HANS ISAKSSON
Förläggaren Hans Isaksson har oväntat avlidit, 72 år gammal. Hans närmaste är hustrun
Anna-Lena och döttrarna Malin och Emma med familjer.
När någon gått bort, vars yrkesliv löpt parallellt med ens eget känns det naturligt att i
minnet söka sig tillbaka till de första mötena. I mitt fall var det en litteraturafton på
Spökslottet vid gamla Universitetet i Stockholm. Jag hamnade vid samma bord som Hans
och kände en omedelbar sympati för denne unge litteraturvetare, som just återvänt från
New York, en stad vars magi och vitalitet hade förfört oss båda. Detta måste ha varit
någon gång på 60-talet och nästa gång, kanske tio år senare, hade jag och ett par kollegor
stämt träff med Hans, som nu väckt uppmärksamhet med en inträngande avhandling om
Lars Gyllensten, på ett kafé på Sveavägen. Vi ville att han skulle ta över rollen som
redaktör för Bonniers Litterära Magasin, där Theodor Kallifatides avsåg att lämna posten
för att helt ägna sig åt sitt författarskap. I bakhuvudet hade vi förhoppningen att Hans
också skulle kunna involveras i själva förlagsarbetet i Albert Bonniers Förlag. Vi blev mer
än bönhörda och, tillsammans, först med Lars Grahn och senare med Lennart Hagerfors,
kunde Hans under många år befästa BLMs position som den ledande litterära tidskriften i
Sverige.
Samtidigt kom han att ta sig an ett växande antal unga författare och generationskamrater,
för vilka han hade en naturlig förståelse och öppenhet, utan att göra avkall på klarsynt
analys och konstruktiv kritik. Här finns inte plats att räkna upp alla de talangfulla författare
som med Hans stöd tog plats på den svenska litteraturscenen. Några namn dock: Mare
Kandre och Beate Grimsrud, Ann Jäderlund och Marie Lundquist, Carina Rydberg och
Marie Hermanson, Bengt Ohlsson och Carl-Johan Vallgren, Ola Larsmo och Hans
Gunnarsson, Horace Engdahl och Göran Greider. Vid sidan av de unga författarna kom
han också att arbeta med "moderna klassiker" som Lars Gyllensten och Werner
Aspenström, med vilka han kände en stark frändskap; en vacker volym med Aspenströms
samlade dikter kom att bli Hans sista förläggargärning. Ett antal andra betydelsefulla
bokprojekt kom också att förverkligas under hans ledning, utan att han lät sig förtröttas av
alla de praktiska, redaktionella och personella svårigheter sådana ofta medför:
samlingsutgåvor av Gunnar Ekelöf och Selma Lagerlöf, liksom av Hjalmar Bergmans brev.
Själv minns jag med vilken beundran jag kunde följa Hans aldrig sviktande engagemang i
det krävande arbetet med en stor volym svenska sångtexter - Den svenska sångboken som kom att bli en rejäl försäljningsframgång och förblivit en viktig del i förlagets backlist.
Men gott litterärt omdöme och praktiska färdigheter räcker inte för att skapa en stor
förläggare, det krävs också en personlighet som kan vinna de ofta känsliga, kanske
begåvade men osäkra konstnärssjälar som bor i så många författare. Att skriva för
offentligheten gör en utsatt för både beundran och kritik och det är då viktigt att författaren
känner stöd och förtroende från sin förläggare. Hans var inte en högprofilerad människa,
men med lågmält allvar och milt humoristisk värme gjorde han författaren till ett slags
bundsförvant, där målet, även till priset av ibland öppenhjärtig men aldrig illvillig kritik, var
att det publicerade verket skulle ha så hög halt som möjligt och helst också kunna finna
tillräckligt många läsare för att göra utgivning möjlig.
Hans var en utomordentlig presentatör av böcker, han kunde sammanfatta
händelseförlopp, teckna tydliga bilder av huvudpersonerna och få med pregnanta detaljer
som gjorde framställningen levande och fångade åhörarnas intresse. Han trivdes i den
rollen, på interna sammankomster och vid förläggardagar, Bokens Dagar och bokmässor
ute i landet.
Hans mjuka framtoning och hans genuina intresse för människor gjorde honom mer än
omtyckt av författarna, och i den ofta tuffa kulturvärlden tror jag inte att han hade några
verkliga fiender.
Hans alldeles för tidiga och oväntade bortgång har lämnat oss på förlaget och hans många
författare bestörta. Vi kommer att minnas honom med stor värme och vi vet att hans
betydelsefulla men diskreta "oeuvre" har lämnat avtryck i den moderna svenska
litteraturhistorien.
Karl Otto Bonnier, bokförläggare
för alla Hans vänner på Albert Bonniers Förlag
