Marx och Mead

Marx och Mead
Relationen mellan samhälle och individ
Kalle Blomberg
Sociologiska Institutionen
Kandidatuppsats i sociologi, 15 h.p.
Inriktning: Sociologisk Samhällsanalys
Vt 13
Handledare: Lars Udehn
Sammanfattning
Relationen mellan samhälle och individ har länge varit ett omtvistat ämne i
samhällsvetenskapen. Diskussionen har ofta kommit att föras mellan de två motsatta
ståndpunkterna holism och individualism. Enligt den förstnämnda måste samhället
förstås som en helhet vilken inte låter sig reduceras till summan av individerna
betraktade separat. Enligt den andra måste sociala fenomen förklaras som resultat av
individers handlingar. Medan både Durkheim och Weber enkelt låter sig placeras i
varsin ände i detta motsatsförhållande, har varken Marx eller Mead tolkats på ett
motsvarande entydigt sätt. Syftet med denna uppsats är därför att belysa Marx och
Meads respektive syn på relationen mellan samhälle och individ och därmed klargöra
för deras metodologiska utgångspunkter. Genom analys av centrala texter har en rad
beröringspunkter mellan Marx och Mead identifierats. Likheten har sin grund i en
gemensam syn på individen som social till sin natur. Samhälle och individ ingår i de
båda perspektiven i en oupplöslig enhet. Detta kommer till uttryck i ett konsekvent
relationellt synsätt, enligt vilket individerna är vad de är endast i sina relationer till
andra. Både Marx och Mead utgår från en helhet för att förstå delarnas inbördes
relation, men här går de också olika vägar. Medan Marx analys lägger fokus på att
klargöra helheten, försöker Mead förstå delen utifrån helheten. Detta tillsammans med
att Marx teori behandlar samhället på ett specifikt historiskt stadium, medan Meads
teori är mer generell, gör det möjligt att kombinera deras perspektiv.
Nyckelord
Holism, individualism, sociala relationer, mikro, makro, Marx, Mead.
Innehållsförteckning
Inledning .................................................................................. 1
Metod och tillvägagångssätt .................................................................... 3
Motsatsparet individ och samhälle .......................................................... 4
Två typer av reduktion ......................................................................... 7
Samhället och individen .............................................................. 8
Den sociala individen .............................................................................. 8
Samhället som summan av sociala relationer ........................................ 11
Samhället som social process ................................................................ 14
Alienation och separation ...................................................................... 17
Syntes ..................................................................................... 19
Diskussion ............................................................................... 21
Referenslista ............................................................................ 26
Inledning
Hur närmar vi oss en förståelse av samhället? Är den rätta vägen att ta individer och deras
handlingar som utgångspunkt, eller är tvärtom samhället en helhet som inte låter sig reduceras
på detta sätt utan att man därigenom går miste om något väsentligt? Från vilket håll man än
väljer att besvara frågan, tycks det ena alternativet bära förnekelsen av det andra inom sig som
sin egen brist: Å ena sidan tycks det självklart att bara människor handlar och det framstår
därför som naturligt att ta sin utgångspunkt hos individerna själva. Å andra sidan förutsätter
detta handlande ett specifikt socialt sammanhang som det inte kan skiljas ifrån utan att bli
oförståeligt. I första fallet ges företräde åt individen i förklaringen av samhället, i det andra
framstår individen i sin tur som en produkt av detsamma. Relationen mellan samhälle och
individ speglas här från två diametralt olika håll. Tagna var och en för sig, verkar dessa
förhållningssätt som mest kunna belysa endast en sida av den sociala verkligheten och
samtidigt utelämna en annan.
Av förståeliga skäl har relationen mellan samhälle och individ länge varit ett omtvistat ämne
inom samhällsvetenskapen. Till stor del har de olika ståndpunkterna kommit att definieras i
relation till varandra i motsatsförhållandet mellan metodologisk individualism och
metodologisk holism, där de i sina renodlade former är varandras ömsesidiga förnekelse
(Udehn, 1987, s. 83, 85). Det finns många olika varianter av metodologisk individualism, men
enligt de flesta måste sociala fenomen förklaras i termer av fakta om individer, deras
egenskaper, handlingar, interaktioner, sociala situation och fysiska miljö (Lukes 1973, s. 110;
Udehn, 353 f). Enligt metodologisk holism däremot, är sociala fenomen helheter där delarna
är inbördes relaterade till varandra på ett sätt som gör att de inte kan reduceras till summan av
delarna, då dessa betraktas separat. Därför måste sociala fenomen till viss del förklaras i
termer av dessa inre relationer inom en social helhet och inte utifrån individer (Udehn, 1987,
s. 86 f., 95). Inom sociologin brukar Weber nämnas som företrädare för den första
ståndpunkten och Durkheim för den andra.
I kontrast till hur både Weber och Durkheim enkelt kan hänföras till varsin ände i denna
dikotomi, verkar det inte finnas någon motsvarande entydig tolkning av Marx och Meads
teorier. Efterträdare och uttolkare har i detta avseende intagit skilda ståndpunkter. Symboliska
interaktionister har ofta sett Meads teori om jaget som en grund till deras intersubjektivistiska
1
teori om samhället (Lewis och Smith, 1980, s. 25; Udehn, 2001, s. 129). Detta är i grunden en
individualistisk teori enligt vilken samhället består av individer som interagerar och orienterar
sig i förhållande till varandra utifrån deras handlingars subjektiva mening (Udehn, 1987, s. 12
ff.; 2001, s. 130 ff.; 2002, s. 485 ff). Tvärtemot det synsätt som gör gällande att Mead tillhör
denna tradition, har Lewis och Smith (1980, s. 24 f.) hävdat att Mead hade en annan
metodologisk utgångspunkt. Enligt den måste den sociala verkligheten förstås som en social
process som är primär i förhållande till individerna och inte enbart som en konsekvens av
deras interaktion.
På liknande sätt har det gjorts anspråk på Marx teori från motsatta metodologiska håll. Även
om den dominerande uppfattningen varit att den är holistisk; samhället förstås som en
sammanhängande helhet där delarna ömsesidigt förutsätter varandra (se Lebowitz, 2009;
Udehn, 1993, kap. 2), så menar exempelvis Israel (1972, s. 100, 104) att Marx klart intagit
den metodologiska individualismens ståndpunkt. Israels motivering är att Marx ger uttryck för
tanken att samhället skapas av mänskliga handlingar och att människan på detta sätt skapar
historien utan att vara utelämnad till blinda krafter.1 Analytiska marxister som Elster håller
med om att Marx teori i vissa fall överensstämmer med metodologisk individualism (1985, s.
7) och de aspekter som inte gör det, bör överges till förmån för denna utgångspunkt (Elster,
1982; Roemer, 1986).
Både Marx och Meads teorier verkar med andra ord vara öppna för vitt skilda tolkningar. Är
denna ambivalens ett uttryck för att deras syn på relationen mellan samhälle och individ inte
låter sig kategoriseras inom de skarpt särhållna polerna individualism och holism? Vad består
i så fall dessa särskiljande egenskaper av? I vilken mån är de gemensamma på ett sätt som gör
det möjligt att integrera de två teorierna till en syntes?
Syftet med denna uppsats är att utifrån dessa frågor belysa Marx och Meads respektive syn på
relationen mellan samhälle och individ.
Redogörelsen börjar med en beskrivning av tillvägagångssättet för analysen. Därefter följer en
mer ingående beskrivning av motsatsförhållandet mellan individualism och holism med
utgångspunkt i Webers och Durkheims teorier. Detta avsnitt är tänkt att tjäna som en
1
Om detta verkligen gör Marx till metodologisk individualist får vi anledning att återkomma till längre
fram i analysen.
2
bakgrund mot vilken Marx och Meads teorier tydliggörs. I avsnittet därefter utvidgas
resonemanget genom att relationen mellan samhälle och individ belyses på ett annat sätt
genom begreppet reduktion. I kapitel två inleds den jämförande analysen mellan Mead och
Marx. Denna görs tematiskt i fyra delar som sammantagna ger en bild av relationen mellan
samhälle och individ. I kapitel tre undersöks möjligheterna till en syntes mellan de båda
perspektiven. Avslutningsvis diskuteras huvudresultaten från analysen.
Metod och tillvägagångssätt
I en teoretisk uppsats som denna finns det inte någon explicit metod att använda sig av. Ändå
ges här en beskrivning av tillvägagångsättet, för att i möjligaste mån erbjuda transparens och
underlätta för läsaren att orientera sig i hur analysen utförts.2
Utifrån en elementär förförståelse av beröringspunkter mellan Marx och Meads respektive
teorier, och de motsatta tolkningar som gjorts av dessa i relation till diskussionen om
metodologisk individualism kontra metodologisk holism, tycktes det finnas anledning att
klargöra deras syn på relationen mellan individ och samhälle och samtidigt undersöka om
deras teorier kan integreras till ett gemensamt perspektiv.
Urvalet av de texter som analyseras i uppsatsen har vägletts av två principer. För det första har
syftet varit styrande och texter där relationen mellan samhälle och individ avhandlas explicit
har därför prioriterats. För det andra har det funnits en ambition, i alla fall när det gäller Marx,
att välja texter från olika perioder av hans författarskap, för att på så sätt kunna få en bredare
uppfattning och kunna dra mer generella slutsatser. I Meads fall har detta inte varit lika lätt,
med tanke på att nästan allt material som finns utgivet består av elevanteckningar som samlats
ihop till volymer i efterhand. Däremot har det även här lagts vikt på att referera till olika verk
för att på så sätt undvika tolkningar som bara är giltiga för ett visst verk och inte representativt
för teorin i sin helhet.
Analysen har varit deduktiv i betydelsen att syftet och frågeställningarna har varit styrande
vid läsningen av texterna. Först lästes primärlitteraturen så att inte tolkningen av denna skulle
präglas för mycket av vad andra skrivit och kommit fram till i ämnet förut. Successivt
2
Här används inte begreppet replikerbarhet, då det är intimt förknippat med att undersökningar (speciellt
kvantitativa) ska gå att upprepa och leda till samma slutsatser- något som inte är aktuellt i en teoretisk
uppsats som denna.
3
identifierades olika teman som alla hade något att göra med syftet. Efter denna primära
tolkning, och med denna som sorteringsverktyg, utvidgades sedan analysen genom läsandet
av sekundärlitteratur. Även här var principen att försöka få en bredd genom att låta ämnet
belysas från olika synvinklar och motsatta ståndpunkter. En problematik härvidlag är att
studieområdet är omfattande, vilket med nödvändighet leder till en viss godtycklighet i vilka
källor som undersöks. Denna insikt leder till slutsatsen att denna uppsats delvis hade blivit en
annan, om inte just dessa källor valts framför andra.
I själva redogörelsen av analysen har citat, representativa för de teman som identifierats,
använts som ett sätt att validera den tolkning som gjorts och låta läsaren få tillgång till
teoretikernas egna ord. De har med andra ord fått fylla en evidensfunktion i texten.
Men urval, analys och tolkning är alltid mer eller mindre selektiva och påverkas i viss mån av
uttolkarens subjektiva uppfattning. Detta är oundvikligt, men det är samtidigt viktigt att
poängtera. Eftersom det inte finns någon specifik metod att tillgå, finns det därför en
inneboende problematik i denna form av undersökning. Inte ens intersubjektiv testbarhet kan
sägas gälla fullt ut här. Detta betyder inte att den typ av teoretiska frågor som denna uppsats
behandlar är mindre viktiga. Tvärtom berör de grundläggande frågor som varje
samhällsvetare konfronterar, vare sig hon vill eller inte. Det är dock viktigt att betona att det
förutom den tolkning som ges i denna uppsats, eventuellt kan finnas andra, till och med av
samma texter.
I denna uppsats avhandlas bara den teoretiska förståelsen av relationen mellan individ och
samhälle och dess implikationer för hur samhällsvetenskap bör bedrivas rent praktiskt
behandlas endast indirekt.
Motsatsparet individ och samhälle
Syftet med detta avsnitt är att visa på två tendenser i diskussionen om individualism kontra
holism som sammantagna ger uttryck för ett tankesätt där individ och samhälle hålls åtskilda,
som två separata entiteter. I den ena framstår individerna som förlänade med en existens i sig
innan de i interaktion med varandra gör sig begrepp om ett samhälle som endast finns i deras
subjektiva medvetanden. I den andra sker det omvända; här är det istället samhället som äger
4
en verklighet i sig och som möter individerna som en yttre kraft i förhållande till dem själva.
Weber ger i sin förståelsesociologi uttryck för det första förhållningsättet medan Durkheims
metodregler om sociala fakta representerar det andra. Eftersom de brukar förekomma som
representanter för individualism respektive holism utgår resonemanget från dem.
Webers metodologi är inriktad på att förstå den subjektiva mening som individer tillskriver
sina handlingar när de orienterar sig i förhållande till varandra (Weber, 1983, s. 3).
Anledningen härtill är att klargöra det kausala sambandet mellan den sociala handlingens
orsak och verkan. Kollektiv och sociala fenomen måste i princip kunna behandlas som
resultat av enskilda individers handlingar. Eftersom det bara är individer som handlar är det
endast utifrån dem som man kan förstå sociala handlingar (Udehn, 1987, s. 11 ff). Men
samhället existerar inte som sådant utan bara som begrepp i individernas subjektiva
medvetanden. Sociala strukturer eller relationer består exempelvis bara av sannolikheten att
enskilda individer handlar på ett specifikt sätt i ett visst sammanhang (Weber, s. 19).
I kontrast till Webers förståelsesociologi är Durkheims sociologi inriktad på att studera
sociala fakta. Dessa består av alla sätt att handla som utövar ett yttre tvång på individen och
som existerar oberoende av individuella manifestationer (Durkheim, 1938, s. 3, 7, 10, 13).
Enligt Udehn (1993, s. 41) innebär detta dock inte att sociala fakta är något fritt svävande
över människorna, utan att de utövar tvång i avseende på individerna tagna en och en, inte när
de betraktas sammantagna. När individuella medvetanden kommer samman uppstår enligt
Durkheim det sociala livet, vilket är något mer än summan av individerna; en särskild
verklighet som uppkommer genom att de individuella medvetandena kombinerats på ett
specifikt sätt. Detta är anledningen till att sociala fakta inte går att förklara utifrån individerna
utan istället måste hänvisa till orsaker som uppstår inom denna nya kollektiva produkt, genom
andra sociala fakta (Durkheim, s. 103 f).
De två motsatta ståndpunkter kan åskådliggöras med hjälp av Colemans makro-mikromakrograf (1989, s. 1322; se även Hedström & Swedberg, 1996, s. 298).
5
Durkheim
Makro:
Samhälle
Mikro:
Individer
Weber
Figur 1. Makro-mikro-makrorelationer. Durkheim kontra Weber.
Källa: Coleman, 1986, s. 1322.
Durkheims sociala fakta representeras här av den vänstra övre sidan med pilar som går från
makro till makro och makro till mikro. I det första fallet handlar det om hur en makrovariabel
påverkar en annan makrovariabel (Coleman, 1986, s. 1321), i det andra om hur den sociala
strukturen eller något annat makrofenomen påverkar individers uppfattning, önskemål och
möjligheter (Hedström & Swedberg, 1996, s. 297). Dessa pilar motsvarar Durkheims
påstående att sociala fakta måste förklaras av andra sociala fakta. Webers förståelsesociologi
placerar sig istället på den högra nedre sidan och representeras av pilar som går från mikro till
mikro och mikro till makro. Den första av dessa relationer visar hur en specifik kombination
av individuella önskemål, uppfattningar och valmöjligheter leder till en viss typ av handling,
medan den andra visar hur individer interagerar med varandra och hur detta ger upphov till
kollektiva utfall på samhällsnivå (ibid., s. 297 f). Dessa pilar motsvarar i sin tur Webers
påstående att sociala handlingar måste förstås utifrån individers subjektiva mening.
Vi kan alltså se att det ena perspektivet betonar vad det andra suddar ut och vice versa; enligt
Weber äger samhället bara realitet som något inre hos individerna medan det hos Durkheim
har detta som något yttre i förhållande till dem. När perspektiven sedan ställs mot varandra i
debatten om individualism och holism, är det lätt att uppfatta individ och samhälle som två
åtskilda, motsatta verkligheter i sig, oberoende av varandra. Så har holism ofta anklagats för
att försöka förklara individers handlingar utifrån samhället som något överindividuellt väsen,
existerande utanför och oberoende av individer; medan individualism å andra sidan anklagats
för att förklara samhällsfenomen utifrån isolerade individer (se Udehn, 1987, s. 92; Udehn,
1994, s. 53 f). Om den metodologiska diskussionen rör sig mellan sådana poler reduceras den
6
till en fråga om att antingen utgå från samhället eller individen. Det är, vilket kommer att
framgå längre fram, en av anledningarna till att Mead och Marx inte så lätt låter sig placeras
inom denna traditionella uppdelning.
Två typer av reduktion
Det är även möjligt att förstå spänningsfältet mellan individualism och holism som en fråga
om reduktion åt motsatta håll. Utifrån en uppfattning om verkligheten som indelad i olika
nivåer från fysisk till kulturell,3 innebär reduktion att fenomen på en nivå förklaras genom
mekanismer på en annan, eller att en teori ersätts med en annan som antas ge mer omfattande
och precisa förklaringar (Wiley, 1994, kap 6). Ett exempel är ståndpunkten att det som
sociologin har som studieobjekt bör kunna reduceras till psykologi. Den metodologiska
individualismen kan, åtminstone i den starka versionen av denna doktrin, ses som en form av
reduktion (Udehn, 2001, s. 324- 331). Detta är fallet med den variant av metodologisk
individualism Elster (1985, s. 5) företräder: att förklara sociala fenomen utifrån individers
egenskaper, mål, tankar och handlingar, antas minska avståndet mellan orsak och verkan.
Reduktionen är här ett led i en strävan efter mekanismer på mikronivå. Detaljerade
förklaringar av kollektiva fenomen måste föras tillbaka på mikrofundament i form av
individers intentioner (ibid., s. 16).
Från en något annan vinkel närmar sig Wiley (1994, kap. 6, 7) denna fråga. Utifrån en
hierarki från fysisk (icke-symbolisk) till kulturell (symbolisk) nivå etablerar han en nivå som
genomkorsar båda och som upptas av individen (jaget): denna är i båda världarna samtidigt.
Utifrån detta urskiljer sedan Wiley två tendenser av reduktion; en som reducerar individen
nedåt mot den fysiska nivån och den andra som reducerar uppåt mot den kulturella. I båda
fallen, påpekar han, utelämnas något väsentligt om den mänskliga naturen. Den typ av
reduktion som varit vanligast inom sociologin, menar Wiley, är den som reducerar uppåt.4
Som exempel ges Durkheims teori, som han anser ger uttryck för en asymmetrisk relation
mellan samhälle och individ där samhället påverkar individen men inte tvärtom. Wileys ställer
detta mot den amerikanska pragmatismen och Mead som han menar undviker både reduktion
3
Här behandlas uteslutande reduktioner som görs vertikalt och inte horisontellt i enlighet med Wileys
resonemang (1994, s. 136).
4
Kallas sociologism, i motsats till psykologism.
7
av jaget nedåt mot biologin och reduktionen uppåt mot samhället. Dessutom ingår individen
och samhället här i ett samband med ömsesidig påverkan (ibid). I nästa kapitel ska vi se om
denna icke-reduktionism delas även av Marx. Relationen mellan samhälle och individ
redovisas i detta kapitel med utgångspunkt i dess mest allmänna former och bilden blir mer
fullständig allteftersom.
Samhället och individen
Den sociala individen
I kontrast till ett synsätt som håller isär individen och samhället som två separata motsatser,
ingår de hos både Marx och Mead i en oupplöslig enhet där inga definitiva gränser kan dras
mellan dem. De är snarare aspekter av samma sociala process (Batiuk & Sacks, 1981, s. 211),
där den ena tränger in i den andra (Wiley, 1994, s. 10). Detta kommer till uttryck i att
individen är en varelse vars själva essens är social. Så menar exempelvis Marx att:
… we must avoid postulating “society” again as an abstraction vis-à-vis the individual. The
individual is the social being... Man’s individual life and species-life are not different”…”as much as
he may therefore be a particular individual… he is just as much the totality (Marx, 1975, s. 299).
Genom att leva sitt individuella liv lever han samtidigt artens liv och är därigenom även
samhället i sin helhet. Enligt Elster (1985, s. 7) är detta ett av de ställen som Marx visat prov
på ett synsätt som är påminner om metodologisk individualism. Denna tolkning är dock bara
möjlig om den första meningen förekommer separat, vilket den gör i Elsters text. Det som
följer därefter talar snarare för att individen är inbegripen i en social process som går bortom
honom själv, på ett sätt som har sin motsvarighet i Meads påpekande: ”his individual acts are
involved in larger, social acts which go beyond himself and which implicate the other
members of that group.” (Mead, 1964, s. 121).
Denna grundläggande likhet mellan Marx och Mead i sättet att upplösa åtskillnaden mellan
samhälle och individ har identifierats i andra jämförelser (Goff, 1980, s. 31, 94; Batiuk &
Sacks, 1981; Shalin, 1988, s. 939). Shalin sätter detta gemensamma drag i samband med
8
influenser från bl.a. Hegel som påverkade både Marx och Mead. Att begripa motsatser i deras
enhet är exakt vad Hegels (1969) dialektik handlar om. I motsats till ett tankesätt enligt vilket
varje ting existerar för sig, menar Hegel att det får sin specifika existens först när det relateras
till något annat, som det i sin tur är en motsats till. Sanningen om dessa ting går inte att finna
hos något av dem betraktade separat, utan endast i deras relation där var och en bär med sig
sin motsats i sin egen definition:
… it is not a matter of indifference to it whether a certain other content with which it is in relation is,
or is not; for it is only through such relation that it essentially is what it is (Ibid., s. 86).
På liknande sätt kan, enligt Mead, bara ett jag existera i relation till andra jag (2002, s. 185).
Det är först när individen införlivar sin motsats (de andra) som en del av sig själv, från vilket
han kan möta sig själv i rollen av dessa andra, som både samhället och jaget uppkommer
(ibid., s. 174). Detta ska inte förstås, menar Mead, som att jaget projicerar sig självt in i de
andra, utan det är snarare så att jaget och de andra uppstår tillsammans i den sociala
handlingen (ibid., s.178). Det är en dialektik för vilken något är till endast genom sin motsats
och därför på ett djupare plan även reflekterar denna motsats, den andre, i sig självt. Så menar
därför Marx, inte långt ifrån Mead att:
When man confronts himself, he confronts the other man… in fact every relationship in which man
[stands] to himself, is realized and expressed only in the relationship in which a man stands to other
men. (Marx, 1975, s. 277)
Det är tydligt att här åsyftas en sorts reflexivitet där motsatserna, i det här fallet en människa
ställd mot andra människor, återspeglas i varandra och att sättet dessa står till varandra
definierar båda sidorna av denna enhet samtidigt.
Mead ger en mer detaljerad beskrivning av denna process. Här är själva denna relation mellan
motsatser internaliserad hos jaget, genom förmågan att inta de andras attityd till en själv.
Mekanismen som möjliggör detta rollövertagande är språket och kommunikationen, som
genom sin universalitet kan frambringa samma respons i sändare som mottagare. Det är i
samband med språkets uppkomst i den sociala processen som vi, enligt Mead, kan sätta oss
själva i rollen som andra och titta tillbaka på oss själva (Mead, 1934, s. 69). När individen
genom kommunikation har lärt sig att möta sig själv i rollen som de andra, det är först då
genom denna reflexivitet, som tänkandet möjliggörs. Detta består i att individen för en inre
konversation med sig själv med hjälp av signifikanta symboler (språket) vilket ger upphov till
medvetandet (Mead, 2002, s. 104; Mead, 1956, s. 33 f.; Ibid., s. 39; Mead, 1934, s. 141).
9
Enligt Mead är alltså själva tänkandet, medvetandet, en social aktivitet som importerats till
individen genom kommunikation i en socialprocess.
Även Marx såg språket som en social produkt och förutsättning för tänkandet. Medvetandet
beskriver han som människans teoretiska tillvaro som social varelse (Marx, 1975, s. 298).
Med nästan identiska formuleringar avfärdar både Marx och Mead därför också varje ansats
att förstå samhället och det sociala utifrån den isolerade individen. Med hänvisning till de
politiska ekonomernas exempel att utgå från den ensamma individen i form av Robinson på
en öde ö, anmärker Marx att människan ”bara kan isolera sig inom ett samhälle” och om hon
någon gång skulle hamna på ute i vildmarken skulle hon bära ”de samhälleliga krafterna inom
sig som möjligheter”(2010, s. 44). Mead kommenterar på ett liknande sätt samma Robinson
genom att anmärka att:
…he could carry that social process on by himself… it is only because he has grown up in a society,
because he can take the attitudes and roles of others, that he can accomplish this. (Mead, 1964, s. 39)
Det är alltså en social process som individen internaliserar i form av kognitiv förmåga och
som Lewis och Smith (1980, s. 24) påpekar, varken är skapad eller kontrollerad av individer.
Medvetandet kan därför inte begränsas och isoleras till en enskild individ (ibid., s. 142),
eftersom denna redan från början är involverad i en social process som går utöver honom
själv. Den enskildes erfarenhet ”lies within this social process” och kan bara förstås ”in terms
of the whole social group of which he is a member” (Mead, 1934, s. 6). Men det är inte så att
jaget för den skull bara är en ”särskild individ” för att använda Marx ord i citatet som inledde
detta avsnitt. Ingen tydlig och rak linje kan dras mellan våra egna jag och andras, eftersom
jaget endast uppkommer och blir medvetet först när andras jag finns till och ingår som en del i
vår egen erfarenhet (se Mead, 1934, s. 164). Genom att jaget och de andra ingår som
skillnader i en enhet, är båda varandras förutsättning och på så sätt oskiljaktiga. Dessutom
reflekterar inte jaget bara omedelbart också den andra, utan även den sociala processen i sin
helhet, på ett sätt som visar på en klar parallell till hur individen hos Marx, medan han är en
särskild individ samtidigt också är en totalitet5:
The unity and structure of the complete self reflects the unity and structure of the social process as a
whole; and each of the elementary selves of which it is composed reflects the unity of the various
aspects of that process (Mead, 1964, s. 208)
5
Jfr ”In the relationship of whole and parts the two sides are thus self-subsistences but in such a manner
that each has the other reflected in it and at the same time only is as this identity of both” (Hegel, 1969,
s. 514) och “Each immediately is not only it’s other but also the totality of the whole” (ibid., s. 526)
10
Detta avsnitt har berört en grundläggande likhet mellan Marx och Mead; att samhället och
individen inte hålls isär, utan snarare betraktas som en enhet där deras verkliga existens
uteslutande består i deras relation. Här läggs alltså grunden för ett konsekvent relationellt
synsätt. I nästa avsnitt ska vi se hur Marx och Mead anlägger olika fokus i detta avseende,
men samtidigt behåller denna gemensamma grund.
Samhället som summan av sociala relationer
When we reduce a thing to parts we have destroyed the thing that was there…they would not be the
things they were in this environment of this organism, if they ceased to be parts of this environment.
(Mead, 2002, s. 132)
The political economist reduces everything…to man, i.e., to the individual whom he strips of all
determinateness so as to class him as capitalist or worker. (Marx, 1975, s. 317)
Både Marx och Mead ger här uttryck för ett dialektiskt-holistiskt förhållningsätt där delarna i
en helhet inte har någon primär oberoende existens innan de ingår i helheten. Det är tvärtom i
kraft av att vara delar i en specifik helhet som de får sina egenskaper och kan därför inte
betraktas lösryckta från denna (jfr Lebowitz, 2009, s. 42 f). Därför måste utgångspunkten vara
denna helhet, i detta fall samhället eller den sociala processen, där delarna förstås som
element vilka står i nödvändig relation till varandra. Vi såg tidigare hur individen enligt Marx
möter sig själv, eller reflekterar sig själv i andra, det är då han får sin samhälleliga
bestämning. Därför menar han, består inte samhället av individer, utan av de relationer som
dessa står i förhållande till varandra (Marx, 2010, s. 95). Men än så länge är detta bara en
abstrakt ståndpunkt. I enlighet med sin materialistiska världsbild finner han de mest väsentliga
relationerna för människorna i deras materiella produktion- förutsättningen för individernas
liv. Men de är bara produktiva genom samhället och därför är ”individernas samhälleligt
bestämda produktion den självklara utgångspunkten” (ibid., s. 43). Studieobjektet är därför
denna produktion på ett specifikt historiskt stadium, det kaptitalistiska samhället, och Marx
betraktar detta som en sammanhängande helhet med ett inneboende samband mellan delarna
(Lebowitz, 2009, s. 84). Marx fokus ligger på att belysa detta inre samband mellan olika delar
och blottlägga den kapitalistiska ekonomin som ett organiskt system där ”varje ekonomiskt
förhållande förutsätter andra förfållanden i den borgerlig-ekonomiska formen” (Marx, 2010, s.
104). Det mest centrala förhållandet som människor står i förhållande till varandra är
11
kapitalförhållandet, där arbetaren och kapitalisten möter varandra som varandras motsatser
och förutsättning. Här är återigen den grundläggande dialektiken framträdande:
Bägge reproducerar sig själv genom den andre, sin negation. Kapitalisten producerar arbetet som
främmande arbete; arbetet producerar produkter som främmande produkt. Kapitalisten producerar
arbetaren och arbetaren kapitalisten etc. (Ibid., s. 157)
Det är genom detta förhållande som individerna får sin sociala bestämning och det är alltså
endast som personifikationer av dess olika sidor som Marx behandlar dem. Samma form av
ömsesidig avhängighet har alla andra kategorier i ekonomin. Så beskriver Marx t.ex.
relationen mellan produktion och konsumtion som att ”var och en, förutom att omedelbart
vara den andra och förmedla den andra, också genom att fullbordas skapar den andra; skapar
sig själv som den andra” (ibid., s. 51).
Om individerna uppfattas som självständiga är det för att man bortser från de omständigheter
under vilka dessa möter varandra. I ett varuproducerande samhälle som det kapitalistiska är
varje enskilds produktion avhängig andras konsumtion och omvänt; produktionen har alltså en
social karaktär oavsett hur den enskilda individen uppfattar det så (ibid., s. 71). Om man
därför som den politiska ekonomin utgår från den enskilda abstrakta individen kan man inte,
enligt Marx, förstå hur detta inneboende samband fungerar och påverkar individerna; hur
dessa individers specifika bestämningar (i personifikationens form) uppstår inifrån systemet
självt. Marx kritiserar därför ett sådant angreppsätt för att det tar för givet vad det förväntas
förklara; närmare bestämt är utgångspunkten privategendomen, men förutsättningarna för
detsamma förklaras inte (Marx, 1975, s. 270), hur den har sin grund i att kapitalförhållandet
mellan arbetaren och kapitalisten reproduceras.
Eftersom Marx inriktar sig på att förklara ett historiskt specifikt samhälle i sin helhet och
försöker blottlägga det unika i dess produktionssätt, ligger fokus här på Makronivå. Mead
däremot, utgår på samma sätt från samhällsprocessen som helhet, men inriktar sig på att
förklara mekanismer sådana de ter sig på mikronivå och försöker förklara dessa i en allmän,
generell form som gäller för alla typer av mänskliga samhällen. Man kan alltså säga att medan
Marx inriktar sig på att förklara en historiskt specifik helhet, inriktar sig Mead istället på att
förstå delen och dess relation till helheten i allmängiltiga termer:
We are starting out with a given social whole of complex group activity, into which we analyze (as
elements) the behavior of each of the separate individuals composing it… the whole (society) is prior
to the part (individual), not the part to the whole; and the part is explained in terms of the whole, not
the whole in terms of the parts. (Mead, 1964, s. 121)
12
På samma sätt som Marx kritiserar ekonomernas metod att utgå från privategendomen utan att
förklara dess förutsättningar, motsätter sig Mead alla perspektiv som utgår från individen och
jaget som något redan befintligt och påpekar att ett sådant förhållningssätt ”cannot explain
that which is taken as logically prior at all” (ibid., s. 242). Vi ser alltså att både Marx och
Mead genom att utgå från helheten försöker härleda de formbestämningar som tas för givna i
de individualistiska metoderna.
Som beskrivits tidigare uppstår, enligt Mead, jaget i en social process genom att individen
antar de andras attityd till sig själv och ger därmed upphov till både sitt eget jag och den andra
(ibid., s. 305). Genom att överta den andres roll i förhållande till sig själv uppstår denna
reflexiva förmåga att vända tillbaka till sig själv utifrån. Jaget är alltså förknippat med
egenskapen att vara ett objekt för sig själv. Det är i samband med detta som hela den sociala
processen internaliseras och blir en del individernas erfarenhet som gör att de kan orientera
sig och anpassa sig till den rådande situationen (Mead, 1934, s. 34 ff).
Mead härleder vidare hur denna process resulterar i en delning av jaget, där det får både sig
själv och de andra som två aspekter av sig själv i formen av vad han kallar ”I” och ”Me”. Här
är inte platsen för att ingående beskriva hur ”Me” uppkommer genom två skilda stadier i
barnets utveckling, utan resonemanget begränsas istället till hur dessa två moment av jaget
relaterar sig till varandra i sin fullt utvecklade form. I den består ”Me” av den generaliserade
andre, dvs. en uppsättning attityder som är allmänt rådande i samhället, det är så att säga den
konventionella sidan av jaget som delas av samtliga medlemmar i samhället eller gruppen
som individen är en del av. Denna del utövar en sorts samhällelig kontroll över individen, då
den består av en internaliserad struktur som är bestämmande för individens tänkande (ibid., s.
155). Det är från denna sida som individen retroaktivt kan se tillbaka på sig själv som objekt.
Att denna sida är en struktur ska dock inte förstås som att individen är översocialiserad. För
Mead är en struktur endast ”something that expressess this process as it takes place now”
(Mead, 1964, s. 14). Jagets andra sida “I” är individens unika respons på den generaliserade
attityden i varje given situation, och utgör därmed ett osäkert moment i jagets beteende; ”it is
the answer which the individual makes to the attitude which others take towards him when he
assumes an attitude towards them” (Mead, 1934, s. 177). Personligheten består just i den
sociala process som fortgår mellan de två faserna “I” och ”Me”. De är åtskilda men hör
samtidigt samman som delar i en helhet (ibid., s. 178).
Både Marx och Mead delar det dialektiska förhållningssättet att greppa motsatserna i deras
enhet och ömsesidiga avhängighet och att utgå från samhället som helhet för att förstå
13
delarnas inbördes relation. Hos Marx framgår dessa relationer mellan människor i en yttre
specifik form av produktionsförhållanden, de samhälleligt bestämda förhållanden som
människorna står i till varandra; i kapitalförhållandet står individer i en särskild relation till
varandra, där deras formbestämningar uppkommer och reproduceras genom sin motsats;
arbetaren är arbetare endast i sin relation till kapitalisten och omvänt. Här är det historiskt
specifika i dessa relationer som betonas. Meads fokus ligger istället på hur individens relation
till andra individer ter sig i dess inre form, utan att sätta detta i relation till någon specifik
historisk samhällsordning; relationen mellan individ och samhälle tar här formen av en
socialprocess som förs genom jagets två faser ”I” och ”Me”. Dessa skillnader mellan Marx
och Mead är på intet sätt något som gör att deras perspektiv är ömsesidigt uteslutande.
Tvärtom verkar den ena sakna vad den andra erbjuder, vilket gör att de kan komplettera
varandra; den ena är specifik när den andra är generell, den ena behandlar mekanismer på
mikronivå när den andra analyserar fenomen på makronivå.
I detta avsnitt och det föregående har de sociala relationerna behandlats i deras statiska form
där fokus legat på de strukturella förutsättningarna för dessa. Det är inte hela sanningen om
dem. Nästa avsnitt handlar därför om hur den mänskliga aktiviteten, formar och i
förlängningen skapar dessa relationer.
Samhället som social process
Vi har sett att både Marx och Mead betraktade individen som en i grunden social produkt.
Men detta betyder inte att de menade att de var bestämda av samhället för all framtid.
Tvärtom är samhället i sin tur en ”mänsklig produkt” som enligt Marx ”hör hemma på ett
bestämt historiskt utvecklingsstadium” (Marx, 2010, s. 75). Och Mead påpekar ”there is
nothing odd about a product of a given process contributing to, and becoming an essential
factor in, the further development of that process” (Mead, 1934, s. 226). Som Goff (1980, s.
79, 86 f.) påstår reduceras inte individen till samhället i dessa perspektiv, utan ingår snarare i
en växelverkande process. Den reflexiva förmågan som människan internaliserar går inte att
reducera till det innehåll, i form av den generaliserade andre, som internaliserats. Det finns
utrymme för kreativitet, vilket Mead demonstrerar med ”I”. Batiuk och Sacks (1982, s. 213)
har sett detta som ett komplement till Marx betoning av strukturella begränsningar i det att
Meads beskrivning av medvetandet ger en mer detaljerad bild av mekanismer på individnivå.
14
Detta görs, menar de, genom att Mead visar möjligheten för individen att kreativt handla och
påverka sin omgivning i form av det individuella ”I” mot det sociala ”Me” (ibid., s. 214). Den
sociala processen framstår då som en dynamisk process där individen och samhället
ömsesidigt påverkar varandra.
Något som Mead särskilt ville betona var att den sociala processen föregår individens
självmedvetande, men att denna i sin tur kunde återverka på processen och modifiera dess
utfall (Mead, 1934, s. 186). Medan ”Me” utövar en kontroll av individen i egenskap av att
vara det internaliserade samhällets röst, har individen möjlighet att agera tillbaka i
kommunikationsprocessen med de andra; ”We are continually changing our social system in
some respects, and we are able to do that intelligently, because we can think” (Ibid., s. 168).
Individen påverkar och förändrar alltså den sociala processen kontinuerligt. Det finns alltid en
osäkerhet, en oförutsägbarhet i responsen från ”I”, eftersom den utgör det nymodiga,
skapande elementet i jaget i varje given situation. Det är detta som gör att samhället och
individen inte är determinerade på förhand och att det inte är fråga om ett ensidigt kausalt
förhållande som uteslutande går från samhället till individen. Det är alltid en ömsesidig
påverkan mellan individ och samhälle, inget av dem förblir vad de var:
It may seem to be a molding of the individual by forces about him, but the society likewise changes in
this process, and becomes to some degree a different society. (Ibid., s. 216)
När individens unika respons i form av ”I” återverkar på den generaliserade attityden hos
”Me” bidrar detta samtidigt till den andres förändring. På så sätt innebär ”I” alltid i någon
mån en ombildning av ”Me”, den samhälleligt bestämda sidan av jaget. Med detta följer att
förändring och ombildning av jaget är oupplösligt förbundet med en motsvarande ombildning
och förändring av den sociala strukturen:
Thus the relations between social reconstruction and self or personality reconstruction are
reciprocal and internal or organic… they cannot reconstruct those selves or personalities without
also reconstructing, to some extent, the given order, which is, of course, likewise constituted by their
organized social relations to one another (ibid., s. 301)
Marx ger uttryck för samma ömsesidighet genom påståendet att “ just as society produces
man as man, so is society produced by him” (Marx, 1975, s. 298). Men han redogör inte som
Mead, för hur mekanismerna gestaltar sig inom individens medvetande, utan uppehåller sig
istället sig vid det yttre kapitalförhållandet som skapas och upprätthålls genom människornas
egen produktiva aktivitet. I produktionen skapar människan inte bara varor utan även själva
förhållandet som hon står i till andra människor:
15
He also creates the relationship in which other men stand to his production and to his product, and
the relationship in which he stands to these other men… The relationship of the worker to labour
creates the relation to it of the capitalist (ibid., s. 279)
Eftersom människan endast är vad hon är i relationen till andra, så skapar hon i produktionen
därmed även sig själv. Varje produktion innebär på så sätt en objektivering av individen i en
samhällelig bestämning (Marx, 2010, s. 80).
I likhet med Mead är det utmärkande drag som skiljer människan från djuren enligt Marx, att
hon gör sin egen livsaktivitet till objekt för sin egen vilja och medvetande (Marx, 1975, s.
276). Mead ger intrycket av att samhället konstant förändras som resultat av människans
reflexiva förmåga att justera, förbättra sin omgivning och rätta till problem allteftersom de
dyker upp. Samhället verkar därmed vara oändligt formbart, vilket tycks vila på ett antagande
om att människan handlar medvetet och rationellt och i enlighet med en strävan efter
kontinuerlig progression. För Marx spelar det dock stor roll under vilka historiska och
samhälleliga former som människan gör sig till objekt för sig själv, vilken karaktär detta
objekt har och hur det återspeglar relationerna mellan människor. De samhälleligt bestämda
relationerna, t.ex. kapitalförhållandet mellan arbetare och kapitalist, låter sig inte förändras så
lätt, det tenderar tvärtom att reproducera sig självt.
Det är först i ett tillstånd där individernas livsaktivitet framstår som ett socialt objekt som det
verkligen blir föremål för deras vilja och medvetande. Det är då som produktionen blir
människans verkliga självskapande:
… som subjekt framstår bara individerna, men individerna i relation till varandra, i relationer som
de såväl reproducerar som nyproducerar. Det är deras egna ständiga rörelseprocess i vilken de i lika
hög grad förnyar sig själva som den värld av rikedom som de skapar. (Marx, 2010, s. 211)
Till skillnad från Mead som inte uppmärksammar något som kan utgöra hinder för
individernas självmedvetna handlande och förnyelse av sig själva, menar Marx att detta i
själva verket begränsas av det kapitalistiska systemets sätt att fungera. Detta tar sig uttryck i
att produktionsprocessen, istället för att stå under individernas medvetna kontroll, tvärtom
behärskar dem (Marx, 1997, s. 70). Denna skillnad mellan Mead och Marx kan möjligtvis ha
att göra med att Meads teori är av en mer generell karaktär och därför inte fäster
uppmärksamhet på särskilda betingelser och omständigheter som råder inom ett specifikt
samhällsystem, medan detta är just vad Marx teori fokuserar på. I nästa avsnitt undersöks på
vilket sätt dessa betingelser, enligt Marx, utgör hinder för individernas självskapande.
16
Alienation och separation
Vi har sett att människan, enligt Marx, gör sin livsaktivitet till ett objekt för sig själv. Men
inom den kapitalistiska produktionsordningen, menar han, förvänds den skapande kraften till
ett objekt som får en yttre existens i förhållande till individerna, som något främmande och
oberoende av dem. Det blir en makt som ställs emot dem själva:
Såväl verksamhetens samhälleliga karaktär som produktens samhälleliga form och individens andel i
produktionen framstår i det borgerliga samhället som något för individen främmande, något sakligt;
inte som individernas inbördes förhållande utan som deras underkastelse under förhållanden, som är
oberoende av dem och som uppstår av sammanstötningen mellan för varandra likgiltiga individer.
(Marx, 2010, s. 72)
Så i produktionen producerar visserligen individerna sig själva och de relationer de står i till
varandra, men de gör det i en form där denna sociala karaktär inte framgår för dem. De
producerar därför dessa relationer mellan varandra som något yttre i förhållande till sig själva,
som en produkt som inte tillhör dem, blir därför främmande inför sin egen livsaktivitet och
det samband som de ingår i. Det är fortfarande än mänsklig produkt och att det är:
… främmande för människorna bevisar bara att människorna fortfarande är i färd med att skapa
betingelserna för sitt sociala liv istället för att ha utgått från dessa betingelser. (Ibid., s. 75)
Den sociala karaktären av individernas livsaktivitet, framträder i ett kapitalistiskt
varuproducerande samhälle först i varuutbytet, först då visar sig deras privata arbeten utgöra
länkar i samhällets totala produktion. Men här framträder det inte som ett inbördes
förhållande mellan människor utan istället som ett förhållande mellan ting, som har en yttre
existens i relation till dem själva. Men dessa varor återspeglar, menar Marx, bara deras egna
privatarbetens samhälleliga karaktär och när dessa utbyts mot varandra jämställs samtidigt
olikartade arbeten, även om individerna inte vet om det (Marx, 1997, s. 63 f). För individen
framstår det nämligen som att varornas värde är något som tillhör varorna själva:
Hans egen samhälleliga rörelse ter sig för honom som en rörelse hos ting, under vilkas herravälde
han själv står i stället för att råda över dem. (Ibid. s. 65)
Det är detta som gör att Marx avvisar metoder som tar sin utgångspunkt i individers
medvetande för att förklara sociala fenomen. Det är snarare de sociala relationerna som är
avgörande, eftersom dessa påtvingar en viss typ av rationalitet som individer måste följa
oavsett vad de tänker, om de ska kunna fortexistera inom samhällets ramar (se Heinrich, 2012,
17
s. 45, 63). Varuutbytet är t.ex. något som alla människor i samhället är tvungna att rätta sig
efter och inte bara ett resultat av individers avsiktliga handlingar. Marx inriktar därför sin
analys på det som människor måste göra, det som inte är uppenbart för individerna i deras
vardagliga erfarenhetsvärld, alltså själva ramverket för deras aktivitet (ibid., s. 78). Det är
med andra ord samhällets inneboende lagar som Marx försöker blottlägga. Så menar han
exempelvis att:
… konkurrensen påtvingar varje individuell kapitalist den kapitalistiska produktionens inre lagar,
som om de vore yttre tvångslagar. Den tvingar honom att ständigt öka sitt kapital för att bevara det,
men han kan endast öka det genom fortsatt ackumulation. (Ibid., s. 521)
För kapitalisten är, enligt Marx, endast kapitalet personifierat, och som sådant måste han följa
dess inre lagar om han ska fortsätta att vara kapitalist (Heinrich, 2012, s. 88). Därför är inte
heller förhållanden som skapas genom kapitalet beroende av den enskilda kapitalistens ”goda
eller onda vilja” (Marx, 1997, s. 232). Den enskilda kapitalisten kan visserligen skiljas från
kapitalet och på så sätt upphöra att vara kapitalist, men kapitalförhållandet i samhället i stort
förblir detsamma under kapitalistiska betingelser (se Marx, 2010, s. 122 f). Därför är det just
de sociala relationer som detta kapitalförhållande utgörs av, som är Marx studieobjekt och
inte individer (se Paolucci, 2003, s. 82 f).
Det finns, som tidigare nämnts, en grundläggande likhet mellan Marx och Mead vad gäller
deras syn på hur människan gör sin livsaktivitet till objekt för sig själv. Men som Goff (1980,
s. 85, 93 f.) påpekat i en tidigare jämförelse mellan de båda, har Marx teori om alienationen,
ingen motsvarighet i Meads teori. Där framstår tvärtom social förändring som något
oproblematiskt och samhället som något som människorna justerar kontinuerligt utifrån sina
önskemål. Batiuk och Sacks (1981, s. 215 f.) kommer till en liknande slutsats, men poängterar
samtidigt att det finns antydningar i samma riktning som Marx; att sociala strukturer blir
hinder när de begränsar individernas möjlighet att ta den andras attityd. Därför kan, menar de,
Marx alienation i Meads termer översättas till ett specifik historisk exempel på separation
mellan ”I” och ”Me”. Detta verkar rimligt med tanke på att Mead ansåg att ett idealt samhälle
är ett där dessa faser sammansmälter, så att:
We get into an attitude in which everyone is at one with each other in so far as all belong to the same
community… One’s interest is the interest of all. There is complete identification of individuals.
Within the individual there is a fusion of the “me” and “I”. (Mead, 1934, s. 274)
Men skillnaden mellan Marx och Mead i detta avseende kvarstår och har att göra med att de
sociala relationer som de analyserar är av två skilda slag. I Marx fall handlar det om
18
samhälleliga relationer, inte nödvändigtvis beroende av att specifika individer möter och
interagerar med varandra. Kapitalförhållandet mellan arbetare och kapitalist existerar oavsett
om de aldrig ens träffats i verkligheten. De sociala relationer som Mead behandlar är istället
uteslutande i en direktform där individer interagerar med varandra. Därför har också
objektiveringen av individen i sina relationer olika innebörd hos Marx och Mead. När
individen gör sin livsaktivitet till objekt för sig själv inom ramen för de samhälleliga
relationerna, förtingligas det till någonting yttre. Något liknande inträffar inte i den direkta
interaktionen mellan individer, eftersom individen här gör sig till objekt för sig själv i en form
där detta objekt inte berikas med eget liv som möter individen utifrån, här är jaget och de
andra tvärtom fortfarande bara två sidor av samma process.
Syntes
Den genomgående överenstämmelsen mellan Marx och Mead, har sin grund i synen på
individens inneboende socialitet; att individen uteslutande består i sina relationer. Sättet på
vilket han möter andra individer, avgör hur han möter sig själv, eftersom det är genom dessa
andra som han blir till objekt för sig själv. På så sätt är individen och de andra, eller vilket är
samma sak, individen och samhället, endast två oskiljaktiga sidor av samma sociala process.
Enligt ett sådant synsätt är det därför främmande att uppfatta deras relation ensidigt, så att
påverkan sker från antingen individen eller samhället. Ändå har Marx teori ibland tolkats som
ett exempel på det senare. Wiley (1994, s. 145) menar att det finns en tendens till reduktion
uppåt hos de klassiska sociologerna, däribland Marx, genom att de betonar sociala strukturer
på makronivå och samtidigt lämnar en teori om jaget outvecklad. Detta stämmer nog till viss
del, men det finns frön till en sådan (se avsnitt 5) hos Marx vilken i grunden är densamma
som Meads. Det finns därför anledning att betrakta Marx i ljuset av Mead på denna punkt,
som en sort spegelbild av Marx teori fast på mikronivå, där Mead fyller i vad som bara är
konturer hos Marx. Därför behöver Marx teori inte ses som i grunden reduktionistisk. Att den
ändå ibland har uppfattats som det, har förmodligen sin orsak i att Marx just lägger fokus på
sociala strukturer och begränsningar på makronivå.
19
Wiley (1994, s. 146) påpekar att det trots allt finns en sorts komplementaritet mellan
europeiska makro- och amerikanska mikrobidrag eftersom ”each is strong where the other is
weak”. Detta är i alla fall uppenbarligen fallet med Marx och Mead. Med den sociala
individen som gemensam utgångspunkt visar de hur denna gör sig till objekt för sig själv i
sina relationer till andra individer. Det är här som de också går skilda vägar. Marx följer
denna objektivering i sin yttre form, närmare bestämt i vilka förhållanden individer står till
varandra i produktionen under kapitalistiska förhållanden. Mead å andra sidan, har en mer
tidsligt- och rumsligt generell teori, som visar hur de sociala relationerna gestaltar sig i
individens inre. Relationerna har i bådas teorier samma övergripande form; ett dialektiskt
förhållande mellan motsatser som ömsesidigt definierar varandra. Detta tillsammans med att
den ena är generell när den andra är historiskt specifik, gör det möjligt att kombinera
perspektiven.
Den sociala processen i sin helhet är utgångspunkten för både Marx och Mead. Men hos
Mead framstår helheten mer i abstrakta och allmängiltiga termer, utan den specifika karaktär
som gäller för en viss samhällstyp. Ändå poängterar han gång på gång vikten av att utgå från
helheten för att förstå delarna (se Mead, 1964, s. 115, 120 f., 292). Att helheten aldrig får en
konkret skepnad i Meads teori verkar därför utgöra en brist. Eftersom den helhet han utgår
ifrån är abstrakt, blir hans teori med nödvändighet begränsad till de sociala relationernas form.
Det kan vara en av anledningarna till att Mead inte i så stor utsträckning uppmärksammar
omständigheter som kan utgöra hinder för människors självskapande genom samhället. Men
eftersom Marx inriktar sig just på att analysera en konkret helhet, dvs. det kapitalistiska
samhället, finns det möjlighet att fylla Meads generella former med mer specifikt innehåll.
Samtidigt kompletteras då Marx teori med det som den saknar; hur helheten återspeglas och
kan påverkas genom mekanismer på mikronivå.
Om utgångspunkten är det kapitalistiska samhället som helhet, fattat i Marx termer som de
inbördes relationer mellan människor som detta utgörs av, så kan vi här se hur
kapitalförhållandet återspeglas i delen, i Meads termer, dvs. individen på följande vis: Om
individen objektiverar sin livsaktivitet i ett objekt som inte tillhör honom, reflekteras detta
också i att hans relationer till andra människor framstår som något yttre och främmande
(Detta följer på Marx påstående om att den relation individen står i till sitt arbete definierar
20
den relation som denna står i till andra individer)6. Eftersom samhället består av dessa
relationer, framstår samhället i sin helhet som något främmande och yttre i förhållande till
individen. Hos delen (individen) återspeglas detta yttre förhållande mellan helheten
(samhället) och delen självt, i en splittring mellan ”I” och ”Me”. Det är här som Meads teori
kan erbjuda en detaljerad beskrivning av mekanismerna för hur de yttre relationerna mellan
människor under främmandegörande omständigheter, när de vänds inåt i jaget leder till att
individen blir främmande också inför sig själv. Marx belyser bara att detta sker, men Meads
teori kan användas för att klargöra hur: Eftersom personligheten består av de två faserna ”I”
och ”Me”, och dessa under alienerande betingelser hålls isär, måste individen i sin inre dialog
förhålla sig till sig själv som till något främmande. När han intar den generaliserade andres
attityd, gör han det som något yttre i förhållande till sig själv, och inte som något som tillhör
honom.
Genom denna länk mellan Marx och Meads teori är det alltså möjligt att, i enlighet med deras
holistiska perspektiv, förstå hur helheten, sociala relationer på makronivå, återspeglas i delen,
individen på mikronivå och hur förhållandet mellan ”I” och ”Me” där reproduceras. Den enas
teori fyller i där den andras är ofullständig, vilket motverkar det som kan verka ensidigt hos
var och en för sig.
Diskussion
Syftet med denna uppsats har varit att analysera Marx och Meads respektive syn på relationen
mellan individ och samhälle. Utgångspunkten var dikotomin metodologisk individualism och
metodologisk holism, samt det faktum att både Marx och Mead har varit föremål för vitt
skilda tolkningar i detta hänseende. Inledningsvis ställdes frågan om detta kunde ha att göra
med att deras uppfattning särskiljer sig på ett sätt som gör att den inte låter sig hänföras till
någon av sidorna i detta motsatsförhållande. För att besvara detta identifierades till att börja
6
”The relationship of the worker to labour creates the relationship to it of the capitalist” (Marx, 1975, s.
279)
21
med två tendenser i diskussionen om individualism kontra holism, som sammantagna kan ha
bidragit till att det är svårt att placera in Marx och Mead i något av alternativen; nämligen att
individualism har ansetts innebära förklaring av samhällsfenomen utifrån isolerade individer,
medan holism på motsvarande sätt ansetts innebära ett samhälle med en existens i sig
oberoende av individer. Båda kan tolkas som ett utslag av ett tankesätt som håller individen
och samhället åtskilda, något som var främmande för både Marx och Mead. Enligt dem består
de endast i deras specifika relation till varandra. Och samhället i sig består uteslutande av
individers relationer till varandra, alltså varken av endast individer eller som något
existerande i sig, oberoende av individer.
I fyra separata avsnitt analyserades olika aspekter av dessa relationer mellan individer, vilka i
verkligheten förekommer samtidigt och återspeglar tillsammans bilden av hur Marx och Mead
ser på relationen mellan samhälle och individ. En av anledningarna till att deras teorier tolkats
så olika, kan vara att endast någon av dessa aspekter betonats medan andra utelämnats. Israel
(1972, s. 100 ff.) har t.ex. tolkat Marx teori som nära förknippad med metodologisk
individualism, för att samhället enligt denna skapats genom mänskliga handlingar. I avsnitt
sex kunde vi se att detta var Marx ståndpunkt, men i de andra avsnitten framgick även att
Marx bestämt tog avstånd från individualistiska metoder och betonade istället sociala
relationer. Enligt Israel (1972, s. 103) innebär holism att man ”antar att det existerar
övernaturliga väsen såsom gruppmedvetande”. Därför kan han inte förena holism med Marx
ståndpunkt att det är människan som gör historien. Men då bortser han samtidigt från att Marx
utgick från samhället som en helhet för att förstå delarnas inbördes samband (jfr Lebowitz,
2009), något som inte kan sägas vara annat än just holism. Det är här som begreppet reduktion
kan användas för att särskilja olika typer av holism. Marx holism kan ses som ickereduktionistisk, eftersom relationen mellan samhället inte förstås ensidigt; att samhället
uteslutande påverkar individen, men inte tvärtom (jfr Wiley, 1994, s. 183). Individen är
visserligen en social produkt, men samhället är lika mycket en mänsklig produkt enligt Marx.
Det är bara när detta tolkas ensidigt, att det måste vara antingen eller, som det framstår som
nödvändigt att se Marx som metodologisk individualist.
Ett annat problem med att attribuera Marx teori är att holism ofta förstås som att helheten (i
det här fallet samhället) framstår som något yttre i förhållande till individerna och som utövar
tvång på dem att handla på ett visst sätt. Detta är t.ex. fallet med Durkheims (1950, s. 13)
sociala fakta. Hos Marx är detta inte en egenskap hos samhället i sig, gällande för alla
samhällstyper och tider, utan resultatet av en alieneringsprocess i samhället på ett specifikt
22
historiskt stadium. Det beror på sättet som individerna gör sin livsaktivitet till objekt för sig
själva. Eftersom individens relation till andra, enligt Marx, skapas genom relationen till
arbetet, så framstår individernas inbördes relationer som något yttre i förhållande till dem
själva, när de i sina arbeten är främmandegjorda inför sin arbetsprodukt.7 Det är endast pga.
detta som samhället framstår som något yttre i förhållande till individen enligt Marx, och det
är därför inte uttryck för en konstant egenskap hos samhället.
Både Marx och Mead delar synen på individen som en i grunden social varelse, som bara kan
förstås i relation till andra. Mead har också ett klart holistiskt angreppsätt, men till skillnad
från Marx som inriktar sin analys på samhället som helhet, försöker han förstå delen utifrån
helheten, dvs. individen utifrån en social process som går utöver honom själv. I likhet med
Marx motsätter han sig varje försök att närma sig en förståelse av i grunden sociala fenomen
utifrån den enskilda individen. Och som Lewis & Smith (1980, s. 138) uttrycker det : ”his
behavioristic methodology assumes an entirely unyielding stance toward all forms of
noncommunicable, subjectivist techniques”. Det är alltså tydligt att han skiljer sig från sina
efterträdare inom den symboliska interaktionismen, vilka istället anlägger ett mer
individualistiskt synsätt (se Udehn, 1987, s. 12 ff.; 2001, s. 130 ff.; 2002, s. 485 ff).
Att Mead betraktar den sociala processen som primär i förhållande till individen, som en
förutsättning till medvetandet och därmed till jaget, betyder inte att individen är förutbestämd
och uteslutande formad av samhället. Det är som Lewis och Smith (1980, s. 143) påpekar, en
missuppfattning att denna socialisering skulle innebära en ”tvångströja” på individen.
Tvärtom återverkar hela tiden individen på samhället. Mead visar till skillnad från Marx hur
detta gestaltar sig genom mekanismer på mikronivå; hur individens unika respons i form av
”I” påverkar och ständigt ombildar ”Me”, den generaliserade andre, och att samhället i någon
mån förändras därigenom. Det är alltså genom en ständigt pågående kommunikationsprocess,
både inom och mellan individerna, som individen och de andra, ömsesidigt påverkar varandra.
Här liksom hos Marx sker en växelverkan, och Meads teori kan därför också betraktas som ett
exempel på icke-reduktionistisk holism (jfr Wiley, 1994).
Marx och Mead har alltså en gemensam grund i en icke-reduktionistisk holism. Dessutom är
skillnaderna dem emellan inte ömsesidigt uteslutande, vilket gör att de kan kombineras till en
integrerad metodologisk utgångspunkt. I denna uppsats har endast förutsättningarna för en
sådan undersökts och framtida studier i ämnet skulle kunna se närmare på hur det kan
7
D.v.s. en arbetsprodukt som inte tillhör dem själva.
23
användas mer konkret. Här påvisas bara att dessa teorier är kompatibla, på så sätt att den ena
teorin kan erbjuda den andra vad denna saknar och tvärtom; Marx analyserar en historiskt
specifik helhet i form av det kapitalistiska samhället och förser på så sätt Meads teori med en
konkret helhet, medan Mead förser Marx teori med hur denna helhet tar sig i uttryck i delen.
På så sätt verkar denna förening resultera i en mer fullständig bild av samhället, genom att
relationen mellan delarna och helheten kan åskådliggöras och bli mer transparent.
En kritik som har riktats mot Marx teori från de analytiska marxisterna Elster (1982; 1985)
och Roemer (1986; 1989), är just att den saknar mikrofundament. Förklaringar av sociala
fenomen måste enligt dem kunna föras tillbaka på individers handlingar, annars riskerar man
använda sig av teleologiska8 (Roemer, 1986, s. 6), eller funktionalistiska förklaringar enligt
vilka samhället regleras av och genom sig självt (Elster, 1985, s. 6). Deras lösning är att utgå
från individer och enligt Roemer (1989, s. 380) måste sociala företeelser ”ultimately be
explained at the level of individual psychology”, vilket är en form av reduktion nedåt. Ett
sådant förfaringssätt tycks strida mot mycket av kärnan i Marx teori (jfr Lebowitz, 2009;
Paolucci, 2003). Dessutom kan relationen mellan mikro och makro förstås på två olika sätt
(Udehn, 1987, s. 246 f.), vilka motsvarar metodologisk individualism respektive
metodologisk holism. Enligt den första är sociala fenomen aggregat av individer, detta är
Elsters och Roemers uppfattning. Utifrån denna utgångspunkt är det förståeligt att söka
förklaringar utifrån fakta om individer. Men enligt det andra sättet att uppfatta relationen
mellan mikro och makro, består samhället av en helhet som är något annat än ett aggregat av
individer. Relationen mellan mikro och makro uppfattas då som relationen mellan helheten
och delarna, vilka är internt relaterade till varandra. Detta stämmer bättre in på Marx. Då
framstår inte längre heller mikrofundament som uteslutande förknippade med metodologisk
individualism. Meads teori kan här erbjuda mikrofundament som är sociala och
kommunikativa istället för individuella, vilket är mer i linje med Marx holism. Om vi återgår
till Colemans graf (1986, s. 1322) skulle relationen mellan mikro och makro kunna se ut på
följande vis:
8
Historien förlänas med ett mål eller syfte utifrån vilket samhällsfenomen i sin tur förstås.
24
Marx
Makro:
Samhälle
Mikro:
Sociala individer
(I)Me
I(Me)
Mead
Figur 2. Makro-mikro-makrorelationer. Marx och Mead.
Källa: Coleman, 1986, s. 1322.
Denna graf gör det möjligt att åskådliggöra hur relationer på en nivå övergår i relationer på en
annan, eller från helheten till delen och tvärtom. Processen börjar på makronivå med
samhälleliga relationer som egendomsförhållandena i ett visst samhälle, där individers ”Me”
formas genom en socialisationsprocess som motsvarar dessa. Det är här som individerna
internaliserar den generaliserade andre och en uppsättning förhållningsätt till sig själva i
denna roll, den slags struktur som enligt Mead är avgörande för att individerna ens ska kunna
orientera sig i den sociala verkligheten. Detta är alltså den samhälleligt bestämda sidan av
jaget och därför är ”Me” i fetstil för att markera att det är denna sida som är framträdande vid
detta steg i processen. Vid nästa steg ingår individerna i interaktion med varandra och här är
istället ”I” framträdande. Här finns det potential för förändring av ”Me” i kommunikationen
med andra individer och alltså även i förlängningen de samhälleliga relationerna som deras
interaktion producerar eller reproducerar på makronivå i nästa steg. På så sätt framgår det hur
de samhälleliga processerna är förankrade i människors handlingar och vi undviker
teleologiska tankesätt utan att behöva utgå från antaganden om människors rationalitet (se
Elster, 1986). Det utesluter dock inte att ”Me” i ett visst samhälle motsvarar den rationella
aktör som rational choice utgår ifrån. Skillnaden är att denna rationalitet här framstår som en
viss typ av rationalitet, tillhörande en särskild form av sociala relationer (jfr Heinrich, s. 45).
Det vore intressent att se framtida studier som utvecklar detta tema ytterligare.
25
Referenslista
Batiuk, M. E., Sacks, H. L. (1981). George Herbert Mead and Karl Marx: Exploring
Consciousness and Community. Symbolic Interaction, vol. 4, s. 207-223.
Coleman, J. S. (1986). Social Theory, Social Research and a Theory of Action. American
Journal of Sociology, vol. 91, s. 1309-1335.
Durkheim, E. (1950). The Rules of Sociological Method. Chicago: The Free Press.
Elster, J. (1982). The Case for Methodological Individualism. Theory and Society, vol. 11, s.
453-482.
Elster, J. (1985). Making Sense of Marx. Cambridge: Cambridge University Press.
Elster, J. (red.) (1986). Introduktion s. 1-27 i Rational Choice. New York: New York
university press.
Goff, T. W. (1980). Marx and Mead. Contributions to a sociology of knowledge. London:
Routledge & Kegan Paul.
Hedström, P., Swedberg, R. (1996). Social Mechanisms. Acta Sociologica, vol. 39, s. 281308.
Hegel, G. W. F. (1998). Hegel’s Science of Logic. Amherst: Humanity Books.
Heinrich, M. (2012). An Introduction to the Three Volumes of Karl Marx’s Capital. New
York: Monthly Review Press.
Israel, J. (1973). Om konsten att lyfta sig själv i håret och behålla barnet i badvattnet.
Kritiska synpunkter på samhällsvetenskapens vetenskapsteori. Stockholm: Rabén &
Sjögren.
Lebowitz, M. A. (2009). Following Marx. Method, critique and crises. Boston: Leiden.
Lewis, J. D. & Smith, R. L. (1980). American Sociology and Pragmatism: Mead, Chicago
Sociology, and Symbolic interactionism. Chicago: The University of Chicago Press.
Lukes, L. (1973). Individualism. Oxford: Basil Blackwell.
Marx, K. (1975). Economic and Philosophic Manuscripts of 1844 s. 229-326 i Karl Marx and
Frederick Engels Collected Works. London: Lawrence & Wishart.
Marx, K. (1997). Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Första boken. Lund: Arkiv
Zenit.
Marx, K. (2010). Grundrisse: Ett urval. Stockholm: Tankekraft Förlag.
Mead, G. H. (1934). Mind, Self and Society. Chicago: The University of Chicago Press.
26
Mead, G. H. (1964). On Social Psychology. Chicago: The University of Chicago Press.
Mead, G. H. (2002). The Philosophy of the Present. Amherst: Prometheus Books.
Paolucci, P. (2003). The Scientific Method and the Dialectic Method. Historical Materialism,
vol. 11, s. 75-106.
Roemer, J. (red.)(1986). Analytical Marxism. Cambridge: Cambridge University Press.
Roemer, J. (1986). Marxism and Contemporary Social Science. Review of Social Economy,
Vol. 47, s. 377-391.
Shalin, D. (1988). G. H. Mead, Socialism and the Progressive Agenda. American Journal of
Sociology, vol. 93, s. 913-951.
Udehn, L. (1987). Methodological individualism. A critical appraisal. Uppsala: Uppsala
universitet.
Udehn, L. (1993). Social Wholes and Totalities. An Introduction to Holism in Social Theory.
Preliminary draft.
Udehn, L. (2001). Methodological individualism. Background, history and meaning. London:
Routledge.
Udehn L. (2002). The changing face of methodological individualism. Annual Review of
Sociology, vol. 28, s. 479-507.
Weber, M. (1983). Ekonomi och samhälle. Förståelsesociologins grunder 1. Lund: Argos.
Wiley, N. (1994). The semiotic self. Cambridge: Polity Press.
27