”arbetsterapeut och klient”. Den icke-verbala kommunikationen har utifrån min erfarenhet
varit lite svårare att hantera. Att vara medveten om vad som signaleras med kroppen samtidigt
som man ska finnas där för klienten och lyssna aktivt, upplevde jag som svårt och något som
krävde mycket medvetenhet.
Hur ser det egentligen ut i praktiken och arbetslivet? Hur viktig tycker yrkesverksamma
arbetsterapeuter att den icke-verbala kommunikationen är i den terapeutiska relationen? Detta
är frågor som jag har funderat på under min utbildning, och nu skall söka svar på.
2. Bakgrund 2.1 Verbal och icke-verbalt kommunikation
Kommunikation anses vara det mest grundläggande i människan existens och den mest
vanligaste formen av socialt samspel mellan människor (Nilsson & Waldemarson, 2007).
Genom kommunikationsutbytet förmedlar vi människor budskap till varandra på både en
medveten och omedveten nivå, genom verbal och icke-verbal kommunikation (Graner, 2010).
Verbalt och icke-verbal kommunikation klassas som sociala färdigheter som uppstår i
interaktion mellan människor i syfte att uppnå en gemensam förståelse (Rautalinko, 2007).
Verbal kommunikation definieras som användandet av ett formellt erkänt tal- eller
teckenspråk (Taylor, 2008). Icke-verbal kommunikation definieras som ett sätt att
kommunicera på som vi människor använder oss av för att överföra olika typer av budskap
såsom attityd, känslor och avsikter, genom vår kroppshållning, rörelser, ansiktsuttryck och
vokala ljud (Sullivan, 2009). Icke-verbal kommunikation anses också vara ett av de viktigaste
medlen människan har, och som används inom alla kulturer, för att förmedla och signalera
budskap såsom hierarkiska positioner som makt, status, feedback samt ett verktyg för att
förstå varandras avsikt (Mandal, 2014).
Graner, (2010) säger att vi människor kan uttrycka verbala och icke-verbala budskap som i
2 vissa fall motsäger varandra. Graner menar att med det verbala förmedlas vad vi med avsikt
tror den andra vill höra eller våra slutsatser, medan det icke-verbala förmedlar våra känslor på
ett medvetet eller omedveten sätt. Det kan leda till dubbla budskap, som gör det svårt för
mottagaren att skapa sig en helhet och få insikt i vad som egentligen förmedlas, vilket kan
leda till missuppfattningar (Graner, 2010).
2.2 Kommunikation ett centralt begrepp inom arbetsterapi
Inom arbetsterapi säger Taylor, Lee och Kielhofner, (2011) att samspelet/interaktion mellan
arbetsterapeut och klient som en av de mest kritiska och väsentliga faktorer för ett positivt
behandlingsresultat. Interaktionen mellan arbetsterapeut och klient är det så kallad den
terapeutiska relationen (Taylor, Lee & Kielhofner, 2011). För att utveckla en terapeutisk
relation med klienten som stödjer och främjar klientens engagemang krävs det enligt den
arbetsterapeutiska processmodellen OTIPM en interaktion med god kvalitet och en ömsesidig
kommunikation (Fisher & Nyman 2007). Taylor (2008) säger också att arbetsterapi hänger på
en effektiv kommunikation. Då kunskapsutbytet mellan arbetsterapeut och klient sker både
verbalt och icke-verbalt ska arbetsterapeuter enligt processmodellen The Intencional
Relationsship Model (IRM) ha en god förmåga verbal och icke-verbal kommunikation för att
kommunikationen ska anses terapeutiskt. Ansvaret för en välfungerande kommunikation
ligger helt och hållet på terapeutens förmåga och skicklighet till anpassning (Taylor, 2008).
Tickle- Degnen (2008) beskriver också hur en effektiv kommunikation är beroende av
terapeutens uppmärksamhet och koncentrationsförmåga i mötet med klienten. Hur terapeuten
själv tolkar klientens verbala samt icke-verbala signaler och själv uttrycker sina känslor
betraktas som avgörande i mötet med klienten. Därför anses vad och hur terapeuten förmedlar
olika budskap som en viktig aspekt i den terapeutiska relationen, då det kan påverka klientens
uppfattning (Taylor, 2008). Dessutom har den terapeutiska relationen visat sig vara av stor
betydelse för klientens aktivitets utförande. En öppen kommunikation och ett empatiskt
förhållningssätt gentemot klienterna tycks vara avgörande inom arbetsterapi för att utveckla
en terapeutisk relation med klienten (Cole & McLean, 2003). Cole och McLean (2003) menar
att kommunikation och empati är centrala begrepp i definitionen av den terapeutiska
relationen.
1 2.3 Forskning
Trots att tidigare forskning tyder på att icke-verbal kommunikation spelar den viktigaste
rollen i mänskligt kommunikation (Edinger & Patterson, 1983), finns det få studier som
belyser vikten av icke-verbalt kommunikation i den terapeutiska relationen med klienten inom
yrket arbetsterapi. I andra likvärdiga yrken som till exempel fysioterapi, har vikten av ickeverbal kommunikation uppmärksammats för att kunna utveckla den terapeutiska relationen
med klienten (Ambady, Koo, Rosenthal, Winograd & Light, 2002; Crane J & Crane FG.
2010; Thom, 2001).
Hur och varför arbetsterapeuter använder den verbala kommunikationen med sina klienten har
studerats inom psykiatrin av Eklund och Hallberg (2001). Mer generella studier har lagt fokus
på olika former av interaktion/agerande och strategier som terapeuten använder sig av med
klienter (Holmqvist, Holmefur & Ivarsson, 2013; Shelton, 2007; Taylor, Lee, Kielhofner &
Ketkar, 2009; Taylor et al., 2011;).
Mattsson och Haring (1999) fokuserar författarna på ”face to faces” kommunikationsdynamik
mellan terapeut och klient och tar upp både den verbala och icke-verbala kommunikationen.
Där framkom vikten av icke-verbal kommunikation mellan arbetsterapeut och klient, då icke
ömsesidig kommunikation kunde utsätta patienten för press. Den sociala miljön har också
visat sig avgörande och av stor betydelse för aktivitet engagemang (Teitelman, Raber &
Watts, 2010). Vidare har det visat sig att en av faktorerna som kunnat påverka klienternas
sociala interaktion och delaktighet på ett negativt sätt var obalans i relationen och samspelet
med terapeuten (Yilmaz, Josephsson, Danermark & Ivarsson, 2008). Även i Battles och
Berman (2012) har belyst vikten av att bekräfta klienten lika mycket verbalt som icke-verbalt
för att kunna utveckla en empatiskt och terapeutisk relation.
Inom arbetsterapi har kommunikation visat sig vara ett redskap för arbetsterapeuter under
aktivitetsträning. Att använda olika sätt att kommunicera såsom verbal och icke-verbal
kommunikation har visat sig vara en terapeutisk strategi som inte enbart underlättar
kommunikationen med klienten utan anses också vara en förutsättning för en framgångsrik
aktivitetsträning (Guidetti & Tham, 2002). I en randomiserad studie genomförd av Taylor
et al. (2009) framkom det att mer än 80% av 568 arbetsterapeuter ansåg att ”Therapeutic use
of self ” var den viktigaste färdigheten för arbetsterapeuten. ”Therapeutic use of self ”
definierats som terapeutens medvetna strävan efter en optimal interaktion med klienten (a.a).
2 Även Guidetti och Tham (2002) visar att arbetsterapeuter använder sig själva som ett
terapeutisk redskap i både handling och språk för att nå fram till sina klienter. Till exempel
används icke-verbal kommunikation som kroppsplacering för att ge klienterna en känsla av
trygghet, samt för att etablera och upprätthålla en ömsesidig relation med klienten (Guidetti &
Tham, 2002).
Forskning tyder på att det finns fördelar med att öka arbetsterapeuters medvetenhet kring
vikten av en välfungerande kommunikation under behandling (Mattsson & Haring, 2009).
Den som vägleder andra bör anstränga sig professionellt för att öka sin självkännedom i mötet
med andra och på så sätt förbättra kommunikationen samt upprätthålla och utveckla sin
professionella kompetens (FSA, 2005; Rautalinkon, 2007). Nilsson och Waldemarson (2007)
säger att självbilden är byggstenen för hur vi sänder samt tolkar olika budskap. Nilsson och
Waldemarson menar att genom en ökad kunskap om hur vi själva tolkar samt hur vi uppfattas
av andra kan vi förbättra interaktionen/kommunikationen med andra eller en klient betydligt.
Taylor (2008) säger att det bra att arbetsterapeuter ökar sin självmedvetenhet om och avsikten
med sin icke-verbala kommunikation. En ökad kunskap utvecklar förmågan att göra sig
förstådd och att övervinna svårigheter som kan uppstå när vi kommunicerar med andra
(Graner, 2010).
Med ovan nämnda aspekter som grund är det viktigt för professionen att skaffa sig ytterligare
kunskap om ämnet icke-verbal kommunikation i den terapeutiska relationen.
Litteraturen och forskningen som tidigare har presenterats i denna uppsats tyder på att
kommunikation är viktig och avgörande för behandling. Teoretisk kunskap om
kommunikationens centrala roll i och vikten för den terapeutiska relationen har i forskningen
beskrivits. Hur och varför terapeuten bör agera för att upprätthålla ett professionellt arbetssätt
och gynna relationen med sin klient har också lyfts fram; dock saknas det studier som
fokuserar på arbetsterapeuternas egna resonemang kring icke-verbal kommunikation i den
terapeutiska relationen från praktiken, trots kommunikationens centrala roll inom yrket.
Därför är det relevant och av intresse att studera detta ämne för att se hur arbetsterapeuterna
resonerar samt uppfattar den icke-verbala kommunikationens roll i den terapeutiska
relationen.
3. Syfte
Syftet med studien är att beskriva några arbetsterapeuters resonemang kring icke verbal
kommunikation i den terapeutiska relationen.
3 4. Material och Metoder 4.1 Design
Denna studie har genomförts med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys genom observation
och öppen intervju. Då syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuternas resonemang
kring icke-verbal kommunikation i den terapeutiska relationen, var det lämpligt att använda
sig av en kvalitativ forskningsintervju för att förankra sig i deltagarnas livsvärld och
subjektiva erfarenheter och för att försöka förstå världen utifrån upphovsmannens synvinkel
och få svar på studiens frågeställning (Kvale & Brinkmann, 2009).
4.2 Urval
Urvalet utfördes utifrån så kallat bekvämlighets urval där deltagarna valdes efter
tillgänglighet (Bryman, 2002; Trost & Hultåker, 2007). Variationen bland deltagarna kan
bidra med olika perspektiv på ett och samma fenomen (Malterud, 2009). I denna studie har
yrkesverksamma arbetsterapeuter inom olika verksamheter tillfrågats om deltagande både
skriftligt och muntligt. Deltagarna har kontaktats genom social medier som Facebook, besök
på deras arbetsplats och via telefonsamtal. Skriftligt information om studiens syfte och
genomförande har också publicerats på forumet arbetsterapeuterna på Facebook och vid
besök har skriftligt information tilldelats till närvarande arbetsterapeuter (se bliga 1). Valet av
deltagare styrdes av tillgänglighet och arbetsterapeuternas möjlighet samt intresse att delta i
studien. 7 arbetsterapeuter tackade ja till studien varav 2 tackade nej innan observation och
intervjun genomfördes.
4.3 Deltagarna
5 kvinnliga yrkesverksamma arbetsterapeuter deltog i studien med åldrar 22, 29, 46, 54 och
57 år, med varierad arbetslivserfarenhet från 8 månaders upp till 25 år. Tre av deltagarna
arbetar inom habilitering och 2 inom akut geriatriskvård.
4.4 Datainsamling
Datainsamlingen genomfördes med en öppen intervju med hjälp av en halvstrukturerad
intervjuguide som till underlag hade en halvstrukturerad observation.
Enligt Lantz (2013) kan deltagaren med hjälp av en instruktion förberedas på det som
kommer att hända vilket kan effektivisera intervjun och bidra med en god samarbetsrelation.
Därför har alla deltagare informerats om syftet med studien, intervjuns och observationens
upplägg och hur insamlade data skulle hanteras samt användas med deltagarens samtycke.
4 Detta för att klargöra samt tydliggöra vad deltagande i studien innebär och skapa en
gemensam förståelse om syftet med studien.
Observation ger möjlighet att titta närmare på människors samspel och hur vardagliga
händelser utvecklas samt utspelas (Malterud, 2009). I studien användes observation för att
skapa förståelse för hur arbetsterapeutens möte med klienten utspelades och i vilket
sammanhang deltagaren befann sig i. Arbetsterapeuten observerades under ett
behandlingstillfälle där fokus låg på arbetsterapeutens beteende/kroppsliga rörelse i mötet
med klienten. Observationen utfördes samma dag innan intervjun. Längden på
observationerna varierade mellan 60- 90 min. Under observation fördes fältanteckningar om
hur, när och med vem terapeuten använde sig av icke-verbala signaler. Därefter utgjorde
observationen grunden för en intervju där arbetsterapeutens egna reflektioner kring ickeverbal kommunikation i den terapeutiska relationen var fokus.
Genom den öppna intervjun kan deltagaren fritt beskriva sitt sätt att uppfatta/tolka och
uppleva en viss situation. Metoden ger utrymme till att lyfta fram vad denne själv anser som
relevant och betydelsefullt för just den situationen och därmed bidra till en djupare förståelse
(Lantz, 2013). Därför har öppen intervju används under datainsamlingen. En halvstrukturerad
intervjuguide (se bilaga 2) utformades för denna studie bestående av öppna frågor och
följdfrågor. Intervjuguiden användes som stöd för att fokusera på ämnet och öka
förutsättningar för att få svar på studiens syfte. Frågor kring deltagarnas bakgrund ställdes i
början på intervjun som ett sätt att skapa ett avslappnat klimat och förstå deltagarnas situation.
Därefter ställdes öppna följdfrågor. Under intervjuns gång har intervjuaren vid flera tillfället
återkopplat/sammanfattat svar för att försäkra sig om en gemensam uppfattning (Lantz, 2013).
Intervjuerna har utförts under en tvåveckors period. Varje intervju har med deltagarnas
samtycke spelats in, för att kunna fånga in alla nyanser och verbala uttryck under samtalet
(Lantz, 2013). Längden på intervjuerna varierade mellan 25-45 min. Då kontexten vid data
insamling kan vara avgörande för tolkning och fynd har intervjun utförts i en lugn miljö vid
deltagarnas enskilda arbetsplats (Malterud, 2009).
4.5 Databearbetning
Databearbetning skedde enligt analysprocessen som Annika Lanz (2013) beskriver i sin bok
Intervjumetodik.
5 De inspelade intervjuerna avlyssnades och transkriberades. Varje intervjus transkriberade data
färgkodades för att särskilja data från varandra. Därefter lästes all insamlad data igenom för
att få en överblick av materialet. Data som inte ansågs relevant för studiens syfte som vokala
ljud, exempelvis hummande reducerades bort. Därefter identifierades gemensamma nämnare
och mönster i materialet; exempel på detta är att deltagarna tog upp vikten av vilka budskap
som signalerades när terapeuten står upp och klienten sitter ner. Detta placerades i ett och
samma dokument och kodades därefter.
Kodning av data utfördes med hjälp av enkel tolkning samt en mer beskrivande karaktär.
Exempel på enkel tolkning, grundat på ovan nämnda exempel som utfördes under
dataanalysen var: Terapeutens medvetenhet och kontroll över kroppspositionering är viktigt
för samspelet med klienten. Detta utfördes för att lyfta fram det som framkom i materialet och
avspeglade upphovsmannens mening. Kodade material har använts för att kunna bilda olika
kategorier och för att kunna se hur dessa relaterade till varandra. Exempel på kategorier som
framkom under data bearbetning var: Kroppshållning: avgörande för relationen. Analysen
skedde genom att läsa och jämföra materialets innehåll gentemot varandra vid flera tillfällen.
Därefter har teman och grupperingar tagits upp och kärnan i varje tema söktes genom att titta
närmare på kategorierna och analysera helheten. En sammanfattning av det som framkom ur
data analysen utfördes för att beskriva arbetsterapeuternas uppfattning.
5. Etiska överväganden
Denna studie har tagit hänsyn till etiska aspekter som samtycke och anonymitet för att skydda
informanternas integritet (Kvale & Brinkman, 2009).
Ett informationsbrev med detaljerad information kring studiens syfte och upplägg delades ut
vid förfrågan om deltagande (se bilaga 1). Information kring vad deltagande i studien innebar
och frivilligheten, det vill säga deltagarnas rätt att avbryta sitt deltagande utan att behöva
förklara sig togs upp. En överenskommelse om hur intervjun samt observationen skulle
utföras togs upp igen inför observation och intervjun för att informanterna skulle känna sig
införstådda med studiens syfte (Lantz, 2013). Studiens upplägg, där intervju och observation
kring deltagarnas eget förhållningssätt under mötet med klienten ingick, kunde upplevas samt
tolkas som ett känsligt ämne. Lantz (2013) menar att människor gärna försöker bli uppfattade
på ett sätt som överensstämmer med egen självbild och att frågor kring egna föreställningar
kan vara svårt att hantera och medföra spänningar under intervjun. Att bli observerad kan
6 också väcka känslor hos deltagarna. Observatörens närvaro kan exempelvis göra att
deltagarna upplever sig utpekade eller kritiserade (Malterud, 2009). Därför har följande
aspekter som syftet med studien och intervjuns upplägg och innehåll återigen tydliggjorts vid
intervjuns inledning. Deltagarna informerades bland annat om att studien inte syftade till att
undersöka vad som är rätt eller fel utan syftet med studien var att uppnå en gemensam
förståelse och att lyfta fram deltagarnas resonemang kring teman. Innan observationen
utfördes har andra inblandade, i detta fall klienten, tillfrågats om lov och möjlighet att utföra
observationen. Information kring vem som skulle observeras och syftet med observationen
tydliggjordes för klienten.
Enligt Kvale och Brinkman (2009) kan den mänskliga interaktionen under intervju och
kunskap som utvecklas under dessa påverka vår förståelse av människans villkor. Därför har
all insamlad data kodats med siffror och färger under databearbetning för att kunna vara
lyhörd och göra en neutral analys av insamlade material.
6 Resultat Analysen av kvalitativa data resulterade i fyra huvudteman: Vikten av intuition och förmåga
till anpassning, Kroppsspråkets känslomässiga påverkan, Att bringa balans mellan avstånd
och närhet och Aktivitetsutförande, ett visuellt språk
6.1 Vikten av intuition och förmåga till anpassning
Under studien framkom det att en del av deltagarna ansåg att tolkning av den icke-verbala
kommunikationen var en förmåga som finns hos individen. Att vara inkännande och kunna
läsa av signaler, samt anpassa sig efter olika situationer, beskrevs som en naturlig förmåga
hos arbetsterapeuten som kunde utvecklas med hjälp av erfarenhet och kunskap. Saknaden av
denna förmåga kunde leda till missförstånd och missar i kommunikationen, vilket kunde
påverka relationen med klienten negativt.
Arbetsterapeutens förmåga att läsa av och kunna uttrycka icke-verbala signaler beskrevs som
en av de mest avgörande faktorerna för att uppnå en djupare relation med klienten. Två av
deltagarna uttryckte det på följande sätt:
”.… man får känna av! Är det en patient som jag kan vara lite rätt framåt och lite tuff
eller skoja lite, för att ta reda på saker och komma inom det där skalet? Är det en
patient som jag måste kanske ska tassa lite på tå eller man får vara lite försiktigt?[...]
Man får känna in det, när man träffar den patienten, man ska lyssna på kroppen så att
man får den bra kontakten, det får man inte jämt men man försöker vara inkännande
7 och känna efter vad patienten vill och kan förmedla.”
”Det finns folk som inte är så fin-stämda och då kan man hamna i konflikter med
varandra därför att de kanske inte kan läsa av patienten, de kanske har inte den här
känslan av känna av och läsa av […] då blir det konflikt med patienten, det är min
personliga åsikt det tror jag! [...] det handlar inte bara om det språkliga om vem som
pratar vad, utan det handlar om allt det andra faktiskt; det med icke -verbala, hur man
uttrycker sig i kroppen och sånt också.”
Terapeutens skicklighet och förmåga till anpassning med sin icke-verbala ansågs också vara
beroende av erfarenhet och öppenhet hos individen. Vissa beskrev att vad arbetsterapeuten
själv har varit med om samt dennes personlighet och vilka klienter terapeuten möter i sin
profession styr till en viss del terapeutens sätt att uttrycka och tolka icke-verbala signaler och
därmed relationen med klienten. Hur nära relationen med klienten blir ansågs kunna styras av
båda parter.
”med allt erfarenhet man har, så har du lärt dig att ju, att alla är olika, funkar det här
sättet med ett barn, det att vara nära och liksom beröring och så, men det kan vara
olika för ett annat som har lika diagnos till och med, det kan variera mycket så det är
väl det också, att det är väldigt individuell vad som passar, man ska verkligen försöka
tänka på också att man ska lära sig känna av”
”…det är så olika, många vet, alltså det handlar om hur toleranta de patienterna man
möter är, ibland kan det vara svårt att uttrycka sig med ord och de godtar det för att
dom vet att man kanske är inte så skickligt på det. De har ibland ett överseende. De
patienter som jag har är väldigt överseende, tillåtande och accepterande. Det är också
skillnad om det handlar om äldre eller yngre hur man uttrycker sig både kroppsspråk
och verbalt.”
Deltagarna ansåg den icke-verbala kommunikation också som ett verktyg som terapeuten
kunde använda sig av för att främja kommunikationen med klienten. Dock beskrevs detta som
beroende av arbetsterapeutens kunskap och känslighet kring hur och när, det är lämpligt att
användas. Deltagarna lyfte också upp vikten av att se individen och beskrev att även om vissa
likheter hur människor beter sig kan förekomma avseende generation eller diagnos, ansåg
deltagarna att arbetsterapeuten alltid är tvungen att anpassa sitt sätt att kommunicera efter
klientens individuella förutsättningar. Att inte beakta och anpassa sig efter individen, kunde
medföra hinder i kommunikationen. En del av deltagarna beskrev att icke-verbala signaler
kunde försvåra samspelet med klienten om de inblandade inte delade en gemensam
uppfattning om hur icke-verbala signaler ska tolkas.
En annan av deltagarna exemplifierade hur icke-verbala signaler kunde tolkas och därmed
påverka samspelet och kommunikationen med klienten på följande sätt:
”…i det här jobbet kan det vara lite komplex, för att de personer jag träffar kan ha
svårt för det här med kommunikation också som är liksom, det handlar om att tolka, det
8 är inte så konkret som ordet kanske, alltså det verbala […] Det är så olika bland de jag
träffar. Det betyder inte att de inte, att det går de förbi, att de inte ser att jag har en
icke-verbal kropp, ett kommunikation sätt, utan det kan också vara att de ser väldigt
mycket! Att de blir störda av det kanske, om jag skulle använda för mycket gester”
Majoriteten av deltagarna ansåg att icke-verbala signaler var mer som ett verktyg som kunde
underlätta kommunikationen med klienten. Deltagarna beskrev att med hjälp av kroppsspråk
kunde de precisera, förstärka och vara tydliga med vad de menar. Icke verbal kommunikation
beskrevs som viktigt för att bekräfta en gemensam förståelse. Hur arbetsterapeuten använder
sig av icke-verbala signaler för att underlätta kommunikationen med klienten vid vissa
situationer exemplifierades på följande sätt:
”ja, det var just det här med ont i ryggen. Var i ryggen? Ryggen är en ganska stor yta,
även om jag kanske anade var nånstans, då ville jag kanske få det mera tydligt då.
Också för att han skulle förstå att jag förstår var i ryggen det gjorde ont nånstans, och
visade på min egen kropp samtidigt som jag frågade är det här eller? Sitter det här
uppe?”
6.2 Kroppsspråkets känslomässiga påverkan
Att sträva efter att skapa positiva känslor hos klienten framkom som viktigt för den
terapeutiska relationen. Arbetsterapeuterna beskrev att känslor som motivation, tillit, trygghet,
respekt och självförtroende kunde skapas genom att uttrycka icke-verbala signaler som bjuder
in klienten att uttrycka sig och känna sig en del av ett sammanhang. Hur och vad som
förmedlas med kroppsspråket och röstens tonläge kunde vara avgörande för hur den
terapeutiska relationen utvecklas med klienten. Terapeutens uppfattning av en viss situation
beskrevs som något som kunde föras över till klienten och som kunde ha stor inverka på
klientens egen uppfattning. Deltagarna beskrev därför att terapeutens kroppsliga agerande och
vad denne signalerade med kroppen var mycket viktigt. En av deltagarna beskrev hur ickeverbala signaler kunde påverka klienten på följande sätt:
”att man med sitt kroppsspråk försöker visa [...] att man är lugn och att det inte är en
stressad situation, och gärna le och se lite avslappnad och glad ut själv. Kan göra att
en laddad, om det känns laddat för personen, kan bli mindre orolig. Det är hela tiden
det där, i bakgrunden, att försöka skapa en förtroende”
En del av deltagarna beskrev att i vissa situationer kunde det icke-verbala inte enbart vara ett
sätt att underlätta kommunikationen och bilda en gemensam förståelse för det som sägs, utan
också ett sätt att uppfylla klientens och terapeutens behov av återkoppling. Genom det icke verbala kunde terapeuten och klienten förmedla djupare budskap till varandra som kunde
skapa positiva känslor som självförtroende. Några av deltagarna beskrev att genom klientens
kroppsliga agerande som ansiktsuttryck, minspel, maner kunde terapeuten exempelvis
9 bekräfta om dess egna handlingar och agerande ansågs som något bra, om det var korrekt eller
accepterat. En av deltagarna beskrev följande:
”att jag fick en blick, ett leende och att personen också frågade mig nånting […] det
signalerar att jag är en person som lyssnar på honom, och att jag är bra, och att det är
inte meningslöst att prata med mig”
Andra beskrev att hur terapeuten rör sig i rummet samt vad denne uttrycker med sitt
kroppsspråk och röstens tonläge som något som kunde föra över negativa känslor till klienten
också. Terapeutens egna känslor som osäkerhet bland annat kunde skapa förvirring, oro och
stress hos klienten. Majoriteten av deltagarna ansåg att dessa känslor kunde föras över till
klienten ganska lätt och beskrev att vissa situationer kunde kräva från terapeuten mycket
medvetenhet. Medvetenhet beskrevs som förmåga att ha kontroll över sina handlingar och
agerande och vilka icke-verbala signaler som förmedlas med dessa.
”…apropå det jag nyss sa att jag kanske, kan verka eller vara lite osäker ibland, då är
det något som kanske inte gör patienten så lugnt, det handlar mycket om att man för
över på patienten det som man själv liksom utstrålar, så det här lugnet kanske gör
patienten lugn, men om jag också visar något slags osäkerhet så blir han eller hon det
också.”
Medvetenhet och kontroll över vad som förmedlas med icke-verbalt kommunikation beskrevs
av deltagarna som något mycket svårt att styra och viktigt för att utveckla en bra relation med
klienten. Fysiska, sociala och organisatoriska miljöfaktorer kring mötet med klienten som
exempelvis rummets utformning, möblemang, ljudnivå, vilka personer som rör sig kring
klienten samt dynamiken mellan dessa, tidsbrist, resurser mm ansågs kunna påverka
terapeutens agerande och dennes kroppsspråk; det vill säga, terapeutens sätt att bemöta
klienten med sin icke-verbala kommunikation. En del av deltagarna beskrev att dessa olika
miljöfaktorer kunde ställda stora krav på deras prestationsförmåga och ansåg att lyhördhet och
närvaro, det vill säga finnas till för klienten, riskerades om terapeuten inte kunde hålla fokus.
”jag kan tänka mig att vi var ganska många runt omkring så det blir lite svårt. Det är
annorlunda om man är själv. Förra gången var det bara hon och en anhörig och det
var då lättare att få kontakt och verkligen känna att jag gör det på ett bättre sätt, men
när man är ganska många blir det så att: jag håller här och du håller där, det blir lite
mycket […] det känns som om jag var mer fokusera på själva stolen, eftersom det var
mycket folk runt om kring. Så känner jag. Att jag fokuserade lite mer på själva stolen än
att vara där mer närvarande för henne”
6.3 Att bringa balans mellan avstånd och närhet
I studiens analys framkom det att icke-verbal kommunikation som beröring och kroppspostionering ansågs som mycket viktiga av deltagarna för att etablera en bra kontakt med
klienten. Dock ansågs dessa kommunikations sätt som mycket känsliga. Deltagarna beskrev
10 att klientens integritet kunde överskridas och i vissa situationer kunde icke-verbala signaler
förmedla saknad av jämställdhet samt respekt mellan terapeuten och klienten.
Deltagarna ansåg att olika sätt av beröring som exempelvis att ta i handen eller lägga en arm
runt klientens axlar, bland annat kunde vara ett sätt att skapa trygghet och även visa respekt
och sympati för klienten. Hur nära terapeuten kan komma ansågs vara svårt att avgöra.
Deltagarna beskrev att närhet och beröring kunde underlätta kommunikationen med klienten
och bidra till en varmare samt djupare relation. Dock krävde det lyhördhet från terapeutens
sida, för att kunna skydda klientens integritet samt se var gränserna går och för att hitta rätt
balans mellan avstånd och närhet. Deltagarna beskrev också att vid vissa situationer kunde
icke verbala uttryck som beröring eller att stå och titta på när någon utför något, tolkas som
kränkande och kunde utsätta klienten för obekväma situationer. En av deltagarna uttryckte:
” …på något sätt så kan man ju känna om någon blir väldigt ställd eller, man kan se om
ja, om de inte visar nånting med ansiktsuttrycket. Det är väldigt sällan ska jag säga som
de inte visar det men det händer. Men man ska ändå ha respekt tycker jag, för att man
kanske ska inte ta för mycket. Nu har vi ett jobb där man måste kanske ska ta i en
patient, men att man inte går för nära i deras lila revir. De har inte så stort revir
egentligen…”
En annan aspekt som lyftes fram av deltagarna och beskrevs som avgörande för att etablera en
bra kontakt och en mer jämlik och ömsesidigt kommunikation med klienten, var terapeutens
kroppshållning. Hur terapeuten står samt sitter i förhållande till klienten och hur denne
förflyttar sig i rummet, det vill säga hur terapeuten kommer in i ett rum och vad denne
utstrålar med sin kropp och attityd beskrevs av deltagarna som mycket viktigt. Några av
deltagarna beskrev att genom terapeutens kroppsspråk kunde klienten läsa av signaler som till
exempel terapeutens engagemang och intresse för klientens situation. Att sitta på samma nivå
som klienten och ha ögon kontakt exempelvis kunde underlätta samspelet och bidra att
klienten upplever likvärdighet. En av deltagarna uttryckte sig på följande sätt:
”Det lättaste är att man sitter på samma nivå får att få den kontakten. Det är också så,
att när man pratar om icke verbal, att man får en annan närvaro faktiskt och likadan
när man hälsar med handen och det känns bra. Man får ett annat samspel […]
naturligtvis jag har min profession och man är här och den personen är patient, men
ändå kommer vi lite på samma nivå. Så har man lättare att prata om en massa saker,
tycker jag mera än när man står och ser eller tittar ner på en patient som ligger i
sängen”
En annan sa:
”att man tar i handen, det visar respekt; på något sätt så tycker jag det. Om de vill det,
så gör man det. Oftast är det så att man känner av det, sen vill jag gärna att patienter sitter
upp när jag pratar med dem, för annars blir det också lite konstigt relation; bra om de sitter
på sängkanten så att man kan föra en diskussion. Om man ligger så blir man lite i underläge
tycker jag […] sen orkar man kanske inte alltid att komma upp, men man ska åtminstone sitta
11 så att man har ögonkontakt tycker jag […] är det så att någon sitter på sängkanten och jag
inte hittar en stol då står jag på huk när jag pratar med dem, men jag tycker inte om när man
står och talar ner eller över”
6.4 Aktivitetsutförande, ett visuellt språk
Aktivitet beskrevs som ett medel terapeuten kan använda sig av för att ta reda på saker kring
klienten, som denne inte själv kan eller vill uttrycka verbalt. I studien framkom det att en del
av deltagarna ansåg att genom aktivitet kunde icke-verbala signaler vara mycket mer
överskådliga och tydligare med sitt budskap. Deltagarna beskrev att genom
aktivitetsutförande kunde både terapeuten och klienten få mycket mer information om och en
gemensam förståelse kring klientens situation och förutsättningar. Aktivitet beskrevs också
som något som kunde göra klienten delaktigt och som kunde ge klienten utrymme att uttrycka
sig och påverka.
Några av deltagarna beskrev att hur klienten gör, använder sin kropp samt hur denne beter sig,
sina maner och vad denne utstrålar under utförandet av en aktivitet, var något som kunde
bidra med mycket information om hur terapeuten kan hjälpa klienten att uppnå sina mål.
”..man kan ju se […]man kan titta på hur hon blev helt uttröttad och det gick jättefort,
och det såg jag på henne även om hon kanske inte uttryckte det verbal. Man såg det…
man såg att hon blundade. Man såg att det blev för mycket! Och det gäller ju att försöka
kanske ta det väldigt lugnt när man pratar med henne eller låta henne vila lite ibland..”
Andra beskrev att känslor som bekräftelse och själv insikt kunde också skapas och komma till
uttryck genom aktivitet. Att låta klienten utföra en aktivitet och låta det icke-verbala det vill
säga själva handlingen tala för sig själv, kunde exempelvis leda till motivation och
engagemang hos klienten.
”det man kan visa är dels att man talar om att det här gjorde du jättebra och också är
det väl att de får testa nånting och prova på att göra nånting och märker själva att de
gjorde det bra. Men att man bara försöker lyfta upp dem och säga: men titta det där
gick ju! […]Man ger dem lite feedback. Det är naturligtvis mycket man säger, men
samtidigt bekräftar man det ju, med kroppen och att de får prova på saker själva, då
känner de sig mycket gladare och att de har gjort nånting bra också ”
Några av deltagarna beskrev att detta krävde däremot mycket uppmärksamhet och
observationsförmåga inte enbart av vad klienten signalerar under sin aktivitetsutförande utan
också vad terapeuten själv signalerar med sin aktivitetsutförande. Deltagare beskrev att vad
terapeuten gör och hur denne själv gör, kunde förmedla mycket mer än talat språk och ansåg
därför att terapeuten bör vara mycket medveten på hur aktiviteterna utförs. En av deltagarna
beskrev att aktivitet kunde förmedla icke-verbala budskap, som kunde påverka klientens
självförtroende negativt vilket denne uttryckte på följande sätt:
12 ”när det gäller icke- verbala, där är det väldigt viktig. Hur man står, hur man kommer
in till patienten, hur jag bemöter patienten, hur jag kommer fram till patienten. Det
säger ganska mycket om det kommer två personer till en patient som ska gå med ett
gåbord. Vad säger det? Jaha, du klarar ingenting vi måste vara två på dig, men om jag
kommer in och låter patienten sätta upp sig på sängkanten själv under tiden jag ”gör”
någonting annat. Då lämnar jag över ansvaret till honom och det ger också patienten
tid och genom att göra det. Så säger jag till patienten: jag vet att du klarar det och 99%
av fallet klarar de av det, för att de vet att jag ger dem den tillit att jag tror på att de
klarar det. De är delaktiga och det måste de vara ”
6.5 Resultat sammanfattning
Under analysen framkom att icke-verbal kommunikation ansågs som ett verktyg som kunde
användas för att främja den terapeutiska relationen och aktivitetsengagemang. Personliga
egenskaper hos terapeuten som medvetenhet, kontroll, anpassning och lyhördhet ansågs
nödvändiga för att kunna förmedla samt läsa av icke-verbala signaler. Hur icke-verbala
signaler används och vilka budskap som förmedlas med dessa ansågs kräva mycket
försiktighet och medvetenhet. Icke verbala signaler som beröring, kroppspositionering, och
röstens tonläge ansågs kunna riskera klientens integritet och motivation till aktivitet. Aktivitet
beskrevs också som ett icke-verbalt kommunikationsmedel, ett visuellt språk som terapeuten
kunde använda sig av för att förmedla samt tolka budskap och nå en djupare relation med
klienten. Genom aktivitetsutförande visade sig icke-verbala signaler vara mycket mer
överskådliga och tydliga med sitt budskap. Aktivitetsutförande ansågs kunna bidra med mer
information om och en gemensam förståelse för klientens situation och förutsättningar. Dock
krävde det mycket uppmärksamhet och försiktighet med vilka budskap som förmedlades och
tolkades.
7. Diskussion 7.1 Resultat diskussion
Studien utfördes med syftet att beskriva arbetsterapeuters resonemang kring icke-verbal
kommunikation i den terapeutiska relationen. Analysen visar att arbetsterapeuterna ansåg
icke-verbalt kommunikation som mycket komplex. Terapeuterna menade att
kommunikationsdynamiken, det vill säga samspelet som uppstår mellan klient och terapeut i
den terapeutiska relationen kunde påverkas av många olika externa och inre faktorer. Fysiska,
sociala och organisatoriska miljöfaktorer ansågs kunna påverka terapeutens agerande och
dennes kroppsspråk. Detta skulle vi kunna koppla till Kielhofner (2012) som menar att
13 människans aktivitetsutförande, hur och vad människor gör, påverkas av den fysiska och
sociala miljön. I analysen framkom det att aspekter som rummets utformning, ljudnivå, vilka
personer som befinner sig i rummet, och aspekter som tidsbrist kunde påverka terapeutens sätt
att bemöta klienten med sin icke-verbala kommunikation. Det tycks överensstämma med
tidigare forskning inom hälso- och sjukvård, som tyder på att kommunikations dynamik inte
enbart påverkas av vårdgivarens kommunikationsförmåga, utan också av organisatoriska
aspekter som exempelvis medför tidsbrist och som har visat sig påverka klienternas möjlighet
att bli sedda (Woolhead, et al., 2006).
I nuvarande studie framkom det att aspekter som terapeutens personlighet och förhållningssätt
kunde till viss del styra terapeutens sätt att uttrycka och tolka icke-verbala signaler och
därmed påverka relationen med klienten. Detta är i likhet med Taylor (2008) som säger att
terapeutens sätt och val av strategier styrs till viss del av den egen personligheten. Hur
terapeuterna i nuvarande studie uttrycker sig både verbalt och icke-verbalt med sina klienter
skulle kunna präglas också av deras omgivning. Kommunikation anses som något som kan
vara kulturbundet och aspekter som ursprung, ålder eller vilket kultur människor rör sig i
anses kunna styra vårt sätt att förmedla olika budskap (Graner, 2010). Inom arbetsterapi anses
dock terapeuten ansvarig för att anpassa sig själv samt rikta åtgärder/behandlingsstrategier
efter klientens unika behov, egenskaper och förutsättningar för att kunna erbjuda bästa
möjliga behandling och en välfungerande kommunikation (Kielhofner, 2012; Pierce, 2003;
Taylor, 2008). Andra anser att terapeuten ska kunna använda sig av sina personliga
egenskaper både verbalt och icke-verbalt på ett strategisk och professionellt sätt (Holmqvist,
Holmefur & Ivarsson, 2013). Dock kräver det självinsikt om egna styrkor och svagheter i
samspel med andra (a.a). Pierce (2003) beskriver också att för att kunna se till klientens unika
behov, måste terapeuten utveckla en öppen och ärlig relation med klienten. Det styrks av
tidigare forskningsresultat som menar att terapeuter måste visa en effektiv kommunikation
präglad av empati, värme och respekt för att få denna individualiserade förståelse (Morrison
& Smith 2013). Detta kan kopplas med nuvarande studiens resultat, där terapeutens
förhållningssätt, hur denne anpassar sig efter och bemöter klienten med sin icke-verbala
kommunikation, beskrevs som avgörande för att kunna nå fram till klienten och utveckla en
djupare relation.
14 Något som väcker intresse i nuvarande studies resultat var arbetsterapeuternas syn på aktivitet
som ett visuellt språk och hur denne kan använda sig av aktivitet som ett
kommunikationsmedel. Enligt den terapeutiska modellen Model of humans occupation
(MOHO), kan arbetsterapeuten använda sig av ostrukturerade metoder för bedömning och för
att inhämta information (Kielhofner, 2012). Genom observation anses arbetsterapeuter kunna
inhämta information kring klientens tidigare vanor, roller, intressen och erfarenheter och
skaffa sig en bild av klienten (Guidetti & Tham, 2002). Tidigare analyser av
kommunikationsmönster mellan arbetsterapeuter och patienter samt analys av terapeutiska
strategier under arbetsterapibehandling, överensstämmer med nuvarande studiens resultat,
som visat att aktivitet som ett kommunikationsmedel och som en strategi underlättar tolkning
av patientens verbala budskap samt klientens resurser och begränsningar (Guidetti & Tham,
2002; Werngren-Elgstrom, M. 1997).
Ännu ett viktigt resultat i nuvarande studie var att aktivitet inte enbart ansågs kunna fungera
som ett kommunikationsmedel för att tolka (inhämta information) samt förmedla icke-verbala
budskap, utan också som ett sätt att nå djupare in hos klienten och att skapa känslor som
bekräftelse och självinsikt. Detta resultat styrker MOHOs syn på görandet, som anser att
aktivitetsutförande och kroppsliga upplevelser som uppstår under görandet bidrar till att
begränsningar och resurser i utförande kapacitet blir tydligare för individen (Kielhofner,
2008).
I resultatet framkom det att terapeutens uppmärksamhet och observationsförmåga av vad
klienten och vad denne själv signalerar med sin icke-verbala kommunikation, ansågs som
mycket viktigt för att uppnå ett bra samspel med klienten. Observationen tycks
överensstämma med Tickle-Degnen (2008) som beskriver att uppmärksamhet från
terapeutens sida är avgörande för en effektiv kommunikation.
Andra viktiga aspekter som framkom som väsentliga för att etablera en bra kontakt och en
mer jämlik och ömsesidigt kommunikation med klienten, var vikten av personliga faktorer
som anpassningsförmågan och lämplighet med icke-verbala signaler som kroppshållning/
kroppspositionering samt beröring gentemot klienterna. Enligt Guidetti och Tham, (2002) kan
terapeuten med hjälp av närhet skapa en känsla av trygghet hos klienten och etablera samt
upprätthålla en ömsesidig relation. Denna strategi har dock beskrivits i nuvarande studie som
mycket sårbar och beroende av terapeutens erfarenhet samt intuitionsförmåga, vilket skulle
kunna sätta klientens integritet på spel. Resultatet i nuvarande studie skulle kunna
tolkas/förstås utifrån Graner (2010) som menar att icke-verbala signaler, såsom kroppslig
15 beröring, också är kulturbundna, vilket gör att dessa kan bära med sig olika budskap och ha
olika tolkningsutrymme beror på i vilken kultur man befinner sig i. Däremot menar Nilsson
och Waldemarson (2007) att genom att anpassa oss till dem vi möter och inta exempelvis
liknande kroppshållningar, eller ha ett växlande minspel som speglar varandras avsikter, kan
vi människor skapa närhet och förbättra relationen med varandra. Nilsson och Waldemarson
menar att bristande anpassningsförmåga kan skapa osäkerhet och obehag hos dem vi möter,
vilket också lyftes upp i nuvarande studien.
I studien ansågs strävan efter positiva känslor hos klienten som kärnan för att utveckla en bra
terapeutisk relation och få ett bra behandlingsresultat. Det framkom att positiva känslor
ansågs kunna skapas genom att uttrycka icke-verbala signaler som ger klienten utrymme att
känna sig delaktig. I Woolhead, et al., (2006) bekräftas detta, genom att exempelvis lyssna
och anföra en attityd som främjar delaktighet såsom ögonkontakt och lämplig beröring kan
skapa känslor som värdighet och respekt. Dessutom har icke-verbala signaler visat sig ha
positiv inverka inte enbart på patientens emotionella utan också på dennes fysiska tillstånd
(Williams & Irurita, 2004). Vidare har Morrison och Smith (2013) påvisat att terapeutiska
relationer som präglas av värme, omsorg, respekt kan skapa en stark allians mellan terapeut
och klient som kan medföra aktivitetsengagemang och även funktionella förbättringar under
aktivitetsutförande. Även Guidetti och Tham (2002) lyfter fram vikten av en ömsesidig
kommunikation för att skapa känslan av förståelse och engagemang i en framgångsrik
behandling. Ytterligare har interaktionen mellan terapeut och klient beskrivits som avgörande
för klientens aktivitetsengagemang, prestationsförmåga och delaktighet (Kielhofner, 2012;
Pierce, 2003; Taylor, 2008; Taylor, Lee & Kielhofner, 2011; Tickle-Degnen, 2008;). Utifrån
dessa skulle resultatet från nuvarande studie kunna tolkas som viktigt inte enbart för att
utveckla en terapeutisk relation med klienten och dennes aktivitets engagemang utan det kan
vara även viktigt för att främja klientens hälsa. Terapeutens uppfattning om en viss situation ansågs i nuvarande studie som något som kunde
påverka den terapeutiska relationen och föras över till klienten genom kroppsspråk. Detta
resultat överensstämmer med Graner (2010) som säger att via icke-verbala signaler som
kroppshållning, förflyttning, ansiktsuttryck och röstens tonläge kan känslomässiga budskap
som rädsla, osäkerhet, glädje, engagemang etc. komma till uttryck samt förmedla budskap på
hur relationen emellan klient och terapeut ska uppfattas. Vidare menar Nilsson och
Waldemarson (2007) att känslor som osäkerhet kan skapa störningar i samspelet med andra.
Därför menar Nilsson och Waldemarson att det är viktigt och nödvändigt att hitta en balans
mellan närhet och distans och hur dessa förmedlas i ett professionellt samtal.
16 Enligt Kielhofner (2012) använder terapeuten bekräftelse som en strategi för att visa respekt
för klienten och menar att bekräftelsen är avgörande för behandling. Något intressant som
framkom i resultatet är att arbetsterapeuten är också i behov av bekräftelse/återkoppling. I
resultatet framkom att genom det icke -verbala kunde terapeuten och klienten förmedla
djupare relation till varandra. Exempelvis nickningar och ögonblickar ansågs kunna skapa
positiva känslor som gav självförtroende hos terapeuten. Det bekräftas av (Taylor et al. 2009)
att återkoppling från klienten inte enbart behöver återkoppla till samspelet, utan kan även
förmedla och skapa positiv bekräftelse hos terapeuten. Vidare menar Graner (2010) att genom
feedback kan gemenskap och trygghet stärkas. Dessa beskrivs som avgörande för hur nära
eller distanserade relationer kan vara (a.a.). Däremot menar Graner (2010) att vi människor
ser hos andra det vi vill se och att det kan vara en spegling av egna upplevelser. Det framkom
också ur resultatet i nuvarande studie att hur man ser på sig själv överförs till andra.
Responsen från klienten kan då vara resultatet från egen självbild. Däremot får man inte
bortse från att klientens icke-verbala kommunikation också påverkar terapeuten.
7.2 Metoddiskussion
Då syftet med studien var att undersöka terapeutens resonemang kring icke-verbal
kommunikation i den terapeutiska relationen, ansågs en kvalitativ design lämplig för att
förankra sig i deltagarnas subjektiva erfarenheter och sträva efter en djupare förståelse på
informanternas tankar och uppfattningar (Kvale & Brinkmann, 2009; Trost, 1993).
En av de främsta svagheter i denna studie var att data bearbetning har utförs av en och samma
författare vilket kan bidrag till en lägre tillförlitlighet. Enligt Lanz (2013) kan den interna
reliabiliteten alltså studies pålitlighet ökas genom att data analys utförs enskilt av två olika
domäner för att se olika vinklar av fenomenen. Analysen i nuvarande studie har utförts av en
författare vilket kan leda till att den interna reliabiliteten ifrågasätts. Dock har data analyserats
samt transkriberats på ett så noggrant samt objektiv sätt som möjligt. Data har sedan kodats
med färg och siffror under analysen för att försäkra sig om en korrekt samt neutral analys av
materialet. Tillförlitlighet anses bygga på intervjuarens förmåga att vara objektiv under data
insamling och data bearbetning (Lanz, 2013). Enligt Krefting (1990) är kvalitativa studier
tillförlitliga när den lägger fram sådana noggranna beskrivningar eller tolkningar av mänsklig
erfarenhet, vilket har varit författarens strävan i nuvarande studie.
17 En annan begränsning i denna studie är det relativt lilla antalet deltagare. Även om deltagarna
hade en varierade åldrar och olika bakgrunder anses det inte som representativt. Resultatet
från denna studie är omöjligt att generalisera (Bryman, 2002). Dock kan resultatet från denna
studie vara en utgångspunkt för forsatta studier (a.a). Enligt Lanz (2013) och Bryman (2002)
kan resultatet från dataanalysen och dess externa validitet stärkas genom att hitta
koppling/samband mellan teori och fenomenet. Resultatet från nuvarande studie har bekräfta
tidigare forskning och teori inom ämnet vilket skulle kunna öka studiens validitet. Däremot
säger Krefting (1990) att studier med kvalitativ ansats inte är relevanta för generalisering
eftersom dess syfte är att beskriva ett visst fenomen eller erfarenhet, inte att generalisera till
andra, då varje situation och interaktionen samt växelverkan som uppstår mellan intervjuaren
och respondent är som unika och går inte att överföra till andra sammanhang.
Metoder som har använts under datainsamling det vill säga intervjun och observation kan ha
påverkat insamlade material på olika sätt. Malterud (2009) säger att samtal kan leda
exempelvis till funderingar som tidigare har varit okända för informanterna, vilket är mycket
positivt eftersom detta kan underlätta att få en mer omfattande information om deltagarnas
uppfattning kring fenomenet. Däremot kräver detta mycket kontroll och medvetenhet kring
den ömsesidigt påverkan mellan intervjuaren och respondent (Lanz, 2013).
Lanz (2013) beskriver att genom att vara följsam och leda respondenten under intervjun kan
datas tillförlitlighet stärkas. En intervjuguide med olika frågeområden och eventuella aktuella
frågor utformades som stöd för att kunna hålla fokus på syftet under intervju och för att kunna
ägna mer tid åt aktivt lyssnande.
För att försäkra sig om en gemensam uppfattning om det som framkom under intervjun och
öka studiens tillförlitlighet har återkoppling och frågor ställts under intervjun. Genom en
gemensam uppfattning om ett viss fenomen mellan intervjuaren och respondenten kan den
interna reliabiliteten ökas (Krefting 1990; Lanz, 2013). Däremot kan insamlade data under
observationsdelen ha påverkats av observatören. Att bli observerad, samt observatörens
närvaro kan störa sammanhanget, vilket kan medföra att deltagarna upplevde sig kritiserade
eller gjorde allt för att visa upp sin bästa sida (Malterud, 2009). Dock kunde den inhämtade
kunskapen från observationen i nuvarande studie bidra till en ökad förståelse och med en
annan synvinkel på det som inträffade. Det anses att en utomståendes kunskap kan vara en
fördel, då den kan bidra med en överblick över helheten och samspelet som utstår (Malterud,
2009). Däremot anses att en utomstående kan missuppfatta innebörden i det som förmedlas
(a.a). Malterud menar att det som förmedlas med handlingar inte kan läsas ut genom enbart
observation utan upplevelsen av dessa kan enbart redogöras av själva aktörerna (a.a). Därför
18 har observationen enbart varit grund för diskussion/dialog för att kunna fånga terapeuternas
resonemang och på så vis försäkra sig om en ökad intern validitet.
7.3 Förslag på fortsatta studier
Resultatet från nuvarande studie bekräftar delvis tidigare forskning och teoretisk kunskap
inom ämne. Det behövs fortsatta och bredare studier som utgår från arbetsterapeuternas
resonemang kring icke-verbal kommunikation i den terapeutiska relationen för att få en
bredare och djupare förståelse av hur arbetsterapeuterna använder sig av icke-verbalt
kommunikation i praktiken. Exempelvis hur kommunikationen skiljer sig med avseende på
terapeuternas ålder, kön, arbetsinriktning och arbetslivserfarenhet för att se om det finns
likheter och olikheter. Ett annat intressant område är hur de organisatoriska aspekterna
påverkar terapeuternas sätt att bemöta klienten, tex då arbetsterapeuten har hög eller låg
arbetsbelastning.
Därför rekommenderas ytterligare studier inom detta ämne för att öka kunskapen om den
icke-verbal kommunikations centrala roll i den terapeutiska relationen.
8. Slutsats
Studien visar på att icke-verbala signaler som kroppshållning, kroppspositionering, beröring,
maner, röstens tonläge och ansiktsuttryck spelar en central roll för hur den terapeutiska
relationen med klienten utvecklas. Vad som förmedlas med icke-verbala signaler och hur det
förmedlas anses dock som en mycket komplex dynamik som påverkas av både inre och yttre
faktorer. Analysen tyder på aspekter som personliga egenskaper hos individen är avgörande
för hur icke-verbala signaler kommer till uttryck och hur dessa interpreteras. Studien visar
också arbetsterapeuternas syn på aktivitetsutförande som ett visuellt språk. Hur aktivitet kan
användas som ett kommunikationsmedel för att förmedla och inhämta information om samt
skapa en gemensam förståelse kring klientens situation och förutsättningar.
Resultatet från nuvarande studie kan bidra med en ökad kunskap och förståelse kring
betydelsen samt påverkan av icke-verbala signaler och aktivitet som ett
kommunikationsmedel i arbetsterapibehandling för att främja aktivitetsengagemang och
upprätthålla en terapeutisk relation med klienten i praktiken.
19 9. Tack Ett stor tack till er alla fina som bidragit på ett eller annat sätt till att denna uppsats blev
möjligt. Deltagarna för att ha delat med sig av sina erfarenheter och kunskap. Till min
handledare Staffan Josephsson och klass kamrater för allt konstruktiv feedback och
vägledning under denna process. Till slut vill jag tacka min familj och framför allt till min
kära sambo för allt stöd och pepp under arbetets gång.
20 Referenser Ambady, N., Koo, J., Rosenthal, R., Winograd, C., & Light, Leah L. (2002). Physical
Therapists' Nonverbal Communication Predicts Geriatric Patients' Health Outcomes.
Psychology and Aging, 17(3), 443-452.
Bogdan, R. & Biklen, S.K. (2007). Qualitative research for education: an introduction to
theory and methods. (5. ed.) Boston, Mass.: Pearson A & B.
Bryman, A. (2002). Samhällsvetenskapliga metoder. (1. uppl.) Malmö: Liber ekonomi.
Crane, J & Crane, FG.(2010). Optimal Nonverbal Communications Strategies Physicians
Should Engage in to Promote Positive Clinical Outcomes. Health Marketing Quarterly, 27(3),
262-274, doi:10.1080/07359683.2010.495300
Cole, M., & McLean, V. (2003). Therapeutic relationships re-defined. Occupational Therapy
In Mental Health, 19(2), 33-56.
Fisher, A.G. & Nyman, A. (2007). OTIPM: en modell för ett professionellt resonemang som
främjar bästa praxis i arbetsterapi. Nacka: Förbundet Sveriges arbetsterapeuter.
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter. (2007). FOU–Rapport. OTIPM: En modell för ett
professionellt resonemang som främjar bästa praxis i arbetsterapi. Stockholm: Globalt
Företagstryck AB.
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter (2005). Etisk kod för arbetsterapeuter. (2.ed.). Nacka,
Sverige: FSA.
Guidetti, S., & Tham, K. (2002). Therapeutic strategies used by occupational therapists in
self-care training: a qualitative study. Occupational Therapy International, 9(4), 257-276.
Granér, R. (2010). Personalgruppens psykologi. Lund: Studentlitteratur.
Holmqvist, K., Holmefur, M., & Ivarsson, A. (2013). Therapeutic use of self as defined by
Swedish occupational therapists working with clients with cognitive impairments following
acquired brain injury: A Delphi study. Australian Occupational Therapy Journal, 60(1), 4855.
Krefting, L. (1991) Rigor in Qualitative Research: The assessment of Trustwortiness. The
American Journal of Occupational Therapy. 45, 214-222.
Eklund, M., & Hallberg, I. (2001). Psychiatric occupational therapists' verbal interaction with
their clients. Occupational Therapy International, 8(1), 1-16.
Edinger, J. A., & Patterson, M. L. (1983). Nonverbal involvement and social control.
Psychological Bulletin, 93(1), 30-56.
Kvale, S. & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. (2. uppl.)
Lund:Studentlitteratur.
Lantz, A. (2013). Intervjumetodik. (3., [omarb.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.
21 Mandal, F.(2014) Nonverbal Communication in Humans. Journal of Human Behaviors in the
Social Environment, 24(4), 417-421 doi:10.1080/10911359.2013.831288
Malterud, K. (2009). Kvalitativa metoder i medicinsk forskning: en introduktion. (2. uppl.)
Lund: Studentlitteratur.
Mattsson, J., Den Haring, M. J.(1999). Communication dynamics in therapy: a linguistic
study from a nursing home for the elderly. International Journal of Social Welfare, 8(2),
pp.121-130. doi: 10.1111/1468-2397.00073
Morrison, T., & Smith, J. (2013). Working alliance development in occupational therapy: A
cross-case analysis. Australian Occupational Therapy Journal, 60(5), 326-33.
Nilsson, B., & Waldemarson, A.-K. (2007). Kommunikation, samspel mellan människor (3:4
rev. uppl.). Polen: Studentlitteratur.
Rautalinko, E. (2007). Samtalsfärdigheter: stöd, vägledning och ledarskap.
(1.uppl.)Stockholm: Liber.
Sullivan, L.E. (red.) (2009). The SAGE glossary of the social and behavioral sciences. Los
Angeles: SAGE.
Shelton, C. (2007). Effectiveness of communication/interaction strategies with patients who
have
neurological injuries in a rehabilitation setting. Brain Injury, 21(12), 1259-1266.
Taylor, R. R., Lee, S. W., & Kielhofner, G. (2011). Practitioners' use of interpersonal modes
within the therapeutic relationship: results from a nationwide study. OTJR: Occupation,
Participation & Health, 31(1), 6-14. doi:10.3928/15394492-20100521-02
Taylor, R. R., Lee, S. W., Kielhofner, G., & Ketkar, M. (2009). Therapeutic use of self: A
nationwide survey of practitioners’ attitudes and experiences. American Journal of
Occupational Therapy, 63, 198–207.
Taylor, R. (2008). The Intentional Relationship Occupational Therapy and Use of Self. F.A.
Davis Company. Philadelphia.
Teitelman, J., Raber, C., & Watts, J. (2010). The power of the social environment in
motivating persons with dementia to engage in occupation: qualitative findings. Physical &
Occupational Therapy In Geriatrics, 28(4), 321-333. doi:10.3109/02703181.2010.532582
Tickle-Degnen, L. (2008). Therapeutic rapport. In M, V. Radomski & C. Trombly Latham
(Eds.), Occupational therapy for physical dysfunction (6th ed) (pp. 402-419). Philadelphia:
Lippincott Williams & Wilkins.
Thom, D. (2001). Physician behaviors that predict patient trust. Journal of Family Practice,
50(4), 323-328.
Trost, J. (1993). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur.
Trost, J. & Hultåker, O. (2007). Enkätboken. (3., [rev. och utök.] uppl.) Lund:
Studentlitteratur.
22 Pierce, D.E. (2003). Occupation by design: building therapeutic power. Philadelphia: F.A.
Davis.
Werngren-Elgstrom, M. (1997). Strategies for understanding. A case study of occupational
therapists' communication behaviour. Occupational Therapy International, 4(4), 317-338.
Williams, A., & Irurita, V. (2004). Therapeutic and non‐therapeutic interpersonal interactions:
The patient's perspective. Journal of Clinical Nursing, 13(7), 806-815.
Woolhead, G., Tadd, W., Boix-Ferrer, J. A., Krajcik, S., Schmid-Pfahler, B., Spjuth, B.,…
Dieppe, P. (2006). “Tu” or “Vous?”: A European qualitative study of dignity and
communication with older people in health and social care settings. Patient Education and
Counseling, 61(3), 363-371.
Yilmaz, M., S. Josephsson, B. Danermark, and A.-B. Ivarsson. 2008. ‘‘Participation by
Doing: Social Interaction in Everyday Activities among Persons with Schizophrenia.’’
Scandinavian Journal of Occupational Therapy 15 (3): 162-172.
doi:10.1080/110381208020221
Bilaga 1
Icke-verbal kommunikation i den terapeutiska relationen
Informationsbrev.
Hej!
Mitt namn är Riguey Barraza jag är arbetsterapeutstundent vid Karolinska institutet och just
nu gör jag en studie om icke-verbal kommunikation i den terapeutiska relationen under
handledning av Staffan Josephsson.
Syftet med studien är att beskriva några arbetsterapeuters resonemang kring icke verbal
kommunikation i den terapeutiska relationen.
Du som yrkesverksam arbetsterapeut tillfrågas härmed om deltagande i denna undersökning.
Deltagande är frivilligt och kan avbrytas när som helst utan närmare motivering.
Undersökningen kommer att genomföras med hjälp av en kvalitativ metod där intervju och
observation tillämpas.
Din deltagande innebär att bli observerad under ett ”behandlingstillfälle” med klienten. Fokus
på observationen kommer att ligga på dig som arbetsterapeut och dina kroppsliga
beteenden/rörelser i mötet med klienten. Därefter kommer observationen vara grunden för
intervjun om cirka 30-40min där fokus kommer då att ligga på dina egna reflektioner kring
teman. Under datainsamling förs det anteckningar under observationen och ljudinspelning vid
intervjun.
Med ditt samtycke kommer insamlade data att analyseras/bearbetas konfidentiellt med hjälp
av en kvalitativ metod. Alla deltagare kommer att vara avkodade vid dataanalysen.
Resultatet från studien kommer att publiceras vid karolinska institutet i form av en C-uppsats.
Vid ytterligare frågor är ni välkomna att kontakta mig och min handledare.
Anmäla ert intresse av att delta i studien så snart som möjligt.
Stockholm 2015-03-17
Med vänliga hälsningar
Riguey Barraza
Staffan Josephsson
E-post: [email protected]
Mobil:xxxxxxxxxx
[email protected]
(Handledare)
Bilaga 2
Intervjuguide
Introduktion
Jag vill bara förklara att jag vet inte om något rätt eller fel utan det handlar mer om en
gemensam projekt…där ska utforska egna reflexioner/tankar kring teman.
Syftet med studien
Samtycke, Databearbetning
Allt information kommer att behandlas konfidentiellt och med ditt samtycke kommer
insamlade data att analyseras med hjälp av en kvalitativ metod och alla deltagare kommer att
vara avkodade vid dataanalysen.
Personliga frågor
Kan du berätta lite om din arbetslivserfarenhet? Hur länge har du jobbat som arbetsterapeut?
Inom vilka området du jobbat? Hur gammal är du?
Definition av icke-verbal kommunikation
Hur skulle du definiera icke-verbal kommunikation?
När vi pratar om icke-verbal kommunikation i den terapeutiska relationen vad är det första du
tänker på Kan du berätta mer?
Terapeutiska relationen
Vilka aspekter i den terapeutiska relationen anser du som viktiga? Kan du berätta mera?
Observation
Hur ransonerar du kring icke -verbala signaler som man skickar ut med kroppsspråk under
mötet med klienten?
Kan du beskriva för mig hur du upplevde att din icke-verbala kommunikation i mötet med
klienten var avseende fysisk kontakt, informationsutbyte och relation?
Kan du beskriva vilka icke-verbala signaler ansåg du som viktiga i mötet med klienten och
varför? Exempel Förflyttning, positionering?
Kan du berätta mer?
Finns det ngt du skulle vilja ha gjort på ett annat sätt? På vilket sätt skulle du vilja göra i så
fall?
Kan du beskriva det för mig? Kan du berätta mer?
Vad var det som gjorde att du kände så? Kan du berätta mer?
Vad var det som gjorde att du upplevde det så? Kan du berätta mer?
