Karl-Gunnar Ellverson
Teologdag i Lunds stift 1 mars 2007
Kyrkohandboken –
samhörighet och lokal utformning av gudstjänst och kyrkliga handlingar
1.
Något om mig själv.
Uppvuxen i Skellefteå i Luleå stift. Prästvigd i Västerås stift dec 1969. Församlingspräst i
Avesta och därefter i Knivsta, i dåvarande Ärkestiftet, nu Uppsala stift och studentpräst i
Uppsala. 1992 - 2006 lärare i liturgik på Pastoralinstitutet i Uppsala och sedan augusti 2006
handläggare på kyrkokansliet i Uppsala med huvudansvar för den återupptagna översynen av
Den svenska kyrkohandboken. Jag har under läraråren fått skriva Handbok i liturgik,
Verbums förlag, 2003, i grunden en lärobok i första hand för präster men också för
kyrkomusiker, kyrkvärdar mm. Där presenterar jag dels trender i gudstjänstutvecklingen och
går sedan igenom samtliga ordningar i kyrkohandboken och ger historisk bakgrund och
teologisk reflektion till alla enskilda moment och synpunkter på gestaltningen. Det bör väl
sägas i denna stad att förebilden för boken kommer från prakten i Lund, från Sven Kroon som
på 70-80-talet var timlärare i liturgik och skrev ett kompendium i liturgisk aktion, som jag
sedan fick ta över och bearbeta som kompendier. Nu har kompendierna slutligen blivit en
bok.
2. Kyrkohandboköversynen
Kyrkohandboksarbetet idag är en fortsättning på det som började 1996 och ledde till ett
förslag 2000 som kyrkostyrelsen då inte var beredd att gå vidare med. I stället beslöt man att
ta en bok i taget. Evangelieboken 2002, Bönboken 2005 och nu är det dags igen.
De ursprungliga direktiven står kvar: 1) anpassning till Bibel 2000, 2) kyrkorättslig och
anvisningsmässig anpassning till kyrkoordningen och 3) bearbetning av de liturgiska
formuleringarna i syfte att finna ett mer inkluderande språkbruk.
Direktiven säger vidare att detta skall ske med tillvaratagande av erfarenheterna från 2000 års
förslag och remissomgången på detta. Remisskritiken rörde såväl struktur som språk samt att
arbete blivit en total revision i stället för den försiktiga översyn som direktiven talat om.
Kyrkostyrelsen understryker att 1986 års kyrkohandbok i huvudsak fungerar väl och att det
alltjämt är fråga om en översyn, inte revision.
Ett huvudinslag i översynsarbetet skall enligt direktiven utgöras av en övergripande reflektion
över gudstjänstens och de fasta gudstjänstordningarnas roll i kyrkans liv. Till ett första steg
skall kopplas en grundläggande teologisk och pastoral reflektion över bland annat
-
vad det är att fira gudstjänst som återspeglar Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära
i en tid präglad av lokal gestaltning och stor alternativrikedom
vad det är att i den situationen fastställa en gemensam kyrkohandbok
vad det är att säkerställa ett igenkännande från söndag till söndag i den lokala
församlingen och geografiskt över landet från kyrka till kyrka
Denna reflektion skall i första steget ske tillsammans med ett konkret arbete med en Svenska
kyrkans grundordning för mässans firande (en ”normalordning” för mässan, ett s.k.
ordinarium).
I arbetet med en grundordning skall hänsyn tas till följande aspekter:
-
den kristna församlingens gudstjänst såsom bestående av Ordets förkunnelse och
nattvardens firande
-
den under 1900-talet framvuxna insikten om gudstjänsten som konstitutiv för
församlingen i förhållande till gudstjänstens svaga ställning på många håll
-
i vilken mening uttrycks Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära i ordalydelse,
innehåll, struktur och gestaltning?
-
konstitutiva moment för nattvardsmässan
lokal gestaltning i förhållande till Svenska kyrkans allmänkyrkliga tradition i struktur
och språk
-
församlingens gudstjänst söndag och vardag
-
föreskrivna moment – lokal gestaltning
-
fasta formuleringar – stor alternativrikedom
-
igenkännande och flexibilitet
förhållandet mellan obligatoriska och fakultativa moment, särskilt om förskjutningar
övervägs jämfört med nuvarande kyrkohandbok (t.ex. i fråga om beredelsen)
gudstjänstutveckling i ett ekumeniskt och internationellt perspektiv.
Kyrkohandboksgruppen består av Lena Petersson, Lund, Lars Åberg, Linköping, Martin
Modéus, Stockholm och Ninna Edgardh Beckman, Uppsala, tillsammans med Karl-Gunnar
Ellverson, Uppsala. Vi har tagit fasta på det som också sägs i direktiven, att arbetet skall ske i
samråd med stiften. Vi tänker oss överläggningar med musik- och gudstjänsthandläggare,
biskop, domkyrkoorganist och eventuella gudstjänstnätverk. Detta för att ta vara på det som
redan görs och på det som man i stiften reflekterat och formulerat och för att utröna var
svårigheterna med nuvarande handbok finns. Dessutom håller vi på att arbeta fram en modell
för samtal i församlingarna för att lyssna in erfarenheter från församlingstillhöriga om vad i
gudstjänsten som fungerar och ger glädje, vad som är svårt, vad som saknas.
Arbetsgruppen vill alltså att det här arbetet, som visserligen sägs handla om en försiktig
översyn, skall ske öppet och med möjlighet för alla som vill at göra sin röst hörd. Inte minst är
det värdefullt med dialog kring alla de teologiska och praktiska frågor som skall bearbetas
inledningsvis. Därför kommer en hemsida från april-maj att finnas på www.svenskakyrkan.se
och en mail-adress till kyrkohandboksgruppen. Dessutom räknar vi med ett elektroniskt
kvartalsbrev till alla som vill hålla sig ajour med arbetet och delta med sina synpunkter och
förslag
3. Minnet i liturgi
”Gör detta till min åminnelse”, eller ”till minne av mig” är centrala ord i kyrkans gudstjänst.
Minne och liturgi. Jag hittade för ett par månader sedan en bok, skriven av en anglikansk
biskop på Nya Zeeland, Peter Atkins. Boken heter ”Memory and Liturgy. The Place of
Memory in the Composition and Practice of Liturgy.”
Hjärnan tar under vårt liv in mängder med information. Den tycks skapa modeller eller
mönster i minnet så att när våra sinnen tar emot ny information, så kollar hjärnan alltid av
befintliga mönster och ser om det nya passar in. Intryck eller information som vi bara tar emot
en gång faller lätt i glömska, även om den finns kvar. Det som däremot upprepas, minns vi
bättre och om nya erfarenheter eller ny information kan knytas till tidigare kunskaper eller
minnen fördjupas det vi redan vet och det nya får ett sammanhang. Det är därför
vuxenpedagogik betonar att det är en fördel att aktualisera tidigare kunskap innan nya fakta
aktualiseras inom samma ämne. Det är också därför den som ofta deltar i liturgin fördjupas i
sin tro, medan den som går sällan har svårt att se sammanhangen. ”Vi går inte i kyrkan därför
att vi är kristna. utan vi är kristna därför att vi går i kyrkan.”
Vi fungerar också så som människor att vi hellre upprepar det vi kan, än gör saker på ett annat
sätt.
Detta säger också något viktigt om liturgin, dess innehåll och dess utveckling och hur vi som
människor fungerar i den. Och eftersom människan inte blev gjord för liturgin, utan liturgin
för människan så finns det anledning att låta kunskapen om hur hjärnan fungerar finnas med
när vi både nationellt arbetar med kyrkohandboksöversynen och när vi i församlingen lokalt
utvecklar liturgin. Och att vi hjälps åt med det
Om jag skulle försöka sammanfatta biskop Atkins, så blir det så här: Vår gudserfarenhet är
känslomässigt och kunskapsmässigt lagrad i vårt minne. Om därför denna erfarenhet och detta
minne av Gud, av tidigare möten med Jesus Kristus skall fördjupas, så behöver våra hjärnor
hjälp att knyta nyheter, förändringar till det invanda och kända. Kommer en liturgisk
förändring abrupt så kan det antingen ta lång tid att ta in att detta har med den Gud jag redan
känner att göra. Risken är att det endast blir något helt nytt, kunskap eller erfarenhet jag bara
tar in. Och att varken det gamla eller det nya fördjupas.
Jag tycker att det är intressant ur detta perspektiv att påminna om hur Luther när han 1522
återvänder till Wittenberg, där Karlstadt helt revolutionerat liturgins utformning, i en predikan
betonar att det inte går att genomföra ändringar med maktmedel. ”Vi måste först vinna
människors hjärtan med förkunnelse, skrifter och undervisning. Sedan kommer saken att
falla på plats av sig själv.”[1]
Denna hållning av omsorg om församlingen ligger också bakom Luthers försiktiga sätt att
reformera den katolska mässan. Luther ville ju att mässan skulle vara på folkspråket, men i
den första Formula missae 1523 behöll han latinet och i stort sett hela den gamla strukturen
för liturgin. ”Människor bör inte utsättas för radikala förändringar som de inte är
förberedda för. Därför har jag inte gjort något vare sig med våld och maktspråk eller ersatt
gamla bruk med nya. Jag är alltid försiktig och omsorgsfull för deras skull som är svaga i tro.
Ty det gamla och invanda skall inte plötsligt tas ifrån dem. Inte heller skall för dem
införas nya och oprövade sätt att tillbe Gud.[2] Det är som om Luther utan hjärnforskningens
kunskaper idag visste tillräckligt för att handla med omsorg. Men inte i oändlighet. I sitt
följebrev till Formula missae ett år efter den citerade predikan skriver Luther: ”Då det nu
finns hopp om att många har blivit upplysta och styrkta av Guds nåd, och då själva saken
kräver att förargelserna till sist tas bort från Kristi rike, bör vi ändå våga något i Kristi
namn.”
[1]
[2]
I den fjärde predikan på onsdagen efter Invocavit 1522.
Ur det inledande brevet till Nicolaus Hausmann till Formula missae. Citerat från S Valleskey: Dr.Luther
Celebrates Holy Communion.
Det kan låta som om jag förordar en mycket försiktig översyn av vår handbok. Varken
Luthers eller Peter Atkins vill statur quo. Inte heller jag
Därför tror jag att det ur detta perspektiv är en klok modell att inbjuda alla församlingar att
föra ett samtal kring vad i gudstjänsten som fungerar och vad som är viktigt respektive svårt?
4. Bevara den gemensamma berättelsen så skall den bevara oss
När det gäller mässan och söndagens gudstjänst pekar Peter Atkins på en annan viktig
funktion i vår minnesfunktion. Och den fokuserar en viktig dimension av liturgin. Hjärnan är
nämligen också inriktad på att imitera och på att lagra minnen … och det finns ett syfte med
det … nämligen att kunna applicera dessa minnen i framtida handlingar. Individen lär från
dem som finns omkring. Vi behöver en stödjande grupp som ger oss de minnen och
erfarenheter på vilka vi grundar vårt handlande.
Vår tids uppmuntran av individens självständighet är visserligen något positivt. Men vi frestas
att underskatta kollektivets betydelse för individens beteende och förmåga. Individuellt
religiöst liv, tanken att ”religion är en privatsak”, utarmar tron. Det gemensamma minnet, som
kännetecknar kristen tro, går förlorat. Även samhället utarmas om det gemensamma minnet
försvinner.
I situationer, när mycket förändras, som krig och stora katastrofer och olyckor påverkas våra
relationer, skriver Atkins. Vi söker oss sig till varandra och till vårt gemensamma minne för
att finna stöd i krisen. Om det gemensamma minnet då inte kan tillämpas på de nya
omständigheterna, då går det förlorat, säger Atkins, eftersom det inte fungerar längre.
I den bibliska berättelsen om Guds folk, är uttåget ur Egypten och den senare deportationen
från Jerusalem två sådana vändpunkter för folkets gemensamma minne. Det gemensamma
minnet gick i kras, men det visade sig att det åter kunde tillämpas på det nya sammanhanget.
Det kunde bidra till att formulera en ny berättelse genom vilken de som folk är förenade med
Gud i ett förbund.
Om det gemensamma minnet inte ständigt tillämpas och anpassas till nya sammanhang, kan
gemenskapen stelna i det förgångna. Nostalgi är ett fasthållande vid det förgångna på ett
sådant sätt att man lösgör minnet från dess sammanhang och ger det en form som har mer
känslomässig än verklig karaktär. Nostalgin struntar i det sammanhang som minnet
härstammar från.
Ett gemensamt minne å andra sidan bevarar sambandet med den händelse man minns och tar
samtidigt det nuvarande sammanhanget på allvar. Nostalgins felsteg ligger inte så mycket i att
den förvrider minnet av det förgångna utan att den misslyckas att knyta samman det
förgångna med den innevarande situationen.
I liturgin är minnet av Kristi uppståndelse alltid förenat med minnet av hans död och av de
första lärjungarnas svårighet att relatera uppståndelsen till det jordiska livets fakta. I liturgin
blir Kristi seger över synden alltid ihågkommen tillsammans med människans syndfullhet och
hennes behov av omvändelse och av Andens kraft att leva i samklang med Gud.
Kristna församlingar som lever av nostalgi klipper av det närvarande från det förgångna på ett
sätt som en fullt fungerande hjärna bara gör när den är förvirrad, säger Atkins. Det
gemensamma minnet förblir levande bara när det står i kontakt med det förgångna på ett
sådant sätt att det ger kraft åt det nuvarande och visar väg mot framtiden.
I mässan byggs det gemensamma minnet upp av tre element:
¾ Berättelsen om Kristi liv, död, uppståndelse och himmelsfärd – en berättelse som är
sammanvävd med minnena av de berättelser, liknelser, som Jesus själv berättade. Till
denna berättelse fogar varje ny generation hur den gjort denna berättelse till sin
berättelse i mötet med Kristus i sin tid och på sin plats. Skriften, berättelsen och mötet
binds samman för att forma vårt gemensamma minne av Kristus.
¾ Delande av gemensamma ritual. Kyrkans riter ger gestalt åt denna berättelse.
Berättelsen om Kristi dop, och om lärjungarnas dop finns innesluten i dopritualen för
nya lärjungar. Berättelsen om Jesu sista måltid med lärjungarna och brödsbrytelsen
med den uppståndne Kristus ritualiseras i kyrkans sakramentala måltid som firas i den
egna församlingen. Därför finns det en poäng att nattvardsbönen och dopbönen är
åminnelse av hurudan Gud är och vad Jesus gjorde.
¾ Undervisning om Gud och kyrkans tro. Kyrkans gemensamma minne kommer till
uttryck i upprepandet av trosbekännelsen under gudstjänsten. Det minne som uttrycks
i trosbekännelsen kan också förstärkas när det får ta sig uttryck i gemensam sång i
gudstjänsten.
Det som skall vara gemensamt i högmässoordningen i handboken tänker jag är dels strukturen
– vad är det vi gör när vi samlas – ord och måltid, dels berättelsen som kommer till uttryck i
bibelläsningen, i nattvardsbönen och i trosbekännelsen.
Med högmässan och dess teologi har ni arbetat här i stiftet. Och om jag förstått det rätt så
skall ni nu gripa er an med de kyrkliga handlingarna – och jag ser fram mot att vi i
handbokskommittén får ta del av resultat av detta arbete.
5. Begravningen
Jag vill börja med begravningen – och tänker samtidigt att där har den teologiska
institutionen, CTR, väl redan sagt det mesta och mycket av det har dessutom burit frukt i
biskoparnas brev om begravningen. Jag har mig ändå friheten att lyfta fram några tankar som
jag inspirerats till när jag kollat vad som sker i andra länder och andra kyrkor.
Jag har ofta tänkt att vår begravnings sed fortfarande lider av sviterna från en dålig medeltida
teologi – om jag uttrycker mig enkelt. Vår begravningsgudstjänsten, som hos Olaus Petri 1529
hette ”Hurusom skall förfaras när lik jordas”, har sin brokiga historiska bakgrund, som på
några punkter ännu påverkar vårt pastorala teologiska tänkande.
Från tidig medeltid blev dödsberedelsen viktig. Med den sista kommunionen (också sista
smörjelsen) ville församlingen styrka den döende inför avskedet från denna världen.
Nattvarden var viaticum – med på vägen. Rätt snart, kring 1000-talet, skedde en förskjutning
så att församlingens, främst prästens, uppgift blev att göra den döde beredd inför döden.
Inriktningen var att människan skulle vara ren, förlåten inför döden. Präglad av tankarna om
skärselden, inriktades i katolsk medeltid både begravning och mässor på att lindra den dödes
vandring och hennes väntan på domen.
Detta är bakgrunden när reformationen äger rum. I det yttre behåller Olaus Petri detta mönster
och utgår från att bikten är beredelsen inför döden. Han skriver att prästen efter bikten skall
fråga om den döende önskar nattvarden.
Gentemot denna medeltidsteologi kom vår av luthersk teologi präglade kyrkoprovins att
betona två saker: 1) att begravningsgudstjänsten är till för de efterlevande och 2) att prästen
inte fick vara med i sorgehuset när den döde bars ut och inte heller vid gravsättningen. Detta
för att undanröja den medeltida tron att våra/prästens böner skulle kunna påverka den dödas
situation efter döden.
Sviterna av denna medeltidsteologi, tänker jag, lever vi ännu med. Människans naturliga
behov att låta begravningen ha med den döda att göra har tonats ned eller försvunnit. Behovet
att med bön och hopp överlåta en människa vi älskar i Guds barmhärtiga händer och att med
hopp om återseende lämna hennes kropp i den jord Gud skapat och bär. Men är det inte det vi
gör, hör jag flera invända? Vi säger ju t.o.m. att vi överlämnar NN i Guds händer och stoftet
till gravens vila. Jag kanske har fel, men min känsla är att tyngdpunkten vid begravningar idag
även hos oss präster ligger på att minnas den som dött och att ta avsked, att lämna honom eller
henne. Och jag tänker att reformationen reaktion mot dålig medeltidsteologi delvis är
orsaken.
Egentligen är det här väl beskrivet i biskoparnas brev om begravningen, där Jan-Olov
Aggedals och fleras forskning på CTR finns som grund och byggstenar. Särskilt griftetalet har
genomgått en utveckling från att i mitten på 1900-talet vara en kyrkoårsanknuten liten
predikan till att alltmer knyta an till den avlidna och beskriva hans eller hennes liv. Är vi på
väg från ena dike till den andra. Från ett griftetalet som predikan utan särskilt stor anknytning
till den avlidna till ett griftetal där endast den döda och hennes liv står i centrum.
Biskopsbrevet beskriver vägen och jag tror att vi måste arbete mycket för att undvika dikena.
I andra kyrkors texter och nya liturgier i dag ser jag en tendens att kyrkan och en kristen
begravning inte bara minns bakåt utan även att hoppas framåt. Här finns ett perspektiv att på
något sätt följa en anhörig ett stycke på vägen.
Här ges också vårt behov av att be ett utrymme, att i bön omsluta den som lämnat oss, att i
riten också få tala med Gud och försäkra oss om Guds omsorg om den vi inte längre kan göra
något för.
Om vi i begravningsgudstjänsten allt för mycket talar om vad den döda betytt och uträttat
finns den inte då en risk att vi då gör skillnad på människor? Jag minns orden från en guide
från Gambia i en av Roms katakomber, där vi stod vid en glaskista och oskuldsfullt fällde
kommentaren att det måste ha varit en rik person som begravts så här. Varpå vår guide sa:
”De första kristna gjorde inte skillnad på rika och fattiga.” En sak är att knyta an till något i
den dödas liv som berättats för oss, en annan att försöka teckna en människas hela livsverk.
Jag tänker på en begravning där prästen om den döda sa: Hon döptes här i kyrkan den 7/7
1932 och konfirmerades vid pingst 1947 osv.
Begravningen beskrivs religionsfenomenologiskt som en rite de passage. Främst för den döda,
skulle jag vilja säga, men också för de efterlevande. En modell eller förståelse av passageriten så finns det tre stadier, det vi lämnar, ett mellantillstånd och det nya vi passerar in i.
Tidigare var tre steg vanliga: utläsningen i hemmet och/eller bisättning i väntan på
begravningen (ett kortare eller längre mellantillstånd, ovisshet, oro, vånda, alla känslor) och
så begravningen med sina tydliga riter och tillfälle att minnas, att i tanken och hoppet följa
den vi lämnar och slutligen gravsättningen och överlåtelsen. Och sedan gravölet,
minnesstunden, sorgegrupper som en process in i den nya situationen
I den episkopala kyrkan på Nya Zeeland har en sed med bakgrund i urbefolkningens
(maorirernas) traditioner utvecklats, där man efter begravningen har en bön i hemmet. Detta
beskrivs i deras nya handbok som en postliminal akt genom vilken den sörjande familjen
infogas i den nya värld där den avlidne inte längre tillhör den fysiska verkligheten. Denna rit
börjar om möjligt utanför huset, där prästen ber ”Gud, öppna dörrarna till detta hus, gå in i
huset och låt ditt ljus skina här, fördriv allt mörker genom Jesus Kristus, den uppståndne och
levande.” Det är Gud som i hemmet, där den avlidna bott, öppnar dörren till det som skall ske.
När dörren öppnas till detta hem, då öppnas en framtid och dörren till det förgångna stängs.
Minnena lever, men vår avsomnade vän är inte längre med.
Vi har allhelgona som minnesdag. I andra kyrkor knyter man an till årdagen av dödsfallet,
som är en stor dag, första julen – i USA finns en växande sed med ”blå jul, blue Christmas –
den längsta natten med dem som sörjer, den 21/12. På många håll hålls även en vigilia inför
begravningen, då alla som inte kan komma på begravningen, kan vara med och då flera ur den
övriga församlingen kan finnas med till tröst och stöd.
Går det att ur påskens och det kristna hoppets perspektiv arbeta med begravningsgudstjänsten:
med hur vi idag i vårt land med vår kultur i begravningen inte bara minns det förgångna? Eller
har vi förlorat det jag förr talade om – det gemensamma minnet så att det är svårt att låta
Kristi uppståndelse ge hopp så att dörren till framtiden för de sörjande öppnas. Är maoriernas
tradition något för oss? Hur gör samerna i vårt land? Hur ska begravningsgudstjänstens
formas i en reviderad handbok? Håller kyrkohandbokens struktur, orden, räcker det med lokal
gestaltning? Vi behöver tänka tillsammans.
7. Dopet
Det var här i Lund, när Faith and Order-konferensen inom Kyrkornas Världsråd möttes, som
Jesu dop för första gången sedan fornkyrkans tid knöts samman med vårt dop - tror jag. Sedan
tanken på peccatum originale, the original sin – ursprungssynden borde vi kanske säga i
stället för arvsynd – slog igenom. Efter kontroversen mellan Pelagius och Augustinus har det
varit det svårt att se Jesu dop som förebild för vårt dop. Dopet – invigning till ett liv i Jesu
efterföljd.
Jag tycker mig från olika håll höra frågan om hur den verklighet som begreppet
ursprungssynd handlar om ska ha sin plats i dopets gudstjänst. Det tror jag är en verklig fråga
för arbetet med dopliturgin. Vi är väl idag en av de få kyrkor i världen, utom de baptistiska,
som inte har de gamla renuntiationsfrågorna från katekumenatet med i dopliturgin för barn.
Avsäger du dig djävulen och allt hans väsen o.s.v. – med den roliga historien när mormor som
fadder för sitt barnbarn vid dopet i Köpenhamn fick den frågan och till sist svarade: Det gör vi
inte i Sverige.
Det är många präster som idag hoppar över ”du som ensam räddar från allt ont”. Ibland är det
prästen som hör all teologi bakom och reagerar medan föräldrarna tycker sig ha erfarenhet av
ondskan i världen och hör den bönen som Guds beskydd. Jag tror att vi måste föra ett
ordentligt samtal om detta. Kanske med frågan var tyngdpunkten i dopet i dopet ligger. Är det
vad vi befrias ifrån eller kan Jesu dop som invigning till lärjungaskapet vara förebild – vi
använder ju det uttrycket vid korstecknandet ”kallar dig att vara hans lärjunge.” Vi måste även
fråga: om vi flyttar tyngdpunkten, tar vi då bort argumentet för dop av barn – jag tror inte det.
Och då måste vi även överväga hur vi i ekumenisk samhörighet skall ha kvar uttryck för
syndafallets verklighet i dopliturgin utan att ge det tyngdpunkten – jag tror också att det är
viktigt.
En annan fråga har bl.a. Margareta Melin pekat på i ett dopprojekt i Alingsås församling –
och före henne, åtminstone före Alingsås, Per Harling i ett gudstjänstprojekt på 1980-talet i
Bålsta i Uppsala stift. Frågan gäller startpunkten i dopgudstjänsten: skall den vara teologisk
som nu, eller uttrycka den situation där vi står, nämligen att vi har fått / vi tar emot ett barn.
Margareta Melin föreslår att dopet kan inledas så:
Vi har samlats till högtid med barnet i centrum.
Vad allt som ryms i en liten människa är fördolt.
Men det väsentliga vet vi.
Hon har sitt ursprung i Guds kärlek
och den ska aldrig lämna henne.
Gud blev människa och uppenbarade genom Jesus
att vi alla är barn av Gud.
Dopet är en invigning till att leva i detta barnaskap,
i fred och sanning, i omsorg om allt liv på jorden.
I gemenskap med Gud under mörka och ljusa dagar,
i allt som sker, i liv och död.
En annan fråga som Margareta Melin och även andra har pekat på gäller barn och deras växt.
I vår tradition jämställs ofta synd och olydnad, vilket underbygger synen på människans
gudsrelation som i första hand lydnad. Efterföljelse, likhet och avbild är andra bibliska uttryck
för vår relation till Gud. Vår kunskap om barn är att deras växt som människor innebär att de
också måste pröva sin vilja och det gör barnet i förhållande till föräldrar och vuxna, ofta i
spjärn mot deras vilja. Att vara elak och göra det onda, tänker jag, är en sak, men när det
gäller barn är inte olydnad i detta perspektiv identiskt med synd.
Skulle efterföljelsen betonas tydligare i dopet? – eller tar det bort dopet som Guds nåd? En
annan teolog, Marjorie Procter Smith i USA menar att det finns en fara i att för starkt betona
enbart Guds handlande genom dopet. Hon menar att dopet som invigning, som är Guds verk,
till ett liv i Kristi efterföljd är en bättre utgångspunkt. Död från synden och uppstånden med
Kristus är ju ingen automatik. Den döpte lever fortfarande med syndens verklighet i sitt eget
liv och i världen. Det nya som kommit genom dopet, att vi inte längre är jude eller grek, slav
eller fri, kvinna eller man, utan ett i Kristus – det blir inte verkligt om vi inte ser det som den
kallelse vi invigts till i Kristi efterföljd.
Samma Marjorie pekar på att det också finns en fara i att för mycket betona att vi är Gud barn.
Vi är det i betydelsen att vi har vårt ursprung i Gud. Men inte i betydelsen att vi inte behöver
ta ansvar för våra handlingar och för den kallelse vi fått. Vi skall växa upp, vi är fortfarande
barn, men myndiga ansvariga – det är dopkallelsen, invigningen.
Så bra i Lenas föredrag att tala om delaktigheten för de många släktingarna i dopet som
vittnen. Det är ett ansvarigt sätt att delta. Och en uppgift att för barnet sedan vittna om det
som skett.
Jag döper dig i Faderns och Sonens och del Heliga Andens namn. Så ska vi säga. En del
protesterar mot denna manliga Gudsbild. Även om de skulle få säga Livgiverskans namn.
Både Theresa av Avila liksom tidigare Augustinus kände också att detta ändå inte täcker
storheten i Gud. ”Gud från vilken, genom vilken och till vilken allting är” föreslog
Augustinus. Men nu har vi kommit överens om Fader, Son och Ande säger han. Av
ekumeniska skäl måste dopet ske på detta sätt, ty ett sådant dop enligt Matt 28 erkänner i stort
sett alla kyrkor.
Däremot skulle vi kanske i en handboksöversyn kunna följa ELCA och efter doporden låta
församlingen gemensamt säga:
Blessed be God, the source of all life,
the word of salvation,
the spirit of mercy.
Välsignad är du Gud, livets källa,
frälsningens ord,
barmhärtighetens ande.
Slutligen skulle vi ur ett skapelseperspektiv också uttrycka, tänka på – såsom Lutherhjälpen
just nu – dopvattnets samhörighet med allt vatten. Tänka på varifrån dopvattnet kommer, från
badsjön, rullstensåsen, bäcken (inte som heligt vatten från Jordan), tänka på vårt vatten,
Östersjön förorenade vatten likt den gröne patriarken, på allt vatten i världen. En ekologiskt
dopteologi, som Gordon Lathrop presenterade vid Leitourgias konferens i Sigtuna i fjol. Finns
på www.leitourgia.org
Välkomna med att tänka och bidra så att en ny kyrkohandbok blir en gemensam
församlingens gudstjänstbok.
Litteratur:
Atkins, Peter, Memory and Liturgy. The Place of Memory in the Composition and
Practice of Liturgy, Ashgate 2004
Sheppy, Paul P.J., Death Liturgy and Ritual. Vol I: A Pastoral and Liturgical Theology,
(Liturgy, Worship and Society – Serie), Ashgate 2003
Sheppy, Paul P.J., Death Liturgy and Ritual. Vol II: A Commentary on Liturgical Texts,
(Liturgy, Worship and Society – Serie), Ashgate 2003
Spinks, Bryan D., Early and Medieval Rituals and Theologies of Baptism. From the New
Testament to the Council of Trent, (Liturgy, Worship and Society – Serie), Ashgate 2006
Spinks, Bryan D., Reformation and Modern Rituals and Theologies of Baptism. From
Luther to Contemporary Practices, (Liturgy, Worship and Society – Serie), Ashgate 2006
Quivik, Melinda A, A Christian Funeral. Witness to the Resurrection. Augsburg Fortress
Press, 2005
Ellverson, Karl-Gunnar, Handbok i Liturgik, Verbum 2003
