SVOIF:s studiecirkel 1993 – 94 – 95
Färjetrafiken vid Skäggenäs.
På 1860-talet avskaffades de kungliga privilegierna för färjetrafik och konkurrensen blev fri.
Nu bildas flera rederier med i huvudsak ångfartyg, som trafikerar en rad olika hamnar mellan
fastlandet och Öland. Kalmar får direktförbindelse med ett flertal öländska hamnar, från
Degerhamn i söder till Borgholm i norr. Bland dess hamnar finns Stora Rör, Ekerum och
Röhälla. Från Oskarshamn, Mönsterås och Pataholm öppnades förbindelser till
Alvedsjöbodar, Borgholm och Stora Rör.
Revsuddens färjplats var inte längre så aktuell, men fortfarande fanns posttrafiken över
Revsudden, nu fyra gånger i veckan
1884 sätter Kungliga Postverket in den första postångaren från Kalmar till ölandshamnar och
posthemmanet Ref nr 1 dras in.
Nu finns inget egentligt underlag för färjtrafik längre mellan Skäggenäs och Öland, men en
viss trafik upprätthålls för kreaturstransporter och gods. Det var lokala båtägare som
ombesörjde trafiken, men de fann snart en lönsammare sysselsättning vid
trävaruutskeppningen på Drag, där de kunde få arbete med sina båtar vid lotsning och lastning
av de skutor, som kom till Södra Dragsviken för att lasta virke. (Mera om trävaruhandeln på
Drag kommer längre fram i denna historik)
Det är svårt att veta exakt när den reguljära färjtrafiken upphörde med roddarfärjor eller
seglande färjor, men i slutet av 1800-talet kunde dock gästgivarna Wickstrand, Engström och
Norin ordna färjetransport mot ersättning, även om det tydligen var sporadiskt och vid
sekelskiftet finns inga färjor kvar.
1900-talet inleddes med att Kalmarsundsbolaget skaffade sig i det närmaste monopol på all
trafik, såväl av personer som gods, i Kalmarsund. Revsudden angjordes bara vid speciell
anmaning och bryggorna var i dåligt skick
Fram till mitten av 1900-talet fanns nu inga förbindelser Revsudden – Stora Rör utöver de
fiskarna på båda sidor upprätthöll i sitt Fiskförsäljningsbolag.
Nu hade emellertid mycket börjat hända. Efter kriget blev personbilen alltmer var mans
egendom, alltfler fick längre semester och Öland fick blickarna på sig som ”semesterparadis”.
Intresset för fler förbindelser mellan fastlandet och Öland än de mellan Kalmar och
Färjestaden och i viss mån mellan Mönsterås och Borgholm, ökade i början av 1950-talet.
I maj 1956 deltog Kalmarsundsbolagets ägare, ryttmästare Birger Jeansson, vid ett möte i
Stora Rör, för att diskutera en bättre hamnanläggning och en eventuell linje Stora Rör –
Revsudden. Intresset var stort, i synnerhet på ölandssidan, och man beslutade att söka pengar
för att bygga ut hamnen.
Sommaren 1856 ryktades det att en ny intressent fanns att öppna färjtrafik på linjen
Revsudden – Stora Rör, i huvudsak med bilfärjor. Det var kapten Hjalmar Hagman,
Degerhamn, som ville öppna linjen med sin båt Ölandssund, vilken tidigare gått på linjen
Mönsterås – Borgholm sommartid.
Vintern 1956 – 1957 byggdes Ölandssund (Jehander nr 5) om till bilfärja i Degerhamn,
färjlägena i Stora Rör och på Revsudden förbättrades och byggdes till och den 17 maj 1957
öppnades linjen. Första bilen ombord var en ny PV 444, ägd och körd av Gustav Eriksson,
Sörby.
Premiäråret fraktades 7000 bilar och 20 000 personer fram och åter i åtta dubbelturer per dag.
Den nya färjlinjen Revsudden – Stora rör går mycket bra och ytterligare en ombyggd båt sätts
in till säsongen 1958. Rederiet heter nu Rederi AB Ölandssund och ägs av Hjalmar Hagman
ned sönerna Birger och Börje.
Rederiet beställer ytterligare nya färjor hos ÅSI i Åmål, direkt byggda för sitt ändamål och
även innehållande salong med servering. Ölandssund III gör sin första tur den 14 maj 1960
och Ölandssund IV gör premiärturen den 15 december 1962.
Dessa färjor tog 25 personbilar per tur och 110 personer.
Efterhand hyrde rederiet in färjor vid toppbelastningar. En vägverksfärja, omdöpt till
Ölandssund V, gick som extrafärja i fyra år från 1965.
Ölandssund VI sattes i trafik den 15 juli 1969 och den tog 50 bilar.
Nu 1969 – 70 projekterades Ölandsbron för fullt och de flesta anar nog vad som kommer att
hända den dagen bron står klar. Såväl Kalmarsundsbolaget som Rederi AB Ölandssund
behåller dock full kapacitet. Det senare utökar till och med sin flotta genom att hyra in några
vägverksfärjor för att klara grustransporterna från Skåningarnas (Skanskas) grustag i
Rockneby till ölandsbrobygget på ölandssidan.
I och med att Ölandsbron stod klar i september 1972 avtog all färjtrafik mycket snabbt och
lördagen den 30 september 1972 klockan 14.30 avgick den sista färjan från Stora Rör till
Revsudden.
Det var kanske symboliskt att färjan gick från Öland till fastlandet och inte tvärtom. Genom
de senaste århundradena verkar det som om Stora rör var huvudhamnen på trafiken till
Revsudden. Färjorna var oftast stationerade i Stora Rör och färjorna, åtminstone under de
senaste 150 åren, ägdes och fördes av ölänningar. Kanske var det så att ölänningarna hade
större behov att komma till fastlandet än fastlänningar och skäggenäsbor att komma till
Öland.
I och med att Rederi AB Ölandssund lade ner trafiken upphörde all färjtrafik. Det blev
drastisk förändring. Under sommaren 1972 gick det 187 turer per dygn och man fraktade 225
bilar per timme dygnet runt och bilköerna ringlade sig utmed vägen ända från Boda, när det
var som mest.
Kvar på Revsudden fanns den fina hamnen med färjläget. Hur den kom till och om allt arbete
som lades ner, skall vi komma till i ett annat kapitel.
(Mer om Rederi AB Ölandssunds trafik Revsudden – Stora Rör finns att läsa i Göran
Adolfssons bok Kalmarsunds vita båtar, sidan 346 och framåt).
