Konfliktmönster i MENA-regionen 1980-1997 MENA

MENA-projektet
Konfliktmönster i MENA-regionen
1980-1997
av Patrik Johansson
Delstudie 2, 1999
UD
MENA-projektet
Konfliktmönster i MENA-regionen
1980–1997
av Patrik Johansson
1
Text: Utrikesdepartementet, Enheten för Mellanöstern och Nordafrika,
MENA-projektet
Form och layout: Norstedts Tryckeri AB
Omslag: UD-Redaktionen, Maria Beckius
Artikelnr: UD 99.091
ISBN: 91-7496-184-5
Tryckt av Norstedts Tryckeri AB, 1999
2
Förord
Hösten 1998 tillsattes en projektgrupp inom Utrikesdepartementet
för att göra en genomlysning av politiska, ekonomiska och sociala förhållanden i Mellanöstern och Nordafrika (MENA-regionen). Inom ramen för detta projekt har en skriftserie tillkommit, vari denna studie
ingår. För innehållet i de enskilda studierna svarar enbart författaren
själv. Det speglar därför inte nödvändigtvis Utrikesdepartementets
position i frågan.
Den föreliggande skriften är en kartläggning av konflikter i MENAregionen under perioden 1980–1997. Kartläggningen bygger på de
definitioner som utarbetats inom konfliktdataprojektet ”States in Armed
Conflict” vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet. På grundval av kartläggningen förs en diskussion om
såväl konfliktorsaker som en möjlig framtida utveckling på konfliktområdet i regionen.
Författare till skriften är Patrik Johansson, verksam vid Institutionen
för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet.
Redaktionen
3
4
Innehållsförteckning
1
2
Inledning ................................................................... 7
Syfte ................................................................................... 7
Scenförändringar 1999 ......................................................... 7
Externa aktörer .................................................................... 8
Gemensam säkerhet ............................................................. 10
Konfliktmönster i MENA-regionen, 1980–1997 ....... 11
Definitioner ........................................................................
Konfliktintensitet ...............................................................
Tvistefråga ........................................................................
Konfliktparter ...................................................................
Översikt ...............................................................................
Förändring över tid .............................................................
3
Konflikter och konfliktmönster i de tre subregionerna 18
Konfliktmönster i Nordafrika ..............................................
Externa aktörer .................................................................
Västsahara ......................................................................
Konfliktmönster i Mellanöstern ...........................................
Externa aktörer .................................................................
Osloprocessen ...................................................................
Konfliktmönster i Gulfstaterna.............................................
Externa aktörer .................................................................
Kurderna ..........................................................................
Framtida säkerhetsarrangemang i Gulfen ..........................
4
11
11
12
13
13
15
18
19
20
20
22
22
23
25
25
26
Andra viktiga faktorer ............................................... 28
Islam ................................................................................... 28
Resursfrågor ........................................................................ 29
5
5
Slutsatser .................................................................. 30
Framträdande konfliktorsaker och framtida konfliktmönster 30
Möjligheter till konfliktlösning och -hantering ..................... 32
Externa aktörer ................................................................. 33
Appendix 1: Sammanställning av konfliktdata ................. 35
Referenser ........................................................................ 43
6
1 Inledning
Mellanöstern och Nordafrika (MENA-regionen) omfattar de nordafrikanska länderna vid medelhavskusten, de arabiska staterna i Mellanöstern
och på Arabiska halvön, samt Israel och Iran. MENA-regionen upptar ca
11 milj. km2, och har en befolkning på drygt 300 miljoner.
I denna studie delas MENA-regionen in i tre subregioner:
• Nordafrika: Algeriet, Egypten, Libyen, Marocko och Västsahara och
Tunisien,
• Mellanöstern: Israel och de palestinska områdena, Jordanien, Libanon och Syrien samt
• Gulfstaterna: Bahrain, Förenade Arabemiraten, Irak, Iran, Kuwait,
Oman, Qatar, Saudiarabien och Jemen.
Syfte
Syftet med studien är
• att sammanställa och presentera konfliktdata för MENA-regionen
för perioden 1980–1997,
• att, utifrån denna sammanställning, diskutera framträdande konfliktorsaker och tänkbara framtida konfliktmönster, samt
• att diskutera möjligheter till hantering och lösning av konflikter i
regionen.
Scenförändringar 1999
Just nu, sommaren 1999, är mycket osäkert kring regionens framtid.
Efter ett drygt halvårs stillestånd är fredsprocessen i Mellanöstern på
väg att få nytt liv. Israels nye premiärminister Ehud Barak har ställt
fred med såväl palestinierna som Libanon och Syrien i utsikt inom ett
och ett halvt till två år.
7
Jordaniens kung Hussein och Marockos kung Hassan II har avlidit
under 1999, efter att ha styrt sina stater i 46 respektive 38 år. Deras
arvtagare kung Abdallah II och kung Mohammad VI är båda ganska
okända kort. Syrien torde komma att undergå ledarskifte under 2000talets första decennium, då president Hafez al-Asad har suttit vid makten sedan 1971. Mycket tyder på att han vill vara den syriske ledare
som sluter fred med Israel; skulle han misslyckas med det är det mycket
svårt att sia om relationerna mellan Israel och Syrien-efter-Asad.
En långvarig motsättning har också avmattats markant efter Libyens
beslut att den 5 april utlämna de misstänkta attentatsmännen bakom
Lockerbie-bomben 1988 till rättegång. Det innebar att FN:s sanktioner, som varit i kraft sedan 1992, suspenderades. USA har dock beslutat att tills vidare inte lyfta sina unilaterala sanktioner mot Libyen.
Dessa har inte enbart gällt Lockerbie, vilket framgår inte minst av det
faktum att de infördes 1986, två år före Lockerbie-bomben.
Externa aktörer
FN har haft en hel del att göra i MENA-regionen. Totalt har FN haft
49 fredsbevarande operationer utplacerade på olika håll i världen (dvs
exklusive observatörsuppdrag och andra specialarrangemang). Av dessa
49 är 15 aktiva idag (inklusive MONUA i Angola som håller på att
avvecklas). Av de totalt 49 har 10 varit i MENA-regionen; av de 15
pågående är fem där.
En sak som tydligt utmärker fredsbevarande operationer i MENAregionen är att de tenderar att bli långvariga. Tar vi hänsyn till den tid
olika operationer varit aktiva finner vi att FN:s 49 fredsbevarande operationer tillsammans varit aktiva i nästan 300 år; 134 av dessa har varit
i MENA-regionen. De 15 pågående har tillsammans varit aktiva i snart
225 år, och här svarar MENA-regionens 5 operationer för 113 år, dvs
över hälften.1
1
www.un.org
Av de övriga ca 110 åren utgörs 86 år av UNMOGIP (Indien/Pakistan) sedan januari
1949 och UNFICYP (Cypern) sedan mars 1964. Övriga åtta idag pågående fredsbevarande operationer svarar alltså tillsammans för knappt 25 års aktivitet, motsvarande
den genomsnittliga längden för pågående fredsbevarande operationer i MENA-regionen.
8
Tabell 1. Fredsbevarande operationer i MENA-regionen, 1980–1997.
• United Nations Truce Supervision Organization (UNTSO), olika ställen i
Mellanöstern, 1948–
• United Nations Disengagement Observer Force (UNDOF),
Golanhöjderna, 1974–
• United Nations Interim Force in Lebanon (UNIFIL), södra Libanon,
1978–
• United Nations Iran–Iraq Military Observer Group (UNIIMOG), Iran och
Irak, augusti 1988–februari 1991
• United Nations Iraq–Kuwait Observation Mission (UNIKOM), Kuwait–
Irak demilitariserad zon, April 1991–
• United Nations Mission for the Referendum in Western Sahara
(MINURSO), Västsahara, September 1991–
Internationella Domstolen i Haag har behandlat två helt intra-regionala tvister under perioden, nämligen den territoriella dispyten mellan
Tunisien och Libyen (som behandlades 1978–1982), och den territoriella dispyten mellan Bahrain och Qatar, (1991–).2 I fallet Tunisien –
Libyen meddelade Domstolen sin dom i februari 1982, och avslog i
december 1985 en resningsansökan från Tunisien. I fallet Bahrain –
Qatar har ännu ingen dom meddelats.
Extra-regionala aktörer har också agerat i egenskap av individuella
stater. Ett framträdande exempel är givetvis USA-koalitionen under
Gulfkriget. Koalitionens agerande grundade sig på ett FN-mandat, men
genomfördes inte i FN:s regi, utan av ett antal stater under amerikansk
ledning.3
Andra exempel på enskilda staters agerande i regionen är de olika
delarna av fredsprocessen i Mellanöstern, dels Madridprocessen, där
2
Domstolen har också behandlat ett antal frågor men en extra-regional part: Amerikansk diplomatisk och konsulär personal i Teheran, Iran–USA (behandlades i domstolen
1979–1981); Kontinentalhyllan, Libyen–Malta (1982–1985); Flygincident 3 juli 1988,
Iran–USA (1989–1996); Territoriell dispyt, Libyen–Tchad (1990–1994); Frågor om tolkning och tillämpning av 1971 års Montreal-konvention, med anledning av luftincidenten
vid Lockerbie, Libyen–USA (1992–); Frågor om tolkning och tillämpning av 1971 års
Montreal-konvention, med anledning av luftincidenten vid Lockerbie, Libyen–Storbritannien (1992–); och Oljeplattformar, Iran–USA (1992–).
3
Totalt 29 stater deltog i koalitionen, om än många av dessa blott symboliskt.
9
USA och dåvarande Sovjetunionen initierade förhandlingar 1991, dels
Osloprocessen, där Norge agerade facilitator i de hemliga samtal mellan Israel och PLO som ledde fram till principdeklarationen 1993.
Gemensam säkerhet
Några försök att skapa s k gemensam säkerhet har gjorts i regionen.4 I
maj 1981, strax efter att Iran–Irak kriget börjat, gick staterna vid gulfen
(Bahrain, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Oman, Qatar och
Saudiarabien) samman och bildade Gulf Cooperation Council (GCC).
GCC kompletterades i mars 1991 av Egypten och Syrien (genom den
s k Damaskus-deklarationen). Dessa arrangemang har dock hittills inte
lyckats överbrygga de intressemotsättningar som finns mellan medlemsstaterna, och har följaktligen heller inte medfört någon anmärkningsvärd förbättring av säkerheten på Arabiska halvön.
I februari 1989 bildades Arab Maghreb Union (UMA) (av Algeriet,
Libyen, Mauretanien, Marocko och Tunisien) och Arab Cooperation
Council (ACC) (av Egypten, Irak, Jordanien och Nordjemen). Inte
heller dessa organisationer har gjort särskilt mycket väsen av sig.
Av de övriga ca 110 åren utgörs 86 år av UNMOGIP (Indien/Pakistan) sedan januari 1949 och UNFICYP (Cypern) sedan mars 1964.
Övriga åtta idag pågående fredsbevarande operationer svarar alltså
tillsammans för knappt 25 års aktivitet, motsvarande den genomsnittliga längden för pågående fredsbevarande operationer i MENA-regionen.
4
Libyen har en intressant historia av försök att skapa säkerhetsgemenskaper. I samband med att ett federationsavtal tecknades mellan Libyen och Marocko i augusti
1984 rapporterar Keesing’s följande: ”Libyen hade tidigare slutit avtal om federation
eller sammanslagning med Sudan och Egypten (dåvarande Förenade Arabrepubliken)
1969, med Egypten och Syrien 1971, med Egypten 1972–73, med Tunisien 1974,
med Syrien 1980 och med Tchad 1981. Samtliga dessa avtal hade sedan dess upphört
(det sista då Egypten, den 1 oktober 1984, lämnade 1971 års Federation av Arabiska
Republiker, mellan Egypten, Libyen och Syrien).” Keesing’s, Vol. XXX (1984), s 33246.
10
2 Konfliktmönster i MENAregionen, 1980–1997
Defintioner
Sammanställningen av konfliktdata tar sin utgångspunkt i tre aspekter
av en konflikt:
1 konfliktintensitet (dispyt, småskalig väpnad konflikt, mellanskalig väpnad konflikt och storskalig väpnad konflikt),
2 tvistefråga (regeringsmakt, territorium, regeringspolitik och resursfrågor), samt
3 konfliktparter (mellanstatlig och inomstatlig konflikt).
Konfliktintensitet
Enligt standarddefinitionen i konfliktdataprojektet vid institutionen
för freds- och konfliktforskning i Uppsala föreligger en konflikt om det
finns en tvistefråga som berör regeringsmakt och/eller territorium, det
föreligger användning av väpnat våld mellan parterna – av vilka minst
en är en regering – och detta väpnade våld har resulterat i minst 25
döda. Konflikter delas sedan in i olika grader av intensitet.
Följande definitioner av småskalig konflikt, mellanskalig konflikt och
storskalig konflikt är hämtade från konfliktdataprojektet. Dispyt, den
lägsta graden, finns inte med i konfliktdataprojektet, men definitionen
av dispyt har gjorts för att passa in i samma mönster.
• I en dispyt har färre än 25 människor dödats i strid under ett år. (Det
totala antalet dödade under konfliktens historia spelar här ingen roll.)
• I en småskalig väpnad konflikt har mellan 25 och 1000 människor
dödats i strid under ett år, och totalt färre än 1000 under konfliktens
historia.
• I en mellanskalig väpnad konflikt har mellan 25 och 1000 människor
dödats i strid under ett år, och totalt fler än 1000 under konfliktens
historia.
11
• I en storskalig väpnad konflikt – i fortsättningen krig – har fler än
1000 människor dödats i strid under ett år.
Data presenteras följaktligen på årsbasis, och samma konflikt kan uppvisa olika grad av intensitet under olika år.
Definitionen av dispyt är väldigt vid eftersom den inkluderar konflikter där det det väpnade våldet inte nödvändigtvis resulterat i dödsoffer. Två grupper av dispyter kommer därför inte att räknas med, nämligen inomstatliga dispyter om regeringsmakt eller -politik, samt mellanstatliga dispyter där samma tvistefråga är mer manifest eller på högre
intensitetsnivå i ett annat konfliktpar.5 Observera dock att dessa konflikter utelämnas endast då de befinner sig på dispytnivå.
Tvistefråga
Fyra olika typer av tvistefrågor har använts för att klassificera konflikterna. Till de två typer som ingår i konfliktdataprojektet (regeringsmakt och territorium) har jag lagt regeringspolitik och resursfrågor.
De fyra typerna definieras sålunda:
• Konflikter om regeringsmakt handlar om kontroll över statsapparaten
(t ex typ av politiskt system eller förändring av den centrala politiska
ledningen).
• Konflikter om territorium handlar i första hand om territoriell kontroll (t ex gränskonflikter eller konflikter om självbestämmande).
• Konflikter om regeringspolitik handlar om den politik en viss regering för (t ex rörande religionsfrihet eller terrorism).
• Konflikter om resursfrågor handlar om användandet av olika resurser
(t ex reglering av vatten och andra naturtillgångar).
5
Enligt en strikt tolkning av definitionen är varje oppositionell gruppering i en stat i
dispyt med regeringen, och ofta över fler än en tvistefråga. Definitionen omfattar också
den typ av menings-skiljaktigheter mellan regering och opposition som karakteriserar
ett demokratiskt samhälle, och det är inte den typen av motsättningar som är studiens
syfte att identifiera.
När det gäller mellanstatliga relationer registrerar vi konflikten över Västbanken
och Gazaremsan som en konflikt mellan Israel och palestinierna trots att palestinafrågan formellt också utgör en dispyt om regeringspolitik mellan Israel och så gott som
varje annan stat i regionen var för sig.
12
Konfliktparter
Slutligen kategoriseras konflikterna också som inomstatliga eller mellanstatliga.
• En konflikt är inomstatlig när högst en av parterna utgörs av regeringen i en självständig stat.
• En konflikt är mellanstatlig när fler än en av konfliktens parter utgörs
av regeringar i självständiga stater.
Det här sättet att göra distinktionen mellan inom- och mellanstatliga
konflikter får till följd att konflikterna om Västsahara och Palestina båda
klassas som inomstatliga, vilket förvisso kan ifrågasättas. Samtidigt är de
inte typiska mellanstatliga konflikter heller, och i det följande kommer
de att räknas till kategorin inomstatliga konflikter. Kurdfrågan involverar flera regeringar, men konflikten utspelar sig inte i första hand mellan
de olika regeringarna utan mellan regeringen och olika kurdiska organisationer i respektive stat. Kurdfrågan har därför registrerats som två inomstatliga konflikter, i Irak respektive Iran. (Turkiet ingår inte i MENAregionen och har därför lämnats utanför studien.)
Översikt
I MENA-regionen finns 18 stater. I regionen finns också Palestina och
Västsahara, som båda aspirerar på självständighet. Båda har utfärdat
självständighetsdeklarationer (Palestina 1988 och Västsahara 1976) och
erkänts av närmare hälften av världens stater, men i båda fallen pågår
förhandlingar om framtiden.
Trettio olika konflikter har identifierats i MENA-regionen för perioden 1980–1997.6
Elva av konflikterna har under den aktuella perioden som mest nått
dispytnivå, fem har som mest varit småskaliga konflikter, en har som
mest varit mellanskalig, och 13 stycken har någon gång kunnat klassificeras som krig. Detta betyder inte att krig är den vanligaste konflikttypen i regionen; hänsyn bör också tas till hur länge konflikterna befunnit sig på de olika intensitetsnivåerna. Om vi adderar antalet konflikter på respektive nivå under varje enskilt år får vi 184 dispyt-år, 20
småskalig konflikt-år, 58 mellanskalig konflikt-år och 36 krig-år.
6
Samtliga konflikter presenteras år för år i Appendix 1, s 21.
13
En konflikt involverar ofta fler än en tvistefråga, men det är vanligen
okomplicerat att identifiera en viss typ av tvistefråga som den viktigaste, den centrala. Exempelvis har konflikten mellan Israel och Jordanien klassats som territoriell t o m 1988 (då Jordanien avsade sig sina
territoriella anspråk på Västbanken), och därefter som en resursfråga
(om fördelning av vattentillgångar). Detta betyder inte att frågan om
vattentillgångar uppkom 1989, utan endast att vattenfrågan fram till
dess var en del av en i grunden territoriell konflikt. Av de 30 konflikterna handlar 17 om territorium, nio om regeringsmakt, tre om
regeringspolitik, och en är en resursfråga.
16 av konflikterna är mellanstatliga och 14 är inomstatliga. Av de 16
mellanstatliga konflikterna har tre som mest nått nivån krig (Israel–Libanon, Iran–Irak, samt Irak–Kuwait/USA-koalitionen), och två som mest
varit småskaliga (Libyen–FN/USA och Irak–USA-koalitionen), medan
resten av de mellanstatliga konflikterna endast förekommit på dispytnivå. Av de 14 inomstatliga konflikterna har däremot hela tio som mest
nått nivån krig, en har som mest varit mellanskalig och tre har som mest
varit småskaliga. Ingen har registrerats endast på dispytnivå.
Det faktum att inomstatliga konflikter om regeringsmakt och -politik inte registrerats på dispytnivå bidrar givetvis till detta resultat. Samtidigt är ett stort antal mellanstatliga konflikter på dispytnivå också
exkluderade, av skäl som nämnts. Att hög konfliktintensitet ändå är
vanligare bland de inomstatliga konflikterna än bland de mellanstatliga
framgår tydligt av att endast fem mellanstatliga konflikter någon gång
nått över dispytnivå under den aktuella perioden (varav tre krig), mot
14 inomstatliga som nått över dispytnivå (varav tio krig).
I tabell 2 presenteras en sammanställning av vad de 16 mellanstatliga
och de 14 inomstatliga konflikterna handlat om. Den konfliktnivå som
anges för de olika konflikterna är den högsta nivån som registrerats
någon gång under perioden 1980–1997.
Av tabell 2 framgår att den största delen av de mellanstatliga konflikterna handlat om territorium (12 av 16), samtidigt som en lika stor andel
av dessa territoriella konflikter aldrig nått högre än dispytnivå (9 av 12).
Ingen mellanstatlig konflikt har i första hand handlat om regeringsmakt.7
7
Iran framhöll flera gånger under kriget mot Irak att man avsåg fortsätta kriget till dess
att Saddam Hussein förlorade makten; den centrala tvistefrågan var dock kontrollen
över Shatt al-Arab, och konflikten har följaktligen klassificerats som territoriell. (I mitten av augusti 1991 avsade sig Irak formellt alla anspråk på Shatt al-Arab, som därför
14
Tabell 2. Högsta registrerade nivå för konflikter om olika tvistefrågor,
1980–1997, uppdelat på mellanstatliga respektive inomstatliga
konflikter. Källa: Appendix 1.
Mellanstatliga konflikter
regeringsmakt
territorium
regeringspolitik
resursfråga
–
–
–
–
9
–
–
3
1
2
–
–
1
–
–
–
regeringsmakt
territorium
regeringspolitik
resursfråga
–
3
–
6
–
–
1
4
–
–
–
–
–
–
–
–
dispyt
småskalig
mellanskalig
krig
Inomstatliga konflikter
dispyt
småskalig
mellanskalig
krig
Bland de inomstatliga konflikterna dominerar konflikter om regeringsmakt (9 av 14). Resten av de inomstatliga konflikterna är territoriella. Minst hälften av konflikterna om respektive tvistefråga har någon
gång nått nivån krig.
Förändring över tid
Av tabell 3 framgår att antalet konflikter som nått intensitetsnivån
krig minskat från perioden 1980–1988 till perioden 1989–1997, och
detta gäller samtliga tre typer av konflikter som nått nivån krig (mellanstatliga om territorium, inomstatliga om territorium, samt inomstatliga
idag är iranskt territorium, men det tycks vara en allmän uppfattning att Irak troligen
kommer att förnya sina krav när läget synes gynnsamt; se t ex Sick & Potter (1997), ss
136–140.) Även USA-koalitionen uttryckte, åtminstone initialt, sin önskan om regimskifte i Irak, men kriget gällde Kuwaits territorium.
15
Tabell 3. Högsta registrerade nivå för konflikter om olika tvistefrågor,
1980–1988 och 1989–1997, uppdelat på mellanstatliga
respektive inomstatliga konflikter. Källa: Appendix 1.
Mellanstatliga konflikter
regeringsmakt
territorium
regeringspolitik
resursfråga
80–88 89–97 80–88 89–97 80–88 89–97 80–88 89–97
dispyt
småskalig
mellanskalig
krig
–
–
–
–
–
–
–
–
8
–
–
2
9
–
–
1
1
1
–
–
1
1
–
–
–
–
–
–
1
–
–
–
Inomstatliga konflikter
regeringsmakt
territorium
regeringspolitik
resursfråga
80–88 89–97 80–88 89–97 80–88 89–97 80–88 89–97
dispyt
småskalig
mellanskalig
krig
–
3
–
4
–
1
1
3
–
–
1
3
–
–
3
2
–
–
–
–
–
–
–
–
–
–
–
–
–
–
–
–
om regeringsmakt). Att lägre nivåer av intensitet inte uppvisar samma
mönster är till viss del en konsekvens av att flera konflikter gått från
nivån krig till en lägre nivå, och följaktligen ökat antalet konflikter på
den lägre nivån.
Av den årsbaserade sammanställningen i Appendix 1 framgår dock
att situationen är mer komplicerad än att regionens konflikter trappas
ned en i taget. Exempelvis kan konstateras att vad gäller inomstatliga
konflikter om regeringsmakt (4 krig 1980–1988 och 3 krig 1989–1997)
når endast en konflikt krigsnivå under båda perioderna (nämligen Libanon).
Två konflikter når krigsnivå under första perioden och är inte registrerade alls under den andra (Syrien och Sydjemen); två konflikter har
nått krigsnivå under den andra perioden efter att ha varit småskalig
16
respektive inte registrerad under första perioden (Algeriet och Irak–
SAIRI (se Appendix 1)); endast en konflikt har ”följt mönstret” och
trappats ned från krigsnivå till mellanskalig nivå (Iran–Mujahideen eKhalq).
17
3 Konflikter och konfliktmönster
i de tre subregionerna
I detta avsnitt följer en beskrivning över konfliktrelationerna i de tre
subregionerna under 1980- och 1990-talen.
Konfliktmönster i Nordafrika
Nordafrika består av fem stater, nämligen Algeriet, Egypten, Libyen,
Marocko och Tunisien. Till subregionen räknas också Västsahara.
Nordafrika är den subregion som varit minst konfliktfylld under
1980- och 1990-talen. Konflikten om den f d spanska kolonin
Västsahara är den mest långvariga konflikten i subregionen, och antog
sin nuvarande karaktär i och med den marockanska och mauretanska
invasionen av området i november 1975. Konflikten utgjorde ett krig
under halva 1980-talet, och har under perioden 1989–1997 som mest
varit mellanskalig.
Den andra konflikten som nått krigsnivå är Algeriet sedan 1993, där
regeringen strider mot Front islamique du salut (FIS) och Groupe
islamique armé (GIA). Islamistiska oppositionsgrupper finns i flera av
regionens länder, men ingenstans har konflikten blivit så omfattande
som just i Algeriet. I Egypten finns sedan 1992 en småskalig konflikt
mellan regeringen och framför allt al-Gama’a al-Islamiyya och al-Jihad
al-Islamiy.
Konflikten om Västsahara var mellanskalig 1989, men har under
resten av perioden 1989–1997 befunnit sig på dispytnivå. De enda
konflikter som sedan 1990 har vidgats utöver dispytnivå i den
nordafrikanska subregionen är Algeriet och Egypten mot respektive
islamistisk opposition. Medan dessa konflikter om regeringsmakt har
inletts (och i Algeriets fall kraftigt intensifierats) under perioden 1989–
1997, har territoriella konflikter i subregionen lösts (Libyen–Tunisien:
18
Tabell 4. Högsta registrerade nivå för konflikter om olika tvistefrågor inom
subregionen Nordafrika, 1980–1988 och 1989–1997. Källa:
Appendix 1.
Konfliktmönster i Nordafrika
regeringsmakt
territorium
regeringspolitik
resursfråga
80–88 89–97 80–88 89–97 80–88 89–97 80–88 89–97
dispyt
småskalig
mellanskalig
krig
–
2
–
–
–
1
–
1
2
–
–
1
1
–
1
–
–
1
–
–
1
–
–
–
–
–
–
–
–
–
–
–
Gulf of Gabés; Egypten–Israel: Taba) eller minskat i intensitet (Marocko–Polisario: Västsahara).
I och med Libyens utlämnande av de misstänkta bakom Lockerbiebomben är även konflikten om regeringspolitik mellan Libyen och FN/
USA på väg att lösas. De senaste 20 årens konfliktmönster (som givetvis inte är den enda relevanta indikatorn) i Nordafrika pekar alltså
tydligt i riktning mot att interna konflikter mellan regering och
islamistisk opposition är vad som kommer att vara den dominerande
typen av konflikt i subregionen den närmaste framtiden.
Externa aktörer
Inblandning utifrån har rönt påtaglig framgång i regionen, på olika sätt.
I början av 1980-talet var Libyen och Tunisien oense om den maritima
gränsen i Gabès-bukten. Den dispyten avgjordes till Libyens fördel av
Internationella Domstolen i Haag 1982.
Dispyten mellan Egypten och Israel över Taba i samband med den
israeliska reträtten från Sinai-halvön löstes genom skiljedom 1989, och
det omtvistade området återlämnades till Egypten.
En annan typ av inblandning var först USA:s och sedermera FN:s
sanktioner mot Libyen, som i april 1999 ledde till utlämnandet av de
två misstänkta bakom sprängningen av ett Pan Am plan över Lockerbie
i december 1988. USA ställer ytterligare krav på Libyen för att avbryta sina unilaterala sanktioner. Det är ännu oklart om utlämnandet
signalerar en kursändring i libysk utrikespolitik eller inte.
19
Västsahara
1973 bildades Frente Popular de Liberación de Saguia el Hamra y Río de
Oro (Polisario). 1975 invaderades Västsahara av marockanska och
mauretanska styrkor, och efter Spaniens tillbakadragande utropade
Polisario den 27 februari 1976 självständighet för Saharawi Arab
Democratic Republic (SADR).
Krig, enligt definitionen minst 1000 döda per år, pågick till 1984,
men omfattande stridigheter fortsatte under resten av 1980-talet. Parterna godkände 1988 FN:s fredsplan, som innebar eldupphör följt av
en folkomröstning om självständighet. På grund av oenighet om vilka
som ska ha rätt att rösta har folkomröstningen skjutits upp ett antal
gånger. Den frustration som rimligen följer av detta har dock inte lett
till en återgång till våldsanvändning. Parterna verkar ha bestämt sig för
att lösa konflikten med fredliga medel.
Konfliktmöster i Mellanöstern
Långlivade territoriella konflikter är vad som utmärker subregionen
Mellanöstern, som består av de fyra staterna Israel, Jordanien, Libanon
och Syrien, samt de av Israel ockuperade Västbanken och Gazaremsan.
Konfliktintensiteten i subregionen har sjunkit från perioden 1980–
1988 till perioden 1989–1997. Under den första perioden registrerades tre konflikter som krig (Israel–Libanon, Libanon (inbördeskriget)
och Syrien–Muslimska brödraskapet). Under den senare perioden har
endast en konflikt nått krigsnivå (Libanon 1989–1990).
Israel har den klart centrala positionen i subregionens konfliktmönster; fred mellan Israel och dess arabiska grannar skulle förändra
dessa mönster radikalt. Under perioden 1989–1997 har fredsprocesser
inletts mellan subregionens olika konfliktparter. I Madrid 1991 inleddes de samtal mellan Israel och dess grannstater som i fallet Jordanien
ledde till ett fredsavtal 1994 och i fallen Libanon och Syrien nu är på
väg att återupptas. I Oslo 1993 fördes de hemliga förhandlingar som
ledde fram till ömsesidigt erkännande och verkliga fredssamtal mellan
Israel och palestinierna.
Konflikten mellan Israel och palestinierna har legat på mellanskalig
nivå under hela fredsprocessen. Israel–Libanon och Israel–Syrien har
under fredsprocessen hållit sig på dispytnivå.
20
Tabell 5. Högsta registrerade nivå för konflikter om olika tvistefrågor inom
subregionen Mellanöstern, 1980–1988 och 1989–1997. Källa:
Appendix 1.
Konfliktmönster i Mellanöstern
regeringsmakt
territorium
regeringspolitik
resursfråga
80–88 89–97 80–88 89–97 80–88 89–97 80–88 89–97
dispyt
småskalig
mellanskalig
krig
–
–
–
2
–
–
–
1
2
–
1
1
2
–
2
–
1
–
–
–
–
–
–
–
–
–
–
–
1
–
–
–
Relationen Israel–Irak har endast registrerats som dispyt 1981, då
Israel bombade den irakiska anläggningen vid Osirak, där Irak enligt
uppgift höll på att tillverka kärnvapen. (Jfr dock diskussion om Gulfkriget nedan.)
Det finns här anledning att nämna något om hur jag gått till väga för
att identifiera och klassificera konflikterna i Mellanöstern. I fallet Israel–Jordanien fanns en tydlig territoriell motsättning fram till 1988,
som då väsentligen upphörde, eller åtminstone antog en helt annan
karaktär. I oktober 1994 skrevs ett fredsavtal mellan Israel och Jordanien. Därefter har oenighet rått om den exakta innebörden i avtalet,
speciellt avseende Israels skyldighet att förse Jordanien med vatten.
Motsättningen angående vatten inleddes inte i och med fredsavtalet
1994, och inte heller i och med att Jordanien avsade sig sina anspråk
på Västbanken 1988. Samtidigt är den territoriella motsättningen om
Västbanken nära sammankopplad med vattenfrågan. Att registrera den
territoriella motsättningen och resursmotsättningen som två olika konflikter under 1980-talet skulle, i konsekvensens namn, kräva att relationen Israel–palestinierna består av ett antal separata konflikter (om
Jerusalem, övriga Västbanken och Gazaremsan, flyktingar, vatten,
bosättningar, gränser osv), vilket rimligen skulle göra hela framställningen både otydligare och mer svårtillgänglig.
För relationen Israel–Jordanien registrerar jag därför en territoriell
konflikt 1980–1988, och en resurskonflikt från 1989–1997. Israel–
palestinierna är en territoriell konflikt under hela perioden 1980–1997.
21
Motsättningar om vattentillgångar finns även mellan Israel och Libanon, Syrien och palestinierna, men räknas här som delar av de territoriella konflikterna, inte som fristående konflikter. Däremot kan de –
som i det jordanska fallet – bli relativt viktigare om de territoriella
konflikterna löses. De kan också komma att ställa de arabiska staterna
mot varandra.
Externa aktörer
Tre av de fem pågående fredsbevarande operationerna i MENA-regionen finns i Mellanöstern, nämligen UNTSO, UNDOF och UNIFIL, de
tre äldsta operationerna i MENA-reigonen.8
Enskilda stater har under perioden 1989–1997 varit den typ av extern aktör som rönt mest påtaglig framgång i Mellanöstern. USA och
dåvarande Sovjetunionen tog initiativet till Madridprocessen 1991, och
1993 spelade Norge en viktig ”möjliggörande” roll då direktkontakt
etablerades mellan israeler och palestinier.
Inte minst sedan 1996 (efter Benjamin Netanyahus tillträde som
premiärminister i Israel) har USA tagit på sig en mycket aktiv roll i
den israelisk-palestinska processen, med Wye River-avtalet från oktober 1998 som det mest konkreta resultatet.
Osloprocessen
Sommaren 1999 är det frestande att säga att Osloprocessen står vid
ett avgörande vägskäl. Frågan är om, och i så fall hur, Israels nye premiärminister Ehud Barak ska kunna få igång den fredsprocess som hans
företrädare Benjamin Netanyahu lyckades bromsa ner och stanna upp
under sina tre år vid makten. Barak har tydligt visat att han avser aktivt
driva fredsprocessen framåt på ett sätt som var Netanyahu helt främmande.
Skillnaden mellan de två symboliseras bland annat i relationen till
den palestinske ledaren Yassir Arafat. Då Netanyahu valts till premiärminister i maj 1996 klargjorde han snart att han avsåg träffa Arafat
8
Förenade Arabemiraten och Saudiarabien deltog i Gulfkriget som en del av USAkoalitionen. Detta har alltså inte registrerats som separata konflikter mellan de två och
Irak.
22
endast om det blev absolut nödvändigt, och det dröjde två och en
halv månad efter hans tillträde. Barak, däremot, höll sitt första möte
med Arafat inom en vecka efter det att han tillträtt som premiärminister.9
I arbetet med att få igång fredsprocessen igen kom implementeringen
av Wye River-avtalet att inta en central position. Detta avtal kom till
p g a oenighet om implementeringen av interimsavtalet (Oslo II) från
1995, och preciserar omfattningen och tidtabellen för åtaganden som
parterna hade gjort redan i Oslo II. Avtalet är i grund och botten en
precisering av hur Oslo II-avtalet ska implementeras.
Oslo II undertecknades den 28 september 1995 för Israels räkning
av Shimon Peres och Yitzhak Rabin. Under de återstående tre månaderna av 1995 lämnade Israel över sex palestinska städer på Västbanken
till den palestinska myndigheten (Jenin, Tulkarm, Nablus, Qalqilya,
Betlehem och Ramallah). Inget behov fanns av nya specialavtal. När
Netanyahu valdes till premiärminister stannade processen upp. Ett avtal
skrevs om Hebron, som överlämnades till palestinierna i januari 1997,
och därefter stod det stilla igen till i oktober 1998, då USA mer eller
mindre tvingade parterna att komma överens om något i Wye.
Det stora symboliska värde som Wye River-avtalet tillmäts förändrar inte det faktum att det är ett av de avtal för övergångsperioden som
enligt principdeklarationen från 1993 inte ska påverka utgången av
slutstatusförhandlingarna.10
Konfliktmönster i Gulfstaterna
Till Gulfstaterna räknas nio stater, nämligen Bahrain, Förenade Arabemiraten, Irak, Iran, Kuwait, Oman, Qatar, Saudiarabien och Jemen.
Gulfstaterna är otvivelaktigt den mest konfliktfyllda subregionen.
Den omfattar visserligen lika många stater som Nordafrika och Mellanöstern tillsammans, men är även relativt sett mer konfliktfylld. I
Nordafrika, med fem stater, finns två konflikter som nått nivån krig
någon gång under 1980- och 1990-talen; i Mellanöstern, med fyra sta9
Cordesman & Hashim (1997), pp 184–189.
Detta finns med på listan över konflikter, men eftersom det inte är fråga om en
regering har konflikten lämnats utanför de mer ”statistiska” sammanställningarna och
diagrammen.
10
23
Tabell 6. Högsta registrerade nivå för konflikter om olika tvistefrågor inom
subregionen Gulfstaterna, 1980–1988 och 1989–1997. Källa:
Appendix 1.
Konfliktmönster i Gulfstaterna
regeringsmakt
territorium
regeringspolitik
resursfråga
80–88 89–97 80–88 89–97 80–88 89–97 80–88 89–97
dispyt
småskalig
mellanskalig
krig
–
1
–
2
–
–
1
1
4
–
–
3
6
–
1
3
–
–
–
–
–
3
–
–
–
–
–
–
–
–
–
–
ter, finns tre krig. Gulfstaterna, med nio stater, har haft åtta olika konflikter som nått nivån krig någon gång under 1980- och 1990-talen.
Precis som i Mellanöstern finns det i Gulfstaterna många långvariga
territoriella konflikter. Flera av dessa har förekommit endast på dispytnivå, och gäller gränser på Arabiska halvön som i flera fall inte varit
fastslagna tidigare. Ett par sådana gränskonflikter har lösts genom avtal
under 1990-talet (Oman–Jemen och Qatar–Saudiarabien).
Irak och Iran har fört krig om territorium både mot varandra och
mot andra grannländer. Dessutom har kurdiska självständighetssträvanden nått krigsnivå i båda staterna var för sig.
Konflikterna är ojämnt fördelade inom subregionen. De åtta krigen
har involverat fyra av regionens stater, nämligen Irak, Iran, Kuwait och
Jemen. De övriga fem staterna i regionen (Bahrain, Förenade Arabemiraten, Oman, Qatar och Saudiarabien) har endast varit involverade i konflikter på dispytnivå.11
Direkt konfrontation mellan Irak och Israel förekom (förutom 1981,
som nämnts ovan) också 1991, då Irak sköt Scud-missiler mot Israel.
Detta skedde dock helt och hållet inom ramen för Kuwait-kriget, och
har därför inte registrerats som en egen konflikt. Det var tydligt att
syftet med de irakiska angreppen var att provocera fram en israelisk
reaktion, helst någon form av militärt angrepp mot Irak, vilket, antogs
det, skulle komma att splittra den USA-ledda koalitionen.
11
Cordesman (1997), s 45.
24
Externa aktörer
Gulfkriget är det mest uppenbara exemplet på externa aktörers agerande i subregionen under 1980- och 1990-talen. När det gäller
Gulfkriget har jag resonerat så, att territoriet Kuwait i allmänhet, och
t ex öarna Bubiyan och Warbah i synnerhet, är en gammal tvistefråga
mellan Irak och Kuwait, som av analytiker anses leva kvar än idag trots
Iraks formella accepterande av Kuwaits suveränitet och självständighet och av den internationella gränsen mellan länderna.12 Den USAledda koalitionens krig för att driva ut de irakiska styrkorna ur Kuwait
i januari–februari 1991, operation Ökenstorm, har räknats till samma
konflikt med samma territoriella tvistefråga.
Efter kriget har FN:s sanktioner mot Irak fortsatt att vara i kraft, FN
har sänt vapeninspektörer till Irak (UNSCOM) för att verkställa och
övervaka förstörandet av Iraks massförstörelsevapen och USA har upprättat flygförbudszoner i norra respektive södra Irak för att förhindra
regimen från att begå övergrepp mot den egna befolkningen. Här handlar det inte längre om Kuwait; tvistefrågan rör regeringspolitik, och
konflikten räknas därför som en konflikt fristående från den territoriella konflikten om Kuwait (om än inte orsaksmässigt, så – enligt den
här studiens terminologi – definitionsmässigt).
Internationella domstolen har haft den territoriella konflikten mellan Bahrain och Qatar på sitt bord sedan 1991, men har ännu inte
meddelat någon dom.
Kurderna
Under 1990-talet har fredsprocesser inletts om Palestina och Västsahara.
Ingen av processerna har följt den ursprungliga tidsplanen, men i båda
fallen finns anledning att vara hoppfull inför framtiden.
När det gäller kurderna kompliceras situationen av att kurderna är
uppdelade mellan flera stater, främst Irak, Iran och Turkiet, som hårdhänt bekämpar de kurdiska självständighetssträvandena. Dessutom
råder stora interna splittringar i det kurdiska lägret. Under Iran–Irak
kriget stred kurder både med och mot sin egen centralmakt och mot
såväl motståndarens reguljära armé som mot hans kurdiska befolk-
12
Cordesman & Hashim (1997), ss 344–359.
25
ning. Så sent som 1994 nådde de rent interna stridigheterna krigsnivå.13
Sedan 1996 pågår fredsförhandlingar mellan de två största kurdiska
partierna i Irak, Kurdistan Democratic Party (KDP) och Patriotic Union
of Kurdistan (PUK), den s k Ankaraprocessen, med stöd från Storbritannien, Turkiet och USA. Processen syftar till att få slut på de interna
kurdiska striderna i irakiska Kurdistan, men utan att ifrågasätta Iraks
territoriella integritet.
I Turkiet har den dödsdömde PKK-ledaren, Abdullah Öcalan, beordrat sina män att avbryta den väpnade kampen och inleda fredsförhandlingar. PKK säger sig ha för avsikt att följa Öcalans uppmaning,
men vilken faktisk betydelse detta får, och hur snart, är ännu omöjligt
att veta.
Framtida säkerhetsarrangemang i Gulfen
Irak och Iran är de två stater som framför andra utgör hot mot säkerheten i Gulfstaterna. Så mycket är tydligt från sammanställningen av
konfliktmönster för 1980–1997. Hur dessa hot ska hanteras är inte
självklart. De flesta av Gulfstaterna är skeptiska till USA:s ”dual
containment”-politik, att söka isolera och försvaga de två staterna. Man
menar att den snarare provocerar till extremism än modererar regimerna.14
När det gäller Irak är Saddam Hussein idag den helt avgörande faktorn. Hur länge han kommer att sitta kvar är lika svårt att säga som vad
som kommer efter. Det ideala vore därför vara att finna en säkerhetsskapande strategi som är oberoende av vem som styr i Irak, en strategi
som är knuten snarare till regimens politik än till regimen själv.15 Ett
utförligt resonemang om den strategin faller utanför ramen för föreliggande studie, men det synes vara klart att sanktionspiskan bör kombineras med en morot i form av garantier om lyftande av sanktioner när
vissa krav uppfyllts (vilket ju är något annat än löften om att sanktionerna inte kommer att lyftas så länge kraven inte uppfyllts).
13
Gulf Cooperation Council (GCC) bildades 1981 av Bahrain, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Oman, Qatar och Saudiarabien. Arab Cooperation Council (ACC) bildades 1989 av Egypten, Irak, Jordanien och Nordyemen.
14
Entelis (1996), ss 88–90.
15
Jfr tabell 1.
26
Inte heller vad gäller Iran finns särskilt många slutsatser att dra från
sammanställningen av konfliktmönster. Jämfört med Irak är Iran, sedan Ayatollah Khomeinis död, mindre knutet till en speciell ledargestalt.
I en diskussion om hur hotet från Iran bör bemötas kan det vara värt
att notera att samtliga regionala säkerhetsarrangemang i Gulfen har
lämnat Iran utanför åtminstone sedan revolutionen 1979. Alla andra
stater har inlett säkerhetssamarbete med andra stater i subregionen,
men inget av dessa samarbeten har åstadkommit särskilt imponerande
resultat.16 Faktum är att samarbetet inom ramen för GCC har hämmats bland annat av medlemsstaternas olika syn på just Iran och Irans
roll i regionen. Mycket tyder på att regionala säkerhetsarrangemang i
Gulfen även i fortsättningen kommer att vara relativt ineffektiva så
länge Iran hålls utanför.17
16
Netanyahu valdes till premiärminister den 29 maj 1996, tillträdde den 18 juni, och
träffade Arafat den 4 september; Barak valdes den 17 maj 1999, tillträdde den 6 juli,
och träffade Arafat den 11 juli.
17
”The two parties agree that the outcome of the permanent status negotiations should
not be prejudiced or preempted by agreements reached for the interim period.”
Declaration of Principles, Artikel 5 (4).
27
4 Andra viktiga faktorer
Islam
Sammanställningen av konfliktmönster tyder på att det islamistiska
hotet inte haft så stor betydelse för konfliktutvecklingen i regionen
som den allmänna debatten gärna ger intryck av.
Inbördeskriget i Algeriet är den största konflikten med islamistiska
förtecken, och i Egypten har motsättningarna nått småskalig nivå sedan 1992. Även SAIRI (se Appendix 1) i Irak och Mujahideen e-Khalq
i Iran definierar sig i termer av religion, och konflikterna med centralmakten har vid enstaka tillfällen nått krigsnivå (1991 i Irak och 1981–
1982 i Iran). Islamistiska grupper som Hamas, Hizbollah och Islamiska
Jihad har också stått för en stor del av våldsamheterna i Palestinakonflikten, inte minst sedan 1993.
Debatten om det islamiska hotet är alltför omfattande för att redovisas här. Det finns dock skäl att kort kommentera Sveriges och Europas möjligheter att bemöta hotet (i den mån det faktiskt är ett hot).
Det har exempelvis hävdats att när den politiska eliten i ett land, speciellt i ett utvecklingsland, får andra politiska referens-ramar än folket,
är risken för auktoritärt styre stor. I enlighet med det argumentet har
västerniseringsprocessen i exempelvis Nordafrika under 1900-talet inte
lett till demokratiskt utan till auktoritärt styre. Den utvecklingen skapar ett stort behov av att överbrygga klyftorna mellan eliten och folket
– islam kan åstadkomma just det.
Det faktum att 1980-talets auktoritära regimer i Algeriet och Tunisien, enligt den här tankegången, var resultatet av en liberal och västinspirerad moderniseringsprocess gör att en ny liberal, väst-inspirerad
reaktion mot de auktoritära eliterna idag knappast utgör en tilltalande
strategi för regimkritiker i de länderna. ”Liberal sekularism har högst
begränsad attraktionskraft ens som princip och saknar någon form av
verklig legitimitet hos många människor i Mellanöstern och Nordaf28
rika.”18 Europeiskt stöd till utbildning och ekonomisk utveckling är
självklart viktigt, men de önskade politiska resultaten kan mycket väl
komma att låta vänta på sig.
Samtidigt har de islamska rörelsernas aktiviteter i Nordafrika lett
till ökat samarbete över gränserna – både mellan islamister i olika länder och mellan staterna i kampen mot islamisterna. Hittills har detta
samarbete vilat på lösa grunder, och under perioder då hotet från islamisterna inte förefaller så överhängande är fortsatt samarbete mindre
attraktivt, men även den trenden kan förändras över tiden – på gott
och ont.19
I och med kalla krigets slut och Sovjetunionens sönderfall har ”det
politiskt definierade Mellanöstern och den kulturellt definierade islamska världen” börjat expandera i Kaukasus och Centralasien, vilket har
höjt insatserna i kampen om regionalt inflytande och hegemoni.20
Resursfrågor
Det jordanska exemplet visar att en resursfråga som är en del av en
territoriell konflikt inte nödvändigtvis löses för att den territoriella
konflikten löses. Samma mönster kan komma att upprepas när fred
uppnås mellan Israel och Libanon, Syrien respektive palestinierna.
Flera av gränskonflikterna på Arabiska halvön gäller områden där
det finns eller antas finnas olja. Två omständigheter tyder på att
oljeförekomster inte är någon framträdande konfliktorsak i subregionen.
För det första har konflikterna gällt gränser som tidigare inte varit fastställda, och för det andra har ingen av dessa konflikter vidgats utöver
dispytnivå. Oljeförekomsterna kan möjligen ha ökat behovet av att
faktiskt fastställa gränserna en gång för alla, vilket kanske inte framstått som nödvändigt tidigare.
18
Entelis (1997), ss 14–15.
Ibid, ss 218–219.
20
Se Ahrari (1996), ss 77–78.
19
29
5 Slutsatser
Syftet med studien beskrevs inledningsvis som
• att sammanställa och presentera konfliktdata för MENA-regionen
för perioden 1980–1997,
• att, utifrån denna sammanställning, diskutera framträdande konfliktorsaker och tänkbara framtida konfliktmönster, samt
• att diskutera möjligheter till hantering och lösning av konflikter i
regionen.
Framträdande konfliktorsaker och framtida
konfliktmönster
Av sammanställningen av konfliktmönster framgår att såväl Nordafrika som Mellanöstern uppvisar trender mot sjunkande konfliktintensitet. I Nordafrika har konflikterna gått från att under perioden
1980–1988 ha varit övervägande mellanstatliga, territoriella till att
under perioden 1989–1997 vara inomstatliga och handla om regeringsmakt. Islamistiska rörelser utmanar statsmakten och reser tvivel
kring försöken att göra de nordafrikanska staterna till liberala demokratier.
Västsahara är den enda återstående territoriella konflikten i subregionen, och trots att fredsprocessen dragit ut på tiden har parterna
bibehållit lugnet. Från och med 1990 har konflikten inte överstigit
dispytnivå. Huruvida Kung Hassan II:s död får några konsekvenser för
fredsprocessen återstår att se.
Mellanöstern präglas av långvariga territoriella konflikter, mellan Israel och dess arabiska grannar. Under 1990-talet har fredsprocesser
inletts på samtliga fronter. Dessa processer har mött svåra motgångar,
inte minst 1996–1999, men trots att allvarliga motsättningar fortfa30
rande råder om centrala frågor av såväl substantiell som procedurell
natur, finns ingenting som tyder på att någon part överväger att avbryta fredsprocessen.
För närvarande, halvannan månad efter Baraks tillträde som premiärminister, talas om hur han ska få igång processerna med respektive
palestinierna och Syrien igen. Det faktum att den israelisk-palestinska
processen – till skillnad från den israelisk-syriska processen – gick framåt
även under Netanyahus tid som premiärminister kan komma att komplicera de israelisk-palestinska förhandlingarna åtminstone under de
närmaste månaderna. Inte minst genom Wye River-avtalet lyckades
Netanyahu göra sin reciprocitetspolitik (”om palestinierna ger, får de;
om de inte ger, får de inte”) till en central princip i fredsprocessen.
Den israelisk-syriska processen har inte något motsvarande svårförvaltat
Netanyahuskt arv.
Vilka konsekvenser skulle ett slut på den arabisk-israeliska konflikten få? Skulle vi förvänta oss (1) avspänning och stabilitet i hela regionen efter att den centrala konflikten lösts, eller (2) eskalering av ett
antal konflikter som hade låg prioritet så länge det fanns en enad front
mot Israel? I subregionen Mellanöstern är avspänning och stabilitet
den troliga utvecklingen. Av totalt åtta konflikter i Mellanöstern under
perioden 1980–1997 har Israel varit part i alla utom en, nämligen
Syrien–Muslimska brödraskapet (som legat på dispytnivå sedan 1983).21
När det gäller Nordafrika och Gulfstaterna torde åtminstone de säkerhetspolitiska konsekvenserna bli mindre påtagliga. Av MENA-regionens totalt 30 konflikter under perioden har Israel varit part i åtta
(inklusive inbördeskriget i Libanon). Över 20 konflikter, varav över tio
någon gång eskalerat till krig, har med andra ord funnits oberoende av
den arabisk-israeliska konflikten. Å ena sidan kan sådana konflikter
antas finnas kvar efter en arabisk-israelisk fred. Å andra sidan visar
förekomsten av dem att den enade fronten mot Israel inte varit så
enad, varför alternativ två ovan inte heller ter sig särskilt troligt.
Ett slut på den arabisk-israeliska konflikten, med förbättrade relationer mellan Israel och de övriga staterna i MENA-regionen som följd,
skulle möjligen få sina mest omedelbara konsekvenser i form av ökad
handel och turism. Samtidigt skulle frågan om normalisering av rela21
Trots att jag definierat inbördeskriget i Libanon och den israelisk-libanesiska konflikten om säkerhetszonen som två olika konflikter (se Appendix 1) anser jag att det
finns fog för att tala om israelisk inblandning också i inbördeskriget.
31
tionerna med Israel kunna bli ett politiskt vapen i t ex kampen mellan
Irak och Iran om hegemoni i Gulfen.
Även Gulfstaterna uppvisar ett stort antal långvariga territoriella
konflikter. En viktig skillnad jämfört med Mellanöstern är dock att
konfliktrelationerna är mindre enhetliga. I Mellanöstern har Israel en
central position genom att ingå i samtliga aktiva konfliktpar. I
Gulfstaterna uppvisar konfliktrelationerna större variation. Det handlar om Iraks och Irans parallella strävan efter regional hegemoni, om
kurdiska självständighetssträvanden i både Irak och Iran, om ej fastställda gränser på Arabiska halvön och om de interna motsättningarna
i Jemen.
Irak och Iran intar ändå något av en särställning i subregionen. För
det första har gränskonflikterna på Arabiska halvön inte nått högre än
dispytnivå, och för det andra har krigen i Jemen varit interna, kortvariga uppgörelser. Irak och Iran däremot uppvisar ett mönster av långvariga konflikter på mellanskalig och krigsnivå.
Gulfstaterna ser ut att bli den mest konfliktfyllda subregionen den
närmaste framtiden. Här saknas tillräckligt engagemang från de viktiga
regionala aktörerna själva. Staterna på Arabiska halvön har visserligen
tagit tag i sina ofullständiga gränser och arbetar även med extern expertis för att komma överens om och markera gränsdragningar. Vid
Gulfen däremot framträder Irak, Iran och kurdfrågan som påtagliga
orosmoln inför framtiden.
Islam som konfliktorsak är mindre framträdande i Gulfstaterna än i
Nordafrika. I flera av staterna på Arabiska halvön finns islamistiska
oppositionsgrupper, men trots ett antal bombattentat har de konflikterna hittills inte nått över dispytnivå.
Förekomsten av kärnvapen i regionen, och Israels nya andraslagsförmåga, är faktorer som med största sannolikhet kommer att påverka
regionens framtida konfliktmönster. En mer ingående diskussion kring
konsekvenserna av förekomsten av kärnvapen måste dock föras från
en annan utgångspunkt än de senaste 20 årens konfliktmönster.
Möjligheter till konfliktlösning och -hantering
Konfliktlösning och konflikthantering är inte samma sak. Här ska inte
föras någon lång diskussion om hur begreppen bör definieras. Följande
distinktion bör vara tillräcklig för den fortsatta diskussionen.
32
• Med konfliktlösning avses att tvistefrågan löses, att parternas mål
och krav inte längre är oförenliga.
• Med konflikthantering avses att tvistefrågan finns kvar, men att parternas kommer överens om att hantera konflikten med fredliga
medel.
Av detta följer att demokrati är ett sätt att praktisera konflikthantering.
Detta är viktigt att påpeka eftersom ökad demokrati är ett ofta upprepat önskemål eller krav från externa, framför allt västliga, aktörer i
samband med bistånd, fredssamtal och liknande. Det man då kräver är
alltså inte konfliktlösning utan konflikthantering.
Även om konfliktlösning definitionsmässigt är att gå ett steg längre
än konflikthantering måste framhållas att konfliktlösning och konflikthantering också är olika lämpliga för olika konflikter. Att uppnå konfliktlösning innebär inte nödvändigtvis i praktiken att ”lyckas bättre”
än när man uppnår konflikthantering.
Inom ramen för studien är detta särskilt tydligt när man diskuterar
inomstatliga konflikter om regeringsmakt. Lösning av en sådan konflikt skulle i praktiken förutsätta intresseharmoni bland en stats samtliga politiska grupperingar; hantering av en sådan konflikt uppnås rimligen bäst med införandet av demokrati. När jag nedan konstaterar att
endast konflikter om territorium har lösts ska det alltså inte tolkas som
att övriga konflikter pågår med oförminskad styrka.
Framgångsrik konfliktlösning har ägt rum i fyra fall, nämligen Egypten–Israel (Taba), Libyen–Tunisien (Gulf of Gabès), Oman–Jemen
(gräns) och Qatar–Saudiarabien (gräns). Samtliga fyra är mellanstatliga
konflikter och de handlar, som nämnts, om territorium. Inga mellanstatliga konflikter om regeringsmakt har registrerats, men inomstatliga
konflikter har handlat om såväl territorium som regeringsmakt. Möjligen tyder detta på att det är den mellanstatliga komponenten, snarare
än den territoriella, som underlättat konfliktlösning i de fyra nämnda
fallen. Inomstatliga territoriella konflikter uppvisar inte samma framgångar.
Externa aktörer
Konflikten om Taba löstes med skiljedom och konflikten om Gulf of
Gabès av internationella domstolen. Den typen av externt engagemang
är effektivt i de fall parterna godkänner det. Godkänner de det inte
33
finns däremot inte några maktmedel för att genomdriva t ex ett domstolsbeslut.
De två gränskonflikterna (Oman–Jemen och Qatar–Saudiarabien)
löstes av de berörda parterna. Just gränskonflikterna på Arabiska halvön
lämpar sig eventuellt ändå för en viss typ av extern hjälp, nämligen
teknisk expertis. Flera gränser har aldrig lagts fast, men trots
oljeförekomster i området har ingen gränskonflikt nått högre än dispytnivå. Utländsk teknisk expertis har tidigare varit behjälplig i arbetet
att utmärka överenskomna gränser på Arabiska halvön. Det är möjligt
att erbjudande om sådan hjälp i sig kan utgöra ett incitament för staterna själva att förhandla fram gränsavtal.
I Mellanöstern har externa aktörer, huvudsakligen i form av enskilda
stater, lyckats få igång fredsprocesser med visst (om än tidvis begränsat) mått av självgående. När befintliga och framtida avtal ska
implementeras kan externa aktörer spela en viktig kontrollerande roll,
eftersom parternas egna bedömningar av huruvida den andra parten
verkligen lever upp till sina åtaganden lätt uppfattas (rätt eller fel)
som politiskt motiverade.
Efter Gulfkriget har Irak stått i centrum för omvärldens intresse i
Gulfstaterna, men meningarna går vida isär både om nyttan och nödvändigheten av fortsatta sanktioner och om de eventuella alternativen.
Dessa alternativ måste bedömas på andra grunder än regionens konfliktmönster under 1980- och 1990-talen. Bedömare har dock framhållit
att det finns ”oroväckande paralleller mellan den typ av fred som FN
har påtvingat Irak i termer av sanktioner, möjliga rättegångar mot krigsförbrytare, skadestånd och betalningar av lån och den typ av fred som
de allierade påtvingade Tyskland efter första världskriget”.22
22
Cordesman & Hashim (1997), s 359.
34
Appendix 1:
Sammanställning av konfliktdata
Angivande av årtal i olika format betyder:
dispyt, småskalig konflikt, mellanskalig konflikt, krig
Nordafrika
Algeriet
regeringen–islamister 88, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97
regeringsmakt
Islamisterna utgörs främst av Front Islamique du Salut (FIS) (sedan
1992) och Groupe Islamique Armé (GIA) (sedan 1993), men stridigheter förekom redan tidigare.
Egypten
Egypten–Israel 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89
territorium (Taba)
Då Israel drog sig tillbaka från Sinai 1980-1982 hade parterna ännu
inte enats om var gränsen skulle gå vid Taba. 1989 löstes konflikten
efter skiljedom, och området lämnades tillbaka till Egypten.
regeringen–islamister 92, 93, 94, 95, 96, 97
regeringsmakt
Islamisterna utgörs främst av al-Gama’a al-Islamiyya och al-Jihad alIslamiy.
Libyen
Libyen–Tunisien 80, 81, 82
territorium (Gulf of Gabès)
Konflikten om den maritima gränsen avgjordes av internationella domstolen 1982.
35
Libyen–FN/USA 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97
regeringspolitik
USA införde sanktioner mot Libyen 1986, efter anklagelser om libysk
inblandning i internationell terrorism, och bombade Tripoli och
Benghazi. FN införde sanktioner mot Libyen 1992 för att få till stånd
en utlämning av de misstänkta attentasmännen bakom Lockerbie-bomben 1988.
Marocko
Marocko–Polisario 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92,
93, 94, 95, 96, 97
territorium (W. Sahara)
Marocko och Mauretanien invaderade den f d spanska kolonin 1975.
Mauretanien slöt fred med den västsahariska befrielserörelsen Polisario 1979, men Marockos ockupation av området fortsatte. Sedan 1991
finns FN:s fredsbevarande operation MINURSO på plats, och FN arbetar på formerna för en folkomröstning om självständighet.
Tunisien
regeringen–opposition 80
regeringsmakt
Oklart vilka de oppositionella var. Tunisien hävdade att de hade stöd
från Libyen, och att de hade planerat att utropa en revolutionsregering.
Mellanöstern
Israel
Israel–palestinier 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92,
93, 94, 95, 96, 97
territorium (Palestina)
Den ledande organisationen på den palestinska sidan är PLO. Under
fredsprocessen har den väpnade kampen förts av framför allt Hamas,
Hizbollah och Islamiska Jihad. Till den israelisk-palestinska konflikten
har jag räknat strider mellan israeliska trupper och palestinska grupperingar i Libanon efter krigets slut där 1991. Till exempel operation
Accountability 1993 och operation Vredens druvor 1996.
36
Israel–Irak 81
regeringspolitik
Israel bombade en irakisk kärnkraftsanläggning, där man hävdade att
Irak höll på att tillverka kärnvapen. (Iraks beskjutning av Israel med
Scud-missiler 1991 har jag räknat till Gulfkriget.)
Israel–Syrien 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94,
95, 96, 97
territorium (Golanhöjderna)
Israel erövrade och ockuperade Golanhöjderna under junikriget 1967,
och annekterade området 1981.
Israel–Libanon 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93,
94, 95, 96, 97
territorium (Säkerhetszonen)
Då Israel 1979 drog sig tillbaka efter invasionen i Libanon 1978 lämnade man en säkerhetszon längs gränsen i SLA-milisens kontroll. 1982
invaderade Israel Libanon igen, och drog sig sedemera tillbaka 1985,
men har hela tiden behållit säkerhetszonen.
Israel–Jordanien 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88
territorium (Västbanken)
Jordanien erövrade och ockuperade Västbanken under det arabisk-israeliska kriget 1948–1949, och annekterade sedemera området. Israel
erövrade och ockuperade Västbanken under junikriget 1967.
Israel–Jordanien 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97
resursfråga (vatten)
1988 avsade sig Jordanien alla territoriella anspråk på Västbanken, och
1994 ingicks ett fredsavtal mellan Israel och Jordanien. Detta har inte
löst motsättningarna om fördelningen av vattentillgångar. Jag har räknat resursfrågan som en del av den territoriella konflikten fram till
1988.
Jordanien
jfr Israel
37
Libanon
krist/musl/pal/drus/FN 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91
regeringsmakt
Inbördeskriget i Libanon började 1975, och blev mycket komplex; ett
stort antal lokala miliser och delar av utländska arméer slogs mot varandra. Efter krigets slut 1991 har jag räknat strider mellan israeliska
trupper och palestinska grupperingar i Libanon till konflikten Israel–
palestinier.
Syrien
Syrien–Musl. brödrask. 80, 81, 82,
regeringsmakt
Det muslimska brödraskapet i Syrien tog upp sin kamp mot den Alawitdominerade Ba’ath-regimen 1976, men led ett stort nederlag i slaget
vid Hama 1982.
Gulfstaterna
Bahrain
Bahrain–Qatar 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93,
94, 95, 96, 97
territorium (Hawar-öarna/Fasht al-Dibal och Az Zubarah)
Bahrain gör anspråk på Hawar-öarna utanför Qatars västkust och på
Az Zubarah, på den nordvästra delen av Qatars fastland.
Förenade Arabemiraten
Förenade Emiraten–Iran 92, 93, 94, 95, 96, 97
territorium (Abu Musa, Tunb al-Kubra och Tunb al-Sughra)
Abu Musa har stått under gemensam kontroll av Iran och kungadömet
Sharjah, ett av de förenade emiraten, sedan 1971. 1992 tog Iranska
trupper över Abu Musa, och Iran gjorde samtidigt anspråk på öarna
Stora och Lilla Tunb i närheten av Abu Musa, nära det strategiskt viktiga Hormuz-sundet.
38
Irak
Irak–Iran 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95,
96, 97
territorium (Shatt al-Arab)
Även om kriget slutade 1988 återstår den ursprungliga tvistefrågan,
nämligen kontrollen över Shatt al-Arab, samt några som tillkommit
genom kriget, t ex rörande krigsfångar.
regering–KDP/PUK 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91,
92, 93, 94, 95, 96, 97
territorium (Kurdistan)
Kurderna utgörs främst av Kurdistan Democratic Party (KDP) och
Patriotic Union of Kurdistan (PUK). Under kriget mellan Iran och Irak
tog båda länderna stöd av kurdiska grupperingar för att bekämpa sin
motståndare, samtidigt som båda bekämpade kurderna i det egna landet. Konfliktnivån gäller den inomstatliga konflikten; när siffror saknats har den klassats som ”dispyt”.
Irak–SAIRI 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96
regeringsmakt
The Supreme Assembly of the Islamic Revolution in Iraq (SAIRI) grundades 1980. När siffror saknats, t␣ ex under åren för Iran-Irak kriget har
konflikten klassats som dispyt (och inte redovisats; jfr den inledande
diskussionen om konfliktintensitet, s 4).
Irak–Kuwait/USA-koalition
80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89,
90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97
territorium (Kuwait)
De irakiska anspråken på Kuwait är gamla, och det bör rimligtvis räknas som samma konflikt hela vägen trots att USA-koalitionen bildades
först efter invasionen 1990. Irak invaderade Kuwait i augusti 1990. I
januari-februari 1991 drevs de irakiska trupperna ut ur Kuwait av den
USA-ledda koalitionen. Även om Irak formellt har erkänt Kuwaits suveränitet är bedömare överens om att Iraks anspråk på Kuwait fortfarande finns kvar.
39
Irak–USA-koalitionen 92, 93, 94, 95, 96, 97
regeringspolitik
Efter kriget har motsättningarna mellan Irak och USA-koalitionen inte
rört Kuwait utan t ex Iraks vilja att samarbeta med vapeninspektörerna
från UNSCOM och Iraks behandling av Kurder och Shi’a-muslimer.
Vid några tillfällen har framför allt USA, men också Storbritannien
och Frankrike, genomfört nya attacker mot vad man uppgett vara irakiska vapenfabriker och -depåer, samt luftförsvars-anläggningar.
Iran
Iran–Mujahideen e-Khalq 80, 81, 82, 91, 92, 93
regeringsmakt
Mujahideen e-Khalq deltog i den iranska revolutionen 1979, men vände
sig snart mot den nya regimen. Det revolutionära gardet drev dem ur
landet, och under resten av Iran-Irak kriget kämpade dem med Irak,
men inga separata siffror finns om dödade just bland Mujahideen, och
de klassas då som dispyter (och redovisas då inte; jfr den inledande
diskussionen om konfliktintensitet, s 4). De återkom under några år i
början av 1990-talet.
regering–KDPI 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93,
94, 95, 96, 97
territorium (Kurdistan)
Kurderna utgörs främst av the Kurdistan Democratic Party of Iran
(KDPI). Under kriget mellan Iran och Irak tog båda länderna stöd av
kurdiska grupperingar för att bekämpa sin motståndare, samtidigt som
båda bekämpade kurderna i det egna landet. Konfliktnivån gäller den
interna konflikten; när siffror saknats har den klassats som ”dispyt”.
Kuwait
jfr Irak
Oman
Oman–(Syd)jemen 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92
territorium (gräns)
Tidigare odefinierad gräns. Avtal om utmärkning av gränsen ingicks
1992 (arbetet färdigt 1995).
40
Qatar
Qatar–Saudiarabien 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92
territorium (gräns)
Sammanstötningar förekom 1992, och efter medling från Kuwait ingicks ett gränsavtal. Arbetet med att utmärka gränsen pågår.
Saudiarabien
Saudiarabien–Jemen 92, 93, 94, 95, 96, 97
territorium (gräns)
Gränsen har aldrig blivit definitivt fastlagd. Taif-avtalet från 1934 har
de facto utgjort grunden för gränsen. Avtalet förnyades 1974 för en
period på 20 år, men 1992 meddelade Jemen att man inte avsåg att
förlänga det igen 1994.
Jemen
Nordjemen–NDF 80, 81, 82,
regeringsmakt
Oppositionen utgjordes av National Democratic Front (NDF), som
opererade från Sydjemen.
Sydjemen 86
regeringsmakt
Ett kort men blodigt inbördeskriget fördes mellan olika fraktioner av
regeringspartiet.
Jemen–fd Sydjemen 94
territorium (Sydjemen)
I mars 1979 kom Yemen Arab Republic (Nordjemen) och People’s
Democratic Republic of Yemen (Sydjemen) överens om att förenas i ett
Jemen. Det tog tio år, men den 22 maj 1990 bildades Republic of Yemen.
1994 ville vissa grupperingar att f d Sydjemen åter skulle bli självständigt.
41
Övriga
ej medräknat i statistiken, då regeringskriteriet ej är uppfyllt.
intra-palestinskt
intra-kurdiskt
42
83, 90
93, 94, 95,
Referenser
Avi-Ran, Reuven. 1991. The Syrian Involvement in Lebanon Since 1975,
Boulder, Colorado: Westview Press.
Axell, Karin (ed). 1993. States in Armed Conflict 1992, Uppsala: Department of Peace and Conflict Research, Uppsala University.
Bin, Alberto, Richard Hill & Archer Jones. 1998. Desert Storm. A Forgotten War, Westport, Connecticut: Praeger.
Cordesman, Anthony H. 1997. Bahrain, Oman, Qatar, and the UAE.
Challenges of Security, Boulder, Colorado: Westview Press.
Cordesman, Anthony H. & Ahmed S. Hashim. 1997. Irak. Sanctions
and Beyond, Boulder, Colorado: Westview Press.
Drysdale, Alasdair & Gerald H. Blake. 1985. The Middle East and North
Africa. A Political Geography, New York: Oxford University Press.
Entelis, John P. (ed.). 1997. Islam, Democracy, and the State in North
Africa, Bloomington and Indianapolis: Indiana University Press.
Fisk, Robert. 1991. Pity the Nation. Lebanon at War, Oxford: Oxford
University Press.
Heldt, Birger (ed). 1993. States in Armed Conflict 1990-91 (2nd ed.),
Uppsala: Department of Peace and Conflict Research, Uppsala University.
Hollis, Rosemary & Nadim Shehadi. 1996. Lebanon on Hold. Implications
for Middle East Peace, London: Royal Institute of International Affairs.
Keesing’s Contemporary Archives, London: Longman.
Lindgren, Karin (ed). 1991. States in Armed Conflict 1989, Uppsala:
Department of Peace and Conflict Research, Uppsala University.
Martin, Leonore G. (ed.). 1998. New Frontiers in Middle East Security,
London: Macmillan.
McDowall, David. 1997. A Modern History of the Kurds (2nd ed.), London: I.B. Tauris & Co Ltd.
Nordlander, Ylva (ed). 1994. States in Armed Conflict 1993, Uppsala:
Department of Peace and Conflict Research, Uppsala University.
43
Riphenburg, Carol J. 1998. Oman. Political Development in a Changing
World, Westport, Connecticut: Praeger.
Sick, Gary G. & Lawrence G. Potter (eds.). 1997. The Persian Gulf at
the Millenium: Essays in Politics, Economy, Security, and Religion, London: Macmillan.
Sollenberg, Margareta (ed). 1995. States in Armed Conflict 1994,
Uppsala: Department of Peace and Conflict Research, Uppsala University.
– (ed). 1996. States in Armed Conflict 1995, Uppsala: Department of
Peace and Conflict Research, Uppsala University.
– (ed). 1997. States in Armed Conflict 1996, Uppsala: Department of
Peace and Conflict Research, Uppsala University.
– (ed). 1998. States in Armed Conflict 1997, Uppsala: Department of
Peace and Conflict Research, Uppsala University.
Van Dam, Nikolaos. 1996. The Struggle for Power in Syria. Politics and
Society under Asad and the Ba’th Party, London: I.B. Tauris Publishers.
Wallensteen, Peter (ed). 1989. States in Armed Conflict 1988, Uppsala:
Department of Peace and Conflict Research, Uppsala University.
Wilson, G. Kenneth & Peter Wallensteen. 1988. Major Armed Conflicts
in 1987, Uppsala: Department of Peace and Conflict Research, Uppsala University.
44
Genom beslut av regeringen (UD98/1416/MENA) år 1998
tillsattes inom Utrikesdepartementet en arbetsgrupp för att
göra en genomlysning av politiska, ekonomiska och sociala
förhållanden i Mellanöstern- och Nordafrika. Framträdande
bland de aspekter som skulle belysas var regionens
säkerhetspolitiska betydelse för Sverige och Europa,
demokratins möjligheter, ekonomiska trender och
handelsmönster samt biståndets roll. Arbetet avslutades hösten
1999 med dels en huvudstudie, dels en skriftserie med fokus
på enskilda frågor av intresse i det större sammanhanget.
Föreliggande skrift ingår som nummer två i denna serie.
Tidigare har utkommit:
l
Delstudie 1
Ingmar Karlsson: Tankar om islam och Europa
Utrikesdepartementet
103 39 Stockholm
Tel: 08 – 405 10 00, Fax: 08 – 723 11 76
http://www.ud.se
Artikelnummer: UD 99.091, ISBN: 91-7496-184-5
Tryck: Norstedts tryckeri AB 1999