PREDIKAN Alla helgons Dag 2016
Jesaja 60:18-22, Heb.12:1-3, Matt.5:13-16
Helgonen
När vi minns våra döda nära och kära inför deras begravning så
säger många att han eller hon var omtänksam, snäll och en god
människa. Trots att vi ju vet att ingen av oss bara varit snäll och god
i livet. Idag firar vi Alla Helgons Dag och ibland tänker jag att om det
hade varit sant som vi säger om våra döda så skulle de kanske varit
helgon allihopa. Men så är det ju inte; alla döda är inte helgon och
alla helgon är inte döda.
De döda var människor som vi, med goda och dåliga sidor.
Ändå finns det något positivt i att vi faktiskt talar gott om de döda.
Det är så vi vill minnas dem. Vi lyfter fram det som var gott och
försöker försona oss med det som inte var så bra; det som kanske
till och med skadade andra.
Men låt oss nu först fundera över vilka helgonen är. I slutet av
1700-talet tyckte Sveriges riksdag att det fanns alldeles för många
helgon. Ja egentligen handlade det om att det hade blivit på tok för
många helgdagar då folk inte arbetade, så man slog ihop firandet av
Helgonen till en dag. Så fick vi Alla Helgons Dag, som vi firar idag.
Det märkliga är att detta inte hände 200 år tidigare, vid
reformationen. Martin Luther och de andra reformatorerna ville ha
bort firandet av helgonen, men de lyckades dåligt, i alla fall i
Sverige. Vi älskade våra helgon.
Och som sagt, det finns väldigt många, inte bara de som
romersk katolska kyrkan har helgonförklarat utan många
andra lokala helgon; ett av dem hette Helena, och var
lokalhelgon här i Skaraborg. På torget i Skövde finns kyrkan
som uppkallats efter henne. Hon ska ha levat på 1100-talet i
Våmb. Liksom den Heliga Birgitta 200 år senare hade hon man
och många barn, och efter makens död ägnade hon sig åt
fromhet och gav stora gåvor till kyrkan. Men en av hennes
döttrar råkade illa ut; hon hade en våldsam man som
misshandlade henne. Upprörda släktingar kom till hennes
försvar och dödade mannen. Men då kom mannens vänner
och anklagade Helena för mordet på deras vän och så fick
Helena skulden, med påföljd att hon blev dödad. Blodshämnd
alltså. När Helena begravdes hände märkliga tecken och vid
hennes grav ska en källa ha sprungit upp.
Det finns något obehagligt aktuellt i den här historien, eller
hur? Det som just nu händer i världen och på nära håll-senast
i Göteborg för några dagar sedan-påminner om detta.
Våldsamma män som misshandlar, plundrar, hämnas och
dödar. Ibland till och med i Guds namn.
Det är mot ondskans och dödens framfart som Gud kallar
helgon. Helgonen står mitt i striden mellan ont och gott och
som jag sa i början, eftersom ingen av oss bara är ond eller
bara är god, så står den striden och den kampen inom oss
själva.
Drömmen om en värld där alla är omtänksamma, goda och snälla är
lika gammal som mänskligheten, och det är därför vi älskar
helgonen. De är ju just så där goda som vi alla skulle vilja vara.
Hela tiden. Även om helgonen i verkligheten inte alltid var så goda.
Profeten Jesaja uttrycker den här drömmen på sitt typiska sätt;
Han drömmer om en värld utan våld och förtryck; Man skall inte
mer se våld i ditt land, förtryck och förödelse inom dina gränser.
Alla i ditt folk ska vara rättfärdiga.
Och hur ska det kunna bli en sådan värld? Det är ju knappast det vi
ser just nu. För profeten ligger det i framtiden, då Gud ska hämta
sitt landsförvisade folk hem igen; då Gud ska vara deras härlighet
och ljus. Och kanske det också för oss är en dröm, något som
knappast är möjligt i en värld som denna. En värld där alla är goda
mot varandra, en värld utan våld och förödelse.
Hebreerbrevet ger sitt svar på frågan hur vi och världen ska kunna
förändras till det bättre. Vi uppmanas se på Jesus, trons
upphovsman och fullkomnare och lära oss av honom, bli som han.
Han hämnades inte och hatade inte sina fiender utan uthärdade
korset utan att bry sig om skammen.
Men är det verkligen rätt väg? Att bara finna sig i våld och orättvisor
och förtryck, att bara uthärda det onda?
Borde vi inte i stället ingripa och stoppa det onda? Både det som
drabbar oss själva och det som pågår ute i den stora världen?
Jo, det borde vi. Jesus säger ju att vi ska vara jordens salt och
världens ljus. Men vi ska inte vara det med samma medel som
ondskan använder.
Man kan inte stoppa våld med mera våld och inte ondska
med ondska. Våldets och ondskans spiral kan bara stoppas
med kärlek och godhet. Som Norges statsminister Jens
Stoltenberg sade efter massakern på Utöya 2011: Vi ska möta
våldet och ondskan med mera demokrati, öppenhet, kärlek
och medmänsklighet.
Det är det Jesus menar när han säger att vi ska vara jordens
salt och världens ljus. Salt använder man för att ge smak och
för att konservera så att mat inte ruttnar.
Vi ska leva så att vi ger världen en frisk smak och förhindra all
ruttenhet att breda ut sig.
Och ljuset, det är våra goda gärningar. Det är de goda
exemplen som visar världen och medmänniskorna rätt väg.
Och till de goda gärningarna hör alltså att kunna förlåta och
ge förlåtelse; att inte hämnas, inte döma och förkasta andra
människor. För Gud dömer ingen, han förkastar ingen och
Jesus säger själv att den som kommer till mig ska jag
sannerligen inte visa bort.
När vi idag minnas våra döda så minns vi människor som har
levat tillsammans med oss. De är inte helgon-i alla fall inte
felfria-men de är inneslutna i Guds stora kärlek. Liksom alla
andra människor får de komma till Gud och bli genomlysta av
hans ljus. Han är deras eviga ljus, han är deras härlighet.
Men liksom alla människor har de också mörka sidor och en
del av de döda har dödat och skadat andra. Hur går det med
dem?
Också de möts av Guds kärlek och förlåtelse om de vill ha den, på
samma sätt som rövaren som hängde bredvid Jesus på korset. Han
som bad om en tanke, och fick hela paradiset.
Vi är kallade att bli helgon men vi vet att vi inte är det.
Men vi kan vara ljus och salt, med Guds hjälp, och ge alla vårt bidrag
till en bättre värld; så att vi till slut når fram till Guds värld, där
ingen ondska, inget våld, inget förtryck, sjukdom, sorg eller död mer
finns.
Amen
