Utrikesdepartementet Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten gör inte anspråk på att ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer i landet. Information bör också sökas från andra källor. Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Island 2015–2016 I. SAMMANFATTNING Mänskliga rättigheter och demokrati är grundläggande i det isländska samhället. Islands parlamentarism och konstitutionella ramverk möjliggör grundläggande rättigheter för alla. Island är särskilt framstående beträffande jämställdhet och HBTQ-personers rättigheter. Levnadsstandarden på Island är hög men påverkades av den globala och nationella ekonomiska krisen 2008. Detta speglas i att Island gått från en första plats i UNDP:s index för mänsklig utveckling år 2007 till en 16:e plats år 2016. Korruption är inte ett utbrett problem på Island. Transparency International placerar landet på plats 13 av 168 undersökta länder i sitt index för upplevd korruption. Likväl anser nästan 80 procent av islänningarna att fler åtgärder behövs mot korruption. Landets storlek med cirka 330 000 invånare gör att många känner varandra direkt eller indirekt, vilket ställer höga krav på tydliga regler om intressekonflikter och jäv. Island har åtalat och dömt enskilda representanter från bank- och finansvärlden efter kraschen 2008. På en del områden finns utrymme för förbättringar. Det gäller framförallt skyddet mot diskriminering, personer med funktionsnedsättnings rättigheter samt flyktingar och migranters rättigheter. Men det gäller också kampen mot våld i hemmet, insatser mot hatbrott och transparens inom rättsväsendet. II. RÄTTSSTATENS PRINCIPER En princip för god samhällsstyrning Island har ett väl utvecklat rättssystem. Landets domstolssystem har två instanser men lider av viss kapacitetsbrist vilket gör möjligheterna att anordna vittnesförhör och muntliga förhandlingar begränsade. Detta har väckt frågor om rätten till en rättvis rättegång. Från och med 2018 inrättas en mellaninstans i syfte att dels förekomma sådana brister, dels avlasta Högsta domstolen i mer rutinartade ärenden. Domartjänster utlyses varefter en särskild nämnd granskar kandidaternas kvalifikationer. I lägre instans utses domare på förslag av inrikesministern och till Högsta domstolen av presidenten – på ministerns förslag – som i sin tur grundas på den rangordning nämnden förordat. Domare kan avskedas efter beslut av en disciplinnämnd om den funnit att domaren förlorat den kompetens som krävts för tillsättningen eller begått allvarligare brott. Island för en dialog med Europarådets grupp av stater mot korruption (GRECO). Under en period befanns implementeringen av GRECO:s rekommendationer undermålig i flera avseenden. Kritiken gällde bland annat administrationen inom rätts- och åklagarväsen och alltingsledamöters ekonomiska förhållanden. Även om ett antal förbättringar har noterats under 2016 kvarstår frågetecken om val av ledamöter till arbetsdomstolen, åklagares anställningstrygghet och alltingsledamöters skyldigheter att redovisa privatekonomiska förhållanden. Islands riksrevision uppmärksammade 2015 åklagarnas situation och föreslog förtydliganden om deras självständighet i förhållande till den politiska makten. Vidare har Alltingets konstitutionsutskott hösten 2016 uppmärksammat klagomål från allmänheten särskilt rörande domstolarnas administrativa rutiner som lett till långsam handläggning och upplevda orättvisor. Alltinget kan initiera talan mot ministrar i form av riksrätt, så kallad ”Landsdómur”. Transparency International placerar Island på plats 13 av 168 undersökta länder i sitt index för upplevd korruption. Trots denna placering uppger 78 procent av befolkningen att de upplever statens ansträngningar att bekämpa korruption ineffektiva. 53 procent anser också att korruptionen i landet har ökat sedan finanskrisen 2008. Under våren 2016 kom avslöjanden om dolda tillgångar i utlandet som fick direkta politiska följder då den så kallade ”Panama-skandalen” ledde till de största demonstrationerna i isländsk 2 (19) historia. Runt 22 000 personer uppskattas ha samlats i Reykjaviks centrum. Det fick bland annat till följd att dåvarande statsministern avgick i april och att regeringen utlyste nyval som sedan hölls 29 oktober. Islands konstitution kan bara ändras genom två likalydande beslut och mellankommande val till Alltinget. Konstitutionen är i stort oförändrad sedan självständigheten 1944 men 1995 antogs betydande tillägg om mänskliga rättigheter. År 2013 tillsatte regeringen en kommitté som i år lämnat förslag på tre områden: användningen av naturresurser, värnandet av natur och miljö samt villkor för folkomröstning. Alltinget har en ombudsman till vilken allmänheten kan vända sig i frågor rörande statliga och lokala myndigheters maktutövning. Ombudsmannen kan ex officio utreda frågor och har bland annat tillgång till samtliga statliga instanser och rätt att kalla alla statligt anställda till utfrågningar. Ombudsmannens beslut är inte juridiskt bindande men följs som regel. Det finns även en särskild barnombudsman. Efter finanskrisen etablerades en särskild ”skuld-ombudsman” för hanteringen av skuldfrågor som erbjuder gratis rådgivning åt individer med finansiella svårigheter. III. DEMOKRATI De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Island är en representativ demokrati och parlamentarisk republik med en traditionell maktfördelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande instanser. Island har en politisk pluralism och ett flerpartisystem. För att få plats i Alltinget krävs minst 5 procent av rösterna i allmänna val. Partistöd utgår till de partier som är representerade i Alltinget eller som fått minst 2,5 procent röster i val. Villkoren för ekonomiska partistöd regleras i lag. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har riktat viss kritik mot det isländska valsystemet vad gäller fördelning av ledamöter i Alltinget per distrikt, som ger röster från landsbygden större tyngd än röster från städer. Regler om distrikt och val regleras både i konstitutionen (art 31) och i vallagen. Anmärkningar har även gjorts mot begränsningar i väljarnas möjligheter att påverka upprättandet av kandidatlistor. I vallokalen kan en röstande ändra ordningsföljden på listan och även stryka kandidater, men det krävs ett högt antal samstämmiga ändringar för att önskemålen ska ge utslag. Deltagandet i Alltingsvalen hade före nyvalen senhösten 2016 aldrig 3 (19) understigit 80 procent och i presidentvalen aldrig under 60 procent. Vid nyvalet den 29 oktober föll dock siffran till 79 procent. Efter valet delar sju partier på Alltingets 63 platser. För deltagande, liksom för valbarhet i Alltingsval krävs att man är isländsk medborgare. Individer har full möjlighet att delta och verka i det offentliga livet. Islands president väljs för fyra år. Det finns ingen begränsning i antal mandatperioder. Presidenten har bland annat befogenhet att stoppa av Alltinget godkända lagförslag som då går till folkomröstning. Den verkställande makten vilar hos regeringen under en statsminister. Enskilda ministrar lägger fram lagförslag och kan rösta i Alltinget om de samtidigt förblir ledamöter. Regeringen består av fem manliga och fem kvinnliga ministrar. Av Alltingets 63 ledamöter är 30, motsvarande 48 procent, kvinnor. Jämställdhet är en priorterad fråga för Alltinget vars andel kvinnliga ledamöter har stigit genom åren och som arbetar med handlingsplaner för jämställdhet. Oppositionen har full frihet att verka. Det civila samhällets utrymme Det finns ett stort antal civilsamhällesorganisationer och organisationer för mänskliga rättigheter som verkar fritt i landet. Många konsulteras regelmässigt av det offentliga Island, till exempel inför presentationen av landets andra rapport (2016) till FN:s råd för mänskliga rättigheters universella granskningsmekanism (UPR). Förutom traditionell verksamhet används de bland annat som remissorgan av Alltingets utskott och andra myndigheter. Deras inflytande är dock svårt att bedöma och det förekommer klagomål om bristande konsultationer till exempel i samband med remissförfaranden. De flesta föreningar finansieras genom medlemsavgifter, gåvor och donationer men statligt stöd utgår och ges även i andra fall på kontraktsbasis. Det oberoende isländska centret för mänskliga rättigheter, Icelandic Human Rights Center (IHRC) arbetar för att främja mänskliga rättigheter, bevaka lagstiftning inom området samt med att förmedla information till och från internationella organisationer. Islands universitet har en institution för mänskliga rättigheter med kurser på engelska. Röda Korset är mycket aktivt på Island och spelar en viktig roll i mottagandet och integrationen av flyktingar. 4 (19) IV. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Det förekommer inga uppgifter om tortyr eller annan omänsklig behandling. Kapacitetsbrist i kriminalvården medför att dömda kan få vänta på att avtjäna straff. Det har förekommit att fängelsestraff preskriberats då de inte kunnat avtjänas. Islands äldsta fängelse i centrala Reykjavik har kritiserats för cellernas bristfälliga standard och lades ned under 2016. Ett nytt fängelse, med plats för 56 fängelseceller öppnades i Hólmsheiði 2016. Ungdomar över 15 år kan dömas till fängelsestraff. De under 18 år döms dock oftast till annan påföljd såsom skyddstillsyn, villkorlig dom eller behandlingsprogram. På grund av kapacitetsbristerna avtjänar emellertid ungdomar som döms till fängelse sina straff tillsammans med vuxna fångar. Island har reserverat sig mot artikel 10 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter angående åtskiljandet av vuxna och minderåriga i fängelse. Under 2015 satt endast en underårig person i förvar enligt amerikanska utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter. Det förekommer uppgifter om människohandel för tvångsarbete och prostitution i Island. Enligt amerikanska utrikesdepartementets rapport om människohandel är det framför allt kvinnor från Östeuropa, Baltikum, Västafrika och Brasilien som faller offer för människohandel för sexuella ändamål medan både män och kvinnor från Östeuropa, Baltikum, Afrika och Asien utnyttjas inom turism, byggsektor, fiskeindustrin och som au pair. IHRC uppskattar antalet fall till något hundratal och hävdar att endast ett fall har förts till domstol. Enligt amerikanska utrikesdepartementets rapport har inget fall av människohandel prövats av domstol de senaste tre åren. Polisen har det senaste året startat en utbildningsgrupp i syfte att informera om vad människohandel är och vad som kan göras för att åtgärda problemen som synes öka i takt med ett stigande antal turister i landet. Sexköp är kriminaliserat och prostitution uppfattas som en form av våld mot kvinnor som ska elimineras. IHRC hävdar att rättsskipningen har brister då det blivit praxis att förövaren får behålla sin anonymitet efter att en dom vunnit laga kraft. Det sker enligt uppgift för att skydda förövarens eventuella familj. Straffet består ofta av böter och är enligt IHRC inte tillräckligt för att avskräcka från brott. 5 (19) Könsstympning är kriminaliserat, men det finns inga uppgifter om att det förekommer i Island. På inrikesministeriet konstaterar man dock ett på senare år stigande antal personer som invandrat och som lider av konsekvenserna efter ingrepp de tidigare utsatts för i andra länder. Dödsstraff Dödsstraff är förbjudet i Islands grundlag. Rätten till frihet och personlig säkerhet Det förekommer inga uppgifter om ofrivilliga försvinnanden eller godtyckliga frihetsberövanden på Island. Island har en i internationell jämförelse låg nivå av kriminalitet. Den personliga säkerheten får också betraktas som hög och äventyras främst av den isländska naturens krafter. Rättssäkerhet Islands konstitution garanterar personer möjlighet att hävda sin rätt och möjlighet att anmäla övergrepp och få dem prövade i en oberoende och opartisk domstol. Alla har rätt till en rättvis rättegång som inkluderar rätten att betraktas som oskyldig till dess att motsatsen bevisats, att bli informerad om vad man står åtalad för, att få förbereda och föra sitt försvar, att få sin sak prövad utan oskäligt dröjsmål och rätt till överprövning. Retroaktiv lagstiftning och dubbelbestraffning är förbjuden. I dialog med GRECO har generella frågor om domares integritet, intressekonflikter och etiska regelverk, inklusive lagstiftningen om tillsättning av domare uppmärksammats. Straffrihet Det finns inga uppgifter om underlåtenhet från statens sida att beivra brott mot mänskliga rättigheter. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet Yttrandefriheten är grundlagsfäst och respekteras. Pressfriheten är dock inte explicit grundlagsfäst. Begränsningar av yttrandefriheten får bara ske genom lagstiftning och inom de ramar konstitutionen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter medger, och har i nationella domstolar tolkats vitt. 6 (19) Media har de senaste åren uppmärksammat fall då journalister åtalats för förtal på tveksamma grunder. Fyra fall har tagits till Europadomstolen och Island fälldes i samtliga fall. Isländsk lag förbjuder hets mot folkgrupp på basis av etnicitet, ras och religion. Riksradion och tv finansieras med skattemedel, kompletterat med bland annat reklamintäkter. Det statliga nyhetsbolagets (RÚV) monopol upphävdes 1986 varefter ett stort antal privata media uppträdde på en marknad med cirka 300 000 medborgare. Till detta kom en mängd nya webbaserade media. I en hårdnande konkurrens gavs mindre utrymme för journalistisk utveckling vilket i sin tur lett till en hög grad av kommersiellt nyhetsinnehåll av lättare slag på bekostnad av nyheter med politisk, social och ekonomisk analys. Bankkollapsen 2008 hade dessutom en negativ ekonomisk inverkan på isländsk media. Till exempel minskade antalet aktiva journalister med 30 procent. En ökad partipolitisk kontroll har också påverkat journalistiken negativt där en viss självcensur förekommer. Landets två största mediaföretag (”Morgonbladet” och ”365”) ägs av ett fåtal affärskretsar. Uppåt 95 procent av befolkningen har tillgång till internet men detaljerad statistik beträffande den konkreta användningen saknas. En ny massmedielag antogs av parlamentet 2011. Den föranledde kritik från OSSE då den ansågs minska istället för att öka yttrandefriheten, trots att detta var ett uttalat syfte med lagen. Enligt uppgift är det inte lagstiftningen i sig utan dess tolkning som är problematisk. Regeringen planerar därför ökade satsningar på utbildning av domare i syfte att öka kunskapen. Island har sjunkit i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex från plats 9 år 2010 till plats 19 år 2016. Det finns inga uppgifter om övergrepp eller regelbrott registrerade på Europarådets plattform för journalister. Mötes- och föreningsfrihet Mötes-, församlings- och föreningsfriheten är grundlagsskyddad i Island. Demonstrationer är tillåtna men frågan om demonstrationstillstånd är inte lagreglerad. Planerade manifestationer ska i förväg anmälas till lokal polismyndighet som, beroende på omständigheterna, kan välja att närvara och endast får motsätta sig evenemang som riskerar hota allmän ordning. 7 (19) I samband med och efter finanskrisen 2008 samt efter den så kallade ”Panama-skandalen” våren 2016 förekom mycket stora folkliga protester, som i huvudsak var fredliga. Religions- och övertygelsefrihet Religions- och övertygelsefrihet är grundlagsskyddad. Samtidigt har Island enligt grundlagen en evangelisk-luthersk statskyrka i vilken nära 80 procent av befolkningen, motsvarande 240 000 personer, var medlemmar 2016. Näst störst är katolska kyrkan med drygt 12 000 medlemmar och därefter ett par frikyrkor med sammanlagt omkring 20 000 medlemmar. Islands Asatrosamfund hade 2015 cirka 2 400 medlemmar, vilket gör det till den största icke-kristna församlingen på Island. Ett nytt tempel är under konstruktion men invigningen har försenats. Landets två muslimska församlingar är nästan lika stora, Félag múslima á Íslandi har cirka 460 medlemmar och Menningarsetur múslima á Íslandi cirka 400. Ingen är tvingad att vara medlem i en religiös församling. En så kallad samfundsskatt uttas dock av skattemyndigheten. Man kan själv välja vilket registrerat samfund den egna betalningen ska gå till. Är man inte medlem i något samfund går skatten till statskassan. V. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER Rätten till arbete, rättvisa arbetsvillkor och relaterade frågor Fackföreningar får verka fritt och har stort inflytande. De flesta isländska arbetstagare är fackligt anslutna, vilket delvis hänger samman med att sjukersättningar och sjukpensioner, utöver den statliga miniminivån, betalas av fackföreningarna. Islands centralbank uppskattar att arbetslösheten var runt 2,5 procent under 2016, detta tack vare stor sysselsättning framförallt inom turistnäringen. Runt 83 procent av kvinnorna i Island yrkesarbetar. Störst svårigheter att komma in på arbetsmarknaden möter personer med funktionsnedsättningar och utländsk bakgrund. Det förekommer uppgifter om att invandrare och invandrardominerade yrken har sämre arbetsförhållanden och lägre löner. I media återkommer också uppgifter om svart arbetskraft i kölvattnet av en 8 (19) ökande turism och en kraftigt expanderande byggbransch som är personalintensiva. Det saknas tillförlitlig statistik vad gäller diskriminering i arbetslivet på grund av kön, hudfärg, religion, politisk åsikt eller andra grunder. Särskilt byggbranschen engagerar dock många personer från östeuropeiska länder och media har rapporterat om att denna kategori tvingas arbeta mycket övertid, får sena eller otillräckliga löneutbetalningar och även i övrigt uppges ha sämre villkor på och utanför arbetsplatsen. Särskilt från polsk sida förekommer klagomål på bristande engagemang från isländsk polis när det gäller anmälan om diverse brott begångna mot eller mellan polacker. Barnomsorgen är väl utvecklad med subventionerade platser. Föräldraledigheten är uppdelad mellan föräldrarna som vardera har rätt till tre månaders icke överlåtbar ledighet. Därtill kommer tre månader som kan fördelas. Med en nyligen höjd föräldrapenning räknar välfärdsdepartementet med att fler pappor ska utnyttja ledigheten. I en rapport från 2016 om utfallet framgår dock att andelen män som alls utnyttjar rätten har sjunkit till 80 procent 2014 jämfört med 90 procent 2008. Dessutom tar män fortfarande ut färre dagar. Island har utan reservationer ratificerat ILO:s åtta kärnkonventioner. Tillämpningen observeras noga av olika inhemska parter, inte minst de fackliga organisationerna. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Islands konstitution stipulerar att alla ska vara garanterade hjälp vid sjukdom, funktionsnedsättning eller ålderdomssvaghet. Hälsosektorn är väl utvecklad med allmän rätt till vård i offentlig regi. Det förekommer kritik om brister och kapacitet och sjukvården är inte helt kostnadsfri. Det finns system med patientavgifter och frikort enligt regler som på senare år dock varit föremål för ett antal förändringar. Den isländska hälsosektorns andel av BNP uppgick till 7 procent 2015. Välfärdsdepartementet övervakar att lagreglerad utbildning och rådgivning erbjuds beträffande reproduktiv hälsa och sex- och samlevnadsundervisning, inklusive tillgång till preventivmedel. Samma lagstiftning medger också i praktiken fri abort. 9 (19) Island har en av världens högsta medellivslängder, kvinnor och män lever i genomsnitt 84 respektive 81 år. Barnadödligheten är bland de lägsta i världen, med omkring 3 dödsfall per 1 000 födslar. Födelsetalet är i Island 1,81 barn per kvinna och sjunkande på senare år. Rätten till utbildning Den tioåriga grundskolan är obligatorisk och kostnadsfri, men vissa skolavgifter och datorkostnader tas ibland ut på högre nivåer. Läs- och skrivkunnigheten ligger på näst intill 100 procent. Inom den isländska lärarkåren finns ett utbrett missnöje vad gäller löner och andra arbetsvillkor, i synnerhet för grundskolenivån. Den statligt finansierade utbildningssektorns del av BNP uppgick 2015 till cirka 7 procent. Information om mänskliga rättigheter ska enligt läroplanen ingå i undervisningen. Island har sju universitet och högskolor. På universiteten studerar för närvarande fler kvinnor än män. På Islands universitet är kvinnliga studenter i stor majoritet. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Levnadsstandarden i Island är i allmänhet god. Island placerar sig på 16:e plats i UNDP:s index för mänsklig utveckling och räknas som ”mycket högt utvecklat”, även om en försämring har skett sedan 2007 då landet låg på första plats. BNP per capita har stigit efter den ekonomiska kris landet genomlidit. Röda Korset pekar dock på att ca 10 procent av befolkningen lever under existensminimum och 2 procent på en särskilt låg nivå. Bostadsstandarden är genomgående hög. Fortfarande har en del hushåll dock svårt att betala sina bostadslån. Bostadsbristen är särskilt hög i huvudstadsområdet. En stor del av nybyggnationen gäller hotell för turistnäringen. Efter bankkraschen inrättades en oberoende instans, ”Välfärdsvakten” med representanter för offentlig förvaltning inklusive arbetsmarknadens parter, frivilligorganisationer med flera. På basis av numera allmänt accepterade indikatorer följer Välfärdsvakten samhällsutvecklingen med fokus på de potentiellt sämst lottade och lämnar förslag till förbättringar, till exempel vad 10 (19) gäller socialt stöd, hyresbidrag och lägsta ersättningar. Ansvarig FNrapportör har i en rapport 2015 framfört uppskattning över de positiva sociala effekterna av detta initiativ. VI. RÄTTEN ATT INTE UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter Island har sammantaget de minsta skillnaderna mellan män och kvinnor beträffande ekonomi, utbildning, hälsa och politisk makt enligt World Economic Forum. Landets jämställdhetslagstiftning kompletterades senast på en rad punkter under 2015. Islands politiska partier tillämpar ett kvoteringssystem när man utser kandidater till de olika valen. På området jämställdhet har en rad områden reviderats för att nå mål om kvoter om 40 procent vid nomineringar till regeringskommittéer, råd och ledamöter i styrelser i offentliga bolag med fler än 50 anställda. I det sammanhanget antogs en definition av diskriminering, ett förbud mot sekretess i lönefrågor samt en klausul om att all offentlig statistik måste innehålla uppgift om kön. Har styrelsen tre eller fler medlemmar får procentendelen för respektive kön inte understiga 40 procent. Samtidigt är det bara en minoritet av isländska företag som har fler än 50 anställda. IHRC har därför påpekat att ribban bör sänkas till 25. IHRC har liksom flera av FN:s konventionskommittéer kritiserat den ojämna könsfördelningen inom rättsväsendet och polisen. Endast 13 procent av Islands cirka 500 poliser är kvinnor. I Högsta domstolen är endast två av tio kvinnliga domare, den ena på temporär basis. I ny lagstiftning som antogs under 2016 finns dock skrivningar som syftar till att förändra fördelningen av ledamöter i domstolen. Island har bland de högsta siffrorna i världen av kvinnor som förvärvsarbetar, men isländska kvinnor har fortfarande genomsnittligt 15–20 procent lägre lönenivå än män. Enligt isländska riksskatteverkets analys var isländska kvinnors lön 52-69 procent av männens under 2015. För att få bukt med dessa inkomstskillnader har ett arbete pågått med en fyraårsplan (2012-2016) i syfte att främja könsneutrala löner. Enligt IHRC har en viss standardisering av lönerna gjorts för anställda i det isländska regeringskansliet i enlighet med personalens olika uppdrag. Dessa standarder 11 (19) har sedan jämförts med de anställdas löner, vilket har lett till att vissa löner höjts medan andra sänkts. Vid den senaste granskningen av FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor välkomnades ett antal steg som vidtagits i Island sedan den föregående granskningen 2008, bland annat beaktandet av jämställdhetsaspekter vid statens budgetering, komplettering av lagstiftningen om lika löner och antagandet av en nationell handlingsplan mot människohandel. Samtidigt kritiserades och uppmanades Island att till nästa granskning 2020 vidta en rad åtgärder, inklusive att sprida bättre kunskap om konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor, att intensifiera åtgärder mot våld mot kvinnor samt att öka antalet kvinnor inom polis, domare i Högsta domstolen och på ambassadörsnivå i utrikesförvaltningen liksom på det lokala politiska planet i landet. IHRC har framfört särskild kritik mot lagstiftningen gällande våldtäkt eftersom brottsbeskrivningen lägger större vikt vid det sätt på vilket våldtäkten genomförts än på om samtycke funnits mellan parterna. Extra utsatta i dessa sammanhang sägs vara kvinnor med utländsk bakgrund som i större utsträckning står utan nätverk, har svårt att göra sig förstådda och inte alltid nås av korrekt information. Kampen mot våld mot kvinnor prioriteras av den isländska regeringen. En handlingsplan mot könsbaserat våld antogs för perioden 2011–2015 som förutsätter att alla berörda, inklusive sociala myndigheter, omgående kopplas in vid anmälda fall av våld. Förutom uppenbara vinster i målhanteringen har kunskapen ute i samhället om dessa problem också ökat och lett till att polisen betydligt oftare får tips från allmänheten om misstänkta fall, vilket lett till att mörkertalet bedöms ha minskat. Av statistik från isländska polisen 2016 framgår att gärningsmännen i cirka 84 procent av fallen var isländska män och att övergreppen i 70 procent av fallen ägde rum mellan par eller förre detta par. 12 (19) Efter mönster från Europarådets konvention om våld mot kvinnor har brottsbalken under 2016 kompletterats med en artikel om vad som rubriceras som ”familjerelaterat våld” och som kan ge upp till 16 års fängelse. Barnets rättigheter Island har inkorporerat FN:s konvention om barnets rättigheter med tilläggsprotokoll i lag och har en lag om barn som bland annat innebär att föräldrarna får delad vårdnad vid skilsmässa om inte annat bestäms. Enligt en lag om barnskydd råder utegångsförbud efter klockan åtta för barn upp till tolv år och efter klockan tio för barn och ungdomar mellan 13 och 16 år utan vuxet sällskap. Under sommaren är det tillåtet att vara ute ytterligare två timmar. Många isländska föräldrar anser att detta är en bra regel. Det förekommer inga rapporter om barnprostitution, gatubarn, barnarbete eller handel med barn. Island har ingen försvarsmakt varför ingen värvning till styrkor förekommer. Det finns en särskild institution för barn som kan ha utsatts för sexuella övergrepp, ”Barnahús”. Institutionen gör det möjligt för barn och deras förmyndare att få all hjälp och stöd på ett och samma ställe utan kostnad. Kommunernas barnomsorgsnämnder kan också ansöka om stöd från ”Barnahús” med anledning av misstanke om andra sorters övergrepp mot barn. Enligt IHRC har barn med funktionsnedsättning i vissa fall haft svårigheter med att få den hjälp de behöver på sin hemort och av denna anledning varit tvungna att flytta till en annan stad. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Island har ingen övergripande diskrimineringslagstiftning vilket IHCR anser problematiskt. Med en på senare år ökande invandring har behovet av en lagstiftning mot diskriminering och rasism ökat. Socialdepartementet har stöttat flera projekt och studier med syftet att bekämpa rasism. Island har ambitionen att förbättra arbetet gällande hatbrott och en särskild enhet inom 13 (19) polisen ansvarar nu för det. OSSE har även erbjudit Island träning i hur hatbrott kan förebyggas och hanteras. Media har rapporterat om incidenter där individer blivit nekade tillträde till offentliga platser och blivit utsatta för trakasserier på grund av nationalitet och etnicitet. Ännu har såvitt känt inget av fallen prövats i rättegång. I Island finns två inhemska muslimska samfund med ungefär 400–500 medlemmar vardera. Dessa har stått i fokus bland annat med anledning av ett moskébygge som ännu inte blivit av trots ett beslut om tilldelning av en tomt i Reykjaviksområdet redan 2010. Inhemska politiker har offentligt ifrågasatt det lämpliga i en utlovad saudiarabisk finansering av bygget. Ett av förbundens ordförande menar att det finns utbredda fördomar mot muslimer i det isländska samhället och IHRC hävdar att trakasserier mot muslimer ökat. I vissa media, till exempel radiostationen ”Utvarp Saga”, förekommer uttryck för rasism. För att stävja dessa tendenser har isländska myndigheter tillsammans med frivilligorganisationer genomfört en del aktiviteter kring information och påverkansarbete av typen ”awareness raising”, delvis i samarbete med Europarådet. IHRC kritiserar det faktum att vissa media systematiskt uttalar sig kritiskt mot bland annat invandrare utan att några kraftfulla motåtgärder vidtagits av regeringen. Isländsk polis har dock tagit nya tag och man har enligt uppgift ett dussin ärenden som kan komma att beivras med stöd av den allmänna brottsbalken. Samtidigt finns uppgifter om att enskilda avstår från att göra anmälningar till Medianämnden eller polis eftersom man fruktar repressalier och hot när namn och hemvist blir kända. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Landet ligger långt fram i arbetet mot diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet. Den sexuella öppenheten är traditionellt sett stor och trakasserier av HBTQ-personer är sällsynta. Islands förra statsminister, Jóhanna Sigurdadottir (2009-2013), var enligt uppgift världens första öppet homosexuella regeringschef. En majoritet av Alltingets partier har tagit aktiv ställning för HBTQ-personers rättigheter och flera partier för en aktiv politik om HBTQ-personers mänskliga rättigheter. Socialdemokraterna förordar vidare att aspekter med bäring på HBTQ-personers rättigheter införs i 14 (19) landets i konstitution, däribland en accept av ett tredje kön i all relevant lagstiftning. I Island har HBTQ-personer en laglig rätt att delta i offentligt liv och politik. Detta garanteras av lagstiftning rörande diskrimining, hatbrott, samt hets mot folkgrupp. Samkönade par har rätt till adoptioner och konstgjord befruktning och samma rättigheter som heterosexuella i frågor rörande social- och livförsäkring, skatter, pensioner och arv. År 2010 ersattes en tidigare partnerskapslag med en könsneutral äktenskapslagstiftning vilket innebär att samkönade par har rätt att ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella. Könsidentitet regleras i lagstiftning och ger vid handen att en nämnd, verksam vid Islands universitetssjukhus, tar ställning till ställda diagnoser och ger rekommendationer beträffande önskade könskorrigeringar. För att bytet ska formaliseras krävs en anmälan om namnbyte i enlighet med lagen om personnamn. Det finns enligt lagen möjlighet att beakta utländska beslut om korrigeringar av kön. Transexualitet bedöms alltjämt som ett sjukdomstillstånd men det beror, enligt nuvarande lagstiftning, på att kostnaderna för sjukvård och medicin i samband med könskorrigering annars inte skulle omfattas av sjukförsäkringen. För att ha rätt till subventionerade medicinska ingrepp krävs dessutom att man under minst 18 månader ska ha levt som en person av det kön man önskar få. En formell ändring av civilståndet kan heller inte ske innan operationen är klar. På ansvarigt departement är man medveten om den kritik som riktats mot regelverket. Därför övervägs en del ändringar, bland dem eventuellt en förkortning av 18-månadersfristen. Islands nationella queer-organisation (INQO), som ligger bakom en stor del av den isländska öppenheten i HBTQ-frågor, har framfört synpunkter över bristen på lagstiftning till skydd för transsexuella personers rättigheter. Bland annat saknas en detaljerad reglering angående medicinsk behandling vid könskorrigering även om de behandlingar som görs följer nordiska normer. INQO har förhoppningar om att möjligheten till registrering av namn- och könskorrigering tidigareläggs och önskar även att en möjlighet öppnas att inte registreras som något av könen. Reykjavik Pride drar årligen mycket stora åskådarskaror. År 2015 uppskattades deltagare och åskådare till omkring 70 000 personer. Bland 15 (19) deltagande gångna år märks bland annat Reykjaviks borgmästare, representanter för kommunen Hafnarfjördur, flera politiska partiers ungdomsförbund, Isländska kyrkans ungdomsförbund, Islands etiska humanistförbund, Islands scouter, Amnesty International och Islands psykologförbund. Webbsidan ”GayIceland”, finansierad av bland annat välfärdsdepartementet och sponsrad av en rad kända isländska företag från turist- och restaurangbranschen, innehåller en mängd information och upplysningar till ledning inte minst för utländska turister. Flyktingars och migranters rättigheter Under de senaste åren har systemet för asylansökningar utvecklats och rättigheterna kring ansökningsprocessen utökats. Alla asylsökande har numera rätt till juridiskt ombud under ansökningsprocessen och möjlighet att överklaga beslut. Under de första nio månaderna 2016 gjordes 561 asylansökningar i landet. Många av de asylsökande kom från Albanien och Makedonien. Den genomsnittliga handläggningstiden för varje asylansökan var drygt 100 dagar. För flyktingar från Syrien har det gått betydligt snabbare. De flesta asylansökningar avvisas dock med hänvisning till Dublin-konventionen då Island sällan är första asylland. Av dem som har Island som första asylland accepteras ungefär 40 procent av ansökningarna. Island har enligt Röda Korset under år 2016 tagit emot 46 kvotflyktingar men ambitionen är cirka 100 personer före årets slut. Island gör stora ansträngningar för att integrera de personer som får uppehållstillstånd i landet. Politiken har stöd av en stor majoritet. Isländska Röda Korset fungerar som mottagande organisation och de kommuner som välkomnar utplacering av flyktingar har ett omvittnat välordnat mottagande. De nyanlända erbjuds ett så kallat startpaket där de får hjälp med bostad, möjlighet att delta i aktiviteter för att få kontakt med det isländska samhället med mera. Detta gäller dock i första hand kvotflyktingar. Enligt Röda Korset tvingas övriga som beviljats asyl efter kort tid oftast lämna det asylboende där de bott. Som nyanlända i Island har många stora svårigheter med att hitta bostad på landets pressade bostadsmarknad. Välfärdsdepartementet medger att det finns skillnader beträffande vad som erbjuds flyktingar beroende på om man kommit till Island som kvotflykting eller inte. Men arbete pågår för att utjämna dessa. Under vissa 16 (19) förutsättningar har man rätt att arbeta medan ansökan prövas och enligt välfärdsdepartementet har drygt 80 procent kunnat engageras, en av de högsta noteringarna inom OECD. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning Diskriminering mot personer med funktionsnedsättningar är förbjuden enligt konstitutionen. De ska vara garanterade likvärdiga levnadsvillkor som personer utan funktionsnedsättning. Staten ska tillhandahålla de hjälpmedel som krävs för att möjliggöra ett vanligt liv. Trots en ambitiös ansats finns dock ännu hinder för framkomligheten för personer med funktionsnedsättningar och de är alltjämt underrepresenterade på arbetsmarknaden. Sjukpensionen är låg och enligt IHRC egentligen inte möjlig att överleva på. Kostnader för hjälpmedel faller vanligen på den enskilde att bekosta. Island ratificerade inte FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning förrän hösten 2016. I samband med det startade emellertid välfärdsdepartementet ett par projekt, bland annat med ekonomiskt bidrag till isländska arbetslöshetskassan för främjande av arbetstillfällen samt bättre regler och processer kring funktionsnedsattas möjlighet till semester. Island saknar begreppet permanent funktionsnedsatt och utvärderar istället den berörda vart femte år. Detta har medfört problem för personer som arbetat eller bott utomlands. I vissa fall kräver andra länder intyg på att en person har en permanent funktionsnedsättning för att utbetalningar till exempel sjukpension ska godkännas. Detta har enligt IHRC i en del fall lett till att personen ifråga gått miste om ersättning. 17 (19) Ratifikationsläget avseende centrala konventioner om mänskliga rättigheter Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) ratificerades år 1979. Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt och det fakultativa protokollet om avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år 1979 respektive 1991. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) ratificerades år 1979. Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har inte undertecknats. Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, International Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (ICERD) ratificerades år 1967. Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women (CEDAW) ratificerades år 1985. Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt ratificerades år 2001. Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) ratificerades år 1996. Det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr undertecknades år 2003. Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) ratificerades år 1992. Det tillhörande protokollet om barns indragning i väpnade konflikter och det tillhörande protokollet om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi ratificerades båda år 2001. Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) ratificerades år 2016. Konventionen mot påtvingade försvinnanden, International Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearances (ICED) undertecknades år 2008. Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees (Refugee Convention) ratificerades år 1955. Det tillhörande protokollet ratificerades år 1967. Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, Rome Statute of the International Criminal Court (ICC) ratificerades år 2000. 18 (19) Regionala instrument Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, The Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (ECHR) ratificerades år 1953. Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, Framework Convention for the protection of National Minorities, undertecknades år 1995. Europeiska stadgan om landsdel- eller minoritetsspråk, European Charter for Regional or Minority Languages, undertecknades år 1999. Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, Council of Europe Convention on preventing and combating violence against women and domestic violence, undertecknades år 2011. Europarådets straffrättsliga konvention om korruption, Criminal Law Convention on Corruption, ratificerades år 2004. 19 (19)