Lind – Tilia cordata
Familjen Lindväxter
Linden känns igen på sina hjärtformade, sågkantade blad och sina ståndarrika, benvita-gula blommor
med ett ljusgrönt, vinglikt så kallat förblad vakande över blomknippet. Linden dröjer dock ända till juli
innan den går i blom, men väl vid denna tidpunkt bjuds det rikligt med nektar, vilket snabbt
uppmärksammas av bin. Lindbladen är också ofta kletiga av honungsdagg, en sockerhaltig vätska som
utsöndras av bladlöss, som också denna insamlas av bina. Lindhonung är därför ett rotat begrepp hos
biodlare. På håll kan man känna igen stora lindar vintertid genom att långa grenar vinklar av uppåt i de
yttre delarna.
Blommorna kan användas torkade som te och beskrivs ge lugnande, hostningsfrämjande och
svettdrivande effekter. De har använts vid bland annat förkylningssjukdomar och hosta, men även som
magstärkande kur och vid sjukdomar i urinvägarna. De inre delarna av barken (basten) består av mycket
slitstarka fibrer och har därför använts vid reptillverkning, men också vid flätning av mattor och korgar
eller för att binda blombuketter. En gammal, storvuxen lind inspirerade en gång Carl Linnaeus (sedermera
von Linné) fader Nils Ingemansson att byta namn till Linnaeus, en latinsk omskrivning av ordet lind.
Lindens torkade blad och grenar var viktiga som vinterfoder. På gamla lindar kan man ofta se spår av
lövtäkt. Det syns att grenarna kapats av och kapställena sitter ofta nära stammen.
Lästips
Här hittar du lind
Den nya nordiska floran – s. 389
Hallands flora – s. 430
Smålands flora – s. 519-520
Flora Femsionensis – s. 27
Läkeväxter - s. 48
Nyttiga växter för människor och bin - s. 97
Örtmedicin och växtmagi - s. 245
Människan och floran - s. 109
Nyttans växter – s. 273
Lind finns vid Femsjö skola och vid gårdar
men sällan ute i skogen. I Bökeberg finns en
riktigt gammal lind som under lång tid hamlats,
6310940 N, 1352318 Ö. Den blåste omkull vid
stormen Gudrun men har rests upp igen.
Åtminstone stubbskotten av samma individ
lever vidare.
