Exogena krafter - Vågor Friktion från vinden gör så att det blir ett tryck på vattenytan som orsakar vågor. Vågorna kan röra sig mot en kust och påverka stränderna. Vågornas storlek beror på vindens styrka, varaktighet och stryklängd dvs den fria vattenyta som vinden kan blåsa över. Lokalt kan det förekomma vågor genererade genom jordbävningar, tidvattnet eller genom kalvande isberg. Den översta delen på vågkrönet kan dock ryckas med genom vindfriktion, med ökande vindstyrka växer vågen och det är i första hand våghöjden som tilltar och därmed också vågbrantheten. Denna kan inte bli hur stor som helst utan då relationen mellan våghöjd och våglängd överstiger en viss summa bryter vågen, dvs krönet störtar ned framför vågen och det kommer vita gäss. I regel bryter dock vågorna innan maximalvärdet uppnås på grund av att friktionen mot luften drar vattnet med sig. Vågrörelsen är begränsad till de översta skikten i vattenvolymen. Vid ett vattendjup lika med halva våglängden är rörelsen bara ca 4.3% av rörelsen vid ytan. Detta medför att det är först på relativt grunt vatten som vågrörelsen påverkas av en uppgrundande botten. Man anser att är först när vattendjupet blir mindre än halva våglängden som vågformen påverkas. Härvid kommer krönandelen av vågformen att förkortas, samtidigt som vågdalarna utfacklas, vilket medför att våghöjden ständigt ökar till dess vågen bryter. Samtidigt har vågformen blivit mer regelbunden med långa likstora vågkammar. Gränsen för brytande vågor ligger vid ett vattendjup som är 1.5 gånger våghöjden. En brytande våg brukar kallas bränning. Man bör dock observera att bränning också kan betyda ett grund som ligger i eller strax under vattenytan. Vågor, bränningar och strömmar bearbetar ständigt kusterna. Denna nötning kallas abrasion. Gammalt, hårt urberg ger ofta klippiga, sönderbrutna kuster. Sedimentära bergarter formas till höga branter, klintar. De mjuka och lösare delarna försvinner först och partier av mer motståndskraftigt material kan bli kvar som raukar. Vattnet pressas in i sprickor, spränger loss klippblock och underminerar de branta klipporna. Därvid bildas ofta grottor och urgröpningar. En del av det material som vågorna bryter loss från stranden förs av vågorna ut från kusten och hamnar på botten. En del kastas upp på stranden igen. Av det bildas strandvallar i vattenlinjen. 1. Vad kallas en brytande våg? Svar: En bränning. 2. Vad kallas det när vågor bearbetar kusterna? Svar: Abrasion.