OSAMA BIN LADEN, MODERN TERRORISM OCH (O)HELIGA KRIG
Åke Sander
[….]
Skapande av en modern terrorist
Enligt en vanlig stereotyp om vad som skapar en terrorist (deprivationsteorin) skulle
Osama bin Laden vara en av de sista att bli terrorist. Här är uppvuxen under mycket
privilegierade förhållanden inom en Saudisk multimiljadär familj med nära band till den
Saudiske kungen och kungahuset. Varför väljer en ung multimiljadär umbäranden och
hård träning i kalla och fuktiga grottor i Afghanistan före ett liv i lust och lyx i
Saudiarabien?
Osama (”ungt lejon” på Arabiska) bin Laden föddes 10 mars 1957 som 17e barn (7e
son) av 52. Hans far, ursprungligen från Yemen, var en av Saudiarabiens rikaste
byggföretagare. När han 1967 omkom i en flygolycka fördelades familjens stora
rikedomar – Saudi Binladen Group uppskattades i början av 1990-talet vara värt $ 5
miljarder – på sönerna. Efter faderns död började Osama visa ett stort intresse för
religion. År 1978 började Osama studera vid universiteten i Medina och Jeddah, och tog
en examen i ekonomi och offentlig förvaltning vid Jeddahs prestigefyllda King Abdulaziz
Universitet 1981. Under studietiden kom han i kontakt med de Muslimska Bröderna och
intresserade och involverade sig mer och mer i religion. Hans religiösa världsbild
formades mot bakgrund av dels Saudiarabiens religio-politiska historia, inklusive dess
konservativa wahhhabitiska tolkning av islam, dels händelserna i Mellanöstern under
1960 och -70-talen, dels den revolutionära fundamentalistiska islam som växte fram på
många håll under 1970-talet.
[….]
Influenser för Osama bin Ladens religiösa världsbild
Den första influensen kan, som nämnts, sägas vara Saudiarabiens religiösa och
politiska historia och den politisk-religiösa utvecklingen i Arabvärlden under 60 och 70talen. Även om det moderna Saudiarabien är en relativt ny skapelse (1932) går dess
historiska rötter längre tillbaka. Dess ideologiska ursprung sägs ofta vara 1700-tals
teologen och reformatorn Muhammad ibn Abd al-Wahhab och den av honom skapade
religio-politiska rörelsen Wahhabitismen. När Wahhabitism-rörelsen svepte fram över
arabiska halvön, erövrade Mecka och Medina och enade dess olika stammar under en
ideologi och ledare såg många detta som en återupprepning av vad Profeten
Muhammed hade gjort på 600-talet, och därmed som att den var på en ”mission from
God”. Även om rörelsens territorium senare erövrades av det Ottomanska Riket kunde
en efterföljare till dess makthavare, Abdulaziz ibn Saud (1879 – 1953) med tiden återta
makten och återupprätta ett Wahhabitiskt rike på Arabiska Halvön – det moderna
Saudiarabien.
1
Sedan dess har den strikt puritanska och bokstavstroende, fundamentalistisk,
wahhabitiska tolkningen av islam varit formell religio-politisk ideologi i landet. Enligt
deras tolkning av islam var inte bara icke-muslimer ”icke-troende” (kuffar), eller
”anstiftare av ofärd” (mufsid), utan även alla muslimer som enligt deras uppfattning inte
omfattade ”sann och korrekt” islam. Därmed var även de, åtminstone potentiella,
måltavlor för jihad. Mer exakt hur idén och Profetens exempel rörande jihad skall tolkas
råder det dock mycket stora meningsskiljaktligheter om bland muslimer. Enligt
wahhabitisk uppfattning är det inte enbart tillåtet att bekämpa otroende och
ofärdsanstiftare och att upprätta den sanna islamiska staten, det är varje god muslims
religiösa plikt. Detta var också något som Abdulaziz omsatte i praktiken när han, enligt
eget synsätt i Profetens efterföljd, genom hijra och jihad spred wahhabitismen och
slutligen återerövrade den Arabiska Halvön.
Wahhabitismens historia, ideologi och paradigm har i stor utsträckning varit
instrumentella när det gällt att forma Osama bin Ladens religio-politiska världsbild och
tänkande.
En av bin Ladens lärare vid King Abdulaziz-universitetet var Dr. Abdullah Azzam.
Han var medlem av Muslimska Bröderna och en av grundarna till Hamas, och en stark
förespråkare för åsikten att alla av västerländsk kultur påverkade samhällen var jahiliya
– i det tillstånd av okunskap som existerade i de pre-islamiska Arabiska samhällena
innan Koranen var uppenbarad. Han hävdade vidare att det var alla sanna muslimers
plikt att frigöra sig och sina samhällen från jahiliyas grepp och att enda vägen till sådant
frigörande på det kollektiva, politiska, planet går via militant jihad. Abdullah Azzam
beskrivs ofta som ”the Godfather of global jihad”. Ytterligare en inflytelserik lärare till bin
Laden var Dr. Muhammad Qutb, bror till den mycket mer kände centralfigur inom den
militanta delen av Muslimska Brödraskapet, såväl som inom hela den moderna militanta
fundamentalismen Sayyed Qutb, ofta kallad ”the father of militant jihad”. Innan han
avrättades i Egypten 1966 skrev han en relativt stor mängd böcker och artiklar – av
vilka den viktigaste antagligen är Signposts, ofta kallad ”fundamentalismens Bibel” –
som sedan dess har utgjort en central del av den religio-politiska ideologiska
grundstrukturen i den moderna fundamentalismens världsbild.
När Osama i slutet på 1970-talet insöp dessa idéer sammanföll det med stora och
viktiga de facto förändringar inom islam och den islamiska världen. T ex det katastrofala
Sexdagarskriget 1967, Anwar Sadats därpå (1973) följande ”jihad” mot Israel, ”Badr”,
och de s.k. oljekriserna 1973 och 1976, Ayatolla Khomeinis revolution i Iran,
fredsavtalet mellan Egypten och Israel (Camp David), ockupationen av den heligaste av
moskéer, den Stora Moskén i Mecka, av islamistiska militanta med vidhängande
stormning med 100-tals döda, allt 1979. Detta var händelser som gav många muslimer
en ny känsla av betydelse och makt. Hela 1970-talet sågs av många muslimer som den
tid då islam, efter flera magra århundraden, började återta sin ”rättmättiga” ekonomiska,
politiska, kulturell, militära och religiösa plats på världsscenen. Det var också under
denna tid som en stark islamisk religio-politisk opposition började växa fram inom
många muslimska länder, av vilka de mest uppmärksammade händelserna antagligen
var revolutionen i Iran, kapningen av den Stora Moskén i Mecka och mordet på
president Anwar Sadat 1981.
2
Vändpunken för Osama bin Laden när det gällde att beträda vägen mot att bli en
mujahid, en Guds krigare, verkar dock ha varit den sovjetiska invasionen av
Afghanistan 1979. Denna ockupation av ett muslimskt land av ett gudlöst och
gudsförnekande land var något som inte enbart svetsade samman många av de annars
så splittrade afghanska stammarna och religiösa ledarna i något som kan liknas vid ett
folkligt jihad. Det var även något som, i analogi med hur relativt stora mängder frivilliga
från hela den demokratiska världen under 1930-talet drogs till Spanien för att delta i
kriget mot Francos fascister, flockade militanta fundamentalistiska muslimer från hela
den muslimska världen till Afghanistan för gemensam kamp mot Sovjet. Ockupationen,
och kriget mot den, bidrog, genom att skapa en gemensam fiende och en gemensam
”mission”, starkt till att islams olika mujahideen förenades i ett internationellt, globalt
jihad-nätverk. Viktigt var också att kampen var framgångsrik: den sovjetiska militären
drevs ut ur Afghanistan 1989. Året 1989 kan på sätt och vis sägas vara höjdpunkten för
islamismens framgångar: t ex den (första) palestinska intefadan pågick, Hamas
framträdde, FIS (Den islamiska räddningsfronten) hade kommit till Algeriet, den
islamistiske teologen Hasan al-Turabi fick en nyckelroll i Sudan, Khomeini kom med sin
fatwa mot Salman Rushdie, vilket gav Iran ett starkt initiativ i den muslimska världen,
många av Centralasiens tidigare republiker förklarade sig i samband med sovjetväldets
kollaps som självständiga och muslimska.
Osama bin Laden engagerade sig redan från början av 1980-talet i kampen mot den
sovjetiska ockupationsmakten, bl a genom att arrangera insamlingar av pengar och
materiel till de stridande. 1982 åkte han själv för första gången till Afghanistan för att
leverera bulldozers, lastbilar, demoleringsutrustning, utrustning för att bygga
försvarsanläggningar och skyttevärn samt rent militär utrustning, till de Afghanska
mujahideens. Det var, naturligtvis, inte svårt att på detta sätt skaffa sig en ”hjältegloria”.
År 1984 startade han en ”gästhusverksamhet” i Peshawar för att hjälpa de frivilliga
jihadister som kom för att kämpa i Afghanistan, med namnet Beit al-Ansar, eller
”Medhjälparnas Hus”. Namnet alluderar på de medhjälpare som hjälpte Profeten när
han var tvungen att fly Mecka för Medina 622. Här kunde de som ville till Afghanistan för
att träna för kampen få nödvändig hjälp att komma till något lämplig träningsläger – med
tiden till något av de av bin Laden själv startade och organiserad lägren.
Samtidigt etablerade hans tidigare lärare Abdullah Azzam sitt Mekhtab al-Khadamat,
eller ”Servicekontor” i Peshawar för att sprida information om kriget i Afghanistan och
rekrytera jihadister till kampen. Osama var den huvudsakliga finansiären av
verksamheten, vilken med tiden organiserade ett dussintal ”gästhus” i Peshawar.
Osama hade pengar och kontaktnät, Azzam hade som erkänd, duktig och karismatisk
ulama den islamistiska auktoriteten. Dessutom var han en mycket duktig organisatör.
Tillsammans utgjorde de ett mycket starkt team när det gällde att dra frivilliga till
kampen. Många menar att det var Azzam som var den som influerade Osama att
engagera sig i och finansiera hjälpen till Afghanistan.
Han blev själv aktivt involverad i själva kriget från och med 1986 genom att sätta upp
ett eget motståndsläger med mujahideen från olika arabländer. År 1989 skapade han
den nu så omtalade organisationen al-Qaeda (”basen”) för att finansiera, kanalisera och
organisera motståndskämpar från alla världens muslimska länder. Redan i slutet av 803
talet hade denne närmare två meter långe, mycket rike yngling med sitt långa skägg,
genomträngande ögon och många mäktiga vänner blivit både hjälte och något av en
frontfigur för global jihad inom stora delar av den muslimska världen. Vid denna tid var
han även, om än indirekt, uppmuntrad och stödd av USA, både ekonomiskt, materiellt
och med CIA-information, eftersom jihad mot Sovjetunionen var ”god jihad”.
Från och med etableringen av ”servicekontoren” 1984 fick rekryteringen av nya
mujahideen en effektivare struktur. Frivilliga från hela den muslimska världen flögs nu in
i allt stridare ström. Hur många som transfererades genom bin Ladens och Azzams
organisation är osäkert; de vanligaste siffrorna är mellan 25.000 och 50.000. Som
militärt bidrag till kampen mot Sovjetstyrkorna var detta ett ganska insignifikant antal, då
man uppskattar att antalet Afghanska motståndskämpar hela tiden låg mellan 175.000
och 250.000. Den utländska insatsen när det gällde att besegra de sovjetiska trupperna
låg mer på det ekonomiska planet. Det sammanlagda ekonomiska biståndet till kampen
mot Sovjet från Saudiarabien och USA, beräknas till drygt $ 6 miljarder. Hur mycket av
detta som kanaliserades via bin Laden och hans organisation är oklart. Att det var en
ansenlig del är dock klart. Saudiarabien kan alltså, ironiskt nog, härigenom sägas själva
ha finansierat många av de militanta islamister som senare började bekämpa dem.
(Analogt kan naturligtvis sägas om USA vis a vis Saddam Hussein och bin Laden och
al-Qaeda.)
Ytterligare en rot till Osamas radikalisering ligger på hans egen hemmaplan. Efter
segern mot den sovjetiska ockupationsmakten 1989 reste Osama, nu 32 år, hem till
Saudiarabien och började arbeta inom familjens företag. Han blev dock snart politiskt
impopulär i Saudiarabien, dels på grund av sin kritik av Irak och Saddam Husein – som
sedan revolutionen i Iran 78/79, och speciellt under Iran – Irak kriget, stötts av
Saudiarabien och USA för sin roll som motmakt mot spridning av den islamistiska
revolutionen, dels på grund av sin kritik av det saudiska kungahuset självt.
Den senare kritiken intensifierades radikalt efter 7 augusti 1990 när kung Fahd, som
ett svar på Saddam Husseins ockupation av Kuwait 1 augusti 1990, tillät amerikanska
trupper att landsättas i Saudiarabien som ett led i Operation Desert Storm. För bin
Laden detta var en händelse och en hädelse i paritet med när de Sovjetiska trupperna
invaderade Afghanistan. Osama menade att man inte behövde några amerikanska
trupper för att försvara sig mot Irak. Direkt efter ockupationen av Kuwait erbjöd han sig i
stället att ånyo samla ihop sina mujahideen från Afghanistankriget för att försvara
Saudiarabien och bekämpa Saddam. Då hans erbjudande möttes med kompakt
avståndstagande och kung Fahd i stället släppte in de amerikanska trupperna för att försvara ”det heliga landet”, och sedan dessutom lät dem stanna kvar efter Gulfkriget,
genomgick Osamas syn på Saudi-Arabien, enligt honom själv, en total omvälvning.
Från och med nu betraktade han det saudiska kungahuset som del av ”de otrognas”
(kafir) skara, och därmed som legitimt objekt för jihad. Från och med nu stod han och
hans al-Qaeda på direkt kollisionskurs med den saudiska regeringen såväl som med
USA och Västvärlden i allmänhet. Efter det att hans kritik av regimen började ge eko i
bl. a ledande mullors fredagspredikningar i Saudiska moskéer blev han mer eller mindre
försedd med munkavle och satt i husarrest.
4
År 1991 lyckades han dock fly från Saudiarabien, via Pakistan och Afghanistan.
Efter ett år i ett land av inbördeskrig, laglöshet och kaos som han inte upplevde sig
kunna bidra till att lösa åkte han vidare till Sudan 1992, där han välkomnades och
etablerade sig som affärsman.
Genom sin roll som ”den sudanesiska statens gäst” kom han genom dess de facto
ledare, Hassan al-Tubari, i kontakt med ledare för militanta grupper från Pakistan,
Algeriet och Tunisien såväl som för Palestinska rörelser som Islamic Jihad och Hamas,
som då och då besökte Sudan. Detsamma gällde islamistiska ledare från Azerbaijan,
Checenien, Tajikistan, Bosnien, Jordanien, Yemen och Egypten. Al-Qaeda tränade
mujahideen för den islamiska kampen i flera av dessa länder, inte minst Bosnien. AlQaeda formade också allianser med ett stort antal andra jihadistgrupper och rörelser i
dessa länder under första halvan av 1990-talet. Det var också under denna tid som
attentaten mot de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar-al-Salam planeras.
Efter anklagelser för delaktighet i diverse fundamentalistiska terrorattacker, som till
exempel bombningen av World Trade Center 1993 och dödandet av amerikanska
trupper i Mogadishu i Somalien blev han av med sitt saudiska medborgarskap 1994 och
fick sina tillgångar där frysta. Efter ytterligare anklagelser för att till exempel ha skapat
och finansierat träningsläger för terrorister i Yemen, planerat ett mordförsök på
Egyptens president Hosni Mubarak och organiserat ett bombattentat som dödade fem
amerikaner i Riyadh, gav Sudan till föga för det internationella trycket och utvisade
Osama bin Laden i maj 1996. Man erbjöd sig att utvisa honom till både Saudiarabien
och USA, men båda länderna vägrade att ta emot honom! I stället flydde han tillbaka till
Afghanistan. Där utvecklades han snart till ett mycket större problem än han antagligen
någonsin skulle kunna ha blivit i Sudan.
Själv har bin Laden i ett antal intervjuer jämfört sin ”migration” från Sudan till
Afghanistan med Profetens hijra från Mecka till Medina. Hur Profeten därifrån med tiden
erövrade inte bara hela Arabiska halvön utan större delen av den kända världen för
islam var också den förebild han satte upp för sig själ.
Bin Ladens framgång med att bli portalfigur för det islamiska motståndet mot Väst och
o-islamiska regeringar i den muslimska världen hade mycket att göra med god timing.
Hans aktiviteter som islamistisk militant ledare sammanföll i stor utsträckning med
framväxten av de moderna globala kommunikationsmöjligheterna, inte minst Internet,
vilka han varit skicklig på att utnyttja. Han kunde sprida sina budskap på ett sätt som var
helt otänkbart bara 10 år tidigare. Hans uttalanden, liksom t ex CNN:s, Time:s och
Newsweek:s intervjuer med honom blev tillgängliga på ett flertal språk över hela
världen, ofta endast timmar efter de har gjorts. Via t ex tv-kanal al-Jazeera kunde han
ses och höras över hela världen av alla som hade tillgång till en parabol. De som inte
har tillgång till det kunde få dem i på band eller iskrift någon eller några dagar senare.
De ”rekryteringstal” han gav fanns snabbt tillgängliga för nedladdning på Nätet, men
även på videoband och CD-skivor. På Nätet kunde man också få biografiska data om
många ”martyrer” och ”heliga krigare” från en stor mängd konflikter runt om i världen,
läsa intervjuer med en stor mängd jihad-ledare, beställa böcker, videoband och CDs av
5
och om dessa jihadister och deras åsikter och krig. (De flesta hemsidor för bin Laden/alQaeda och islamism på Internet stängdes dock ner efter 11/9/02 som en del av ”kriget
mot terrorism”.)
Talibanerna och bin Laden
Efter fem år av blodiga inbördeskrig mellan pashtun-, tajiki-, hazara- och turkmengrupper dök under slutet av 1994 de i huvudsak pashtundominerade talibanerna
(”studenter”) från islamiska religiösa skolor (madrasa), upp som en ny aktör på scenen
och vann snabbt stora militär-politiska framgångar. De bestod till stor del av ”gamla”
mujahideen veteraner från kriget mot sovjetockupationen som levt som flyktingar i
Pakistan under inbördeskriget. På bara två år lyckades de, under ledarskap av Mulla
Omar, erövra största delen av Afghanistan och hade 1998 fördrivit den så kallade Norra
Alliansen av icke-pashtunminoriteter till de nordöstra gränstrakterna. Initialt möttes de
som befriare som kunde återställa sedan länge obefintlig lag och ordning i landet. Det
var först i och med att de erövrade Kabul 1996 och började införa sin strikt puritanska
variant av islam som de började möta kritik och motstånd. De fick dock under i princip
hela 1990-talet stort ekonomiskt och materiell (inklusive militärt) stöd från Saudiarabien
och Pakistan.
Talibanernas ideologisk-religiösa världsbild var främst formad av pakistanskt neodeobandiskt tänkande som det tagit sig uttryck inom Jamaiyyat-i-Ulama-i-Islam rörelsen
(JUI). Det var starkt genomsyrat av rigid bokstavtro, militant jihad-ideologi, antiamerikanism, anti-Westernianism och anti-”allt icke muslimskt i allmänhet”; allt, genom
Saudiarabiens stora stöd till JUI:s hundratals madrasa, färgat av ultrakonservativa
wahhabitiska islamiska tankemönster. Efter maktövertagandet i Afghanistan influerades
deras ideologi vidare av uråldriga lokala afghanska stambaserade kulturella idéer och
mönster såväl som av Osama bin Ladens radikala politiska världsbild och globala jihadvisioner.
Även om många internationella religiösa muslimska ledare var ambivalenta till, men
mycket senfärdiga i sitt fördömande av, talibanernas regim och tolkning av islam, så
blev de med åren mer och mer isolerade politiskt såväl som religiöst. Talibanregeringen
erkändes endast av tre länder: Saudiarabien, Pakistan och Förenade Arabemiraten.
Mulla Omar och bin Laden arbetade hela tiden nära samman och bin Ladens rykte,
makt och skara av följeslagare ökade hela tiden. Hans organisation lockade inte enbart
”vanliga” mujahideen utan även radikala intellektuella islamister från hela den muslimska världen. Den för bin Ladens tänkande kanske viktigaste av dessa var Dr. Ayaman
al-Zawahiri, läkare och ledare inom den i bland annat Egypten förbjudna rörelsen
Islamic Jihad. Andra kända figurer i bin Ladens närmaste krets var två av Shaykh Omar
Abdel Rahmans söner – den blinde egyptiske mullan som är anklagad för att ligga
bakom mordet på Anwar Sadat 1981, bombningen av World Trade Center i New York
1993, och för att ha planerat ett ytterligare stort antal terrorattentat i New York.
Efter att ha varit fängslad för påstådd inblandning i mordet på Sadat 1981 och andra
terroristhandlingar flyttade al-Zawahiri till Saudiarabien och senare till Afghanistan. Efter
Sovjets fall i Afghanistan återvände han till Egypten som ledare inom Islamic Jihad.
6
1992 flyttade han med bin Laden till Sudan och 1996 vidare till Afghanistan igen,
varifrån han fortsatte driva jihad mot bl a den egyptiska staten. Han är anklagad för att
ha varit hjärnan bakom många terroristattacker i Egypten, bland annat massakern på 58
turister utanför Luxor 1997. Han är sedan 1999 dömd till döden i sin frånvaro av en
egyptisk domstol. Många anser att al-Zawahiri, med sin grundläggande teologiska
kunskap och stora internationella perspektiv, egentligen är den ideologiska hjärnan
bakom bin Laden och att det var han som fick Osama att vidga sina vyer för jihad utanför arabvärlden och även inkludera Amerika och Väst i allmänhet. Han har också
hävdats vara själva hjärnan bakom 11 septemberattacken i New York och Washington.
Oberoende av vem som egentligen influerade vem är det uppenbart att bin Laden och
al-Zawahiri tillsammans har lyckats skapa en mycket kraftfull ideologi, agenda och
organisation för global jihad.
Etablerad och säker i Afghanistan antog bin Laden en mycket högre profil som självutnämnd ledare för global jihad, och utfärdade 23 augusti 1996 The Declaration of Jihad
on the Americans Occupying the Country of the Two Sacred Places vilken hävdar att
det är varje individuell rättrogen muslims plikt att med alla till buds stående medel driva
ut de otrogna amerikanska trupperna från Arabiska Halvön, störta den saudiska
regeringen (som ju är del av de otrogna, kuffar), och befria de heliga städerna Mecka
och Medina liksom att var och en som inte vill delta i kampen skall betraktas som en
murtadd, avfälling. I tillkännagivandet sägs bl a att
Alla muslimer måste inse att de är måltavla för en aggressiv komplott från Judar
och Korsfarare [hans term för USA och dess allierade]. … Det senaste exemplet
på denna aggression är ockupationen av landet med de två heliga moskéerna,
islams hemland. Denna ockupation är den värsta händelsen i islams historia
sedan Profetens död.
Tillkännagivandet avslutas med ett upprop till kamp:
Till våra muslimska bröder över hela världen … Era bröder i landet med de två
heliga orterna och i Palestina behöver er hjälp. De ber er delta med dem i kampen
mot deras fiender, vilka också är era fiender – Israelerna och Amerikanarna –
genom att förorsaka dem så mycket skada som ni möjligen kan förorsaka dem.
I november upprepade han samma maning till heligt krig mot USA och dess allierade
(som enligt honom inkluderar den saudiska regeringen) om de inte lämnade Arabiska
Halvön. Från 1996 blev Osama mer och mer offentlig i sina uppmaningar till jihad, och
hans framträdanden blev mer och mer genomarbetade och medianmässigt
professionella.
År 1998 tog han ytterligare ett steg på vägen mot sin självutnämnda position som
ledare för global jihad genom skapandet av en paraplyorganisation för alla radikala
muslimska grupper i världen: The World Islamic Front for the Jihad Against Jews and
Crusaders, ett dokument som undertecknades av, förutom honom själv, ett flertal andra
ledare för islamiska jihadorganisationer i Egypten, Pakistan och Bangladesh. Han
7
manifesterade också sin position som global religiös ledare genom att utfärda en fatwa
enligt vilken det var alla muslimers plikt att mörda alla amerikanska medborgare och
deras allierade.
Titeln på den nya organisationen utgör en bra summering av den världsbild Osama
nu hade utvecklat: hela den muslimska världen är under belägring av USA och dess
allierade, och många av dess länder är redan ockuperade av islams historiska fiender,
militant, kolonialistisk, imperialistisk och världshegemonisk kristendom och judaism med
deras dekadenta västerländska kultur. Därför är det varje rättrogen muslims plikt att ge
sig ut i striden för global jihad, vilket, enligt bin Ladens synsätt, inte, då islam redan är
under attack och ockupation, är anfallskrig utan endast ett legitimt försvar av den
världsvida muslimska kommuniteten.
Det, åtminstone för bin Laden, extremt tydliga politiska, ideologiska, ekonomiska,
kulturella, religiösa och moraliska korståg Västvärlden, med USA i spetsen, med hjälp
av alla sina organisationer och institutioner och alla under globaliseringens tidevarv tillgängliga medel, har fört mot den Islamiska världen (liksom mot resten av tredje världen)
är inget annat än en krigsförklaring inom ramen för den civilisationernas kamp Samuel
Huntington skissat: Väst mot Islam. Enligt bin Laden kan man inte tolka de senaste
decenniernas världspolitik på annat sätt än som att Väst har startat ett globalt krig för att
en gång för alla skaffa sig globalt politiskt, ideologiskt, kulturellt och ekonomiskt
världsherravälde. Detta har i islamiska termer gjort det tydligt att världen är delad i
”Islams land” (dar al-Islam) och ”krigets land” (dar al-harb). Därför måste alla muslimer
som motsätter sig att bli ockuperade av Västvärlden och dess ideologi, ta till vapen och
försvara sig.
[….]
Det kanske viktigaste att se är att bin Laden, åtminstone till att börja med, inte var ute
efter att attackera eller islamisera Västvärlden och USA. Hans primära fokus var att få
alla muslimer att bli och (kunna) leva som (vad han uppfattade som) goda muslimer. För
att kunna bli det måste de ha riktiga islamiska stater att leva i. Eftersom regeringarna i
de flesta muslimska länder (ofta med räta) kan anses korrumperade och ofta fungerar
som ”USA:s lakejer” måste det först till islamiska revolutioner och maktövertagande i
dessa länder.
Bin Ladens politiska tänkande kan sägas ha genomgått en utveckling från det lokala
till det globala. Hans första målsättning var att göra Saudiarabien till ett genuint islamiskt
land så att dess invånare kunde leva korrekta islamiska/muslimska liv. Ett nödvändigt
villkor för detta var att få bort den sittande korrupte kung Fahd och hans regering. Ett
nödvändigt villkor för detta var att få bort de amerikanska trupperna från Saudiarabien
då de stöder den nuvarande makten. Ett nödvändigt villkor för detta var att få slut på
Palestinakonflikten, vilket bin Laden såg som en av de stora orsakerna till USA:s
intresse för militär närvaro i regionen. Den enda permanenta lösning på den konflikten
han kunde se var att få bort Israel.
Genom sitt engagemang i Afghanistan under kriget mot de sovjetiska ockupanterna
globaliserade han denna ”analys”. Den gällde inte längre enbart Saudiarabien utan i
8
princip varje muslimskt land, då nästan alla muslimska länder och dess makthavare
ansågs genomsyrade av amerikansk imperialism och ideologi vilket gör det omöjligt för
dess innevånare att leva som rättrogna muslimer. Hela islam, hela den islamska
världen, anses enligt bin Laden vara under attack och riskerar att gå under inför den
amerikanska ideologisk-politiska imperialismen. Bin Ladens jihad mot USA startade
alltså med hans ilska över de ”otrognas” ockupation av hans hemlands heliga platser
och genom stöd till dess korrupta och icke-islamiska regering, för att via palestiniernas
situation av ockupation av, enligt bin Laden, USA:s förlängda hand, Israel, expandera till
alla muslimers situation som ockuperade av amerikansk imperialism och dess värderingar.
Mot denna bakgrund kan han appellera till de klassiska islamiska lärorna om att jihad
är tillåtet, legitimt och anbefallet som försvar för ett hotat islam och som bot mot orättvisa och korrupta socio-politiska förhållanden.
We ourselves are the target of killings, destruction, and atrocities. We are only
defending ourselves. This is defensive jihad. We want to defend our people and
our land. That is why we say, if we don’t get security, the Americans, too, would
not get security. This is the simple formula that even an American child can
understand. Live and let live.
9
