Examensarbete 61-90 hp – kandidatnivå
Statsvetenskap
Lever imperialismen ånyo?
Relationen mellan Kina och Afrika
Författare: Viktor Lundstedt
Handledare: Gunnar Hansson
Termin: VT11
Kurskod: 2SK300
Linnéuniversitetet
Institutionen för samhällsvetenskaper
Arbetets art:
Examensarbete, 15 hp
Programmet för Internationella Samhällsstudier
Titel:
Lever imperialismen ånyo? – Relationen mellan Kina och Afrika
Författare:
Viktor Lundstedt
Handledare:
Gunnar Hansson
ABSTRACT
Since Africa’s decolonization a number of foreign economic actors have begun to
emerge in several African countries and they prove a vital role in many ways. China is
one of the largest actor and they have a long history of political and economic ties with
Africa. China act primarily in Africa to meet their growing economy’s demand for
natural resources, and by providing aid and trade with development countries in Africa
they get important natural resources like oil and iron ore in return. This has sparked a
debate in western societies which accuses China of being imperialistic and that they only
benefit their own needs. China on the other hand claims that their aid and trade with
development countries in Africa is for a mutual benefit. The purpose of this study was to
investigate whether there was any truth in the western accusations of China being
imperialistic based on two well-known and established theories of imperialism. By
highlighting the features that the theories considered to be imperialistic, China’s doings
in Africa could be analyzed. The conclusion was that there may be some concern with
some aspects of China’s dealings in Africa but it would be presumptuous to call them
imperialistic.
Key words: Hobson, Lenin, Imperialism, China, Africa,
INNEHÅLL
1
INLEDNING ............................................................................................................. 1
1.1 Disposition ............................................................................................................ 2
2
PROBLEMDISKUSSION ........................................................................................ 3
3
TEORI ....................................................................................................................... 5
3.1 Liberal teori om imperialism ................................................................................ 5
3.2 Marxistisk teori om imperialism .......................................................................... 8
4
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ....................................................................... 12
5
METOD ................................................................................................................... 13
5.1 Källor .................................................................................................................. 13
6
KINA ....................................................................................................................... 15
6.1 Ekonomiska aspekter .......................................................................................... 15
6.1.1
Relationerna mellan Kina och Afrika idag .............................................. 15
6.1.2
Bistånd ..................................................................................................... 18
6.2 Politiska aspekter ................................................................................................ 19
7
6.2.1
Bakgrunden till Kina och Afrikas relationer ........................................... 20
6.2.2
Beijingkonsensus kontra Washingtonkonsensus ..................................... 23
6.2.3
Relationerna Kina - Sudan....................................................................... 25
ANALYS OCH SLUTSATS ................................................................................... 26
7.1 Analys ur ett liberalt perspektiv.......................................................................... 26
7.2 Analys ur ett marxistiskt perspektiv ................................................................... 28
7.3 Analysschema ..................................................................................................... 31
7.4 Slutsats ................................................................................................................ 32
8
REFERENSLISTA .................................................................................................. 34
1
1
INLEDNING
Perioden mellan 1870 och 1914 benämns ibland som ”imperialismens tidsålder”
eftersom det var en tid då Europas stormakter upplevde en gränslös ekonomisk och
territoriell expansion. Fördelningen av kolonier bland Europas länder var dock ojämn
och Storbritannien var utan jämförelse den största imperialmakten vid den här tiden.
År 1914 levde inte mindre än 24 procent av jordens befolkning under brittisk
överhöghet.1
Men kolonialismen är inte enbart ett 1800-tals företeelse. Européer har alltsedan
1500-talet idkat lukrativ handel utanför Europa och etablerat handelsstationer i
Amerika, Afrika och Asien. I sann merkantilistisk anda har grundvalen i europeisk
handelsverksamhet varit att köpa billigt och sälja dyrt. Till skillnad mot den
aggressiva imperialism som växte fram i slutet av 1800-talet var man under de
tidigare seklerna bara intresserad av att upprätta handelsstationer för att på så sätt
profitera på handeln inom det lokala området. Under 1800-talet kom denna bild att
ändras och övergången till en aggressiv och aktiv kolonialpolitik blev tydligast i och
med upprättandet av mer ”formella imperier”. Innan hade man nöjt sig med
”informella imperier” där kolonialhandeln kunde ske via handelsstationer i samband
med en aggressiv sjöfartspolitik. Införandet av formella imperier gick ut på att man
strävade efter att få monopol på handeln och stänga ute andra nationer och
handelsmän, samt att upprätta en omfattande kolonial administration, polis och
militär.2
Afrika hamnade tidigt i många västmakters blickfång. Denna enorma kontinent hade
med sin befolkning och rika naturtillgångar potential att bli en profitfylld arena för
många kolonialmakter. I och med Berlinkonferensen 1878 delades de områden av
Afrika som ej koloniserats upp mellan stormakterna i Europa. Den koloniala
expansion som följde och förslavandet av en stor del av Afrikas befolkning betraktas
1
2
Magnusson, 2002, s. 14
Magnusson, 2002, s. 16
2
av många idag som ett av mänsklighetens värsta brott. Vidare menar man att många
av de ekonomiska, politiska och sociala problem som finns i nutida Afrika
härstammar från tiden för den europeiska kolonialtiden.3
Det är i ljuset av detta som kritiska röster nu höjs när Kina har klivit in på den
afrikanska scenen. De senast åren har Kina börjat investera och handla mer och mer
med olika afrikanska länder. Handelsutbytet mellan Kina och Afrikanska länder har
under en treårsperiod mer än fördubblats4 och det finns inget som tyder på att Kinas
närvaro kommer avta de närmsta åren. I väst debatterar man huruvida man skall se
Kinas strävan efter nya råvaror och marknader i Afrika som något oroväckande. Det
finns de som hävdar att Kinas strävan kan liknas med den kapplöpning som
utspelade sig i Europa under slutet av 1880-talet då västmakterna ville lägga under
sig nya kolonier i jakten på ekonomisk vinning och makt.5
1.1
Disposition
Uppsatsen är uppdelad i en problemdiskussion som återfinns i kapitel 2 där jag
diskuterar problematiken kring termer som imperialism, en teoridel som återfinns i
kapitel 3 där jag går igenom det liberala och marxistiska perspektivet, syfte och
frågeställning återfinns i kapitel 4, metoden återfinns i kapitel 5 där jag beskriver
mitt tillvägagångssätt, empiridelen om Kina återfinns i kapitel 6 där jag belyser deras
förehavanden i Afrika, samt analys och slutsats återfinns i kapitel 7 där
frågeställningen besvaras och resultatet diskuteras.
3
Gordon & Gordon, 2007, s. 23
Lagerkvist, 2009, s. 9
5
Lagerkvist, 2009, s.23
4
3
2
PROBLEMDISKUSSION
Eftersom definitionen av imperialism varierar beroende på vilken ideologisk
utgångspunkt man har så finns det idag ingen allmänt accepterad teori. Istället finns
en myriad av varierande synsätt som erbjuder analyser och tolkningar av de
företeelser som anses vara förknippade med imperialismens oändliga komplexitet.
Denna komplexitet bidrar delvis till att det är svårt, nästintill omöjligt att hitta en
allomfattande och enkel definition.
Det är i synnerhet teser sprungna ur den marxistiska skolan som är dominerande
bland teorier om imperialism och detta har medfört att debatten om imperialism har
blivit synnerligen infekterad. Diskussionen kretsar främst kring termen imperialism
och dess innebörd. Liknande debatter har kretsat kring termer som kapitalism och
klass vilket har lett till att forskare inte velat ge termen ”imperialism” utrymme i
vetenskapliga arbeten på grund av dess politiska och emotionella subtila nyanser.6
Icke desto mindre är termen imperialism av betydelse för de teorier som primärt ser
imperialism som ett uttryck för kapitalismens inneboende expansionsbehov. När det
gäller den typen av teorier kan en uppdelning göras mellan marxistiskt orienterade
teorier och teorier som från en liberal utgångspunkt kritiserar expansionstendenser
hos det moderna industrisamhället.7 Jag har valt att utgå från denna uppdelning i min
uppsats eftersom det är intressant att ställa ett marxistiskt perspektiv mot ett liberalt
perspektiv och sedan applicera detta på Kina för att se om man kan upptäcka
tendenser till imperialism.
I detta arbete kommer det liberala perspektivet företrädas av John Atkinson Hobson
och hans imperialismteori och det marxistiska perspektivet kommer företrädas av
Vladimir Iljitj Lenin och hans teori om imperialismen som kapitalismens högsta
stadium. De betraktas som giganter inom ämnet imperialism och deras verk fick stor
genomslagskraft eftersom de erbjöd en enkel men övertygande teori som tycktes
6
7
Kemp, 1972, s. 2
Hettne, 2011-05-05, [Elektronisk källa] http://www.ne.se/imperialism
4
förklara det mesta.8 Deras inflytande över de statsvetenskapliga och ekonomiska
områdena skall inte heller förringas.
Att valet blivit Kina beror på att de under de senaste åren har stärkt sin närvaro och
sitt inflytande i Afrika avsevärt. Kinas satsning involverar stora investeringar och
handelsutbyte med olika afrikanska länder och oron finns att det endast gynnar Kina
som främst vill få tag i så mycket naturresurser och råvaror som möjligt.9
Västerländska och afrikanska ledare hyser en oro över Kinas intentioner och
diskussioner förs om det är ett nytt stormaktsspel vi ser som har inletts om Afrikas
marknad och resurser. Vissa går så långt att de drar paralleller till den kapplöpning
som inleddes efter Berlinkonferensen 1878.10 Samtidigt finns det de som säger att
Kina inte alls utgör det hot som målas upp. Det kan finnas anledning till viss oro,11
men på det stora hela bidrar Kinas insatser i Afrika till att hjälpa afrikanska länder ur
fattigdom. Kinas plan för den afrikanska kontinenten är strategisk, noga planerad,
långsiktig och fortfarande under utveckling. Denna tvetydiga bild av de
verksamheter Kina företar sig i Afrika är därför naturligtvis mycket intresseväckande
och förtjänar till följd därav att undersökas.
8
Kemp, 1972, s. 21
Lagerkvist, 2009, s.11
10
Lagerkvist, 2009, s. 23
11
Brautigam, 2009, s. 307
9
5
TEORI
3
Här presenteras de liberala och det marxistiska perspektiven och deras syn på
imperialism och vilka dess särdrag är.
3.1
Liberal teori om imperialism
Hobson skrev sitt verk Imperialism – A study ur ett liberalt perspektiv och var den
första som på allvar gjorde en omfattande beskrivning av imperialismen som
fenomen. Han hade som ung studerat nationalekonomi vilket han snabbt blev kritisk
emot. Han var inte övertygad om att människor alltid var rationella och kalkylerande
så som det uppgavs i teorierna. Därmed satte han inte stor tilltro till ”the economic
man” utan hävdade att man istället bör ta hänsyn till institutionella faktorer eftersom
de spelar stor roll när det gäller människors val och handlingar.12
Mellan 1899 och 1902 rasade Boerkriget i Sydafrika och detta krig kom att förändra
Hobson i grunden och hans syn på den brittiska liberala politiken.13 Officiellt stod
konflikten mellan republiken Transvaal, som bestod av ättlingar till holländska
immigranter som anlänt till södra Afrika under 1600-talet, och mellan Storbritannien
som ville störta regeringen i Transvaal. Hobson tyckte annorlunda. Han hade varit i
Sydafrika under kriget och ansåg att det inte utkämpats av brittiska myndigheter
främst, utan istället av finans- och gruvkapitalister som ville åt guld och diamanter i
området.
Hobson skriver i Imperialism – A study att man kan skönja framväxten en ”ny
imperialism”. Till skillnad från gammal kolonial politik syftade den inte till
utveckling och upprättandet av demokratiska institutioner, utan istället innehöll den
nya imperialismen ekonomisk exploatering och den upprättades på platser
dominerade av ”lägre raser” som betraktades som mindervärdiga och oförmögna att
12
13
Magnusson, 2002, s. 29
Cain, 2002, s. 260
6
styra sig själva politiskt och ekonomiskt.14 Han menade vidare att det inte var stater i
sig som tjänade på exploateringen, utan vissa grupperingar inom samhället gjorde sig
stora vinster och deras särintressen dikterade politiken. Dessa grupperingar var rika
finansmän, bankirer och industrikapitalister. Genom att hänvisa till de erfarenheter
han fått under Boerkriget visade Hobson hur dessa grupper använde pressen för att
piska upp en krigsstämning och bearbeta den allmänna opinionen till att vilja krig.15
Vidare skriver Hobson att denna form av imperialism ytterst grundade sig på ett
ekonomiskt nödtvång. I moderna kapitalistiska ekonomier finns en inbyggd
benägenhet till överproduktion; alla varor hittar inte köpare, och delar av kapitalet
sysselsätts inte. Välbärgade delar av befolkningen som har möjlighet att konsumera
gör det inte, utan istället sparar de sina tillgångar, vilket i sin tur leder till
underkonsumtion och det blir därför nödvändigt att finna nya marknader. Den
ojämna inkomstfördelningen blir därmed den yttersta anledningen till imperialism.
Enligt Hobson behöver det inte vara så; genom att förändra inkomstfördelningen till
de mindre välbärgades fördel skulle översparandet minska och efterfrågan ökas.16
Detta skulle kunna ske genom att höja de mindre välbärgades löner, eller på annat
sätt öka deras konsumtionskraft. Hobson skriver att åtgärder som dessa skulle göra
den ”nya imperialismen” onödig:
Det är ingen naturlag som föreskriver att vi måste slösa bort våra bästa
krafter på militarism, krig och en hänsynslös och livsfarlig utrikespolitik för
att få tillgång till marknader för våra varor och överskottskapital. Ett
intelligent och progressivt samhälle som baserar sig på en hög grad av
ekonomisk jämlikhet och likställdhet när det gäller utbildningsmöjligheter
kommer att se till att konsumtionsnivån hela tiden höjs i takt med en ökad
produktion. På det sättet kan det alltid hemma finnas användning för en
obegränsad mängd arbete och kapital.17
14
Magnusson, 2002, s.30
Cain, 2002, s. 235
16
Magnusson, 2002, s. 32
17
Magnusson, 2002, s. 33
15
7
Hobson såg inte med blida ögon på sin omgivning. Han upplevde det som att
Storbritannien övergivit sina principer om frihandel och istället idkade en aggressiv
erövringspolitik. Han skriver att denna form av imperialism hotar det demokratiska
styrelseskicket eftersom den nya formen av aggressiv imperialism leder till att staten
stärks och får centralistiska och autokratiska drag. Demokratiska institutioner och
imperiepolitik kan inte husera under samma tak skriver Hobson.18 Vidare odlas en
”herrefolksmentalitet” som också strider mot demokratiska principer.
I jakten på kolonier och marknader att erövra blir konflikter mellan stormakter
oundvikliga, vilket leder till ökad militarism. Samtidigt som man måste hålla ett
vakande öga över de andra stormakterna så måste man även vara beredd på att kväsa
uppror och revolter i kolonierna. Hobson skriver för att kunna bära upp militarismens
normer får djungelns lag gälla vilket får katastrofala verkningar på moral och
civilkurage. Dessutom innebär militarismen negativa ekonomiska följder eftersom
man slösar med arbetskraft och resurser som annars hade kunnat användas till sociala
ändamål. Han slår fast att sociala förhållanden och militarism står i bjärt kontrast till
varandra.
Sammanfattningsvis slår Hobson fast att kolonial och territoriell expansion var en
nödvändighet för att kunna exportera överskottet av varor som uppstått på grund av
den överproduktion och underkonsumtion som skapats i de kapitalistiska samhällena.
Enligt honom berodde imperialismen på den ojämna fördelningen av välståndet i det
kapitalistiska samhället, vilket begränsade hemmamarknaden och därigenom
tvingade fram en klappjakt efter utländska marknader, vilket i sin tur ledde till
annektering och politisk kontroll av kolonier.19
18
19
Magnusson, 2002, s. 34
Kemp, 2002, s. 59
8
3.2
Marxistisk teori om imperialism
Hobsons teori om den ”nya imperialismen” vann snabbt anhängare inom de
socialistiska leden i början av 1900-talet. Man betraktade imperialismen som ett
ofrånkomligt uttryck för människans vilja till makt, vilken genom historien
manifesterat sig som den starkes expansion på den svages bekostnad.20 Det bör
nämnas att vid denna tidpunkt betraktade sig de flesta socialister som marxister och
därför beskrivs teoribildningen som marxistisk. Detta är dock problematiskt eftersom
varken Marx eller Engels skrev särdeles mycket om imperialism, än mindre teorier
om imperialism. Emellertid skrev både Marx och Engels mycket om kolonialism och
hade starka åsikter om detta.
Ett exempel som belyser detta är när Storbritannien i början av 1850-talet
annekterades delar av Nedre Burma. Marx förklarade detta ur ett sociologiskt
perspektiv; Burma togs i besiktning eftersom den brittiska aristokratin behövdes
hållas sysselsatt till följd av lagstiftningen i Storbritannien som gjorde att sönerna till
rika aristokrater inte kunde sitta hemma och vänta på att få överta sina fäders gods.
Upprättandet av en ny koloni gav arbetstillfällen till den yngre aristokratin inom
militären eller koloniadministrationen.21
Men den person som gjort det definitivt största och elegantaste bidraget inom teorier
om imperialism från den marxistiska skolan är Vladimir Iljitj Lenin. Han utformade
en teori om imperialismen som kapitalismens högsta stadium kort efter första
världskrigets utbrott. Han hade vid tiden för krigsutbrottet befunnit sig i Krakow,
Polen och blivit fullkomligt förkrossad när han läste nyheten i tidningarna. Man hade
några år tidigare under Andra Internationalen högstämt gjort tydligt att vid händelse
av krig var det proletariatets skyldighet att motarbeta det med alla krafter, men nu
fann man sig ståendes i varsin skyttegrav. Till råga på allt hade de tyska
20
21
Lenin, 1969, s. 40
Magnusson, 2002, s. 43
9
socialdemokraterna röstat med majoritet för de första krigsanslagen, vilket Lenin
upplevde som ett oerhört svek.22
Mot denna bakgrund började Lenin författa sitt verk Imperialismen som
kapitalismens högsta stadium. Arbetet byggde inte på egen forskning utan främst på
andra verk, inte minst Hobsons och den österrikiske socialisten Rudolf Hilferdings
arbete. Men det betyder inte att han helt sonika kopierade deras verk, utan han
applicerade egna infallsvinklar och syften som helt skiljer sig från de andra
författarnas originalverk. Han fogade samman teorifragment och analys på ett sätt
vilket gjorde verket stringent och förståbart.23
Syftet med boken var att ge en grundläggande förklaring till imperialismens
ekonomiska utmärkande egenskaper och dess sammankoppling med kapitalismens
utveckling.24 Lenin skriver att mot slutet av 1800-talet så växte det i Europas
ekonomier upp monopol vilket han såg som begynnelsepunkten för en ny fas. Med
termen monopol avsåg Lenin karteller, truster och syndikat i allmänhet och de stod i
direkt motsats till den fria konkurrensen som var den grundläggande egenskapen
inom kapitalism.25 Det var framförallt i branscher som den tunga industrin – som
krävde stora kapitalinsatser - den fria konkurrensen trängdes undan. Kapitalister
började dela upp marknaden mellan sig och gick ihop i monopolbildande karteller.
För att kapitalisterna skulle kunna garantera sina vinster tvingades deras
investeringar bli så stora att bankkapitalet och industrikapitalet smalt samman. Detta
resulterade i att en finansoligariki uppstod som helt dominerade det ekonomiska
planet, vilket i sin tur ledde till att den härskande makten kunde styra utvecklingen
med oinskränkt makt.26
Monopolet hade därmed drivit kapitalismen till en högre ordning och Lenin
konstaterar att imperialismen är kapitalismens monopolistiska stadium.27 Enligt
22
Magnusson, 2002, s. 78
Kemp, 2002, s. 46
24
Kemp, 2002, s. 48
25
Lenin, 1969, s. 126
26
Gustavsson, Tallberg, 2009, s. 75
27
Magnusson, 2002, s. 81
23
10
Lenin hade imperialismen som kapitalismens högsta stadium fem kännetecken, vilka
han spaltade upp i vad som skulle komma bli en berömd fempunktsdefinition:
1) Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått en så hög
utvecklingsnivå, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det
ekonomiska livet;
2) Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en
finansoligarki på grundval av detta finanskapital;
3) Kapitalexporten får, till skillnad från varuexporten, särskilt stor betydelse;
4) Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar
världen mellan sig, bildas;
5) Jordens territoriella uppdelning mellan de största kapitalistiska makterna är
avslutad28
Lenin fortsätter med att skriva att när man väl nått detta högsta stadium uppstår
problemet att kapitalisterna får problem att sälja sina varor eftersom den sneda
inkomstfördelning som uppstått ger arbetarna liten konsumtionskraft. För att
överhuvudtaget kunna hålla sin vinstnivå uppe måste kapitalisterna investera alla
pengar de tjänar. Detta kan bara ske om de får tillgång till nya marknader, och dessa
återfinns främst i den tredje världen och kolonierna. Problemet är dock att det inte
finns några nya territorier kvar att kolonisera vilket resulterar i att varje försök att slå
sig in på nya marknader och områden måste ske på någon annans bekostnad. För att
kunna vidmakthålla sina monopol och herravälde får finansoligarkierna slåss om att
erövra marknader.29 Lenin låter första världskriget illustrera den tumultartade
kampen om inflytande över nya investeringsområden och bidrar med en
tillfredställande förklaring till dess utbrott. Följaktligen leder, enligt Lenin,
kapitalisternas ständiga strävan att nå nya marknader och maximal profit
oundvikligen till krig.
28
29
Lenin, 1969, s. 127
Gustavsson, Tallberg, 2009, s. 75
11
En annan viktig aspekt som Lenin fogar in i sin teori är begreppet socialchauvinism.
Med det ville Lenin förklara varför vissa socialister varit positivt inställda till första
världskriget och att de hellre värnat om sin nations intressen än arbetarklassens
intressen. Han utvidgade begreppet och menade att delar av arbetarklassen hade
blivit ”förborgerligad” och därmed skapat en arbetararistokrati.30 Lenin skriver att
det är imperialismen som hade skapat möjligheter att muta de övre skikten av
proletariatet för att därmed stärka opportunismen och stödet för de rådande
förhållandena.
Emellertid följde av detta endast en nödvändighet, och det var arbetarklassens
uppror. De skulle resa sig efter att ha insett att en framtid kan skönjas bakom
monopolkapitalismens murar. Kapitalismen var inte starkare än sin svagaste länk.
Som en löpeld skulle revolutionen sprida sig från de industrialiserade delarna av
världen till andra länder. Det revolterande proletariatet skulle hitta en bundsförvant i
de undertryckta folken i kolonierna där, enligt Lenin, kapitalismens utveckling gått
fort. Den västliga kapitalismen skulle kollapsa under detta tryck, och därmed
kapitalismen i hela världen.31
Sammanfattningsvis slår Lenin sålunda fast att imperialism är kapitalismens sista
etapp. När tillräckligt många och stora monopol växt upp och marknader har delats
upp mellan företag finns det ingen annan utväg än att söka sig utanför det egna
hemlandet i syfte att generera större vinster. Detta i sin tur leder till en aggressiv
kolonisering som resulterar i konflikter och krig. De förtryckta folken i kolonierna
kommer tillsammans med hemlandets proletariat revoltera och krossa det
kapitalistiska systemet.
30
31
Magnusson, 2002, s. 94
Kemp, 2002, s. 55
12
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
4
Syftet med arbetet är att med hjälp av Hobsons och Lenins teorier om imperialism
undersöka om Kina är imperialistiskt. Mer specifikt ska denna fråga appliceras i
ljuset av Kinas förehavanden i Afrika. Min frågeställning kommer sålunda vara:
-
Är Kinas förehavanden i Afrika av imperialistisk natur?
13
5
METOD
Jag har genomfört en kvalitativ textanalys på mitt teoretiska och empiriska material i
syfte att systematiskt och logisk kunna ordna texternas innehåll. Detta gör det
enklare att hitta delar i de teoretiska texterna som beskriver de liberala och
marxistisk teoriernas grundläggande uppfattning om imperialism och hur de
definierar imperialistiska särdrag.
För att konkretisera teoriernas grundsyn om imperialism har jag skapat en överblick
över teorierna och lyft upp de särdrag som utmärker imperialismens orsaker, förlopp
och konsekvenser och sedan använt dessa i analysen. Vidare har jag i den empiriska
delen fokuserat på att ge en överskådlig bild över Kina och deras relation till Afrika,
samt belyst ekonomiska och politiska aspekter som anses vara nödvändiga för att
kunna applicera imperialistteorierna på empirin.
I analysen har jag applicerat de olika teorierna på Kina och undersökt om det går att
skönja imperialistiska tendenser i det kinesiska förfarandet i Afrika, i enlighet med
det liberala och marxistiska perspektivet. Dessutom har jag använt mig av ett
analysschema för att skapa en mer lättillgänglig överblick över analysen.
Analysschemat bygger på de variabler som jag lyft upp ur det liberala och
marxistiska perspektivet som beskriver imperialismens orsak, förlopp och
konsekvenser
5.1
Källor
När det kommer till urvalet av material och källor har jag främst använt mig av
sekundära källor förutom i ett fall där jag fick tag i primärkällan. Sekundärkällor för
som vanligt med sig bekymret att de bygger på tidigare forskning och därför har jag
granskat flera källor i syfte av att kunna belägga viss fakta.
Vidare har en artikel från en väl ansedd och etablerad vetenskaplig sökmotor på
internet hämtats och noga granskats. Jag har i den mån det gått försökt vara så
mångsidig som möjligt i beskrivandet av imperialism och av Kinas förehavanden i
Afrika. Av naturliga skäl är litteraturen främst baserat på ett västerländskt synsätt
men jag bedömer att de källor jag använt är så pass objektiva att det inte föreligger
14
något problem i att använda dem. Dessutom kompletterar jag de källor som verkar
luta åt ett håll med en annan källa som lutar åt ett annat så det blir jämvikt. Detta
gäller främst i min framställning av Kina, vilken jag önskar bliva så objektiv och
icke-tendensiös som möjligt.
15
6
KINA
Nedan följer en överblick över Kina och deras ekonomiska och politiska
engagemang i Afrika samt bakgrund och exempel på handelsutbyte.
6.1
Ekonomiska aspekter
Det är viktigt att belysa de ekonomiska aspekterna av Kinas och Afrikas förbindelser
med varandra eftersom det är en viktig del i imperialismteorierna och blir sålunda
avgörande i den kommande analysen.
6.1.1
Relationerna mellan Kina och Afrika idag
Kina har med åren fått en tyngre roll i världsordningen och inom internationella
organ. Tack vare sin exceptionellt starka export har de för nuvarande den största
valutareserven i världen - vilken beräknas ligga omkring ca 1,9 biljoner dollar. Den
starka exporten är nödvändig för den kinesiska ekonomin eftersom Kina som lider av
underkonsumtion och den privata konsumtionen utgör en mycket liten del av Kinas
BNP.32 Kina är med andra ord starkt beroende av sin export och bland annat har
handelsutbytet med Afrika skjutit i höjden. Under perioden 2005 till 2008 har
handeln ökat från 40 miljarder dollar till över 107 miljarder dollar.33 Sätter man
handeln med Afrika i perspektiv utgör den endast 4 % av Kinas totala världshandel,
men man får samtidigt ha i åtanke att dessa 4 % utgör delar av en av världens
starkaste ekonomier.34 Kinas import från Afrika nådde nya höjder 2006 när man
handlade för ca 22 miljarder dollar och där petroleumprodukter ensamt stod för ca 80
% av denna handel. Inte mindre än 30 % av all olja Kina importerar kommer från
Afrika.35 Det är just importen av råvaror med Afrika som är viktig för Kina eftersom
32
Jeding, 2011, s. 16
Lagerkvist, 2009, s. 9
34
Brautigam, 2009, s. 308
35
Foster, Butterfield, Chen, Pushak, 2008, s. 15
33
16
Kinas tillverkningsbaserade ekonomi – vilken främst syftar till export - har skapat
höga krav på naturresurser vilket vida överskrider vad som finns tillgängligt på den
kinesiska hemmamarknaden. Afrika å andra sidan är en stor exportör av
naturresurser men vars infrastruktur är en flaskhals som förhindrar ett fullständigt
förverkligande av dess potential som världsledande exportör av naturresurser.36 Det
är i ljuset av detta man kan förstå Kinas massiva satsningar på infrastruktur i Afrika.
I Kina har man utvecklat en av världens största och konkurrenskraftiga
byggnadsindustrier vars särskilda expertis är inom anläggningsarbeten – vilket är
avgörande vid infrastrukturarbeten. Sedan 1991 har Kinas byggnadssektor växt med
ca 20 % årligen vilket gör Kina till världens största byggnadsmarknad.37
Denna utveckling beror till största del på Kinas strategi ”Going Global” vilken
initierades i början av 1990-talet. Målet var att ge kinesiska företag en ökad
internationell erfarenhet.38 Det var en ambitiös satsning som inte bara riktades mot
byggnadsbranschen utan även andra sektorer i samhället. Kina öppnade upp
underavdelningar för flera verksamhetsområden i en rad olika afrikanska länder,
däribland China Construction Bank i Johannesburg i oktober 2000. Detta gjorde de
kinesiska myndigheterna för att underlätta för andra kinesiska företag att starta upp i
Afrika. För att ytterligare fördjupa det kinesiska inflytandet så valde man till
exempel i de fall det exporterades kinesiska maskindelar till Afrika att även bygga
verkstäder för underhåll av produkterna i mottagarlandet för att kunna erbjuda
professionell hjälp. Vidare byggdes det ett antal handels-, investerings- och
utvecklingscentra runtom i Afrika. Dessa centra drevs av erfarna kinesiska företag
som hade intresse i just det specifika landet och de erbjöd exempelvis tullokaler för
företagare, rättshjälp, bank- och reserådgivning, hjälp med frågor om förtullning och
så vidare.39
36
Foster, Butterfield, Chen, Pushak, 2008, s. 29
Foster, Butterfield, Chen, Pushak, 2008, s. 32
38
Brautigam, 2009, s. 82
39
Brautigam, 2009, s. 83
37
17
Genom dessa insatser har Kina även lyckats locka privatägda företag att investera i
Afrika. Investeringarna i Afrika sker i lika hög grad av privata företag som statliga
företag och de ser till att föra ett nära samarbete med varandra för att gynna privata
och nationella intressen.40 De kinesiska myndigheterna har klargjort att det inte rör
sig om något välgörenhetsprojekt utan det hela syftar till att skapa en plattform för
ömsesidigt gagn. I praktiken handlar det om för Kinas del att få tillgång till viktiga
råvaror och en marknad för sina produkter och för mottagarländernas del handlar det
om bistånd som riktar sig mot skola, vård och omsorg, ökad handel, kinesiska
investeringar inom infrastruktur samt bygg- och gruvnäringen. Detta åtföljs därjämte
inte av politiska och ekonomiska villkor som präglat det västerländska biståndet.41
Realiseringen av den kinesiska strategin ”Going Global” har inte helt oaktat blivit
föremål för en del kritik. Att Kina har för vana att använda nästan uteslutande
kinesisk arbetskraft i merparten av sina byggnadsprojekt42 och att
infrastruktursatsningar sker i områden som främst gynnar kinesiska investeringar och
inte i områden där folk är som mest utsatta är en del av kritiken som riktats mot
Kina.43 En vidare kritik riktas mot att Kina med sin strategi skapar mer negativa
effekter än positiva. Ankomsten av kinesiska bolag och företag har lett till en
tillströmning av varuhus och små återförsäljare som erbjuder ett komplett utbud av
tjänster och varor vilket innefattar alltifrån klädaffärer och restauranger till bordeller.
De kinesiska företagen åtnjuter förmåner som enkel tillgång till finansiering och
leveranser från Kina vilket leder till att man i många fall underminerar den regionala
ekonomin och konkurrerar ut de traditionella återförsäljarna med lågkvalitets- och
lågprisvaror.44 Kritiker menar att på lång sikt skadar detta chanserna för många av
Afrikas länder att bli moderna ekonomier. För att utveckla sina samhällen måste
länderna i Afrika börja omvandla sina råvaror till fabrikstillverkade varor vilket i sin
tur kräver en råvaruförädlande industri. Som det är nu håller länder som Kina Afrika
40
Halper, 2010, s. 97
Lagerkvist, 2009, s. 15
42
Lagerkvist, 2009, s. 19
43
Foster, Butterfield, Chen, Pushak, 2008, s. 47
44
Halper, 2010, s. 98
41
18
kvar i ett utvecklingsskede som endast syftar till export av råvaror och de inhemska
afrikanska marknaderna översållas med varor tillverkade i Kina med så låg kvalité att
de inte skulle accepteras på den västerländska marknaden.45 Detta leder på det stora
hela till att bland annat utvecklingsländer med korrupta regimer tillåts fortleva och
utvecklas utan assistans från väst och utan västerländska ideal och mönster.
6.1.2
Bistånd
Kina försvarar naturligtvis deras förehavanden i Afrika och pekar på de mycket
genomarbetade biståndsstrategierna de har i Afrika. Kina blandar bistånd med
diplomati och handel och ger bistånd till varenda afrikansk stat söder om Sahara,
förutsatt att de följer ”The One-China Policy” det vill säga att det bara finns ett Kina
i internationell politik och det är Folkrepubliken Kina.46 De största delarna av det
kinesiska biståndet går emellertid inte helt överraskande till de oljerika länderna
Angola, Sudan och Kongo-Brazzaville.47 Jämför man Kinas totala bistånd i Afrika
med det västerländska biståndet är skillnaden relativt liten48 men vad som gör Kina
unikt är att deras praktiska ansats till bistånd. Till skillnad från de traditionella
bistånden från exempelvis Organisation for Economic Co-operation and
Development(OECD) så förmedlar Kina sitt bistånd på ett mer konkret sätt via
infrastruktursatsningar, byggnationer av vägar, skolor och så vidare vilket beskrivits
på föregående sidor.
De institutioner i Kina som framförallt är delaktiga i biståndsarbetet är The Ministry
of Commerce, the Ministry of Foreign Affairs och det statligt ägda Export-Import
Bank of China(China Eximbank). Av dessa intar China Eximbank en nyckelroll och
experter har rankat dem som världens största exportkreditsorgan.49 China Eximbank
45
Halper, 2010, s. 99
Brautigam, 2009, s. 278
47
Foster, Butterfield, Chen, Pushak, 2008, s. 40
48
Lagerkvist, 2009, s. 16
49
Brautigam, 2009, s. 113
46
19
har finansierat ca 92 % av de infrastrukturprojekt som genomförts i Afrika till dags
datum och är den enda institution som har befogenheter till att erbjuda
subventionerade lån till projekt utanför Kina. På officiellt håll skall de
subventionerade lånen syfta till att främja ekonomisk utveckling och förbättrad
levnadsstandard i utvecklingsländerna. För att kunna ta del av de subventionerade
lånen kräver Kina en statsgaranti av mottagarlandet, och om landet i fråga anses ha
en låg betalningsförmåga kan lånet backas upp med naturresurser. Denna form av
biståndsplan kallas för ”Angola Mode” och används i allt större utsträckning åt
länder som inte kan infria tillräckliga lånelöften. Kina får via detta förfarande tag på
viktiga naturresurser som olja, bauxit, krom, och järnmalm till ett reducerat pris.50
En växande trend för biståndsgivare från väst är att ge budgetstöd åt
utvecklingsländer som anses ha ett någorlunda fungerande styrelsesätt. Västländerna
anser att det är viktigt att dessa utvecklingsländer ges friheten att själva få välja hur
de vill utnyttja biståndet de erhållit. Kina är medveten om denna trend men använder
sig inte av den. Bistånd i rena pengar är ovanligt för Kinas del och förekommer
endast i ytterst begränsad omfattning, till exempel vid nödlägen eller
naturkatastrofer.51 På det stora hela är Kinas bidragsstrategier innovativa experiment
där bistånd, handel och diplomati fogas samman till att bilda en helhetslösning.
6.2
Politiska aspekter
De politiska aspekterna är avgörande för att förstå Kinas framgång på den afrikanska
arenan och hur relationerna mellan Afrika och Kina har vuxit fram och utvecklats
med åren. Vidare är det nödvändigt att belysa de aspekter som, i enlighet med det
liberala och marxistiska perspektivet, är nödvändiga för analysen av Kina och deras
engagemang i Afrika.
50
51
Foster, Butterfield, Chen, Pushak, 2008, s. 55.f
Brautigam, 2009, s. 124
20
6.2.1
Bakgrunden till Kina och Afrikas relationer
Det finns källor som säger att Kina så tidigt som 1418 anlände till Östafrika för
första gången via en upptäcktsfärd. Där utvecklades snabbt en ömsesidig handel
mellan de östafrikanska länderna och Kina, vilket arkeologiskt fynd av kinesiskt
porslin i Kenya tydligt visar.52 De gästvänliga kineserna satte snabbt en prägel på den
afrikanska handeln i och med ett tributsystem de utvecklat där man efter att ha
betalat den kinesiske kejsaren en mindre summa som tecken på dennes storhet blev
erbjuden generösa gåvor tillbaka. Detta är för övrigt ett system som på sätt och vis
lever kvar än idag i Kina, vilket manifesterar sig i deras sätt att ge bistånd till
utländska delegater från utvecklingsländerna. Biståndet i sig är institutionaliserat i
olika byråkratiska processer, men gåvor ges inbakat tillsammans med avtalet.53
Detta har fått forma den bottenplatta som handeln mellan Afrika och Kina vilar på. I
utbyte mot viktiga råvaror och naturresurser får utvecklingsländerna i Afrika i
gengäld bistånd och andra varor.
Under 1950- och 1960-talet stödde Kina flera revolutionära rörelser i Afrika som ett
led i rivalitetskampen mot Sovjet och västmakterna. Man stod inte på någon sida
under kalla kriget och därför sammankallades 1955 ledarna för 29 afrikanska och
asiatiska länder i Indonesien för att skapa ett eget oberoende block.54 För att vinna
förtroende förklarade man från kinesiskt håll att även Kina är ett utvecklingsland
men att de håller på att lyfta sig upp ur fattigdom, och det till stor del utan utländskt
bistånd.55 På så sätt knöts kontakterna starkare mellan Kina och Afrika och man
påbörjade ett omfattande utvecklingsprojekt i mer än 20 länder i Afrika. Dit kan man
räkna den storslagna Tan-Zam railway som stod klar 1975. Den löper 2000 km från
kopparminorna i Zambia, genom Tanzania och sedan till havet. Den byggdes
52
Lagerkvist, 2009, s. 5
Brautigam, 2009, s. 24
54
Lagerkvist, 2009, s. 6
55
Brautigam, 2009, s. 311
53
21
dessutom mitt under kulturrevolutionen vilket visar på det allvar Kina såg på deras
relationer i Afrika.56
Ett år senare efter att järnvägsbron stod klar höll Kinas premiärminister Zhou Enlai
ett anförande att Kina måste moderniseras. För att möjliggöra detta måste Kina
importera teknologi från de avancerade industriländerna och betala för detta med
export. Kort därefter dog både Zhou Enlai och Mao Tse-Tung, men talet hade väckt
förhoppningar och Kina började öppna upp och engagemanget i Afrika skulle med
åren undergå en dramatisk förvandling.57
Det följde dock en period av stagnation under perioden 1978 fram till 1989. Man
försummade kontakterna i Afrika vilket ledde till nedskärningar inom bistånd och
hjälpinsatser. Stagnationen berodde främst på att man under denna period började
genomföra omfattande ekonomiska reformer i Kina. Framförallt handlade det om
övergången från planekonomi till marknadsekonomi, och fokus riktades in på andra
länder för att se hur deras marknadsekonomier fungerade, i allt från teknologisk
utveckling till företagskultur. Dock så drabbades Kina av ett massivt internationellt
bakslag under sommaren 1989 när massakern på Himmelska fridens torg inträffade
där soldater sköt ner studenter och demokratiaktivister. Kina utsattes för en isolering
av västvärlden och i ett svep blev de afrikanska vännerna viktiga igen.58
De nyupptagna relationerna handlade i första hand om att finna nya samarbetsformer
som skulle gynna båda parter ekonomiskt och resulterade sålunda i att under 2000talet instiftades ett mer omfattande handelsutbyte. Kina benämner detta
framåtskridande som ett ”nytt strategiskt partnerskap” vilket bland annat tar sig
uttryck i att de kinesiska lederna, till skillnad från många andra västländers ledare,
ägnar en avsevärd tid och intresse åt att besöka afrikanska länder och har det som
prioritet i sina resplaner. Kina arbetar metodiskt med att knyta nya vänskapsband och
stärka de gamla man har för att på så vis bygga upp en politisk allians för framtiden.
56
Brautigam, 2009, s. 40
Brautigam, 2009, s. 42
58
Lagerkvist, 2009, s. 6
57
22
Detta medför att många av de afrikanska länderna håller samma linje som Kina i
frågor som rör mänskliga rättigheter och inte minst om Taiwan.59
I början av 2000 fick Kina ett gyllene tillfälle att göra ett stort avtryck på den
afrikanska scenen i och med undertecknandet av Millenium Development Goals
(MDG) i september samma år. Det var ett världsomspännande projekt och vad MDG
skulle gripa sig an var bland annat att få slut på fattigdom och hunger, bekämpa
malaria, uppnå jämställdhet mellan könen, etc. I första hand handlade det om sociala
åtgärder och finansieringen för FN-stödda program med åtgärder inom sociala
sektorer ökade med 60 % under denna period.60 Detta skedde dock till en kostnad,
framförallt inom biståndet till jordbruksnäringen som tidigare varit en dominerande
sektor, inte minst i Afrika. Men även biståndet för tillverkningsindustrin och
infrastruktur sjönk dramatiskt. I och med att bistånd förflyttades till andra sektorer
uppstod på vissa håll ett vakuum i Afrika, vilket Kina snabbt insåg att de kunde
fylla.61
Kinas president Jiang Zemin bjöd i oktober 2000 in delegater från 44 olika
afrikanska länder för att diskutera framtida kinesiska insatser i Afrika. Man bildade
Forum on China-Africa Cooperation (FOCAC). Kina utlovade en rad nya program
vilka alla syftade till att driva det ekonomiska samarbetet med Afrika framåt.62
Det har alltsedan det första mötet hållits fyra möten till, det senaste 2009, vilket
befäster vikten relationerna mellan Kina och Afrika har. Kinas dedikation till Afrika
kan ytterligare bekräftas med hänvisning till det tal Kinas president Hu Jintao höll
vid ett av de senaste mötena. Han kungjorde där några av de mål Kina siktar på
förverkliga de kommande åren. Detta inbegrep bland annat att tillhandahålla
botemedel mot malaria till ett värde av 40 miljoner dollar, tillsätta etthundra
kinesiska jordbruksexperter i Afrika senast 2009, etablera tio nya centra för
jordbruksteknik, fördubbla antalet stipendier den kinesiska staten ger ut till
59
Lagerkvist, 2009, s. 13
Brautigam, 2009, s. 76
61
Brautigam, 2009, s. 77
62
Lagerkvist, 2009, s. 7
60
23
afrikanska studenter från 2000 till 4000 per år, etc.63 För att blidka FN och projektet
med Millenium Development Goals har Kina också lovat att utbilda 30 000 personer
från olika afrikanska utvecklingsländer. Utbildningsprogrammen kommer inbegripa
allt från ekonomi, handel, telekommunikation, säkerhet, hälsa, vattenreningsteknik,
jordbruk, och förvaltning.64
6.2.2
Beijingkonsensus kontra Washingtonkonsensus
För att kunna nå ut till de afrikanska ledarna har Kina utvecklat en policy, inofficiellt
kallad Beijingkonsensus. Den var delvis baserad på Zhou Enlais ”Fem principer för
fredlig samexistens” som introducerades 1964 efter det sino-indiska kriget mellan
Kina och Indien. De fem principerna lyder som följande:
Ömsesidig respekt för suveränitet och territoriell integritet
Ömsesidig icke-aggression
Icke involvera sig i varandras inre angelägenheter
Jämlikhet och ömsesidiga förmåner
Fredlig samexistens
Dessa principer har med tiden utvecklats och blivit fundamentet i Kinas
utrikespolitik och bidragsstrategi.65 Att Kina brukar så kallad ”soft power” för att
närma sig länderna i Afrika är något som beskrivs som positivt av de afrikanska
ledarna.66 Kinas metoder står i kontrast med de tidigare top-down strategierna och
exploatering som kännetecknar Afrikas relationer med väst. Västmakterna, med IMF
och Världsbanken i spetsen, använde sig länge av så kallad Washingtonkonsensus när
63
Halper, 2010, s. 236
Brautigam, 2009, s. 119
65
Brautigam, 2009, s. 30
66
Manji & Marks, 2007, s. 109
64
24
de förmedlade bidrag till utvecklingsländerna i Afrika. För att få del av lån och
annan hjälp var länderna i fråga tvungna att uppfylla en rad politiska och ekonomiska
villkor.67 Det kunde inbegripa åtgärder som att inte låta staten stimulera den
inhemska ekonomin med offentliga utgifter, privatisera offentliga tjänster som hälsooch sjukvård, skolor, elleverantörer, kollektivtrafiken, etc. Målet med dessa åtgärder
var att ersätta statens ”hjälpande hand” med marknadens ”osynliga hand”.
Västmakterna satte stor tilltro till marknadens krafter och till konkurrensen, vilket
skulle generera en dynamisk och växande ekonomi som i sin tur skulle leda till
allmän en välfärd.68 Det skulle senare visa sig att det inte fungerade alls i de flesta
utvecklingsländerna, och i vissa fall lämnades länderna i ett värre skick än vad de var
innan Washingtonkonsensus blivit tillämpat.69
Det finns emellertid kritiska röster mot Kinas förfarande också. Principen att man
inte ska lägga sig i varandras inre angelägenheter kan vid en närmare betraktelse te
sig problematisk. Kina kan med Beijingkonensus i värsta fall gynna sittande eliter
och bromsa demokratiprocesser genom sitt ekonomiska engagemang. Vidare ger
Beijingkonsensus Kina en ökad konkurrenskraft eftersom de kan vända sig till stater
som på ett eller annat sätt fallit i onåd med västmakterna, eller som helt enkelt inte
går med på de villkoren som ställts för att de ska få bidrag och hjälp från
västmakterna, IMF och Världsbanken.70 Inslag som är viktiga i
Washingtonkonsensus, som att till exempel styra i enlighet med lag, utan korruption
och respekt för mänskliga rättigheter riskerar att helt hamna i skymundan. Att
konkurrens uppstår mellan biståndsinsatser från öst och väst kan på sikt få allvarliga
konsekvenser när vissa länder till exempel väljer att samarbeta med Kina för de har
inte frågor om mänskliga rättigheter på sin dagordning.71
67
Lagerkvist, 2009, s. 8
Halper, 2010, s. 55
69
Halper, 2010, s. 59
70
Halper, 2010, s. 78
71
Lagerkvist, 2009, s. 17
68
25
6.2.3
Relationerna Kina - Sudan
För att illustrera en handelsrelation mellan Kina och ett utvecklingsland i Afrika som
omvärlden uppfattat som problematisk kan man vända blicken åt Sudan. Sudan, som
har stora naturtillgångar, tillhandahåller rättigheter åt kinesiska oljeföretag till att
rekognosera och borra efter oljefyndigheter, samt erbjuder dem en marknad för
billiga kinesiska varor. Sudan får i gengäld lån med reducerade räntor, generösa
kontrakt med kinesiska byggnadsfirmor för att bygga vägar, broar och motorvägar
till ett pris som västländska företag inte kan matcha.72 Under 2003 började
oroligheter spira i Darfurregionen i Sudan. Rebeller attackerade regeringsstyrkor
eftersom de ansåg att den islamiska regeringen förtryckte den svarta befolkningen
genom att fördela landets resurser ojämnt. Regeringen svarade med att mobilisera en
regeringsvänlig milis som kom att kallas Janjaweed. Dessa började systematiskt
attackera olika områden i Darfur och mördade och våldtog tusentals civila. FN
agerade och ville under flera tillfällen anta resolutioner för att ingripa i Sudan, men
Kina satte käppar i hjulet genom att avstå från att rösta eller genom att helt enkelt
använda sitt veto.73 Inte förrän 2008 började Kina ändra sin hållning gentemot FN
och försiktigt började man uppmana Sudan att samarbeta genom att släppa in
fredsbevarande styrkor i Darfurregionen samt att avväpna Janjaweed. Att Kina
vände i frågan sammanföll inte helt oväntat med att sommar-OS skulle hållas i
Beijing samma år. Reportrar från BBC lade senare fram bevis att Kina hade brutit
mot FN:s vapenembargo och i hemlighet bistått Sudan med kinesisk krigsmateriel i
form av lastbilar, flygplan, artilleri- och luftvärnspjäser.74
72
Halper, 2010, s. 83
Halper, 2010, s. 84
74
Halper, 2010, s. 85
73
26
7
ANALYS OCH SLUTSATS
För att underlätta analysen har jag valt att titta på tre stycken viktiga aspekter i
teorierna om imperialism, nämligen orsak, förlopp och konsekvenser. Genom att titta
på orsaker till varför stater drivs till imperialism kan eventuella tendenser fångas upp
i Kinas tillvägagångssätt. Nästa steg blir att titta på hur förloppet ter sig, och
undersöka om det stämmer överens med vad som antingen sägs i den liberala eller
marxistiska ståndpunkten. Slutligen återstår att försöka analysera utifrån teorierna
vilka konsekvenser Kinas agerande kan leda till. För att förtydliga analysen av orsak,
förlopp och konsekvenser kommer ett analysschema användas, vilket i sin tur
kommer att klarlägga resultaten.
7.1
Analys ur ett liberalt perspektiv
Orsak – Vad leder till imperialism?
Vid en första anblick kan vissa imperialistiska tendenser möjligen skönjas med
hänsyn till det ekonomiska nödtvång som beskrivs av Hobson i det liberala
perspektivet. Imperialismen grundade sig ytterst på detta nödtvång vilket var ett
resultat av den inbyggda benägenheten i kapitalistiska ekonomier till överproduktion
och underkonsumtion på den inhemska marknaden. Analyseras Kina ur det här
perspektivet så passar den kinesiska tillverkningsbaserade ekonomin, som lider av
underkonsumtion och är starkt exportberoende, väl in i den liberala
imperialismteorin. Kina måste söka sig till nya marknader eftersom den inhemska
marknaden inte kan tillmötesgå de stora kraven på naturresurser för tillverkning, och
konsumtion av överflödet av varor.
Förlopp – Hur tar sig imperialismen uttryck?
Analyseras Kina vidare i ljuset av den liberala teorin framträder dock en mer
svårtydd bild. Den nya imperialism som beskrivs av Hobson och det liberala
perspektivet syftade först och främst till ekonomisk exploatering och upprättades på
platser dominerade av ”lägre raser”. Vidare gav denna form av imperialism inte
27
upphov till utveckling och inrättande av demokratiska institutioner, vilket gammal
kolonialpolitik gjort.
Appliceras detta perspektiv på den empiriska genomgången av Kina så blir det
tydligt att Kina naturligtvis inte ser på Afrika och dess invånare som en ”lägre ras”.
Kina har själva varit ett utvecklingsland och indirekt varit under västerländsk
dominans. Dessutom har Kina som policy att bedriva ett ömsesidigt gagn vare sig det
rör sig om handel eller bistånd. Att hävda att Kina skulle odla någon slags
herrefolksmentalitet gentemot Afrika vore med andra ord befängt.
Beträffande det att Kina utövar den ekonomiska exploatering som beskrivs i enlighet
med den liberala teorin låter sig inte så lätt svaras på eftersom den form av
exploatering gagnade inte staten främst utan grupperingar inom staten. Dessa
grupperingar utgjordes av finansmän, bankirer och industrikapitalister. I Kinas fall
agerar privata och statliga företag ungefär i lika stor utsträckning. Dessutom för de
kinesiska privata företagen ett nära samarbete med den kinesiska staten vilket
resulterar i att de kan tolkas som en enhetlig statlig aktör, trots att de är flera aktörer.
Det är med andra ord svårt att empiriskt belägga huruvida det är grupperingar inom
Kina eller den kinesiska staten som gynnas, även om det förefaller troligast att det är
den kinesiska staten som gynnas mest i och med de stora organ som sköter merparten
av investeringarna i Afrika, däribland China Eximbank, är ägda av staten.
Slutligen finns det ett tvetydigt element inom det liberala perspektivet, nämligen att
imperialismen inte ger upphov till utveckling och inrättande av demokratiska
institutioner. Kina hävdar att deras handelsutbyte i Afrika främst ska syfta till
utveckling och ett ömsesidigt gagn, vilket empiriskt bevis vittnar om. De länder Kina
har handels- och biståndsavtal med får generösa byggnadskontrakt,
infrastruktursatsningar och så vidare vilket givetvis bidrar till utveckling. Samtidigt
kan det hävdas att Kina genom detta förfarande hämmar långsiktig utveckling.
Genom att köpa upp råvaror från utvecklingsländer för att förädla dem och sedan
sälja tillbaka dem hindrar man dessa länder från att själva utvecklas till moderna
industrinationer. Utvecklingsländerna låses med andra ord fast i en beroendeställning
till Kina.
Gällande kritiken att imperialism inte inrättar demokratiska institutioner i enlighet
med det liberala perspektivet verkar gälla för Kina. Kina arbetar inte aktivt med att
28
erbjuda politiska och ekonomiska kraft som i långa loppet bidrar till en
demokratisering i mottagarlandet, till skillnad från västmakterna och deras bruk av
Washingtonkonsensus. Kina bygger visserligen skolor, sjukhus och dylikt, men har
inga åtföljande politiska pekpinnar som en följd av deras Beijingkonsensus och
principen att inte blanda sig i andra länders inre angelägenheter.
Konsekvenser – Vad blir imperialismens följder?
Effekter av den form av imperialism som beskrivs i det liberala perspektivet ger
upphov till militarism och ofrånkomliga konflikter stormakter emellan.
Imperialiststater måste vara på ständig vakt och vara beredda att agera i händelse av
krig eller uppror.
Om Kina passar in i den definition av imperialism som ges i det liberala perspektivet
blir det mycket svårt att avgöra vilka följder av deras agerande har. Att kalla Kina
militaristiskt utifrån detta perspektiv vore sannolikt förmätet, och dessutom
komplicerat att bevisa empiriskt. Vidare så har Kina visserligen legat i konflikt med
andra stormakter, framförallt i väst, men inte i den bemärkelsen att det rått
krigstillstånd mellan dem (bortsett från konflikter som Opiumkrigen från tiden innan
Kinas industrialisering). Snarare har konflikter handlat om till exempel
Beijingkonsensus kontra Wahsingtonkonsensus och Kinas inbladning i Sudan och
deras ovilja att tillåta FN att intervenera när oroligheterna var som värst.
7.2
Analys ur ett marxistiskt perspektiv
Orsak – Vad leder till imperialism?
Lenin, som företräder det marxistiska perspektivet skrev att det är monopolbildandet
som driver kapitalistiska stater till att bli imperialistiska. Den fria konkurrensen drivs
bort undan för undan och marknaden delas upp mellan kapitalister.
Kina kan möjligen placeras in i denna beskrivning. Enligt det marxistiska
perspektivet sker denna form av monopolisering i hemlandet. I Kinas fall sker
monopoliseringen i Afrika.
I empiridelen beskrivs det hur många småföretagare följer i de stora företagens
fotspår in i Afrika, vilket resulterar i att de konkurrerar ut lokala återförsäljare och
29
underminerar den lokala ekonomin. Även om det inte rör sig om monopol i klassisk
mening så är det en form av indirekt monopolisering av marknaden eftersom Kina
översållar den afrikanska marknaden med lågprisvaror.
Förlopp – Hur tar imperialismen sig uttryck?
Monopoliseringen är en del av imperialismens uttryck. Vidare så tillkommer
kapitalexportens betydelse, uppkomsten av en finansoligarki som dominerar det
ekonomiska planet som följd av bankkapitalets sammansmältning med
industrikapitalet, samt delandet av världen kapitalister emellan.
Sett till kapitalexportens betydelse finns det en imperialistisk tendens i Kinas
förfarande i enlighet med det marxistiska perspektivet. Den statligt ägda Chinese
Eximbank är för nuvarande världens största exportkreditsorgan och finansierar olika
kinesiska projekt runtom i Afrika. Som det beskrivs i empiridelen har Chinese
Eximbank bland annat finansierat 92 % av alla infrastrukturprojekt som genomförts
av Kina i Afrika till dags datum. Dessutom är de den enda kinesiska institution som
kan erbjuda subventionerade lån till projekt utanför Kina. Kopplingen kan anses vara
vag, men det är kapital i en eller annan form, exempelvis i form av arbetskraft,
investeringar och andra tillgångar, som exporteras till Afrika.
Det är emellertid komplicerat att klarlägga några bevis för att det har uppstått en
finansoligarki i Kina som styr det ekonomiska planet med oinskränkt makt. Som
bekant agerar både privata och statliga aktörer från Kina i Afrika, även om de för ett
nära samarbete så blir det något av en tolkningsfråga. Det skulle kunna hävdas att
samarbetet mellan de kinesiska privata och statligt ägda företagen är så pass
ihopflätat att det kan betraktas som en aktör men det är inte bevis nog i sig för något
existerande av en finansoligarki i marxistisk mening. Denna form av finansoligarki
skall därutöver ha uppkommit som följd av att bankkapitalet smultit samman med
industrikapitalet, något som inte helt enkelt låter sig ådagaläggas empiriskt eftersom
det kräver en större forskningsinsats än vad denna uppsats och analys förmått att
göra.
Till sist går det inte se några klara tendenser till imperialism i den meningen att
kapitalister ska ha delat världen emellan sig. Att Kina fått stort fotfäste i Afrika beror
30
av allt att döma på deras behov av råvaror och, på officiellt håll, vilja till att hjälpa
länderna till att nå högre utveckling. Det har varit en noggrann planering, även om
inslag av opportunism funnits, och det har skett i omgångar och under en lång tid.
Konsekvenser – Vad blir imperialismens följder?
Det finns bara en konsekvens av imperialismen, så som det marxistiska perspektivet
framställer den, och det är arbetarklassens uppror och revolution. I och med
monopoliserandet av de inhemska marknaderna får kapitalister problem att sälja
varor, och arbetarna får lägre konsumtionskraft på grund av den ojämna
inkomstfördelning som uppstår. Kapitalisterna måste slå sig in på nya marknader,
men eftersom det inte finns nya territorier att ta över så måste det ske på andras
bekostnad, vilket leder till krig med andra stater. Det förtryckta folket kommer resa
sig tillsammans med sina förtryckta bröder i kolonierna och som en löpeld sprider sig
revolutionen från land till land tills kapitalismen dukar under runt om i hela världen.
Denna del av det marxistiska perspektivet är mycket svår att applicera på Kina. Vid
en närmare anblick försöker Kina, från officiellt håll, verka för det omvända. Genom
sin biståndsstrategi lyfter Kina många utvecklingsländer i Afrika en bit upp ur
fattigdomen genom deras massiva investeringar inom infrastruktur, handel och andra
sektorer. Det finns emellertid vissa delar av den kinesiska inblandningen i Afrika
som kan anses vara oroväckande men inte i sådan omfattning att de kommer leda till
revolt i marxistisk mening. Tron på den ofrånkomliga revolutionen har alltid varit
marxismens stora bekymmer eftersom den inte ännu har inträffat.
31
7.3
Analysschema
För att göra analysen mer överskådlig använder jag mig av ett analysschema i ett
försök att lyfta upp de väsentliga dragen inom varje teori, samt Kina i helhet.
Variablerna är precis som i analysen orsak, förlopp och konsekvenser. Detta gör det
lättare att bryta ner varje teori och se till speciella drag till vad som driver stater till
imperialism, hur de går till väga och vilka följderna blir.
Orsak
Liberal teori om
Marxistisk teori om
Kinas förehavanden i Afrika
imperialism
imperialism
Imperialism beror på
Uppkomsten av
Kina har engagerat sig till Afrika för
kapitalismen benägenhet
monopolbildande karteller
idka handel och ge bistånd i syfte att
till överproduktion och
som delar upp den
möta sin tillverkningsbaserade
underkonsumtion som
inhemska marknaden
ekonomis krav på naturresurser, för
följd av ojämn
leder till imperialism,
att i sin tur kunna exportera varor
inkomstfördelning.
vilket är kapitalismens
sista etapp.
Förlopp
Kapitalister får svårt att
För att kunna generera
Genom en biståndsstrategi som
sälja varor på
vinster måste kapitalister
syftar till ett ömsesidigt gagn
hemmamarknaden och
söka sig till nya
blandas bistånd och handel. Ger
tvingas in i en jakt efter
marknader, vilket sker på
generösa erbjudanden i form av lån,
nya marknader för att
andra kapitalisters
investeringar och tillgång på
kunna sälja överskottet.
bekostnad vilket i sin tur
kinesiska lågprisvaror.
leder till krig.
Jakten på nya marknader
De förtryckta folken i
Risken finns att Kina: sätter länder i
och kolonier leder till
kolonierna kommer
beroendeställning, underminerar och
konflikter mellan
tillsammans md
konkurrerar ut inhemska marknader
proletariatet i hemlandet
med kinesiska varor, gynnar sittande
revoltera och krossa
eliter i korrupta regimer, hindrar
kapitalismen.
länder från att kunna bli moderna
Konsekvenser stormakter och ökad
militarism.
utvecklingsländer, etc.
32
7.4
Slutsats
Analyseras Kina utifrån det liberala och marxistiska perspektivet kan vissa
imperialistiska drag beträffande Kinas agerande i Afrika skönjas. Detta till trots
vågar jag påstå att Kina inte är imperialistiskt i den bemärkelse teorierna menar. Det
finns nämligen en fundamental skillnad mellan Kina och stormakterna under 1800talet som koloniserade Afrika; utvecklingsländerna i Afrika har möjligheten att tacka
nej till samarbete med Kina. De är inte på något vis tvingade till att förse Kina med
råvaror i utbyte mot bistånd och handel. Givetvis finns invändningen att Kinas
erbjudanden är för bra för att de afrikanska länderna ska kunna motstå dem, men icke
desto mindre är det suveräna stater som i slutändan avgör huruvida de vill ha ett
samarbete med varandra eller inte. Detta blir därmed det starkaste skälet till varför
Kina inte passar in i den definition av imperialism som det liberala och marxistiska
perspektivet redogör för.
Självklart finns det risker med Kinas agerande i Afrika och ett hot som är särskilt
alarmerande är de kinesiska lågprisvaror som översållar delar av den afrikanska
marknaden. I långa loppet kan detta få negativa konsekvenser för den afrikanska
ekonomin eftersom de konkurrerar ut de inhemska återförsäljarna. Ett annat hot som
nämnts innan är risken att Kina försätter vissa utvecklingsländer i Afrika i en
beroendeställning: Kina köper råvaror och bearbetar dem till konsumtionsvaror och
skeppar sedan tillbaka dem. Detta försvårar uppbyggandet av en egen modern
industri för de afrikanska länderna. Vidare finns risken att Kina gynnar korrupta
regimer och förhindrar demokratiseringsprocesser i vissa utvecklingsländer när de
väljer att idka handel och ge bistånd utan att ställa några politiska krav, bortsett från
One-China Policy.
Listan kan göras lång på tvivelaktiga aspekter i Kinas handlingssätt, men man ska
samtidigt komma ihåg att Kina åtnjuter ett stort förtroende och legitimitet bland
Afrikas ledare och stater. Dessutom är Kinas planer i Afrika långsiktiga och noga
planerade, vilket delvis förklarar deras benägenhet att investera stora summor i
infrastruktur och i andra sektorer med målet att det ska vara hållbara lösningar, så att
de inte behöver återvända om och om igen för att återuppliva dessa projekt. Man ska
komma ihåg att Kina själva har arbetat sig upp ur fattigdom och har en mycket stark
tilltro till investeringar, handel och teknologi som hävarmar för att komma upp i
33
utvecklingspyramiden, och de använder sig av samma metoder i Afrika eftersom det
är den vägen de gått. Emellertid får man påminna sig om att det inte finns något givet
recept för framgång vilket misslyckandena med Washingtonkonsensus bland annat
vittnar om.
Kinas strategi är likväl något nytt och jag vill tro att Afrika har möjligheter att lära
sig av Kina på många olika plan. Det viktigaste för Kinas del är att bli mer
transparent i sitt förfaringssätt och fortsätta föra dialog med väst så att kritik om
imperialism och liknande inte spirar upp lika lätt. Vidare skulle ett närmande i frågor
om mänskliga rättigheter och andra viktiga spörsmål förbättra deras image och
sannolikt ge dem en högre internationell status.
För Afrikas del är det i slutändan upp till de afrikanska utvecklingsländerna att
bestämma hur de vill forma mötet med Kina så att det gynnar dem och deras
invånare bäst.
34
8
REFERENSLISTA
Böcker
Brautigam, D. (2009). The Dragon's Gift - The Real Story of China in Africa.
Oxford: Oxford University Press.
Cain, P. (2002). Hobson and Imperialism - Radicalism, New Liberalism, and
Finance 1887-1938. Oxford: Oxford University Press.
Foster, V., Butterfield, W., Chen, C., & Pushak, N. (2008). Building bridges China's Growing Role as Infrastructure Financier for Sub-Saharan Africa.
Washington: The World Bank.
Gordon, A. A., & Gordon, D. L. (2007). Understanding Contemporary Africa.
London: Lynne Rienner Publisher Inc.
Gustavsson, J., & Tallberg, J. (2009). Internationella Relationer. Lund:
Studentlitteratur AB.
Halper, S. (2010). The Beijing Consensus - How China's Authoritan Model Will
Dominate the Twenty-First Century. New York: Basic Books.
Kemp, T. (1972). Teorier om imperialismen. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Lagerkvist, J. (2009). Världspolitikens Dagsfrågor - Kinas nya satsning i Afrika:
Hot eller möjlighet. Stockholm: Utrikespolitiska Institutet.
Lenin, V. (1969). Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Stockholm:
Zenit.
Magnusson, L. (2002). Teorier om imperialism och globalisering. Stockholm:
Bokförlaget Prisma.
Manji, F., & Marks, S. (2007). African perspectives on China in Africa. Nairobi &
Oxford: Fahamu.
Artiklar
Jeding, C. (2011). Digitala klyftor i ett globalt perspektiv. Östersund: Myndigheten
för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser.
Elektroniska källor
Hettne, B. (den 5 Maj 2011). http://www.ne.se/imperialism.
