I slutet av 1700-talet har Danmark-Norge en av världens största handelsflottor och är neutralt i
förhållande till de pågående krigen mellan Frankrike och bland annat England. Handeln mellan de
danska kolonierna, Danmark och kontinenten blomstrar, precis som den danska ekonomin.
1801 Engelska flottan anfaller Köpenhamn för att tvinga Danmark att ge upp sin neutralitet.
1807 Engelska flottan anfaller Köpenhamn igen, terrorbombar staden som till stora delar brinner ner
okontrollerat, och erövrar eller förstör hela den danska flottan.
1813 Danska staten går bankrutt.
1814 Danmark förlorar Norge till Sverige.
1848-50 Treårskriget: inbördeskrig när tysktalande i Slesvig och Holsten gör uppror mot det danska
styret. Danska trupper lyckas slå ner upproret men spänningar mellan tysktalande och dansktalande
fortsätter i landet.
1864 Tyska Förbundet under ledning av Preussen och Österrike förklarar krig mot Danmark.
Uddrag af Johans de Mylius: H.C. Andersen og hertugdømmerne. Grænseforeningens årbog 2005:
H.C: Andersen deltar aktivt i den andliga mobiliseringen under treårskriget med en rad sånger och
dikter. Bäst känd, ja den enda av dessa dagsaktuella texter som överlevt är ”I Danmark er jeg født”,
också känd under titeln ”Danmark, mit fædreland”. Denna dikten trycks i tidningen ”Fædrelandet”
den femte mars 1850 och uppförs den åttonde maj vid en konsert på Casinoteatern. Henrik Rung
hade tonsatt H.C Andersens text, och vid konserten dirigerade Rung själv manskören Det
Skandinaviska Sällskapet. Hela konserten hölls till förmån för insamlingen till ett monument över
slaget vid Fredericia, och konsertens första avdelning inleddes med Andersens sång.
http://www.graenseforeningen.dk/leksikon/i/a/4637
1864: Slaget vid Dybbøl
Slaget vid Dybbøl 1864 var ett av de värsta nederlagen i Danmarks historia. Hertigdömena Slesvig,
Holsten och Lauenborg förlorades till Preussen och Österrike. I ett slag hade Danmark förlorat en
tredjedel av sitt geografiska område och 40 procent av sin befolkning.
Efter den danska segern vid Dybbøl 1848 under Treårskriget hade skansarna väster om Sønderborg
blivit en nationell symbol. Därför var det viktigt för Danmark att behålla Dybbøl när kriget mot
Preussen och Österrike bröt ut 1864.
Politikerna i Köpenhamn beordrade att skansarna skulle försvaras till sista man även om det snabbt
gick upp för den militära ledningen att de danska soldaterna stod inför en omöjlig uppgift.
Tyskarna lyckades också med att med grundligt och tålmodigt arbete tvinga danskarna till reträtt. Den
danska regeringen måste slutligen kapitulera när trupperna inte längre kunde försvara Als i juni 1864.
http://www.dr.dk/Undervisning/Norden/se/Historie/1864.htm
Förbjudna sånger
Efter att Sönderjylland kom under preussiskt herradömme kom de danska traditionerna
gradvis under hårdare tryck. En del danska sånger blev förbjudna.
När det kom besökare från Danmark till dem nere i Sönderjylland skulle det sjungas ur den blå
sångboken. Så sades det till exempel ”Vi sjunger nummer 240”, men när de slog upp sångboken
stod det bara ett nummer på en tom sida men inget mer. ”Det är ju en av de förbjudna sångerna, så
dem har vi lärt oss utantill”.
De sjöng ju de danska sångerna nere i Sönderjylland, men så hade de satt ut en vaktpost som kunde
spana efter om den tyske polismannen kom ridande. Det fanns en vaktpost på varje håll längs
vägen. Om vaktposten ropade att den tysk polisen kommer så bytte de till tyska sånger tills polisen
ridit förbi. Sedan fortsatte de som om inget hänt.
Den patriotiska kajan
Tullare Beck vid Skodborghus hade en tam kaja på loftet och den kunde vissla. Han hade lärt den
att vissla ’Dengang jeg drog af sted’. En gång försvann den ett par dagar, och så hörde han på
omvägar att folk hade hört en fågel i Skodborg, som satt på skorstenarna och visslade de första
raderna ur’Dengang jeg drog af sted’.
Tyskarna hade skjutit efter den eftersom det var en av de förbjudna sångerna. Men den kom hem
igen i god behållning.
Källa: Erik Larsen, Skodborghus.
Landsförvisad för att ha sjungit danska sånger
En sångafton slutade med att en dansksinnad sønderjyde blev landsförvisad och senare
fängslad.
Simon Simonsen, Københoved, berättar om den tyska tiden:
En kväll satt några män på Bennetgaard och hyggede sig, och de började sjunga danska sånger. Så
kom det några poliser förbi och en av männen kaxade sig en del. Så mannen blev landsförvisad och
skickades över gränsen till Danmark. Och han hade lantbruk och fru och barn, så han smög sig över
gränsen på natten ibland så han kunde se hur hans familj klarade sig.
Han blev tagen – det var den tyskvänlige läraren som anmälde honom. Mannen hamnade i fängelse
och satt där i ett par månader tills prästen som också var tyskvän sade till myndigheterna att nu
tyckte han att familjen straffats nog för att ha talat på danska.
Tyska i skolan
På 1880-talet skulle barnen i Sønderjylland lära sig tyska i skolan så de kunde bli riktiga
tyskar.
I Øster Lindet fanns gården ”Nygård” som på 1880-talet arrenderades av J. Jensen, en dansksinnad
man. Det var på den tiden när tyskarna försökte att förtyska alla i Nordslesvig. J. Jensen gjorde sig
stora ansträngningar för att hans barn skulle undervisas i det danska språket och den danska
historien, och enligt de tyska reglerna var det förbjudet att göra i skolan.
Jensen ville därför undervisa dem i hemmet så att han, samtidigt med att han följde de tyska
reglerna så noga som möjligt, säkrade sig att hans barn fick undervisning i danska och dansk
historia. Den tyske skolinspektören i Haderslev, Stegelmann, skulle övervaka om reglerna följdes,
och då Jensens barn skulle till examen på Øster Lindet Skole, övervakade Stegelmann examen.
Han ställde några frågor till barnen om tysk historia - på tyska förstås - men Jensens barn svarade på
danska. Stegelmann krävde att barnen skulle svara på tyska, och Jensen fick erkänna att hans barn
faktiskt inte kunde tillräckligt med tyska för att kunna föra ett vanligt samtal. Det ledde till en häftig
diskussion mellan Jensen och Stegelmann.
Tyskar skall tala tyska
Stegelmann sade bland annat; ”Vi bor i ett tyskt land, och Era barn måste kunna svara på tyska på
frågor ställda på tyska, ja kunna tala tyska!” på vilket Jensen svarade: ”Mina barn är danskar, och
det tar tid att lära sig tyska här där ingen talar det”.
Stegelmann svarade: ”I så fall kan Ni skicka Era barn till Danmark, gränsen ligger inte långt
härifrån. Jag kräver att Era barn ska kunna tala korrekt tyska. Er skola är stängd och Era barn börjar
i den här skolan på måndag. Om inte detta händer kommer Ni att straffas”.
Jensen ville nu ha fallet prövat i domstol, och Stegelmann svarade på det här att Jensen bara pratade
strunt. Jensen överklagade ändå beslutet till rätten och vidare upp i högre instans. Men Jensen
förlorade och man kan föreställa sig att det kostade hans barn en extra hemläxa eller två...
Källa: Historisk årbog for Rødding-egnen 2008.
http://www.historievejen.inst.vejenkom.dk/Anekdoter/Den%20tyske%20tid%201864-1920.aspx
Alsang
Alsang (fra norska og svenska: allsång) är beteckningen på en rad allsångsstämmor som ägde rum
under de första åren av den tyska ockupationen av Danmark 1940-45. På stämmorna sjöng tusentals
deltagare fosterländska sånger och gav därmed uttryck för sammanhållning och nationalkänsla.
Fenomenet började i Nordjylland i juli 1940 och kulminerade den 1. september 1940, då flera
hundra tusen människor deltog i allsångsstämmor över hela landet.
Alsangens ursprung
Den första allsångsstämman hölls i Aalborg den 4. juli 1940. Idén kom bland annat från Norge och
Sverige, där det redan innan ockupationen hade arrangerats sångaftnar med en kör som ledde
allsången med en större grupp människor. Syftet med de danska allsångsstämmorna var först och
främst att få deltagarna att sjunga kända danska fosterländska sånger och på så sätt uttrycka sina
känslor för nationen. På repertoaren stod sånger som”I Danmark er jeg født”, ”Den danske sang”,
”Jeg elsker de grønne lunde”, ”Jeg bærer med smil min byrde”, ”Se det summer af sol”, ”Jeg er
havren” och ”Vort modersmål er dejligt”, och det avslutades ofta med nationalsången ”Der er et
yndigt land”. Vid den första stämman i Aalborg var det ca. 1500 deltagare, och över sommaren hölls
flera stämmor som, som uppskattningsvis växte till 10.000.
Ett landstäckande fenomen
Genom radiosändningar och omtal i tidningar spred sig allsångsvågen till resten av landet och och
den 14. augusti 1940 hade ett allsångsmöte i Fælledparken i Köpenhamn 80.000 deltagare.
Allsången i Köpenhamn blev en stor succé och drog på allvar åt sig pressens uppmärksamhet, och
där betonades dess förmåga att samla folk i olika åldrar , och från olika samhällsklasser. Härifrån
var det inte långt till att samla hela nationen i en landstäckande allsång.
Den landstäckande allsångsstämman hölls den den 1. september 1940. Huvudstämman var i var i
Köpenhamn där 150.000 deltog. Radion direktsände från stämman i Köpenhamn till övriga städer
där folk kunde sjunga med. Uppskattningsvis deltog allt som allt 720.000 på landsplan, och
allsången var en stor begivenhet också i de mindre städerna.
I september 1940 utkom också för första gången "Kongesangbogen", tryckt med anledning av
Christian 10.s 70-års födelsedag. Den finansierades anonymt av institutioner (bland annat
Nationalbanken och postverket) samt privatpersoner och delades ut till alla hushåll. Syftet med
boken var för att bekräfta och styrka de nationella känslorna samt bandet mellan befolkningen och
kungahuset genom att utge en sångbok som kunde tas med till allsång. Urvalet av sånger bestod
först och främst av de ”mjuka” nationella sångerna som fokuserade på naturbeskrivningar,
demokrati och folksjälen, medan de mer krigiska nationella sångerna valdes bort, bland annat med
hänsyn till den tyska censuren. Under de följande år utkom sångboken i flera upplagor med upp
emot 2 millioner exemplar.
Efter den stora landstäckande stämman 1940 hölls flera allsångsstämmor, men ingen med lika stor
uppslutning. Efter att mötesförbud infördes 1943 inställdes alla stämmor och det innebar slutet för
allsången som ett uttryck för den nationella stämningen.
Som en avlöpare till allsångsvågen kom dessutom på våren 1941 allgång där större grupper
människor gick på gemensamma vandringar, men utan motsvarande succé.
Object 1
http://danmarkshistorien.dk/leksikon-og-kilder/vis/materiale/alsang/
