Heliga ordnar och kloster i Ljusets lära
Klosterordnarna delas traditionellt in i kontemplativa och missionerande. De första klostren var rent kontemplativa –
där skulle medlemmarna helt kunna ägna sig åt bön, mässor, studier i de heliga skrifterna osv. De första tillkom redan
något hundratal år efter slaget vid Regnbågsberget, sedan den helige Gillam fått en uppenbarelse och nedtecknat de
regler som de flesta klosterordnar fortfarande inrättar sin verksamhet efter. Lite slarvigt brukar man säga att de tillhör
Gillamsorden, fastän en sådan orden egentligen inte existerar. Istället är varje kloster sin egen orden, men som arbetar
gemensamt med de andra klostren genom att ingå i en konfederation.
Sin försörjning får dessa kloster genom välvilliga donationer från både höga och låga, och det rör sig inte om sådant
som förbrukas. Istället är det donationer av sådant som ger avkastning; det kan vara hela gårdar som sedan arrenderas ut
till landbor, rätt att ta tull vid en bro eller liknande, ensamrätt till att hålla marknad osv.
Föreståndaren för ett kloster kallas abbot. Abbot var ursprungligen en hederstitel som gavs till varje äldre munk, men
som från 5:e århundradet endast gavs till klosterföreståndaren. Motsvarande titel för kvinnlig klosterföreståndare är
abbedissa. Andra alternativa benämningar som förekommer prior och rektor.
I verksamhetens början fanns en tendens bland den kända världens härskare att överösa klostren med frikostiga gåvor,
bland annat för att de därigenom förväntade sig att få en något nådigare behandling i livet efter detta genom att man i
klostren bad för deras själar. Detta har avtagit i viss mån, men fortfarande förekommer det att människor testamenterar
sina gårdar till ett närliggande kloster.
Till en början fanns inga krav på att män och kvinnor skulle ha skilda kloster, men efter tag upptäckte man att vissa
kloster utvecklats till nästen för dryckenskap och skörlevnad. Därför beslöt Den Högste Uttolkaren år 483 att kloster
antingen skulle vara för det ena könet eller det andra.
Ändå ville inte excesserna upphöra fullständigt, så i början av 600-talet bildades flera klosterordnar med betydligt
strängare regler, och med ett uttalat syfte att missionera bland de fattiga. De mest kända i Thule är Anselmitorden och
Institorieorden. De skiljer sig också från klostren i Gillamsorden genom att de endast moderklostret har en abbot, medan
de andra klostren leds av en prior som lyder under abboten. I praktiken rankas dock dessa priorer lika högt som abbotar
i Gillamsorden.
Dessa ordnar kallas också tiggarordnar, eftersom de gjort sig helt beroende av folkets gåvor för sitt uppehälle. I princip
har de inga egendomar, varken individuellt eller som kollektiv och de har tagit ett fattigdomslöfte för att de ska kunna
ägna all sin tid och kraft åt att förkunna budskapet till de fattiga.
Instiftandet av de båda nya ordnarna föranleddes av en önskan att bekämpa kätteriet genom att erbjuda ett sätt för folk
att tjäna den Första och Enda inom samhället. De har fått ett betydande stöd, främst från borgare och adel. De
koncentrerade tidigt sin verksamhet till städerna, där befolkningsökningen gjorde att de behövde mer själasörjande än
vad en socken kunde erbjuda. De flesta större städer i den kända världen har hus med en eller fler av de större
tiggarordnarna. Vissa av deras tempel har byggts mycket mäktiga, med stora ytor ägnade åt predikan, något av en
specialitet för tiggarordnar.
Ytterligare 100 år senare började riddarordnarna dyka upp. Mest känd i Thule är S:t Ahriks Orden, som instiftades år
810. Men Ordo Alemandi, eller Slagbjörnsorden som den är mer känd som i Thule, är ännu äldre. Den grundades redan
år 703. Deras första syfte är att med "svärd i hand" sprida Ljusets Lära till motvilliga hedningar.
Både tiggarordnarna och riddarordnarna bryter mot förordningen från 483 att könen ska vara skilda i klostren.
Tiggarordnarna har visserligen en hel del skilda kloster, men riddarordnarna hänvisar till att de alltid måste vara
fältmässiga. Och eftersom ingen hittills kunna beslå dem med utsvävningar, har den Högsta Uttolkaren sett genom
fingrarna på saken.
På senare tid har det börjat dyka upp munkar och nunnor från en helt ny orden, Servienterorden. De har återigen en ny
syn på hur de bör försörja sig, och har helt avstått från att vara en tiggarorden. Istället ska klostren själva ska försörja sig
genom att odla jorden och föda upp kreatur, och både kontemplation och mission har får till en del stå tillbaka för det
världsliga. På kontinenten har detta välkomnats med stor entusiasm av de breda lagren, inte bara för att orden inte är
ytterligare en börda för folket, utan också för att ordensmedlemmarna i sin mission, förutom Ljusets Lära, även lär ut
nya praktiska sätt att sköta vardagens sysslor.
Dessutom finns de flera andra ordnar i den Kända Världen som har liten eller ingen representation i Thule. De har olika
inriktning, och några har så diametralt olika åsikter att de nästan är fiender. Annars är vandrande munkar och nunnor
välkomna att övernatta i de flesta kloster.
Lekmannasyskon
De flesta ordnar tar in lekmannasyskon. Det betyder att en person får svära ordens löften och sedan betraktas som en
novis av orden, men löftena är inte på livstid, utan kan lösas av abboten. Hur villig en orden är att ta in ett
lekmannasyskon, och för hur lång tid varierar mycket mellan ordnarna. Vissa vill ha personen hos sig i minst ett par år
för att de ska se någon mening med det. Andra (det gäller främst riddarordnarna) tar in folk på så kort tid som ett halvår.
Men kortare tid än så är knappast att tänka på.
Orden är också mer eller mindre noga med vilka de tar in. Det kan krävas betalning, genomgångna prov eller
rekommendationer från en högt uppsatt person för att bli antagen.
De mest kända ordnarna i Thule
Gillamsorden (Confideratio Ordinis Sancti Gulielmi)
Den allmänna klosterorden. Heter så därför att den följer de ursprungliga klosterreglerna, nedtecknade av den helige
Gillam. Fastän den omtalas som en klosterorden, är det viktigt att komma ihåg att de skiljer sig i grunden från andra
religiösa ordnar med sina system med moderkloster, i så motto att Gillimsordens kloster är självständiga med sin egen
abbot/abbedissa och sin egen novistagning, endast sammanhållna av en konfederation.
Anselmitorden (Ordo Consortum Minorum, "De små syskonens orden")
Den ena av de stora tiggarordnarna. Kallas småsyskon och bär brun dräkt.
Efter en rad religiösa uppenbarelser började den helige Anselmus förkunna total fattigdom. Han började få anhängare
omkring år 910, och året därpå fick gruppen den Högsta Uttolkarens muntliga tillstånd att predika. Han motsatte sig de
tidigare ordnarnas kollektiva ägande, och bestämde att orden inte skulle ha kloster utan ordenshus, till vilka munkarna
och nunnorna inte är fast knutna.
Anselmitorden växte snabbt efter grundandet. Redan under Anselmus levnad fanns fem tusen syskon, och tidigt uppstod
en skillnad i ordens inriktning. En betydande grupp kallades i Latilien för i Consorti della Communità – gemenskapens
syskon, vilka valde att leva i städer för att där kunna sprida det Ljusets Lära. Denna gren kallas den reguljära grenen av
orden, och bär grå dräkt.
Alla Anselmiter bär ett vitt rep, cingulum, runt midjan. Repet har tre knutar för att påminna om de tre klosterlöftena:
lydnad, fattigdom och kyskhet.
Anselmitorden ägnar sig åt sjukvård, själavård och predikan och lade från början mindre kraft till studier och kunskap
än Institorieorden. Det finns dock betydelsefulla lärda Anselmiter.
Institorieorden (Apparitores Instituere Luci, "Ljusets Utbildande Tjänare")
En annan tiggarorden som grundades i början av 900-talet av Apparea, en Gillams-nunna från Latilien. Hon hade
ombetts följa patriarken av Verenza på en diplomatisk resa till Thule, och när hon reste genom södra Merovia, som vid
den tiden var ett fäste för den Aquilensiska läran i och omkring skogen Foret d'Aigle (Silva Aquilae, Örnskogen), insåg
hon behovet av att skapa en ny slags orden. En ny typ av organisation för att möta tidens behov, som skulle föra
hängivenheten och den systematiska utbildningen från de gamla klosterordnarna, som Gillamsorden, över till att lösa de
religiösa problem som den växande borgerligheten i städerna hade, och med mer organisatorisk flexibilitet än både
klosterordnar och sekulära klerker. Och dessutom en orden som kunde ta det goda delarna av Aquilenserrörelsen för att
svänga den tillbaka till sedvanliga Ljusets Lära. Denna nya orden skulle vara predikande, tränad att predika på de
vanliga språken, men med en sund bakgrund i akademisk teologi. Ur denna insikt framkom den tiggande predikaren.
Den snabba tillväxten av tiggarordnarna under deras första århundrade bekräftar att de fyllde ett sådant behov, men
olyckligtvis delades inte Appareas tankar om att omvända Aquilensarna av alla ämbetsmän i kyrka och stat, så
befolkningen i Örnskogen decimerades i Aquilenserkrigen.
Slagbjörnsorden (Ordo militae divinae Lux, nationale Alemandi, ODML, "Det
heliga ljusets krigarorden, av Almadiansk nation")
Orden grundades 703 i Storkungadömet Almad. År 850 hjälpte de Volska att driva bort de hedningar som plågade
landets gränsmarker och förlänades därefter området som ordensland. Riddarna fick i uppdrag av den Högste Uttolkaren
att omvända hedningarna, härska över de omvända och bekämpa deras fiender.
Orden har fortsatt detta uppdrag och i processen grundat en egen stat, där Orden själv utgör ledningen. Ordensstaten har
nästan konstant varit engagerad i korståg mot hedningarna och svartfolken i öster. Orden är högt ansedd för sin
framgångsrika svärdsmission, men deras metoder har även ådragit sig hård kritik.
Det har ofta uppstått mindre gränsbråk eller rentav krig om territorier även med Ljustrogna grannar - senast det skedde
var 1130, då orden ställdes mot en allians omfattande Volska, S:t Ahriks Orden och flera Nordenbundsstäder. Orden
befinner sig också ofta på fientlig fot med de visserligen Ljustrogna men schismatiska svijaslavska furstendömena i
öster.
Kännetecken: vit vapenrock med svart Alemandisk ljuspil (http:/thule.vas.nu/kampanj/varlden/utomlands/odml.htm)
S:t Ahriks Orden (Consortis Militiae Luci, "Syskonen i Ljusets Armé") [jfr
Svärdsriddarorden], riddarorden, kallas även "Ljusets ridderskaps syskon"
S:t Ahriks Orden har till skillnad från de andra ett nordiskt ursprung; den instiftades i samband med den gedanske kung
Ermunds korståg till Talvala omkring LjÅ 815. Efter det Lilla Mörkret blev orden även formellt mer självständig från
Gedanien och har med tiden byggt upp en egen ordensstat i sydöstra Talvala och Tarnland, uppbyggd på ett sätt som
påminner om Slagbjörnsordens.
S:t Ahriksorden kämpar hårdnackat emot att Slagbjörnsorden skall få fotfäste i Thule, för man vill absolut inte ha in den
expansiva orden i där, då den skulle utgöra ett rejält hot mot deras egen makt. Medlemmarna kommer mestadels från de
ur den lägre adeln som inte ärvt jord.
Byggnader
Förutom kloster finns det gårdar och hus som tillhör de religiösa ordnarna. De lyder under abboten i närmsta kloster
(eller under en abbot lite längre bort, för att det blev så när huset en gång testamenterades till orden, och det har sedan
varit en källa till träta klostren emellan). De kallas "klostergård" resp. "klosterhus", och sköts av ordens medlemmar,
och ger inkomster till klostret.
Klostrens verksamhet är olika beroende på ordens inriktning. Vissa ordnar har som syfte att hjälpa andra människor,
och där är klostren mer replipunkter i ordensmedlemmarnas ofta kringflackande tillvaro. Andra ordnar är mer inriktade
på studier och/eller bön, och där bor medlemmarna under långa tider i samma kloster, oftast helt avskilda från
omvärlden, och sysselsätter sig med bön, kopiering av böcker och andra studier.
