Allmänt om havsörnen

Havsörnens häckningstida näringsval
i olika skärgårdszoner på Åland
Camilla Ekblad
Institutionen för Ekologi och Systematik
Avdelningen för populationsbiologi
Februari 2004
HELSINGIN YLIOPISTO − HELSINGFORS UNIVERSITET
Laitos − Institution
Tiedekunta/Osasto − Fakultet/Sektion
Biovetenskapliga fakulteten
Institutionen för Ekologi och Systematik
Tekijä − Författare
Camilla Ekblad
Työn nimi − Arbetets title
Havsörnens häckningstida näringsval i olika skärgårdszoner på Åland
Oppiaine − Läroämne
Biologi
Työn laji − Arbetets art
Pro-gradu avhandling
Aika − Datum
Sivumäärä − Sidoantal
Februari 2004
62
Tiivistelmä − Referat
Denna avhandling behandlar havsörnens Haliaeetus albicilla häckningstida näringsval i olika skärgårdszoner på Åland under perioden 1978-1999. Avsikten med arbetet var att utröna om havsörnarnas näringsval
skiljer sig beroende på i vilken skärgårdszon de häckar, om enskilda havsörnspars födoval skiljer sig från
närbeläget häckande pars, och om havsörnarnas näringsval på Åland förändrats under tidsperioden 1978-1999.
Som grund för undersökningen har använts bytesrester insamlade vid havsörnsboplatser under årliga
inventeringar gjorda av WWF:s havsörnsarbetsgrupp. Alla bytesrester som upphittats i samband med bobesöken
har insamlats och sedan bestämts av experter. Jag har fått utnyttja detta bestämda material för min undersökning.
Jag deltog i inventeringarna på Föglö i juni 1999, och har bekantat mig med artbestämning av bytesrester.
Åland indelades i fyra skärgårdszoner; Inre fasta Åland, Yttre fasta Åland, Mellanskärgård och
Ytterskärgård. Reviren kategoriserades med hjälp av en konfidentiell karta över Ålands havsörnsrevir. Först
jämfördes i vilka proportioner havsörnarna i olika skärgårdszoner ätit av huvudbytesgrupperna fågel, fisk och
däggdjur samt övriga byten. Sedan delades havsörnens bytesfåglar- och fiskar in i enlighet med om de närmast
förekommer i ytterskärgården, innerskärgården eller över hela skärgården. Därefter jämfördes i vilken
utsträckning örnar som häckade i olika skärgårdszoner tog av de olika bytestyperna. Också enskilda örnpars
bytesval och enskilda bytesarter jämfördes. För att undvika att gamla bytesrester hamnade med i årsanalysen
användes här endast byten som insamlats vid bon med lyckad häckning. Här undersöktes om fördelningen
mellan fågel, fisk och övrigt förändrats under tidsperioden 1978-1999 i olika skärgårdszoner och på hela Åland,
samt om havsörnarnas val av enskilda bytesarter förändrats under samma period.
Totalt påträffades 84 olika bytesarter, varav 22 arter uppgick till minst 1 % av totalantalet. Fågel och fisk
utgjorde över 90 % av bytesdjuren. Havsörnarna i alla zoner utom på inre fasta Åland åt mest fågel (i medeltal
66,2 %), näst mest fisk (28,5 %), och minst däggdjur och övrigt (5,3 %). På inre fasta Åland åt örnarna mest fisk.
Det allmännaste enskilda bytet var ejder och det näst allmännaste gädda i alla skärgårdszoner utom på inre fasta
Åland, där gäddan var allmännast, braxen näst allmännast och ejdern det tredje allmännaste bytet.
Fågelbytenas artsammansättning skilde sig mellan zonerna. Örnarna som häckade i ytterskärgården och på
yttre fasta Åland tog mer ytterfågelbyten än örnarna på inre fasta Åland, som tog mer innerfågelbyten än örnarna
i alla andra skärgårdszoner. Bytesfåglar som förekommer i hela skärgården åts i lika hög grad av alla örnar. Det
fanns ingen skillnad på fiskbytestyperna mellan zonerna, dock för vissa enskilda fiskbytesarter. Det fanns delvis
också skillnader inom skärgårdszonerna, så att vissa bytesarter ätits allmännare på ett område och andra på andra
områden. Några örnpar föreföll ha specialiserat sig på fångst av enskilda bytesarter. Beräkningar av hur stor del
av olika bytesfågelpopulationer havsörnarna tog indikerar att de föredrog skrake, om sådan fanns tillgänglig.
Örnarnas näringsval har förändrats under perioden 1978-1999. Andelen fågel har ökat i hela materialet, i
mellanskärgården har fågeln ökat och fisken minskat, och i ytterskärgården har andelen fisk minskat. I hela
materialet har ejder ökat, och skäggdopping och gädda minskat. Gäddan har minskat eftersom gäddstammen
minskat kraftigt, särskilt kring Föglö men också på övriga Åland. Skäggdoppingens minskning förefaller bero på
att bytesresterna i början av perioden härstammade från några få revir av vilka örnarna i två specialiserat sig på
fångst av dopping. Andelen ejder har sannolikt ökat för att kompensera ett bortfall av gädda. Andelen fisk bland
bytesresterna minskade eftersom gäddorna minskat i antal. Andelen övriga fiskar minskade inte.
Av resultaten framkommer att havsörnarna i första hand åt det som fanns tillgängligt i närheten av
häckningsreviret, och att födovalet varierade mellan olika skärgårdszoner och områden eftersom födotillgången
varierade. Havsörnen kan också tidvis söka byte längre ifrån häckningsreviret. Generellt tog havsörnarna mer
fågel och mindre fisk ju längre ut i skärgården de häckade. Några enskilda örnpars födoval skiljde sig från andra
närbeläget häckande örnars, delvis på grund av födotillgången men också för att vissa örnar specialiserat sig på
att jaga en art som andra örnar bara tillfälligt föreföll jaga. Enskilda örnars avvikande födopreferenser
överbetonades under år då materialet var litet. Viktiga bytesgruppers populationsförändringar återspeglades i
havsörnarnas näringsval. Om en viktig bytesart minskade utan att en annan bytesart ökade tog örnarna mer av
det lättast tillgängliga bytet för att kompensera förlusten av byten. Förändringar i förekomsten av gädda bland
havsörnens bytesrester kunde användas som indikator för gäddpopulationernas tillstånd.
Avainsanat - Nyckelord
Havsörn Haliaeetus albicilla näringsval föda Åland skärgård skärgårdszoner
Säilytyspaikka - Förvaringställe
Muita tietoja
1
THE UNIVERSITY OF HELSINKI
Faculty
Department
Faculty of Bioscienses
Department of Ecology and Systematics
Author
Camilla Ekblad
Title
Nesting time diet of the White-tailed Sea Eagle in different archipelago zones on the Åland Islands
Subject
Biology
Kind of work
Pro-gradu
Date
Pages
February 2004
62
Abstract
The subject of this study was the diet during the nesting time of the white-tailed sea eagle Haliaeetus albicilla
in different archipelago zones on the Åland islands during the time-period 1978-1999. The aim was to investigate
whether the diet of the sea eagles differs according to the archipelago zone where they breed, if the diet of closely
nesting eagles differs, and if the diet of the sea-eagles on Åland has changed during the time-period 1978-1999.
The material of the study was prey remains that annually were collected under the nests by surveyors of the
WWF sea-eagle working group. Every piece of prey found was collected and identified by experts. I was allowed to
use this material in my study.
Åland was divided into four archipelago zones; inner main Åland (FÅI), outer main Åland (FÅY), middle
archipelago (M) and outer archipelago (Y). The territories of the eagles were cathegorized by a confidential map
shoving the territories of the sea-eagles on Åland. At first the proportions of the main prey groups; birds, fishes and
mammals were compared at different archipelago zones. Thereafter the prey species of birds and fishes were
cathegorisized according to if they occur in the inner, outer or over the whole archipelago. Then it was measured in
what extension eagles nesting in different archipelago zones fed on the different types of prey species. The
preferences of single eagle pairs and differences in single prey species was also investigated. To avoid old prey
remains in the year analysis only remains collected at nests with successful nesting were used here. It was measured
whether the distribution between birds, fishes and mammals had changed during the period 1978-1999 in different
zones and on the whole Åland, and if the distribution of single prey species had changed during the same period.
A total of 84 different prey species were encountered, of which 22 added up to at least 1 % of the total amount
(n =.5161). More than 90 % of the prey remains were birds and fishes. The main prey was birds in all zones except in
inner main Åland (on average 66,2 %), thereafter fish (28,5 %), and least mammals and other preys (5,3 %). The
main prey group in inner main Åland was fish. The most common single prey was eider (Somateria mollissima) and
the second most common pike (Esox lucius) in all zones except inner main Åland, were pike was most common,
followed by bream (Abramis brama) and eider.
The species composition of birds preyed upon differed between the archipelago zones. The eagles nesting in
the outer archipelago and on outer main Åland took more birds that occur in the outer archipelago than did the eagles
nesting on inner main Åland. These took more birds that occur in the inner archipelago than eagles nesting elsewhere.
Prey birds that occur over the whole archipelago were taken in equal amounts of all eagles. There was no difference
between different fish prey types in the archipelago zones. However there was differences between some single fish
species. To some account there was even differences within the zones, so that some species were more commonly
eaten in some parts of Åland, and others in other parts. Some eagle pairs seemed to have specialized to catch distinct
prey species. According to how great a proportion of different prey species the eagles caught, they seemed to prefer
mergansers (Mergus sp.) if these were accessible.
The diet of the eagles changed during the period 1978-1999. The proportion of birds increased over all, in the
middle archipelago the bird proportion increased and the proportion of fish decreased, and in the outer archipelago
the proportion fish decreased. Eider increased in the whole material, while great crested grebe (Podiceps cristatus)
and pike decreased. The proportion of pike decreased because the pike had decreased especially around Föglö, but
also on the rest of Åland. The decrease in great crested grebe seems to derive from the fact that the prey remains in
the beginning of the research period emanated from only a few territories, of which two had specialized to hunt
grebes. The proportion of eiders probably increased to compensate the loss of pike. The proportion of fish decreased
because the proportion of pike decreased. The proportion of other fishes did not decrease.
The results indicate that the eagles prefereably took prey that was accessible in the neighbourhood of the
nesting territory, and that the prey varied between the zones due to unequal accessibility. Sometimes the eagles
hunted further from the nesting territory. In general the eagles took more birds and less fishes the further out in the
archipelago they nested. The diet of some eagle pairs differed from their neighbours, partly due to the availability of
prey species but also because some eagles had specialized in hunting a particular prey. The prey preferences of single
pairs was overrated during years with less material. The population fluctuations of important prey species was visible
in the prey material. If an important prey species decreased it was compensated by an increase in the most accessible
prey. Changes in pike remains could be used as an indicator for the state of the pike populations.
Key words
White-tailed SeaE agle, Haliaeetus albicilla, diet, food, Åland Islands, archipelago zones, Finland
Säilytyspaikka - Förvaringställe
2
Innehållsförteckning
1. Inledning.................................................................................................................................................1
1.1. Allmänt om havsörnen ........................................................................................................................1
1.1.1. Havsörnens utbredning ..........................................................................................................1
1.1.2. Havsörnens revir....................................................................................................................2
1.1.3. Havsörnens årscykel ..............................................................................................................3
1.1.4. Havsörnsboet .........................................................................................................................3
1.2. Havsörnen och födan...........................................................................................................................4
1.2.1. Årstida variationer i födan .....................................................................................................4
1.2.2. Bytessammansättningen.........................................................................................................4
1.2.3. Fångstmetoder........................................................................................................................5
1.2.4. Födofördelning mellan ungar och adulta ...............................................................................6
1.2.5. Födobehov .............................................................................................................................7
1.2.6. Storleken på bytet ..................................................................................................................7
1.3. Havsörnsstammens storlek och populationsutveckling i Finland .......................................................8
1.3.1. Havsörnsstammens tillstånd och utveckling fram till 1970-talet ...........................................8
1.3.2. WWF Finlands havsörnsarbetsgrupp.....................................................................................9
1.3.3. Havsörnsstammens och häckningsresultatets utveckling 1970-2000 ..................................10
1.4. Populationsutveckling hos vissa av havsörnens bytesarter................................................................10
1.4.1. Ejder.....................................................................................................................................11
1.4.2. Svärta ...................................................................................................................................11
1.4.3. Måsfåglar .............................................................................................................................11
1.4.4. Skäggdopping ......................................................................................................................12
1.4.5. Tobisgrissla och tordmule ...................................................................................................12
1.4.6. Storskarv..............................................................................................................................12
1.4.7. Gädda...................................................................................................................................13
2. Material och metoder............................................................................................................................13
2.1. Undersökta skillnader........................................................................................................................13
2.1.1. Skillnader i näringsvalet mellan örnar som häckar i olika skärgårdszoner ..........................13
2.1.2. Skillnader i näringsvalet på olika delar av Åland och mellan enskilda örnpar ....................14
2.1.3. Tidsmässiga skillnader.........................................................................................................14
2.2. Undersökningsområdet......................................................................................................................14
2.2.1. Skärgårdszoner ....................................................................................................................14
2.2.2. Revir och boplatser ..............................................................................................................15
2.3. Materialinsamling..............................................................................................................................15
2.3.1. Bokontroller på Åland .........................................................................................................15
2.3.2. Insamling av bytesrester ......................................................................................................16
2.3.3. Tidpunkten för bobesöken ...................................................................................................16
2.4. Bestämning av materialet ..................................................................................................................17
2.4.1. Tolkning av antalet bytesdjur...............................................................................................17
2.5. Enheter för bytesdjuren .....................................................................................................................18
2.6. Korrigeringar av basdatat ..................................................................................................................18
2.6.1. Dubbla bytesanteckningar....................................................................................................18
2.6.2 Saknade bytesrester ..............................................................................................................18
2.7. Behandling av basdatat......................................................................................................................19
2.7.1. Behandling inför tidsanalyser ..............................................................................................19
2.8. Indelning av bytesdjuren ...................................................................................................................20
2.8.1. Fågelbyten ...........................................................................................................................20
2.8.2. Fiskbyten .............................................................................................................................21
2.9. Statistiska metoder ............................................................................................................................22
2.9.1. Transformationer .................................................................................................................22
2.9.2. Normalfördelning och varians .............................................................................................22
2.9.3. Skärgårdszoner ....................................................................................................................22
2.9.4. Tidsanalyser.........................................................................................................................23
3. Resultat.................................................................................................................................................23
3.1. Havsörnsrevirens fördelning på olika skärgårdszoner.......................................................................23
3.1.1. Antal revir inom olika zoner och år .....................................................................................24
3.2. Bytesmaterialets sammansättning......................................................................................................25
3.3. Bytesfördelningen i olika skärgårdszoner .........................................................................................27
3.3.1. Bytesfördelningen mellan fågel, fisk och däggdjur .............................................................27
3.3.2. Fågelbyten ...........................................................................................................................27
1
3.3.2.1. Ejder.......................................................................................................................28
3.3.3. Fiskbyten .............................................................................................................................28
3.3.4. Däggdjur, kräldjur och groddjur ..........................................................................................29
3.4. Revirvisa skillnader i födopreferenser...............................................................................................29
3.4.1. Trender på olika områden på Åland.....................................................................................29
3.4.2. Individuella preferenser .......................................................................................................31
3.5. Havsörnarnas val av fågelbyten.........................................................................................................32
3.5.1. Bytesfåglarnas talrikhet .......................................................................................................32
3.5.2. Havsörnens fågelpreferenser................................................................................................32
3.5.3. Havsörnens inverkan på bytesfågelstammarna ....................................................................33
3.6. Förändring i födovalet över tid..........................................................................................................34
3.6.1. Förändringar i bytesfördelningen mellan fågel, fisk och däggdjur samt övriga byten.........34
3.6.2. Förändringar inom fågelbytena............................................................................................35
3.6.2.1. Ejder.......................................................................................................................35
3.6.2.2. Övriga andfåglar ....................................................................................................36
3.6.2.3. Måsfåglar ...............................................................................................................36
3.6.2.4. Skrakar och doppingar ...........................................................................................37
3.6.2.5. Tordmule och tobisgrissla ......................................................................................39
3.6.3. Förändringar inom fiskbytena..............................................................................................39
3.6.3.1. Gäddans situation i Föglöområdet och längs Ålands nordvästkust........................41
3.6.4. Förändring i bytesfördelningen mellan ejder och gädda......................................................41
3.6.5. Förändringar inom övriga byten ..........................................................................................42
4. Diskussion ............................................................................................................................................42
4.1. Felkällor ............................................................................................................................................42
4.1.1. Insamlingsmetoderna ...........................................................................................................42
4.1.1.1. Ett bytesdjur räknas som flera................................................................................43
4.1.1.2. Andra djurs inverkan på bytesresterna ...................................................................43
4.1.1.3. Olika insamlare ......................................................................................................43
4.1.2. Bestämningen av bytesarterna .............................................................................................44
4.1.3. Bytesresternas beständighet.................................................................................................44
4.1.4. Materialet inte komplett.......................................................................................................45
4.1.5. Indelning i skärgårdszoner...................................................................................................45
4.1.5.1. Misstag vid revirklassificeringen ...........................................................................45
4.1.6. Inte normalfördelat material och skillnader i varians ..........................................................46
4.1.7. Felkällornas inverkan...........................................................................................................46
4.2. Örnarnas födopreferenser i olika skärgårdszoner ..............................................................................47
4.2.1. Bytesfördelningen i olika skärgårdszoner............................................................................47
4.2.2. Havsörnen och fågelbytena..................................................................................................47
4.2.3. Havsörnen och fiskbytena....................................................................................................48
4.2.4. Havsörnen och övriga byten ................................................................................................49
4.3. Revirvisa skillnader i födopreferenserna ...........................................................................................49
4.4. De åländska havsörnarnas potentiella jaktmarker .............................................................................51
4.5. Havsörnens fågelpreferenser .............................................................................................................51
4.5.1. Havsörnens inverkan på bytesfågelstammarna ....................................................................52
4.6. Förändringar i födovalet över tid.......................................................................................................52
4.6.1. Förändringar i proportionerna mellan fågel, fisk och övrigt................................................52
4.6.1.1. Förändringar i födovalet på yttre fasta Åland ........................................................53
4.6.1.2. Förändringar i födovalet i mellanskärgården .........................................................53
4.6.2. Orsaker till förändringar i födovalet ....................................................................................54
4.6.2.1. Förändringar i fågel- och fiskfaunans sammansättning..........................................54
4.6.2.2. Örnarna har vidgat sin häckningsmiljö ..................................................................54
4.6.3. Förändringar i havsörnens val av enskilda bytesarter och bytesgrupper..............................54
4.6.3.1. Ejder.......................................................................................................................54
4.6.3.2. Svärta .....................................................................................................................55
4.6.3.3. Måsfåglar ...............................................................................................................55
4.6.3.4. Skäggdopping.........................................................................................................56
4.6.3.5. Tobisgrissla och tordmule ......................................................................................56
4.6.3.6. Storskarv ................................................................................................................57
4.6.3.7. Gädda .....................................................................................................................57
4.6.3.8. Fiskar i allmänhet...................................................................................................58
4.7. Tillämpningar ....................................................................................................................................58
4.8. Slutsatser om havsörnarnas födopreferenser på Åland......................................................................58
5. Tack......................................................................................................................................................60
6. Käll- och Litteraturförteckning.............................................................................................................61
Bilaga 1
2
1. Inledning
Tidigare undersökningar om havsörnens näringsval (Willgohs 1961,1984, Kulves 1973,
Oehme 1975, Koivusaari 1980, Helander 1983, Sulkava et al. 1997) behandlar födovalet
hos havsörnspopulationer i olika regioner. Undersökningarna behandlar stora områden
som helheter, med några enstaka fakta om skillnader mellan födovalet i olika revir och
mellan ytterskärgård och fastland. Avsikten med denna undersökning är att, med Åland
som undersökningsområde, utreda om det finns någon skillnad i havsörnarnas
häckningstida födoval beroende på i vilken skärgårdszon de häckar, om födovalet skiljer
sig hos havsörnspar som häckar nära varandra, och om födovalet bland havsörnarna på
Åland förändrats under perioden 1978-1999.
1.1. Allmänt om havsörnen
Havsörnarna hör till släktet Haliaeetus. Släktet inbegriper 8 arter, och är utbrett över
praktiskt taget hela jorden, frånsett Sydamerika och Antarktis (Helander 1988).
Havsörnen är Nordeuropas största rovfågel. Längd och vikt varierar med åldern men i
genomsnitt väger en fullvuxen havsörnshanne 4,5-5 kg och en hona 5,5-6 kg (Helander
1988). Havsörnen får sin adulta färgteckning och blir könsmogen vid 5-6 års ålder
(Cramp 1980). Nya rön visar att den kan häcka framgångsrikt redan som 3-4 år gammal,
trots att den inte ännu fått sin adulta dräkt (Struwe-Juhl 2002).
1.1.1. Havsörnens utbredning
Havsörnen som bebor Östersjöområdet, Haliaeetus albicilla, är vida utbredd över
Eurasien. Den förekommer på Island, i stora delar av Europa och i Sibirien ända till
Stillahavskusten (Tomialojc & Folkestad 1994). På Grönland avskiljs en egen underart;
H. albicilla groenlandicus (Koivusaari et al. 1980).
I Finland fanns det enligt hörsägen och gamla skrifter tidigare havsörnar längs
hela kusten och vid de stora insjöarna (Kulves 1973). Den enda säkerställda uppgiften
om häckning i insjöfinland utgörs av en äggkull insamlad vid Saimen år 1882
(Stjernberg & Koivusaari 1995). Med människobosättningens spridning och på grund av
1
förföljelse reducerades utbredningen under förra hälften av 1900-talet till att omfatta
bara Åland, Åbolands skärgård och Kvarken (Koivusaari et al. 1980, Kulves 1973).
Fram till 1970-talet minskade stammen ytterligare för att från och med 1980-talet efter
omfattande skyddsåtgärder äntligen börja öka igen (Wallgren et al. 1998). Från 1960talet känner man till ett enda inlandshäckande par i Lappland. Paret försvann 1973 men
ett nytt upptäcktes 1977 (Stjernberg 1981) efter att Lokkas konstgjorda bassäng blivit
färdig (Sulkava et al. 1997). Idag har havsörnar utöver ovannämnda områden påträffats
häckande också i Uleåborgs län, Satakunda och Västra Nyland (Stjernberg et al. 1999).
År 2002 häckade havsörnen i Östra Nyland efter en paus på nästan 100 år (Stjernberg et
al. 2003b).
1.1.2. Havsörnens revir
Havsörnarna håller sig med ett häckningsrevir som de försvarar mot sina artfränder,
medan jaktreviren för olika par delvis överlappar varandra. Det kortaste uppmätta
avståndet mellan två bebodda havsörnsbon var 1999-2000 1,8 km på Åland och 1,5 km
i västra Finland (Stjernberg et al. 2001). Det finns få forskningsresultat om jaktrevirens
storlek (Kulves 1973, Wallgren et al. 1998). Suominen (1967) och Koivusaari (1980)
menar att jaktreviren kunde vara i storleksklassen 100 km², medan Cramp (1980)
uppger att havsörnens bo kan ligga tio km eller mer från jaktmarkerna. Jaktrevirets
storlek beror på områdets geografi och avståndet från boet till lämpliga jaktmarker
(Willgohs 1961). Då jag i fortsättningen talar om havsörnens revir avser jag
häckningsrevir, om inte annat omnämns. Boplats å sin sida avser boets omedelbara
närhet.
Havsörnsrevir kan bli mycket gamla. Vissa revir har varit bebodda i decennier
eller sekler, och gamla revir som legat öde har återkoloniserats. Då havsörnsstammen de
senaste tjugo åren vuxit kraftigt har också helt nya revir tagits i bruk (Stjernberg 1995).
Fullvuxna örnar förefaller hållas i närheten av sitt revir under hela året men i och med
att födotillgången blir sämre rör de sig längre sträckor. Ungfåglar stryker ofta omkring
och flyttar gärna söderut under vintern (Koivusaari 1980, Kulves 1973).
2
1.1.3. Havsörnens årscykel
Parningen sker vanligen i mars-april (Kulves 1973), men kan också ske något tidigare
om vintern är mild. Äggläggning har i undantagsfall kunnat konstateras redan i februari
(Koivusaari 1980). Örnarna lägger 1-3 ägg. Dessa läggs med 2-4 dygns mellanrum, det
tredje upp till 7 dygn senare. Ruvningen påbörjas genast och räcker i medeltal 38 dygn.
Ungarna kläcks således inte samtidigt (Helander 1988). Honan ruvar största delen av
tiden, men hanen hjälper också till (Cramp 1980). Ungarna kläcks i april - maj och blir
flygga då de är ungefär 80 dygn gamla. De använder boet som bas ännu några veckor
och är beroende av föräldrarna ytterligare 1-2 månader (Helander 1988). Havsörnsparet
håller ihop hela livet, men om den ena förolyckas kan den kvarvarande ta sig en ny
partner (Koivusaari et al. 1980).
1.1.4. Havsörnsboet
I Finland har havsörnen byggt sitt bo uteslutande i träd (Kulves 1973). År 2000
konstaterades landets två första markhäckningar på små klippiga skär på Åland
(Stjernberg et al. 2001). På Åland är boet för det mesta beläget i en tall, men bon
återfinns även i björk, klibbal, rönn och farledsmärke i stål (Wallgren et al. 1998).
Också gran och asp är potentiella boträd (Kulves 1973). I träd byggs boet i en grenklyka
några meter under toppen, i enstaka fall på de översta grenarna. Som byggnadsmaterial
används torra kvistar, i ytterskärgården även olika ris (Kulves 1973). Eftersom boet är
så stort krävs det ett relativt kraftigt träd för att boet inte ska rasa ner. Medelhöjden på
träd med havsörnsbo var år 1973 på Åland 13,5 meter (Kulves 1973). Boträdet står med
fördel invid en glänta eller ett hygge för att underlätta in- och utflygning.
Själva bobalen, där ägget läggs, fodras med torrt gräs (Kulves 1973, Koivusaari
1980). På detta sätt skyddas äggen förutom mot vårvinterns köld också mot kylan från
boet, vars innanmäte frusit under vintern (Koivusaari 1980).
På ett havsörnsrevir finns i regel fler än ett bo. Örnparet häckar i ett av dessa,
vilket smyckas med färska trädgrenar (Kulves 1973). De övriga bona är växelbon som
örnparet kan välja att häcka i ett annat år (Koivusaari 1980). Toma växelbon kan
användas som rast- eller matplats. Örnarna bygger alltid till på det bo de tänker häcka i
med påföljden att örnbon efter några år kan vara väldiga (Wallgren et al. 1998).
3
Förutsatt att boet inte ramlar ner används det år efter år och kan bli mycket gammalt
(Wallgren et al. 1998, Koivusaari et al. 1980).
1.2. Havsörnen och födan
Havsörnen är uteslutande karnivor, men inom detta en utpräglad generalist. Den
förefaller äta det som kommer emot och som är lättast att fånga (Helander 1988).
1.2.1. Årstida variationer i födan
Under olika tider på året är olika byten olika lätt tillgängliga. Under våren och
försommaren då fiskarna går upp på grunt vatten och leker är de ett lättfångat byte. Då
fiskarna lekt färdigt börjar sjöfåglarna ha ungar och blir lättare att fånga varpå örnarna
övergår till att främst jaga fågel. (Koivusaari et al. 1980). Dessutom är fiskkött
lättsmältare för små örnungar än fågel- och däggdjurskött (Koivusaari et al. 1980). På
vintern är fiskarna oåtkomliga under isen och sjöfåglarna har flyttat bort. Då flyttar unga
örnar gärna söderut där näringstillgången är bättre. Äldre örnar som hålls kvar får nöja
sig med det som finns, alltså främst däggdjur. Örnar tar också fiskar som pilkare lämnat
på isen (Koivusaari 1980). As, då sådana går att få tag på, är utmärkt föda. Sedan
Finlands havsörnar fr.o.m. 1973 började förses med griskadaver har dessa varit en
välfrekventerad födokälla – så god att många unga örnar lockats att stanna kvar över
vintern (Koivusaari 1980).
1.2.2. Bytessammansättningen
Bytessammansättningen varierar beroende på var örnarna bor. T.ex. i Lappland lever
andra arter av bytesdjur, varför bytessammansättningen är en annan. Ur tabell 1 framgår
bytessammansättningen djurgruppsvis för olika områden. Viktiga enskilda bytesarter på
Åland är ejder och gädda, skrakar, gräsänder, viggar, svärtor, måsfåglar och id (Sulkava
et al. 1997).
4
Tabell 1. Bytessammansättning för havsörnar på olika områden. Värdena för Finland är
från åren 1978-1990 ur Sulkava et al. (1997), för Sverige för åren 1964-1980 ur
Helander (1983).
Fågel
Fisk
Däggdjur
Svenska
Hela
Åland
Kvarken
Finska Lappland Östersjökusten Finland
Antal % Vikt % Antal % Vikt % Antal % Vikt % Antal % Vikt % Antal %
65,3
58
58,9
49
29,2
28,6
38,4
42
51,1
27,4
32,8
31,6
36,3
67,2
65,2
60,1
54
42,1
7,4
9,6
9,6
14,7
3,6
6,2
1,4
4
6,9
1.2.3. Fångstmetoder
Havsörnen har flera olika jaktmetoder. Den kan sitta i timtal i en trädtopp och spana,
och attackera då ett djur passerar (Koivusaari et al. 1980, Helander 1983, 1988).
Lämpliga spaningsplatser är träd invid en grund vik, vid bäckar eller myrkanter. Denna
fångstmetod lämpar sig för fångst av all slags byten. Örnen har sina favoritspaningsträd
som den återkommer till gång på gång, vilket avslöjas av dun och fjädrar som den
lämnar efter sig under trädet (Koivusaari et al. 1980).
Ibland ger örnen sig ut på patrulleringsflykt. Då flyger den väl synlig. Om den
passerar över t.ex. en flock med sjöfåglar lyfter flocken varvid en svag individ lätt
urskiljs och blir föremål för en attack (Koivusaari et al. 1980, Helander 1988).
Havsörnen kan också flyga raskt på låg höjd, följande landskapets former, och
överrumpla en fågel som ligger och solar sig på en klippa (Koivusaari et al. 1980,
Helander 1983). En fågel som flyger upp har mycket större sannolikhet att klara sig än
en som dyker, eftersom örnen bara undantagsvis tar flygande byte (Helander 1983).
Ibland kan örnen mera av misstag fånga t.ex. en kråka som attackerar (Berg 1923,
Helander 1988). Örnen jagar ofta dykande sjöfågel genom uttröttningsmetoden; den
håller sig ovanför den dykande fågeln som allt emellanåt blir tvungen att komma upp
efter luft och slutligen blir så uttröttad att den inte längre orkar dyka (Berg 1923,
Helander 1983, 1988).
Istället för att sitta i en trädtopp och spana efter fisk kan örnen vada omkring i
grunt vatten på jakt efter fisk (Koivusaari 1980, Helander 1983, 1988). Havsörnen
fångar bara fisk som simmar nära ytan. Enligt Helander (1988) tas fiskbytet någon
decimeter under ytan, och aldrig djupare än en halvmeter. Detta gör att fiskarter som
håller sig nära ytan mycket lättare slutar som havsörnsmat än arter som håller till på
5
djupare vatten (Kulves 1973, Koivusaari 1980, Helander 1983, 1988). Då havsörnen
flygande jagar fisk håller den sig antingen precis ovanför ytan och tar fisken då den
passerar över den, eller också gör den en flack dykning. Fisken fångas med den ena eller
bägge fötterna som doppas i vattnet. Fiskar som inte befinner sig omedelbart under ytan
kan fångas genom en störtdykning då örnen kan hamna under vattenytan. Är fisken för
stor att lätta med händer det att örnen med hjälp av vingarna ”paddlar” iland med den
(Helander 1983, 1988)
Figur 1. Grunda vikar hör till
havsörnens favoritjaktmarker.
Mellanskärgård, Föglö, Åland. Foto: C.
Ekblad1999.
Figur 2. Havsörnens jaktbiotop i
åländsk ytterskärgård, Föglö. Foto: C.
Ekblad 1999.
Havsörnar har setts jaga i par. I dessa fall har fångsteffektiviteten varit bättre än
hos örnar som jagar ensam (Koivusaari 1980, Helander 1983). Också kleptoparasitism,
dvs. stöld av andras byten, förekommer. Många olika arter blir utsatta för havsörnens
attacker och blir tvingade att avstå från sitt byte eller stöta upp sitt krävinnehåll
(Helander 1988). Havsörnar utnyttjar också as om det finns tillgängligt (Koivusaari
1980).
1.2.4. Födofördelning mellan ungar och adulta
I början av boungstiden är det havsörnshanen som jagar. Honan matar ungarna i boet,
och kan också äta något av födan som hanen hämtar. Hanen avlöser honan flera gånger
om dagen, då honan kan jaga för sitt eget behov. Då ungarna växer jagar båda
föräldrarna förutom åt ungarna för sitt eget behov (Koivusaari 1980). Den adulta hanen
äter oftast byten han jagat för egen räkning annanstans än i boet (Stjernberg, pers.
6
kom.). Födosammansättningen för de vuxna örnarna torde vara likadan som ungarnas
födosammansättning (Koivusaari 1980).
1.2.5. Födobehov
Fiskkött har lägre energiinnehåll än fågel- och däggdjurskött. Wille & Kampp (1983)
estimerar att energiinnehållet för färsk fisk är 5 kJ/g, medan det är 8 kJ/g för fågelkött.
Vidare estimerar Oehme (1975) att en havsörnsunge behöver 26 kg kött under
boungsperioden. Eftersom ungefär en tredjedel går till spillo skulle den totala mängden
kött bli 40 kg per unge. Helander (1988) beräknar på basis av detta att ett genomsnittligt
dagsbehov för en frilevande havsörn skulle vara 350g fågel/däggdjur eller 600g fisk.
Under slutet av boungsperioden äter ungarna betydligt mer, 500g fågel eller 800g fisk
per dygn. Här uppskattar Helander det totala behovet till 50 kg fisk eller 30 kg fågel,
inkluderande de oätliga delarna, för att en havsörnsunge skall uppnå flygfärdigt
stadium. Då dieten består av både fågel och fisk ligger den totala vikten av bytena som
föräldrarna hämtar till en unge mellan dessa två värden (Helander 1988).
1.2.6. Storleken på bytet
Koivusaari (1980) har på basis av storleken på käkar som funnits i örnbon uppskattat
medelvikten på gäddor som havsörnen tar till ganska precis 1 kg i Kvarkenområdet. På
Åland är medelvikten 1,9 kg. Vikterna har varierat mellan 0,5 kg och 6,5 kg (Koivusaari
1980). Kulves (1973) menar att medelvikten på gäddorna som havsörnen tar på Åland
ligger mellan 0,8 och 1,2 kg. Koivusaari (1980) har beräknat medelvikten på övriga
fiskar till 0,2 kg, dels genom uppskattning på basis av iakttagelser ur ett gömsle, dels
genom att mäta eller väga och uppskatta vikten på fiskar som funnits i boet. Kulves
(1973) uppger att övriga fiskar är små och väger under 500 g.
De minsta fåglar som havsörnen tar är trastar, som väger 50 – 100 g, och de största
svanar, som väger upp till 9 kg. Medelvikten på fåglar som örnen tar är ganska jämt 1
kg. Vikten är beräknad på basis av de olika bytesarternas adulta medelvikt (Koivusaari
1980).
7
1.3. Havsörnsstammens storlek och populationsutveckling i Finland
1.3.1. Havsörnsstammens tillstånd och utveckling fram till 1970-talet
Det stod illa till för havsörnen fram till slutet av 1900-talet. 1868 klassificerades
havsörnen som ett skadedjur som skulle utrotas, och man betalade skottpenning för
skjutna havsörnar (Suominen 1967). Under 1800-talets tre sista decennier minskade
utbredningsområdet för havsörnen i Europa och den försvann från bl.a. sydvästra och
västra Europa (Tomialojc & Folkestad 1994). På Åland förekom den dock ännu. Redan
i början på 1900-talet var naturvänner övertygade om att det var för sent att rädda den
(bl.a. Berg 1923). Man började inse att dess fortbestånd var hotat och år 1923 stiftades
Naturskyddslagen. Då fredades flera stora rovfåglar (Suominen 1967). 1924 fredades
havsörnen i Sverige och på Åland (bl.a. Wallgren et al. 1998), och samtidigt fredades
havsörnens ungar, ägg, bo och boträd (Kulves 1973). Genom en förordning från 1926
fredades havsörnen också i övriga Finland (Suominen 1967, Wallgren et al. 1998).
Förföljelsen fortsatte dock ända in på 1960-talet, och ibland sköts havsörnar för att de
förväxlades med andra fåglar (Suominen 1967). Under krigsåren 1939-1944 repade sig
stammen något (Koivusaari et al. 1980, Suominen 1967), men ännu år 1947-1954 erhöll
t.ex. Föglö fågelskyddsförening tillstånd att avliva havsörnar (Kulves 1973).
Äggsamling bidrog också till stammens dåliga framgång (Suominen 1967).
Trots att förföljelsen minskade fortsatte havsörnsstammen minska, vilket
småningom kunde visas bero på miljögifter. De fettlösliga ämnena anrikades i oerhörda
mängder i havsörnarna, som befinner sig på näringspyramidens topp (Suominen 1967).
Miljögifterna ledde bl.a. till uttunning av äggskalen och störningar i förökningsbeteendet (Koivusaari 1980). På 1960-talet ledde det effektiverade skogsbruket med
kalhyggen till att havsörnens revir splittrades och det blev ont om både boträd och
häckningsbiotoper. Samtidigt ökade friluftslivet och sommarbebyggelsen i skärgården
(Stjernberg 1981).
I början av 1960-talet uppskattas Ålands havsörnsstam att ha uppgått till 29-30
par. Då det i början av 1970-talet fanns 18-20 par och man år 1971 påträffade en enda
bounge insåg man att havsörnen inte skulle klara sig utan aktiva skyddsåtgärder och
beslöt sig för att ta i tu med saken (Wallgren et al. 1998).
8
1.3.2. WWF Finlands havsörnsarbetsgrupp
I december 1972 grundade WWF i Finland en havsörnsarbetsgrupp med uppgift att
försöka bevara havsörnen i Finland. Projektet går under namnet Projekt Havsörn i
Finland och är en del av ett större projekt under IUCN (Internationella
naturskyddsförbundet) som strävar till att bevara havsörnarna i nordvästra Europa och
på Grönland. Projektets viktigaste punkter har varit att
1) Utföra årliga fältinventeringar där stammen kartläggs och häckningsresultatet
kontrolleras. Samtidigt samlas bytesrester in under och i boet för
näringsbiologisk forskning.
2) Ringmärkning av boungar sedan 1976 med färgade aluminiumringar.
3) Vinterutfodring för att erbjuda giftfri föda och minska flyttningsbenägenheten
till oroligare men varmare områden.
4) Kontakt med markägare och förhandlingar om fredning av revir och biotoper.
5) Upplysning av allmänheten (Stjernberg 1981, Wallgren et al. 1998).
Finland indelas för tillfället i sju regionala inventeringsgrupper; Västra Nyland och
Åbolands sydöstra skärgård, Åbo skärgård och kust, Satakunda, Åland, Kvarken,
Uleåborgs län, och Lapplands län (Stjernberg et al. 1999).
Figur 3. Hannu Ekblom undersöker ett havsörnsbo i Föglö ur
ungperspektiv. Åländsk ytterskärgård. Foto: C. Ekblad 1999.
9
1.3.3. Havsörnsstammens och häckningsresultatets utveckling 1970-2000
Då användandet av DDT och andra miljögifter förbjudits och gifthalterna i
östersjöorganismerna sjunkit har havsörnsstammen repat sig. Vintermatningen har
avsevärt förbättrat årsungarnas överlevnadsmöjligheter den första vintern. Antalet
havsörnspar steg i början av 1980-talet först sakta och sedan allt snabbare. År 1983
kände man till 52 bebodda revir i Finland (Stjernberg & Koivusaari 1995), år 1990
fanns det 75 bebodda revir. År 2000 var antalet bebodda revir 167 (Stjernberg et al.
2001). Ungproduktionen har också förbättrats, under 1970-talet var medeltalet flygga
ungar per häckningsförsök 0,32 (Stjernberg et al. 2003a), och 1998 0,94 (Stjernberg et
al. 1999). Se figur 4.
80
70
bebodda revir
60
antal ungar
50
40
30
20
10
2000
1999
1998
1997
1996
1995
1994
1993
1992
1991
1990
1989
1988
1987
1986
1985
1984
1983
1982
1981
1980
1979
0
Figur 4. Antalet bebodda havsörnsrevir och antalet havsörnsungar på Åland 1979-2000.
Efter Stjernberg et al. 2003b.
1.4. Populationsutveckling hos vissa av havsörnens bytesarter
Nedan presenteras populationsutvecklingen hos några av havsörnens bytesarter, som
grund för en diskussion om eventuella förändringar i havsörnens bytesval och orsaker
härtill under perioden 1978-1999. Arterna presenteras bytesgruppsvis i viktighetsordning.
10
1.4.1. Ejder
Ejderstammen (Somateria mollissima) har vuxit explosionsartat sedan 1940-talet.
Efterhand har dock populationerna börjat minska (Hildén & Hario 1993). Ejdrarna
började minska i Finska viken i medlet av 1980-talet, men ökade i Skärgårdshavet och
den sydvästra skärgården fram till 1997 (Hario 1998). Efter 1997 minskade ejdern också
i den sydvästra skärgården (Hario & Rintala 2002). Åren 1996-2000 ökade ejdern
fortfarande på Åland, men år 2000 fanns det färre ejdrar än 1999 (Tiainen et al. 2001).
År 1996 var ejdrarnas ungproduktion obefintlig, och eftersom ejdern blir könsmogen
efter tre år minskar den häckande populationen tre år efter ett dåligt produktionsår
(Hario 1998). Ejdrarna minskade 1999, och utförsbacken har fortsatt åtminstone fram
till 2001 (Hario & Rintala 2002).
1.4.2. Svärta
Svärtan (Melanitta fusca) har sakta minskat sedan 1960-talet, men populationen har
någorlunda stabiliserat sig sedan slutet av 1980-talet (Hario 1998). På Åland, där
Finlands svärtpopulation är tätast (Väisänen et al. 1998), ökade svärtan från 1970-talet
kraftigt t.o.m. medlet av 1980-talet. Störst var populationen år 1994, men sjönk sedan
fram till 1998 varefter den åter stigit något. Svärtstammen på Åland visar generellt sett
inte någon stigande eller sjunkande trend, trots att de årliga fluktuationerna är stora.
Svärtförekomsten på olika lokaler varierar också från år till år. Svärtan är mycket
ortstrogen men ungmortaliteten är stor (Nordberg 2002).
1.4.3. Måsfåglar
Skrattmåsen (Larus ridibundus) ökade kraftigt i antal fram till 1970-1980-talen, varefter
populationsstorleken stabiliserats eller minskat något (Väisänen et al. 1998). Gråtruten
(Larus argentatus) ökade fram till medlet av 1980-talet, men har sedan dess minskat
något, särskilt i den sydvästra skärgården där den minskat med närmare 50 % (Hario &
Rintala 2002). Skrattmåsen och gråtruten är ungefär lika allmänna på Åland, men
skrattmåsen är något allmännare i den nordöstra skärgården och gråtruten något
11
allmännare i den sydöstra skärgården (Väisänen et al. 1998). Fiskmåsen (Larus canus)
ökade i södra Finland till slutet av 1970-talet, då populationen stabiliserade sig
(Väisänen et al. 1998). I den sydvästra skärgården är fiskmåsen den allmännaste
måsfågeln, och populationen ökar fortfarande sakta. År 1993 var ett bottenår för både
gråtruten och fiskmåsen, då bägge populationerna tillfälligt minskade drastiskt (Hario &
Rintala 2002).
1.4.4. Skäggdopping
Skäggdoppingen (Podiceps cristatus) ökade i Finland från mitten av 1900-talet.
Stammen var någorlunda stabil under 1980-talet, men minskade i flere områden något
under 1990-talet. Skäggdoppingens utbredningsområde har dock vuxit, och den har
befäst sin ställning bl.a. längs kusterna och förekommer nu ställvis t.o.m. i
ytterskärgården (Väisänen et al. 1998).
1.4.5. Tobisgrissla och tordmule
Tobisgrisslan (Cepphus grylle) och tordmulen (Alca torda) har ökat något i antal under
senare hälften av 1900-talet (Väisänen et al. 1998). På Åland har tordmularna ökat
stadigt med ungefär 9 % per år (Hildén & Hario 1993).
1.4.6. Storskarv
Storskarven (Phalacrocorax carbo) försvann som häckningsfågel från Östersjön vid
sekelskiftet 1800-1900 (Rusanen et al. 1998). Den första nya häckningen kunde
konstateras år 1996 i Finska viken (J. Palmgren & T. Stjernberg, pers. kom.). Sedan
dess har skarvarna ökat avsevärt (Rusanen et al. 1998). Skarvar som inte häckar har
dock i allt större mängder tillbringat somrarna i den finska skärgården redan i några
decennier (Hildén & Hario 1993). Samtidigt har antalet skarvar som övervintrar på
Ålands hav ökat avsevärt (Rusanen et al. 1998). Den första häckande kolonin på Åland
upptäcktes år 2002 (T. Stjernberg, pers. kom.).
12
1.4.7. Gädda
Gäddan (Esox lucius) har minskat kraftigt i Finland från och med 1980-talet (Selén
1999). Gamla gäddor har klarat sig hyfsat, men återväxten har varit mycket knapp. Färre
gäddor har fångats, samtidigt som medelvikten på de fångade gäddorna gått upp från 0,5
kg till 3 kg (Selén 1999). På Åland har gäddan minskat allra mest i vattenområdena
kring sydöstra Föglö (Bylund et al. 2001), medan den klarat sig lite bättre längs fasta
Ålands nordvästkust (Selén, pers. kom.).
2. Material och metoder
Som material för denna avhandling har jag använt anteckningar om bytesrester som
insamlats åren 1978-1999 vid samtliga kända havsörnsbon som är belägna inom
landskapet Åland.
2.1. Undersökta skillnader
Jag har undersökt om det finns någon skillnad i vad havsörnarna äter beroende på i
vilken del av skärgården eller på fasta Åland de häckar, om det finns någon skillnad i
vad örnar i olika revir inom samma skärgårdszon äter, och om det har skett någon
förändring i örnarnas näringsval under perioden 1978-1999.
2.1.1. Skillnader i näringsvalet mellan örnar som häckar i olika skärgårdszoner
Till att börja med har jag undersökt om det finns allmänna skillnader i örnarnas
näringsval i olika skärgårdszoner (se avsnitt 2.2.1.) genom att jämföra hur stor andel
fågel, fisk och övrigt de ätit. Därefter har jag undersökt om örnarna väljer att äta olika
fågel- och fiskarter beroende på i vilken del av skärgården bytesarterna förekommer.
Slutligen har jag undersökt i vilken utsträckning örnarna väljer att äta vissa specifika
bytesarter.
13
2.1.2. Skillnader i näringsvalet på olika delar av Åland och mellan enskilda örnpar
Jag har också undersökt på vilka områden örnarna ätit speciellt mycket av vissa
bytesarter samt om enskilda örnpars bytesval skiljer sig från närbeläget häckande
örnpars bytesval.
2.1.3. Tidsmässiga skillnader
Jag har undersökt om havsörnarnas näringsval har förändrats under perioden 1978-1999
på Åland och i olika skärgårdszoner på Åland. Jag undersökte helheter som fisk och
fågel men också enskilda arter. Gäddan har haft stora förökningsproblem på Åland
under 1990-talet (Bylund et. al 2001). Situationen har varit mest katastrofal längs
sydöstra Föglö. Längs fasta Ålands nordvästkust har gäddan än så länge klarat sig rätt
bra (Selén, pers. kom.). Jag plockade ut de örnrevir som föll inom dessa två områden
och undersökte om det fanns skillnader i förändringarna i gäddfrekvensen mellan dem.
2.2. Undersökningsområdet
2.2.1. Skärgårdszoner
Tillsammans med Torsten Stjernberg delade jag in Åland i fem naturgeografiska
regioner eller zoner: (1) inre fasta Åland, (2) yttre fasta Åland, (3) mellanskärgård och
(4) ytterskärgård samt (5) havszon. De inre delarna av fasta Åland utgör inre fasta
Åland medan fasta Ålands kuster samt små öar alldeles i anslutning till kusten kallas
yttre fasta Åland. Större ögrupper som ligger relativt skyddat klassificeras som
mellanskärgård medan mindre öar och ögrupper som ligger längre ut eller längre ifrån
varandra och därför har ytterskärgårdskaraktär kallas ytterskärgård. Några havsörnspar
häckar alldeles i havsbandet vilket jag kallat havszonen, men eftersom de är mycket få
har de slagits ihop med ytterskärgårdsparen. Jag kommer alltså i fortsättningen att tala
om endast fyra skärgårdszoner. Se figur 5.
T. Stjernberg lånade mig en karta över Åland med havsörnsreviren utmärkta.
Eftersom det ur havsörnsskyddets synvinkel är viktigt att havsörnarnas revir inte blir
14
allmänt kända har kartan inga bon utsatta, bara fyrkanter som anger i vilka områden
örnarnas häckningsrevir och bon är belägna. Av samma skäl kan jag inte presentera
kartor över bona. Jag har kategoriserat reviren enligt den skärgårdszon de ligger i.
Figur 5.
Indelningen av Åland i
olika skärgårdszoner.
FÅI = inre fasta Åland
FÅY= yttre fasta Åland
M = Mellanskärgård
Y = ytterskärgård och
havszon.
2.2.2. Revir och boplatser
Alla kända havsörnsbon i Finland har försetts med en flersiffrig unik kod. I och med att
varje provpåse i samband med insamlandet försetts med dylika sifferkoder är det
möjligt att analysera havsörnens häckningstida födoval ända till bonivå. I denna
avhandling håller jag mig dock till revirnivå och undersöker eventuella skillnader
mellan olika revir, inte mellan olika bon i samma revir.
2.3. Materialinsamling
2.3.1. Bokontroller på Åland
Landskapet Åland inventerades sedan havsörnsgruppen grundades år 1972 i sin helhet
åren 1975, 1976 och 1979. Åren 1977 och 1978 gjordes vissa ströobservationer.
Inventeringarna utfördes på 1970-och 1980-talet av H. Kulves och J. Harberg, som
studerat Ålands havsörnar sedan 1950-talet (Stjernberg et al. 1990). Från och med år
1979 började T. Stjernberg inventera tre skärgårdskommuner i sin helhet och från och
15
med 1985 samtliga kommuner utom Föglö. H. Wallgren har sedan 1973 årligen
inventerat hela Föglö (Stjernberg et al. 1990, Wallgren et al. 1998). På 1970-talet
inventerades största delen av de kända boplatserna och reviren, men om de kända bona
inom ett revir var orörda sökte man inte aktivt efter okända växelbon (Stjernberg et al.
1990). År 1981 tilläts ringmärkning av havsörnsungar på Åland (Stjernberg et al. 1990,
Wallgren et al. 1998). Sedan 1981 har man klättrat upp i varje boträd som visat tecken
på att örnarna vistats i boet, och ringmärkt alla ungar. Fram till 1998 klättrade T.
Stjernberg upp i alla bon, efter 1998 övertogs klättrandet på Föglö av H. Ekblom,
medan TS fortsättningsvis skött övriga Åland. Man har letat efter nya revir och
växelbon om örnar vistats på området men inga kända bon varit bebodda (Wallgren et
al. 1998).
2.3.2. Insamling av bytesrester
I samband med inventeringen har H. Wallgren, T. Stjernberg och H. Ekblom samlat in
alla bytesrester som funnits under och omkring bona, 1998-1999 i Föglö också i själva
boet. Därtill har rester samlats in under sittgrenar som örnar begagnar sig av i närheten
av boet. Materialet består av oätna delar av bytesdjur, ben, fjädrar, hår, fjäll och
spybollar (Sulkava et al. 1997). Alla rester har noga samlats in i påsar som försetts med
bokod, datum och insamlare. Rester som inte tagits tillvara har grävts ned för att inte
synas bland följande års rester, och en anteckning om dem har gjorts på påsen. År 1999
var jag med H. Ekblom och H. Wallgren under inventeringarna i Föglö och deltog i
insamlandet av bytesrester.
1973-1977 insamlades bytesrester systematiskt bara på Föglö, men dessa rester
ingår inte i denna analys.
2.3.3. Tidpunkten för bobesöken
Bobesöken har infallit under perioden slutet av maj till midsommar, i vissa fall även
senare. Bona kan inte besökas under ruvningstiden emedan äggen då kan frysa eller ätas
upp av predatorer. Då boungarna blivit tillräckligt stora medför bokontrollen ingen
skada (Joutsamo 1981). Däremot får de helst inte vara så stora att de börjat öva sig att
16
flyga, för då kan det hända att de panikhoppar om det plötsligt dyker upp en människa
över deras bokant (Stjernberg & Wallgren, pers. kom.). Eftersom klättringsutrustade
män kan dra till sig allmänhetens uppmärksamhet utförs inventeringarna företrädesvis
innan båtfolket hunnit igång på allvar. Av alla dessa skäl sköts bokontrollerna under
nämnda tid (Joutsamo 1981).
2.4. Bestämning av materialet
De insamlade bytesresterna har artbestämts av experter som också genomfört en
tolkning av hur många exemplar av respektive art som funnits i provet. Bytesresterna
från åren 1978-1990 har bestämts av R. Tornberg, 1991-1998 av K. Huhtala och 1999
av S. Sulkava (S. Sulkava, pers.kom.). Bestämningen har främst skett vid Uleåborgs
universitet eftersom där finns en god referenssamling ben, fjädrar och hår från fåglar,
däggdjur och fiskar. Därtill används böcker som jämför skelettdelar och övriga
lämningar (Sulkava et al. 1997). I vissa fall har en bytesrest inte kunnat identifieras ända
till artnivå och då har den identifierats så långt det varit möjligt, t.ex. till släkte (skrake
sp., gås sp. mm), eller till grupp såsom dykand sp., andfågel sp. eller helt enkelt fågel
sp. (S. Sulkava, pers. kom.).
2.4.1. Tolkning av antalet bytesdjur
För att fastställa antalet exemplar av de olika arterna används Oehmes (1975)
”minimum metod”. Man utgår ifrån att alla rester av en bytesart härstammar från samma
exemplar utom då det finns flera likadana delar. Den del av en bytesart som det finns
flest av avgör hur många exemplar man tolkar att ingår i materialet. Om det t.ex. av
ejder i ett sampel finns tre högervingar, en vänstervinge och två skallar tolkas detta som
tre ejdrar eftersom både vänstervingen och skallarna kan ha tillhört fåglarna med
högervingarna. I vissa fall kan vänstervingen dock vara av så uppenbart annan storlek
att den måste räknas som ytterligare ett exemplar. Hos arter där båda könen har olika
färgsättning ser man också om vingarna tillhört fåglar av olika kön, och då räknas de
självfallet som skilda exemplar. Om resterna av ett djur utgörs av hår kan man inte
heller räkna med mer än ett exemplar av arten i fråga. Då det finns en anteckning på
17
påsen om ”flera” exemplar av någon viss art som inte samlats in har detta genomgående
tolkats som tre. Jag har bekantat mig med art- och antalsbestämningen under S.
Sulkavas ledning hösten 1999.
2.5. Enheter för bytesdjuren
I denna undersökning har jag använt mig av enheten antal då jag beräknat mängden
bytesdjur. Antalet skiljer sig från den faktiska vikten, och skulle man använda sig av
viktenheter istället för antalsenheter skulle resultatet vara något annorlunda. Det är
möjligt att uppskatta vikten av bytena rätt noggrant men det kommer jag inte att göra i
denna undersökning.
2.6. Korrigeringar av basdatat
2.6.1. Dubbla bytesanteckningar
Materialet har tidigare sammanställts i årstabeller och analyserats som en helhet
(Sulkava et al. 1997). Jag gick igenom blanketterna med data över de bestämda djuren
från varje bobesök och fann att det i några fall fanns mer än en bytestabell med
bytesrester för samma bo för något år. Detta innebär att det från boet ifråga samlats flera
påsar med bytesrester som analyserats som skilda sampel. Värdena kunde dock inte
sammanslås direkt eftersom rester från samma bytesdjur kan ha hamnat i skilda påsar.
Därför blev man tvungen att gå tillbaka till grundanteckningarna som visar utgående
ifrån vilka rester antalet bytesexemplar fastställts. S. Sulkava skötte också den förnyade
tolkningen av antalet som i dessa fall var nödvändig vilket innebär att materialet till
denna del bör vara kompatibelt med sig självt.
2.6.2 Saknade bytesrester
T. Stjernberg och H. Wallgren tillställde mig anteckningar som de gjort i fält under
inventeringarna. Jag jämförde dem med materialet med bytesrester och fann att
18
Stjernberg och Wallgren enligt sina anteckningar samlat material vid ungefär 130
bobesök som jag inte hade något material från. Ibland fanns det däremot material från
ett bo som Stjernberg och Wallgren enligt sina anteckningar inte besökt det året. Därtill
fanns det i vissa fall fältanteckningar om olika bytesdjur som observerats men som av
någon anledning varken tagits med eller antecknats på påsen. T. Stjernberg försökte
reda upp sina oklara fall och vi lyckades rätta vissa årtal och bokoder som varit
felaktiga. Samtidigt hittade vi en del saknade bon. Tillsammans med S. Sulkava gick jag
igenom noteringarna om otillvaratagna byten och vi bestämde vad som skulle tillföras.
Samtidigt korrigerade också S. Sulkava sina grundtabeller. På detta sätt kunde drygt 20
oklara bobesök redas ut, men fortsättningsvis saknades material från 108 bobesök.
2.7. Behandling av basdatat
Fyra påsar med bytesrester gick inte att hänföra till ett visst revir eftersom
anteckningarna i S. Sulkavas grundtabeller inte överensstämde med insamlarnas
anteckningar. I de allmänna analyserna som täcker hela Åland och inkluderar materialet
från alla år har dessa kunnat användas men vid analyser där materialet från de olika
skärgårdszonerna analyseras separat har de utelämnats.
2.7.1. Behandling inför tidsanalyser
Bytesrester har årligen insamlats också från bon där det inte varit häckning det året.
Ibland har man fortsatt att samla in bytesrester som trillat ned från boet under åtskilliga
år efter senaste häckning. Då ett örnbo rasat ner har man noga grävt ut alla bytesrester
ur det, och då kan resterna vara upp till 20 år gamla. Sålunda kan det vara svårt att
hänföra bytesresterna till något visst år. För att undvika fel som uppstår genom att man
inte kan vara säker på från vilket år de insamlade bytesresterna faktiskt härstammar har
jag vid tidsanalyser för varje år använt endast de bytesrester som är insamlade vid bon
som haft lyckad häckning. Då torde det vara fråga om främst nya bytesrester. Eftersom
resterna samlas in före midsommar kan dock gamla rester som härstammar från
föregående års sensommar finnas med. Då blir felmarginalen högst ett år. Sannolikt
19
ingår dock också i dessa fall även äldre bytesrester, som ramlat ned från boet under
årens lopp.
Det fanns avsevärt mera material från mellanskärgården än från de övriga zonerna.
Vissa år fanns det bytesrester bara från mellanskärgården, och då skulle det i
årsanalysen kunna synas skillnader som i verkligheten bara beror på skillnader i
skärgårdszonerna. För att eliminera denna felkälla har jag testat de årliga förändringarna
separat för alla olika skärgårdszoner.
2.8. Indelning av bytesdjuren
Jag delade in materialet i fågel, fisk och övrigt. Övrigt består till 97,5 % av däggdjur,
1,4 % av kräldjur och 1,1 % av groddjur. Gruppen övrigt delades inte in i arter som
förekommer i olika delar av skärgården.
2.8.1. Fågelbyten
Jag delade in fågelarterna som förekommer bland bytesresterna i tre kategorier:
1) fåglar som förekommer i ytterskärgården eller i ytter- och mellanskärgården
(”ytterskärsfåglar”)
2) fåglar som förekommer i innerskärgården, inner- och mellanskärgården samt
utpräglade skogsfåglar (”innerskärsfåglar”)
3) fåglar som förekommer i hela skärgården och genomflyttare.
Se tabell 2.
20
Tabell 2. Indelning av havsörnens bytesfåglar i ytterskärsfåglar, innerskärsfåglar och
fåglar som förekommer i alla skärgårdszoner.
*) arten hör till havsörnens allmänna bytesarter och utgör över 1 % av bytesresterna i
minst en skärgårdszon.
Ytterskärsfåglar
Innerskärsfåglar
storskarv
grågås*
gravand
stjärtand
bergand
ejder*
labb
silltrut
havstrut
silvertärna
sillgrissla
tordmule*
tobisgrissla*
jorduggla
skäggdopping*
dopping sp.
bläsand
kricka
skedand
brunand
knipa*
duvhök
sparvhök
rovfågel sp.
fasan
sothöna*
trana
tofsvipa
morkulla
skrattmås*
fisktärna
ringduva
större hackspett
koltrast
trast sp.
nötskrika
korp
höna
Fåglar som förekommer i alla
skärgårdszoner
storlom
storskrake*
gråhakedopping
skrake sp.
knölsvan
and sp.
svan sp.
sjöfågel sp.
gås sp.
orre
gräsand*
strandskata
simand sp.
fiskmås
vigg*
gråtrut*
alfågel
mås sp.
sjöorre
tärna sp.
svärta*
berguv
dykand sp.
hornuggla
salskrake
kråka
småskrake*
fågel sp.
2.8.2. Fiskbyten
De fiskarter som förekommer bland bytesresterna delades på motsvarande sätt in i tre
kategorier:
1) fiskar som trivs på djupare vatten (yttervattensfiskar)
2) fiskar som trivs i grundare vatten (innervattensfiskar)
3) fiskar som man kan finna i alla typer av vatten.
Se tabell 3.
Tabell 3. Indelning av havsörnens bytesfiskar i yttervattensfiskar, innervattensfiskar
och fiskar som förekommer i alla typer av vatten.
Yttervattensfiskar
strömming
lax
laxöring
laxfisk
torsk
lake
piggvar
flundra
Innervattensfiskar Fiskar som förekommer överallt
Gädda
id
mört
karpfisk sp.
braxen
fisk sp
ruda
abborre
21
2.9. Statistiska metoder
2.9.1. Transformationer
De olika bytesarternas proportioner är uträknade i procent. Ett sådant material avviker
lätt från normalfördelningen vid värden 0-30 % och 70-100 %. Genom att
arcsintransformera materialet får man värdena som radianer istället, och då blir
materialet mer normalfördelat (Ranta et al. 1997). Jag arcsintransformerade följaktligen
materialet.
2.9.2. Normalfördelning och varians
Wilk-Shapiros test användes för att testa om materialet var normalfördelat. I ett
normalfördelat material bör p vara över 0,05. Därefter testades med Barletts test om
materialet hade lika varians. W bör vara över 0,9 för att variansen ska vara lika. Jag
meddelar i samband med resultaten om datat inte är normalfördelat eller inte har lika
varians.
2.9.3. Skärgårdszoner
För att undersöka om det fanns några skillnader i vad örnarna ätit i de olika
skärgårdszonerna gjordes en variansanalys (MANOVA). Först visade ett multivariat test
om det alls fanns några skillnader i det testade materialet. Wilks’ Lamdas p-värde
användes. Sedan visade ett univariat test i vilken typ av bytesmaterial det fanns
skillnader, t.ex. ”fågel” i de bytesgruppstesterna eller ”ytterskärsfåglar” i testerna för
skillnader i fågelfrekvensen.
Om det fanns skillnader i någon av kategorierna gjordes Tukeys multipla
jämförelsetest som visade mellan vilka typer av skärgård det fanns skillnader. Eftersom
bytesmaterialet var mycket ojämnt fördelat mellan de olika skärgårdszonerna användes
Tukeys test för det korrigerar för att materialen är olika stora. Testet är dessutom
mycket pålitligt eftersom det bara hittar de absolut säkra fallen (Ranta et al. 1997).
22
2.9.4. Tidsanalyser
Datat för de olika åren visade sig vara mera normalfördelat då det inte var
arcsintransformerat. Därför användes de otransformerade värdena i årsanalysen. Ett
undantag var datat för ytterskärgårdsreviren, där de arcsintransformerade värdena var
normalfördelade men inte de otransformerade. I detta fall användes de transformerade
värdena.
Efter en test på om materialet var normalfördelat gjordes en korrelation på det i
förhållande till åren. I de fall där materialet var normalfördelat användes Pearsons
korrelationsanalys, och då materialet inte var normalfördelat användes Spearman Ranks
korrelation, som tillåter att materialet inte är normalfördelat. Bägge analyserna tar också
i beaktande materialets storlek så att också en mindre korrelation kan vara signifikant
förutsatt att materialet är tillräckligt stort. På motsvarande sätt krävs det en mycket
kraftigare korrelation om materialet är litet (Ranta et al. 1997).
3. Resultat
3.1. Havsörnsrevirens fördelning på olika skärgårdszoner
Bytesmaterialet för denna undersökning uppgick till 5161 exemplar bytesdjur samlade
under 555 bobesök vid 66 olika revir under perioden 1978-1999. Av reviren fanns 8 på
inre fasta Åland, 9 på yttre fasta Åland, 33 i mellanskärgården och 16 i ytterskärgården.
Den övervägande majoriteten av bytesresterna, mer än 70 %, var insamlad i
mellanskärgården.
Därför
blir
det
allmänna
medeltalet
starkt
påverkat
av
mellanskärgårdsörnarnas preferenser. I tabell 4 presenteras fördelningen av bobesöken
och bytesresterna från de olika skärgårdszonerna. Några bytesrester har på grund av
misstag vid märkningen och identifierandet av påsarna inte kunnat hänföras till något
speciellt revir och har därför exkluderats från de exakta analyserna, men finns med i
analyserna som behandlar hela Åland.
23
Tabell 4. Fördelningen av bytesresterna som ingår i denna undersökning som 19781999 insamlats vid havsörnsboplatser i olika skärgårdszoner inom landskapet Åland.
InsamlingsInre fasta Åland
Yttre fasta Åland
Mellanskärgård
Ytterskärgård
Obestämda
Sammanlagt
Revir
period
1989-1999
1987-1999
1978-1999
1990-1999
Antal
8
9
33
16
1978-1999
66
%
12,1
13,6
50
24,2
Bobesök
Antal
39
68
393
51
4
555
%
7
12,3
70,8
9,2
0,7
Bytesrester Bytesrester/
Antal
386
589
3695
449
42
5161
%
7,5
11,4
71,7
8,7
0,8
bobesök
9,9
8,7
9,4
8,8
9,3
3.1.1. Antal revir inom olika zoner och år
Materialet från bon med lyckad häckning har insamlats vid 257 bobesök. Av dessa är 20
från inre fasta Åland, 37 från yttre fasta Åland, 170 från mellanskärgården och 30 från
ytterskärgården. De första bytesresterna är insamlade år 1978 och de sista som ingår i
denna analys år 1999. Ur tabell 4 framgår under vilken tidsperiod bytesresterna
insamlats i de olika skärgårdszonerna. Vid 298 bobesök har material insamlats vid bon
där häckningen misslyckats eller örnarna inte häckat, i terrängen i ett örnrevir eller ur
utgrävda gamla nedfallna bon. Dessa besök refereras till som ”övriga bobesök”. I figur
3 presenteras samtliga bobesök som det finns material från skärgårdszonsvis separerat i
besök vid bon med lyckad häckning och övriga bobesök. För 108 bobesök varav 41 vid
bon med lyckad häckning har bytesmaterialet förkommit.
24
Figur 6. Samtliga bobesök på Åland i olika skärgårdszoner som det finns material ifrån
1978-1999 separerade i bobesök vid bon med lyckad häckning och övriga bobesök.
FÅI = Inre fasta Åland, FÅY = Yttre fasta Åland, M = Mellanskärgård, Y =
Ytterskärgård och havszon.
3.2. Bytesmaterialets sammansättning
I bytesmaterialet från Åland ingick sammanlagt 84 olika arter, av vilka 53 var fåglar, 13
fiskar, 15 däggdjur, 2 kräldjur och 1 groddjur. Av dessa arter kan 62 (38 fåglar, 8 fiskar,
13 däggdjur och samtliga kräl- och groddjur) betraktas som tillfälliga bytesarter
eftersom de utgjorde under 1 % av bytesmaterialet. Resterande 22 arter (15 fåglar, 5
fiskar och 2 däggdjur) utgjorde mer än 1 % av bytesmaterialet i åtminstone en
skärgårdszon. Ejdern var det allmännaste enskilda bytet i alla skärgårdszoner utom på
inre fasta Åland, där gäddan var allmännast, följd av braxen och ejdern. Gäddan var den
nästallmännaste enskilda bytesarten i mellanskärgården och på yttre fasta Åland, medan
skrakar var nästallmännast i ytterskärgården. I tabell 5 presenteras havsörnens
huvudbytesgrupper, de viktigaste bytesarterna och deras procentuella fördelning dels för
hela Åland och dels skilt för de olika skärgårdszonerna. Samtliga bytesdjur finns
presenterade i bilaga I.
25
Tabell 5. Den procentuella fördelningen av havsörnens huvudsakliga bytesgrupper och
de viktigaste bytesarterna på antalsbasis inom landskapet Åland, samt i olika
skärgårdszoner inom landskapet Åland 1978-1999. För förkortningar se figur 6.
n
Hela
FÅI
materialet n=386
FÅY
n=589
M
n=3695
Y
n=449
doppingar
svanar o. gäss
gräsand
simänder tot.
vigg
ejder
svärta
knipa
dykänder tot.
småskrake
storskrake
skrakar tot.
obest. andfåglar
hönsfåglar
sothöna
skrattmås
gråtrut
måsfåglar tot.
tordmule
tobisgrissla
alkfåglar tot.
kråkfåglar
övr. fåglar
fåglar tot.
131
64
220
243
235
989
276
230
1786
162
334
551
122
40
31
69
87
244
44
44
89
58
60
3419
2,5
1,2
4,3
4,7
4,6
19,2
5,4
4,5
34,6
3,1
6,5
10,7
2,4
0,8
0,6
1,3
1,7
4,7
0,9
0,9
1,7
1,1
1,2
66,2
2,1
1,3
3,6
3,9
2,6
10,4
2,1
5,2
21
2,3
5,4
8
0,8
1
2,6
1,3
0,5
2,8
0,5
0,5
0,3
0,3
44,6
1,7
3,4
4,1
4,6
17,5
4,8
2,9
31,2
3,1
6,6
11,7
0,2
0,7
0,2
1,5
2,7
5,8
1,7
1
2,7
0,5
1,2
59,9
3
1,2
4,4
4,9
4,9
19,3
5,6
4,8
35,6
3,1
6,4
10,6
3
0,8
0,5
1,3
1,5
4,3
0,8
0,8
1,7
1,3
1,2
68
0,2
3,6
4,7
4,9
3,1
29
6,5
3,1
43
4
7,6
12,5
1,6
0,5
0,2
1,1
3,3
8,2
0,9
1,1
2
0,9
1,6
79,1
gädda
mört
id
braxen
karpfiskar tot.
abborre
övr. fiskar
fiskar tot.
784
115
287
129
544
75
66
1469
15,2
2,2
5,6
2,5
10,5
1,5
1,3
28,5
25,6
2,1
7,3
14,3
24,1
1,6
0,5
51,8
15,3
3,9
4,6
3,9
13,2
0,5
3,2
32,3
14,9
2,1
5,8
1,3
9,3
1,5
0,9
26,6
8
0,7
4,2
0,5
5,4
2,5
2,5
18,3
hare
bisam
övr. däggdjur
däggdjur tot.
63
151
52
266
1,2
2,9
1
5,2
0,5
2,6
0,5
3,6
1,5
4,2
1,7
7,5
1,3
3,1
0,9
5,3
1,1
0,7
0,9
2,7
0,1
-
0,3
0,1
-
kräldjur o. groddjur7
26
3.3. Bytesfördelningen i olika skärgårdszoner
3.3.1. Bytesfördelningen mellan fågel, fisk och däggdjur
Det fanns mycket signifikanta skillnader i hur stor andel fågel och fisk (p=0,001) som
påträffades vid bona i de olika zonerna, och signifikanta skillnader (p<0,05) i hur
mycket övrigt, alltså främst däggdjur, som påträffades (se tabell 5). Fågel var det
allmännaste bytet följt av fisk överallt utom på inre fasta Åland där fisk var det
dominerande bytet, tätt följt av fågel. Fågel och fisk utgjorde i alla skärgårdszoner över
90 % av bytesresterna. Trenden verkade vara att havsörnen åt större andel fågel och
mindre andel fisk ju längre ut i skärgården den häckade. Variationerna var dock
statistiskt signifikanta bara då ytterskärgårdsreviren jämfördes med vilka som helst
andra revir. Havsörnen åt mer fågel i ytterskärgården än på yttre fasta Åland (p<0.05)
och i mellanskärgården samt på inre fasta Åland (p<0,01). Likaledes åt havsörnen
mindre fisk i ytterskärgården än i mellanskärgården och på yttre fasta Åland (p<0,05)
samt på inre fasta Åland (p=0,001). De enda skärgårdszoner som skilde sig från
varandra beträffande hur mycket däggdjur örnarna ätit var ytterskärgården och
mellanskärgården. Örnarna åt mer däggdjur i mellanskärgården (p<0,05).
3.3.2. Fågelbyten
Indelningen av fågelbytesarterna i inner- och ytterskärsarter samt fåglar som
förekommer i hela skärgården finns presenterad i tabell 2 på sidan 20.
Det fanns stora skillnader i artsammansättningen på fågelbytena mellan reviren i
olika skärgårdszoner (p=0,000). Skillnader fanns bland ytterskärsfågelbytena (p<0,01)
och innerskärsfågelbytena (p=0,000). Bytesfåglar som förekommer i hela skärgården
påträffades i lika stora mängder i örnrevir från alla skärgårdszoner. Se figur 7. Det fanns
skillnader i varians för innerskärsfågelbytena och de överallt förekommande
fågelbytena.
Fågelbytenas artsammansättning var ganska likadan i ytterskärgården och på yttre
fasta Åland, medan artsammansättningen på inre fasta Åland påminde om
artsammansättningen i mellanskärgården. Örnarna i ytterskärgården och på yttre fasta
Åland tog mer ytterfågelbyten än örnarna på inre fasta Åland (p<0,01). Också i
27
mellanskärgården föreföll örnarna ta mer ytterfågelbyten än på inre fasta Åland.
Skillnaden var inte statistiskt signifikant men riktgivande. Örnarna på inre fasta Åland
har ätit mer innerskärsfåglar än mellanskärsörnarna (p<0,05), örnarna på yttre fasta
Åland
(p=0,001)
samt
örnarna
i
ytterskärgården
(p=0,000).
Dessutom
har
mellanskärsörnarna ätit mer innerskärsbyten än ytterskärsörnarna (p<0,05). Se figur 7.
hela skärgården
Ytterfåglar
Innerfåglar
100 %
80 %
60 %
Figur 7. Procentuell
andel av olika typers
bytesfåglar (se tabell 2)
som påträffats bland
havsörnars bytesrester i
olika skärgårdszoner på
Åland 1978-1999.
40 %
20 %
0%
Hela
materialet
FÅI
FÅY
M
Y
3.3.2.1. Ejder
Ejdern var det viktigaste fågelbytet i alla skärgårdszoner. Det fanns skillnader i
mängden ejder som örnarna tog i olika skärgårdszoner (p=0,000). Örnarna åt mindre
ejder på inre fasta Åland än på yttre fasta Åland (p<0,01), i mellanskärgården (p=0,001)
och i ytterskärgården (p=0,000). Mellan de övriga skärgårdszonerna fanns det inte
skillnader. Se tabell 5. Datat var nästan normalfördelat (W=0,892).
3.3.3. Fiskbyten
I motsats till fågelbytena fanns det ingen skillnad i huruvida örnarna i de olika
skärgårdszonerna höll sig till fiskar som trivdes i samma skärgårdszon som örnarna
häckade i. Däremot fanns det skillnader mellan vissa enskilda bytesarter, gädda
(p=0,001) och braxen (p=0,000). I ytterskärgården åt örnarna mindre gädda än på inre
28
och yttre fasta Åland (p<0,05) samt i mellanskärgården (p<0,001). Örnarna på inre fasta
Åland åt mer braxen än örnarna på yttre fasta Åland (p<0,01) och avsevärt mer än
örnarna i mellan- och ytterskärgården (p=0,000). Se tabell 5. Det fanns stora skillnader i
varians i materialet, utom för gäddan, och för yttervattensfiskarna var datat inte
normalfördelat. För kategorin fiskar som förekommer överallt och innervattensfiskarna
var datat praktiskt taget normalfördelat (W=0,8956 respektive 0,8998).
3.3.4. Däggdjur, kräldjur och groddjur
De enda däggdjur som hörde till havsörnarnas allmänna bytesarter var bisamråtta och
hare. Haren utgjorde omkring 1 % av bytesresterna i alla skärgårdszoner, medan
bisamråttan utgjorde mellan 2,6 % och 4,2 % på inre och yttre fasta Åland och i mellanskärgården men under 1 % i ytterskärgården. Kräldjur och groddjur utgjorde tillfälliga
byten som upphittades i mycket små mängder i mellanskärgården och på yttre fasta
Åland.
3.4. Revirvisa skillnader i födopreferenser
Förutom att havsörnarnas födoval var olika beroende på i vilken skärgårdszon de
häckade skilde sig också födovalet på olika delar av Åland. Utöver detta skilde sig
enstaka havsörnsrevir från grannreviren.
3.4.1. Trender på olika områden på Åland
Tobisgrisslor och tordmular fångades främst i reviren längs eller invid fasta Ålands
sydvästra, västra, nordvästra, och nordliga kuster. Tobisgrisslor har hittats i ganska lika
stora mängder bland bytesresterna från olika revir, medan tordmularna var
koncentrerade till några enstaka revir i Eckerö, Saltvik, Vårdö och Föglö där tordmulen
uppgick till upp till 12,5 % av alla bytesarter. Tobisgrissla förekom dessutom i
mellanskärgården i Vårdö, Kumlinge och Brändö där inga tordmulerester påträffats.
29
I vissa revir utgjordes mellan 10 och 22 % av bytesresterna av måsfåglar, då
medeltalet för hela materialet var 4,2 %. Bland bytesresterna efter örnarna som åt
mycket måsfåglar fanns också en del måsfågelungar. Mest vitfågelrester har upphittats i
reviren längs fasta Ålands sydvästkust och kring Kumlinge. Större mängder vigg, knipa,
svärta och gräsand åt örnarna bara i skärgården öster om Lumparn.
Iden var det vanligaste fiskbytet efter gäddan. Mängden idrester som upphittats
varierade på olika områden på Åland. I hela materialet utgjorde iden 5,6 % av
bytesresterna, medan den på Vårdö i medeltal utgjorde 10,1 %. Idens andel i hela
materialet var 4,6 % om Vårdö exkluderades. Också mörten var allmännare på Vårdö
med 4,7 % mot 2,2 % i hela materialet, och 1,7 % om Vårdö exkluderades.
Bisamråtta åts i högre grad på Föglö än någon annanstans. I flera revir överskred
den 8 % av hela bytesmaterialet, då den i medeltal utgjorde 3 %. I andra revir på Föglö
påträffades inte bisam överhuvudtaget.
Figur 8. Fågelarter bland havsörnens bytesrester på Åland 1978-1999. Kartorna visar
områden där minst dubbelt så mycket bytesrester av en viss fågelart påträffats i ett
havsörnsrevir som i materialet i medeltal, för skrake (i medeltal 10,7 %) minst 15 %.
Punkterna har förskjutits med 1-10 km för att inte röja havsörnarnas boplatser.
30
Figur 9. Havsörnens fiskbytesrester på Åland 1978-1999. Kartorna visar örnrevir där
minst dubbelt så mycket bytesrester av en viss fiskart påträffats som i materialet i
medeltal. För gädda (i medeltal 15,1 %) minst 25 %. Punkterna har förskjutits med 1-10
km för att inte röja havsörnarnas boplatser.
Figur 11: Däggdjur bland havsörnens
bytesrester på Åland 1978-1999. Kartan
visar örnrevir där minst dubbelt så
mycket bytesrester av bisam och hare
påträffats som i materialet i medeltal.
Punkterna har förskjutits med 1-10 km
för att inte röja havsörnarnas boplatser.
Figur 10. Braxens andel bland havsörnens bytesrester på Åland 1978-1999.
Havsörnarna åt i medeltal 2,5 % braxen.
Kartan visar på vilka områden minst 5 %
av bytesresterna utgjordes av braxen,
samt hur stor andel av bytesresterna
braxen
utgjorde.
Punkterna
har
förskjutits med 1-10 km för att inte röja
havsörnarnas boplatser.
3.4.2. Individuella preferenser
Vissa örnpar åt fåglar i andra proportioner än vad medeltalet anger. T.ex. knipa, vigg
eller svärta, som i medeltal utgjorde 4-6 % av bytesresterna, kunde i vissa revir uppgå
till 10-16 % av bytesresterna. Skäggdoppingsresterna varierade för det mesta mellan 0
och 3 %, men utgjorde över 7 % av resterna i tre revir. Ett örnpar i mellanskärszonen i
Brändö kommun åt 13,4 % skäggdopping, och år 1997 påträffades rester från 17 skäggdoppingar efter örnarna i det reviret. Örnarna i ett ytterskärsrevir som finns i Kumlinge
31
har i motsats till övriga ytterskärsörnar specialiserat sig på att äta fisk. 49,3 % av
bytesdjuren var fisk (19,7 % id) och 46,8 % fågel. 10 och 14 braxnar insamlades år
1999 i två revir som låg på helt olika delar av yttre fasta Åland. I ett mellanskärsrevir på
Föglö utgjorde däggdjursresterna 14,4 % av alla bytesrester i reviret. I ett revir i
Lemland på yttre fasta Åland fanns år 1990 både en snok och en huggorm bland
bytesresterna, alltså hälften av samtliga kräldjur i hela materialet.
3.5. Havsörnarnas val av fågelbyten
3.5.1. Bytesfåglarnas talrikhet
Ålands jaktvårdsföreningar har årligen taxerat de åländska jaktbara sjöfåglarna
inom 16 skärgårdsområden. Utgående från dessa resultat har Ålands landskapsstyrelse
beräknat parantalet per areal och sedan applicerat det på resten av Åland (T. Blomberg,
pers. kom.). Enligt uppskattningarna för våren 2001 skulle det på Åland ha funnits
92000 ejderpar, 19 000 viggpar, 33 000 svärtpar, 20 000 storskrakspar, 9 000
småskrakspar och 20 000 par knipor (T. Blomberg, pers. kom.). Nordberg (2002)
uppskattade det åländska svärtbeståndet 1999-2001 till 32 000 häckande par.
Väisänen et al. (1998) har uppskattat populationsstorleken för ovannämnda fåglar
i Åbo skärgård och på Åland, men för Ålands del är uppskattningarna av jaktstatistiken
att döma alldeles för små. Enligt Nordberg (2002) kan detta för svärtans del bero på att
tätheten i Åbo skärgård applicerats på Åland, trots att det åländska beståndet är mycket
tätare. Jag använder mig av värdena som uppskattats av Ålands landskapsstyrelse.
3.5.2. Havsörnens fågelpreferenser
Genom att jämföra andelen olika fågelbyten bland havsörnens bytesrester med
respektive arts populationsstorlek är det möjligt att grovt uppskatta vilka fågelbyten
havsörnen äter mest av i förhållande till deras täthet. Havsörnarna äter mest skrake i
förhållande till populationernas storlek. För övriga fåglar finns inga distinkta skillnader.
Se tabell 6.
32
3.5.3. Havsörnens inverkan på bytesfågelstammarna
Franzén (2001) uppskattar hur stor andel av jaktbara fågelarter som havsörnarna på
Åland tar. Han räknar att den åländska havsörnstammen uppgår till 370 örnar, som
respektive under en häckningsperiod på 153 dagar äter 300-600g, alltså en fisk eller
fågel. Då gör örnarna årligen under häckningstiden av med 56 600 byten. På basis av
bytesfåglarnas populationsstorlek och resultaten från denna undersökning kan man göra
en grov uppskattning av hur många exemplar samt hur stor andel av de olika
bytesarterna örnarna tar. Se tabell 6.
Tabell 6: En uppskattning av hur stor andel av vissa bytesfågelarter havsörnarna på
Åland tagit. Efter namnet på bytesarten inom parentes dess procentuella andel av
havsörnens föda. I tabellen presenteras populationsstorlek enligt Ålands
landskapsstyrelse (2001), antalet insamlade bytesdjur vid havsörnsboplatser under
perioden A) 1978-1999 och B) 1995-1999, hur stor del av bytespopulationen som
årligen upphittats bland havsörnens bytesrester, det totala antalet örntagna om man
räknar med att örnarna sammanlagt tagit 56 600 byten (Franzén 2001), och hur många
procent av bytesfågelpopulationen örnarna årligen gör av med enligt Ålands
landskapsstyrelses populationsuppskattningar. Dessutom anges antalet skjutna vid jakt
1994 och 2003.
vigg
ejder svärta knipa småskrake storskrake skrake sp.
(4,55%) (19,2%) (5,35%) (4,46%) (3,14%)
(6,47%)
(10,7%)
19 000 92 000 33 000 20 000 9 000
20 000
29 000
Pop. storlek par
Upphittade bytesexemplar
A) 1978-1999
237
B) 1995-1999
75
% av bytesfågelpopulationen som årligen
upphittats bland
bytesexemplaren:
991
350
278
79
230
62
162
50
335
129
549
187
A) 1978-1999
0,03
0,02
0,02
0,03
0,04
0,04
0,04
B) 1995-1999
0,04
0,04
0,02
0,03
0,06
0,06
0,06
Antal örntagna
% av pop.
som örnarna tagit
2 573
10 867 3 028
2 524
1 777
3 662
6 056
13,55
11,81
12,62
19,75
18,31
20,88
Antal skjutna 1994
6 451
18 424 18 838 4 485
3 888
2 475
6 363
Antal skjutna 2003
2 912
6 817
1 458
1 261
2 719
9,17
1 986
33
1 801
3.6. Förändring i födovalet över tid
3.6.1. Förändringar i bytesfördelningen mellan fågel, fisk och däggdjur samt övriga
byten
På inre fasta Åland har havsörnarnas födoval statistiskt sett inte förändrats under
tidsperioden 1989-1999. Det ser ut som om inre fasta Åland skulle vara det enda
området där andelen fisk stiger och fågel minskar. Korrelationskoefficienten var 0,22
respektive –0,20, men materialet var så litet att korrelationen inte var statistiskt
signifikant. Åren 1989-1993 varierade antalet funna bytesrester mellan fem och 14
vilket medför att bytesresternas procentuella andel varierar stort.
På yttre fasta Åland minskade kategorin övrigt, alltså närmast däggdjur, under
tidsperioden 1987-1999 (p<0,05). Andelen fågel var konstant trots att artsammansättningen varierade. Andelen fisk verkade öka något, men ökningen var inte statistiskt
signifikant.
I mellanskärgården har örnarnas födoval förändrats under perioden 1978-1999.
Andelen fågel ökade (p<0.01) och andelen fisk minskade (p<0,05). Andelen övriga
byten hölls konstant. Ytterskärgården visade en likadan trend som mellanskärgården
under perioden 1990-1999. Andelen fisk minskade (p<0,05) och ökningen av andelen
fågel var riktgivande om än inte statistiskt signifikant. Andelen övriga byten
förändrades inte.
I hela materialet har andelen fågel ökat under perioden 1978-1999 (p<0,05). Ingen
signifikant förändring har skett inom de övriga bytesgrupperna. Se figur 12.
90
80
70
60
fågel
fisk
övrigt
50
%
40
30
20
10
34
98
96
94
92
90
88
86
84
82
80
78
0
Figur 12. Förändringar
i havsörnens
bytessammansättning
på basis av bytesrester
insamlade vid åländska
havsörnsboplatser
1978-1999. Övrigt
avser dägg-, kräl- och
groddjur.
3.6.2. Förändringar inom fågelbytena
3.6.2.1. Ejder
Ejdern ökade markant i havsörnarnas bytesval under perioden 1978-1999 (p<0,001). I
hela materialet kulminerade andelen ejder 1998 i 26,3 % för att 1999 sjunka till 19,3 %.
Detta var fortfarande mer än under början av 1990-talet. På inre fasta Åland utgjorde
drygt 10 % ejder av insamlade bytesrester under perioden 1989-1999. Ejderbytena
ökade fram till 1993 då de kulminerade i 14,3 %, sjönk till 1997 då de utgjorde 3,6 %
varefter de steg till omkring 10 %. På yttre fasta Åland minskade andelen ejder fram till
1991, då inga ejdrar påträffades, varefter andelen åter ökade. I mellanskärgården ökade
andelen ejderbyten över hela tidsperioden, vilket de också gjorde i ytterskärgården trots
att örnarna vissa år tog rätt lite ejder. Se figur 13.
Yttre fasta Åland
%
35
30
25
20
15
10
5
0
10
Mellanskärgård
%
98
96
94
90
99
97
0
87
99
97
95
93
91
89
0
20
95
5
30
93
10
40
91
15
Ytterskärgård
%
92
Inre fasta Åland
89
Hela materialet
%
30
35
30
25
20
15
10
5
0
25
20
15
10
5
98
96
94
92
90
88
86
84
82
78
98
96
94
92
90
88
86
84
82
80
78
0
80
%
20
Figur 13: Den procentuella andelen ejder bland bytesrester insamlade åren 1978-1999
vid havsörnsboplatser i olika skärgårdszoner på Åland. Endast data från lyckade
häckningar beaktade. Material saknas 1988 från yttre fasta Åland, 1992 från inre fasta
Åland och 1994 från inre och yttre fasta Åland samt ytterskärgården. Observera de olika
skalorna.
35
3.6.2.2. Övriga andfåglar
Andelen gräsand, svärta, knipa och vigg hölls i stort sett på samma nivå under
tidsperioden 1978-1999, men den årliga variationen var rätt stor. Andelen gräsand var
någorlunda jämn med en topp på ca 8 % 1985-1987 och i mellanskärgården en på
12,5% 1995. Andelen vigg, svärta och knipa varierade oregelbundet mellan 0 och 11 %.
Enligt Sulkava et al. (1997) minskade gräsanden och småskraken bland havsörnens
bytesrester under perioden 1973-1990. I mitt material minskade de inte undre perioden
1978-1999.
3.6.2.3. Måsfåglar
Enligt bytesmaterialet föreföll havsörnarna äta måsfåglar mycket periodiskt. Med tre till
fyra års mellanrum uppträdde toppar på ett eller två år då 10-15 % av örnarnas
bytesrester utgjordes av måsfåglar. Åren mellan topparna innehöll bytesmaterialet
måsfåglar sparsamt eller inte alls. Gråtruten och skrattmåsen, som var de huvudsakliga
måsfågelbytena, såg dessutom ut att alternera så att en skrattmåstopp följdes av en
gråtrutstopp året efter. Dalbottnarna för de båda arterna sammanföll dock. Se figur 14.
Fram till år 1989 bestod samtliga måsfågelbyten av skrattmås och gråtrut. Från
och med år 1990 förekom fiskmås bland bytesresterna och utgjorde merparten av
kategorin övriga måsfåglar. I denna kategori ingick också några silltrutar, havstrutar,
fisktärnor, silvertärnor och obestämda måsar och tärnor.
måsfåglar
%
skrattmås
%
20
gråtrut
12
10
15
8
10
6
4
5
2
0
98
96
94
92
90
88
86
84
82
80
78
98
96
94
92
90
88
86
84
82
80
78
0
Figur 14: Procentuell andel måsfåglar, samt skrattmås och gråtrut separat, i
bytesmaterialet som insamlats vid havsörnsboplatser på Åland 1978-1999.
36
Örnarna såg delvis ut att alternera mellan måsfåglar och svärta. Den sammanlagda
andelen svärta och måsfåglar var mycket jämn, men vissa år åt örnarna stora mängder
av den ena sorten och inget av den andra, medan det andra år var tvärtom. Se figur 15.
svärta
%
måsfåglar
svärta & måsfåglar
%
30
20
25
15
20
15
10
10
5
5
Figur 15: Andelen måsfåglar och svärta bland havsörnarnas bytesrester på Åland 19781999.
3.6.2.4. Skrakar och doppingar
Bytesmaterialet innehöll omkring 20 % skrakar 1978-1980. År 1981 påträffades inga
skrakar alls varefter andelen skrake sakta steg från runt 5 % 1982-1988 till över 10 %
1989-1999. Skäggdoppingen minskade bland bytesresterna under perioden 1978-1999
(p<0,05). År 1979 (n=9) bestod 22 % av bytesmaterialet av skäggdopping och 1980
(n=28) 11 %. 1981-1984 varierade andelen skäggdopping mellan 0 och 6,5 %. 19851999 hölls andelen skäggdopping kring ett medelvärde på 1,78 %. Se figur 16.
Figur 16. Andelen
skäggdopping bland
bytesrester insamlade vid
åländska havsörnsboplatser
1978-1999.
98
96
94
92
90
88
86
84
82
80
Skäggdopping
78
%
25
20
15
10
5
0
-5
Enligt Sulkava et al. (1997) kan skäggdoppingens minskande andel bland bytesresterna
bero på att fler ytterskärsrevir tillkommit, och att örnarna inte äter dopping i
ytterskärgården. I Tabell 7 presenteras andelen skäggdopping bland bytesresterna hos
37
98
96
94
92
90
88
86
84
82
78
98
96
94
92
90
88
86
84
82
80
78
80
0
0
dels samtliga åländska havsörnar, dels örnarna som häckar på fasta Åland och i
mellanskärgården.
Tabell 7: Förekomst av skäggdopping i bytesmaterial insamlat vid havsörnsboplatser på
Åland 1978-1999. I övre raden anges andelen skäggdopping i hela materialet, i undre
raden har bytesmaterialet från ytterskärgården exkluderats. De första bytesresterna från
ytterskärgården kommer från år 1990.
alla revir
ytterskärsreviren exkluderade
1978-84 1985-89 1990-94 1995-99
6,3
1,4
1,7
1,5
1,9
1,9
Det visade sig att bytesresterna i början av undersökningsperioden härstammade från
örnpar som åt stora mängder skäggdopping. De första åren kom bytesresterna från några
få bon, varvid dessa enskilda örnars bytespreferenser starkt påverkade medeltalet. I hela
materialet fanns tre revir där örnarna utmärkt sig som doppingätare. De två revir A och
B av sammanlagt 66 där mest dopping (A 7 % och B 13,4 %) hade ätits fanns båda
representerade i början av undersökningsperioden. Hela 42,1 % av hela materialets
samtliga 121 bytesrester av skäggdopping härstammade från dessa två revir. År 1978
omfattade materialet 17 bytesrester från tre revir, varav ett var A. År 1979 var
bytesresterna bara 9 och härstammade från ett enda revir - A. År 1980 var både A och B
med av sammanlagt sex revir. Då bytesresterna är få utgör ett enda exemplar av en
bytesart en rätt stor procentuell andel. Då fler revir tillkom i medlet av 1980-talet stod
de enstaka doppingätarna för en mycket mindre del av bytesresterna, och andelen
dopping sjönk. Se figur 17. Båda reviren var aktiva ännu 1999, då hela 17 doppingar
återfanns bland bytesresterna från B. Detta syns emellertid inte i årsanalyserna, eftersom
örnparets häckning misslyckades och reviret därför exkluderades det året.
38
%
25
Dopping tot.
Dopping -AB
Li (D
i t t)
20
15
10
5
98
96
94
92
90
88
86
84
82
80
-5
78
0
Figur 17. Förändring i andelen skäggdopping som upphittats vid havsörnsboplatser på
Åland 1978-1999. Dopping tot = hela bytesmaterialet, Dopping -AB = hela materialet
exklusive reviren A och B, vid vilka stora mängder skäggdopping upphittats. Eftersom
de två reviren står för en så stor andel av de tidigaste årens bytesmaterial återspeglas
parens speciella födopreferenser i resultatet. Andelen skäggdopping sjunker i hela
materialet (Dopping tot), men inte om de skäggdoppingrika reviren exkluderas
(Dopping -AB).
3.6.2.5. Tordmule och tobisgrissla
Tordmulen påträffades för första gången bland bytesmaterialet år 1989
och tobisgrisslan 1991. Därefter förekom de i små mängder så gott som årligen.
3.6.3. Förändringar inom fiskbytena
I mellanskärgården och i ytterskärgården har andelen fiskbyten minskat under perioden
1978-1999. I hela materialet har gäddan minskat (p<0,01). På inre fasta Åland hölls
andelen gädda någorlunda konstant, med en topp 1997 då hela 50 % av örnarnas
bytesrester utgjordes av gädda. På yttre fasta Åland ökade andelen gädda från 1987 fram
till 1992-1993, då den var 28 %, varefter den åter sjönk för att 1998 vara nere i 8,3 %.
År 1999 var den 16,6 %. Samtidigt ökade andelen övriga fiskar med nästan 15 %. I
mellan-skärgården minskade gäddan mest, med hela 25 %, medan de övriga fiskarna i
själva verket ökade med 15 %. I ytterskärgården tog örnarna gädda mer sporadiskt,
vissa år inte alls och 1997 27,3 %. Åren 1996 och 1997 uppgick bytesmaterialet från
ytterskärgården dock bara till 11 bytesrester per år, och då resterna är få tenderar
39
gäddan, som är lättast att återfinna, att förekomma i större mängder. I medeltal sjunker
andelen gädda inte i ytterskärgården, medan andelen övriga fiskar sjunker. Se figur 18.
Inre fasta Åland
%
60
%
35
Yttre fasta åland
30
50
25
40
20
30
15
20
10
10
5
0
0
89
90
91
92
93
94
%
95
96
97
98
87
99
88
89
90
%
35
30
25
20
15
10
5
0
Mellanskärgård
50
40
30
20
10
98
96
94
92
90
88
86
84
82
80
78
0
%
50
91
92
93
94
95
96
97
98
Ytterskärgård
90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
Hela materialet
Gädda
40
Övrig fisk
30
20
10
98
96
94
92
90
88
86
84
82
80
78
0
Figur 18: Den procentuella andelen gädda och övriga fiskar bland bytesrester insamlade
åren 1978-1999 vid havsörnsboplatser i olika skärgårdszoner på Åland. Endast data från
lyckade häckningar beaktade. Material saknas 1988 från yttre fasta Åland, 1992 från
inre fasta Åland och 1994 från inre och yttre fasta Åland samt ytterskärgården.
Observera de olika skalorna. Se texten för förklaring av trendlinjerna.
I hela materialet utgjorde gäddan i början av undersökningsperioden nästan 100 %
av alla fiskbytesrester, medan dess andel av fiskbytesresterna i slutet av
undersökningsperioden sjunkit till under hälften. Se figur 19.
40
99
Figur 19: Gäddans och
övriga fiskars
procentuella andel av
alla fiskbyten som
insamlats vid
havsörnsboplatser på
Åland 1978-1999.
Övriga fiskars andel av fiskbytena
Gäddans andel av fiskbytena
100 %
90 %
80 %
70 %
60 %
50 %
40 %
30 %
20 %
10 %
98
96
94
92
90
88
86
84
82
80
78
0%
3.6.3.1. Gäddans situation i Föglöområdet och längs Ålands nordvästkust
Gäddan minskar i Östersjön och den allra markantaste minskningen har observerats i
vattenområdena kring sydöstra Föglö (Bylund et al. 2001). Under åren 1978-1999 tog
havsörnarna på sydöstra Föglö i två revir enligt bytesmaterialet i medeltal 17,9 %
gädda. Åren 1986-1995 har örnarna inom de reviren antingen misslyckats med
häckningen eller också saknas bytesmaterialet. 1978-1985 utgjorde gäddresterna 33,3 %
av bytesmaterialet och 1996-1999 11,4 %. Inom detta område är minskningen av gädda
i bytesmaterialet hela 65,8 %. I fyra revir längs Ålands nordvästkust där gäddan klarat
sig lite bättre (Selén, pers. kom.) innehöll bytesmaterialet 23,4 % gädda under perioden
1989-1999. Åren 1989-1995 uppgick gäddresterna till 31,6 %, och 1996-1999 till 20 %.
Minskningen är 36,7 %.
3.6.4. Förändring i bytesfördelningen mellan ejder och gädda
Ejder och gädda är de åländska havsörnarnas viktigaste bytesarter (se avsnitt 3.2.) men
det har skett en markant förändring i bytesfördelningen mellan dessa två arter under
åren 1978-1999. Under hela undersökningstiden uppgick ejderns andel av bytesresterna
till 19,2 % medan gäddans andel var 15,1 %. Delas materialet däremot upp i två
perioder, 1) 1978-1989 och 2) 1990-1999, var ejderns andel i den första perioden 18,2%
41
och gäddans 23,4 % och under den senare perioden 21,4 % respektive 14 %.
Havsörnarnas allmännaste bytesdjur var således ännu på 1980-talet gäddan. Gäddan har
minskat med 40,2 % från period 1 till period 2.
3.6.5. Förändringar inom övriga byten
Andelen däggdjur har hållits någorlunda konstant inom havsörnens bytesval 1978-1999
utom på yttre fasta Åland, där andelen minskat. Åren 1987-1990 bestod omkring 10 %
av bytesresterna från yttre fasta Åland årligen av hare. Efter detta har ingen hare
påträffats bland bytesresterna. Bisamråtta upphittades för första gången bland
bytesresterna år 1990 och förekom därefter nästan årligen, men i minskande frekvens.
År 1990 påträffades två av materialets sammanlagt fyra kräldjur vid ett revir på yttre
fasta Åland.
4. Diskussion
4.1. Felkällor
4.1.1. Insamlingsmetoderna
Havsörnens näringsval växlar med årstiderna (Koivusaari 1980). Eftersom bytesresterna
i mitt material är insamlade bara en gång om året lämpar sig materialet inte för en
årstida analys. Däremot är resterna, med några få undantag, insamlade under samma tid
på året, alltså från slutet av maj till midsommar. Det betyder att resterna ger en rätt
täckande bild av havsörnarnas häckningstida näringsval.
Insamlingsmetoden innebär också att största delen av bytesresterna härstammar
från byten som havsörnens ungar ätit. Enligt Koivusaari (1980) är föräldrafåglarnas
födoval likadant som ungarnas, så det torde vara korrekt att i undersökningen tala om
havsörnarnas, och inte bara havsörnsungarnas, födoval.
42
4.1.1.1. Ett bytesdjur räknas som flera
Bytesresterna insamlades vanligen före midsommar. Örnarna vistas dock vid boet även
resten av sommaren vilket leder till att man följande år förutom färska bytesrester kan
finna bytesrester från föregående år. Gamla rester faller också i ojämn takt ner från boet.
Därför finns det en risk att en del av ett bytesdjur tillvaratas ett år, och att en annan del
av samma bytesdjur tillvaratas även följande år och räknas som ett nytt exemplar.
Denna risk ökar då gamla rester år efter år samlas upp under ett bo som stått obebott i
flera år.
4.1.1.2. Andra djurs inverkan på bytesresterna
Om man funnit bytesrester under eller i närheten av ett örnbo har man samlat in resterna
och räknat med att de är ätna av örnarna. Teoretiskt sett kan det i själva verket vara ett
annat djur, t.ex. en mårdhund eller räv, som ätit bytet och lämnat resterna efter sig. En
sannolikare risk är att något annat djur fört bort rester som fallit ner från örnboet, och att
dessa rester inte hittas av insamlarna.
I ett bo på inre fasta Åland påträffades 1999 resterna efter 10 braxnar. I samma
träd som örnboet fanns hade tidigare funnits ett fiskgjusbo, som fallit ned (Stjernberg,
pers. kom.). Det är möjligt att några braxenrester härstammat från det tidigare boet.
4.1.1.3. Olika insamlare
T. Stjernberg samlade in materialet från alla åländska havsörnsbon utom dem på Föglö,
där materialet samlades in av H. Wallgren och 1998-1999 också av H. Ekblom. Det
finns en liten risk att de olika insamlarna varit något olika noggranna varför små
skillnader kan ha uppstått. H. Ekblom har till skillnad från övriga insamlare även tagit
tillvara rester från själva boet, vilket bl.a. kan leda till att rester efter t.ex. fler småfiskar
upphittas.
43
4.1.2. Bestämningen av bytesarterna
Bytesresterna har under olika år bestämts av olika personer (se punkt 2.4.). För att
undersöka om det fanns skillnader mellan artbestämmarna analyserade S. Sulkava och J.
Koivusaari oberoende av varandra samma bytesmaterial. Vardera hittade både
beträffande fiskar och fåglar några arter som den andra missat, men ingendera hittade
märkbart fler rester av någon speciell bytesgrupp (S. Sulkava, pers. kom.). Materialet
kan med andra ord se något annorlunda ut beroende på vem som identifierat det. Detta
illustreras inte minst av det faktum att S. Sulkava själv av misstag analyserat ett
bytessampel två gånger. I den första analysen hade han hittat 13 bytesexemplar, i den
senare 15.
4.1.3. Bytesresternas beständighet
Vissa bytesrester är beständigare än andra. Gäddan har kraftiga ben som blir över då
örnen ätit och är lätta att hitta. Många andra fiskar är däremot så små att örnen sväljer
dem hela och benen så tunna att det inte blir några spår av dem ens i spybollarna.
Koivusaari (1980) jämförde antalet bytesrester som upphittades vid ett bo med det
faktiska antalet bytesdjur som hämtats dit av örnarna, som fastställdes genom att
örnarna observerades ur ett gömsle i närheten. Det visade sig att 100 % av gäddresterna
återfanns, medan bara drygt 20 % av de övriga observerade fiskbytena återfanns senare.
Större fiskar återfanns bättre än mindre. Således gynnar den använda insamlingsmetoden starkt gäddan och ger sannolikt en något förskjuten bild av dels
fisksammansättningen och dels andelen fisk jämfört med övriga byten.
För fågelbytenas del finns ingen jämförelse om hur stor del av bytena som
återfinns, men ofta lämnas t.ex. vingar oätna och man kan anta att fågelfynden i stort
sett ger en god bild av den verkliga fågelsammansättningen. Ett undantag utgör
fågelungarna, vars små ben är mycket obeständiga och därför inte lämnar mycket spår
efter sig (Koivusaari 1980). Fågelungarnas andel varierar stort mellan olika studier och
är med största sannolikhet också underrepresenterad i denna studie. Små fåglar, såsom
trastar, lämnar inte heller mycket spår efter sig och återfinns främst i spybollar (Sulkava
et al. 1997).
44
4.1.4. Materialet inte komplett
Mellan åren 1978 och 1999 har bytesrester enligt T. Stjernbergs och H. Wallgrens
anteckningar insamlats vid 663 bobesök. Från 108 (16 %) av dessa bobesök har
materialet förkommit. Procenten bobesök som fattas är lika stor i alla skärgårdszoner. I
teorin skulle detta i liten skala kunna inverka på resultatet, men gör det knappast i
praktiken.
Från 1994 skall det enligt anteckningarna finnas material från 19 bobesök, medan
det endast finns bestämt material från två bobesök, och följaktligen 85 % av allt
material från detta år saknas. Bytesmaterialets sammansättning avviker det året med stor
sannolikhet från havsörnarnas faktiska bytessammansättning.
4.1.5. Indelning i skärgårdszoner
Indelningen av Åland i olika skärgårdszoner är godtycklig. Gränserna mellan zonerna är
i verkligheten inte skarpa utan rätt flytande, så i vissa fall har det varit svårt att entydigt
avgöra om ett revir ska tolkas tillhöra yttre eller inre fasta Åland, eller mellanskärgård
eller ytterskärgård. Större landenheter har klassificerats som mellanskärgård, också om
de ligger rätt ensamma. Gränsfallen är dock få, och eftersom materialet är rätt stort
utgör de en så liten andel att slutresultatet inte torde påverkas i större grad.
4.1.5.1. Misstag vid revirklassificeringen
I ett mycket sent skede upptäckte jag att ett revir från Saltvik på inre fasta Åland av
någon outgrundlig anledning i denna studie hamnat bland mellanskärsreviren. Vid
boplatserna i reviret hade 27 bytesrester insamlats under åren 1993-1999, medan
medeltalet bytesrester per revir i hela materialet är 78,4, på inre fasta Åland 48,3 och i
mellanskärgården 112,4. Av bytesresterna var 7 fåglar, 17 fiskar och 2 däggdjur. En
fågel hörde till kategorin innerskärsfåglar och de övriga till överallt förekommande
fåglar. 15 fiskar hörde till kategorin innervattensfiskar och 2 till överallt förekommande.
45
Av ovanstående kan konstateras att det lyckligtvis var frågan om ett revir med få
bytesrester, och att resterna följer resultatet i denna undersökning. De felplacerade
bytesresterna förskjuter sålunda inte alls resultatet.
4.1.6. Inte normalfördelat material och skillnader i varians
Materialet var som konstaterats i avsnitt 3.2. i de flesta fall antingen normalfördelat eller
också mycket nära normalfördelat. I enstaka fall var det dock inte det. Ett material som
inte är normalfördelat kan leda till att man förkastar en nollhypotes också om den är
riktig. Ju högre sannolikheter man arbetar med desto större är risken för att resultatet
blir missvisande. För en sannolikhet på p>0,05 är dock risken för ett fel av denna typ
rätt liten. Risken för att göra ett fel av denna typ ökar dock om variansen är olika, vilket
den i detta material i vissa fall var. Skillnader i varians leder lättare till att man förkastar
en riktig nollhypotes än vad ett icke-normalfördelat material gör (Ranta et al. 1997). Ju
större materialet är dess mindre inverkan har dock skillnader i variansen, och mitt
material är förhållandevis stort så risken för fel av denna typ torde vara liten.
4.1.7. Felkällornas inverkan
Trots alla ovan uppräknade felkällor har materialet samlats in på samma sätt under alla
år och torde således vara kompatibelt med sig självt. Trots att gäddan är
överrepresenterad och småfiskar och fågelungar är underrepresenterade är de det
genomgående i alla skärgårdszoner och under alla år. Därför torde materialet i alla fall
ge en sanningsenlig bild av skillnaderna mellan skärgårdszonerna. Då också gamla
bytesrester årligen insamlats och det är svårt att säga hur stor del av resterna som
härstammar från ett givet år är den använda insamlingsmetoden inte den bästa tänkbara
för en årsanalys. Materialet täcker dock så många år att det går att göra åtminstone en
grav analys med tidsaspekt. För att öka analysens tillförlitlighet använde jag som
nämnts (se avsnitt 2.7.1.) bara resterna från bon med lyckad häckning vilket torde göra
analysen så pålitlig som möjligt med tanke på vad materialet tillåter.
46
4.2. Örnarnas födopreferenser i olika skärgårdszoner
Havsörnen prefererade olika bytesgrupper och -arter beroende på var i skärgården den
häckade. Åtminstone beträffande fågelbytena var bytesdjuren sådana som höll till i
samma skärgårdszon som örnen häckade i. Se avsnitt 3.3.
4.2.1. Bytesfördelningen i olika skärgårdszoner
De åländska havsörnarnas byten bestod till ungefär två tredjedelar fågel, 30 % fisk och
5 % övrigt. Ju längre ut i skärgården örnarna häckade desto mer dominerande blev
fågelbytena. I ytterskärgården bestod nästan 80 % av bytena av fågel, medan fågel
utgjorde bara 45 % av bytena i innerskärgården. På motsvarande sätt minskade andelen
fiskbyten ju längre ut i skärgården örnarna häckade. Över hälften av innerskärsörnarnas
byten bestod av fisk, då andelen i ytterskärgården var under 20 %. Helander (1988)
konstaterade också att havsörnar längs den svenska ostkusten äter mer fågel och mindre
fisk ju längre ifrån fastlandet de häckar.
Havsörnen fångar fisk främst på våren då fiskarna leker på grunt vatten och är
lätta att fånga (Koivusaari et al. 1980). I ytterskärgården finns i regel inte lämpliga
lekplatser för fiskarna, vilket kan förklara varför örnarna i ytterskärgården fångar så lite
fisk. På fasta Åland finns det däremot stora mängder lämpliga vattendrag för fiskfångst.
Andelen övrigt som ätits varierade mellan under 3 % i ytterskärgården och nästan
8 % på yttre fasta Åland. Den enda statistiskt signifikanta skillnaden var dock mellan
ytterskärgården och mellanskärgården, så att örnarna åt mera övrigt i mellanskärgården.
Däggdjur, som utgjorde merparten av kategorin övrigt, förekommer i större skala på
större landområden, vilket kan medföra att ytterskärsörnarna inte just har tillgång till
den typen av föda.
4.2.2. Havsörnen och fågelbytena
Bytesfåglar som förekommer i en viss skärgårdszon fångas främst av örnar som häckar i
samma skärgårdszon (3.3.2.). Fåglar som förekommer i alla skärgårdszoner fångas för
sin del i lika stora mängder av havsörnar i alla skärgårdszoner. Däremot fångar inte
47
innerskärsörnarna mera innerskärsfågel än ytterskärsfågel. Ejdern, som främst
förekommer i ytterskärgården, är det populäraste fågelbytet i alla zoner. Trots att ejdern
är det populäraste fågelbytet också i innerskärgården är dess andel där drygt 11 %,
medan den i ytterskärgården uppgår till närmare 30 %. De fyra revir som ligger mitt på
fasta Åland är de enda revir på hela Åland där ejder inte ätits alls. Sothönan som är en
typisk innerskärsfågel utgör 2,8 % av bytesresterna i innerskärgården, medan dess andel
uppgår till högst 0,5 % i de övriga skärgårdszonerna.
4.2.3. Havsörnen och fiskbytena
Statistiskt sett har örnarna ätit samma typ av fiskar oberoende av i vilken skärgårdszon
örnarna häckar. Alla örnar har dock tagit ytterst lite av de fiskar som trivs i
ytterskärsvattnen. Då man tar örnarnas fiskfångstmetoder i beaktande är det helt
förklarligt. Örnarna fångar inte fisk som simmar djupare än en halv meter under ytan
(Helander 1988), alltså utgörs fiskbytena främst av arter som håller sig nära ytan
(Kulves 1973, Koivusaari 1980, Helander 1983, 1988). Fiskar är lättast att fånga då de
befinner sig i grunda vikar eller i vattendrag (Koivusaari 1980), och sådana är sällsynta i
ytterskärgården.
Trots att det inte generellt finns någon skillnad mellan vilken typ av fiskar
havsörnarna i de olika skärgårdszonerna har tagit finns det stora skillnader för vissa
särskilda arter. Örnarna i ytterskärgården tar betydligt mindre gädda än örnarna i de
övriga skärgårdszonerna, men äter trots detta en hel del gädda. Gäddan håller främst till
i grunda vassrika vikar och sund (Koli 1994). Sådana är betydligt frekventare
inomskärs, men även i ytterskärgården finns det ställvis grunda vikar som kan fungera
som lek- och jaktplatser för gäddor.
Innerskärsörnarna har för sin del tagit betydligt mer braxen än de övriga örnarna.
Braxen är de facto innerskärsörnarnas viktigaste bytesart efter gäddan, medan den i hela
materialet kommer först på en elfte plats, och i ytterskärgården utgör under 1 % av
bytesmaterialet och alltså bara är en sporadisk bytesart. Braxen föredrar innerskärsvikar
med gyttjebotten (Koli 1994), och det finns av allt att döma rikligt med lämpliga
braxenvatten på inre fasta Åland.
Enligt Koivusaari (1980) äter havsörnarna på Åland mer abborre än braxen,
medan det i denna undersökning är tvärtom. Före 1990 innehåller detta material endast
48
två braxnar och en abborre, medan arterna under 1990-talet årligen påträffats utan att
någonderas
procentuella
andel
skulle
öka.
Abborren
förekommer
främst
i
innerskärgården (Koli 1994), ändå är den inte allmännare bland bytesresterna i
innerskärgården utan utgör faktiskt den största andelen i ytterskärsgården (se tabell 5).
Fiskbenens andel av de insamlade bytesresterna är mycket mindre än den faktiska
andelen (Koivusaari 1980), men abborren och braxen är lika stora och det borde inte
finnas skillnader i upphittandet av rester från dem. Innerskärsörnar, som främst har
tillgång till dessa fiskar, ser alltså faktiskt ut att föredra braxen framom abborre.
4.2.4. Havsörnen och övriga byten
I hela materialet är bisam det dominerande däggdjursbytet, medan haren är något
allmännare i ytterskärgården. En noterbar detalj är att materialets enda mårdhundsbytesrester härstammar från ett utpräglat ytterskärsrevir. Eftersom öarna inom reviret är
mycket små är det mindre sannolikt att mårdhunden förirrat sig ända ut t.ex. över isen.
Örnen har troligtvis varit tvungen att flyga rätt långt för att påträffa en mårdhund. Det är
också möjligt att mårdhunden drunknat och flutit iland på en ö längre ut, där den senare
hittats av örnen.
Örnarna tar tydligen också kräldjur om sådana råkar finnas tillgängliga. Det är
dock frågan om mycket sällsynta företeelser. En örn i mellanskärgården har t.o.m. ätit
några paddor.
4.3. Revirvisa skillnader i födopreferenserna
Havsörnens avvikande födoval i olika skärgårdszoner förefaller till stor del bero på
variationer i födotillgången. Varierande födotillgång är antagligen också orsaken till
skillnader i födovalet i revir som ligger långt från varandra men inom samma
skärgårdszon. I de havsörnsrevir som bytesmässigt skiljer sig från både medeltalet och
sina grannrevir kan man tänka sig att örnarna som bebor reviret specialiserat sig på
fångst av någon speciell art, kanske för att en koloni häckar i närheten, eller för att
örnarnas jaktmetoder och –stråk passar för jakt av en viss art. I avsnitt 3.4. redogörs för
49
fall där särskilt mycket rester av någon speciell bytesart eller –grupp påträffats i ett
revir.
Enligt Väisänen et al. (1998) häckar tobisgrisslan längs praktiskt taget hela
åländska kusten och i hela skärgården, medan tordmulen ställvis inte förekommer.
Nästan alla örnpar har alltså tillgång till tobisgrisslor, medan bara vissa örnpar kan ha
tillgång till tordmular. Detta kan förklara varför tordmular förekommer bland
bytesresterna i en del revir men saknas i andra.
Ett ytterskärsrevir i Kumlinge, inom vilket hälften av bytesresterna utgjordes av
fisk, ligger på ett lite större land som är det enda stället i trakten med lämpliga inskurna
vikar och flador för fiskarnas lek (Stjernberg, pers. kom). Här samlas tydligen stora
mängder fisk, en födokälla som örnarna lärt sig att ta vara på.
Bisamråttan på Föglö är också en art som vissa örnar utnyttjar och andra inte. I
bytesresterna från vissa revir påträffas stora mängder bisamråtta, medan bisamråttan
helt saknas i bytesresterna från andra revir. Reviren där bisam äts och inte äts ligger om
varandra, så vissa örnar verkar jaga bisamråtta medan andra inte gör det.
I medeltal utgörs 5,2 % av de åländska havsörnarnas bytesrester av däggdjur, men
för vissa örnpar är andelen däggdjur betydligt högre. Rester efter tillfälliga däggdjursbytesarter som t.ex. räv, rådjur, sälkut, katt och hund har främst upphittats vid revir där
örnarna äter påfallande mycket däggdjur. Hela materialets samtliga två hundar
påträffades i ett mellanskärsrevir på Föglö där 14,4 % av bytesresterna utgjordes av
däggdjur. Hundresterna är funna åren 1996 och 1998 vid olika växelbon, så det är med
största sannolikhet fråga om två olika exemplar. Vid samma revir har förutom
bisamråttor och harar materialets enda grävling, en av tre sälkutar och tre av 17 rådjur
påträffats. Materialets enda katt har upphittats vid ett av reviren på Föglö där örnarna
ätit mycket bisamråtta. Dessa örnar har också ätit en sälkut. Två av materialets fyra
rävar har upphittats vid ett revir på yttre fasta Åland där 17,5 % av bytesresterna utgörs
av däggdjur. Materialets tre minkar har dock tagits i mellanskärgården och
ytterskärgården av örnar som inte äter påfallande mycket däggdjur. Snoken och
huggormen som år 1990 påträffades vid ett bo i Lemland på yttre fasta Åland utgör
hälften av samtliga kräldjur som förekom i hela materialet.
50
4.4. De åländska havsörnarnas potentiella jaktmarker
På basis av denna undersökning kan man dra några försiktiga slutsatser om
havsörnarnas jaktmarker.
Man kan anta att örnarna undviker att använda energi på att flyga långa vägar och
främst jagar möjligast nära häckningsreviret. Resultaten i denna undersökning stöder ett
sådant antagande, eftersom örnarna till största delen tagit bytesdjur som håller till i
samma skärgårdszon som örnarna häckar i. Detta är ändå inte alltid fallet, då vissa udda
bytesarter som främst håller till i andra skärgårdszoner ibland förekommer, exempelvis
mårdhund och en sothöna i ytterskärgården och två havstrutsungar i innerskärgården.
Antingen har örnarna då jagat längre ifrån sitt bo, eller också har bytet förirrat sig till en
skärgårdszon det inte vanligen förekommer i. Örnarna kan också ta fåglar som är på
genomflyttning. Detta har sannolikt varit fallet för t.ex. de tre salskrakar som upphittats
bland bytesresterna. Salskraken häckar i norra Finland (Väisänen et al. 1998).
Örnarna som häckar på yttre fasta Åland verkar på basis av bytesresterna oftare
söka sig mot kusten och havet efter byte än mot de inre delarna av Åland. Örnarna som
häckar på inre fasta Åland jagar nästan bara på inre fasta Åland. I ett revir, som inte
ligger så långt ifrån kusten men tillräckligt långt för att tillhöra zonen inre fasta Åland,
har örnarna ätit den utpräglade ytterskärsfågeln tobisgrissla. Detta visar att också dessa
örnar gör sig avstickare till kusten.
4.5. Havsörnens fågelpreferenser
Eftersom ejdern är den i särklass allmännaste sjöfågeln på Åland är det förklarligt
att merparten av havsörnens fågelbyten utgörs av ejder. Då ejdern förekommer i mycket
större mängd än övriga sjöfåglar blir den det tillgängligaste bytet. Havsörnen ser ändå ut
att preferera skrake om sådan finns tillgänglig, eftersom man återfunnit mest skrake
bland bytesresterna i förhållande till bytespopulationernas storlek (se tabell 6). Kanske
skraken är ett tacksamt byte för havsörnen, eftersom den vanligen flyr fiender genom att
dyka istället för att flyga. Havsörnen jagar ofta dykande fåglar genom att trötta ut dem,
men tar bara undantagsvis fåglar i flykten (se avsnitt 1.2.3.). Därför torde havsörnens
jaktmetoder lämpa sig bättre för fångst av skrake än t.ex. simänder.
51
4.5.1. Havsörnens inverkan på bytesfågelstammarna
I och med att örnstammen vuxit har också predationstrycket på bytesstammarna tilltagit.
Enligt beräkningarna i avsnitt 3.5.3. och tabell 6 skulle havsörnarna på Åland årligen
beskatta vigg-, ejder-, svärt-, knip- och skrakpopulationerna med 10-20 %. I samband
med jakten fälldes 1994 54600 exemplar av ovannämnda arter. Antalet har därefter
minskat år för år, och 2003 fälldes bara 16 200 exemplar (Nordberg 2003, pers. kom.).
Jämför man det uträknade antalet örntagna med jakten kan man konstatera att havsörnen
år 2003 tog lika mycket vigg och småskrake som fälldes, 1,5 gånger fler knipor, svärtor
och ejdrar, och tre gånger så många storskrakar. Ännu år 1994 sköts upp till sex gånger
(svärta) fler fåglar än vad örnarna tog. Sedan år 2000 har örnarna tagit fler fågelbyten än
människorna. Örnarna gör dock av med betydligt färre byten än vad som sköts ännu i
början av 1990-talet.
Kilpi & Öst (2002) fann att ejderbon förstördes som en följd av havsörnens
predation på ejdrarnas häckningsskär i Tvärminne. Då honorna flydde från bona passade
trutar och kråkor på att äta upp de oskyddade ejderäggen. Om havsörnen tagit ruvande
ådor har i medeltal 4,5 bon per slagen åda förstörts på ett häckningsskär. Lokalt kan en
mycket större andel ejdrar ätas och bon förstöras på skär där många ejdrar häckar och
där havsörnar ofta jagar. Andelen torde vara högre i Tvärminne än på Åland, då de
åländska ådorna är vana vid havsörnens predation medan ådorna i Tvärminne aldrig
tidigare råkat ut för havsörnar.
4.6. Förändringar i födovalet över tid
Havsörnens häckningstida födoval har delvis förändrats med tiden. Förändringarna kan
bl.a. att bero på förändringar i bytesarternas täthet och på att örnarna spridit sig både
inåt och utåt från mellanskärgården.
4.6.1. Förändringar i proportionerna mellan fågel, fisk och övrigt
Fågel utgör havsörnarnas huvudbytesgrupp under varje år, trots att fisk förekommer i
nästan samma mängd åren 1981, 1985 och 1993. Eftersom fågel och fisk utgör största
52
delen av havsörnens föda alternerar de varandra så, att örnarna år då de ätit speciellt
mycket fågel ätit speciellt lite fisk, och vice versa.
Statistiskt sett är den enda signifikanta förändringen i örnarnas häckningstida
födoval att fågelandelen ökar. Eftersom andelen fågel ökar måste i alla fall den
sammanlagda andelen fisk och övrigt minska. En orsak till att resultatet inte är
statistiskt signifikant kan vara att minskningen är rätt liten. I ett större material blir även
en liten förändring signifikant, och fågelmaterialet är mer än dubbelt så stort som
fiskmaterialet. Eftersom både fisk- och däggdjursandelen förefaller att minska över tid
(se figur 12 avsnitt 3.6.1.) är minskningen för respektive födoslag mindre än
fågelökningen.
4.6.1.1. Förändringar i födovalet på yttre fasta Åland
Den främsta orsaken till att andelen däggdjur och övrigt minskar bland bytena vid bon
på inre fasta Åland 1987-1999 är att haren, som före 1990 utgjorde en betydande del av
bytesresterna, försvinner helt och att bisamråttan minskar. Att två kräldjur påträffades år
1990 vilket det året utgjorde över 5 % av bytesresterna på yttre fasta Åland bidrar också
till den höga andelen övrigt i början av perioden.
4.6.1.2. Förändringar i födovalet i mellanskärgården
Bytesmaterialet från mellanskärgården liknar rätt mycket hela materialet, eftersom
största delen av allt material är hämtat från mellanskärgården. Andelen fågel har ökat,
främst eftersom andelen ejder ökat, och andelen fisk minskat enbart för att gäddan
minskat. De övriga fiskarnas andel steg ju faktiskt (se avsnitt 3.6.3.).
53
4.6.2. Orsaker till förändringar i födovalet
4.6.2.1. Förändringar i fågel- och fiskfaunans sammansättning
Eftersom havsörnen tar det byte den lättast får tag på återspeglas också
bytesdjurspopulationernas fluktuationer på havsörnens bytesval. Det är sannolikt att
arter som minskat eller ökat märkbart också gjort det bland havsörnens byten.
4.6.2.2. Örnarna har vidgat sin häckningsmiljö
Det faktum att en övervägande majoritet av bytesresterna, och samtliga bytesrester fram
till 1986, kommer från mellanskärgården gör att hela materialet starkt påverkas av
mellanskärgårdsörnarnas bytesval (se figur 6 sid. 24). Då örnstammen vuxit har
örnarnas val av häckningsmiljö igen vidgats, så att de sedan slutet på 1980-talet också
häckar i andra miljöer än mellanskärszonen. Eftersom örnarnas födoval varierar
beroende på i vilken skärgårdszon de häckar kan förändringar i födovalet på Åland
under 1990-talet bero på att bytesresterna börjat härstamma från flera olika
skärgårdszoner istället för som tidigare bara från mellanskärgården.
4.6.3. Förändringar i havsörnens val av enskilda bytesarter och bytesgrupper
Havsörnarnas födoval har delvis förändrats under perioden 1978-1999. I detta avsnitt
diskuteras förändringar och fluktuationer i bytesmaterialet för vissa bytesarter samt i
vissa fall eventuella orsaker härtill. De olika bytesarternas populationsförändringar finns
presenterade i avsnitt 1.4. och deras växlande andel bland havsörnens föda i avsnitt 3.6.
4.6.3.1. Ejder
Andelen ejder bland de åländska havsörnarnas bytesrester har ökat stadigt under hela
undersökningsperioden, med små minskningar vissa år (se avsnitt 3.6.2.1.). Alldeles i
slutet av undersökningsperioden minskade ejdern.
54
Ökningar och minskningar av andelelen ejder bland de åländska havsörnarnas
bytesrester följde ganska precis ökningar och minskningar i den åländska ejderstammen
(se avsnitt 1.4.1.). Det skall bli intressant att se vad örnarna i framtiden ersätter ejdern
med om den fortsätter att minska, särskilt som örnarnas andra huvudbytesart gäddan
minskar ännu mer.
4.6.3.2. Svärta
Andelen svärta bland havsörnarnas bytesrester varierade från år till år men utan
någon stigande eller sjunkande trend. Enligt Nordberg (2002) visar inte heller
svärtstammen på Åland generellt någon stigande eller sjunkande trend, trots att de årliga
fluktuationerna är stora. Mängden svärta som örnarna åt varierade inte i takt med
svärtpopulationens variationer.
4.6.3.3. Måsfåglar
Andelen
måsfåglar
bland
havsörnarnas
bytesrester
på
Åland
följer
inte
måspopulationernas fluktuationer (se avsnitt 1.4.3.). Måsbytena var inte påfallande få
1993, då både gråtruten och fiskmåsen hade ett bottenår (Hario & Rintala 2002). Större
mängder gråtrut har örnarna ätit med några års mellanrum (se figur 14 sid. 35). De två
sista topparna inföll under en period då det funnits rätt rikligt med gråtrut, men de
omgivande åren har inga gråtrutsrester påträffats trots att det funnits gott om gråtrut.
Fiskmås har örnarna börjat äta först 1990, och bara i små mängder, trots att den är
områdets talrikaste måsfågel. 1994 ser örnarna enligt figur 14 ut att ha ätit väldiga
mängder måsar, men det beror på att bytesresterna för det året härstammade från endast
två revir, av vilka örnarna i det ena var specialiserade på måsfångst. I övrigt verkar
topparna inte bero på att bytesresterna skulle härstamma från revir där örnarna åt
mycket måsfågel. Visserligen härstammade t.ex. 75 % av alla måsfågelrester 1986 från
ett revir i mellanskärgården vars bytesrester i medeltal bestod till 23,1 % måsfågel, men
samma revir lyckades med häckningen också år 1988 då örnarna på Åland åt påfallande
lite måsfågel, och örnarna i ovannämnda revir inga måsfåglar alls.
55
4.6.3.4. Skäggdopping
Den stora minskningen av dopping i bytesmaterialet sedan 1970-talet går inte att
förklara med skäggdoppingens populationsförändringar (se avsnitt 1.4.4.). Minskningen
beror inte heller på att havsörnarna numera också häckar i ytterskärgården, där de inte
tar skäggdopping (se tabell 7). Minskningen av skäggdopping i bytesmaterialet ser
faktiskt ut att bero på att resterna från två revir där örnarna äter exceptionellt mycket
dopping utgör en betydande del av alla bytesrester under slutet av 1970-talet och början
av 1980-talet. Då fler revir tillkommer utgör de doppingätande örnarna en mycket
mindre andel av det totala materialet. Se avsnitt 3.6.2.4. och figur 17. Några örnpars
avvikande födoval kan med andra ord påverka hela resultatet under år då det finns litet
bytesrester.
Enligt Koivusaari (1980) utgjordes 5,9 % av alla bytesrester på Åland 1973-1977
av skäggdopping. Jag har inte haft tillgång till detta bytesmaterial, men enligt H.
Wallgrens anteckningar härstammar resterna från fem olika revir på Föglö. Ett av dem
är ett av reviren där örnarna äter speciellt mycket dopping. Detta innebär att en
betydande del av alla bytesrester åren 1973-1977 härstammar från ett doppingätarrevir,
vilket återspeglas i Koivusaaris (1980) resultat.
4.6.3.5. Tobisgrissla och tordmule
Trots att havsörnen i praktiken haft tillgång till tobisgrisslor och tordmular under hela
undersökningsperioden noterades materialets första tordmule enligt de årsvisa
analyserna först år 1989, och den första tobisgrisslan 1991. Hela bytesmaterialet
innehåller dock några exemplar av arterna i fråga under 1980-talet, men de härrör från
bon med misslyckad eller ingen häckning, varför de inte finns med i den årsvisa
analysen. Örnarna har således ätit tordmular och tobisgrisslor under hela
undersökningsperioden, dock mera under 1990-talet än före det.
56
4.6.3.6. Storskarv
Från bytesresterna efter de åländska havsörnarna har rester efter sju skarvar påträffats.
Sex av skarvarna härstammar från åren 1998 och 1999, men den sjunde insamlades
redan 1979. Samtliga skarvar har påträffats bland bytesresterna i Ålands sydliga
regioner; i revir längs fasta Ålands sydkust, och mellan- och ytterskärsrevir från Föglö
till Kökar. Vid en boplats påträffades rester efter två skarvar, vid de övriga en. Örnarna
kommer sannolikt att äta storskarv i ökande mängd under de kommande åren, eftersom
skarvarna ökar så kraftigt i antal, passar som örnmat och bebor klippor där örnarna
brukar jaga. Sevastik (2002) beskriver hur havsörnar 2001 dödade samtliga ungar i en
storskarvskoloni vid norra Upplandskusten i Sverige, men konstaterade samtidigt att
örnar som levde invid andra kolonier inte ännu kommit på att använda skarvarna som
födokälla. Så gott som alla storskarvskolonier i Östersjön har uppstått på kala, i det
närmaste trädlösa skär (Rusanen et al. 1998). Enligt Sevastik (2002) hade havsörnarna
svårare att komma åt skarvungar från bon som fanns i träd. Eventuellt kan havsörnarnas
predation leda till att allt fler storskarvar i framtiden väljer att häcka i träd också i
Östersjön.
4.6.3.7. Gädda
Andelen gädda bland havsörnarnas bytesrester minskade markant mellan 1978 och
1999, vilket korrelerar med gäddans nedgång (se avsnitt 1.4.6.). Speciellt kraftigt har
gäddornas andel minskat bland havsörnarnas bytesrester i östra Föglö, vilket också
stämmer överens med gäddstammens nedgång. Andelen gädda har inte minskat i
samma grad på nordvästra Åland, men dock i betydligt högre grad än man kunde vänta
sig på basis av gäddstammens estimerade nedgång i området (Selén, pers.kom.).
Det är möjligt att gäddkonsumtionen i ytterskärgården inte minskat i samma grad
som i mellanskärgården, eftersom mest stora gäddor vandrar ut i ytterskärgården (Koli
1994). Gäddstammens nedgång beror ju på att yngelproduktionen och därmed de små
gäddorna minskat, medan se stora gäddorna inte ännu minskat i antal (Selén 1999).
57
4.6.3.8. Fiskar i allmänhet
Nya revirs tillkomst i andra skärgårdszoner än mellanskärgården kan påverka andelen
fisk bland bytesresterna i hela materialet. Trots att andelen fisk minskar i
mellanskärgården minskar den inte i hela materialet, eftersom örnarna etablerat sig på
inre fasta Åland där de tar stora mängder fisk. Denna ökning i fiskfångande örnpar gör
att den sammanlagda andelen fisk minskar mycket mindre än den annars skulle göra.
4.7. Tillämpningar
Kännedom om havsörnens näringsval på revirnivå kunde användas t.ex. för
uppskattning om gäddans populationsförändringar. Populationsfluktuationerna för
havsörnens allmännaste bytesarter återspeglas rätt väl i havsörnarnas bytesval.
Populationsuppskattningar för fåglar baserar sig på visuella observationer (Tiainen et al.
2001), medan man för fiskar är tvungen att basera uppskattningarna på exemplar
fångade med olika provfiskemetoder (Bylund et al. 2001). Därför är det lättare att
uppskatta populationsstorleken hos fåglar. Ingående kännedom om havsörnarnas
näringsval på revirnivå kunde användas som indikator för gäddstammens tillstånd på
olika områden. Då gäddan hör till örnarnas allmännaste bytesarter kan andelen gädda
bland havsörnarnas bytesrester på olika områden under längre tidsperioder ge en
fingervisning om storleken på områdets gäddpopulation. Eftersom nästan 100 % av
örnarnas gäddrester återfinns (Koivusaari 1980) torde materialet vara mycket pålitligt i
fråga om gäddan.
4.8. Slutsatser om havsörnarnas födopreferenser på Åland
Havsörnarna äter i första hand det som finns tillgängligt i närheten av häckningsreviret.
Eftersom födotillgången varierar mellan olika skärgårdszoner är havsörnens födoval
olika i olika skärgårdszoner. Havsörnen kan också tidvis söka byte längre ifrån
häckningsreviret. Olika bytesarter förekommer sannolikt ojämnt över Åland också
oberoende av skärgårdszonerna. Av denna orsak varierar örnarnas födoval också litet
58
beroende på vilken del av Åland de häckar på. Generellt äter havsörnarna mer fågel och
mindre fisk ju längre ut i skärgården de häckar.
Utöver dessa orsaker skiljer sig några enskilda örnpars födoval från andra örnars
som bebor närbelägna revir i samma skärgårdszon. Detta beror bl.a. på förekomsten av
kolonihäckande fåglar som häckar inom örnens jaktrevir och tillgången till lekplatser
för fisk inom reviret, men sannolikt också på att vissa örnar av någon anledning
specialiserat sig på att i större utsträckning jaga en art som andra örnar bara tillfälligt
jagar. Enskilda örnars avvikande födopreferenser kan återspeglas i hela materialet under
år då materialet är litet. Örnarna är inte misstänksamma mot nya arter i lämplig
födostorlek som sprider sig till deras jaktmarker, utan införlivar arten i sitt näringsval
genast då de upptäcker att den går att använda som föda.
Viktiga bytesgruppers populationsförändringar återspeglas i havsörnarnas
näringsval, så att en art som minskar i antal också minskar i örnarnas näringsval.
Likaledes tar örnarna mer av en ökande bytesstam. Om en viktig bytesart minskar utan
att en annan bytesart ökar tar örnarna mer av det lättast tillgängliga bytet för att
kompensera förlusten av byten från den minskande arten. Andelen fisk bland de
åländska havsörnarnas bytesrester minskar eftersom gäddorna minskat avsevärt i antal.
Andelen övriga fiskar minskar inte. Andelen fågel och särskilt ejder ökar, dels för att
ejdrarna ökat och är lättare tillgängliga, dels för att kompensera minskningen i
gäddfångst. Förändringar i förekomst av gädda bland havsörnens bytesrester kunde
användas som indikator för gäddans tillstånd.
59
5. Tack
Denna undersökning svällde ut till att bli betydligt mer omfattande än jag från början
hade tänkt mig, och jag är ett stort antal personer och instanser ett ännu större tack
skyldig för att den överhuvudtaget blivit till.
Seppo Sulkava har under åren gjort ett enormt arbete med att artbestämma
havsörnarnas bytesrester. Jag är mycket tacksam över att ha fått tillgång till detta
väldiga material. Seppo har också visat mig hur artbestämningen går till, och korrigerat
bytesmaterialet alltid då oklarheter framkommit.
WWF:s havsörnsgrupp som har samlat in materialet under de årliga bobesöken,
Torsten Stjernberg, Henrik Wallgren och Hannu Ekblom. Hannu ska också ha tack för
att jag fick följa med honom till Åland och under hans ledning delta i inventeringen på
Föglö 1999. Henrik Wallgren hjälpte till särskilt mycket i början av arbetet genom att
dela med sig av sina erfarenheter och stå till hands med allehanda information om
reviren på Föglö. Ett jättetack till Carin Forsius-Wallgren och Henrik Wallgren för logi
under Ålandsvistelsen. Markus Öst har vänligen hjälpt mig med statistiken. Ett speciellt
tack också till Pappa, Kim, och Salme som vaktat mina barn så jag fått tid att arbeta.
För finansiellt bidrag tackar jag ödmjukt Svenska Naturvetarklubben för
finansiering av undersökningen på Åland, och Nordenskiöld-samfundet och Svenska
Konkordiaförbundet för finansiering av skrivandet av rapporten.
Men framför allt vill jag tacka Torsten ”Totti” Stjernberg, som inte bara fungerat
som min handledare, utan också med själ och hjärta tagit del av undersökningen, grävt
fram litteratur, kommit med idéer och rättelser, berättat om havsörnarnas själsliv, orkat
inspirera i det oändliga och bjudit på te.
60
Referenser:
Berg, B. 1923: De sista örnarna. – P.A. Nordstedt & Söner Förlag, Stockholm. 176 s.
Bylund, G., Wiklund, T., Mattsson, C., Wennström, M., Selén, R., Tuomaala, A.,
Kjellman, J. & Lehtonen, H. 2001: Rekryteringsproblem hos gäddan i den
åländska ytterskärgården. – Åländsk utredningsserie 2001:15.
Cramp, S. (ed.) 1980: Handbook of the birds of Europe, the middle east and north
Africa. Vol II. Hawks to bustards. – Oxford University Press. Oxford, London,
New York. S. 48-58. 695 s.
Franzén, J. 2001: Predatorer i skärgården – hur många kan vi tolerera? – Skärgård
24(4): 66-71.
Hario, M. 1998: Neljän saaristolintulajin viimeaikainen kannankehitys Suomessa. –
Linnut- vuosikirja 1997: 12-24.
Hario, M. & Rintala, J. 2002: Haahkan ja lokkien kannankehitys rannikoillamme
vuosina 1986- 2001. – Linnut-vuosikirja 2001: 26-36.
Helander, B. 1983: Food ecology of the white-tailed sea eagle Haliaeetus albicilla in
Sweden. S. 87-155 ur Reproduction of the white-tailed sea eagle Haliaeetus
albicilla (L.) in Sweden, in relation to food and residue levels of organochlorine
and mercury compounds in the eggs. – Diss., Dept. of Zoology, Stockholm. 192 s.
Helander, B. 1988: s. 86-143 ur Gerdehag, P. & Helander, B. 1983: Havsörn. –
Bonniers, Stockholm. 143 s.
Hildén, O. & Hario, M. 1993: Muuttuva Saaristolinnusto. – Forssa. 317 s.
Joutsamo, E. 1981: Inventering av havsörn och riskmoment vid inventeringen. – I
Stjernberg, T. (red.): Projekt havsörn i Finland och Sverige. Förhandlingar från ett
havsörnssymposium 8-9.1.1979 på Tvärminne Zoologiska station, Finland.
Luonnonvarainhoitotoimiston julkaisuja (Helsinki) 3: 67-71.
Kilpi, M. & Öst, M. 2002: Merikotkan vaikutus Tvärminnen haahkakantaan. – Suomen
Riista 48: 27-33.
Koivusaari, J. 1980: Merikotkan (Haliaeetus albicilla) ravintobiologiasta. – opublicerad
lic. avh., Kuopio universitet, 107 s.
Koivusaari, J., Nuuja, I. & Palokangas R. 1980: Uhattu merikotka. – Gummerus.
Jyväskylä. 112 s.
Koli, L. 1994: Retkeilijän kalaopas. –Otava, Keuruu. 167 s.
Kulves, H. 1973: Havsörnens (Haliaetus albicilla) ekologi på Åland. – Skr. utg. av
Ålands Kulturstiftelse 9: 1-126.
Nordberg, M. 2002: Svärtans (Melanitta fusca) populationsutveckling samt häckande
numerär under senare delen av 1900-talet på Åland. – Pro Gradu. Sveriges
lantbruksinstitut, Uppsala. 27 s.
Oehme, G. 1975: Zur Ernährung des Seeadlers, Haliaeetus albicilla (L.), unter
besonderer Berücksichtigung der Population in den drei Nordbezirken der DDR. –
Inaugural-Dissertation, Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald.
Ranta, E., Rita, H. & Kouki, J. 1997: Biometria. Tilastotiedettä ekologeille. –
Yliopistopaino, Helsinki. 569 s.
Rusanen, P., Mikkola-Roos, M. & Asanti, T. 1998: Merimetso Phalacrocorax carbo –
musta viikinki. – Suomen ympäristökeskus 182. Helsinki. 74 s.
Selén, R. 1999: Haukikannan muutokset läntisen Suomenlahden ulkosaaristossa 19391996. – Pro Gradu. Helsingfors universitet, institutionen för limnologi och
miljövård.
Sevastik, A. 2002: Om havsörn och storskarv. – Kungsörnen 2002: 30-33.
61
Stjernberg, T. 1981: Projekt havsörn i Finland. – I Stjernberg, T. (red.): Projekt havsörn
i Finland och Sverige. Förhandlingar från ett havsörnssymposium 8-9.1.1979 på
Tvärminne Zoologiska station, Finland. – Luonnonvarainhoitotoimiston julkaisuja
(Helsinki) 3, 31-60.
Stjernberg, T. 1995: Havsörnsskydd med avstamp i finsk medeltid. – Naturhistoriska
centralmuseet. Årsbok 1995: 41-54.
Stjernberg, T. & Koivusaari, J. 1995: Merikotkat palaavat? Merikotkakannan kehitys ja
pesimätulos Suomessa 1970-1994. – Linnut 30(3): 5-14
Stjernberg, T., Koivusaari, J. & Nuuja, I. 1990: Suomen merikotkakannan kehitys ja
pesintätulos Suomessa 1970-89. – Lintumies 25: 65-75.
Stjernberg, T., Högmander, J. & Koivusaari, J. 1999: Suomen merikotkat 1997-1998:
kannan koko, pesimätulos ja pesien suojelutilanne. – Linnut-vuosikirja 1998, 2330.
Stjernberg, T., Koivusaari, J. & Lehtonen, J. 2001: Suomen merikotkat 1999-2000 –
kanta kasvaa edelleen. –Linnut-vuosikirja 2000: 20-28.
Stjernberg, T., Kouvusaari, J. & Högmander, J. 2003a: Population trends and breeding
success of the White-tailed Sea Eagle in Finland, 1970-2000. – s. 103-112 i:
Helander, B., Marquiss, M. & Bowerman, W. (red.) 2003. SEA EAGLE 2000.
Proceedings from an international conference at Björkö, Sweden, 13-17
September 2000. Swedish Society for Nature Conservation/SNF & Åtta. 45
Tryckeri AB. Stockholm. 446 s.
Stjernberg, T., Ekblom, H., Högmander, J., Joutsamo, J., Keränen, S., Koivusaari, J.,
Munsterhjelm, G., Ojala, S., Ollila, T. & Wallgren, H. 2003b: Suomen merikotkat
2001-2002 – Linnut-vuosikirja 2002: 13-19.
Sulkava, S., Tornberg, R. & Koivusaari, J. 1997: Diet of the White-tailed Eagle
Haliaeetus albicilla in Finland. – Ornis Fennica 74: 65-78.
Suominen, T. 1967: Lintujemme katoava aateli. – WSOY, Porvoo. 155 s.
Struwe-Juhl, B. 2002: Altersstruktur und reproduktion des Seeadlerbrutbestandes
(Haliaeetus albicilla) in Schleswig-Holstein. – Corax 19, Sonderheft 1:51-61.
Tiainen, J., Hario, M. & Rintala, J. 2001: Merisorsakantojen viimeaikainen kehitys ja
seurantamenetelmien vertailu. – Linnut-vuosikirja 2000: 149-158.
Tomialojc, L. & Folkestad, A-O. 1994: White-tailed eagle Haliaeetus albicilla. – S. 150151 i Tucker, G. & Heath, M. Birds in Europé: Their Conservation Status. –
Cambridge, U.K. Birdlife International (Birdlife series no. 3).
Väisänen, R., Lammi, E. & Koskimies, P. 1998: Muuttuva pesimälinnusto. – Otava,
Keuruu. 567 s.
Wallgren, H., Stjernberg, T. & Franzen, J. 1998: Havsörnen på Åland. – Kungsörnen 4:
9-15.
Wille, F. & Kampp, K. 1983: Food of the White-tailed Eagle Haliaeetus albicilla in
Greenland – Holarctic Ecol. 6: 81-88.
Willgohs, J. 1961: The white-tailed eagle Haliaëtus albicilla albicilla (Linné) in
Norway. – Årbok for universitetet I Bergen.Mat.-Naturv. Serie no. 12. 212 s.
Willgohs, J. 1984: Havörn i Norge, naering, fortplantningsökologi, konkurrenter og
fiender. – Viltrapport 27: 1-81.
Muntlig kommentar, Tommy Blomberg 2001, Ålands landskapsstyrelse, Åland.
Muntlig kommentar, Marcus Nordberg 2003, Ålands landskapsstyrelse, Åland.
Muntlig kommentar, Roni Selén 2002, Jord- och Skogsbruksministeriet, Helsingfors.
Muntlig kommentar, Seppo Sulkava, Esbo.
Muntlig kommentar, Torsten Stjernberg, Zoologiska museet, Helsingfors.
Muntlig kommentar, Henrik Wallgren, Helsingfors.
62
Bilaga 1. Samtliga bytesrester insamlade vid havsörnsboplatser på Åland 1978-1999.
Kategori
Y = Fåglar som förekommer i ytterskärgården eller i ytter- och mellanskärgården
Fiskar som trivs på djupare vatten
I = Fåglar som förekommer i innerskärgården, inner- och mellanskärgården samt utpräglade skogsfåglar
Fiskar som trivs i grundare vatten
A = Fåglar som förekommer i hela skärgården och genomflyttare
Fiskar som man kan finna i alla typer av vatten
FÅI = Inre fasta Åland
FÅY = Yttre fasta Åland
M = Mellanskärgård
Y = Ytterskärgård
FÅI
storlom
skäggdopping
gråhakedopping
dopping sp.
storskarv
knölsvan
svan sp.
svan juv.
grågås
grågås juv.
gås sp.
gås sp. juv.
gravand
bläsand
kricka
gräsand
gräsand juv.
stjärtand
skedand
simand sp.
simand sp. juv.
brunand
vigg
bergand
ejder
ejder juv.
alfågel
sjöorre
svärta
knipa
dykand sp.
dykand juv.
salskrake
småskrake
storskrake
skrake sp.
and sp.
andfågel ung sp.
sjöfågel sp.
sjöfågel sp. juv.
Gavia arctica
Podiceps cristatus
Podiceps grisegena
Podiceps sp.
Phalacrocorax carbo
Cygnus olor
Cygnus sp.
Cygnus sp. juv.
Anser anser
Anser anser juv.
Anserinae sp.
Anserinae sp. juv.
Tadorna tadorna
Anas penelope
Anas crecca
Anas platyrhynchos
A. platyrhynchos juv.
Anas acuta
Anas clypeata
Anatinae sp.
Anatinae sp. juv.
Aythya ferina
Aythya fuligula
Aythya marila
Somateria mollissima
S. mollissima juv.
Clangula hyemalis
Melanitta nigra
Melanitta fusca
Bucephala clangula
Aythyinae sp.
Aythyinae sp. juv.
Mergus albellus
Mergus serrator
Mergus merganser
Mergus sp.
FÅY
%
n
%
n
8
3,29
9
1
3,01
0,33
2
0,67
5
2,06
1
14
0,41
5,76
10
1
38
2
4,12
0,41
15,6
0,82
8
20
2
3,29
8,23
0,82
9
21
1
3,7
8,64
0,41
3
1,23
63
1
20
0,33
6,69
1
2
0,33
0,67
27
9,03
100
3
2
1
28
17
3
3
33,4
1
0,67
0,33
9,36
5,69
1
1
20
39
10
1
6,69
13
3,34
0,33
M
Y
n
%
n
%
102
7
1
2
2
4
6,63
0,46
0,07
0,13
0,13
0,26
1
3
0,66
1,99
27
2
7
1
1
3
2
162
1
3
1
4
3
2
182
4
696
16
7
5
206
178
12
6
3
115
236
37
63
48
5
1
1,76
0,13
0,46
0,07
0,07
0,2
0,13
10,5
0,07
0,2
0,07
0,26
0,2
0,13
11,8
0,26
45,3
1,04
0,46
0,33
13,4
11,6
0,78
0,39
0,2
7,48
15,3
2,41
4,1
3,12
0,33
0,07
1
15
0,66
9,93
1
21
0,66
13,9
14
2
124
6
1
1
29
14
1
1
9,27
1,32
82,1
3,97
0,66
0,66
19,2
9,27
0,66
0,66
18
34
4
2
5
11,9
22,5
2,65
1,32
3,31
Obest. Sammanlagt Katen
n
%
gori
1
1
0,04
A
1
120 5,33
I
1
9
0,4
A
2
0,09
I
7
0,31
Y
2
0,09
A
4
0,18
A
1
0,04
A
47 2,09
Y
2
0,09
Y
7
0,31
A
1
0,04
A
1
0,04
Y
3
0,13
I
5
0,22
I
2
219 9,73
A
1
0,04
A
3
0,13
Y
2
0,09
I
6
0,27
A
3
0,13
A
2
0,09
I
2
235 10,4
A
7
0,31
Y
4
962 42,8
Y
27
1,2
Y
10 0,44
A
2
9
0,4
A
5
276 12,3
A
1
230 10,2
I
18
0,8
A
10 0,44
A
3
0,13
A
162 7,2
A
4
334 14,8
A
52 2,31
A
66 2,93
A
56 2,49
A
5
0,22
A
1
0,04
A
FÅI
duvhök
sparvhök
rovfågel sp.
rovfågel sp. juv.
orre
fasan
höna
sothöna
trana
strandskata
tofsvipa
morkulla
labb
skrattmås
skrattmås juv.
fiskmås
fiskmås juv.
silltrut
gråtrut
gråtrut juv.
havstrut
havstrut juv.
mås sp.
mås sp. juv.
fisktärna
silvertärna
tärna sp.
sillgrissla
tordmule
tobisgrissla
ringduva
berguv
hornuggla
jorduggla
större hackspett
koltrast
trast sp.
nötskrika
kråka
kråka juv.
korp
korp juv.
fågel sp.
fågel sp. juv.
Fågel sammanlagt
FÅY
n
%
n
%
3
1,23
4
1,34
1
10
0,41
4,12
1
0,33
1
0,33
Accipiter gentilis
Accipiter nisus
Tetrao tetrix
Phasianus colchius
Gallus domesticus
Fulica atra
Grus grus
Haematopus ostralegus
Vanellus vanellus
Scolopax rusticola
Stercorarius parasiticus
Larus ridibundus
Larus ridibundus juv.
Larus canus
Larus canus juv.
Larus fuscus
Larus argentatus
Larus argentatus juv.
Larus marinus
Larus marinus juv.
Larus sp.
Larus sp. juv.
Sterna hirundo
Sterna paradisaea
Sterna sp.
Uria aalge
Alca torda
Cepphus grylle
Columba palumbus
Bubo bubo
Asio otus
Asio flammeus
Dendrocopos major
Turdus merula
Turdus sp.
Garrulus glandarius
Corvus corone cornix
Corvus corone cornix juv.
Corvus corax
Corvus corax juv.
Aves sp.
Aves sp. juv.
5
2,06
9
3,01
1
0,41
2
0,82
2
0,82
4
1
2
9
7
1
1
1,34
0,33
0,67
3,01
2,34
0,33
0,33
1
2
0,41
0,82
10
6
1
3,34
2,01
0,33
1
0,33
1
0,41
3
1
1
0,41
29
11,9
1
1
63
0,33
0,33
21,1
64
M
Y
n
1
1
1
1
23
5
1
19
1
6
1
1
1
46
3
20
1
5
51
3
1
%
0,07
0,07
0,07
0,07
1,5
0,33
0,07
1,24
0,07
0,39
0,07
0,07
0,07
2,99
0,2
1,3
0,07
0,33
3,32
0,2
0,07
8
8
3
2
9
1
30
31
5
1
2
1
1
1
0,52
0,52
0,2
0,13
0,59
0,07
1,95
2,02
0,33
0,07
0,13
0,07
0,07
0,07
1
43
2
2
1
10
1
355
0,07
2,8
0,13
0,13
0,07
0,65
0,07
23,1
n
2
1
1
4
1
3
1
11
4
1
9
3
4
5
2
1
4
57
Obest. Sammanlagt Kate%
n
n
%
gori
1
0,04
I
1
0,04
I
1
0,04
I
1
0,04
I
1,32
1
33 1,47
A
5
0,22
I
2
0,09
I
0,66
31 1,38
I
1
0,04
I
7
0,31
A
1
0,04
I
0,66
2
0,09
I
1
0,04
Y
2,65
1
65 2,89
I
0,66
4
0,18
I
1,99
28 1,24
A
2
0,09
A
0,66
8
0,36
Y
7,28
73 3,24
A
2,65
14 0,62
A
2
0,09
Y
0,66
4
0,18
Y
8
0,36
A
5,96
17 0,76
A
3
0,13
I
1,99
5
0,22
Y
1
11 0,49
A
1
0,04
Y
2,65
44 1,96
Y
3,31
44 1,96
Y
1,32
8
0,36
I
1
0,04
A
2
0,09
A
1
0,04
Y
1
0,04
I
1
0,04
I
0,66
2
0,09
I
1
0,04
I
2,65
1
52 2,31
A
2
0,09
A
2
0,09
I
1
0,04
I
12 0,53
A
2
0,09
A
37,7
4
508 22,6
FÅI
strömming
gädda
lax
laxöring
laxfisk
mört
id
braxen
ruda
karpfisk sp.
torsk
lake
abborre
piggvar
flundra
fisk sp.
Fisk sammanlagt
Clupea harengus
Esox lucius
Salmo salar
Salmo trutta
igelkott
hare
ekorre
vattensork
bisam
åkersork
räv
mårdhund
mink
grävling
sälkut
rådjur
rådjur juv.
hund
katt
gris
däggdjur sp.
Däggdjur sammanlagt
Erinaceus europaeus
Lepus sp.
Sciurus vulgaris
Arvicola terrestris
Ondatra zibethicus
Microtus agrestis
Vulpes vulpes
Nyctereutes procyonides
Mustela vison
Meles meles
Phoca sp. juv.
Capreolus capreolus
C. capreolus. juv.
Canis familiaris
Felis catus
Sus scrofa
%
n
99
40,7
90
30,1
0,33
0,33
7,69
9,03
7,69
1
0,67
0,33
0,67
1
Rutilus rutilus
Leuciscus idus
Abramis brama
Carassius carassius
8
28
55
2
3,29
11,5
22,6
0,82
Gadus morhua
Lota lota
Perca fluviatilis
Psetta maxima
Platichthys flesus
1
0,41
6
2,47
1
1
23
27
23
3
2
1
2
3
1
200
0,41
82,3
14
190
4,68
63,5
2
0,82
9
3,01
1
10
0,41
4,12
25
8,36
3
1
1
14
0,41
1
5
0,33
1,67
5,76
1
0
44
0,33
0
14,7
1
1
0,33
0,33
snok
Natrix natrix
huggorm
Vipera berus
orm sp.
kräldjur
Kräldjur sammanlagt
0
0
2
padda
Bufo bufo
Groddjur sammanlagt
0
0
0
sammanlagt
FÅY
%
n
243
299
65
M
Y
n
1
550
1
1
%
0,07
35,8
0,07
0,07
n
1
36
%
0,66
23,8
79
213
47
2
4
10
2
55
1
9
9
984
5,14
13,8
3,06
0,13
0,26
0,65
0,13
3,58
0,07
0,59
0,59
64
3
19
2
1,99
12,6
1,32
11
2
2
6
82
7,28
1,32
1,32
3,97
54,3
1
47
5
2
113
4
1
0,07
3,06
0,33
0,13
7,35
0,26
0,07
5
3,31
3
2
1,99
1,32
2
1
2
11
1
2
1
0,13
0,07
0,13
0,72
0,07
0,13
0,07
1
1
0,66
0,66
1
194
0,07
12,6
12
7,95
Obest. Sammanlagt Katen
n
%
gori
2
0,09
Y
9
784 34,8
I
1
0,04
Y
2
0,09
Y
1
0,04
Y
2
115 5,11
I
287 12,8
A
2
129 5,73
I
7
0,31
I
6
0,27
A
12 0,53
Y
4
0,18
Y
75 3,33
I
3
0,13
Y
11 0,49
Y
30 1,33
A
13 1469 65,3
2
1
63
5
5
151
6
4
1
3
1
3
17
1
2
1
1
1
266
0,04
2,8
0,22
0,22
6,71
0,27
0,18
0,04
0,13
0,04
0,13
0,76
0,04
0,09
0,04
0,04
0,04
11,8
0,04
0,04
0,04
0,04
0,18
0,13
0,13
2
0,67
1
1
2
0,07
0,07
0,13
0
0
0
1
1
1
1
4
0
3
3
0,2
0,2
0
0
0
3
3
19
2250
1538
151
66