Linköpings universitet
Institutionen för religion och kultur
Vårterminen 2003
Kristendomens historia C, uppsatskurs HRVC45
Handledare: Kjell O. Lejon
HELGON OCH HELIGA KÄLLOR
I LINKÖPINGS STIFT
IDA FALK
INNEHÅLL
1 INLEDNING........................................................................................................................... 3
1.1 Syfte och frågeställning .................................................................................................... 3
1.2 Avgränsningar................................................................................................................... 4
1.3 Metod och källmaterial ..................................................................................................... 5
1.4 Tidigare forskning............................................................................................................. 5
2 HELGON ................................................................................................................................ 8
2.1 Linköpings stift ............................................................................................................... 10
2.2 Helgon i Linköpings stift ................................................................................................ 11
3 DEN MEDELTIDA KYRKAN ............................................................................................ 14
3.1 Kyrkans struktur.............................................................................................................. 15
3.2 Kontinuitet och brott mellan förkristen och kristen tid................................................... 16
3.3 Förkristna gårds- och ortnamn ........................................................................................ 18
4 KÄLLKULT.......................................................................................................................... 19
4.1 Källornas uppkomst ........................................................................................................ 19
4.2 Källkulten genom tiderna................................................................................................ 20
4.3 Den kristna källkulten ..................................................................................................... 20
4.4 Källkult i Linköpings stift............................................................................................... 22
4.5 Traditioner kring offerkällorna ....................................................................................... 22
5 TRE EXEMPEL.................................................................................................................... 24
5.1 Den heliga Birgitta.......................................................................................................... 24
5.2 Björn i Klockrike ............................................................................................................ 26
5.3 Ragnhild från Söderköping ............................................................................................. 27
6 KAN FÖRKRISTEN KÄLLKULT STYRKAS I DE TRE EXEMPLEN?.......................... 30
6.1 Den heliga Birgitta.......................................................................................................... 30
6.2 Björn i Klockrike ............................................................................................................ 31
6.3 Ragnhild från Söderköping ............................................................................................. 31
6.4 Slutsats ............................................................................................................................ 32
7 ANVÄNDS DE LOKALA HELGONEN IDAG? ................................................................ 33
7.1 Den heliga Birgitta.......................................................................................................... 33
7.2 Björn i Klockrike ............................................................................................................ 33
7.3 Ragnhild från Söderköping ............................................................................................. 33
7.4 Slutsats ............................................................................................................................ 34
8 AVSLUTNING ..................................................................................................................... 35
9 SAMMANFATTNING......................................................................................................... 37
REFERENSER......................................................................................................................... 39
2
1 INLEDNING
I år firas ett jubileum till minne av Sveriges enda, av påven kanoniserade helgons födelse,
Birgitta Birgersdotter (1303-1373). Det kloster hon grundade i Vadstena var under medeltiden
en maktfaktor i Sverige, och hennes orden, och hennes rykte, spreds utanför rikets gränser.
Linköpings stifts helgonflora är starkt påverkad av den heliga Birgitta, ett flertal av dess
inhemska helgon har någon anknytning till henne.
Men i Linköpings stift finns också andra personer, lokala män och kvinnor, som aldrig
blev erkända som helgon av påven, eller ens av stiftet. De betraktades ändå som heliga av
folket i sina hemtrakter, och gavs där helgonnamn.
I den här uppsatsen har jag tänkt titta närmare på tre olika helgonkulter i Linköpings stift,
den heliga Birgitta, Björn i Klockrike, eller helge bror Björn som han kallades i trakten, och
Ragnhild från Söderköping. Dessa tre personer har en sak gemensamt, de har alla fått
offerkällor uppkallade efter sig, i de trakter där de verkade, och genom dessa källor lever
traditionerna om dem kvar.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med den här uppsatsen är att se om det finns något som kan antyda att kulten vid dessa
tre personers källor, dessa helgonkällor, kan ha en förkristen grund. Jag vill veta om kulterna
har uppkommit i kristen tid, eller om de har en äldre grund.
I kristen form har dessa tre kulter levt kvar hos folket fram till våra dagar, jag vill därför
också veta om de fortfarande används på något sätt, kanske i marknadsföringen av orten där
kulten uppstod, eller liknande.
Jag hoppas att jag kan nå dessa syften genom att söka svar på två frågor:
1. Kan källkult före kristnandet styrkas vid dessa tre källor?
2. Används källorna, och de till källorna knutna helgonen, idag?
Min hypotes vad gäller den första frågan, är att det bakom framväxten av ett lokalt
”helgon” finns en äldre tradition, som genom en kristen överbyggnad lever kvar hos folket,
även efter det officiella religionsskiftet mellan förkristen och kristen tro. En förkristen
tradition tas upp av kyrkan och blir kristen. Eftersom två av de aktuella kulterna, Birgittas och
Björns, grundar sig på personer som levde under 1300-talet kan en direkt kultövergång mellan
en förkristen, och en kristen kult, i dessa fall verka otrolig. I dessa fall är det istället möjligt att
källan först tillägnats något annat helgon, eller bara kallats för en helig korskälla, tills den fick
namn efter det aktuella helgonet. Källorna kan alltså ändå tänkas ha en förkristen grund, och
kulten kan vara ett resultat av en lång kontinuitet på platsen.
Uppsatsen kommer att undersöka om det finns någon grund för detta resonemang. För att
göra detta kommer jag att titta på helgonkulten i allmänhet, källkulten genom tiderna, och den
medeltida kyrkan, samt hur gamla ortnamn, och gravmonument, kan spegla det förkristna
landskapet.
Till slut kommer jag att undersöka källkulten kring den heliga Birgittas källa i Västra
Stenby, Björns i Klockrike källa, och Ragnhilds källa i Söderköping, som ligger till grund för
brunnsverksamheten där.
Det finns i Sverige en mängd ”helgon” som kan klassas som lokala, och som aldrig erkänts
av kyrkan, regionalt i form av stiftet, eller mer centralt av påven, men som ändå hedrats ute i
landet. Än idag finns minnena av dessa kvar. Hur många av dessa lokala ”helgon” som
försvunnit vet vi inte.
Vi vet inte vilka kulter som fanns under medeltiden, det är möjligt att stiften stoppat flera
kulter, så har t.ex. skett med den mystiske helige Jöns, eller Jönis, i Linköpings stift, om
vilken vi idag inte vet mer än namnet. Vi känner annars idag bara till de kulter som stiften inte
3
hade något emot. Det kan också ha funnits lokala kulter som godkändes av stiften, men som
fallit i glömska hos folket, och som inte lämnat några skriftliga spår efter sig, och därför
försvunnit.
Den lokala kyrkan kunde kanske använda sig av sina ”helgon” för att, med ett modernt
uttryck, marknadsföra sig, och locka t.ex. pilgrimer, till den lokala kyrkan. Sådana tecken
finns, i Linköpings stift flyttades t.ex. Björns av Klockrike gravplats från Klockrike till
Linköpings domkyrka runt år 1400, inte långt efter att biskop Nils Hermansson dött (1391),
och lanseringen av den sistnämnde som helgon startat.1 Även andra ”helgon” har flyttats från
sina ursprungliga gravplatser till domkyrkor. Det gäller t.ex. även Magnhild i Fulltofta, som
flyttades till Lunds domkyrka, och David i Munktorp som nu vilar i Västerås domkyrka.2
Av detta kan vi misstänka att ”helgonen” var viktiga, inte bara för folket utan även för
stiftet, men hur är det idag? Är det så att dessa personer fortfarande spelar en viktig roll för
den lokala bygden? Jag tror det, och hoppas att jag genom denna uppsats kan visa att ”mina”
tre ”helgon” fortfarande lever i sina hemtrakter.
1.2 Avgränsningar
För att inte göra denna uppsats alltför stor och otymplig, har jag valt att begränsa området,
och därmed urvalet av ”helgon”, till Linköpings stift. Stiftet var under medeltiden större än
det är idag, men de tre personer jag tänkt undersöka levde alla inom det nuvarande
Linköpings stifts gränser. Deras kulter uppkom alla under den katolska tiden i Sverige.
Av de tre utvalda ”helgonen” är två typiska lokalhelgon, som inte varit föremål för någon
kanonisationsprocess. Det gäller Ragnhild av Söderköping, och Björn av Klockrike. Björns
kvarlevor flyttades dock från Klockrike till Linköpings domkyrka, vilket kan ses som en form
av erkännande av hans kult från stiftets sida. Det tredje helgonet är Birgitta Birgersdotter, ett
av påven i Rom kanoniserat helgon, som tillbringade många år av sitt liv i Östergötland, bl.a.
på Ulvåsa, vid sjön Boren.
Dessa tre representerar tre olika nivåer av helgonkult. Birgitta representerar den högsta
nivån, Björn är ett lokalt ”helgon” som ändå genom flyttningen av graven till domkyrkan får
anses som godkänd av stiftet. Längst ner på skalan finns Ragnhild, vars kult inte fick något
genomslag annat än lokalt kring Söderköping, och om vilken vi idag vet mycket lite.
Genom att ha ett ”helgon” på varje nivå vill jag försöka visa att trots att kyrkan centralt
hade dessa nivåindelningar, som blev mer markanta med tiden, så såg folket inte det så. De
förknippades alla tre med samma typ av fenomen, en källa. Jag kommer i fortsättningen inte
att skilja på de av kyrkan erkända, och av folket uppkallade, helgonen, utan jag kommer att
referera till dem alla som helgon.
Ytterligare en begränsning görs genom att bara källkulten tas upp som exempel på
kontinuitet mellan hedniskt och kristet. Några andra exempel på möjlig kontinuitet mellan de
två religionerna kommer att ges, men inte att studeras närmare.
Valet av källkulten kommer av att uppkomsten av en källa i samband med helgonets död,
eller bön, är ett av de vanligaste fenomenen för nordiska helgon, samt att detta är något som
förenar de tre utvalda, och annars mycket olika, personerna. De har alla tre fått källor
uppkallade efter sig i sina hemtrakter. Andra tidiga nordiska helgon som fått källor uppkallade
efter sig är bl.a. S:t Sigfrid, och S:t Olof. Källkult är också, som jag ska visa, ett fenomen som
är känt långt före kristnandet.
En fråga som medvetet lämnats utanför denna uppsats är hur de aktuella helgonen
användes, och hur deras kult utvecklades, under medeltiden, och efter reformationen, fram till
våra dagar. Denna fråga är visserligen intressant, men den skulle ha gjort uppsatsen alltför
1
2
Fröjmark 1992 s. 179, Petersson 2001 s. 59
Fröjmark 1992 s. 179-180, Lundén 1983 s. 261-268
4
otymplig att hantera. Denna fråga är också mycket svår att besvara, då denna typ av kult i de
flesta fall inte finns beskriven förrän fram emot 1700-talet, d.v.s. efter reformationen. Då
beskrev författare som Carl Fredric Broocman hela Östergötland, och de traditioner som fanns
på olika platser. Att före detta få reda på hur de olika personerna använts i sina hemtrakter är
mycket svårt.
I viss mån har uppgifter som rör denna tid tagits med i beskrivningen av de tre helgonen,
och i beskrivningen av källkulten, men de uppgifterna problematiseras inte i slutet. Jag har
istället valt att koncentrera mig på kulternas uppkomst, och möjliga kontinuitet till den
förkristna tiden, och på hur dessa helgon används idag, då världen ser helt annorlunda ut än
den gjorde på helgonens egen tid.
1.3 Metod och källmaterial
Metoden är först deskriptiv, och sedan komparativ. Jag vill visa hur helgonkulten såg ut, och
vilka helgon som fanns i Linköpings stift, och hur den medeltida kyrkan såg ut, och sedan
jämföra detta med mina tre exempel för att se om någon äldre offertradition kan finnas kring
de tre källorna.
I en källa kan nedlagda fynd visa hur länge källan har använts, och om den har en
förkristen grund. Förkristna fynd i källan visar att den är använd sedan före kristendomens
införande, men däremot måste inte frånvaron av sådana fynd bevisa att källan inte användes
under den förkristna tiden. Offren kan t.ex. ha bestått av mat, eller av föremål som inte
bevaras i vatten.
Materialet består av de lokala berättelserna, och traditionerna, om de olika personerna, och
platserna, nedtecknade både av lokalhistoriker och andra författare, och böcker om den
fornnordiska tron, källkulten och medeltiden i Sverige.
Även böcker inom andra ämnen, som ortnamnforskning och arkeologi kommer att
användas eftersom frågeställningarna rör flera olika ämnen, som måste samarbeta för att en
helhet ska kunna nås.
För att söka svar på den andra frågan kommer jag också att använda mig av
turistbroschyrer från de olika kommunerna, och annat liknande material. Några personer med
lokalanknytning till Västra Stenby, Klockrike och Söderköping har också gett värdefulla
upplysningar om de olika trakterna, och om källorna.
1.4 Tidigare forskning
Någon litteratur som behandlar kontinuiteten i källkulten och dess koppling till helgon finns,
så vitt jag vet, inte. Istället får man närma sig området på omvägar.
Det finns några sammanställningar av Sveriges helgon utgivna. De två största och mest
omfattande är Carl Henrik Martlings En svensk helgonkrönika (2001), och Tryggve Lundéns
Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare (1983). De tar upp de flesta av Sveriges
helgon, både de mer kända, och de mer lokala. De tar dock upp lite olika personer. I dessa
båda böcker tas källkult upp i samband med några helgon, som har en källa knuten till sig,
men någon djupare analys av källkulten som sådan ges inte. Båda böckerna ger en
beskrivning av helgonens liv, utifrån de källor som finns, och båda är skrivna för en
intresserad allmänhet, och inte i forskningssyfte. Lundén har även skrivit flera artiklar om
olika helgon, och om Sverige under medeltiden i den katolska tidskriften Credo.
Om kontinuitet mellan förkristna och kristna seder och bruk har många författare skrivit.
Projektet ”Sveriges kristnande” har gett ut några böcker där olika forskare ger sin syn på
kultkontinuiteten. Ett exempel är projektets bok Kontinuitet i kult och tro från vikingatid till
medeltid (1992) där fyra olika forskare har skrivit var sitt kapitel. Där diskuteras vad
5
kontinuitet mellan förkristet och kristet innebär, och vilka källor vi har till frågan om
kontinuitet. Även problemet med om kontinuitet i andra länder, t.ex. övertagande av gamla
kultbyggnader, kan tillämpas på Sverige diskuteras.
Tillsammans kommer författarna till Kontinuitet i kult och tro från vikingatid till medeltid
fram till att mycket beror av hur kultkontinuitet definieras, och att det är svårt att med
säkerhet avgöra vad som är kontinuitet, och vad som inte är det. Här visas också att den
tidigare forskningen nästan alltid tog för givet att kontinuitet mellan religionerna fanns, men
att nyare forskning i vissa fall börjat betvivla detta. Allt måste avgöras från fall till fall, och
något generellt uttalande om kontinuitet kan inte göras. Författarna menar också att det är
viktigt att skilja på kultkontinuitet och kultplatskontinuitet.
Projektet ”Sveriges kristnande” har även gett ut boken Kristnandet i Sverige – gamla
källor och nya perspektiv (1996), där några av de 15 uppsatserna berör helgonkulten och
kultkontinuiteten. Det gör t.ex. Britt-Mari Näsström i artikeln ”Från Fröja till Maria. Det
förkristna arvet speglat i en folklig föreställningsvärld”. Här visar hon hur Frejas roll i flera
fall övertogs av jungfru Maria när kristendomen slog igenom i landet. Någon direkt
kontinuitet mellan Freja och Maria går dock inte att se menar hon. Det är i folktraditionen
som spår av Freja lever kvar, främst i riter som har med människans överlevnad att göra, t.ex.
fruktbarhetsriter.
Mycket finns skrivet om den fornnordiska tron, både gammalt och nytt. Bland de nyare
böckerna finns Britt-Mari Näsströms Blot (2002). Hon tar i ett kort avsnitt upp källoffer och
helgonkällor. Näsström menar att det är möjligt att en del av de gamla offerkällorna
överfördes på olika helgon, och att det är därför som det inte finns något förbud mot att offra i
källor i Norden, vilket det finns i andra delar av det tidigmedeltida kristna Europa. Hon menar
t.ex. att en Olofskälla i Skåne kan vara av förkristet ursprung, eftersom folk gav den matoffer
ända in på 1700-talet. Men hon skriver också att det finns en forskningslinje som menar att
helgonkällorna infördes efter katolska modeller, och inte efter förkristna sådana.
I Plats och praxis – studier av nordisk förkristen ritual (2002) skriver Michael MüllerWille om olika offerplatser i mossar och källor i Europa. Här beskrivs fynd som gjorts på
dessa offerplatser. Artikeln tar upp offersederna sedan stenåldern och fram till järnåldern.
Artikeln är intressant men jag har inte använt mig av den i uppsatsen, eftersom den inte
behandlar läget i Sverige.
Folke Ström är en av dem som beskrivit den förkristna nordiska religionen, i Nordisk
hedendom (1993), en bok vars första upplaga kom ut 1961. Här beskrivs nordisk tro från
stenålder och framåt, men med tyngdpunkt på vikingatidens tro och sed. Ström tar bl.a. upp
alla de olika väsen som fanns förutom gudarna. Han nämner moss- och källfynd under sten-,
brons- och järnåldern. I den del av boken som behandlar vikingatiden nämner han dock inget
om källkulten i landet. Ett problem som alltid finns när det gäller den fornnordiska mytologin
och tron, är att vår vetskap om den till stor del baseras på kristna författare. Något nämner
författaren detta problem i sin inledning.
Anders Fröjmark har skrivit flera artiklar och böcker om helgonkulten under medeltiden.
Främst av dem är hans doktorsavhandling Mirakler och helgonkult – Linköpings biskopsdöme
under senmedeltiden (1992) där han granskar lanseringen av den heliga Birgitta, Nils
Hermansson och Birgittas dotter Katarina av Vadstena. Fröjmark menar här att orsaken till att
det finns så få lokala helgon i Linköpings stift under den tidiga medeltiden, är att stiftet då är
starkt nog att trycka ner kulter som inte anses värdiga, samt att när stiftet under 1300-talet
förlorar inflytande i Sverige, så blir det viktigare att skaffa sig egna helgon. Detta är orsaken
till att det finns så många helgon i stiftet under den senare medeltiden. Den utlösande faktorn
anser Fröjmark vara när Birgittas ben förs hem genom stiftet, efter hennes död. De flesta
helgon som lanseras i stiftet efter det är också så kallade Birgittahelgon, d.v.s. de har samband
med henne.
6
Fröjmark har även skrivit en skrift med namnet Helgonkult som historiskt forskningsobjekt
(1984). I den går han genom hur helgonberättelserna, hagiografierna, kan användas i
forskningen. Han gör en genomgång av forskningsläget i detta ämne, och går sedan in på de
skandinaviska förhållandena. Han menar att vi i Skandinavien varit alldeles för dåliga på att
använda hagiografierna, som här setts som omöjliga källor till historien, i forskningen kring
helgonen, något som man länge gjort i andra delar av Europa. Fröjmark anser att rätt använda
kan dessa ge mycket information om de olika helgonen, och deras liv och kult, information
som annars inte kommer fram.
Anders Hult skriver i Källan till vattnet – sanningar och sägner om vattnet i marken
(1991) om våra traditioner kring vatten, om källor och sägner kring dem. Samma ämne tar
Carl-Herman Tillhagen upp i sin bok Vattnens folklore – sägen och folktro kring bäckar,
älvar, sjöar och hav (1997). Båda dessa böcker är intressant läsning om man är intresserad av
sägner, och deras kopplingar till vatten, inte bara till källor. Hult är etnolog och geolog, och i
sin bok utnyttjar han båda dessa ämnen. Tillhagen har tidigare skrivit en lång rad böcker om
folktro i olika sammanhang, t.ex. Barnet i folktron (1983).
När det gäller svenska ortnamn finns det flera böcker. De flesta tar kort upp de förkristna
namnen. En av de nyaste böckerna i ämnet är den av Riksantikvarieämbetet utgivna
Kulturlandskapets språkliga dimension – ortnamnen (1999). Här tas grunderna i forskningen
upp. En av de största inom området var Elias Wessén, som var verksam på 1920-talet. Han
har bl.a. tagit upp de östgötska förkristna namnen i artikeln ”Forntida gudsdyrkan i
Östergötland” från 1921 (publicerad i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och
museiförening 1921). Wessén räknas som en av de stora inom området, men diskussionen om
ortnamnen och deras kopplingar till det fornnordiska samhället var under många år död. Först
nu under de senare decennierna har den återupptagits. De östgötska ortnamnen har också
tagits upp av Gösta Franzén i boken Ortnamn i Östergötland (1982).
Sammantaget kan man säga att äldre litteratur oftare tar en kultkontinuitet mellan det
förkristna och det kristna för given, medan nyare forskning mer och mer ifrågasätter detta,
och menar att kontinuiteten måste bedömas från fall till fall, och inte kan sägas gälla generellt.
Detta är det viktigt att tänka på när man läser den äldre litteraturen. Anton Ridderstad, som i
början av 1900-talet skrev böcker om Östergötlands historia, geografi och kultur, tar t.ex. det
för givet att de gamla offerkällorna omvandlades till korskällor, d.v.s. att ett kors sattes upp
vid dem, eller att de blev till helgonkällor. Samtidigt som dessa uppgifter får tas med en nypa
salt, så upptecknade författare som Ridderstad, och en av hans östgötska föregångare, Carl
Fredric Broocman, också många lokala sägner och berättelser runt källorna som är viktiga för
att se hur källorna använts under senare år, vilket gör böckerna användbara än idag.
7
2 HELGON
De första helgonen var martyrerna. I sin första betydelse innebar ordet martyr ett trosvittne,
det grekiska ordet betyder just ”vittne”. Under kristendomens tid som förföljd religion kom
betydelsen av ordet martyr att ändras till att betyda någon som lidit för sin tro, och så
småningom krävdes det att personen också dött för sin tro, för att det skulle räknas som ett
riktigt martyrskap.3 Martyrerna var döda i människornas värld, men ansågs leva hos Gud, och
de kunde därför anropas av de levande som förbedjare.4 Att någon innehade kraften att kunna
utföra mirakler, och andra övernaturligheter, sågs som ett tecken på att den personen hade
guds förtroende, och till en sådan kunde även en dödlig människa sätta sin tillit i svåra stunder
på jorden. Därför var helgonen populära.5
När den kristna kyrkan blev en erkänd religion i det romerska riket, och förföljelserna av
de kristna upphörde, tillkom förutom martyrerna även andra typer av helgon. Det var asketer,
heliga änkor, biskopar och jungfrur, för att nämna några av de nya kategorierna. Att förbli
kysk, som jungfrurna, ansågs som en form av martyrium, och därför bildade jungfrurna en
egen helgonkategori. Det främsta helgonet av alla, Maria, Guds moder, tillhörde denna
kategori.6 I den kristna traditionen kom människor som levt ett föredömligt liv, eller hade
ovanliga gåvor att kallas för ”heliga”. Postuma mirakler sågs som ett säkert tecken på att en
person var helig.7
Under äldre tid utsågs helgonen av stiftets biskop, och de fick då firas inom det aktuella
stiftet. Helgon godkända av ärkebiskopen fick firas i hela ärkestiftet o.s.v.. Så småningom
ville den centrala kyrkan, i Rom, stärka sitt inflytande över vilka som vördades som helgon,
och år 1234 utgick ett påbud, att påven var den ende som fick fatta beslut om kanonisation.
Med en påvlig kanonisation blev helgonet erkänt över hela den katolska kyrkans område och
kunde vördas av alla. De helgon som före detta år utsetts av olika biskopar, och som på så sätt
hade status som helgon, kom inte att beröras av den nya ordningen som krävde påvens
godkännande. De kunde firas inom stiftet precis som tidigare. De lokalt godkända helgonen
sågs under medeltiden som lika äkta som de av påven utsedda.8
Påvliga kanonisationer förekom även före år 1234. Den förste som med historisk säkerhet
kanoniserades av påven, var Ulrik av Augsburg. Det skedde troligen år 993.9
Ytterst få av alla de människor som på den folkliga nivån fick helighetsrykte, och som
godkändes som heliga av stiftet, kom att kanoniseras och godkännas som helgon av påven. I
Sverige var det bara den heliga Birgitta som nådde så långt, även om flera svenskar var
aktuella för en kanonisationsprocess.10
En helgonkult kan uppstå på flera olika sätt, den kan vara en produkt av folket, eller ha
teologiska motiv. För att kulten ska kunna överleva krävs dock att både ”folket” och ”kyrkan”
samarbetar. De rent lokala kulterna, som inte har kyrkligt stöd, har i längden lika liten chans
att överleva som de rent kyrkliga, som inte har folkets stöd.11
I det medeltida samhället fungerade helgonkulten på flera olika plan. Det fanns en liturgisk
nivå, innefattande den institutionaliserade helgonkulten. Här finns den helgonkult som visades
upp i kyrkan, och dess gudstjänster. Denna nivå var främst till för de kyrkligt utbildade
eftersom böner, och andra texter som användes var skrivna på latin. Det fanns också en folklig
3
Livingstone 2000 s. 364
Fröjmark 1998 s. 194
5
Harrison 2001 s. 265
6
Lejon 1998 s. 13
7
Fröjmark 1998 s. 194
8
Fröjmark 1998 s. 194
9
Livingstone 2000 s. 96
10
Fröjmark 1984 s. 40
11
Fröjmark 1984 s. 40
4
8
nivå. Folket var mottagarna av kulten sett från kyrkans sida. Till den folkliga nivån hörde
vallfart, och olika löften till helgonen vid olyckor och sjukdomar.12
Dessa två nivåer, den liturgiska och den folkliga, är de vanligaste men det finns även en
tredje nivå, den dynastiska helgonkulten, som användes av kungaätterna. Här blir
helgonkulten av en avliden släkting en maktlegitimering, och en del av maktutövningen från
den släkten. Mellan de olika nivåerna fanns inga fasta gränser, de gled in i varandra. De olika
nivåerna innebär att ett helgon som finns representerat i stiftens kalendarier inte behöver ha
vördats av folket i någon större utsträckning, samtidigt som ett annat helgon kan ha varit
populärt hos folket, utan att de för den skull finns med i kyrkans bevarade kalendarier.13
Vägen till en påvlig kanonisation var lång och mödosam, och stora medel krävdes, liksom
de rätta kontakterna. Först måste vanligen biskopen i stiftet godkänna personen ifråga. Sedan
kunde arbetet med att nedteckna mirakler börja. Ju längre in på medeltiden vi kommer desto
mer noggranna måste berättelserna vara, kurian i Rom krävde att helgonkandidaten verkligen
skulle ha ett helgonrykte i hemlandet. För varje mirakel krävdes den hjälptes namn, status och
hemort, liksom vittnen till berättelsen. När man ansåg att tillräckligt många mirakel
nedtecknats godkändes samlingen av biskopen, och skickades till Rom tillsammans med en
biografi över helgonet, och en formell begäran om en kanonisationsprocess. Innan samlingen
godkändes redigerades den av stiftet, vilket gjorde att vissa berättelser inte kom med i den
version som slutligen skickades till påven i Rom.14
Sedan genomförde av påven utsedda män förhör av vittnen i helgonkandidatens
hemtrakter, och dessa förhör protokollfördes noggrant. Först efter det, om det fortfarande var
aktuellt, kunde den egentliga kanonisationsprocessen börja. Denna var till stor del en
upprepning av tidigare moment, förhör hölls o.s.v..15
Till slut var det påvens sak att ta ett beslut i frågan. Få processer kom så långt.16 Så
småningom kom detta att innebära att helgonkulten delades upp i två delar. Det fanns dels ett
litet antal kanoniserade helgon, som var noggrant undersökta, och dels ett stort antal folkliga
helgon, som kom att utvecklas utanför påvens kotroll. Med början under 1200-talet sprider sig
en ny folkreligiositet i Europa, vilket ledde till att många helgonkulter utvecklades utan
påvens tillstånd. Det gjorde att vissa kanoniserade helgon, som inte hade så stor folklig
uppskattning t.ex. Thomas av Aquino, som kanoniserades 1323, fick stå tillbaka för de helgon
som vördades lokalt. Folket kände inte större vördnad för en för dem okänd tänkare, än de
gjorde för sina ”egna” helgon, utan snarare tvärtom.17 En påvlig kanonisering spelade ingen
stor roll för folket, i alla fall inte till en början.
Många helgonkandidater blev aldrig kanoniserade, utan istället saligförklarade. Det
innebär att personen får firas lokalt, inom ett stift, en stad eller kanske inom en viss orden,
medan den helgonförklarade får firas i hela den katolska kyrkan. Den saligförklarade fick
titeln beatus eller beata, till skillnad från den helgonförklarades sanctus eller sancta. Så
småningom kom under medeltiden en saligförklaring att ses som ett första steg på vägen mot
en helgonförklaring.18
Under medeltiden ansågs det inte värdigt för ett helgon att vila i jorden, istället lades benen
i en stentumba, eller i ett relikskrin. Om helgonet redan begravts i jorden kunde biskopen ge
order om att benen skulle grävdas upp igen för att få en värdigare viloplats. Detta kallas
elevation, ibland translation. Vidare flyttningar av relikerna, efter den första upptagningen,
kallas också för translationer. Denna skrinläggning sågs som ett tecken på att biskopen
12
Fröjmark 1996 s. 389
Fröjmark 1996 s. 389-390
14
Fröjmark 1992 s. 26-27
15
Fröjmark 1992 s. 28
16
Fröjmark 1992 s. 26-28
17
Fröjmark 1984 s. 16-18
18
Lejon 1998 s. 14-16
13
9
godkände kulten av denna person inom stiftet. För detta kunde det finnas flera orsaker.
Biskopen kunde på detta sätt godkänna en redan pågående kult, han kunde försöka starta en
kult av någon han ansåg värdig, eller han kunde försöka återuppväcka en utdöende kult.
Upplyftande av benen gjorde det också lättare för pilgrimer att komma nära relikerna.19
Under den tidiga medeltiden var det vanligaste att den som ville ha hjälp av ett helgon
vallfärdade till dennas ort, och där bad om hjälp. Under den senare medeltiden var det
däremot vanligare att man avgav ett löfte om vallfärd, under förutsättning att helgonet gav
hjälp. Vallfärden genomfördes sedan när personen ansåg sig ha fått hjälp av helgonet.20
2.1 Linköpings stift
Linköpings stift intar en särställning i Sverige. Fyra personer från stiftet togs upp för
kanonisation i Rom under den sena medeltiden. Birgitta kanoniserades 1391, hennes dotter
Katarinas kanonisationsprocess öppnades först 1475. Däremellan var två andra östgötar
aktuella, Nils Hermansson (process 1417) och Ingrid av Skänninge (process 1417).
Helt annorlunda var det under den tidiga medeltiden, då stiftet istället utmärker sig för sin
brist på lokala helgon. Före den heliga Birgittas tid fanns bara ett fåtal lokala helgon i stiftet,
och ingen av dem var erkänd av stiftet, och upptagen bland de av stiftet firade helgonen. I
Linköpings stift firades överhuvudtaget få av de nordiska helgonen, bara S:t Olof (Norge),
Knut konung (Danmark) och Knut hertig (Danmark) verkar ha firats i stiftet under tidig
medeltid.21
Den första domkyrkan i sten i Linköping stod troligen klar år 1153, då ett kyrkomöte hölls
här. Då var påvens sändebud Nicolaus Breakspear här, och frågan om ett svenskt ärkestift
diskuterades. Inget beslut i frågan togs dock, eftersom parterna inte kunde komma överens om
var ärkestiftet skulle ligga.22
Till Linköpings stift hörde under medeltiden, förutom Östergötland, även Öland, Gotland
och större delen av Småland. Stiftet var scen för den första säkra klosteretableringen i landet.
Alvastra kloster vid Omberg grundades av cistercienserna år 1143. Marken skänktes av kung
Sverker d.ä. och hans drottning Ulfhild, som hade sin bas i Östergötland, vilket även övriga
kungar från den sverkerska ätten hade.23 Under den tidiga medeltiden var Linköpings stift
starkt, rikt på inflytande och makt, så varför fanns det så få lokala helgonkulter?
Ett svar på frågan ger Anders Fröjmark i sin doktorsavhandling Mirakler och helgonkult –
Linköpings biskopsdöme under senmedeltiden (1992). Han menar i sin avslutning att under
den tid stiftet var starkt behövdes inga egna helgon från trakten, det räckte med de officiella
kulter som gällde för hela katolska kyrkan. Stiftet hade ett väl fungerande domkapitel som
kunde ge en liturgisk norm för de kyrkor som fanns ute i stiftet, egna lanseringar av helgon
var inte nödvändiga. Dessutom anser Fröjmark att stiftet var starkt nog att slå undan de kulter
som uppstod utan kyrkans medverkan, innan de hann etableras.24
Vändpunkten för stiftet anser Fröjmark ligger i hemförandet av den heliga Birgittas reliker
från Rom 1374. Vid den tiden hade stiftet upplevt en tillbakagång, kungamakten hade
förskjutits bort från stiftet och ekonomin var dålig.25 Det visas av att det stora katedralbygget i
Linköping stoppas i mitten av 1300-talet, och inte kommer igång igen förrän omkring 50 år
senare.26
19
Fröjmark 1992 s. 103
Fröjmark 1992 s. 109
21
Fröjmark 1992 s. 21
22
Petersson 2001 s. 8
23
Fröjmark 1992 s. 15-21
24
Fröjmark 1992 s. 179
25
Fröjmark 1992 s. 179
26
Petersson 2001 s. 9-10
20
10
2.2 Helgon i Linköpings stift
Jag tänker nedan ge en kort presentation av de helgon som finns inom stiftets gränser, förutom
den heliga Birgitta, Björn i Klockrike och Ragnhild från Söderköping, som kommer att tas
upp närmare längre fram. Tre av de nedan presenterade helgonen kommer från platser som
idag ligger utanför stiftets gränser, det gäller Elov från Borgholm (Öland), Birte i Ryssby och
Lucia i Bellö (båda från Småland). De tillhörde dock det medeltida stiftet och har därför tagits
med här.
Det finns vissa indikationer på att kung Sverker d. ä. och hans hustru Ulvhild, som bjöd in
cistercienserna till landet, och donerade mark till Alvastra kloster, var tänkta att vördas som
helgon. Ett gravkapell, med en krypta, påbörjades men någon riktig kult blev det aldrig,
möjligen kan kungaparet ha setts som helgon i Alvastra kloster.27 Kung Sverker sägs ha
mördats år 1156, tretton år efter att Alvastra kloster grundats år 1143.28
Ingrid av Skänninge grundade Sveriges första dominikanerkloster för kvinnor 1281, året
innan hon ska ha avlidit. När klostret grundades hade hon redan under flera år burit
dominikansystrarnas dräkt, i väntan på att få sitt kloster godkänt. Under 1300-talet växte
hennes rykte som helgon, och hon var en av de personer vars mirakelsamling skickades till
Rom i ett försök att få till stånd en kanonisering i början av 1400-talet. Någon kanonisering
blev det inte, men påven gav tillstånd till en skrinläggning, vilken skedde 30 juli 1507. I
samband med Ingrid omtalas ibland en annan kvinna, Mektild, som ska ha varit en dansk
kvinna som flytt från sin trolovade med Ingrids hjälp. Hon ska sedan ha anslutit sig till
klostret i Skänninge, där hon liksom Ingrid sågs som ett helgon.29
Katarina av Vadstena var den heliga Birgittas andra dotter i äktenskapet med Ulf
Gudmarsson. Enligt berättelser om Katarinas liv, var hon gift med Egard von Kyren, men
bevarade trots det sin jungfrudom. Det äkta paret levde som broder och syster. En stor del av
sitt liv ägnade Katarina åt sin mor, som hon följde till Rom 1350. Hennes make avled medan
hon befann sig i Rom, så Katarina återvände inte till Sverige förrän 1374, då hon följde sin
mors kista på dess sista färd. Hon övertog samma år ledningen vid moderns kloster i
Vadstena, hon utnämndes dock aldrig formellt till dess abbedissa. Hon återvände för en period
till Rom, för att arbeta för sin moders kanonisering. Katarina avled den 24 mars 1381, men
inte förrän nästan 100 år senare påbörjades arbetet att få henne kanoniserad, av Henrik
Tidemansson, då biskop i Linköping. Så långt som till en kanonisation kom arbetet aldrig,
men 1489, den första augusti, skrinlades Katarina i Vadstena. Katarina avbildas ofta med en
hind liggandes vid fötterna, och iförd birgittinernas dräkt. Ibland omges hon också av
jungfrusymbolerna, lampan och liljestängeln.30
Magister Mattias av Linköping var troligen 1300-talets störste svenske teolog. Han skrev
bland annat ett försvar för Birgittas uppenbarelsers äkthet, men också poesi och retorik.
Mattias föddes runt sekelskiftet 1300, någonstans i Östergötland. Efter studier i Paris
återvände han till stiftet, och blev där kanik. Han hade under denna tid nära kontakt med den
heliga Birgitta, och under hennes äktenskap med Ulf Gudmarsson var han hennes biktfader. I
mitten av 1300-talet avled Mattias i Stockholm. Han kom att begravas i dominikanerkyrkan
där, nära den kända skulpturen av Kristi nedtagande från korset, kallad Helga Lösen. Denna
bild ansågs ha underbara krafter, och en mirakelsamling sammanställdes under första halvan
av 1400-talet. I denna mirakelsamling, som egentligen är tillägnad Helga Lösen, finns tre
mirakler nedtecknade, som sägs ha skett på Mattias förbön, och inte på Helga Lösens.31
27
Pira 1952 s. 162, 165
Nilsson 1998 s. 120-121
29
Lundén 1983 s. 358-363
30
Lundén 1983 s. 386-393
31
Lundén 1983 s. 395-399
28
11
Petrus av Skänninge var den förste föreståndaren för den manliga delen av Birgittas kloster
i Vadstena. Trots att han kunde ha avancerat inom kyrkan valde Petrus tidigt att avstå från en
karriär inom stiftet. Han blev istället föreståndare för det helgeandshus som fanns i
Skänninge, och där ska han ha suttit hela dagar vid de sjuka och gamlas sängar. 1349 följde
han med Birgitta till Rom, som hennes biktfar. Tillsammans med Birgitta författade han de
officier till Jungfru Marias ära som skulle sjungas i Birgittas kloster. Petrus avled 1378, och
fick snart helgonrykte. En upptäckning av hans mirakler gjordes, men arbetet med en
kanonisering avstannade ganska snart.32
Petrus av Alvastra var prior i Alvastra kloster, och också han en nära anknytning till
Birgitta. Med henne fick han kontakt när hon efter makens död 1344 bodde som gäst i
Alvastra. Han var den som skrev ner Birgittas första uppenbarelser, som hon fick i klostret.
Han hjälpte också Birgitta att skriva ner sin klosterregel. För Birgittas skull företog Petrus
flera utlandsresor, bland annat till Frankrike, för att försöka övertala påven att återvända till
Rom. Han följde också med Birgitta till Rom 1349, och han deltog i arbetet att återföra
hennes kropp till Sverige efter hennes död. 1390 dog Petrus i sitt eget kloster och han kom att
vördas som ett helgon, främst bland birgittinerna.33
Nils Hermansson, eller på latin Nikolaus Hermanni, kom från Skänninge. Han studerade
först vid katedralskolan i Linköping, och var under loven informator åt den heliga Birgittas
barn på Ulvåsa. Med Birgitta, och hennes dotter Katarina, hade han sedan nära kontakt. Nils
fortsatte sedan sina studier bl.a. i Paris. Birgitta ska tidigt ha förutsagt att han skulle bli biskop
i Linköping en dag, och hon fick rätt. 1361 blev Nils ärkedjäkne i Linköping, och där gjorde
han sig känd som en man som tog hand om de fattiga i sitt stift, och som vågade stå upp mot
herrarna. 1375 fick han påvens utnämning till biskop i Linköpings stift. Nils Hermansson
arbetade, efter Birgittas död, för hennes kanonisering, och han skrev ett mycket känt officium
till hennes ära. Han fick inte själv uppleva Birgittas helgonförklaring eftersom han avled
tidigare samma år som den kom, 1391. Ryktet om biskopens egen helighet spreds efter hans
död, och efter påvligt tillstånd genomfördes hans skrinläggning den 4 februari 1515.
82 mirakler, främst läkedomsunder, finns upptagna i den vita som skickades till Rom i
samband med hans kanonisationsprocess.34
Henrik Tidemansson är på latin känd som Henricus Tidemanni, och var liksom Nils
Hermansson biskop i Linköping. Han var under sin tid bland annat känd för sina politiska
poem, och för sina lärodikter. Han kritiserade i en dikt Karl Knutsson Bonde, som sades ha
fått sin rikedom genom att utarma folket. I sina lärodikter ger han folket råd om allt mellan
himmel och jord, från vikten av ärlighet till hur frukträd ska beskäras. Det finns inga bevarade
mirakelberättelser från Henrik av Linköping, han arbetade dock hårt för att få Katarina av
Vadstena, Birgittas dotter, kanoniserad. Henrik avled i slutet av år 1501, och någon riktig kult
av honom hann inte utvecklas före reformationen. Dock nämns han som helgon i
Erikskrönikan från 1520-talet.35
Elov från Borgholm tillhör de mer folkliga helgonen i stiftet. Enligt sägnen ska Elov ha
försmått Borgholms sjökonungs hustru, Gunnel, när hon försökte förföra honom. Som straff
anklagade Gunnel honom för at ha släppt ut borgens fångar. Elov torterades och drogs
slutligen efter två vilda hästar så att armar och ben ramlade av honom. Till slut slog Elov ihjäl
sig mot en sten. Vid platsen för hans död sprang en källa upp, och ett mystiskt ljussken över
källan ska ha setts av sjömän, som förstod att där hade en helig man dött. Till hans ära ska de
ha offrat en gryta av malm! En medeltida ballad om Elovs öde finns bevarad.36
32
Lundén 1983 s. 399-406
Lundén 1983 s. 406-408
34
Lundén 1983 s. 413-429
35
Lundén 1983 s. 430-435
36
Lundén 1983 s. 442-446
33
12
Helge Jöns är känd genom ett brev till biskopen i Linköpings stift i början av 1400-talet.
Där uppmanas biskopen att avskaffa, eller åtmindstånde bättre kontrollera kulten av helge
Jöns, eftersom det kommit till avsändarnas vetskap att det var enbart lekmän som hade hand
om kulten. Präster borde anteckna eventuella underverk, och fanns det inga sådana borde
kulten förbjudas. Tyvärr är det allt vi idag vet om den helige Jöns, vars kult helt verkar ha
försvunnit. Vi vet inte ens var i stiftet han levde.37
Birte i Ryssby (södra Småland) kunde enligt sägnen hänga upp sina kläder på solens
strålar. Enda gången detta misslyckades var när hon av misstag råkat trampa på några
sädesax. Hon ska då ha gått till den källa som var uppkallad efter henne, och bett om
förlåtelse för denna synd, och sedan var allt som vanlig igen.38
Lucia i Bellö (norra Småland) är nästan lika okänd som helge Jöns. Om Lucia själv vet
man ingenting, men hon har en källa uppkallad efter sig och i närheten av källan finns ett
offerkast. Enligt en sägen ska Lucia ha blivit mördad på den plats källan nu finns, den rann
upp som ett tecken på hennes helighet. Hon får inte sammanblandas med martyren Lucia som
avrättades i Syrakusa (Sicilien) på 300-talet39.
37
Lundén 1983 s. 454-455
Lundén 1983 s. 446-447
39
Lundén 1983 s. 447
38
13
3 DEN MEDELTIDA KYRKAN
Kristnandet av Sverige var en lång process, som tog flera hundra år att genomföra. Någon
direkt tidpunkt för religionsskiftet är därför svår att se. De moraliska värderingarna hos folket
tog lång tid att förändra. De nya och de gamla värderingarna, och synerna på världen och tron,
satt i länge, även efter det att det officiella religionsskiftet hade skett. Detta gör att det finns
stora skillnader mellan den tidiga, och den sena medeltiden i Sverige, om man ser till
fromhetslivet och tron hos folket.40 Det är först under den senare medeltiden, under 1300- och
1400-talen, som kristendomen verkligen blir en folkets egen religion.41
Under lång tid fanns det blandföreställningar, där den äldre religionens föreställningar
blandades in i den kristna religionen, och på så sätt levde kvar. Det som idag avvisas som
folktro, t.ex. tomtar som vaktar gården, och som de boende gör bäst i att hålla sig väl med,
och andra naturväsen, är i många fall rester av den förkristna tron. Att dessa fortfarande lever
kvar i vårt minne visar på ett tydligt sätt hur lång tid det tar för föreställningar att förändras.
Att sätta ut gröt till tomten på julafton är ett exempel på tradition som hållit i sig ända fram till
våra dagar.42
Officiellt bestod de båda religionernas samexistens under hela missionstiden, från de att de
första kristna kom till landet, till dess att landstingen tog beslut om att den kristna tron skulle
följas. Dessa beslut togs vid olika tidpunkter i de olika landskapen, i Götaland någon gång på
1000-talet, i Svealand troligen på 1100-talet. Då togs också beslut som innebar att den gamla
tron förbjöds, vilket uttryckligen står i lagarna. Men även efter detta lever den förkristna tron
kvar i vissa riter hos folket.43
Kyrkans roll för det tidigmedeltida Sverige kan inte överskattas, genom kristnandet fick
svenska kungar inträde i den kristna europeiska gemenskapen, de blev en del av den
”civiliserade” världen.44 Kyrkans ökande inflytande i landet gick också hand i hand med en
alltmer enad stat. Riksbildandet och kristnandet följde varandra, även om det inte är säkert att
riksenandet berodde av kristnandet, istället kan det ha varit så att bägge fenomenen låg rätt i
tiden, och därför skedde samtidigt. Att kristendomen inte alltid medför ett enat rike visas av
att England inte enas till en stat förrän långt efter det att kristendomen införts där.45
I skiftet mellan förkristen och kristen religion var det inte den personliga tron i sig som var
det viktiga, utan riten. I skiftet övergick man först och främst från förkristen till kristen rit.
Den personliga kristna tron kom in först senare i den svenska kyrkohistorien. Det är
kristnandet av folkriten som först stod i centrum, och det ledde till att mässan och andra
kyrkliga riter fick en stark ställning under hela medeltiden.46
För medeltidsmänniskan var kyrkoåret något levande, något som påverkade alla och som
styrde det dagliga livet. Med kyrkans dagar förknippades såningstid, skördetid, och så vidare.
Till hjälp för att komma ihåg detta fanns det minnesramsor. Ett exempel är följande strof från
bondepraktikan, dagarna som åsyftas är 23 november, 22 februari, 25 maj och 22 augusti:
40
Harrison 2002 s. 41
Fröjmark 1984 s. 26
42
Lindkvist 1996 s. 219-220
43
Hellström 1999 s. 185, 199
44
Petrén 1990 s. 22-23
45
Hellström 1999 s. 242-243
46
Hellström 1999 s. 183-187
41
14
”S. Clement vil oss Vinteren gifva,
S. Peder vil oss Våren indrifva,
Sommaren förer S. Urban,
Men Hösten S. Simphorian.”47
Helgonen var hjältar och sedelärande exempel, vars historier berättades för både barn och
vuxna. Berättelserna om dem skulle vara uppbyggliga och lärorika, men också varnande, de
skulle lära folket hur de skulle leva.48
Till helgonen vände sig folket när alla andra lösningar provats, de var det sista hoppet. I de
svenska kanonisationsakterna är det främst för att återuppliva skendöda, eller för att hjälpa
skadade och sjuka människor som helgonen åkallas. Dessutom verkar det som att bönen till
helgonen är en sista utväg, som används samtidigt som mer förnuftsbetonade handlingar
utförs. En mor rullar ett barn som ramlat i vattnet fram och tillbaka, samtidigt som hon ber
hon till helgonen om bistånd, och så vidare. Helgonen framstår inte som det enda sättet, utan
som ett komplement. Inte heller verkar det som om människorna bett helgonen om saker för
egen räkning, om man ser till de bevarade mirakelberättelserna från de svenska helgonen, utan
det är hälsa och liv åt närstående, som dominerar. Vad folket i sina hjärtan däremot bett
helgonen om hjälp med, får vi aldrig veta. Det som finns bevarat i mirakelsamlingarna visar
bara det som var accepterat av samhället att be för, det som den hjälpte ville, och kunde, stå
för inför kyrkans ledning i Rom. Men genom mirakelsamlingarna kan vi skymta den värld
som medeltidsmänniskorna levde och verkade i.49
3.1 Kyrkans struktur
I en lista över stiften i Sverige från början av 1100-talet nämns sex, eller sju, orter. Listan är
rörig och verkar innehålla platser som redan var biskopssäten, och några som var tänkta att bli
det. Runt 1170 har situationen klarnat och Sveriges stift är då Skara, Linköping, Uppsala,
Västerås, Stängnäs och Växjö. En bit in på 1200-talet tillkommer Åbo stift. År 1164 blev
Uppsala ärkestift.50
Biskopen var den som var ytterst ansvarig för sitt stift. Det var han som skulle se till att det
kyrkliga livet fungerade, att gudstjänster hölls, konfirmationer genomfördes o.s.v.. Han var
också ansvarig för sockenkyrkorna, prästerna och den kyrkliga egendomen. Kontrollen
utövades genom att biskopen besökte de olika socknarna, minst en gång varje år, var idealet,
och genom att prästerna hade kontakt med biskopen. I själva verket kunde det dröja flera år
mellan visitationerna, och ibland fick kyrkoherdarna i socknarna själva utföra handlingar som
egentligen bara biskopen fick göra, som att inviga kyrkor, och konfirmera ungdomarna i
socknen.51
Under biskopen fanns prostarna, som ledde ett prosteri, eller ett kontrakt. Detta bestod av
ett antal sammanslagna socknar. Prosten var biskopens lokale företrädare i sitt område. Längst
ner fanns socknarna, som hade varsin kyrka och leddes av varsin kyrkoherde. Hur socknarna
har bildats vet vi inte. Det är möjligt att de har en förkristen grund.52
I Östergötland fanns det under tidig medeltid tre prosterier. Prostarna hade sina
prostkyrkor i Skänninge, Linköping och Söderköping. Troligen var denna indelning gammal,
47
Lundén 1943 s. 125-126, 133
Lundén 1943 s. 125-126
49
Österberg 1985 s. 156-157
50
Sawyer 1997 s. 108-110
51
Nilsson 1998 s. 70-71
52
Nilsson 1998 s. 98
48
15
och på så sätt en naturlig och användbar struktur även för kyrkan. Fram mot mitten av 1200talet delades Östergötland upp i mindre enheter, och fick fler prosterier.53
Kyrkan hade en grundstruktur utarbetad redan när den började få fäste i Sverige. Denna
struktur hade utarbetats under kyrkans tidiga år.54 Den långsamma process som kristnandet av
Sverige var, innebar ändå att det tog lång tid innan det fanns en helt fungerande kyrkostruktur
i landet.55
3.2 Kontinuitet och brott mellan förkristen och kristen tid
Två olika linjer finns bland forskare som sysslar med kristnandet av Sverige. Den ena linjen
betonar kristnandet som ett brott mot den gamla religionen, och det gamla sättet att leva. Med
kristendomen följer nya värderingar av kvinnan, slaveriet upphör, och den gamla rätten får ge
vika för det kristna sättet att skipa rättvisa. Den andra linjen betonar kontinuiteten mellan de
två religionerna, och att den nya religionen bär med sig, och tar upp, mycket av den gamla
religionens riter och tro.56 Här ska jag ta upp några exempel på brott och kontinuitet i
religionsskiftet.
Mirakler blev ett sätt att göra det övernaturliga användbart för den kristna kyrkan.
Helgonens mirakelberättelser är fyllda med händelser som om de utfördes av någon ickekyrklig person, genast fördömdes som ett verk av onda krafter. Istället för ”miracula” kallades
handlingarna då för ”maleficia”. Skillnaden mellan dessa två typer av övernaturliga
ingripanden borde ha varit i stort sett omöjliga att förstå för vanligt folk.57
För den tidiga kyrkan var det viktigt för överlevnaden, att folket kände igen sig i vissa av
sederna. Flera ”hedniska” bruk togs därför över av kyrkan. Detta innebar att magiska ritualer
som sågs som mindre farliga av den centrala kyrkan, kunde användas för att slå mot de seder
kyrkan absolut inte kunde tänka sig att acceptera. Man kan se det som en sorts kompromiss
mellan religionerna.58
Det är framför allt i den folkliga världen som de förkristna riterna, och tron, lever kvar
efter kristendomens införande. Främst verkar det vara riter som förknippas med fruktbarhet,
jakt och jordbruk, som får en kristen överbyggnad. Att hålla sig väl med makterna var viktigt.
Kanske vågade inte folket riskera sin skörd, eller sin familj, genom att underlåta att ge älvor,
vättar och tomtar det som de skulle ha. Naturen var förutsättningen för att människan skulle
överleva.59
Från kyrkans håll verkar hållningen ha varit att tillåta, och innesluta i kyrkan, riter och
seder som tillhörde vardagen för folket, medan man inte ville släppa på de liturgiska delarna,
som mässan och sakramenten.60
Den kristna julen trängde ut det gamla midvinterblotet, och våra traditioner kring julen
idag är fulla av kvarlevande förkristna element. Vintersolståndet är årets mörkaste dag, och
kampen stod mellan mörker och ljus. Den nya festen ersatte den gamla, men mycket av de
gamla traditionerna levde kvar. Ett exempel på det är lussekatten, som går tillbaka på Frejas
heliga katter. Det myckna ätandet, julbordet, är också en äldre tradition.61
Jultomten är egentligen den kristne biskopen Sankt Nicolaus. Han levde på 200-talet i
Turkiet. Upphovet till ”tomten” kommer från en berättelse om honom i vilken han ska ha gett
53
Nilsson 1998 s. 102
Nilsson 1998 s. 98
55
Nilsson 1998 s. 100-102
56
Hellström 1999 s. 208-209
57
Harrison 2001 s. 259-260
58
Harrison 2001 s. 260-261
59
Hellström 1999 s. 217-218
60
Hellström 1999 s. 217
61
Hellström 1999 s. 223-226
54
16
en granne pengar för att denne inte skulle tvingas sälja sina döttrar till prostitution. Han
räknas som sjömäns och barns beskyddare, och firas den 6 december.62 Dagens tomte har
dessutom drag av det väsen som levde vid gården, tomtarna, ett mycket märkligt och
komplicerat väsen, med vilket det var viktigt att hålla sig väl.63
Även andra element av tron levde vidare. Freja var den ledande kvinnliga gudinnan i
Norden före kristendomens intåg. Hon var fruktsamhetens och äktenskapets beskyddarinna.
Riter som förknippas med henne har levt kvar t.ex. genom berättelserna om S:ta Helena av
Skövde. Om S:ta Helena berättas det att en källa uppkom på platsen där hennes döda kropp
sattes ner för att bårbärarna skulle få vila. Det berättas också att hennes kropp lades över en
sten på kyrkogården, för att tvättas, varpå stenen sprack i två delar. Runt denna sten gick
gravida kvinnor under tidig medeltid tre varv för att få en enkel förlossning. Detta är troligen
en äldre sedvänja som vid kristnandet överförts från Freja till Helena.64 Källan visar dock inte
upp några tecken på att ha varit brukad som offerkälla under förkristen tid.65
I Helenas av Skövde fall, är det hon som fått ta över Frejas roll. Annars var det vanligen
jungfru Maria som övertog många av Frejas uppgifter efter kristnandet. Det var hon som
skulle beskydda de födande kvinnorna, och till Maria bad de havande om en lätt förlossning.
Eftersom Maria ansågs som jungfru när hon födde Kristus, var hon befriad från smärtan, som
Evas synd dragit på kvinnorna, och därför bad kvinnorna till Maria att hon skulle hjälpa dem,
genom att ”låna mig nycklarna dina”. Denna fras ingick i en formel till Maria som gravida
kvinnor läste inför förlossningen.66
Att det var Maria som ersatte Freja, och i viss mån även Frigg, visas också av att växter
som tidigare burit Frejas namn, nu fick ett nytt namn, inspirerat av Maria. Ett exempel är
gulmåran, som användes för att lindra smärtan vid förlossningar. Växten kallades från början
troligen Freja-gräs (på Island Friggjar-gras), men heter nu, på flera germanska språk, Jungfru
Marie sänghalm.67
Ett av de tydligare brotten mellan den förkristna och den kristna religionen visar sig i det
förändrade gravskicket, även om också detta var en långsam och föränderlig procedur. I det
förkristna gravskicket fanns både kremeringar och skelettbegravningar. Skelettgravarna blir
under den senare järnåldern allt vanligare, men kremeringarna finns kvar under hela
järnåldern. Skelettgravarnas ökande popularitet kan ha haft att göra med ett ökat inflytande
från kristendomen, utan att den begravde för det var kristen själv. Det var lite av tidens mode.
Under vikingatiden var det vanligt med högar och stensättningar över gravarna.
Stensättningarnas form är oftast rund, men det finns andra varianter som fyrkanter och
trianglar. Under järnåldern kunde även gravgåvor av olika slag förekomma. Gravfälten
tillhörde gården, och låg i närheten av den, det var inte frågan om stora samlade gravfält, som
senare tiders kyrkogårdar.68
Domarringar är gravar som består av ett antal resta, eller lagda, stenar i en ring. De
förekommer under hela järnåldern, men är troligen vanligast under äldre järnålder. Antalet
stenar varierar, även om ojämnt antal, och särskilt sju eller nio, stenar är vanligast. Ringarna
förekommer mest i den västra delen av landet, men finns även i Östergötland, främst i den
östra delen. I västra Östergötland är de mer ovanliga, liksom de är i Mälardalen.69
62
Lejon 1998 s. 193, Livingstone 2000 s. 401
Hellström 1999 s. 225
64
Lundén 1983 s. 122-124
65
Näsström 2002 s. 120-121
66
Näsström 1996 s. 343-344
67
Näsström 1996 s. 344-345
68
Nilsson 1998 s. 40-41
69
Burenhult 2000 s. 255-257
63
17
När kristendomen slår igenom i landet blir skelettgravarna det normala, och de döda
begravs i öst-västlig riktning, med huvudet i väst.70 Några av de tidigaste kristna
gravmonumenten kallas för Eskilstunakistor. Dessa är inte gravkistor, utan monument i sten
som står ovanpå en grav. De har höga gavlar, är ornamenterade, och har ofta runinskrifter. De
flesta av dessa har återfunnits i Östergötland, även om den första hittades i Eskilstuna.
Kistorna dateras till 1000-talet, och tros vara minnesmärken över tidiga kristna stormän, och
andra inflytelserika personer i samhället.71
3.3 Förkristna gårds- och ortnamn
Många förkristna ort- och gårdsnamn finns kvar idag. De kan delas in i tre grupper. De som
har ett gudanamn sammansatt med ett kultplatsnamn, t.ex. Frövi, tillhör den första gruppen.
Den andra gruppen består av enkla ord med betydelsen ”kultplats”, t.ex. Vi och Harg, och den
tredje gruppen innehåller namn som innehåller ett sakralt förstaled men där det andra ledet har
en profan betydelse, t.ex. Torsnäs.72
Att spåra äldre kultnamn kan vara svårt. Många gångar har namnen ändrats mycket genom
tiderna, och den syftning vi läser ut av namnet idag, kanske inte alls var det som från början
åsyftades. Särskilt svårt är det när det gäller namn som innehåller Oden och Tor, eftersom
dessa har använts som mansnamn även i kristen tid. Även t.ex. namn med Frö kan ha ett
profant ursprung. Vanligen är inte namn som i slutledet betecknar bebyggelse förkristna, som
–torp, och -rum.73
Torpnamnen blev vanliga på medeltiden, och betyder ungefär ”nybygge”. Detta är ett av
de vanligare namnen i Sverige, upp till Dalälven.74 Namn som slutar på –rum var vanliga
under den tidiga medeltiden, och något före denna. Ordet betyder detsamma som –ryd, d.v.s.
”röjning, öppen plats”.75
70
Nilsson 1998 s. 35
Nilsson 1998 s. 94
72
Strid 1999 s. 97
73
Franzén 1982 s. 112-114
74
Franzén 1982 s. 43-46
75
Franzén 1982 s. 46-48
71
18
4 KÄLLKULT
Om källkult säger Nordisk familjebok, från 1911, bland annat följande:
”Underbart är, huru denna dyrkan utan afbrott kunnat fortlefva genom så
betydliga tidsrymder ända fram till våra dagar, huru en och samma källa kunnat
fortfara att vara helig, fastän religionerna växlat liksom folken, hvilka bragt
henne sin dyrkan.”76
Här tar man för givet att de heliga källorna alltid har varit heliga, oavsett vilken religion som
har funnits i samhället. Idag har forskare en mer nyanserad bild, och kontinuiteten tas inte
längre för given på detta sätt, vilket speglas i Nationalencyklopedin (1993) som menar att en
kontinuitet inte är utesluten, men långt ifrån säker.77
Att seden att kasta t.ex. mynt i källor är gammal kan visas av att man hittade nära 6000
mynt i de s.k. Barnabrunnarna i Småland i början av 1900-talet. Mynten kunde dateras till allt
mellan 1300-tal och 1900-tal. Dessutom hittades ett antal smycken, och andra värdesaker i
källorna.78 Seden att offra här är alltså gammal, minst sedan 1300-talet. Tidigare kan folket ha
offrat t.ex. mat, och annat som inte bevarats i källornas djup till våra dagar.79
Om dessa källor, Barnabrunnarna, berättas det att tre bröder på 1600-talet återkom från en
pilgrimsresa till den heliga graven. När de nu kom hem igen, mötte de tre flickor i skogen,
och de tre bröderna våldtog flickorna. Efteråt insåg de att flickorna var deras egna systrar.
Bröderna mördade sina systrar och begravde dem, men en källa slog upp vid varje grav. Som
synes av fynden i källorna, som numera bara är en, är seden att offra här äldre än just denna
version av berättelsen.80
4.1 Källornas uppkomst
En källa bildas där grundvatten som rinner genom ett vattenförande jordlager, träffar på ett
tätare jordlager som det inte kan tränga genom. Vattnet tvingas då istället upp till marknivån.
Den här typen av källor finns vanligen i moränmark. Källor kan också bildas där
vattenförande jordlager är täckt med t.ex. lera, som inte släpper genom vattnet. Här uppstår ett
övertryck, och om lerlagret punkteras kan vattnet strömma upp till markytan. Sådana källor
återfinns i dalar, där det finns grundvatten på högre nivåer runt omkring, vilket ger vattnet i
dalen tryck. Vanligast är dessa källor i Mellansveriges dalgångar, och i kanterna av
rullstensåsar, som har lerjord i sina utkanter.81
Vatten är en förutsättning för mänsklig bebyggelse, och vattnet uppfattas ofta även som
bärare av övernaturliga krafter och väsen.82 De källor som folket ansåg som heliga skilde sig
ofta från vanliga källor. Kanske skilde de ut sig genom färgen på vattnet, eller genom smaken
på det. Källorna kunde t.ex. vara sura eller salta, och vattnet kunde innehålla olika mineraler.
Flera källor användes som hälsokällor, och hade en viktig plats i folkets hjärtan.83
Hushållsvatten fick inte tas ur de heliga källorna, utan det fick hämtas på andra platser,
brunnar, bäckar eller liknande.84
76
Nordisk familjebok band 15 1911 s. 560-561
Nationalencyklopedin band 12 1993 s. 2
78
Hult 1991 s. 27
79
Lundén 1944:a s. 18-27
80
Hult 1991 s. 27
81
Nationalencyklopedin band 12 1993 s. 2
82
Nationalencyklopedin band 12 1993 s. 2
83
Martling 2001 s. 10-11
84
Tillhagen 1997 s. 21
77
19
Genom utdikning av åkrar, och genom t.ex. vägbyggen har många av de gamla källorna
nästan torkat ut eller sinat helt. Nya källor kan också ibland uppkomma bredvid en gammal
källa som sinat.85
4.2 Källkulten genom tiderna
Kulten kring vatten är gammal. Från den yngre stenåldern kommer de äldsta mossfynd som
gjorts i Norden. Vardagsting, som skäror, yxor och mat, lades ner i mossarna, troligen i
religiöst syfte.86
Under bronsåldern fortsatte mossar och vattendrag att vara framträdande offerplatser.
Berömda är t.ex. de dubbla uppsättningar av bronslurar som hittats i danska mossar. Även
överdimensionerade yxor är vanliga fynd i mossar från denna tid. Dessa är troligen gjorda för
att offras, eller för att brukas i riter, eftersom de är alltför stora, och sköra, för att kunna
användas i vardagen.87
Även under järnåldern fortsatte mossarna, och källorna, att vara offerplatser. Fynden som
gjorts under denna tid är främst från Danmark. Intressant är att de vapen och annat som läggs
i mossarna nu först förstörs, svärden bryts av eller kröks, o.s.v. innan de offras. Från
järnåldern härstammar också de mosslik som hittats, återigen främst i danska mossar.88
Ett svenskt fynd i en källa gjordes i uppländska Gödåker där arkeologer fann ben efter
djur, såväl som människor. Viktigt att påpeka är dock att det inte bara är djur- och
människooffer som gjorts under denna tid. Till största delen bestod offren av vardagliga
föremål, såsom mat, kärl och träföremål, även under järnåldern. Människor och djur offrades
troligen inte i den omfattning fynden idag visar, men tyvärr har det mesta av de mer fredliga
fynden försvunnit, medan benen bevarats i vattendrag och mossar.89
Runt 500 e.Kr., alltså under järnåldern, flyttade mycket av den tidigare vattenburna kulten
upp på land. Många källor och mossar, som använts under en lång tid, övergavs nu som
offerplatser.90
Enligt de isländska sagorna, som speglar den förkristna nordiska mytologin, fanns från
början bara värmen, kölden och visdomen. Dessa tre representeras av varsin källa.
Världsträdet Yggdrasil skapas och får sin näring genom de tre källorna, trädet har en rot i
vardera källan. Värmen kom från Urds källa. Urd var en av de tre nornorna. Kölden kom från
en källa i Nifelheim, och visdomen kom från Mimers brunn, där Oden offrade sitt öga.91
Offerkällor ligger ofta i närheten av domarringar eller andra stenmonument, som
skeppssättningar, och i äldre litteratur anses det ofta att dessa hade samband med varandra,
och var äldre tings- och offerplatser.92 Man trodde att ting hölls i domarringen, därav namnet,
och att ting och offerfester, där källan stod i centrum, hölls samtidigt.93
4.3 Den kristna källkulten
Under kristendomens inledande århundraden som accepterad religion i Romarriket, från 300talet och framåt, måste man från kyrkan centralt bestämma sig för vad som skulle tillåtas i de
nykristnade länderna. Förbud mot vissa riter utfärdades. Två koncilier, i Arles år 452 och
85
Hult 1991 s. 50, 189
Ström 1993 s. 14
87
Ström 1993 s. 30
88
Ström 1993 s. 33-35
89
Ström 1993 s. 59, 62
90
Gräslund 1996 s. 21-22
91
Hult 1991 s. 9-10
92
Ridderstad 1920 s. 235, Nordisk familjebok band 6 1907 s. 654-655
93
Ridderstad 1920 s. 235
86
20
Tours år 567, utfärdade förbud mot bl.a. källkult. Genom dessa förbud kan vi idag få en
inblick i vad som skedde under tiden före kristnandet. Andra platser som nämns som
förbjudna att offra till, eller vid, är avgudatempel, stenar, träd, och vägkors.94
I Norden nämns dock inte något förbud mot källoffer. Här verkar det istället som att den
förkristna källkulten glidit över i en helgondyrkan, så att ett förbud inte var nödvändigt. Det är
viktigt att påpeka att alla källor som idag har ett helgonnamn inte är tidigare förkristna
offerkällor. Många källor har uppkommit senare, och kan ha tidigare helgonkällor som
förebild. Det finns också en forskarlinje som menar att helgonkällorna inte alls har förkristen
grund.95
Källkulten kunde vara svår att avskaffa för kyrkan eftersom källor, och andra vattendrag,
tidigt associerades med läkekraft, många är ju fortfarande kända som hälsokällor. Källorna
förknippades även med fruktbarhet, vilket var livsviktigt för folket. Istället för att bråka om
kulten, fick den ofta leva vidare i en mer kristen förklädnad.96 För att motverka t.ex.
blodsoffer och människooffer i källorna, kan man alltså tänka sig att den normala offerkulten,
med mat och småföremål som nålar, tilläts.
Oftast är det ett lokalt helgon som fått ge namn åt källan, men de tidiga missionärerna, som
Sigfrid och David, har gett namn åt flera källor, även på platser som de troligen inte har
besökt. Ett annat helgon som fått ge namn åt ett flertal källor är norske S:t Olof.97
Det sägs att en källa uppkom där Olof dödades. S:t Olof helgonförklarades redan 1031, och
hans kult spreds snabbt även till Sverige. Enligt vissa uppgifter gav Olof namn åt ett flertal
tidigare offerkällor i Sverige.98 I Bohuslän ska det t.ex. under 1700-talet ha funnits drygt 100
källor som hade namn efter S:t Olof. Även i andra landskap ska det ha funnits många S:t
Olofskällor.99
Bland de mindre kända lokalhelgon, utanför Linköpings stift, som gett namn åt källor kan
nämnas Sven av Arboga och Magnhild i Fulltofta.100
Om S:ta Ingemo källa i Västergötland berättas att folk länge offrade här, inte bara i källan
utan även på en stubbe i närheten. Även träden vid källan ansågs heliga, och ingen fick bryta
kvistar från dem. I källan ska folket ha offrat både pengar och andra föremål, som nålar och
hakar, andra offrade mat av något slag, t.ex. bröd. I källans vatten tvättade man sig, eller
också drack man av vattnet. En del tog med sig en flaska av det hem. När den omtalade S:ta
Ingemo ska ha levat, eller vad hon gjorde för att omtalas som helgon vet vi inte, det finns
inget skrivet om henne. Troligen har kulten en förkristen grund.101 På 1600-talet klagade en
lektor till Skara domkapitel på att källan fortfarande utnyttjades, och att folket kom dit under
midsommarnatten och på pingstdagen. Tydligen misslyckades lektorn med att ta död på seden
för Ingemos källa användes också in på 1800-talet. Om det vittnar en mängd mynt som hittats
runt källan och som daterar sig från 1600-, 1700-, och 1800-talet.102
I och med reformationen försvann helgonen, men inte deras källor. Precis som vid
kristnandet så var det svårt att ändra folks vanor och traditioner. Många helgonkällor fylldes
igen av myndigheter för att de inte skulle gå att offra i, men detta var ofta förgäves, källorna
rensades av folket, och kulten fortsatte. Det sågs nu som en allvarlig vidskepelse att tro att
vattnet i källorna t.ex. kunde bota sjuka. Snart skulle istället surbrunnarna tas upp. Där ville
94
Näsström 2002 s. 120-122
Näsström 2002 s. 120-122
96
Harrison 2001 s. 288
97
Hellström 1999 s. 220-221
98
Pira 1952 s. 18
99
Tillhagen 1997 s. 21
100
Lundén 1944:b s. 179-182, 197
101
Lundén 1944:a s. 18-27
102
Martling 2001 s. 166-168
95
21
man förklara vattnets gynnsamma effekter med vetenskapliga metoder, och inte med
helgonens inverkan.103
Det finns fler exempel på helgonkällor i Sverige som använts långt efter reformationen på
1500-talet. Ett exempel är S:t Enevalds källa i Sölvesborg. Vid källan fanns ett kapell, som
försvann vid reformationen, men traditionen att offra i källan blev kvar. I början av 1700-talet
försökte myndigheterna förbjuda offrandet men det ledde bara till att seden blev mer diskret. I
denna nya form fortsatte seden in på 1800-talet.104
4.4 Källkult i Linköpings stift
I Östergötland finns ett flertal offerkällor omnämnda. Vid Odensfors i Vreta Klosters socken
fanns en som ännu i början av 1900-talet samlade folk under trefaldighetsafton. Vid en
liknande källa i Hagebyhöga, ska folk istället ha samlats på midsommarafton. Både en källa i
Allhelgona socken, och en i Fivelstad socken bär namnet Midsommarkällan. Till dessa
namngivna källor kommer ett antal andra runt om i landskapet.105
Anton Ridderstad, som har skrivit flera böcker om folktro och historia i Östergötland,
utkomna i början av 1900-talet, berättar om en ”falsk” offerkälla. Berättelsen utspelar sig på
1800-talet i Rinna socken i Östergötland. Där fanns en källa med ovanligt klart vatten. Vid
källan stod en stor gran. Rykten började uppkomma om att trädet och källan var heliga och att
dess ande kunde ge svar på frågor om hur olika sjukdomar kunde botas.
Snart flockades folk kring källan under torsdags- och söndagsnätterna, för enligt
Ridderstad är det dessa tider som är bäst för att besöka en källa. Ryktet om källans, och
trädets, undergörande kraft hade spritts ut av en snickare i trakten, och under dessa nätter då
folket samlades vid källan klättrade han upp i trädet, så att han inte syntes från marken, och
utgav sig för att vara dess ande. Han svarade på folkets frågor, och svaren innefattade ofta att
man skulle offra pengar i källan, och den sjuke skulle dricka av vattnet, eller bada i det. Efter
varje sådan natt samlade snickaren och hans medsvurna ihop de pengar folket offrat i källan
och delade det mellan sig.
Så småningom blev det hela påkommet, och för att stävja den uppkomna seden att offra till
källan beordrade de styrande att trädet skulle huggas ner. Ingen ville dock ta på sig den
uppgiften eftersom traditionen sa att den som högg ner ett heligt träd skulle dö snart efter. Till
slut fick länsmannen själv hugga ner trädet, varpå han dog i en sjukdom några månader
senare. Detta gjorde att seden inte dog ut, istället fortsatte folk att offra vid källan, och vid
stubben efter trädet, även efter det att själva stubben multnat bort!106 Historien visar hur länge
efter den förkristna seden som nya offerkällor kunde uppkomma, och hur de sågs av
människorna i trakten långt efter det att kristendomen blivit en folkets religion.
4.5 Traditioner kring offerkällorna
Ett besök vid en offerkälla skulle helst ske under torsdags- eller söndagsmorgon eller natt.
Besöket skulle ske före soluppgången, när solen gick upp skulle man vara hemma igen. Ingen
fick veta om besöket. Under tiden man gick till och från källan, och under tiden vid den,
skulle man vara tyst, och det var inte heller tillåtet att vända sig om. Följdes inte dessa regler
var det risk att besöket misslyckades.107 Vilken natt som var mest effektiv för besök vid källan
varierade i landet. I södra delen av landet är det midsommaraftonen som dominerat medan det
103
Hult 1991 s. 20
Martling 2001 s. 163-164
105
Ridderstad 1914 s. 60, 1920 s. 235
106
Ridderstad 1920 s. 234-236
107
Ridderstad 1920 s. 234-235
104
22
i mellersta Sverige varit mer populärt att besöka källan under trefaldighetsafton.108 Att besöka
källan under trefaldighetsnatten, en natt som alltid har fullmåne, räknas som en rest av en
förkristen sed. Kanske var det en religiös vårsed. Midsommaraftonens vandringar till källorna
räknas däremot som en mer sentida tradition.109
Offren, som kastades i källorna, kunde bestå av mynt, och dessa mynt, eller andra gåvor,
fick ingen ta från källan. Den som ändå gjorde det kunde drabbas av samma sjukdom, som
den som offrat det som togs haft.110 Ridderstad berättar i Östergötland I – Östergötlands
historia, om en gammal kvinna som hittade en silverskatt vid en sten. Hon hade dock inte
vågat säga något om sitt fynd, eller ta av mynten, eftersom hon trodde att de var ett gammalt
offer. Hon räknade det som helgerån att röra dessa mynt. Detta visar på vilken makt offren till
naturen hade, även relativt långt fram i historien. Fyndet gjordes år 1879. 111
Att det fanns andar, eller väsen, i källorna var en spridd tanke bland folket. Dessa ansågs
allmänt vara hjälpsamma, men man var tvungen att visa dem den respekt de krävde. Andarna
skulle också ha det som tillkom dem, t.ex. offer. Andarna ansågs också kunna straffa dem
som, som tidigare nämnts, tog en offergåva från källan, eller talade utan respekt om källan,
eller dessa krafter.112
För att få bot, eller hjälp, av en källa krävdes det ofta att den sökande offrade något till
källan. Detta kunde ske genom att under medeltiden företrädesvis mynt kastades i källan, eller
genom att offret lades i en särskild offerstock som fanns bredvid källan pengarna hamnade då
inte i vattnet utan togs till vara. Till denna stock hade bara den lokala prästen nycklar. De
insamlade pengar gick sedan till något särskilt ändamål.113
Troligen var det från början så att offret skulle motsvara den hjälp den offrande ville ha av
källan, det kan visas av att man i några källor funnit guldbrakteatrar i riktigt gamla källor. Så
småningom blev offret dock bara en symbolisk handling och då räckte det med t.ex. en nål
eller ett litet mynt.114
108
Nordisk familjebok band 15 1911 s. 562
Nationalencyklopedin band 12 1993 s. 2
110
Ridderstad 1920 s. 234-235
111
Ridderstad 1914 s. 60
112
Tillhagen 1997 s. 34
113
Tillhagen 1997 s. 49-50
114
Tillhagen 1997 s. 50
109
23
5 TRE EXEMPEL
Nedan kommer jag att ta upp tre olika helgonkulter, den heliga Birgitta, Björn i Klockrike och
Ragnhild från Söderköping. Dessa tre är mycket olika, men har en sak gemensamt. De har alla
en källa förknippad med namnet, och en tradition som binder dem samman med den källan.
Jag ska ta upp de lokala traditioner som finns kring de tre personerna, och andra uppgifter
om dem som kan ge en tydlig bild av dessa helgon, och deras relation till bygden. Kapitlet är
tänkt att utgöra en bakgrund till de två följande kapitlen, där uppsatsens två frågor ska
besvaras.
5.1 Den heliga Birgitta
Den heliga Birgitta är inte bara Sveriges enda kanoniserade helgon utan även det mest kända
helgonet i landet. Det finns mycket skrivet om henne. Här ska jag bara ge en kort översikt
över hennes liv, och ta upp de delar av hennes liv och kult som kan vara intressanta för den
här uppsatsen.
Birgitta Birgersdotter föddes i början av 1300-talet, 1303, på Finsta gård i Uppland.
Föräldrarna var högt uppsatta, fadern Birger var storman och lagman, och moderns, Ingeborg
Bengtsdotter, härkomst var inte enklare än hans. Redan vid tiden för Birgittas födelse ska det
första tecknet på hennes blivande storhet ha kommit. Prästen i socknen ska ha fått ett varsel
om att Birgittas röst skulle höras överallt i världen. Som barn ska Birgitta ha fått sina första
visioner.
När Birgitta var tio år blev hon moderlös, och fick flytta till sin moster på Aspanäs gård i
Östergötland. Där stannade hon till sitt giftermål med lagmannen Ulf Gudmarsson, vid tretton
års ålder. De unga flyttade till Ulvåsa vid Borens strand, i västra Östergötland. Som 17-åring
fick Birgitta det första av sina sammanlagt åtta barn.
Birgitta och Ulf vallfärdade till Nidaros 1339, och till Santiago di Compostela 1341. På
väg hem från Santiago blev Ulf sjuk, och han dog 1344, vid Alvastra kloster. Efter det beslöt
sig Birgitta för att inte längre leva i den världsliga världen, hon skulle nu ägna sig åt det
andliga. Hon fick nu allt fler uppenbarelser och syner, och de godkändes av biskoparna som
sanna och av Gud komna.
1348 försökte Birgitta få påven Clemens VI att återvända till Rom från Avignon, och att
stadsfästa hennes klosterregel. Detta misslyckades, och året därpå begav sig Birgitta till Rom
på pilgrimsresa. Där kom hon att stanna under resten av sitt liv. 1370 fick Birgitta tillåtelse, av
påven Urban V, att grunda ett kloster för både män och kvinnor i Vadstena, men den formella
tillåtelsen kom inte förrän 1378, fem år efter Birgittas död. Innan hon avled hann Birgitta även
med att göra en sista pilgrimsresa, denna gång till det heliga landet, och till Jerusalem. Samma
år som hon återkom till Rom, 1373, avled hon.
Nästan omedelbart efter hennes död påbörjades arbetet med att få Birgitta kanoniserad.
Dottern Katarina var mycket engagerad i detta arbete, liksom även Linköpingsbiskopen Nils
Hermansson. Birgitta helgonförklarades 7 oktober 1391, och hon firas även på sin dödsdag
den 23 juli. Sedan några år tillbaka är Birgitta utsedd till ett av Europas skyddshelgon115.
Till de mer lokala berättelserna om Birgitta hör hennes möjlighet att kunna gå på vatten.
Det sägs att hon ofta gick över vattnet från sitt hem på Ulvåsa, i östra Östergötland, till
Kristbergs kyrka, rakt över sjön Boren. En sägen säger att Birgitta en dag som vanligt skulle
gå över sjön, men vattnet ville inte bära henne. Hon mindes då att hon tidigare under dagen
trampat ner tre sädesax. Hon återvände till det stället där hon trampat på axen, och reste upp
dem igen, och därpå kunde hon återigen gå över sjön.
115
Martling 2001 s. 15-26
24
En annan berättelse ger en ögonblicksbild av hur folk i Östergötland kände inför Birgitta.
En bonde i Hagebyhöga blev en natt 1374 nerslagen, en mängd benbitar kunde plockas ut ur
hans huvud. Trots att de flesta trodde att han skulle dö, överlevde han. Orsaken ansåg de flesta
vara att Birgittas kista fördes förbi gården dagen efter, på sin sista färd till Vadstena!116
Ekebyborna kyrka sägs vara byggd av Birgitta, trots att den bevisligen är mycket äldre än
så. Det sägs att hon och maken Ulf en dag skulle gå över sjön Boren till Kristbergs kyrka, så
som Birgitta brukade göra. Ulf började sjunka, och Birgitta var tvungen att dra upp honom för
att han inte skulle drunkna. Hon lovade att bygga en kyrka på platsen där de kom upp från
vattnet. När Birgitta kom hem från Kristberg den dagen tog hon ett lindspö, och red längs
stranden. Hon sade att där hon kastade spöet, och det ställde sig upp skulle en ek växa upp,
och där skulle kyrkan byggas. Strax bredvid den plats där kyrkan nu står kastade Birgitta
spöet, det ställde sig upp, och en ek sprack upp. Den växte sig så småningom stor, och kyrkan
byggdes där. Prästen Joannes Magni som kom till Ekebyborna 1648 meddelade att stubben
efter Birgittas ek då fortfarande fanns kvar på platsen!117 Samma år ska kyrkogolvet ha brutits
upp, och en ekstubbe återfunnits under det.118 Kanske syftar dessa två uppgifter egentligen på
samma sak.
Två källor bär Birgittas namn, i trakten kring hennes hem på Ulvåsa. Den ena ligger på
Ulvåsas egna ägor, den andra ligger nordväst om kyrkan i Västra Stenby. Där ska den heliga
Birgitta ha vilat när hon gick mellan Ulvåsa och Vadstena. Hon var törstig och stack ner ett
finger i marken. Upp flödade vattnet i källan. Källan ska ha använts som offerkälla under den
katolska tiden, och det sägs att folk ännu i början av 1900-talet besökte källan.119 Enligt en
annan legend skulle hon bara ha behövt uttala sin stora törst för att vattnet i källan skulle börja
flöda.120 Att en from kvinna kunde få fram en källa närhelst hon var törstig kan ha varit en
vanlig tro, andra exempel på samma fenomen finns. Heligheten hos personen i fråga bevisas
av att källan kommer fram.121
Den nuvarande källan är dock inte den ursprungliga, som har torkat ut. Den nuvarande
källan togs upp år 1825, och ett tag användes de båda källorna parallellt, fast av olika gårdar.
De två källorna låg intill varandra.122 Den källa som finns idag är stensatt och ca tre meter
djup. Den täcks av en kvarnsten. Den är belägen ca 300 meter från nuvarabde Västra Stenby
kyrka.123
I Västra Stenbys kyrkas torn, som är det enda som återstår av den gamla kyrkan, kallad
Kälvesten, finns också en kammare som kallas S:ta Birgittas kammare. I den ska hon ha vilat
sig på vägen till och från Vadstena. Det finns andra uppgifter som tyder på att hon övernattat
här, och i en inventarieförteckning från 1600-talet upptas sängkläder, kanske har kyrkan
fungerat som ett härbärge.124 Vid en genomgång av kammaren under senare år hittades bl.a.
en medeltida sporre, och ett mynt som preliminärt daterats till 1250-65, alltså före Birgittas
tid.125
116
Topelius 1980 s. 256-259
Hure Ekebyborna kyrka kom att byggas – en Birgittalegend 1909 s. 30-31
118
Cnattingius 1987 s. 3
119
Ridderstad 1917 s. 95, 219
120
Rosenlund 2003 muntligt
121
Tillhagen 1997 s. 28
122
Ridderstad 1920 s. 235
123
Bilgrimsresor - utflyktsguide i den heliga Birgittas spår 2003 s. 17
124
Ridderstad 1917 s. 94, Larsson 1969 s. 4-5
125
Rosenlund 2003 muntligt
117
25
5.2 Björn i Klockrike
I den muntliga traditionen kallas Björn i Klockrike för helge bror Björn. Av folket ska han
också ha kallats för ”de fattigas fader”. Det sägs att det var han som lät bygga Klockrikes
första kyrka. Kyrkans klockstapel kallades ”helge bror Björns torn” ända tills den brann ner i
början av 1800-talet efter att ha träffats av blixten.
Björn var en omtyckt och ärlig präst som tog väl hand om sin församling. Han dog 1309,
och efterlämnade sin hustru. Det är i samband med sin död som Björns första mirakel omtalas.
Hans fru var hemma i prästgården och bakade bröd när hon fick budet att maken hade ramlat
av sin häst och slagit ihjäl sig. Hon vägrade att tro på männen, som kom med budet till henne,
och sa att om Björn verkligen var död, så skulle degbitarna hon hade på bordet omedelbart
förvandlas till sten. Och det gjorde de! Stenarna, fyra stycken av inlandsisen slätt slipade,
finns fortfarande att se i Klockrike nya kyrka som byggdes på 1800-talet.126
Ytterligare uppgifter om Björn säger att hans död inföll runt julen 1309, frun höll som bäst
på med julbaket när hon fick dödsbudet, hon gick ut ur köket för att få bekräftat att maken var
död, och när hon återkom in i köket hade degbitarna blivit till sten.127 En uppgift specificerar
var Björn dog, det ska ha skett på vägen mellan Klockrike kyrka och gården Brickstad.128
Björn begravdes på Klockrikes kyrkogård, men runt år 1400 grävdes hans ben upp och
flyttades till Linköpings domkyrka, där benen ännu vilar. Han fick också ett latinskt namn,
Bero Klockeriensis. Detta får ses som ett officiellt erkännande av kulten från stiftets sida.
Förflyttningen av benen kan ses som en translation.129
Källan som förknippas med helge Björn i Klockrike är belägen öster om den gamla
kyrkan, som nu finns kvar som kyrkoruin. Den kallas för helge Björns holk, och har enligt en
uppgift använts som offerkälla, och som hälsokälla. En annan källa, vid gården Löparehem, i
närheten av Klockrike, ska ibland ha förväxlats med helge bror Björns källa, eftersom även
den ska ha använts som en offerkälla.130
Carl Fredric Broocman har en kort uppgift om källan i sin ”Beskrifning öfver
Östergötland” från mitten av 1700-talet. Han skriver:
”Icke långt ifrån kyrkan är en källa, af gemene man kallad Hälga Biörns hålk,
ther uti i påwetiden af widskepelse mycket offrande skedt”.131
Tyvärr har han inga närmre uppgifter om vilken sorts offrande som skett.
Den kyrka som enlig traditionen byggts av Björn revs 1825, och finns nu kvar som en ruin.
En ny kyrka, Josefine kallad, byggdes gemensamt för Klockrike och Brunneby församlingar
inte långt därifrån.132
Helge bror Björn är det första lokalhelgon som verkligen kan påvisas i Linköpings stift.
Att en levande kult av honom fanns visas av att hans ben ett århundrade senare flyttades till
domkyrkan.133 I kyrkan fick han en framträdande grav, med en latinsk steninskription, i det
som nu kallas Niklaskapellet, och där även Nils Hermansson har sin gravsten, och sitt eget
kor.134 Inskriptionen på helge Björns sten lyder:
126
Lundén 1983 s. 453
Ejdestam 1947 s. 406
128
Lundén 1983 s. 453
129
Martling 2001 s. 131-132
130
Ridderstad 1917 s. 226-229
131
Broocman 1993 del 2 s. 133
132
Natur kultur – miljöer i Östergötland 1986 s. 423
133
Fröjmark 1992 s. 18-20
134
Petersen 2001 s. 43-44, 59
127
26
”I detta mausoleum vilar, Björn, dina ben,
Förda från Klockrike hit efter Guds egen vilja.
Kristi ära gav du din kraft och din gärning.
Så du tjänade Gud med flit under livet.”135
En parallell till Björn från Klockrike finns i det skånska lokalhelgonet Magnhild av Fulltofta,
som levde i början av 1200-talet. Magnhild ska ha vördats som helgon i sin hemtrakt, och hon
hade bland annat en källa knuten till sig. År 1383 lät biskopen i Lund flytta hennes ben från
Fulltofta kyrkogård till Lunds domkyrka, eftersom han hade hört att hon inte längre vördades
på rätt sätt i sin hemtrakt. Biskopen retade sig på att mässa inte hölls regelbundet i hennes
kapell och att spelmän sjöng oanständiga sånger där förr fromma män och kvinnor hade hållit
vaka.136 I likhet med Linköpings stift hade Lunds stift få lokala helgonkulter under den tidiga
medeltiden. Bara Magnhilds av Fulltofta kult kan beläggas under 1200-talet i stiftet.137
Ytterligare ett helgon i Sverige har flyttats från sin ursprungliga gravplats, till en
domkyrka. Det är David i Munktorp, Västmanlands apostel. Han levde under 1000-talet, och
var en invandrad engelsman. I närheten av kyrkan i Munktorp finns en källa, där det sägs att
David ska ha döpt västmanlänningarna. I mitten av 1400-talet anhöll stiftsledningen i Västerås
om, och fick, påvligt tillstånd att flytta S:t Davids reliker till domkyrkan i Västerås, där
relikerna skulle komma mer till sin heder, enligt stiftets ledning.138
5.3 Ragnhild från Söderköping
Säkra uppgifter om Ragnhild finns inte, hon tillhör de helgon om vilka vi inte vet något med
säkerhet. Hon går inte att koppla ihop med någon historisk person, utan hör hemma i sagans
värld. Ibland blandas hon ihop med sin namne Ragnhild av (Söder)Tälje, som under den
första delen av 1100-talet var gift med kung Inge den yngre av den stenkilska ätten.139
Det finns många olika varianter på sagan om Ragnhild, och hennes liv och öde. De har alla
en sak gemensamt, de betonar Ragnhilds oskuld, vilken bevisas av att en källa rinner upp när
hon ska avrättas. Det undantaget är berättelserna mycket olika.
Enligt en variant av sägnen ska Ragnhild, som var nunna i ett kloster i Söderköping, ha
begivit sig till jätten Ramunder på midsommardagen. Hon gjorde det för att hon haft en dröm
där jätten bad henne att komma till henne. Hon gick frivilligt, tillsammans med en
klostersyster, till jätten. Väl utanför jättens boning bad hon sin klostersyster att gå tillbaka till
klostret utan henne, och trots den andra nunnans varningar om att den som gick in till jätten
aldrig mer kom ut därifrån, gick hon sedan in i berget. Jätten blev överförtjust och ville göra
Ragnhild till sin drottning, och ge henne allt hon önskade i livet.
Befriad från jätten blev Ragnhild när hennes korsprydda ring nuddade en klippa, och fick
hela berget att rämna. Ragnhild kom sedan tillbaka till klostret, men där anklagades hon för
att ha sovit hos jätten, och för att ha gett honom sin jungfrudom. Hon dömdes till döden
genom att brännas på bål. När bålet tändes bad Ragnhild till Gud, och två källådror sprang
fram på torget och hotade att dränka hela staden.
135
Martling 2001 s. 132
Lundén 1944:b s. 180-181
137
Fröjmark 1992 s. 179-180
138
Lundén 1983 s. 261-268
139
Lundén 1983 s. 288
136
27
”Och upp sprungo frustande på stadstorgets mitt
De källådror tvenne med dånande ljud.
En ängel så öppnar himladör´n vinkande blitt
Och tar på en stråle försonarns frälsta brud.”
Folket bad till Gud att han måtte rädda staden, och han lyssnade på dem. Vattnet drog sig
tillbaka och kvar blev bara en källa utanför staden. Den här sagan slutar med att jätten
Ramunder döps i källan och dör, och i och med det tar hedendomen i trakten slut!
”Med kämpeskaran all i långa, långa tåg
Drog jätten utur berget natteligen ut
Och undfick Lifsens dop i jungfrukällans våg,
Blev därpå död, och så tog hedendomen slut.”
Enligt en annan variant går Ragnhild inte frivilligt till jätten utan han tar henne tillfånga, hon
blir bergtagen. Slutet på sagan är dock samma i båda versionerna.140
Ytterligare varianter på berättelsen om Ragnhild som nunna finns, bland annat en där
grunden är densamma, men där källans vattenflöde blir så stort att bålet dränks och elden
slocknar. Ragnhild är därmed räddad. I denna variant ber folket Ragnhild själv att hon ska
skona staden från vattnet, de ber om hennes förlåtelse, för att de orättfärdigt anklagat henne
för att ha sovit hos jätten. Därpå ber Ragnhild till Gud och vattnet stillas, men källan blir kvar
på samma plats som förut.141
En variant av sagan om Ragnhild diktades i början av 1900-talet, efter en äldre tradition i
trakten, av Hildegard Ljungberg. I denna variant är Ragnhild inte alls är nunna eller novis i
kloster, utan en enkel bonddotter, som var förälskad i en av traktens ungsvenner. De två
bestämmer sig för att gifta sig, men innan bröllopet hinner stå, så kallas fästmannen ut i krig.
De beslutar dock att de alltid ska tillhöra varandra, och att de aldrig ska överge den andra.
”De lofvade hvarann den tro,
som endast bryts af grafvens ro,
att mötas i en högre rymd,
om lyckans sol blef skymd.”
När fästmannen är borta kommer riddaren i trakten en dag till Ragnhilds och hennes mors
gård. Han söker där skydd för regnet efter en jakt i trakten. När han ser Ragnhild blir han
omedelbart förälskad i henne, och snart kommer han ofta till gården för att försöka vinna
henne till sig. När detta misslyckas försöker han en natt kidnappa Ragnhild, men av misstag
dödar han istället modern. Ragnhild anklagas för att ha dödat sin egen moder, och döms till
döden. I väntan på att avrättningen ska ske låses Ragnhild in i en cell. Hon ber till Gud, och
får en uppenbarelse. En ängel kommer till henne och säger:
”Din ömma moder väntar dig
i nådens ljusa himmel.
Och där du möts af vännen kär,
Som föll i stridens vimmel.”
Ragnhild försonar sig med tanken på döden och är inte längre rädd, hon ska snart få återse
både sin mor och sin älskade! Dagen efter blir Ragnhild halshuggen på stadens torg, och strax
140
141
Ridderstad 1920 s. 67-69
Lundén 1983 s. 288-289
28
rinner en källa upp, och hotar att översvämma staden. Stadens folk ber till Ragnhilds ande att
hon må rädda staden, eftersom de nu förstår att hon är oskyldig. Ragnhilds ande kommer ner
till jorden, och källans flöde stillas, staden är räddad. 142
Det finns ytterligare en variant av den här sagan, och i den är Ragnhild en av stadens
borgardöttrar, som en riddare på Stegeborgs slott förälskat sig i. På grund av ett påhittat brott
skulle Ragnhild oskyldigt ha dömts till döden, men genom järtecken såg folket att hon var
oskyldig, och hon friades från alla misstankar.143
Slutligen finns det en enklare, men också mörkare, variant av S:ta Ragnhilds saga. Enligt
den ska Ragnhild ha varit en enkel bondflicka. Hon hade plötsligt mjölk i brösten, och
omgivningen antog att hon hade fött ett barn i lönndom, och sedan dödat det, eftersom det inte
kunde återfinnas. Flickan dömdes till döden för otukt och barnamord. Men en källa bröt fram
när hon dog, som ett bevis på hennes oskuld.144
Vid källan sägs det att de första kristna lärarna i Söderköping ska ha döpt sina första
lärljungar i trakten, och vallfärder ska ha företagits till källan från avlägsna platser. Det talas
till och med om besök från Spanien och Italien.145
Källan beskrivs som en hälsokälla, vattnet är järnrikt, klart och välsmakande. De som
dricker av vattnet mår bra. Källan täcks aldrig av is, utan flyter alltid fritt. Inte ens ån där
vattnet rinner ut täcks av is på den sidan vattnet kommer ifrån.146
Söderköpings brunns verksamhet bygger på vatten från S:ta Ragnhild källa.147 1718 kom
brunnsdrickningen i Söderköping igång på allvar, även om kända människor, t.ex. pfalzgreven
Johan Kasimir, redan tidigare använt sig av vattnet från S:ta Ragnhilds källa.148
Ytterligare en källa ska ha funnits i Söderköping. Den kallades först för S:t Eriks källa,
men ska senare ha övergått till att kallas för Trummelkällan.149
142
Ljungberg 1907 s. 1-39
Geete 1903 s. 336
144
Andersson 1965 s. 135-137
145
Ridderstad 1918 s. 1141
146
Broocman 1993 del 1 s. 151
147
Bergström 1974 s. 3
148
Topelius 1980 s. 124-129
149
Cnattingius 1934 s. 29
143
29
6 KAN FÖRKRISTEN KÄLLKULT STYRKAS I DE TRE EXEMPLEN?
Här ska jag ta upp varje källa, och dess närområde, var för sig, för att se om det finns några
direkta bevis för att kulten vid källorna är äldre än helgonet de förknippas med. Jag ska även
ta upp mer indirekta kopplingar till äldre förkristen kult som gårdsnamn, och kopplingar till
tidig kristendom i trakten kring källorna. Eftersom det finns en äldre tradition i att se
domarringar och offerkällor som sammanhängande delar av en förkristen kultur, tas även
dessa upp i de fall då domarringar finns i närheten av källorna.
Ett problem i sammanhanget är tiden. Birgittas och Björns kulter, vid de aktuella källorna,
uppstod tidigast under 1300-talet. Det innebär att en direkt kontinuitet mellan dem som
kristna helgon, och en förkristen sed vid källorna, är otrolig, men inte omöjlig. Källkulten var
troligen en folklig rit och den kan ha levt kvar, i mer eller mindre förkristen skepnad även
några hundra år efter kristnandet, fram till dess att ett helgon med lokalanknytning, i dessa fall
Birgitta respektive Björn kunde knytas till källan.
Troligare än att kulten vid dessa källor övergått direkt från förkristen till kristen kult av
Birgitta och Björn, är ändå att glappet i tiden kan förklaras med att källorna under tiden efter
kristnandet helgades åt ett annat helgon, t.ex. S:t Olof, som enligt vissa uppgifter fick en
mängd källor uppkallade efter sig, fram till dess att källan tillägnades det lokala helgonet.
Källan kan även ha ansetts som en kristen korskälla, där Gud gav vattnet kraft, men där källan
inte tillägnats något särskilt helgon.
Detta problem finns inte i Ragnhilds fall eftersom hennes källa är känd från minst 1100talet, och berättelserna om Ragnhild kan vara lika gamla. I hennes fall kan en eventuellt
förkristen kult, övergått direkt till en kristen kult tillägnad Ragnhild.
6.1 Den heliga Birgitta
I Västra Stenby socken fanns i början av 1920-talet ett Södra Freberga och ett norra Freberga,
båda dessa gårdar hade under sig ett torp med namnet Lund. Namnet Freberga kommer
troligen av gudinnan Freja. Lund kan komma av en äldre helig lund, men behöver inte
nödvändigtvis göra det i dessa fall.150
Sten hade tidigare en egen kyrka, men socknen är sedan 1811 hopslagen med Kälvesten till
en socken kallad Västra Stenby. En ny kyrka byggdes i Västra Stenby, där den gamla
Kälvestens kyrka låg, och kyrkan i Sten revs. Från någon av de gamla kyrkorna, Sten eller
Kälvesten, härstammar en häll som kan komma från en Eskilstunakista. I så fall fanns här
kanske en kristen gravplats, eller kanske ett kapell, under 1000-talet. Även en runsten från
800-talet finns här. Det är osäkert varifrån den kommer från början.151
Kälvestens gamla kyrka kan ha varit invigd till S:t Olof.152 Denna vigning grundas dock
bara på en sedan länge försvunnen Olofsbild som fanns i kyrkan. Vad denna egentligen säger
om invigningen är omöjligt att säga. Olofsbilder var vanliga i Linköpings stifts kyrkor från
1200-talet och framåt.153 Om kyrkan var invigd till S:t Olof är detta intressant. Kan källan
tidigare ha varit en Olofskälla?
Nära Birgittas källa finns ett bortodlat järnåldersgravfält, och en domarring. Vid Sjökumla
inte långt därifrån finns ytterligare en källa, i vilken man funnit några mynt som härstammar
från efter reformationen. I anslutning till den källan finns också en domarring.154
150
Wessén 1921 s. 102, 129, 143
Larsson 1969 s. 3
152
Larsson 1969 s. 4
153
Fröjmark 1990 s. 140
154
Rosenlund 2003 muntligt
151
30
I Birgittas källa kan man ha hittat några mynt, uppgiften är något osäker, men någon riktig
undersökning av källan har inte gjorts.155 Att det funnits någon offerkult vid källan före
Birgittas tid finns det inte bevis för. Det finns inga uppgifter om när källan började användas
som offerkälla, om seden är äldre eller yngre än Birgitta själv, d.v.s. om den kan ha använts
som offerkälla före Birgittas tid, och alltså kan ha varit tillägnad något annat helgon före
henne.
6.2 Björn i Klockrike
Enligt traditionen ska man ha offrat pengar vid graven, och vid källan, men detta kan inte
bevisas. Ingenting har hittats i källan som kan visa på en offertradition. Å andra sidan har
källan inte rörts på över hundra år enligt folk i trakten. Ett staket finns idag kring den. Ca 20
meter från källan har tegelrester återfunnits vid plantering av ett träd.156
Ytterligare en källa finns i närheten, i Löparehem. Här förekom offer enligt Ridderstad157,
men den traditionen har inte levt vidare, och idag är den källan inte känd som en offerkälla
hos folket.158
Vid gården Lilla Berga inte långt från Klockrike har ett järnåldersgravfält grävts ut på
1920-talet. Där fanns också en gravhög från järnåldern kallad Gisles grav. 159 I närheten av
Klockrike finns också en domarring med tolv stenar.160
Inte heller i Björns fall finns några uppgifter om hur gammal källan är, och om den kan ha
använts till kristna ändamål före Björns tid. I Björns fall finns heller ingen berättelse som
knyter honom till källan, den bär bara hans namn. Den är alltså inte förknippad med någon
gudomlig uppkomst vilket är fallet i de båda andra exemplen.
6.3 Ragnhild från Söderköping
S:ta Ragnhilds källa är känd minst sedan 1100-talet. Ända sedan dess har den använts som
offerkälla.161 Ingenting har dock hittas i den, som kan tyda på att den använts som sådan,
varken under förkristen eller kristen tid.162
Söderköping ligger i Drothems socken. I samma socken finns 5 km väster om staden ett
Närby, som kan komma av guden Njord, och i förlängningen av gudinnan Nerthus. Närby
anses inte i sig själv vara en förkristen plats eftersom –bynamn inte kombineras med
gudanamn. Däremot fanns enligt tidiga dokument ett ”Niärdhawi” (nu borta) i närheten, och
det anses att Närby betyder ”byn vid Niärdhawi”, och alltså ska ha legat bredvid
”Niärdhawi”.163
Sydost om Söderköping ligger en by med namnet Lund, som i det här fallet troligen
uppkommit av en offerlund som funnits på platsen. I den angränsande Skönberga socken finns
ett Fröberga, namnet kommer av gudinnan Freja.164 Detta Fröberga ligger dock relativt långt
från Söderköping.
155
Rosenlund 2003 muntligt
Alsetun 2003 skriftligt via e-mail
157
Ridderstad 1917 226-229
158
Alsetun 2003 skriftligt via e-mail
159
Janse 1929 s. 1-10
160
Björkman & von Sydow 1940 s. 207
161
Andersson 1965 s. 137
162
Ekblad 2003 muntligt
163
Wessén 1921 88, 92-95, 114-115
164
Wessén 1921 s. 95, 102, 127, 143
156
31
Vid Drothems kyrka har man hittat rester av en tidigkristen kyrkogård, och fragment av
Eskilstunakistor. Dessa är daterade till andra hälften av 1000-talet. Drothems kyrka låg då
utanför det som sedan skulle bli Söderköping. Idag ligger kyrkan inne i staden.165
6.4 Slutsats
Vid Birgittas källa i Västra Stenby kan ingen äldre kult styrkas. Trakten är troligen tidigt
kristen, med tanke på den möjliga Eskilstunakistan, och runstenen, kanske en kristen storman
med familj bodde här i trakten. Gårdsnamnen som kan härledas till gudinnan Freja kan kanske
visa en äldre kultutövning i trakten. En tankelek med den möjliga S:t Olofsinvigningen av den
gamla kyrkan i Kälvesten, och en möjlig koppling till källan som tidigare tillägnad S:t Olof, är
intressant, men liksom härledningen till Freja, svag och inte bevisbar.
I Klockrikes fall kan inte en förkristen kult bevisas. Björn levde på 1300-talet och
ingenting tyder på att kulten är äldre, även om det naturligtvis är möjligt. Inga namn på gårdar
i närheten kan indikera ett äldre kultområde, även om det finns gravar i närheten som visar att
området varit bebott under järnåldern.
Inte heller i Ragnhilds fall kan en förkristen källkult visas. Källan är gammal, minst från
1100-talet, och omgiven av en mängd sagor, men exakt hur gammal den är, och hur den har
använts kan inte sägas. Runt om i socknen, samt i grannsocknen finns dock namn som kan
antyda att gudinnan Freja, och före henne Nerthus, dyrkades här, men det kan inte bevisas.
Även om ingen tidigare källkult kan visas i något av de tre fallen, får vi inte glömma att
ingen av källorna, så vitt jag har funnit, har blivit undersökt. Framtida undersökningar i och
omkring källorna skulle kunna ge andra resultat, och bekräfta eller helt ändra bilden.
165
Broberg & Hasselmo 1992 s. 17
32
7 ANVÄNDS DE LOKALA HELGONEN IDAG?
Det var ekonomiskt betydelsefullt för en kyrka att ha en helgongrav. Under den tid helgonet
var populärt kom många människor till kyrkan. De kom för att be till helgonet om hjälp och
för att uppfylla löften, som de i en tidigare krissituation gett helgonet. Det var sed att lämna en
gåva av något slag vid graven.166
Att flera domkyrkor var intresserade av att flytta helgongravar till sig under senmedeltiden
har vi tre exempel på, Björn i Klockrike, Magnhild i Fulltofta och David i Munktorp. Dessa
tre flyttades alla under den senare delen av medeltiden från sina ursprungliga gravplatser till
respektive domkyrka. På så sätt fick Linköpings, Lunds och Västerås domkyrkor ytterligare
reliker som kunde locka pilgrimer. Helgonen var viktiga för trakten under medeltiden, men
hur är det idag. Används Birgitta, Björn och Ragnhild idag?
7.1 Den heliga Birgitta
Att den heliga Birgitta är synnerligen levande kan inte ha undgått någon. För turismen i
Motala och Vadstena kommuner är Birgitta mycket betydelsefull. Särskilt detta år, då hennes
700-årsjubileum firas, men även annars.
I Motala kommun finns Västra Stenby kyrka, där Birgitta ska ha vilat på sin väg till
Vadstena.167 I Birgittas fotspår erbjuds nu turister att gå en pilgrimsvandring från hennes hem
på Ulvåsa till Västra Stenby kyrka.168 Denna vandringsled baseras på en gammal väg mellan
kyrkorna.169 Guidningar i Västra Stenby kyrka erbjuds också, liksom guidningar i Ekebyborna
kyrka och Ask kyrka.170 Vid guidningar i Västra Stenby kyrka omtalas även källan, och
guidningar går även dit. Det finns även guidningar för skolklasser hit, så att kunskapen förs
vidare till kommande generationer.171
7.2 Björn i Klockrike
De fyra degämnen som enligt sagan förvandlades till stenar ligger fortfarande kvar i
Klockrikes nya kyrka. De ligger idag i ett skåp med glasdörrar, till minne av traktens
helgon.172
Vid den gamla kyrkoruinen, och vid helge Björns källa, finns skyltar uppsatta som berättar
om platserna. Dessa skyltar sattes upp 1990 av bygdens egna engagerade människor. En gata i
Klockrike har under senare år fått namn efter helgonet, gatan kallas idag Helge Björns väg. I
skolan får eleverna lära sig legenden om Björn, och hur bröden blev till sten. Den berättelsen
används också vid historievandringar för besökare i kyrkan och bygden.173
7.3 Ragnhild från Söderköping
S:ta Ragnhilds källa har i alla tider betytt mycket för Söderköpings vattenförsörjning. Vattnet
ansågs hälsobringande, och därför uppfördes under 1700-talet en vattenkuranstalt som tog
vatten från källan. Detta var grunden till Söderköpings brunn. Med brunnens hjälp blev
166
Brilioth 1941 s. 736
Ridderstad 1920 s. 235
168
Upplev Motala 2003 s. 32
169
Karlsson 2003 skriftligt via e-mail
170
Upplev Motala 2003 s. 32
171
Karlsson 2003 skriftligt via e-mail
172
Martling 2001 s. 131-132
173
Alsetun 2003 skriftligt via e-mail
167
33
Söderköping under 1800-talet en uppskattad kurort. Brunnsverksamhet fanns fram till 1970talet. Söderköpings brunn finns fortfarande kvar, idag med konferenser som största
verksamhetsfält.174
1918 bildades i Söderköping hembygdsföreningen S:t Ragnhilds gille. Föreningen vårdar
några av stadens gamla arkiv, och driver ett stadsmuseum i stadskärnan. Sedan 1922 ger gillet
även ut en årsbok, där stadens historia tas upp på olika sätt.175
Sagan, eller sagorna, om S:ta Ragnhild och hennes öde, som ledde till källans uppkomst,
används idag vid de guidningar som sker i staden. Brunnen har idag kommunalt vatten,
eftersom omläggningar av vattenledningar i staden förstört det ursprungliga flödet, men den
finns kvar, och påminner gästerna om historiens vingslag.176
7.4 Slutsats
Birgitta är definitivt ännu levande, både i världen i stort och i sin hemtrakt runt Ulvåsa och
Vadstena. Genom pilgrimsvandringar och Birgittavandringar, liksom guidningar i hennes
kyrkor, lever hennes tradition vidare, och genom henne kan trakten visa upp sig och sätta sitt
namn på kartan.
Berättelsen om helge bror Björn lever kvar i trakten, och lärs ut till nya generationer av
Klockrikebarn, liksom till besökare. Nyuppsatta skyltar visar att det finns ett intresse för
Björn även idag. Att traditionen lever visas också av att de omtalade stenarna fortfarande
visas i den nya kyrkan.
S:ta Ragnhild är den av de tre personerna om vilken vi idag vet minst, men kanske också
den om vilken det finns flest sagor, för något annat än sagor kan nog inte berättelserna om
henne kallas, eftersom hon, vad vi vet, inte är någon historisk person. Dessa sagor lever
fortfarande, och Ragnhild är inte bortglömd i sin hemstad, även om Söderköpings brunn är ett
vanligare namn idag än S:ta Ragnhild källa.
Inte i något av de tre fallen verkar det som att seden vid själva källan finns kvar, det vill
säga källorna används inte som offerkällor längre. Istället är det traditionerna, och minnena
runt källorna, och helgonen som lever kvar än idag. Dessa traditioner förs även vidare och
används för att visa fram orten och dess historia.
174
Anelid 1984 s. 39
S:t Ragnhilds gille – hembygdsföreningen i Söderköping
176
Ekblad 2003 muntligt
175
34
8 AVSLUTNING
Det finns inga bevis för att källkulten i Birgittas, Björns eller Ragnhilds fall, skulle gå tillbaka
till förkristen tid, och grundas på förkristna gudar, som jag hävdade i min hypotes. Källorna
kan alla ha uppkommit under kristen tid, och utan att ha någon äldre kultanknytning.
Även om källkult före kristendomen inte kan styrkas i något av de tre fallen jag har
undersökt, är det inte uteslutet att de tre källorna har ett förkristet ursprung. Källorna är inte
undersökta eller rensade, vilket gör att vi inte vet vad som döljer sig i dem. En sådan rensning,
eller undersökning, skulle kunna ge andra resultat än det jag kommit fram till nu. Ett större
arbete skulle krävas för att säga om min hypotes är fel i sin helhet, eller om den bara inte
stämde i dessa tre fall.
I två av de tre exemplen, i Birgittas och Björns fall, finns ett problem med tiden mellan
förkristen tid och helgonens levnadstid. Deras kulter uppkom på 1300-talet och det gör en
direkt kontinuitet mellan den förkristna användningen av källan, och helgonkulten vid källan,
otrolig, men inte omöjlig. Det är möjligt att källorna vid kristnandet först uppkallats efter ett
annat helgon, t.ex. S:t Olof, för att sedan med tiden knytas till ett lokalt helgon. En annan
möjlighet är att källan inte varit invigd till ett annat helgon först, utan varit en kristen
korskälla, utan helgonanknytning.
Det finns inga bevis för att källkult skulle ha förekommit i samband med någon av de
undersökta källorna, men det finns i trakterna kring dem några indikationer, som kan tyda på
att det finne en äldre kontinuitet, även om det inte behöver betyda källorna använts under
förkristen tid.
I trakten kring Västra Stenby finns några gårdsnamn som kan antyda att Freja dyrkats i
närheten. Det finns också en domarring nära källan, som kan antyda att källan funnits redan
under förkristen tid.
Kring Björns källa i Klockrike finns inget som tyder på att källan är äldre än traditionerna
om helge Björn. Inga namn i trakten antyder kult av förkristna gudar. En domarring finns,
men den ligger inte i anslutning till källan. Trakten var dock levande under järnåldern med
tanke på det gravfält som finns, och den gravhög som kallas Gisles grav.
Ragnhilds källa i Söderköping är gammal, minst från 1100-talet. I närheten finns namn
som antyder både Frejadyrkan, och före det Nerthuskult.
Så här i slutet av uppsatsen har jag en spekulation om källornas uppkomst. Frejakult, och
före det Nerthuskult, kan kanske påvisas i Västra Stenby och Söderköping, i Björns fall finns
inga sådana tecken. Kan de två kvinnliga helgonen, Birgitta och Ragnhild, ha varit ersättare
för Freja? Kan fruktbarhetsgudinnan Freja ha dyrkats vid dessa källor innan de fick namn
efter helgon?
Att äldre offerkällor övergått till att bli kristna källor verkar vara en allmän uppfattning i
den äldre litteratur som finns i ämnet, även om mycket få konkreta exempel på där detta
verkligen skett ges. En närmare undersökning, eller utgrävning, av mina tre utvalda källor,
liksom av källkulten i stort skulle kunna ge mycket för framtiden. Samarbete mellan ett antal
olika ämnen, som religion, arkeologi och etnologi, skulle behövas för att ge en heltäckande
bild av källkultens kontinuitet eller icke-kontinuitet i brytningen mellan förkristen och kristen
tid.
Den främst i äldre litteratur påstådda kopplingen mellan domarringar och offerkällor skulle
också vara intressant att reda ut, finns det någon sådan koppling, och hur kan den ha sett ut?
Både i närheten av Birgitta källa i Västra Stenby, liksom i närheten av den andra källan i
samma område, finns domarringar. I Klockrike omtalas också en domarring men den ligger
inte i direkt anslutning till Björns källa.
Vare sig källorna i mina fall har en förkristen grund eller ej, så har de under många sekler
spelat en roll i bygden. De lokala helgon som gett namn åt källorna har betytt mycket för
35
bygden, så mycket att de fortfarande lever i minnet hos oss idag, efter flera hundra år av
protestantism, som försökt att utrota seden. Detta visar att källkulten har en stark ställning hos
människan, och att den kan genomleva ett religionsskifte.
Berättelserna om dessa tre helgon, Birgitta, Björn och Ragnhild, lever fortfarande i folkets
ögon, precis som jag trodde i inledningen. Själva källkulten finns inte kvar, men väl
traditionerna och minnena kring den. Naturligtvis är Birgitta den främsta av de tre. Hennes
dragkraft är mycket stor, och den kan användas av små som stora orter. Till Västra Stenby
arrangeras det t.ex. pilgrimsvandringar, där turister kan följa i Birgittas spår. Även Björn och
Ragnhild används på ett liknande sätt, om än i mindre skala.
I alla tre fallen hör dessa helgon till det man gärna visar upp för besökande. Skyltar
och/eller guidningar förekommer i alla tre fallen. Det finns en stolthet över traktens helgon.
Så länge dessa traditioner lever, och förs vidare till nya generationer, vilket görs i alla tre
fallen, kommer också hembygdens heliga att leva, och likaså traditionen om källorna.
Jag vill avsluta med följande vers från slutet av Hildegard Ljungbergs dikt om S:ta
Ragnhild, vilken kan innefatta även de andra två helgonen, liksom den innefattar min egen
förhoppning om framtiden för dessa källor och deras helgon:
”Må så länge sagan sprider
minnen från förgångna tider,
lyckans sol mot brunnen le,
må där alltid gäster sorla,
helgad källa alltid porla,
att förnyad lifskraft ge.”177
177
Ljungberg 1907 s. 37
36
9 SAMMANFATTNING
Syftet med denna uppsats är att se om det finns några tecken på att källkulten i tre utvalda fall
har en förkristen grund. Det gäller tre offerkällor i Linköpings stift som fått namn efter var sitt
helgon. De tre helgonen är den heliga Birgitta, Björn i Klockrike och Ragnhild från
Söderköping. Jag vill också se om dessa tre helgon används idag.
Helgon är människor som anses stå Gud nära, de är döda på jorden, men lever i himlen.
Därför kan levande människor anropa dem som förbedjare hos Gud. De första kristna
helgonen var martyrerna. Senare uppkom nya kategorier, t.ex. jungfrur. Under äldre tid utsågs
helgonen av respektive stifts biskop, men från år 1234 är det bara påven som får utnämna
helgon. Trots detta finns det en mängd människor som kallas för helgon även om de inte är
officiellt kanoniserade sådana. En helgonkult kan uppstå på flera sätt, och fungera på flera
nivåer, det är dock viktigt att folket och kyrkan samarbetar, en helgonkult kan inte överleva
om bara den ena parten accepterar den.
Under medeltiden kom kanonisationsprocessen, helgonförklaringen, att bli mer och mer
restriktiv, fler bevis för personens helighet kom att krävas, liksom vittnen till miraklerna som
åberopades vid processen. Istället för helgonförklarad kunde kandidaten bli saligförklarad.
Han/hon fick då vördas inom ett visst område, t.ex. ett stift.
I Linköpings stift finns få lokala kulter under den tidiga medeltiden, däremot finns det
desto fler under den senare medeltiden. Vändpunkten kom i slutet av 1300-talet, i samband
med den heliga Birgittas helgonförklaring, och hemförandet av hennes reliker till Vadstena
kloster. Ett flertal av stiftets andra helgon har något samband med henne. Det gäller t.ex. Nils
Hermansson och Petrus av Alvastra. Det finns även några andra helgon i stiftet som inte har
anknytning till Birgitta. Ett av dem är Ragnhild av Söderköping.
Kristnandet av Sverige var en lång process, som tog flera hundra år att genomföra. Under
lång tid samexisterade kristendomen med den fornnordiska tron. En del av den förkristna tron
lever vidare än i våra dagar. Det gäller t.ex. tron på tomtar och andra naturväsen. Det var först
riten som blev kristen, den personliga tron kom först i ett senare skede. För människan på
medeltiden var kyrkoåret något levande, det påverkade alla och styrde det dagliga livet.
Kyrkoåret talade om när det var dags att så och skörda o.s.v..
Helgonen var ett naturligt inslag under kyrkoåret, och till dem vände sig folket för att få
hjälp med olika saker. Mirakelsamlingar från medeltiden visar att det främst var sånt som
rörde de nära och kära, som folket vände sig till helgonen med. Helgonen användes som en
sista utväg, när allt annat misslyckats.
Det finns två linjer när det gäller kontinuitet från förkristen till kristen tid. Den ena linjen
betonar brottet, den andra kontinuiteten. Kristendomen förde med sig nya saker, men
bevarade även en del gamla. Främst var det i den folkliga världen som kontinuiteten fanns. Ett
exempel är att Frejas roll i vissa fall kom att övertas av jungfru Maria. I fallet med S:ta Helena
av Skövde är det hon som fått ta över Frejas roll.
Gravskicket är ett exempel på ett område där brottet mellan förkristen och kristen tro är
tydligt. När kristendomen tar över begravs de döda i jorden i väst-östlig riktning. Järnålderns
kremeringar upphör, och monument som domarringar slutar uppföras. Ett tidigt kristet
gravmonument i sten är istället de s.k. Eskilstunakistorna.
Namn på gårdar och byar kan visa hur landskapet användes före kristen tid. Namn finns
där gudanamn ingår, liksom heliga platser som Vi och Harg. Alla namn som idag låter
fornnordiska är det dock inte.
Källor, vattendrag och våtmarker har använts som offerplatser ända sedan stenåldern. I
dessa har folket offrat allt från människor till mat. Källorna har ofta vördats som
hälsogivande, kanske på grund av avvikande vattenfärg eller annorlunda smak. I många
länder förbjöds källkulten i samband med kristendomens införande, men så skedde inte i
37
Norden. Kanske var ett förbud inte nödvändigt för att flera källor övergick till att dyrkas som
helgonkällor. Om många helgonkällor berättas att kulten fortsatt även efter reformationen och
in på 1900-talet. Till källan skulle man gå på trefaldighetsafton eller midsommarafton, här
varierar traditionerna något.
Den heliga Birgitta levde mellan 1303 och 1373. Hon var av hög ätt, och gifte sig med Ulf
Gudmarsson. Hon bodde under många år på Ulvåsa, vid sjön Borens strand. Det finns flera
lokala berättelser från Östergötland om den heliga Birgitta. En källa som förknippas med
henne finns vid Västra Stenby kyrka, mellan Vadstena och Ulvåsa.
I Klockrike fanns på 1300-talet en präst vid namn Björn. Han körde ihjäl sig år 1309. Det
berättas om hans fru, att hon inte trodde att han var död förrän hennes degämnen blev till sten.
Stenarna förvaras fortfarande i Klockrike nya kyrka. En källa vid den gamla kyrkan, en kyrka
som Björn sägs ha byggt, bär namnet helge Björns holk.
Om Ragnhild från Söderköping finns flera berättelser. De går alla ut på att jungfrun
Ragnhild oskyldigt anklagas för ett brott. Hon döms till döden, men en källa bevisar hennes
oskuld. Källan används sedan som offerkälla av folket i staden. Senare blev källan grunden
för Söderköpings brunns verksamhet, som startade på 1700-talet.
Inte vid någon av de tre källorna finns det bevis för att de använts under förkristen tid, eller
för att de skulle ha en längre kontinuitet än berättelserna om helgonen visar. Vid Västra
Stenby och Söderköping finns det dock gård- och bynamn i närheten som kan antyda en
tidigare kult av Freja, och ännu tidigare av gudinnan Nerthus. I alla tre fallen rör det sig också
om en bygd som varit levande under järnåldern, och fram in i medeltiden. För det talar tidiga
kristna monument och järnåldersgravfält. Några bevis för att källorna använts under förkristen
tid, eller att de tidigare förknippats med någon förkristen gud, eller gudinna, finns dock inte.
Alla tre helgonen är fortfarande levande i sin hembygd. Birgitta har en särskilt plats bland
Sveriges heliga, men hon är även lokalt ihågkommen vid den källa i Västra Stenby, som bär
hennes namn. Även Björn och Ragnhild är fortfarande ihågkomna i sin hembygd, och
besökande får ta del av de gamla traditionerna runt dem. Traditionen att offra i källorna finns
kanske inte kvar men minnena av helgonen gör det.
38
REFERENSER
Alsetun, Kjell, 2003, skriftligt via e-mail 2003-05-19 till 2003-05-27
Andersson, Åke E., 1965, Söderköping. Söderköping: Söderköpings bokhandel
Anelid Per S. & Pettersson, Inge, 1984, Söderköping förr och nu – kulturhistoriska bilder och
stadsorientering. Söderköping
Bergström, Marja, 1974, Söderköpings brunn 200 år, 1774-1974. Söderköping: Söderköpings
kommun
Bilgrimsresor – utflyktsguide i den heliga Birgittas spår. 2003, Linköping: Östergötlands
länsmuseums förlag
Björkman, Sten & von Sydow, Wald. (red.), 1940, Svenska gods och gårdar, del XVII Östergötland (norra delen). Uddevalla: Förlaget Svenska gods och gårdar
Brilioth, Yngve, 1941, Svenska kyrkans historia II, den senare medeltiden 1274-1521.
Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag
Broberg, Birgitta & Hasselmo, Margareta, 1992, ”Söderköpingsarkeologin i blickpunkten”. I:
S:t Ragnhilds gilles årsbok 1992. Söderköping
Broocman, Carl Fredric,1760, Beskrifning öfver Östergötland. Utg. 1993, Linköping:
G Ekströms Förlag
Burenhult, Göran (red.), 2000, Arkeologi i Norden del 2. Stockholm: Bokförlaget Natur &
Kultur
Cnattingius, Bengt, 1934, ”Offerkällan i Skönberga socken och Sanct Annakulten i
Östergötland”. I: S:t Ragnhilds gilles årsbok 1934. Söderköping
Cnattingius, Bengt, 1987, Ekebyborna kyrka. Linköping: Linköpings stiftsråds
kyrkobeskrivningskommitté
Ekblad, Stig, 2003, muntligt via telefon 2003-05-21
Ejdestam, Julius (red.), 1947, Sveriges bebyggelse – statistisk-topografisk beskrivning över
Sveriges städer och landsbygd, landsbygden Östergötlands län del II. Stockholm:
Bokförlaget Hermes AB
Franzén, Gösta, 1982, Ortnamn i Östergötland. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB
Fröjmark, Anders, 1984, Helgonkult som historiskt forskningsobjekt. Uppsala: Historiska
institutionen vid Uppsala universitet
Fröjmark, Anders, 1990, ”Kyrkornas skyddshelgon i Östergötland ’västanstång’ under tidig
medeltid”. I: Dahlbeck, Göran (red.), I heliga Birgittas trakter. Uppsala: Humanistisk samhällsvetenskapliga forskningsrådet
39
Fröjmark, Anders, 1992, Mirakler och helgonkult – Linköpings biskopsdöme under
senmedeltiden. Uppsala: Historiska institutionen vid Uppsala universitet.
Fröjmark, Anders, 1996, ”Från Erik pilgrim till Erik konung. Om helgonkulten och Sveriges
kristnande”. I: Nilsson, Bertil (red.), Kristnandet i Sverige – gamla källor och nya
perspektiv. Uppsala: Projektet Sveriges kristnande
Fröjmark, Anders, 1998, ”De nordiska helgonkungarna och deras kult intill år 1248”. I:
Nilsson, Bertil (red.), Sveriges kyrkohistoria – missionstid och tidig medeltid. Stockholm:
Verbum
Geete, Robert, 1903, ”Från ’gamla Söderköping’, några kulturminnen”. I: Boheman, Mauritz
(red.), Svenska turistföreningens årsskrift för1903. Stockholm: Wahlström & Widstrand
Gräslund, Anne-Sofie, 1996, ”Arkeologin och kristnandet”. I: Nilsson, Bertil (red.),
Kristnandet i Sverige – gamla källor och nya perspektiv. Uppsala: Projektet Sveriges
kristnande
Harrison, Dick, 2001, Krigarnas och helgonens tid – Västeuropas historia 400-800 e.Kr..
Stockholm: Prisma. Tredje upplagan
Harrison, Dick, 2002, Sveriges historia – medeltiden. Stockholm: Liber AB.
Hellström, Jan Arvid, 1999, Vägar till Sveriges kristnande. Stockholm: Atlantis
Hult, Anders, 1991, Källan till vattnet – sanningar och sägner om vattnet i marken.
Stockholm: Gidlunds bokförlag
”Hure Ekebyborna kyrka kom att byggas – en Birgittalegend”. 1909, I: Meddelanden från
Östergötlands fornminnesförening 1909. Linköping
Janse, Olov, 1929, ”Några ord om ett östgötskt järnåldersgravfält vid Lilla Berga i Klockrike
socken, Bobergs härad” I: Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening
1929. Linköping
Karlsson, Lotta, 2003, skriftligt via e-mail 2003-05-23
Larsson, Margareta, 1969, Historik över Stens, Kälvstens och Västra Stenby kyrkor. Motala
Lejon, Kjell O., 1998, Helgon – historik och kalendarium i svensk-evangelisk tradition.
Uppsala: Tro och tanke
Lindkvist, Thomas, 1996, “Kungamakt, kristnande, statsbildning”. I: Nilsson, Bertil (red.),
Kristnandet i Sverige – gamla källor och nya perspektiv. Uppsala: Projektet Sveriges
kristnande
Livingstone, E. A. (red.), 2000, Oxford Concise Dictionary of the Christian Church. Oxford:
Oxford University Press. Andra upplagan
40
Ljungberg, Hildegard, 1907, S:t Ragnhilds saga – legend från Söderköpings brunn.
Söderköping
Lundén, Tryggve, 1943, ”Gamla svenska minnesverser för årets dagar och tider”. I: Credo
24:3. Uppsala
Lundén, Tryggve, 1944:a, ”Västgötska lokalhelgon”. I: Credo 25:1. Uppsala
Lundén, Tryggve, 1944:b, ”Sankta Helena av Skövde. Sankta Magnhild av Fulltofta. Sankt
Björn av Klockrike och andra lokalhelgon”. I: Credo 25:4. Uppsala
Lundén, Tryggve, 1983, Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare. Storuman: Artos
Martling, Carl Henrik, 2001, En svensk helgonkrönika. Skellefteå: Artos
Nationalencyklopedin band 12. 1993, Höganäs: Bokförlaget bra böcker AB
Natur kultur – Miljöer i Östergötland. 1986, Linköping: Länsstyrelsen i Östergötlands län.
Andra upplagan
Nilsson, Bertil (red.), 1998, Sveriges Kyrkohistoria – missionstid och tidig medeltid.
Stockholm: Verbum
Nordisk familjebok – konversationslexikon och realencyklopedi, band 15. 1911, Stockholm:
Nordisk familjeboks förlags aktiebolag
Nordisk familjebok – konversationslexikon och realencyklopedi, band 6. 1907, Stockholm:
Nordisk familjeboks förlags aktiebolag
Näsström, Britt-Mari, 1996, ”Från Fröja till Maria. Det förkristna arvet speglat i en folklig
föreställningsvärld”. I: Nilsson, Bertil (red.), Kristnandet i Sverige – gamla källor och nya
perspektiv. Uppsala: Projektet Sveriges kristnande
Näsström, Britt-Mari, 2002, Blot. Stockholm: Norstedts
Petersson, Nils-Erik, 2001, Domkyrkan berättar. Linköping: Akademin för kyrka och kultur i
Linköpings stift. Andra rev. upplagan
Petrén, Erik, 1990, Kyrka och makt – bilder ur svensk kyrkohistoria. Lund: Bokförlaget
Signum
Pira, Sigurd, 1952, Om helgonkulten i Linköpings stift. Stockholm: Svenska Kyrkans
Diakonistyrelses Bokförlag
Ridderstad, Anton, 1914, Östergötland I – Östergötlands historia. Stockholm: P.A.
Norstedt & söners förlag
Ridderstad, Anton, 1917, Östergötland II:1 – Östergötlands beskrivning. Stockholm: P.A.
Norstedt & söners förlag
41
Ridderstad, Anton, 1918, Östergötland II:2 – Östergötlands beskrivning. Stockholm: P.A.
Norstedt & söners förlag
Ridderstad, Anton, 1920, Östergötland III – fornsägner och kulturbilder. Stockholm: P.A.
Norstedt & söners förlag
Rosenlund, Lars, 2003, muntigt via telefon 2003-05-28
Sawyer, Birgit och Peter, 1997, Medieval Scandinavia – from conversion to reformation,
circa 800-1500. Minneapolis: University of Minnesota Press.
S:t Ragnhilds gille – hembygdsföreningen i Söderköping (informationsbroschyr från S:t
Ragnhilds gille)
Strid, Jan Paul, 1999, Kulturlandskapets språkliga dimension – ortnamnen. Stockholm:
Riksantikvarieämbetets förlag. Andra upplagan
Ström, Folke, 1993, Nordisk hedendom – tro och sed i förkristen tid. Göteborg:
Akademiförlaget. Tredje upplagan
Tillhagen, Carl-Herman, 1997, Vattnens folklore – sägen och folktro kring bäckar, älvar,
sjöar och hav. Stockholm: Carlsson Bokförlag
Topelius, Christer, 1980, Sällsamheter i Östergötland, del 1. Stockholm: Rabén & Sjögren
Upplev Motala 2003 (turistbroschyr från Motala)
Wessén, Elias, 1921, ”Forntida gudsdyrkan i Östergötland”. I: Meddelanden från
Östergötlands fornminnes- och museiförening 1921. Linköping
Österberg, Eva, 1985, ”Människor och mirakler i medeltidens Sverige”. I: Sandberg, Robert,
Studier i äldre historia tillägnade Herman Schück 5/4 1985. Stockholm
42
