Malmös flora - en översiktlig beskrivning
Av Bengt Örneberg
Naturgeografiska förutsättningar, klimat m.m.
Malmös belägenhet långt i söder och vid kusten gör att klimatet är mycket milt i förhållande
till andra delar av Sverige. Den bördiga jorden ger också förutsättningar för ett rikt växtliv.
Detta gör att förutom all naturlig vegetation stora möjligheter finns för främmande arter att slå
sig ner. Rikliga kommunikationer med utlandet medför att fröer och plantdelar kan slå rot
och berika floran med nya medlemmar.
Staden, jordbrukslandskapet och kusten. En översiktlig karaktärisering av olika delar
av Malmö ur botanisk synvinkel.
Malmö ligger till största delen på ett stycke Söderslätt. I öster finns en del av det s.k.
backlandskapet. Den långgrunda stranden mot Öresund med betade ängar har till större delen
försvunnit genom utfyllnader och bebyggelse. Endast söder om Lernacken är kusten
någorlunda oförändrad med undantag av Klagshamnsudden.
Jordbruksmarken hör till landets bästa och odlas så intensivt att inte mycket plats lämnas för
den vilda floran.
Backlandskapet har ännu några refugier men dessa är hårt trängda.
I gengäld har genom utfyllnader nya områden skapats där många växter fått en chans att
föröka sig.
Inne i staden har vissa arter utnyttjat rännstenar, sprickor i asfalten, ödetomter och annat.
Gatkrassing(Lepidium ruderale) och vildkorn(Hordeum murinum) är exempel på sådant som
man knappast kan undgå vid en färd genom stan.
Malmö lider brist på sjöar och vattendrag. Segeå och Risebergabäcken finns visserligen
men är delvis reducerade till diken.
Egentliga sjöar saknas och vegetationen i dammarna är inte av stort intresse.
Parkerna är fina utflyktsmål men den vilda floran har inte mycket plats där. För den som är
intresserad av träd är dock t.ex. Kungsparken mycket givande.
Inventeringar.
Redan från Linnés Skånska Resa 1749 finns uppgifter om floran i Malmö. Linné nämner
rödmalva(Malva sylvestris), blåeld (Echium vulgare), vildkorn (Hordeum murinum),
strandmalört (Seriphidium maritimum) och marviol (Cakile maritima).
På den tiden fanns också honungsblomster (Herminium monorchis), kärrnocka (Tephroseris
palustris) och lökgamander (Teucrium scordium), som nu saknas. Teucrium finns dock så
nära som Bernstorps mosse i Burlöv.
Läkaren Johan Leche har lämnat bidrag till kännedom om Skånes flora så tidigt som 1744.
En lucka finns till 1822 då Malmö besöktes av G. Wahlenberg och L.Laestadius. De såg
bl.a. ängskorn (Hordeum secalinum), strandskräppa (Rumex maritimus), sumpskräppa
(Rumex palustris), småtörel (Euphorbia exigua), pipstäkra (Oenanthe fistulosa), åkersyska
1
(Stachys arvensis), spjutsporre (Kickxia elatine), fältvädd (Scabiosa columbaria) och
flikstånds (Senecio erucifolius).
Elias Fries med Flora Scanica 1835 - 37 nämner knippnejlika (Dianthus armeria), ängssilja
(Silaum silaus), klintsnyltrot (Orobanche elatior) och kritsuga (Ajuga genevensis).
Både Nils Lilja 1838 och 1870 och F.W.C. Areschoug 1866 och 1881 med sina skånefloror
har åtskilliga fynd från Malmötrakten.
Från början av 1900-talet har C. Blom och N. Sylven många meddelanden.
Henning Weimarck ledde en inventering 1938-1972 av Skånes flora, publicerad först 1985
men till stor del gjord i mitten av 1900-talet.
Bland senare inventerare kan nämnas Sven Asker, John Kraft och Helge Rickman.
1990 startades Projekt Skånes flora med ett noggrant genomsökande av hela landskapet,
som har lett till många nya fynd inte minst i Malmöområdet.
De delar av Malmö, som ej färdiginventerats, är små och troligen de minst intressanta,
antingen bebyggda eller triviala jordbruksmarker. Nya fynd kan säkert göras ännu, då alla
trädgårdar, tomter, järnvägsområden m.m. ej kunnat besökas. Förut okända växter kan dyka
upp som invandrare. Så har skett med t.ex. boerstånds (Senecio inaequidens) från Sydafrika
och rysk sötväppling (Melilotus wolgicus).
Den Weimarckska inventeringen gjordes sockenvis och delvis av studenter. Studenterna
inventerade huvudsakligen under sommarloven, varför många vårväxter missades helt, t.ex.
ängsvårlöken, som är vanlig i SV men ej registrerades där.
Tyvärr undantogs 300 arter, som ej noterades eftersom de ansågs vanliga. Bland dessa fanns
sådana växter som kärrsälting(Triglochin palustre), renlosta (Bromus arvensis), lungrot
(Chenopodium bonus-henricus), åkerkulla (Anthemis arvensis) och svinrot (Scorzonera
humilis).
Det nya Skånefloraprojektet arbetar med ett rutsystem, där alla växtplatser anges med 100
m noggrannhet. De gamla krokiga sockengränserna har varit svåra att översätta till det nya
systemet men många nyttiga jämförelser kan dock redan göras och förhoppningsvis ännu mer,
när den nya inventeringen blir färdig.
Bunkeflo strandängar.
Strandängarna och marsklandet söder om Lernacken och fästet för Öresundsbron hör till
Malmös finaste exkursionsområden, ofta och sedan länge besökta av botanister och
naturälskare.
En inventering av ängarna gjordes av Helge Rickman 1979 och ännu en 1982 av Mikael
Wigforss.
John Krafts "Falsterboflora" omfattar kusten från Lernacken söderut och behandlar bl.a.
Bunkeflo strandängar.
Bland de mest kända växterna finns dansk iris (Iris spuria), som är talrik och brukar blomma
fint vid midsommar trots okunniga (?) personers försök att ta den vackra, fridlysta växten med
hem.
En viss igenväxning med kvickrot (Elytrigia repens) hotar, men fortfarande ses en fin
strandängsflora med glasört (Salicornia europaea), saltört (Suaeda maritima), strandkrypa
(Glaux maritima), gulkämpar (Plantago maritima), havssälting (Triglochin maritimum),
gåsört (Argentina/f.d. Potentilla/ anserina), salttåg (Juncus gerardii), strandrödtoppa
(Odontites litoralis), segstarr (Carex extensa), strandkvanne (Angelica archangelica ssp
litoralis), rödsvingel (Festuca rubra), rörsvingel (Festuca arundinacea), havssäv
(Schoenoplectus maritimus) och strandaster (Tripolium vulgare).
2
Den höga och förut mycket sällsynta men nu under spridning varande strandmolken
(Sonchus palustris) har också tagit sig hit.
Däremot kan vi inte längre hitta sumpgentiana (Gentianella uliginosa), som fanns rikligt till
slutet av 1970-talet. Det är också länge sedan (mer än 50 år) kritsugan (Ajuga genevensis)
försvann från området. Den finns dock fortfarande odlad i några trädgårdar i Limhamn.
Dikesskräppa (Rumex conglomeratus) kan ses vid dikena bl.a. söder om Bunkeflo vid
Strandhem. Där finns också bl.a. ormax (Parapholis strigosa), strandnål (Bupleurum
tenuissimum) och saltmålla (Atriplex pedunculata).
Klagshamnshalvön.
Bland det finaste vi har i Malmötrakten är Klagshamnshalvön med angränsande
strandängar. Över 560 kärlväxter har setts i området vid de omfattande inventeringar vi gjorde
i samband med John Krafts "Falsterbohalvöns flora". Sedan dess har ytterligare några arter
upptäckts såsom luddvicker (Vicia villosa ssp villosa) och gulvicker (Vicia lutea).
Längst ut i nordväst vid stranden väster om badplatsen växer strandkål (Crambe maritima)
och innanför finns den giftiga odörten (Conium maculatum).
I många år fanns vid hamnen nedanför fiskehoddorna kålsenap (Erucastrum gallicum), men
den kvävdes av påkastad flintsten och har inte setts de senaste åren. Egendomligt nog har den
funnit en fristad på den nya, närbelägna ön Pepparholm i Öresund.
Kvar i Klagshamns hamn finns sträv ambrosia (Ambrosia psilostachya) vid nordöstra hörnet
ungefär oförändrat.
Öster om hoddorna i klippt gräs växer rosettjungfrulin (Polygala amarella) och östkustarv
(Cerastium subtetrandrum).
Vidare österut finns en alvarliknande mark med småväxta ängsnycklar (Dactylorhiza
incarnata) och ännu mindre småtörel (Euphorbia exigua).
Sydväst om den gamla fabriken, där ridklubben nu håller till, är ett sandigt område med bl.a.
hedblomster (Helichrysum arenarium). Det sanka partiet ner mot lertagsdammen har en fin
flora med t.ex. strandtåg (Juncus maritimus), som vi fann 1984 efter att ha sökt den överallt
från Ljunghusen och norrut. Både den och den vackra kärrknipproten (Epipactis palustris) har
ökat sedan 1984, där de växer bland vass (Phragmites australis) och segstarr (Carex extensa)
men det sanka området är ömtåligt och måste få slippa onödigt tramp av framförallt hästar.
Norr om fabriken och vägen finns en fuktmark med många fina växter, som ofta förevisas
vid exkursioner, främst ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata) men också vippstarr (Carex
paniculata), blankstarr (Carex otrubae) och hybriden mellan dessa, krissla (Inula salicina),
darrgräs (Briza media) och jättestarr (Carex riparia).
Blomvass (Butomus umbellatus), som jag såg 1984 inklämd bland andra växter i ett
igenväxande dike, tycks ha försvunnit.
Litet längre åt nordost brukar man se tvåblad (Listera ovata), borstsenap (Sisymbrium
loeselii), ryssgubbe (Bunias orientalis) och den sällsynta luddstarren (Carex tomentosa).
Luddstarren verkar ha det svårt bland hagtorn och människor. För några år sedan blev jag
glatt överraskad, när jag hittade luddstarr på en ny plats, nämligen Limhamns skjutbana.
Cirka 50 meter öster om tavla 18 i och vid dike i gräsmarken fanns luddstarren spridd och
finns fortfarande kvar.
Strandängarna norr om cykelvägen innehåller ännu en intressant flora med strandrödtoppa
(Odontites litoralis), saltmålla (Atriplex pedunculata), ormax (Parapholis strigosa) och
strandnål (Bupleurum tenuissimum) medan sumpgentianan (Gentianella uliginosa) är mera
osäker.
3
Inne bland hagtorn och Salix-arter öster om fabriken finns skogsknipprot (Epipactis
helleborine) och vid stranden söder om växer dansk iris (Iris spuria) och strandskräppa
(Rumex maritimus).
1999 såg jag en enda blomma av praktnejlika (Dianthus superbus) norr om vägen vid den
lilla dammen, där också ängsskära (Serratula tinctoria) växer. I år ,2000, har björkarna kvävt
den och likadant är det söder om vägen i den lilla glänta, där praktnejlika (Dianthus
superbus), borstnejlika (Dianthus barbatus) och hybriden mellan dem, klintsnyltrot
(Orobanche elatior) och järnört (Verbena officinalis) kunnat beskådas. Allt verkar borta.
Igenväxning trolig orsak, som hotar stora delar av halvön.
Vid stigen åt nordost från fabriken finns ett bestånd av backvicker (Vicia cassubica).
Strax söder om stora kalkbrottet finns en igenväxande gräsmark, där hästarna för en gångs
skull gör nytta för växtligheten. På upptrampade stigar finns nämligen den sällsynta
spjutsporren (Kickxia elatine).
Norr om kalkbrottet finns en hylla i den branta sluttningen där finnoxel (Sorbus hybrida)
växer. Där finns dessutom stora bestånd av kryddtimjan (Thymus vulgaris). Rosenvial
(Lathyrus latifolius ssp latifolius) blommar vackert mellan träden och för ett par år sedan fann
jag också gulvicker (Vicia lutea) där.
På strandängarna söder om halvön och i diken kan man möta dikesskräppa (Rumex
conglomeratus), som har blivit ovanligare.
Klagshamnsudden med omnejd innehåller så många sällsynta och intressanta växter att den
är värd att bevara som fint naturområde. Den bör inte asfalteras eller utsättas för alltför hårt
slitage men inte heller tillåtas växa igen så att sällsynta och konkurrenssvaga växter dör ut.
Dynan.
Ön Dynan, 1,5 km söder om Klagshamns udde och cirka 700 meter västerut från stranden
vid Sjötorp är den nordligaste i en serie öar från Hammars näs till Klagshamn. Dynan är 250 x
100 meter, ganska låg men med en högre sandvall på västsidan.
Dynan har inventerats ett flertal gånger sedan 1930-talet, men någon noggrann inventering
tycks inte ha gjorts sedan John Krafts och mitt besök där 30/8 1984.
Den 13/7 1999 gjorde jag i sällskap med Sven-Eric Johansson en ny genomsökning av ön.
Vissa delar, speciellt i öster och norr är täckta av vass. Större delen har relativt högväxt
vegetation med mållor, kvickrot (Elytrigia repens), åkertistel (Cirsium arvense) och
kråkvicker (Vicia cracca). Några kraftiga bestånd av vresros (Rosa rugosa) finns i den norra
delen. Rödtoppa (Odontites vulgaris) och strandmalört (Seriphidium maritimum) är rikliga.
Ett stort låglänt område i mitten av ön är nästan kalt, ibland vattenfyllt, och omges av saltört
(Suaeda maritima), glasört (Salicornia europaea), saltnarv (Spergularia marina) och havsnarv
(Spergularia media). Revigt saltgräs finns både här och vid den låga östra stranden, där inte
vassen härskar.
Vi fann cirka 80 arter (varav 11 nya) vilket är det högsta hittills trots igenväxning med bl.a.
vass, kvickrot och vresros.
Alla tidigare inventerare: Nils Dahlbeck 1938 (28 arter), Otto Gertz 2 gånger 1946 (76
arter), Jan Ericsson 1965-66 (75 arter) och John Kraft 1984 (51 arter) har rapporterat
havssälting (Triglochin maritimum). Denna kunde vi inte finna. Däremot fann jag till min
stora överraskning kärrsälting (Triglochin palustris) bland saltört och glasört.
Strandnål (Bupleurum tenuissimum) var endast sedd av Ericsson men återfanns nu.
För kontroll vadade jag åter ut till Dynan 10/9 1999. Ingen havssälting stod att finna.
Däremot hade strandnålen hunnit långt. Nästan alla exemplar hade frukter, endast någon
4
enstaka blommade fortfarande. Flikmållorna (Atriplex hastata) var kraftiga och intensivt
rödfärgade liksom saltörten.
Gertz skriver att ön ej betas, men av artlistan framgår att vegetationen måste ha sett ut på ett
annat sätt än nu. Både Gertz och Dahlbeck nämner marrisp (Limonium vulgare) och ormax
(Parapholis strigosa), något som verkar otänkbart i dag. Dahlbeck säger inte något om bete,
men vid hans besök kan det inte ha gått lång tid sedan betet upphörde. Arter, som vi inte
kunde finna, var t.ex. glesstarr (Carex distans), segstarr (Carex extensa) och ekorrkorn
(Hordeum jubatum). En Iris-art sågs 1946 av Gertz. Vilken? Han har också rapporterat Iris sp
från Måkläppen. Man undrar med John Kraft vem som såg dansk iris (Iris spuria) först i
Sverige...
Risk finns att vass och vresros breder ut sig över Dynan alltmer. Gässens bete räcker inte
och man skulle önska besök av de kor, som John Kraft fotograferade vid Näsholmarna 1985.
Jordbrukslandskapet.
Den åkermark , som finns i Malmö, är oftast så "välskött" att det inte finns mycket plats
för vilda växter. Många gamla åkerogräs är i dag utrotade eller sällsynta. Vissa missar i
besprutningen ger kornvallmo (Papaver rhoeas) och blåklint (Centaurea cyanus) chans att lysa
upp fälten. Kryper man närmare ser man ofta trädgårdsveronika (Veronica persica) och
murgrönsveronika (Veronica hederifolia). Baldersbrå (Tripleurospermum perforatum) och
vildpalsternacka (Pastinaca sativa var sylvestris) är också vanliga.
Vid Bunkeflo kyrka kantas en hästhage av vit kattost (Malva pusilla) och i Naffentorp växer
fodervallört (Symphytum asperum) vid ett dike, båda ganska ovanliga.
Vid inventering av området för Öresundsbrons landanslutning fann jag i Lockarp ålandsrot
(Inula helenium), hjärtstilla (Leonurus cardiaca) och väggört (Parietaria officinalis).
Växtplatsen var nära gamla Ohlssons Enke och hur dessa ovanliga arter kommit dit vet man
inte. Alla försvann tyvärr när järnvägen breddades nyligen trots att jag hade berättat om
fyndplatsen.
Backlandskapet.
En liten del av det skånska backlandskapet når in i Malmö kommun.
Några intressanta botaniska lokaler finns såsom Borrebacke öster om Klagshamn. Här växer
så sällsynta arter som klintsnyltrot (Orobanche elatior), spjutsporre (Kickxia elatine),
småtörel (Euphorbia exigua), ljungsnärja (Cuscuta epithymum var. epithymum) och
sammetsbockroten, svart bockrot (Pimpinella saxigraga ssp Nitra), som bara finns i ett
begränsat område söder om Malmö. Borrebacke är nog inte känd av så många men är ett fint
exkursionsmål, lättillgängligt och innehållsrikt i förhållande till storleken.
Ett av våra allra bästa utflyktsmål "Lilla smörstack" vid Arrige har tyvärr mist några av
sina rariteter. Orkidéerna krutbrännare (Orchis ustulata) och grönkulla (Coeloglossum viride)
försvann på obekant sätt 1978, troligen uppgrävda. För grönkullans del var det Skånes sista
lokal och även krutbrännare är en sällsynthet i Skåne. Dessutom var de inte av samma typ,
som man ser i de delar av Sverige, där de är vanliga.
Krutbrännaren blommade senare än på Öland och hade en högre stängel med mindre och
mera pyramidal (Salepsrotliknande) blomställning.
Grönkullan var mer bladig och gulgrön än de ofta rödanlupna och mera småbladiga man ser
i fjällen eller på Öland.
5
På "Lilla smörstack" finns dock backklöver (Trifolium montanum) och solvända
(Helianthemum nummularium) fortfarande.
Tvärs över samma betesmark mot väster är en vacker backsippesluttning (Anemone
pulsatilla), där det i år också växte jättesporre (Linaria genistifolia).
Längst ner mot vägen fann jag för en del år sedan knölgröe (Poa bulbosa), som är ovanlig i
västra Skåne.
I östra delen av Malmö vid Segeå på gränsen mot Svedala kommun finns en betad dalgång
med rik vegetation, både torräng och rikkärr.
Orkidéer som ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata) och majnycklar (Dactylorhiza majalis)
tillsammans med rikkärrsarter som näbbstarr (Carex lepidocarpa ssp lepidocarpa),
småvänderot(Valeriana dioica), slåtterblomma (Parnassia palustris) och tätört (Pinguicula
vulgaris) i den fuktiga delen ersätts på de torra sluttningarna av slåttergubbe (Arnica
montana), brudbröd (Filipendula vulgaris), mandelblomma (Saxifraga granulata), darrgräs
(Briza media) och många andra. En liten pärla, som ligger undanskymd men dock inom nära
räckhåll för en stor stads befolkning.
Staden och parkerna.
Malmös parker är välskötta och utrymmet för vilda växter är begränsat.
I Pildammsparken finns sedan många år skogsknipprot (Epipactis helleborine) och
Slottsparken har vildtulpan (Tulipa sylvestris). Andra vilda växter är ofta s.k. ogräs såsom
veronikor, maskrosor, tusensköna och liknande.
Bulltoftaparken är mest gräsmattor och buskage men hyser bl.a. bitterfibbla (Picris
hieracioides), som är ovanlig i Malmötrakten. Dessutom finns några vattenväxter i
Risebergabäcken och i en damm, t.ex. svärdslilja (Iris pseudacorus), storigelknopp
(Sparganium erectum), sumpskräppa (Rumex palustris) och dikesskräppa (Rumex
conglomeratus). Parken är annars mer intressant för motionärer än botanister.
En dam ringde och sade att i hennes koloni vid Hammars park växte skorem (Corrigiola
litoralis). Jag tvivlade och trodde mest på trampört men cyklade dit och fann visserligen ingen
skorem men portlak (Portulaca oleracea ssp oleracea), som var ny för mig i Malmöområdet.
Husie mosse har delvis förvandlats till sjö och där har man planterat en del växter. Bland
den ursprungliga vegetationen finns ett bestånd av ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata) och
några få exemplar av majnycklar (Dactylorhiza majalis).
Vid Risebergabäcken vid den nya sjöns norra ände finns fortfarande den, som man trodde
redan på 1950-talet försvunna, kärrjohannesörten (Hypericum tetrapterum).
Litet längre åt sydväst vid en liten damm upptäckte jag häromåret kotula (Cotula
coronopifolia), som jag kände igen från Tyborön i Jylland. Den var helt ny och oväntad. Hur
den kommit dit vet vi inte. Den finns kvar men är hårt trängd av andra kraftigare växter.
Vanliga ogräs i stadsbebyggelsen är vildkorn (Hordeum murinum) och gatkrassing
(Lepidium ruderale) , som man ofta ser i rännstenarna. I rabatter och gräsmattor finns
veronikor som trädgårdsveronika (Veronica persica), murgrönsveronika (Veronica
hederifolia ssp hederifolia), skuggveronika (Veronica hederifolia ssp lucorum) och
fältveronika (Veronica arvensis). På senare tid har också den lilla vackert blommande
trådveronikan (Veronica filiformis) börjat sprida sig och den är mycket svårutrotad för dem
som inte tål blommor i gräsmattan.
Längs järnvägen vid Ribersborg, på Spillepeng, i Slottsparken och många andra platser
växer taggkörvel (Anthriscus caucalis) , som är ovanlig utanför sydvästra Skåne.
Vallarna vid Malmö museum brukar hysa stora, eleganta ulltistlar (Onopordum acanthium).
6
Vintergäck (Eranthis hyemalis), snödroppar (Galanthus-arter) och en del andra tidiga
trädgårdsväxter finns lite här och var men även ängsvårlök (Gagea pratensis) kan ses både vid
Norra Vallgatan, Limhamnsvägen, Bågskyttebanan och i Slottsparken.
Kanalkanterna och museivallarna lyses ofta upp av rödmalva (Malva sylvestris).
Strandkanten vid Scaniaparken och Sibbarp har vackra bestånd av strandmalört
(Seriphidium maritimum) och den pepparrotssmakande bitterkrassingen (Lepidium
latifolium) har blivit vanligare.
När man rör i Malmöjorden dyker ofta mållor upp bl.a. den ovanliga fikonmållan
(Chenopodium ficifolium). På Linnégatan - Erikslustvägen byttes jorden ut för de vackra
rosorna, som brukar stå mellan körbanorna. Innan de nya rosorna kom på plats kunde man
uppleva 8 olika mållor i den nya jorden, bl.a. lönnmålla (Chenopodium hybridum), fikonmålla
och fiskmålla (Chenopodium polyspermum).
I en rabatt på Kungsgatan kunde man 1999 se mållamarant (Amaranthus blitum).
Hamnar och andra ruderatområden.
Ruderatmarker kan ofta bjuda på oväntade fynd och Malmö är inget undantag.
Lernacken, som nu utgör Öresundsbrons svenska landfäste, förvånade oss 1981, då vi för
första gången på svenska fastlandet upptäckte kalkkrassing (Sisymbrium supinum), som
annars hör hemma på Öland och Gotland. Samarbete med Storugns kalkbrott på norra
Gotland kan tänkas ha fört kalkmassor med frön av kalkkrassing till Skåne.
Kalkkrassing finns numera också i Limhamns kalkbrott. Andra växter av intresse där är
spåtistel (Carlina vulgaris), sötvedel (Astragalus glycyphyllos), puktörne (Ononis repens),
ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata), färgreseda (Reseda luteola), ludd-dunört (Epilobium
parviflorum), knutnarv (Sagina nodosa), smultronklöver (Trifolium fragiferum), kustarun
(Centaurium littorale), liten ärtstarr (Carex viridula var. pulchella) och ett antal Salix-arter.
På Lernacken växer också skärblad (Falcaria vulgaris), numera skyddad av ett litet staket,
medan de blåsärtbuskar (Colutea arborescens), som fanns där, försvann när man rörde om i
giftdeponierna.
Ön i Limhamn är numera nästan fullbebyggd. Fortfarande kan man se östkustarv (Cerastium
subtetrandrum) och sandsenap (Diplotaxis tenuifolia) men Malmös enda fältnarv (Sagina
ciliata) har strukit med. Dess nära släkting hårnarv (Sagina micropetala), som ett tag troddes
försvunnen från Sverige, har jag emellertid minst ett dussin fynd av i Malmö de senaste åren.
I Scaniaparken utanför Bo01 dök klotullört (Filago vulgaris) upp 1999 och var ännu talrikare,
flera hundra exemplar, i år 2000. Arten har sitt latinska namn till trots endast ett fåtal
växtplatser i Sverige. Den fanns för några år sedan på järnvägsområdet vid Malmö C men
tålde inte SJ:s behandling. Några exemplar av klotullörten har i år hittats i Fosie vid en
gammal järnvägsbank.
Vid Bassängkajen mellan Kockums och Malmö museum fann jag 1999 en växt, som jag
aldrig sett i Skåne: nicktistel (Carduus nutans). Ett vackert exemplar, besett av flera botanister
men nu bortstädat från rännstenen, som var växtplatsen.
I hamnområdet har många nya upptäckter gjorts. Det mest remarkabla är åkerros (Rosa
agrestis) i Oljehamnen 1995, andra fyndet i Sverige. Flera buskar finns och genom
tillmötesgående från Statoil har den största skyddats av ett staket.
Andra nyheter i närheten är sandklint (Centaurea stoebe), kvarnvicker (Vicia villosa ssp
varia), gråmalva (Lavatera thuringiaca), läkekungsljus (Verbascum phlomoides), både
vårtsärv (Ceratophyllum submersum) och hornsärv (Ceratophyllum demersum).
Strandbräsma (Cardamine parviflora) fanns på en jordhög vid Swede Chrome men var borta
nästa år.
7
Vanliga i området och ibland dominerande är färgreseda (Reseda luteola) och ekorrkorn
(Hordeum jubatum).
På refugen vid Frihamnsinfarten har några år setts sandkämpar (Plantago arenaria).
Malmö Centralstation var hem för kärleksgräs (Eragrostis minor) men den täcktes med
asfalt. Den finns dock numera både på Östergatan och Nobelvägen.
SJ och Banverket har varit de minst positiva till mina botaniska inventeringar, varför en del
arter kan ha undgått uppmärksamhet trots "tjuvtittande". Nästan alla andra både
privatpersoner och myndigheter, inte minst hamnkaptenen, har varit mycket hjälpsamma.
Sjölundatrakten är spännande. Bl.a. har hittats åkersyska (Stachys arvensis), ogräsdurra
(Sorghum halepense) och flera Amaranthus-arter. Vid Segeå växer aklejruta (Thalictrum
aquilegiifolium) och blomvass (Butomus umbellatus).
Söder om ån växer lusfrö (Corispermum pallasii) vissa år rikligt, ibland hårt kaninbetat.
Strax i närheten växte för ett par år sedan luddvial (Lathyrus hirsutus). När en botanist från
Stockholm letade efter den fick han syn på en konstig vit sötväppling, som han kände igen
från Nacka: rysk sötväppling (Melilotus wolgicus). När vi sett den och lärt känna den nya
arten hittades den i Toftanäs av Sven-Eric Johansson, som inventerar den rutan. Den ryska
sötväpplingen fanns rikligt också i år 2000. Intill den fanns 1999 massor av strimklöver
(Trifolium striatum) och några tuvor råttsvingel (Vulpia myuros).
På en fuktäng på andra sidan Toftanäsvägen blommar det vackert av stallört (Ononis
spinosa ssp arvensis) och flockarun (Centaurium erythraea var erythraea), troligen insådda.
Pipstäkra (Oenanthe fistulosa), som sågs 1822 av Wahlenberg och Laestadius, återfann jag för
cirka 20 år sedan på strandängarna vid ringvallen längst söderut i Malmö kommun. Den är
inte sedd på senare år trots efterforskning. Troligen är den alltför omtyckt av de kor, som
betar där.
Mellan Vaktgatan och Lagunens småbåtshamn i Limhamn har man tippat jord och
trädgårdsavfall. Åtskilliga udda växter har visat sig där t.ex. hampa (Cannabis sativa),
bolmört (Hyoscyamus niger), romersk riddarsporre (Consolida ajacis), ballongblomma
(Nicandra physalodes), spikklubba (Datura stramonium), bägarnattskatta (Solanum
physalifolium var nitidibaccatum), ricin (Ricinuc communis), hirs (Panicum miliaceum), grå
kavelhirs (Setaria pumila), diverse mållor och mycket annat.
Käglingeområdet.
Strax väster om Käglinge by ligger ett område, som troligen är det som Linné kallade
"Högste backar". Det har sedan dess varit föremål för grustäkt i flera omgångar och grusåsen
har delvis blivit en ränna t.o.m. under grundvattennivån.
Denna s.k. Käglinge ränna ingår i Käglinge rekreationsområde. Här finns en rik vegetation
med orkidéer som tvåblad Listera 0vata), ängsnycklar ( Dactylorhiza incarnata), majnycklar
(Dactylorhiza majalis) och den vackra kärrknipproten ( Epipactis palustris). Tyvärr sker
alltför snabbt igenväxning och den ovanliga smalfräken (Equisetum variegatum) har inte
kunnat upptäckas de senaste åren.
På sluttningarna väster om rännan finns ett fint bestånd av gråmalva (Lavatera thuringiaca),
som är ovanlig och har endast en växtplats till i Malmö, vid Hemsögatan i norra hamnen på en
båtuppläggningsplats.
8
En stor del av rekreationsområdet har en trivial flora av gräs och buskar, men några fläckar
finns med lite roligare arter såsom flentimotej (Phleum phleoides), brudbröd (Filipendula
vulgaris), fältvädd (Scabiosa columbaria) och mandelblomma (Saxifraga granulata).
Vid en damm gömmer sig den giftiga belladonna (Atropa belladonna) och i gräsmarken har
den lilla ormbunken låsbräken (Botrychium lunaria) hittats.
Trots igenväxning kan trevliga exkursioner fortfarande äga rum men ännu bättre blir det om
någon röjning bl.a. i rännan sker och vissa gräs som knylhavre hålles efter.
Utvecklingstendenser.
Den vilda floran i en stor stad är stadd i ständig förändring. Fina grönområden bebygges
eller asfalteras. Å andra sidan uppstår nya ruderatmarker med möjligheter för främmande
arter att komma in och etablera sig.
Vägbyggen, järnvägsområden och framförallt stora delar av hamnen bjuder ideligen på nytt.
Våra parker ändras i takt med att träden växer. Min barndoms buskage med näktergalsång
runt "Tallriken" i Pildammsparken är nu bokskog.
Efterhand som staden växer omvandlas jordbruksmark till vägar, gårdsplaner etc. men också
till parker och grönområden, som i bästa fall blir bättre än den hårt utnyttjade åkermarken.
Synpunkter på skyddsbehov för hotade växtplatser.
Det är viktigt att man tar hänsyn till värdefulla och hotade marker vid anläggande av vägar
och ny bebyggelse. Å andra sidan kan man inte begära, att hårnarv (Sagina micropetala) på en
liten grusfläck skall hindra all aktivitet. Man måste nog ibland acceptera att utvecklingen har
sin gång.
Våra finaste naturområden kan vi dock inte släppa, och då menar jag framförallt kusten
söder om Lernacken, strandängarna och Klagshamnsudden. Dessa är så speciella att här kan
man inte kompromissa.
Klagshamnsudden bör hindras från att växa igen, och det alltför stora antalet hästar är ett
problem. Finns det ingen annan plats för dem?
De få fuktmarker, som finns kvar, som Segeådalen vid Toarp, Husie mosse norr om den
nyanlagda sjön bör man också försöka rädda.
Borrebacke och betesmarken öster om Björka gård med bl.a. "Lilla smörstack" samt
Käglinge ränna med omgivning är också sådana klenoder, som inte får förstöras.
Det är bättre att man håller hårt om det värdefullaste och inte ropar "vargen kommer" varje
gång ett hus skall byggas.
Önskvärt vore att naturkunniga och naturälskande personer kontaktades vid planläggning av
nya projekt, helst representanter för både ornitologer, entomologer, herpetologer och
botanister.
9
Malmös flora - en översiktlig beskrivning.
Referenser:
Areschough,F.W.C. 1881 Skånes flora Andra uppl. Lund.
Asker,S. Flora och vegetation i Malmö. Något om Malmötraktens botaniska utforskande.
Botaniska Notiser 112 1959 s 257-284.
Dahlbeck,N. 1945 Strandwiesen am sudöstlichen Öresund.
Acta Phytogeogr. Suec. 18.
(Ericsson, J. 1965-66 Rapporter till Skåneflora - arkivet).
Gertz,O. 1947 Floran på Öresundsholmen Dynan i närheten av Klagshamn
Botaniska Notiser 1947: 94-98.
Karlsson, T. 1997
Svenska kärlväxter.
Svensk Botanisk Tidskrift Volym 91 Häfte 5.
Kraft, J. 1982 Floran i Käglinge f.d. grustag.
Lunds botaniska förenings medlemsblad s 15-32.
Kraft, J. 1984 . Floran inom Bulltofta rekreationsområde i Malmö kommun.
Resultat av en botanisk inventering 1983-84.
L.B.F.s medlemsblad 1984 s 31-45.
Kraft, J. 1987
Falsterbohalvöns flora. Växterna vid kusten mellan Malmö och Trelleborg.
Lilja, N. 1870 Skånes flora. Andra uppl.
Linné, C. 1751
Skånska resa 1749.
Rickman, H. 1979 Inventering av Bunkeflo strandängar sommaren 1979. Stencil.
Weimarck, H. & Weimarck, G. 1985
Atlas över Skånes flora
Wigforss, M. & Johansson, J.T. 1982 Kalkkrassing vid Lernacken i Skåne.
Svensk Bot. Tidskr. Volym 76 s 46.
Wigforss, M. 1982 Floran på Bunkeflo strandängar. Stencil.
10
