Svar till FN om artikel 9

Svar till FN om artikel 9
Till
FNs kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Lika Unika har beretts möjlighet att lämna synpunkter på kommitténs Draft General
Comment on Articel 12 & Artical 9 of the Convention. Lika Unika ger här några
kommentarer gällande artikel 9 om tillgänglighet men avstår från yttranden gällande
artikel 12.
Lika Unika delar helt och fullt kommitténs mycket angelägna skrivelse. Som anförs i
densamma är frågan om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning helt
avgörande för möjligheterna att skapa ett samhälle som ger alla möjlighet till
delaktighet och att också i praktiken kunna få del av och använda sina rättigheter i
samhället.
Kommittén utgår i sin skrivelse från konventionen och för ett mycket viktigt
resonemang om de värderingsmässiga utgångspunkterna för varför ett aktivt arbete
med att skapa tillgängliga och användbara samhällen är nödvändigt. Genom att
kommittén väver in också andra konventioner stärks argumenten för ett arbete för
ökad tillgänglighet.
Att arbeta med frågor om tillgänglighet handlar såldes inte enbart om att leva upp till
konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Ett samhälle
som inte aktivt ökar delaktigheten i samhället genom en bättre tillgänglighet för alla
kan inte heller leva upp till viktiga utgångspunkter i andra konventioner som
exempelvis den om medborgerliga och politiska rättigheter.
Kommitténs beskrivningar av hur konventionens artikel 9 ska uttolkas och användas
är i sin helhet mycket viktig för beslutsfattares och andra aktörers arbete med
tillgänglighetsfrågor. Vi ser från Lika Unikas sida att det är ett mycket användbart
dokument som lyfter många av de centrala frågorna som är framgångsfaktorer för
samhällen som på allvar vill skapa tillgänglighet och delaktighet för alla sina
invånare. Det gäller inte minst avsnittet i punkt 12 om universell design, ett tänkesätt
som innebär att göra rätt redan från början. Viktiga verktyg lyfts fram, som
exempelvis i punkt 29 om den offentliga upphandlingens betydelse i
sammanhanget.
Vi vill i det sammanhanget understryka vår vilja att framöver bidra till att kommitténs
kommentarer om artikel nio och tillgängligheten som en mänsklig rättighet för alla
kan spridas vidare och få praktisk betydelse i vårt land.
Att uppnå konventionens stadganden och mål förutsätter, som kommittén anför i
punkt 16, att konventionsstaterna säkerställer att utbildning ges i samhället om
tillgänglighetsfrågor. Lika Unika delar starkt den synpunkten. Vi vill samtidigt
understryka att det handlar om mer än utbildning.
Det paradigmskifte vi önskar i synen på personer med funktionsnedsättning innebär
att man, helt i konventionens anda, ser på oss som människor med inneboende
resurser och som en tillgång för samhället, människor som också har lika rätt som
alla andra. Ska samhället och konventionsstaterna på allvar ta steg för att
tillgängligheten ska förbättras tror vi att det behövs en värderingsförändring. Att göra
samhällen tillgängliga handlar inte i grunden om tekniska lösningar och enskilda
förändringar. Tillgänglighetsanpassningar avgör om våra mänskliga rättigheter ska
komma oss till del eller inte.
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning till olika verksamheter är en
viktig samhällsnytta som alla tjänar på. När en förbättrad tillgänglighet uppnås i
lokaler och bostäder är det inte enbart ett sätt att ge den med en
funktionsnedsättning möjligheter. Det gynnar också den allt växande gruppen äldre
och det gynnar många barnfamiljer som exempelvis har behov av att komma fram
och komma in med en barnvagn. Därför är tillgänglighetsarbetet ett intresse för
många grupper.
Som anförs av kommittén i punkt 12 blir det billigare och bättre att göra tillgängligt
redan från början. Det har den samlade funktionshinderrörelsen i Sverige goda
exempel på, bland annat i en rapport utarbetad av förre chefsekonomen på LO, Dan
Andersson, I rapporten ”Dörrarnas stängs innan alla fått plats” redovisas en rad
exempel på lönsamheten i bättre tillgänglighet, bland annat att ökad tillgänglighet i
kollektivtrafiken kostar upp emot 1.3 miljarder kronor. Men samtidigt uppskattas 94
procent av investeringen vara till nytta för samhället, bland annat i form av
tidsvinster. Mest tjänar resenärer utan funktionshinder.
Som tidigare anförts delar Lika Unika helt och fullt kommitténs utgångspunkter om
ett tillgängligt samhälle som förutsättning för delaktighet och allas lika villkor. Dessa
baseras på den konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
som metodiskt och målmedvetet måste genomföras av konventionsstaterna. Med
detta sagt vill vi samtidigt uttrycka vår oro för att utvecklingen verkligen inte entydigt
går i rätt riktning i vårt land. Sverige har genom sitt undertecknande av CRPD åtagit
sig att, som kommittén skriver, arbeta för att hinder och barriärer identifieras och tas
bort och att det görs på ett ”kontinuerligt och systematiskt sätt” och ”gradvis men
stadigt”. Med undertecknandet har Sverige ställt sig bakom konventionens
skyldighet att tillhandahålla ett tillgängligt samhälle och samtidigt, för individer,
arbeta med skäliga anpassningar av miljöer.
Som framgår av de rapporter finns som underlag för kommitténs granskningsarbete
av den svenska funktionshinderspolitiken finns det positiva inslag i den svenska
utvecklingen. Samtidigt pekar uppföljningar på att arbetet går alltför sakta och att det
inte finns tillräckligt av målmedvetenhet i frågan eller kunskaper på området.
Därmed skapas en oroväckande klyfta mellan ambitionerna och åtaganden i
konventionen och den faktiska samhällsutvecklingen.
Sveriges sammanhållande myndighet för funktionshinderspolitiken, Handisam,
redovisar i sin uppföljning av funktionshinderspolitiken år 2013, att det i Sverige
kvarstår många hinder. Redan 2003 antog den svenska riksdagen ett mål att till år
2010 åtgärda så kallade ”enkelt avhjälpa hinder”. Vid slutåret, 2010, uppgav de
svenska kommunerna att endast drygt hälften av de identifierade enkelt avhjälpta
hindren hade åtgärdats. Kommunerna bedömer i dagsläget att dessa enkla
åtgärdade hinder för tillgänglighet inte kommer att vara borta förrän år 2016. Här är
det särskilt oroväckande att de lokaler som ligger sämst till utifrån ett
tillgänglighetsperspektiv är skolor, vårdcentraler och socialkontor.
I uppföljningarna visas också stora brister i kunskaper och medvetenhet hos
ansvariga om hinder som befäster otillgängligheten. Ett exempel är att det år 2012
endast var 12 procent av de svenska kommunerna som hade inventerat sitt
bostadsbestånd ur ett tillgänglighetsperspektiv. Därutöver finns det brister i
tillgängligheten utöver den fysiska tillgängligheten. Det handlar bland annat om
brister i ljudmiljön. Beträffande tillgängligheten till natur- och kulturområden görs det
en del insatser men samtidigt har inget av de svenska länen någon regional
handlingsplan för att förbättra möjligheten för personer med funktionsnedsättning att
nå ut i naturen eller besöka kulturområden.
Lika Unika menar att de brister som fortfarande existerar när det gäller
tillgängligheten är allvarliga och bör uppmärksammas av kommittén i det fortsatta
granskningsarbetet av Sveriges arbete att införliva konventionen. Tyvärr är det inte
bara takten i arbetet som är alltför långsam. Vi kan också se exempel på politiska
förslag som, om de blir verklighet, vänder utvecklingen i fel riktning och riskerar att
leda till försämringar av tillgängligheten.
Nyligen har regeringen lagt förslag till riksdagen om förändringar i reglerna för att
bygga mindre bostäder för unga och studenter. I detta ses en uppluckring av kraven
på tillgängliga bostäder som en väg att sänka byggkostnader och därmed få fler
byggda bostäder. Lika Unika ser förslaget, precis som det svenska Lagrådets
jurister har anmärkt på: Lagförslaget har inte tillräckligt analyserat lagens effekter på
tillgängligheten i förhållande till de krav som Sveriges undertecknande av
konventionen CRPD innebär.
I ett annat arbete har den svenska regeringen låtit granska hur så kallade
kommunala ”särkrav” inom bland annat tillgänglighetsområdet och energiområdet
kan förhindras. Argumenten är att dessa högre ambitioner hos ett antal kommuner
om att arbeta aktivt med exempelvis tillgänglighet leder till högre kostnader för
byggandet. Att försvåra för kommuner som vill ha höga mål med sitt
tillgänglighetsarbete är förstås en helt motsatt utveckling av tillgängligheten i
samhället jämfört med kraven som konventionen innebär.
Dessa båda initiativ från svenska beslutsfattares sida signalerar att Sverige kan
komma att gå i motsatt riktning jämfört med kraven i konventionen, med lägre
ambitioner på tillgänglighetsområdet i stället för löpande förbättringar av
tillgängligheten. Vi känner också en oro för att förslag av det här slaget kan följas av
flera, när dessa ”pilotfall” på ett olyckligt sätt legitimerar förslag som innebär en
tillbakagång för ambitionerna på tillgänglighetsområdet.
Lika Unika vill avslutningsvis beröra två verktyg som är nödvändiga för att arbetet för
ett tillgängligt samhälle ska bedrivas framgångsrikt. Dels behovet av en lagstiftning
som slår fast att bristande tillgänglighet är diskriminerande. Dels behovet av en
övervakningsfunktion oberoende av statsmakterna, som ska övervaka
konventionens genomförande och inspirera samhället att arbeta med konventionen
och bidra till en ökad kunskapsnivå om konventionens krav och om hur man
praktiskt kan arbeta med implementering av densamma.
Efter massiva påtryckningar från funktionshinderrörelsens sida har regeringen nu
äntligen aviserat ett förslag att bristande tillgänglighet ska föras in i den redan
befintliga diskrimineringslagstiftningen som en grund för diskriminering.
Propositionen läggs till riksdagen den 18 mars 2014 efter en mycket lång
beredningstid som också föranledde Sveriges riksdag att i ett tillkännagivande kräva
ett förslag från regeringen sommaren 2012. Vi har som företrädare för
funktionshinderrörelsen inte haft möjlighet att i förväg ta del av lagförslaget och ännu
mindre haft möjlighet att samråda om detta. Dock utgår vi från att propositionen
kommer att ge Sverige en skarpare diskrimineringslagstiftning som kan bli ett vasst
verktyg i att pressa på omställningen av vårt land till ett tillgängligt samhälle för alla.
Vår avslutande kommentar handlar om dokumentets sista punkt 49 som tar upp
betydelsen av internationell och nationell övervakning av hur åtgärder för
tillgänglighet genomförs i praktiken i konventionsstaterna. Som vi anfört i vårt bidrag
till ”List of issues” hösten 2013 är det för svensk del en kvarstående och angelägen
reform. Sverige har till skillnad från många andra konventionsstater inte infört den
oberoende MR-institution med utgångspunkt i Parisprinciperna som också
konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning förutsätter att
undertecknande stater inrättar. Den svenska regeringen har tidigare hänvisat frågan
till den strategi som ska lämnas till riksdagen under våren men som i formen av
skrivelse inte innebär att riksdagen genom denna kommer att inrätta en oberoende
och nödvändig övervakningsmekanism för de mänskliga rättigheterna i Sverige.