Svar till FN om artikel 9 Till FNs kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning Lika Unika har beretts möjlighet att lämna synpunkter på kommitténs Draft General Comment on Articel 12 & Artical 9 of the Convention. Lika Unika ger här några kommentarer gällande artikel 9 om tillgänglighet men avstår från yttranden gällande artikel 12. Lika Unika delar helt och fullt kommitténs mycket angelägna skrivelse. Som anförs i densamma är frågan om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning helt avgörande för möjligheterna att skapa ett samhälle som ger alla möjlighet till delaktighet och att också i praktiken kunna få del av och använda sina rättigheter i samhället. Kommittén utgår i sin skrivelse från konventionen och för ett mycket viktigt resonemang om de värderingsmässiga utgångspunkterna för varför ett aktivt arbete med att skapa tillgängliga och användbara samhällen är nödvändigt. Genom att kommittén väver in också andra konventioner stärks argumenten för ett arbete för ökad tillgänglighet. Att arbeta med frågor om tillgänglighet handlar såldes inte enbart om att leva upp till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Ett samhälle som inte aktivt ökar delaktigheten i samhället genom en bättre tillgänglighet för alla kan inte heller leva upp till viktiga utgångspunkter i andra konventioner som exempelvis den om medborgerliga och politiska rättigheter. Kommitténs beskrivningar av hur konventionens artikel 9 ska uttolkas och användas är i sin helhet mycket viktig för beslutsfattares och andra aktörers arbete med tillgänglighetsfrågor. Vi ser från Lika Unikas sida att det är ett mycket användbart dokument som lyfter många av de centrala frågorna som är framgångsfaktorer för samhällen som på allvar vill skapa tillgänglighet och delaktighet för alla sina invånare. Det gäller inte minst avsnittet i punkt 12 om universell design, ett tänkesätt som innebär att göra rätt redan från början. Viktiga verktyg lyfts fram, som exempelvis i punkt 29 om den offentliga upphandlingens betydelse i sammanhanget. Vi vill i det sammanhanget understryka vår vilja att framöver bidra till att kommitténs kommentarer om artikel nio och tillgängligheten som en mänsklig rättighet för alla kan spridas vidare och få praktisk betydelse i vårt land. Att uppnå konventionens stadganden och mål förutsätter, som kommittén anför i punkt 16, att konventionsstaterna säkerställer att utbildning ges i samhället om tillgänglighetsfrågor. Lika Unika delar starkt den synpunkten. Vi vill samtidigt understryka att det handlar om mer än utbildning. Det paradigmskifte vi önskar i synen på personer med funktionsnedsättning innebär att man, helt i konventionens anda, ser på oss som människor med inneboende resurser och som en tillgång för samhället, människor som också har lika rätt som alla andra. Ska samhället och konventionsstaterna på allvar ta steg för att tillgängligheten ska förbättras tror vi att det behövs en värderingsförändring. Att göra samhällen tillgängliga handlar inte i grunden om tekniska lösningar och enskilda förändringar. Tillgänglighetsanpassningar avgör om våra mänskliga rättigheter ska komma oss till del eller inte. Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning till olika verksamheter är en viktig samhällsnytta som alla tjänar på. När en förbättrad tillgänglighet uppnås i lokaler och bostäder är det inte enbart ett sätt att ge den med en funktionsnedsättning möjligheter. Det gynnar också den allt växande gruppen äldre och det gynnar många barnfamiljer som exempelvis har behov av att komma fram och komma in med en barnvagn. Därför är tillgänglighetsarbetet ett intresse för många grupper. Som anförs av kommittén i punkt 12 blir det billigare och bättre att göra tillgängligt redan från början. Det har den samlade funktionshinderrörelsen i Sverige goda exempel på, bland annat i en rapport utarbetad av förre chefsekonomen på LO, Dan Andersson, I rapporten ”Dörrarnas stängs innan alla fått plats” redovisas en rad exempel på lönsamheten i bättre tillgänglighet, bland annat att ökad tillgänglighet i kollektivtrafiken kostar upp emot 1.3 miljarder kronor. Men samtidigt uppskattas 94 procent av investeringen vara till nytta för samhället, bland annat i form av tidsvinster. Mest tjänar resenärer utan funktionshinder. Som tidigare anförts delar Lika Unika helt och fullt kommitténs utgångspunkter om ett tillgängligt samhälle som förutsättning för delaktighet och allas lika villkor. Dessa baseras på den konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som metodiskt och målmedvetet måste genomföras av konventionsstaterna. Med detta sagt vill vi samtidigt uttrycka vår oro för att utvecklingen verkligen inte entydigt går i rätt riktning i vårt land. Sverige har genom sitt undertecknande av CRPD åtagit sig att, som kommittén skriver, arbeta för att hinder och barriärer identifieras och tas bort och att det görs på ett ”kontinuerligt och systematiskt sätt” och ”gradvis men stadigt”. Med undertecknandet har Sverige ställt sig bakom konventionens skyldighet att tillhandahålla ett tillgängligt samhälle och samtidigt, för individer, arbeta med skäliga anpassningar av miljöer. Som framgår av de rapporter finns som underlag för kommitténs granskningsarbete av den svenska funktionshinderspolitiken finns det positiva inslag i den svenska utvecklingen. Samtidigt pekar uppföljningar på att arbetet går alltför sakta och att det inte finns tillräckligt av målmedvetenhet i frågan eller kunskaper på området. Därmed skapas en oroväckande klyfta mellan ambitionerna och åtaganden i konventionen och den faktiska samhällsutvecklingen. Sveriges sammanhållande myndighet för funktionshinderspolitiken, Handisam, redovisar i sin uppföljning av funktionshinderspolitiken år 2013, att det i Sverige kvarstår många hinder. Redan 2003 antog den svenska riksdagen ett mål att till år 2010 åtgärda så kallade ”enkelt avhjälpa hinder”. Vid slutåret, 2010, uppgav de svenska kommunerna att endast drygt hälften av de identifierade enkelt avhjälpta hindren hade åtgärdats. Kommunerna bedömer i dagsläget att dessa enkla åtgärdade hinder för tillgänglighet inte kommer att vara borta förrän år 2016. Här är det särskilt oroväckande att de lokaler som ligger sämst till utifrån ett tillgänglighetsperspektiv är skolor, vårdcentraler och socialkontor. I uppföljningarna visas också stora brister i kunskaper och medvetenhet hos ansvariga om hinder som befäster otillgängligheten. Ett exempel är att det år 2012 endast var 12 procent av de svenska kommunerna som hade inventerat sitt bostadsbestånd ur ett tillgänglighetsperspektiv. Därutöver finns det brister i tillgängligheten utöver den fysiska tillgängligheten. Det handlar bland annat om brister i ljudmiljön. Beträffande tillgängligheten till natur- och kulturområden görs det en del insatser men samtidigt har inget av de svenska länen någon regional handlingsplan för att förbättra möjligheten för personer med funktionsnedsättning att nå ut i naturen eller besöka kulturområden. Lika Unika menar att de brister som fortfarande existerar när det gäller tillgängligheten är allvarliga och bör uppmärksammas av kommittén i det fortsatta granskningsarbetet av Sveriges arbete att införliva konventionen. Tyvärr är det inte bara takten i arbetet som är alltför långsam. Vi kan också se exempel på politiska förslag som, om de blir verklighet, vänder utvecklingen i fel riktning och riskerar att leda till försämringar av tillgängligheten. Nyligen har regeringen lagt förslag till riksdagen om förändringar i reglerna för att bygga mindre bostäder för unga och studenter. I detta ses en uppluckring av kraven på tillgängliga bostäder som en väg att sänka byggkostnader och därmed få fler byggda bostäder. Lika Unika ser förslaget, precis som det svenska Lagrådets jurister har anmärkt på: Lagförslaget har inte tillräckligt analyserat lagens effekter på tillgängligheten i förhållande till de krav som Sveriges undertecknande av konventionen CRPD innebär. I ett annat arbete har den svenska regeringen låtit granska hur så kallade kommunala ”särkrav” inom bland annat tillgänglighetsområdet och energiområdet kan förhindras. Argumenten är att dessa högre ambitioner hos ett antal kommuner om att arbeta aktivt med exempelvis tillgänglighet leder till högre kostnader för byggandet. Att försvåra för kommuner som vill ha höga mål med sitt tillgänglighetsarbete är förstås en helt motsatt utveckling av tillgängligheten i samhället jämfört med kraven som konventionen innebär. Dessa båda initiativ från svenska beslutsfattares sida signalerar att Sverige kan komma att gå i motsatt riktning jämfört med kraven i konventionen, med lägre ambitioner på tillgänglighetsområdet i stället för löpande förbättringar av tillgängligheten. Vi känner också en oro för att förslag av det här slaget kan följas av flera, när dessa ”pilotfall” på ett olyckligt sätt legitimerar förslag som innebär en tillbakagång för ambitionerna på tillgänglighetsområdet. Lika Unika vill avslutningsvis beröra två verktyg som är nödvändiga för att arbetet för ett tillgängligt samhälle ska bedrivas framgångsrikt. Dels behovet av en lagstiftning som slår fast att bristande tillgänglighet är diskriminerande. Dels behovet av en övervakningsfunktion oberoende av statsmakterna, som ska övervaka konventionens genomförande och inspirera samhället att arbeta med konventionen och bidra till en ökad kunskapsnivå om konventionens krav och om hur man praktiskt kan arbeta med implementering av densamma. Efter massiva påtryckningar från funktionshinderrörelsens sida har regeringen nu äntligen aviserat ett förslag att bristande tillgänglighet ska föras in i den redan befintliga diskrimineringslagstiftningen som en grund för diskriminering. Propositionen läggs till riksdagen den 18 mars 2014 efter en mycket lång beredningstid som också föranledde Sveriges riksdag att i ett tillkännagivande kräva ett förslag från regeringen sommaren 2012. Vi har som företrädare för funktionshinderrörelsen inte haft möjlighet att i förväg ta del av lagförslaget och ännu mindre haft möjlighet att samråda om detta. Dock utgår vi från att propositionen kommer att ge Sverige en skarpare diskrimineringslagstiftning som kan bli ett vasst verktyg i att pressa på omställningen av vårt land till ett tillgängligt samhälle för alla. Vår avslutande kommentar handlar om dokumentets sista punkt 49 som tar upp betydelsen av internationell och nationell övervakning av hur åtgärder för tillgänglighet genomförs i praktiken i konventionsstaterna. Som vi anfört i vårt bidrag till ”List of issues” hösten 2013 är det för svensk del en kvarstående och angelägen reform. Sverige har till skillnad från många andra konventionsstater inte infört den oberoende MR-institution med utgångspunkt i Parisprinciperna som också konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning förutsätter att undertecknande stater inrättar. Den svenska regeringen har tidigare hänvisat frågan till den strategi som ska lämnas till riksdagen under våren men som i formen av skrivelse inte innebär att riksdagen genom denna kommer att inrätta en oberoende och nödvändig övervakningsmekanism för de mänskliga rättigheterna i Sverige.