16 NYA ÅLAND
FIOLSNÄCKA Många av
våra ormbunkar bildar
dekorativa snäckor innan
de vecklar ut sina blad,
här strutbräken.
FREDAGEN DEN 24 MAJ 2013
Ormbunkar och
liljekonvaljer
”Ormbunken rister
sin ringlande topp,
slår opp sina gröna
små vingar. Lillkalven
kesar och dansar
galopp i hagen där
lärksången klingar…
Sommarn är här”
skrev Evert Taube i
sin Vals på Ängön.
Faktum är att vi nu, mot slutet av
maj kan se hur just ormbunkarna
rullar ut sina bladskivor och de
utgör då en dekorativ syn.
VÄLDOFTANDE Liljekonvaljerna blommar
nu i fuktiga lund- och
skogsmarker.
Bladskivan hos en ormbunke ser
ut att vara uppbyggd av en massa
småblad men tittar man närmare
på den, ser man att det från bladskaftet utgår så kallade primärflikar, som i sin tur kan bära primärflikar.
När ormbunksbladen kommer
upp ur marken i maj påminner de
ganska mycket om snäckan som
pryder en fiol högst uppe ovanför
stämskruvarna, vilket har gjort att
de i engelsktalande länder kallas
fiddleheads (fiolhuvuden).
Själva utvecklandet av bladen
sker sedan i princip genom att
cellerna på insidan av de hoprullade bladen delar sig och växer
snabbare än cellerna på utsidan.
Dessa ”fiolsnäckor” kan ses hos
flertalet av våra större ormbunksarter men särskilt vackra är de
kanske hos strutbräken (Matteuccia struthiopteris), vars blad dessutom bildar höga, djupa strutar
när de väl har vecklats ut.
Nu är ju strutbräken kanske
inte helt allmän på Åland men
man kan ju även se fenomenet
hos exempelvis träjon (Dryopteris filix-mas) och örnbräken (Pteridium aquilinum) som är betydligt vanligare.
Dessa ”fiddleheads” har använts
ORMBUNKSSTRUTAR Strutbräken påträffas i fuktiga lundar men är
inte särskilt vanlig.
som föda i olika delar av världen,
bland annat i Nordamerika, Indonesien, Japan och i norra Frankrike, där de har tillskrivits olika
hälsoeffekter för att de är rika på
diverse vitaminer och mineraler
samt på omega-3 och omega-6fettsyror.
Innan man prövar på att äta
dem, skulle åtminstone jag rekommendera att man först lär sig
känna igen de vanligaste ormbunkarna eftersom bland annat
örnbräken även innehåller cancerframkallande ämnen.
Förra veckan skrev jag om ormar
i Naturligtvis och somliga har för
sig att ormar har en viss förkärlek
för att vistas bland ormbunkar,
vilket i viss utsträckning låter lite
motsägelsefullt.
Ormbunkar brukar, med några
undantag, växa på relativt fuktiga platser med hög luftfuktighet
medan de flesta förknippar ormar
med torra och soliga platser.
Förstavelsen orm i ormbunke har
inget med ormar att göra utan
kommer från tyskans ”Wurm”
som betyder mask och det har att
göra med att vissa ormbunkar,
främst träjon, användes för att
framställa medicin mot inälvsmaskar såsom exempelvis binnikemask.
För övrigt heter ju mask orm
på danska medan slange betyder
orm.
På ungefär samma platser som
man påträffar många av våra
större ormbunksarter, kan man
också träffa på både liljekonvalj
(Convallaria majalis) och ormbär (Paris quadrifolia) som båda
är giftiga.
Konvaljens gift verkar på hjärtat medan ormbärets gift kan ge
magbesvär.
Både liljekonvalj och ormbär blommar nu men trots att de
båda växterna är närbesläktade
ser ormbärets blommor mycket
oansenligare ut än liljekonvaljens vita klockor. Blomman är
grönaktig och sitter ensam i toppen av stjälken. Den har åtta
gröna lansettlika kalkblad som
sitter två kransar, åtta gulgröna
ståndare och ett mörk purpurrött
fruktämne med fyra smala mörka
märken. Frukten är ett runt, blåsvart bär som eventuellt kan tas
för blåbär av små barn.
Ralf
Carlsson
NATURLIGTVIS
[email protected]
OANSENLIG BLOMMA Ormbärets blomma är obetydlig. Bladen är vanligtvis fyra men ibland även fem.
