Förenta Nationerna
Konvention om rättigheter för
personer med funktionsnedsättning
CRPD/C/GC/2
Utdelning: Allmän
22 maj 2014
Originalspråk: Engelska
UTKAST – EJ OFFICIELL VERSION
Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Elfte sessionen
31 mars–11 april 2014
Allmän kommentar nr 2 (2014)
Artikel 9: Tillgänglighet
I. Inledning
1. Tillgänglighet är en nödvändig förutsättning för att personer med funktionsnedsättning
ska kunna leva självständigt och delta i samhället, fullt ut och på lika villkor. Utan
tillgång till den fysiska miljön, till transporter, till information och kommunikation,
inklusive informations- och kommunikationsteknik och system, samt till andra
anläggningar och tjänster som är tillgängliga för eller erbjuds allmänheten, har inte
personer med funktionsnedsättning möjlighet att delta i samhället på lika villkor. Det
är inte en tillfällighet att tillgänglighet är en av de principer som konventionen om
rättigheter för personer med funktionsnedsättning grundas på (artikel 3 (f)). Historiskt
har funktionshindersrörelsen hävdat att tillgång till den fysiska miljön och till
kollektivtrafik för personer med funktionsnedsättning är en förutsättning för att kunna
utöva rätten till fri rörlighet vilken garanteras i artikel 13 i den allmänna förklaringen
om de mänskliga rättigheterna och artikel 12 i den internationella konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter. På liknande sätt är tillgång till information och
kommunikation som en förutsättning för rätten till åsiktsfrihet och yttrandefrihet, som
garanteras i artikel 19 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna samt
i artikel 19, paragraf 2, i den internationella konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter.
2. Artikel 25 (c) i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter innefattar alla medborgares rätt att på lika villkor få tillträde till
allmännyttig tjänst i sitt land. Bestämmelserna i denna artikel skulle kunna utgöra
grund för att införliva rätten till tillgång i de grundläggande fördragen om mänskliga
rättigheter.
3. Den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
garanterar alla människor rätten till tillträde till alla platser och serviceinrättningar
som är avsedda för allmänheten, såsom transporter, hotell, restauranger, kaféer, teatrar
och parker (artikel 5 (f)). Därmed har det skapats prejudikat i det internationella
rättsliga ramverket för mänskliga rättigheter vad gäller att se rätten till tillgång som en
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
rättighet i sig. För medlemmar i olika etniska grupper var hindren för fri tillgång till
platser och tjänster som är öppna för allmänheten, en följd av fördomsfulla attityder
och en beredskap att använda våld för att förhindra tillgång till platser som var fysiskt
tillgängliga. Personer med funktionsnedsättning möter dock tekniska och
miljöbetingade – i de flesta fall skapade av människor – hinder, såsom trappsteg vid
entréer till byggnader, frånvaro av hissar i flervåningshus och brist på information i
tillgängliga format. Den byggda miljön hänför sig alltid till såväl social och kulturell
utveckling, som vanor. Därför är den byggda miljön helt under samhällets kontroll.
Sådana artificiella skapade hinder är ofta en följd av bristande information och
tekniskt kunnande, snarare än av en medveten önskan att förhindra personer med
funktionsnedsättning att få tillgång till platser eller tjänster som är avsedda för
användning av allmänheten. För att introducera riktlinjer för ökad tillgänglighet för
personer med funktionsnedsättning, är det nödvändigt att ändra attityder mot personer
med funktionsnedsättning, för att motverka stigmatisering och diskriminering genom
fortlöpande utbildningssatsningar, ökat medvetande, kulturella kampanjer och
kommunikation.
4. Den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och den
internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
befäster tydligt rätten till tillgång som en del i den internationella lagstiftningen kring
mänskliga rättigheter. Tillgänglighet bör ses som en funktionsnedsättningsspecifik
bekräftelse av den sociala aspekten av rätt till tillgänglighet. Konventionen om
rättigheter för personer med funktionsnedsättning slår fast tillgänglighet som en av
sina viktigaste bärande principer – en avgörande förutsättning för faktiskt och jämlikt
åtnjutande av medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
för personer med funktionsnedsättning. Tillgänglighet bör inte bara ses i en kontext av
jämlikhet och icke-diskriminering, utan även som ett sätt att investera i samhället och
som en integrerad del av agendan för hållbar utveckling.
5. Olika personer och organisationer har olika förståelse för vad informations- och
kommunikationsteknik (IT) innebär, men IT anses allmänt vara ett samlingsnamn som
inbegriper alla informations- och kommunikationsapparater eller applikationer och
deras innehåll. En sådan definition omfattar ett brett spektrum av
tillgänglighetsteknologi, såsom radio, tv, satellit, mobiltelefoner, fast telefoni, datorer,
nätverkshårdvara och -mjukvara. IT:s betydelse ligger i dess förmåga att öppna ett
brett spektrum av tjänster, omvandla befintliga tjänster och skapa större efterfrågan på
tillgång till information och kunskap, särskilt inom missgynnade och utestängda
grupper, såsom personer med funktionsnedsättning. Artikel 12 i det internationella
telereglementet (antaget i Dubai 2012) slår fast rätten till internationella
telekommunikationstjänster för personer med funktionsnedsättning, med hänsyn till
relevanta rekommendationer från Internationella teleunionen (ITU). Bestämmelserna i
den artikeln skulle kunna utgöra grund för att förstärka konventionsstaternas nationella
rättsliga ramverk.
6. I sin allmänna kommentar nr 5 (1994) om personer med funktionsnedsättning,
utvecklade Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
konventionsstaternas skyldighet att tillämpa Förenta Nationernas standardregler om
delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning.1 Standardreglerna
1
Generalförsamlingen resolution 48/96, bilaga.
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
understryker betydelsen av tillgänglighet till den fysiska miljön, transporter,
information och kommunikation för likställandet av möjligheter för personer med
funktionsnedsättning. Tanken utvecklas i regel 5, i vilken tillgång till den fysiska
miljön och tillgång till information och kommunikation lyfts fram som
prioritetsområden för konventionsstaterna. Betydelsen av tillgänglighet framgår även i
den allmänna kommentaren nr 14 (2000) från Kommittén för ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter om rätten till bästa möjliga hälsa (paragraf 12). I sin allmänna
kommentar nr 9 (2006) om rättigheter för barn med funktionsnedsättningar, betonade
Kommittén för barnets rättigheter att den fysiska otillgängligheten när det gäller
kollektivtrafik och andra inrättningar, till exempel statliga byggnader,
shoppingområden och fritidsaktiviteter, är en viktig faktor när det gäller
marginalisering och utestängning av barn med funktionsnedsättning, och en avsevärd
begränsning av deras tillgång till tjänster, däribland hälso- och sjukvård och utbildning
(paragraf 39). Vikten av tillgänglighet upprepades av Kommittén för barnets
rättigheter i dess allmänna kommentar nr 17 (2013) om barnets rätt till vila, fritid, lek,
och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet.
7. Världsrapport om funktionsnedsättning Sammanfattning (World Report on Disability
Summary), utgiven 2011 av Världshälsoorganisationen och Världsbanken inom
ramarna för det största samrådet någonsin med aktivt deltagande av hundratals
yrkespersoner på området funktionsnedsättning, betonar att den byggda miljön,
transportsystem samt information och kommunikation ofta är otillgängliga för
personer med funktionsnedsättning (sidan 10). Personer med funktionsnedsättning
förhindras att åtnjuta några av sina grundläggande rättigheter, såsom rätten att söka
anställning eller rätten till hälso- och sjukvård, på grund av bristen på tillgänglig
transport. Graden av genomförande av tillgänglighetslagstiftning fortsätter att vara låg
i många länder och personer med funktionsnedsättning nekas ofta sin rätt till
yttrandefrihet på grund av otillgänglig information och kommunikation. Även i länder
där tjänster för teckenspråkstolkning för döva personer finns, är antalet kvalificerade
teckenspråkstolkar vanligtvis för lågt för att möta det ökande behovet av deras
tjänster, och det faktum att teckenspråkstolkarna måste resa individuellt till brukarna
gör att det blir för dyrt att använda de här tjänsterna. Personer med intellektuella och
psykosociala funktionsnedsättningar, såväl som dövblinda personer, möter hinder när
de försöker få tillgång till information och kommunikation. Detta på grund av brist på
lättlästa format och alternativa och kompletterande kommunikationsformer. De möter
också hinder, när de försöker få tillgång tjänster, på grund av fördomar och brist på
adekvat utbildning av personalen som erbjuder dessa tjänster.
8. Rapporten Making Television Accessible, utgiven 2011 av Internationella teleunionen i
samarbete med det globala initiativet för inkluderande informations- och
kommunikationsteknik (Global Initiative for Inclusive Information and
Communication Technologies), understryker att en betydande andel av den miljard
människor som lever med någon form av funktionsnedsättning inte kan åtnjuta det
audiovisuella innehållet på tv. Detta beror på otillgänglighet i innehåll, och
information och/eller av apparater som är nödvändiga för att få tillgång dessa tjänster.
9. Tillgänglighet erkändes av den konventionella IT-världen vid den första etappen av
världstoppmötet om informationssamhället (World Summit on Information Society),
som hölls i Genève 2003. Konceptet, som introducerades och drevs av
funktionsnedsättninghindersrörelsen, införlivades i den principförklaring som antogs
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
vid toppmötet, vilken i paragraf 25 fastslår att ”delandet och stärkandet av global
kunskap för utveckling kan förbättras genom att undanröja hinder för rättvis tillgång
till information om ekonomiska, sociala, politiska, hälso-, kulturella, utbildnings- och
vetenskapliga aktiviteter samt genom att underlätta tillgång till offentlig information,
däribland genom universellt utformande och användning av hjälpmedel”.2
10. Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning har bedömt att
tillgänglighet varit en av nyckelfrågorna i var och en av de tio interaktiva dialogerna
som hållts med konventionsstaterna i samband med bedömning av inledande
rapporter, innan denna allmänna kommentar utarbetades. De Alla sammanfattande
slutsatserna till dessa rapporter innehåller rekommendationer gällande om
tillgänglighet. En gemensam utmaning har varit att det saknas lämpliga
övervakningsmekanismer s för att säkerställa genomförandet av tillgänglighetsnormer
och relevant lagstiftning i praktiken. I en del konventionsstater var lokala myndigheter
varit ansvariga för övervakning, Myndigheter som saknat teknisk kunskap, personal
och materiella resurser för att säkerställa ett effektivt genomförande. En annan vanligt
förekommande utmaning har varit bristen på utbildning av som erbjuds relevanta
intressenter och samt otillräcklig involvering av personer med funktionsnedsättning
och de organisationer som företräder dem i processen att säkerställa tillgång till den
fysiska miljön, transporter, information och kommunikation.
11. Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning har också lyft frågan
om tillgänglighet i sin jurisprudens. I fallet Nyusti och Takács v. Ungern
(kommunikation nr 1/2010, synpunkter antagna den 16 april 2013) var kommittén av
uppfattningen att all service som är öppen för eller erbjuds allmänheten måste vara
tillgänglig i enlighet med bestämmelserna i artikel 9 i konventionen om rättigheter för
personer med funktionsnedsättning. Konventionsstaten uppmanades att säkerställa att
blinda personer hade tillgång till uttagsautomater (bankomater). Kommittén
rekommenderade, bland annat, att konventionsstaten skulle upprätta ”miniminormer
för tillgänglighet till banktjänster som erbjuds av privata finansinstitut för personer
med synnedsättning och andra funktionsnedsättningar; ... skapa ett rättsligt ramverk
med konkreta, genomförbara och tidsbundna riktlinjer för att övervaka och bedöma
privata finansinstituts gradvisa ändringar och anpassningar av tidigare otillgängliga
banktjänster till tillgängliga tjänster; ... och säkerställa att alla nyinförskaffade
bankomater och andra banktjänster är fullt ut tillgängliga för personer med
funktionsnedsättning” (paragraf 10.2 (a)).
12. Mot bakgrund av dessa prejudikat och det faktum att tillgänglighet faktiskt är en
avgörande förutsättning för att personer med funktionsnedsättning ska kunna delta
fullt ut och på lika villkor i samhället samt faktiskt åtnjuta alla sina mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter, finner kommittén att det är nödvändigt att anta
en allmän kommentar om artikel 9 i konventionen, gällande tillgänglighet, i enlighet
med dess regler kring förfarande och de etablerade sedvänjorna praxis inom
fördragsorganen för mänskliga rättigheter.
Se ”Declaration of Principles: Building the Information Society: a global challenge in the
new Millenium”, principförklaring antagen vid den första etappen av världstoppmötet om
informationssamhället som hölls i Genève 2003 (WSIS-03/GENEVA/DOC/4-E), paragraf 25.
2
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
II. Normativt innehåll
13. Artikel 9 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fastslår
att ”för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva
självständigt och att fullt ut delta på livets alla områden, ska konventionsstaterna vidta
ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning har
tillgång på lika villkor som andra till den fysiska miljön, till transporter, till
information och kommunikation, inklusive informations- och kommunikationsteknik
(IT) och -system samt till andra anläggningar och tjänster som är tillgängliga för eller
erbjuds allmänheten både i städerna och på landsbygden”. Det är viktigt att
tillgänglighet adresseras i sin fulla komplexitet; den omfattar den fysiska miljön,
transporter, information och kommunikation samt tjänster. Fokus ligger inte längre på
juridisk person och huruvida det är offentligt eller privat ägande av byggnader,
transportinfrastruktur, fordon, information och kommunikation samt tjänster. Så länge
varor, produkter och tjänster är öppna för eller erbjuds allmänheten, måste de vara
tillgängliga för alla, oavsett huruvida de ägs och/eller erbjuds av en offentlig
myndighet eller ett privat företag. Personer med funktionsnedsättning ska ha tillgång
på lika villkor till alla varor, produkter och tjänster som är öppna för eller erbjuds
allmänheten, på ett sätt som säkerställer deras faktiska och likvärdiga tillgång och
samt respekterar deras värdighet. Detta synsätt härrör från förbudet mot
diskriminering: att neka tillgång ska anses utgöra en diskriminerande handling, oavsett
huruvida förövaren är en offentlig eller privat enhet. Tillgänglighet ska erbjudas alla
personer med funktionsnedsättning, oavsett vilken funktionsnedsättning, utan
åtskillnad på någon grund, såsom etnicitet, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller
annan uppfattning, nationell eller social härkomst, egendom, födelse- eller annan
status, rättslig eller social status, genus eller ålder. Tillgänglighet ska särskilt ta hänsyn
till genus- och åldersperspektiven för personer med funktionsnedsättning.
14. Artikel 9 i konventionen slår tydligt fast att tillgänglighet som en förutsättning för att
personer med funktionsnedsättning ska kunna leva oberoende självständigt, fullt ut
delta på lika villkor i samhället och oinskränkt åtnjuta alla sina mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter på lika villkor som andra. Artikel 9 har sin grund i
befintliga fördrag om mänskliga rättigheter, såsom artikel 25 (c) i den internationella
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter om rätten att få tillträde på
lika villkor till offentlig tjänst samt artikel 5 (f) i den internationella konventionen om
avskaffande av alla former av rasdiskriminering om rätten till tillträde till alla platser
och serviceinrättningar som är avsedda för allmänheten. När dessa två grundläggande
fördrag om mänskliga rättigheter antogs fanns inte Internet, vilket förändrat världen
dramatiskt. Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är det
första fördraget om mänskliga rättigheter från 2000-talet som adresserar tillgång till
IT, och det skapar inte nya rättigheter i detta hänseende för personer med
funktionsnedsättning. Vidare så har även begreppet jämlikhet ändrats i internationell
lagstiftning under de senaste årtiondena, med en begreppsmässig övergång från
formell jämlikhet till faktisk jämlikhet, vilken påverkar konventionsstaternas
skyldigheter. Konventionsstaternas skyldighet att erbjuda tillgänglighet är en
grundläggande del i den nya skyldigheten att respektera, skydda och uppfylla
jämlikhetsrättigheter. Tillgänglighet ska därför ses i en kontext av rätt till tillgång från
det specifika funktionsnedsättningsperspektivet. Rätten till tillgång för personer med
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
funktionsnedsättning säkerställs genom strikt tillämpning av tillgänglighetsnormer.
Hinder för tillgång till befintliga föremål, anläggningar, varor och tjänster som är
riktade till eller öppna för allmänheten ska undanröjas gradvis på ett systematiskt sätt
med, än viktigare, kontinuerlig övervakning, i syfte att uppnå fullständig
tillgänglighet.
15. Strikt tillämpning av universell utformning av alla nya varor, produkter, anläggningar,
tekniker och tjänster ska säkerställa fullständig, jämlik och obegränsad tillgång för alla
potentiella kunder, däribland personer med funktionsnedsättning, på ett sätt som tar
full hänsyn till deras inneboende värdighet och variation. Den ska bidra till skapandet
av en oinskränkt rörelsekedja för individen från en plats till en annan, inbegripet
rörelse inom specifika platser, utan hinder. Personer med funktionsnedsättning och
andra användare ska kunna röra sig på hinderfria gator, komma in i tillgängliga
låggolvsfordon, ha tillgång till information och kommunikation, komma in i och röra
sig inom universellt utformade byggnader, med hjälp av hjälpmedel och mänsklig
assistans vid behov. Tillämpning av universell utformning utesluter inte automatiskt
behovet av hjälpmedel. Att tillämpa universell utformning när processen startar
hjälper till att hålla nere byggkostnaderna: att göra en byggnad tillgänglig från början
behöver i många fall inte öka totalkostnaden alls, eller i en del fall bara minimalt. Å
andra sidan kan kostnaden för anpassningar för att göra en byggnad tillgänglig senare
bli ansenliga i en del fall, särskilt för vissa historiska byggnader. Att tillämpa
universell utformning från början är mer ekonomiskt, men den potentiella kostnaden
för senare undanröjande av hinder får inte användas som en förevändning för att
undvika åtagandet att gradvis undanröja hinder för tillgänglighet. Tillgänglighet till
information och kommunikation, däribland IT, ska också uppnås från början, då
senare anpassningar till Internet och IT kan öka kostnaderna. Därför är det mer
ekonomiskt att infoga obligatorisk IT-tillgänglighet i de tidigaste stadierna i
utformning och produktion.
16. Tillämpande av universell utformning gör samhället tillgängligt för alla människor,
inte bara personer med funktionsnedsättning. Det är också viktigt att artikel 9
uttryckligen belägger konventionsstaterna med skyldigheten att säkerställa
tillgänglighet både i städerna och på landsbygden. Det har visat sig att tillgängligheten
ofta är bättre i större städer än i avlägsna, mindre utvecklade områden på landsbygden.
Omfattande urbanisering kan dock ibland skapa ytterligare nya hinder som förhindrar
tillgång för personer med funktionsnedsättning, särskilt till den byggda miljön,
transporter och tjänster, men även till mer sofistikerade informations- och
kommunikationstjänster i tätt befolkade, jäktiga urbana områden. Både i städerna och
på landsbygden ska personer med funktionsnedsättning ha tillgång till natur- och
kulturarvsområden i den fysiska miljön som allmänheten kan vistas i och åtnjuta.
17. Artikel 9, paragraf 1, kräver att konventionsstaterna identifierar och undanröjer hinder
och barriärer mot tillgänglighet till bland annat:
a) Byggnader, vägar, transportmedel och andra inom- och utomhusanläggningar,
däribland skolor, bostäder, vårdinrättningar och arbetsplatser.
b) Information, kommunikation och annan service, däribland elektronisk service
och service i nödsituationer.
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
Andra inom- och utomhusanläggningar, som nämns ovan, inbegriper rättsliga
myndigheter inom rättsväsendet, domstolar, fängelser, samhällsinstitutioner, områden
for social umgänge/utbyte och rekreation, och kulturella, religiösa, politiska och
sportaktiviteter, samt shoppinganläggningar. Andra tjänster ska omfatta post-, bank-,
telekommunikations- och informationstjänster.
18. Artikel 9, paragraf 2, slår fast de åtgärder konventionsstaterna måste vidta för att
utveckla, utfärda och övervaka tillämpningen av nationella miniminormer för
tillgänglighet till anläggningar och service som är öppna för eller erbjuds allmänheten.
Dessa normer ska överensstämma med andra konventionsstaters normer för att kunna
säkerställa interoperabilitet med avseende på fri rörlighet inom ramarna för rätten till
fri rörlighet och medborgarskap (artikel 18) för personer med funktionsnedsättning.
Konventionsstaterna skall också vidta åtgärder för att säkerställa att privata aktörer
som erbjuder anläggningar och service dit allmänheten äger tillträde beaktar alla
aspekter av tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning (artikel 9, paragraf 2
(b)).
19. Då bristande tillgänglighet ofta är en följd av brist på medvetenhet och tekniskt
kunnande, kräver artikel 9 att konventionsstaterna erbjuder alla intressenter utbildning
om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning (paragraf 2 (c)). Artikel 9
försöker inte räkna upp relevanta intressenter; en fullständig lista bör innefatta
myndigheter som utfärdar bygglov, sändningstillstånd och IT-licenser, ingenjörer,
formgivare, arkitekter, stadsplanerare, transportmyndigheter, leverantörer av tjänster,
medlemmar från den akademiska världen samt personer med funktionsnedsättning och
deras organisationer. Utbildning ska inte bara erbjudas dem som utformar varor,
produkter och tjänster, utan även dem som faktiskt tillverkar dem. Dessutom, kan
förståelsen för befintliga behov öka och effektiviteten i tillgänglighetstester förbättras
genom att stärka den direkta involveringen av personer med funktionsnedsättning i
produktutvecklingen. Slutligen är det byggarna på byggplatsen som gör byggnaden
tillgänglig eller inte. Det är viktigt att upprätta utbildning och övervakningssystem för
alla dessa grupper för att säkerställa den praktiska tillämpningen av
tillgänglighetsnormer.
20. Rörelse och orientering inom byggnader och på andra platser som är öppna för
allmänheten kan utgöra en utmaning för en del personer med funktionsnedsättning om
det inte finns lämplig skyltning, tillgänglig information och kommunikation eller
service. Artikel 9, paragrafer 2 (d) och (e), föreskriver därför att byggnader och andra
anläggningar dit allmänheten äger tillträde ska ha anvisningar i punktskrift och i
lättläst och lättbegriplig form, samt att assistans och annan personlig service, däribland
ledsagare, lektörer och yrkesverksamma teckenspråkstolkar ska erbjudas för att främja
tillgänglighet. Utan sådana anvisningar, tillgänglig information och kommunikation
samt stödjande tjänster, kan orientering och rörelse inom och genom byggnader bli
omöjliga för många personer med funktionsnedsättning, särskilt för dem som upplever
kognitiv trötthet.
21. Utan tillgång till information och kommunikation kan åtnjutande av tankefrihet och
yttrandefrihet och många andra grundläggande rättigheter och friheter allvarligt
urholkas och inskränkas för personer med funktionsnedsättning. Artikel 9, paragrafer
2 (f) till (g), i konventionen föreskriver därför att konventionsstaterna ska främja
assistans och annan personlig service, däribland ledsagare, lektörer och
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
yrkesverksamma teckenspråkstolkar (paragraf 2 (e)), främja andra ändamålsenliga
former av hjälp och stöd till personer med funktionsnedsättning för att säkerställa
deras tillgång till information samt främja tillgång för personer med
funktionsnedsättning till ny informations- och kommunikationsteknik och -system,
däribland Internet, genom tillämpning av obligatoriska tillgänglighetsnormer.
Information och kommunikation ska vara åtkomlig i lättlästa format och i alternativa
och kompletterande kommunikationsformer och -metoder för personer med
funktionsnedsättning som använder sådana format, former och metoder.
22. Ny teknik kan användas för att främja fullt deltagande på lika villkor i samhället av
personer med funktionsnedsättning, men bara om den är utformad och tillverkad på ett
sätt som säkerställer deras tillgänglighet. Nya investeringar, forskning och produktion
ska bidra till att undanröja ojämlikhet, inte skapa nya hinder. Artikel 9, paragraf 2 (h),
uppmanar därför konventionsstaterna att främja utformning, utveckling, tillverkning
och distribution av tillgänglig informations- och kommunikationsteknologi och system på ett tidigt stadium så att de blir tillgängliga till lägsta möjliga kostnad.
Användning av hörselförstärkningssystem, däribland omgivande hjälpsystem för att
bistå användare av hörapparat och hörslinga, och personhissar som är utrustade för att
möjliggöra användning av personer med funktionsnedsättning vid nödutrymning av
byggnader, är bara några exempel på tekniska framsteg som främjar tillgänglighet.
23. Eftersom tillgänglighet är en förutsättning för att personer med funktionsnedsättning
ska kunna leva självständigt, vilket föreskrivs i artikel 19 i konventionen, och fullt och
jämlikt delta i samhället, ska nekande av tillgång till den fysiska miljön, till
transporter, till informations- och kommunikationsteknik samt till andra anläggningar
och tjänster som är tillgängliga för allmänheten, ses i en diskrimineringskontext. Att
”vidta alla ändamålsenliga åtgärder, däribland lagstiftning, för att modifiera eller
avskaffa gällande lagar, bestämmelser, sedvänjor och bruk som är diskriminerande
mot personer med funktionsnedsättning” (artikel 4, paragraf 1 (b)) är det främsta
allmänna åtagandet för alla konventionsstater. ”Konventionsstaterna ska förbjuda all
diskriminering på grund av funktionsnedsättning och garantera personer med
funktionsnedsättning lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla
grunder” (artikel 5, paragraf 2). ”För att främja jämlikhet och avskaffa diskriminering
ska konventionsstaterna vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att skälig
anpassning tillhandahålls” (artikel 5, paragraf 3).
24. En tydlig åtskillnad ska göras mellan åtagandet att säkerställa tillgång till alla nyligen
nya utformade, byggda eller tillverkade föremål, infrastrukturer, varor, produkter och
tjänster, och åtagandet att undanröja hinder och säkerställa tillgång till den befintliga
fysiska miljön och befintlig transport, information och kommunikation samt tjänster
som är öppna för allmänheten. Ett annat av konventionsstaternas allmänna åtaganden
är att ”genomföra eller främja forskning och utveckling av universellt utformade
produkter, tjänster, utrustning och anläggningar enligt definitionerna i artikel 2 i denna
konvention, som skulle fordra minsta möjliga anpassning och lägsta kostnad för att
tillmötesgå de särskilda behoven hos en person med funktionsnedsättning, att främja
tillgängligheten till och användningen av dem samt att främja universell utformning
vid utveckling av normer och riktlinjer” (artikel 4, paragraf 1 (f)). Alla nya föremål,
infrastrukturer, anläggningar, produkter och tjänster måste utformats på ett sätt som
gör dem fullt tillgängliga för personer med funktionsnedsättning, i enlighet med
principerna om universell utformning. Konventionsstaterna har ett åtagit sig att
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
säkerställa att personer med funktionsnedsättning har tillgång till den befintliga
fysiska miljön, transporter, information och kommunikation samt tjänster som är
öppna för allmänheten. Då detta åtagande ska genomföras gradvis, ska
konventionsstaterna upprätta fastställda tidsramar och tillsätta tillräckliga resurser för
undanröjandet av befintliga hinder. Vidare ska konventionsstaterna tydligt fastställa de
vilka uppgifter som innehas av de olika myndigheterna (inklusive regionala och lokala
myndigheter) och verksamheter (inklusive privata verksamheter), ska utföras för att
säkerställa tillgänglighet. Konventionsstaterna ska också föreskriva effektiva
övervakningsmekanismer för att säkerställa tillgänglighet och övervaka sanktioner
mot de som inte tillämpar tillgänglighetsnormerna.
25. Tillgänglighet är kopplat till grupper, medan skälig anpassning är kopplad till
individer. Detta innebär att skyldigheten att erbjuda tillgänglighet är en ex anteskyldighet (förhandsskyldighet). Konventionsstaterna är därmed skyldiga att erbjuda
tillgänglighet innan de mottar en individuell begäran om att kunna ta sig in i eller
använda en plats eller en tjänst. Konventionsstaterna måste fastställa
tillgänglighetsnormer, vilka måste antas i samråd med organisationer som företräder
personer med funktionsnedsättning, och de måste vara specificerade för leverantörer
av service, byggare och andra relevanta intressenter. Tillgänglighetsnormer måste vara
breda och standardiserade. För de individer med ovanliga funktionsnedsättningar som
inte beaktats när tillgänglighetsnormerna utvecklades eller som inte använder de
former, metoder eller medel som erbjuds för att uppnå tillgänglighet (som till exempel
inte läser punktskrift), kan det hända att tillämpning av tillgänglighetsnormerna inte är
tillräckligt för att säkerställa dem tillgång. I sådana fall kan skälig anpassning vara
tillämpliga. I enlighet med konventionen får inte konventionsstaterna använda
åtstramningsåtgärder som en förevändning för att undvika att säkerställa gradvis
tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Åtagandet att genomföra
tillgänglighet är ovillkorligt. Det innebär att den verksamhet som är förpliktigad att
erbjuda tillgänglighet inte får rättfärdiga underlåtelse att göra det genom att hänvisa
till bördan det innebär att erbjuda tillgång för personer med funktionsnedsättning.
Åtagandet att göra skälig anpassning, däremot, föreligger endast om genomförandet
inte utgör omotiveradrimlig börda för verksamheten.
26. Åtagandet att erbjuda skälig anpassning är en ex nunc-skyldighet (med verkan för
framtiden), vilket innebär att det är genomdrivbart från den tidpunkt då en person med
funktionsnedsättning behöver det i en given situation, till exempel på arbetsplatsen
eller i skolan, för att kunna åtnjuta sina rättigheter på lika villkor i en särskild kontext.
Här kan tillgänglighetsnormer vara en indikator, men de får inte ses som
föreskrivande. Skälig anpassning kan användas som ett medel att säkerställa
tillgänglighet för en individ med funktionsnedsättning i en särskild situation. Skälig
anpassning eftersträvar att uppnå individuell rättvisa i betydelsen att ickediskriminering eller jämlikhet säkerställs, med beaktande av individens värdighet,
självbestämmande och val. Därmed kan en person med en ovanlig
funktionsnedsättning begära anpassning som faller utanför omfattningen av
tillgänglighetsnormernas omfattning.
III. Konventionsstaternas åtaganden
27. Att säkerställa tillgång till den fysiska miljön, transporter, information och
kommunikation samt tjänster som är öppna för allmänheten, är ofta en förutsättning
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
för att personer med funktionsnedsättning faktiskt ska kunna åtnjuta olika
medborgerliga och politiska rättigheter. Konventionsstaterna kan säkerställa att
tillgång uppnås genom gradvis genomförande när nödvändigt, såväl som genom
internationellt samarbete. En analys av situationen för att identifiera de hinder och
barriärer som måste undanröjas, kan effektivt utföras inom en kort till medellång
tidsram. Hinder ska undanröjas på ett kontinuerligt och systematiskt sätt, gradvis men
stadigt.
28. Konventionsstaterna är förpliktigade att anta, utfärda och övervaka nationella
tillgänglighetsnormer. Om relevant lagstiftning inte finns, är det första steget att anta
ett ändamålsenligt rättsligt ramverk. Konventionsstaterna ska utföra en omfattande
omprövning av lagarna om tillgänglighet för att identifiera, övervaka och fylla luckor i
lagstiftningen och genomförandet. Lagstiftning kring funktionsnedsättning innefattar
sällan IT i sin definition av tillgänglighet. Även lagar om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning som avser icke-diskriminerande tillgång inom områden som
upphandling, sysselsättning och utbildning, innefattar sällan tillgång till IT och till de
många varor och tjänster som är centrala i dagens samhälle och erbjuds genom IT. Det
är viktigt att omprövningen och antagandet av dessa lagar och förordningar utförs i
nära samråd med personer med funktionsnedsättning och de organisationer som
företräder dem (artikel 4, paragraf 3), såväl som med alla andra relevanta intressenter,
däribland medlemmar från den akademiska världen och branschorganisationer med
arkitekter, stadsplanerare, ingenjörer och formgivare. Lagstiftningen ska införliva och
grundas på principen om universell utformning, såsom krävs i konventionen (artikel 4,
paragraf 1 (f)). Den ska tillgodose obligatorisk tillämpning av tillgänglighetsnormer
och sanktioner, däribland böter, för de som underlåter att tillämpa dem.
29. Det är användbart att integrera tillgänglighetsnormer som föreskriver olika områden
som måste vara tillgängliga, såsom den fysiska miljön i lagar om byggnation och
stadsplanering, transport i lagar om kollektiv flyg-, järnvägs- väg- och vattentransport,
information och kommunikation samt tjänster som är öppna för allmänheten.
Tillgänglighet ska dock innefattas i allmänna och specifika lagar om lika möjligheter,
jämlikhet och deltagande i kontexten av förbud mot diskriminering på grund av
funktionsnedsättning. Nekande av tillgång ska tydligt definieras som ett förbjudet
utslag av diskriminering. Personer med funktionsnedsättning som har nekats tillgång
till den fysiska miljön, transporter, information och kommunikation samt tjänster som
är öppna för allmänheten, ska ha effektiva rättsmedel till sitt förfogande. När
tillgänglighetsnormer fastställs måste konventionsstaterna beakta mångfalden bland
personer med funktionsnedsättning och säkerställa att tillgänglighet erbjuds alla,
oavsett kön, ålder och typ av funktionsnedsättning. En del i uppdraget att innefatta
mångfalden bland personer med funktionsnedsättning i erbjudandet av tillgänglighet
är att erkänna att en del personer med funktionsnedsättning behöver hjälp av
människor eller djur för att åtnjuta full tillgänglighet (såsom personlig assistans,
teckenspråkstolkning, taktil teckenspråkstolkning eller ledarhundar). Det måste
exempelvis fastställas att förbjudande av ledarhundar i en särskild byggnad eller
öppen plats skulle utgöra ett förbjudet utslag av diskriminering på grund av
funktionsnedsättning.
30. Det är nödvändigt att upprätta miniminormer för tillgänglighet till olika tjänster som
erbjuds av offentliga och privata företag för personer med olika slags
funktionsnedsättning. Referensverktyg som ITU-T:s rekommendation
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
Telecommunications Accessibility Checklist för standardiseringsaktiviteter
(Checklista för tillgänglighet i telekommunikation) (2006) och Telecommunications
Accessibility Guidelines för äldre och personer med funktionsnedsättning (Riktlinjer
för tillgänglighet i telekommunikation) (ITU-T rekommendation F.790) ska integreras
närhelst en ny IT-relaterad norm utvecklas. Detta skulle möjliggöra generalisering av
universell utformning i utvecklingen av normer. Konventionsstaterna ska upprätta ett
lagstiftningsramverk med specifika, genomdrivbara, tidsbundna riktlinjer för att
övervaka och utvärdera privata verksamheters gradvisa ändring och anpassning av
sina tidigare otillgängliga tjänster till tillgängliga sådana. Konventionsstaterna ska
också säkerställa att alla nyproducerade produkter och tjänster är fullt tillgängliga för
personer med funktionsnedsättning. Miniminormer måste utvecklas i nära samråd med
personer med funktionsnedsättning och de organisationer som företräder dem, i
enlighet med artikel 4, paragraf 3, i konventionen. Normerna kan också utvecklas i
samarbete med andra konventionsstater och internationella organisationer och
myndigheter genom internationellt samarbete, i enlighet med artikel 32 i
konventionen. Konventionsstaterna uppmuntras att ansluta sig till ITU:s studiegrupper
inom unionens sektorer för radiokommunikation, standardisering och utveckling, vilka
aktivt arbetar för att integrera tillgänglighet i utvecklingen av internationell
telekommunikation och internationella IT-standarder samt för att höja branschens och
regeringars medvetenhet om behovet att öka tillgången till IT för personer med
funktionsnedsättning. Sådant samarbete kan vara användbart i utvecklingen och
främjandet av internationella standarder som bidrar till interoperabilitet av varor och
tjänster. På området kommunikationsrelaterade tjänster måste konventionsstaterna
säkerställa åtminstone en minimikvalitet hos tjänster, särskilt för relativt nya slags
tjänster, såsom personlig assistans, teckenspråkstolkning och taktil tolkning, i syfte att
standardisera dem.
31. När konventionsstaterna omprövar sin tillgänglighetslagstiftning måste de överväga
och, när det är nödvändigt, ändra sina lagar så att de förbjuder diskriminering på grund
av funktionsnedsättning. Som en lägsta nivå ska följande situationer, där brist på
tillgänglighet har hindrat en person med funktionsnedsättning att få tillgång till en
tjänst eller anläggning som är öppen för allmänheten, anses vara förbjudna utslag av
diskriminering på grund av funktionsnedsättning:
a) När en tjänst eller anläggning upprättats efter att relevanta
tillgänglighetsnormer införts.
b) När tillgång skulle ha kunnat säkerställas i en anläggning eller tjänst (när den
kom till) genom skälig anpassning.
32. Som del i sin omprövning av tillgänglighetslagstiftning, måste konventionsstaterna
också överväga sina lagar om offentlig upphandling för att säkerställa att deras
procedurer kring offentlig upphandling införlivar tillgänglighetskraven. Det är
oacceptabelt att använda offentliga medel för att skapa eller vidmakthålla den
ojämlikhet som oundvikligen blir följden av otillgängliga tjänster och anläggningar.
Offentlig upphandling ska användas för att genomföra positiv särbehandling i linje
med bestämmelserna i artikel 5, paragraf 4, i konventionen för att säkerställa
tillgänglighet och faktisk jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
33. Konventionsstaterna ska anta handlingsplaner och strategier för att identifiera
befintliga hinder för tillgänglighet, sätta tidsramar med specifika slutdatum och
tillhandahålla både de mänskliga och materiella resurser som behövs för att undanröja
dessa hinder. När sådana handlingsplaner och strategier antagits ska de genomföras
strikt. Konventionsstaterna ska också stärka sina övervakningsmekanismer för att
säkerställa tillgänglighet och de ska fortsätta att tillhandahålla tillräckliga medel för att
undanröja hinder för tillgänglighet och utbilda övervakningspersonal. Då
tillgänglighetsnormer ofta tillämpas lokalt är kontinuerligt kapacitetsbyggande av
lokala myndigheter som ansvarar för att övervaka tillämpningen av normerna av
yttersta vikt. Konventionsstaterna har ett åtagande att utveckla ett effektivt
övervakningsramverk och upprätta effektiva övervakningsorgan med tillräcklig
kapacitet och ändamålsenliga mandat för att säkerställa att planer, strategier och
standardisering tillämpas och genomdrivs.
IV. Förhållande till andra bestämmelser i konventionen
34. Konventionsstaternas skyldighet att säkerställa tillgång för personer med
funktionsnedsättning till den fysiska miljön, transporter, information och
kommunikation samt service som är öppen för allmänheten, ska ses ur ett perspektiv
av jämlikhet och icke-diskriminering. Nekande av tillgång för personer med
funktionsnedsättning till den fysiska miljön, transporter, information och
kommunikation samt service som är öppen för allmänheten, är ett utslag av
diskriminering på grund av funktionsnedsättning, vilket förbjuds i artikel 5 i
konventionen. Att säkerställa tillgänglighet pro futuro (för framtiden) ska ses i
kontexten att genomföra det allmänna åtagandet att utveckla universellt utformade
produkter, tjänster, utrustning och anläggningar (artikel 4, paragraf 1 (f)).
35. Medvetandegörande är en av förutsättningarna för ett effektivt genomförande av
konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Då tillgänglighet
ofta ses ur ett snävt perspektiv, som tillgänglighet till den byggda miljön (vilken är
betydelsefull, men endast en aspekt av tillgång för personer med
funktionsnedsättning), ska konventionsstaterna systematiskt och kontinuerligt sträva
efter att öka medvetenheten om tillgänglighet bland alla relevanta intressenter.
Tillgänglighetens allomfattande karaktär ska lyftas, tillskapande av tillgång till den
fysiska miljön, transporter, information och kommunikation samt tjänster.
Medvetandegörande ska också betona att åtagandet att efterleva tillgänglighetsnormer
gäller både den offentliga och den privata sektorn. Det ska främja tillämpning av
universell utformning och konceptet att det är kostnadseffektivt och ekonomiskt att
utforma och bygga på ett tillgängligt sätt redan från de tidigaste stadierna.
Medvetandegörande ska utföras i samarbete med personer med funktionsnedsättning,
organisationer som företräder dem samt tekniska experter. Särskild uppmärksamhet
ska riktas mot kapacitetsbyggande för tillämpningen och övervakningen av
tillämpningen av tillgänglighetsnormer. Media ska inte bara beakta tillgängligheten i
sina egna program och tjänster för personer med funktionsnedsättning, utan även anta
en aktiv roll i att främja tillgänglighet och bidra till medvetandegörande.
36. Att säkerställa fullständig tillgång till den fysiska miljön, transporter, information och
kommunikation samt service som är öppen för allmänheten, är verkligen en avgörande
förutsättning för att faktiskt inneha många av rättigheterna i konventionen. I
risksituationer, vid naturkatastrofer och väpnad konflikt måste service för
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
nödsituationer vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättning, annars kan inte
deras liv räddas eller deras välbefinnande skyddas (artikel 11). Tillgänglighet måste
införlivas som en prioritet i återuppbyggnadsinsatser efter en katastrof. Därför måste
katastrofriskbegränsning vara tillgänglig och omfatta funktionsnedsättning.
37. Effektiv tillgång till rättssystemet kan inte säkerställas om inte de byggnader där
myndigheter inom rättsväsendet och domstolar är belägna är fysiskt tillgängliga, eller
om den service, information och kommunikation de erbjuder inte är tillgänglig för
personer med funktionsnedsättning (artikel 13). Säkra boenden, stöd och service samt
rutiner måste alla vara tillgängliga för att erbjuda effektivt och viktig meningsfullt
skydd från våld, övergrepp och utnyttjande till personer med funktionsnedsättning,
särskilt kvinnor och barn (artikel 16). Tillgängliga miljöer, transporter, information
och kommunikation samt service är en förutsättning för att personer med
funktionsnedsättning ska kunna delta i sina lokalsamhällen och leva självständiga liv
(artikel 19).
38. Artiklarna 9 och 21 skär igenom varandra i frågan om information och
kommunikation. Artikel 21 föreskriver att konventionsstaterna ”ska vidta alla
ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan
utöva yttrandefriheten och åsiktsfriheten, inklusive friheten att söka, ta emot och
sprida uppgifter och idéer på lika villkor som andra och genom alla former av
kommunikation som de själva väljer”. Den fortsätter att i detalj beskriva hur
tillgänglighet av information och kommunikation kan säkerställas i praktiken. Den
kräver att konventionsstaterna förser ”personer med funktionsnedsättning med
information som är avsedd för allmänheten i tillgängligt format och teknologi
anpassad för olika funktionsnedsättningar” (artikel 21 (a)). Vidare föreskriver den att
de ska ”underlätta användning i offentliga sammanhang av teckenspråk, punktskrift,
alternativ och kompletterande kommunikation och alla andra tillgängliga medel,
former och format för kommunikation som personer med funktionsnedsättning själva
valt” (artikel 21 (b)). Privata verksamheter som erbjuder tjänster till allmänheten,
däribland genom Internet, ska starkt uppmanas att erbjuda information och service i
tillgängliga och användbara format för personer med funktionsnedsättning (artikel 21
(c)) och massmedierna, däribland leverantörer av information genom Internet, ska
uppmuntras att göra sina tjänster tillgängliga för personer med funktionsnedsättning
(artikel 21 (d)). Artikel 21 kräver också att konventionsstaterna erkänner och främjar
användningen av teckenspråk, i enlighet med artiklarna 24, 27, 29 och 30 i
konventionen.
39. Utan tillgänglig transport till skolor, tillgängliga skolbyggnader och tillgänglig
information och kommunikation, skulle inte personer med funktionsnedsättning ha
möjlighet att utöva sin rätt till utbildning (artikel 24 i konventionen). Därför måste
skolor vara tillgängliga, vilket uttryckligen anges i artikel 9, paragraf 1 (a) i
konventionen. Hela processen kring inkluderande utbildning måste vara tillgänglig,
inte bara byggnaderna, utan även all information och kommunikation, däribland
omgivande system och FM-system, service och skälig anpassning i skolor. För att
främja tillgänglighet ska såväl undervisningen som läroplanens innehåll främja och
utföras på teckenspråk, punktskrift och alternativ skrift samt genom alternativa och
kompletterande former, medel och format för kommunikation och orientering (artikel
24, paragraf 3 (a)), med särskild hänsyn till de ändamålsenliga språk och former och
medel för kommunikation som används av blinda, döva och dövblinda elever. Former
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
och medel för undervisning ska vara tillgängliga och ska utföras i tillgängliga miljöer.
Hela studiemiljön för elever med funktionsnedsättning måste vara utformad på ett sätt
som främjar inkludering och garanterar deras jämlikhet genom hela
utbildningsprocessen. Fullständigt genomförande av artikel 24 i konventionen ska
övervägas i samverkan med de andra grundläggande instrumenten för mänskliga
rättigheter, såväl som bestämmelserna i Unescos konvention mot diskriminering inom
undervisningen.
40. Hälso- och sjukvård och social trygghet skulle förbli utom räckhåll för personer med
funktionsnedsättning utan tillgång till de lokaler där dessa tjänster erbjuds. Även om
byggnaderna där hälso- och sjukvård och sociala trygghetstjänster erbjuds är
tillgängliga i sig, kan inte personer med funktionsnedsättning ta sig till dem utan
tillgänglig transport. All information och kommunikation som gäller erbjudande om
hälso- och sjukvård ska vara tillgänglig på teckenspråk, punktskrift, tillgängliga
elektroniska format och alternativ skrift samt genom alternativa och kompletterande
medel, former och format för kommunikation. Det är särskilt viktigt att beakta
genusdimensionen i tillgänglighet till hälso- och sjukvård, särskilt reproduktiv hälsooch sjukvård för kvinnor och flickor med funktionsnedsättning, däribland gynekologi
och obstetrik.
41. Personer med funktionsnedsättning kan inte faktiskt åtnjuta sina rättigheter kring
arbete och sysselsättning, vilka beskrivs i artikel 27 i konventionen, om inte
arbetsplatsen i sig är tillgänglig. Arbetsplatser måste därför vara tillgängliga, vilket
uttryckligen anges i artikel 9, paragraf 1 (a). Vägran att anpassa en arbetsplats är ett
förbjudet utslag av diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Utöver
arbetsplatsens fysiska tillgänglighet, behöver personer med funktionsnedsättning
tillgänglig transport och service för att ta sig till sina arbetsplatser. All information
gällande arbete, platsannonser och urvalsprocesser samt sådan kommunikation på
arbetsplatsen som ingår i arbetsprocessen måste vara tillgänglig på teckenspråk,
punktskrift, tillgängliga elektroniska format och alternativ skrift samt genom
alternativa och kompletterande medel, former och format för kommunikation. Alla
fackliga rättigheter och arbetsrättigheter måste också vara tillgängliga, liksom
utbildningsmöjligheter och yrkeskvalificering. Till exempel måste kurser i utländska
språk eller data för anställda och praktikanter hållas i en tillgänglig miljö i tillgängliga
former, medel och format.
42. Artikel 28 i konventionen lyfter en tillfredsställande levnadsstandard och social
trygghet för personer med funktionsnedsättning. Konventionsstaterna ska vidta
nödvändiga åtgärder för att säkerställa att både allmänna och funktionsnedsättningsspecifika åtgärder och tjänster för social trygghet erbjuds på ett tillgängligt sätt, i
tillgängliga byggnader, och att all information och kommunikation som gäller dem
finns tillgänglig på teckenspråk, punktskrift, tillgängliga elektroniska format och
alternativ skrift samt genom alternativa och kompletterande medel, former och format
för kommunikation. Socialbostadsprogram ska erbjuda bostäder som bland annat är
tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och äldre.
43. Artikel 29 i konventionen garanterar personer med funktionsnedsättning rätten att
delta i det politiska och offentliga livet samt i styrning av offentlig verksamhet.
Personer med funktionsnedsättning kan inte jämlikt och effektivt utöva dessa
rättigheter om inte konventionsstaterna säkerställer att procedurer, anläggningar och
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
material för röstning är ändamålsenliga, tillgängliga och lätta att förstå och använda.
Det är också viktigt att politiska möten och material som används och tas fram av
politiska partier eller individuella kandidater som deltar i allmänna val, är tillgängliga.
Annars berövas personer med funktionsnedsättning sin rätt att delta i den politiska
processen på lika villkor. Personer med funktionsnedsättning som väljs till offentligt
ämbete måste ha lika möjlighet att utöva sitt mandat på ett fullt tillgängligt sätt.
44. Alla har rätt att åtnjuta konst, delta i idrott och besöka hotell, restauranger och barer.
Rullstolsanvändare kan dock inte gå på en konsert om det bara finns trappor i
konsertlokalen. Blinda personer kan inte njuta av en målning om det inte finns en
beskrivning av den att lyssna på på museet. Personer med hörselnedsättning kan inte
njuta av en film om den saknar undertexter. Döva personer kan inte njuta av en
teaterpjäs utan teckenspråkstolkning. Personer med intellektuell funktionsnedsättning
kan inte njuta av en bok om den inte finns i en lättläst utgåva eller en utgåva i en
alternativ och kompletterande kommunikationsform. Artikel 30 i konventionen kräver
att konventionsstaterna erkänner rätten för personer med funktionsnedsättning att på
lika villkor som andra delta i kulturlivet. Konventionsstaterna skall vidta alla
ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning:
a) Bereds tillgång till kulturella produkter i tillgänglig form.
b) Bereds tillgång till tv-program, filmer, teater och annan kulturell verksamhet i
tillgänglig form.
c) Bereds tillträde till platser för kulturella föreställningar eller tjänster, såsom
teatrar, museer, biografer, bibliotek och turistservice och så långt som möjligt
till minnesmärken och platser av nationell kulturell betydelse.
Bestämmelsen om tillgång till kulturella och historiska minnesmärken som ingår i det
nationella kulturarvet kan verkligen vara en utmaning under vissa omständigheter.
Konventionsstaterna har dock ett åtagande att sträva efter att erbjuda tillgång till dessa
platser. Många minnesmärken och platser av nationell kulturell betydelse har gjorts
tillgängliga på ett sätt som bevarar deras kulturella historiska identitet och unikhet.
45. ”Konventionsstaterna ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att personer med
funktionsnedsättning ska få möjlighet att utveckla och använda sin kreativa, artistiska
och intellektuella förmåga” (artikel 30, paragraf 2). ”Konventionsstaterna ska vidta
alla ändamålsenliga åtgärder i enlighet med internationell rätt för att säkerställa att
lagar till skydd för immateriella rättigheter inte utgör ett oskäligt eller diskriminerande
hinder för tillgång till kulturella produkter för personer med funktionsnedsättning”
(artikel 30, paragraf 3). Marrakechfördraget om att underlätta tillgången till
publicerade verk för personer som är blinda, med nedsatt syn eller har annat
läshandikapp, upprättat av Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten
och antaget i juni 2013, ska säkerställa tillgång till kulturellt material utan oskäliga
eller diskriminerande hinder för personer med funktionsnedsättning, däribland
personer med funktionsnedsättning som lever utomlands eller som ingår i en minoritet
i ett annat land och som talar eller använder samma språk eller kommunikationsmedel,
särskilt de som har svårt att få tillgång till klassiskt tryckt material. Konventionen om
rättigheter för personer med funktionsnedsättning föreskriver att personer med
funktionsnedsättning har rätt, på lika villkor som andra, till erkännande av och stöd för
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
sin särskilda kulturella och språkliga identitet. Artikel 30, paragraf 4, betonar
erkännandet av och stödet för teckenspråk och dövas kultur.
46. Artikel 30, paragraf 5, i konventionen föreskriver att konventionsstaterna, för att göra
det möjligt för personer med funktionsnedsättning att på lika villkor som andra delta i
rekreations- och fritidsverksamhet och idrott, ska vidta ändamålsenliga åtgärder för
att:
a) Uppmuntra och främja deltagande i största möjliga utsträckning av personer
med funktionsnedsättning i allmänt tillgänglig idrottslig verksamhet på alla
nivåer.
b) Säkerställa att personer med funktionsnedsättning har möjlighet att organisera,
utveckla och delta i idrott och rekreation som är särskilt anpassade för personer
med funktionsnedsättning och i detta syfte uppmuntra erbjudande av
ändamålsenlig instruktion, utbildning och resurser på lika villkor som andra.
c) Säkerställa att personer med funktionsnedsättning har tillgång till
idrottsanläggningar, rekreationsanläggningar och turistanläggningar.
d) Säkerställa att barn med funktionsnedsättning har lika möjligheter som andra
barn att delta i lek, rekreation, fritidsverksamhet och idrott, däribland inom
utbildningssystemet.
e) Säkerställa att personer med funktionsnedsättning har tillgång till service av
personer och organ som ägnar sig åt att organisera rekreationsverksamhet,
turism, fritidsverksamhet och idrott.
47. Internationellt samarbete, vilket beskrivs i artikel 32 i konventionen, ska vara ett
betydande verktyg i främjandet av tillgänglighet och universell utformning.
Kommittén rekommenderar att internationella biståndsmyndigheter erkänner
betydelsen av att stödja projekt som syftar till att förbättra IT och annan infrastruktur
för tillgänglighet. Alla nya investeringar som görs inom ramarna för internationellt
samarbete ska användas för att främja undanröjandet av befintliga hinder och
förhindra skapandet av nya hinder. Det är oacceptabelt att använda offentliga medel
för att skapa nya ojämlikheter. Alla nya föremål, infrastrukturer, anläggningar, varor,
produkter och tjänster måste vara fullt tillgängliga för alla personer med
funktionsnedsättning. Internationellt samarbete ska inte bara användas för att investera
i tillgängliga varor, produkter och tjänster, utan även utveckla utbyte av kunnande och
information om bra metoder för att uppnå tillgänglighet på sätt som innebär påtagliga
förändringar som kan förbättra livet för miljontals personer med funktionsnedsättning
världen över. Internationellt samarbete inom standardisering är även viktigt, likaså det
faktum att organisationer för personer med funktionsnedsättning måste få stöd så att
de kan delta i nationella och internationella processer för att utveckla, tillämpa och
övervaka tillgänglighetsnormer. Tillgänglighet måste vara ett väsentligt inslag i alla
satsningar på hållbar utveckling, särskilt i kontexten kring utvecklingsagendan efter
2015.
48. Övervakning av tillgänglighet är en central aspekt av den nationella och
internationella övervakningen av genomförandet av konventionen. Artikel 33 i
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
konventionen kräver att konventionsstaterna utser kontaktpunkter inom sina regeringar
för frågor som gäller genomförandet av konventionen, såväl som att inrätta nationella
ramverk för att övervaka genomförandet, som omfattar en eller flera oberoende
mekanismer. Det civila samhället ska också involveras i och fullt ut medverka i
övervakningsprocessen. Det är avgörande att de organ som närmare fastslås i artikel
33 vederbörligen konsulteras när åtgärder för ändamålsenligt genomförande av artikel
9 övervägs. Dessa organ ska ges meningsfulla möjligheter att bland annat delta i
formulerandet av nationella tillgänglighetsnormer, kommentera befintlig lagstiftning
och lagförslag, framföra uppslag till lagförslag och reglering av riktlinjer, samt delta
fullt i medvetandegörande och utbildningskampanjer. Processerna kring nationell och
internationell övervakning av genomförandet av konventionen ska utföras på ett
tillgängligt sätt som främjar och säkerställer det effektiva deltagandet av personer med
funktionsnedsättning och de organisationer som företräder dem. Artikel 49 i
konventionen kräver att konventionens text ska göras åtkomlig i tillgängliga format.
Detta är en innovation i ett internationellt fördrag om mänskliga rättigheter och
konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska anses skapa
prejudikat i det avseendet för alla framtida fördrag.
DETTA ÄR HANDIKAPPFÖRBUNDENS PRELIMINÄRA UTKAST TILL ÖVERSÄTTNING
