onsdag 23 januari 2013
Utseendets betydelse. Tobias Hübinette vill att vi börjar tala om ”ras” och ”vithet”
Vad spelar hudfärgen för roll?
Att inte tala om ”ras” är att undvika att tala om något som har stor betydelse, menar forskaren Tobias Hübinette.
Foto: Beatrice Lundborg
Vi undviker att erkänna att utseende och hudfärg har betydelse i vårt samhälle, menar
forskaren Tobias Hübinette. Att tala om ”ras” skulle göra det lättare att exempelvis forska om
diskriminering, tror han.
Hem ljuva hembygd
Del 9 Vad betyder födelseplatsen för identiten?Tidigare artiklar i serien har varit publicerade
den 8, 9, 10, 15, 16, 17, 18 och 19 januari.
Det är hög tid att börja erkänna hudfärgens betydelse och att använda begrepp som ras och
vithet på samma sätt som man gör i USA och de engelskspråkiga länderna.
Det menar Tobias Hübinette, lärare och forskare i ”kritiska ras- och vithetsstudier” vid
Södertörns högskola och Mångkulturellt centrum i Botkyrka, söder om Stockholm.
– ”Kritiska” markerar att man inte forskar om ras på det gamla sättet, säger Tobias Hübinette,
när han visar oss runt på utställningen ”Varning för ras” på Mångkulturellt centrum i
Botkyrka.
Ett syfte med utställningen är att visa hur målmedvetet många jobbade under 60-, 70- och 80talen i Sverige för att komma bort från ”ras”-tänkandet.
– Man tyckte att ras hörde hemma i det förgångna och att det var något man var färdig med. I
den engelsktalande delen av världen gjorde man i stället tvärtom.
Det är en anledning till att Sverige ligger så långt efter de anglosaxiska länderna när det
handlar om medvetenheten i de här frågorna, menar Tobias Hübinette, som i samband med
utställningen ger ut antologin ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” tillsammans med tre
andra forskare. Där propagerar de för att återinföra rasbegreppet i den svenska offentligheten.
– Förr låste man fast människor i raskategorier, behäftade dem med karaktärsdrag som man
menade var stabila, eviga. I dag handlar det mer om att erkänna att utseende och hudfärg har
betydelse i vårt mångrasiala samhälle, säger han och använder ”ras” som om det var det
självklaraste i världen.
De senaste decennierna har Sverige genomgått stora förändringar när det gäller
befolkningens kulturella och etniska sammansättning. Mer än en av tio invånare i Sverige har
i dag en bakgrund utanför västvärlden, vare sig de själva invandrat, är barn eller barnbarn till
invandrare eller är adopterade, förklarar Tobias Hübinette.
– Och det har skett under en period när vi inte kunnat prata om det fullt ut.
Men ni som skrivit antologin forskar ju själva i ”kritiska ras- och vithetsstudier”?
– Jo, ingen hindrar oss, men vi har svårt att söka medel när vi använder ordet ras och det finns
inga kurser att undervisa på. Det finns heller inga kopplingar mellan vår forskning och
myndigheter och det offentliga. En majoritet i Sverige är rörande överens om att inte prata om
ras och vithet, för att det anses rasistiskt.
Varför räcker det inte med ”etnicitet”?
– Etnicitet flyttar fokus från hudfärg till migration, varifrån någon kommer. Det gör det
svårare att prata om den stora och växande grupp som faktiskt är född i Sverige men som
ändå behandlas annorlunda på grund av sin hudfärg.
Hur menar du att man skulle använda ”ras?”
– Rent praktiskt skulle det kunna gå till som i de anglosaxiska länderna, att man helt enkelt
låter människor själva ange vad de har för tillhörighet, om de tycker att de är asiater, kurder,
afrikaner, svensksomalier eller vad de nu anser sig vara.
– Vi har redan en vana att tänka i de banorna, även om vi inte erkänner det. Någon som ser till
exempel mig tänker att jag är asiat.
Samtidigt blir det litet som att ha en elefant i rummet, menar han. Vi undviker att tala om
något som har stor betydelse. Om vi gjorde det skulle det vara lättare att studera olika
samband, och nya kunskaper skulle växa fram.
Tobias egna upplevelser av diskriminering skulle kunna kopplas till att han är svensk-asiat
och adopterad. Det i sin tur skulle kunna kopplas till uppgifter om hans kön, yrke, inkomst,
bostadsadress och så vidare.
Enligt den nuvarande begreppsvärlden är han egentligen adopterad svensk, nordbo, europé.
Mer adekvat tycker han att det vore att tala om sig själv som både adopterad, ickevit och asiat.
– Jag menar att man tappar bort något när man bortser från det kroppsliga, som är det första
någon ser och som påverkar hur jag blir bemött i Sverige i dag.
– Det skulle exempelvis vara intressant att forska i hur min situation skiljer sig från en
majoritetssvensk och i så fall se om det har att göra med att jag är asiat. När jag söker jobb,
står i krogkön eller vad det nu kan vara, säger Tobias som adopterades från Sydkorea 1972.
Han växte upp i Motala som då var en relativt välmående industristad där han aldrig helt
kände sig hemma. Som vuxen flyttade han till Uppsala för att studera och senare till
Stockholm där han doktorerade i koreanska 2005.
– Det var skönt att flytta till en större stad, där det fanns mångfald och där jag inte behövde
sticka ut så mycket.
Under många år bodde han inne i stan där vita svenskar dominerade, men flyttade för några år
sedan till Flemingsberg i Huddinge, där icke-vita är i majoritet.
– Inne i stan kände jag mig aldrig riktigt hemma. Där kunde jag råka ut för glåpord, blickar
och avståndstaganden genom kroppsspråk. När sådant händer regelbundet känner man inte att
man är en del av platsen man bor på. Det slipper jag här i Flemingsberg, eller i Sydkorea, för
den delen.
Finns det inte ”rasdiskriminiering” också i Flemingsberg?
– Jo asiaterna är nog längst ned här, troligen tillsammans med afrikanerna. Kanske först och
främst för att de är färre än de dominerande grupperna som kommer från exempelvis
Mellanöstern och Latinamerika.
Är det kontroversiellt i forskningsvärlden att tala om det?
– Ja, det är också ett resultat av att det är så svårt att prata om ras. Jag tycker att man måste
kunna prata om att det finns hierarkier även inom Minoritets-Sverige.
Det utanförskap Tobias Hübinette kände när han växte upp i Motala har satt sig i kroppen för
alltid, menar han.
– Det är en stark, existentiell ensamhetskänsla som jag har, oavsett hur många vänner,
släktingar eller arbetskamrater jag har.
Det är bara när han återvänder till Sydkorea som han känner något han tror kan jämföras med
hur det känns att vara vit i Sverige, att vara herr och fru Svensson på stan.
– Det är en skön känsla av att vara ”hemma”, att ha en självklar existens.
En del kanske skulle säga att du känner efter för mycket?
– Ja om man inte tror att utseendet har någon betydelse är jag ju en svennekille som vem som
helst. Förmodligen skulle väl en majoritet säga så, även adopterade.
– Det kan bero på att resonemanget påminner om att ras faktiskt har betydelse i Sverige. De
kanske är invaggade i tron att det inte har det eller vill att det inte ska ha betydelse.
Tobias Hübinette
Ålder: 41.
Bor: Flemingsberg, Huddinge
Uppväxt: Motala.
Yrke: Forskare vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka och lärare vid Södertörns högskola.
Aktuell: En av dem som producerat utställningen ”Varning för ras” vid Mångkulturellt
centrum, och en av redaktörerna för antologin ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” som
ges ut i samband med utställningen.
Vad är hembygd för mig: ”Sverige, för att det är det enda land jag känner till. Men jag åker
ofta till Sydkorea, och det har blivit som ett andra hemland för mig.”
Fakta. Människans ursprung finns i Afrika
På 1980-talet visade forskare att människosläktet har sitt ursprung i Afrika. Forskningen om
genetik fick ett stort genombrott år 2000 när man lyckades kartlägga det mänskliga genomet.
Sedan dess har genforskningen blivit alltmer tekniskt avancerad. För ett par år sedan lyfte
forskare fram bristen på vetenskapligt stöd för att indela människor i ”raser”. Ny teknologi
som gjort det möjligt att snabbt och effektivt avläsa människans dna har inte hittat några
”rasspecifika” gener, skrev till exempel Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik vid
Uppsala universitet, i en artikel på DN Debatt. ”Det entydiga resultatet av modern
genforskning är att människosläktet är extremt homogent ur genetisk synpunkt trots att så
stora utseendemässiga skillnader existerar. Resultaten talar i stället för att människan gradvis
koloniserat jordklotet och inga belägg finns för att grupper av människor haft möjlighet att
utvecklas till en ras”, skrev Ulf Pettersson.
De allra flesta genetiska varianter förekommer över hela världen, och en person med
afrikansk härkomst kan genetiskt stå närmare en person från Sydeuropa eller Mellanöstern än
en person från en annan del av Afrika.
Carl von Linné delade in människosläktet i fyra raser och rasbegreppet levde allmänt kvar in
på 1900-talet. En utbredd uppfattning var att det fanns skillnader i egenskaper och även i
hjärnans strukturer. Den ursprungliga idén, före Darwin och kunskapen om evolutionen,
byggde på tron att grupper av människor oberoende av varandra skulle ha uppstått på olika
kontinenter.
Peter Letmark
E-post: [email protected]
