Nyheter från en allt varmare värld
av Per Eliasson
miljöhistoriker och lärarutbildare
För drygt 250 miljoner år sedan inträffade de mest våldsamma vulkanutbrott som
förekommit på vår planet i ett område av det som i dag är Sibirien. Heta gaser och het
aska vräktes ut i atmosfären och himlen svartnade. Med tiden landade askpartiklarna och
blev till sediment. Det våldsamma vulkanutbrottet markerar övergången från perm till
trias i jordens geologiska historia.
Med vulkanutbrotten strömmade också väldiga mängder av gasen koldioxid ut från jordens inre.
Det medförde en förstärkt växthuseffekt och en uppvärmning som frigjorde den metangas som
binds i världshaven. Resultatet blev en dramatisk klimatförändring och ett snabbt artutdöende där
endast ett fåtal arter – däribland dinosauriernas förfäder – överlevde.
TORLEIF SVENSSON/CORBIS/SCANPIX
Den som vill se snön på Kilimanjaro måste skynda sig. Den kommer att vara borta om 10–15 år.
Global miljöresa
En aktuell beräkning av temperaturhöjningen som den inledningsvis nämnda klimatförändringen
medförde visar på sex grader. När FN:s internationella klimatpanel – IPCC – publicerade sin
tredje stora rapport 2001 prognostiserade de en temperaturhöjning under de närmaste hundra
åren på – sex grader. Det exemplet återges av Mark Lynas, miljöjournalist i Oxford, i hans
uppmärksammade bok Oväder: Nyheter från en allt varmare värld. Hans utgångspunkt är i all enkelhet
att vi inte står inför en kommande klimatförändring. Den är redan här.
Genom att besöka några av de meteorologiskt och hydrologiskt mest känsliga områdena på
jorden spårar han de förändringar i ekosystem och mänskliga samhällen som den globala
uppvärmningen medför. Startpunkten är hans eget föräldrahem i norra Wales där han under en
julhelg tittade på de bilder som hans far tagit under familjens gemensamma vistelse i Peru under
början av 1980-talet. Höjdpunkten var bilderna på glaciären i Jacabamba i den peruanska delen av
Anderna. Ett snövitt landskap med gnistrande iskristaller i den tropiska solen, där glaciären väller
utför bergssidan och de lösbrutna isblocken guppar som små isberg i sjön nedanför. Faderns
undran om det fortfarande såg ut likadant som för tjugo år sedan gav Mark Lynas idén till sin
globala reportageresa.
Den förde honom först till permafrostens Alaska. I själva delstatshuvudstaden Fairbanks finns
områden där hus sjunkit ihop, vägar kollapsat och hela byggnader försvunnit ner i marken när
den eviga tjälen töar upp. Än värre är det för de människor som lever under villkor precis i
1 (3)
marginalen på vad det mänskliga samhället klarar. Den västligaste punkten på den
nordamerikanska kontinenten, tio mil från sibiriska kusten, bebos av en grupp inuiter i ett
samhälle med 600 invånare, byn Shishmaref. Det krymper bokstavligt talat varje år genom att ön
eroderas bort av havet när permafrosten undan för undan släpper sitt grepp och jordmassorna
kommer i rörelse. Resultatet har blivit att ön kommer att överges och befolkningen flyttas till
säkrare områden.
Snön som föll i fjol
Samma öde håller också på att drabba det örike i Stilla havet som Lynas besökte –
Tuvaluarkipelagen. Det är en av världens minsta stater bestående av en grupp atollöar strax söder
om ekvatorn. Där spolas redan öar över vid högvatten, och landet har träffat ett avtal med Nya
Zeeland om en långsiktig förflyttning av öbefolkningen med 300 personer årligen av de drygt 10
000 invånarna i det lilla landet. Sakta men säkert håller en självständig nation på att försvinna i
havet.
Lynas resa går vidare till Kinas torkdrabbade områden i Inre Mongoliet, till cyklonerna i den
amerikanska södern och till Perus glaciärer. Överallt spårar han förändringarna i naturen
kopplade till klimatförändring. Hans metod är vetenskapsjournalistens där han på plats intervjuar
både de som berörs av förändringarna och de forskare som försöker förstå vad det är som
händer. Och det fungerar – som reportage. Det som annars skulle bli en lång eländeshistoria med
statistik tar form genom människors berättelser om sina liv och hur de förändras genom
naturförändringarna.
Det mest slående är hans avslutande resa till Perus högland. Med en tummad kopia av sin fars
foto ger han sig ut på jakt efter den fantastiska glaciären i Jacabamba. Väl framme väntar
besvikelsen. Det nytagna foto på landskapet som han tar med sig hem och ger sin far visar ett par
stora högar av mörkrött grus. (Den som vill se skillnaden mellan fotona från 1980 och 2002 kan
besöka Lynas egen hemsida.)
Det öde som drabbat Jacabambaglaciären är typiskt för tropiska glaciärer, vilka är mer känsliga
för förändringen är våra nordliga. Eftersom de smälter året om, när ingen vinterperiod stoppar
avsmältningen och samtidigt fyller på snöförrådet, går minskningen snabbare här. Den berömda
snön på Kilimanjaro kommer till exempel att vara borta om 10–15 år.
Efter Kyoto
Bokens sista reportage gör Lynas från maktens korridorer i Bryssel och Bonn där förhandlingarna
om Kyotoprotokollet pågick 2000 och 2001. Det är ingen tvekan om var han lägger huvuddelen
av skulden för den politiska handlingsförlamning som det internationella samfundet lider av i
klimatfrågorna. Det är USA som, med fem procent av världens befolkning och tjugo procent av
världens koldioxidutsläpp, rider spärr mot alla bindande internationella beslut som kan reducera
effekterna.
Lynas genomgång av den amerikanska regeringens kopplingar till oljeindustrin är belysande.
Condoleezza Rice är till exempel inte bara namnet på USA:s nuvarande utrikesminister utan även
på ett 130 000-tons fartyg i tankerflottan hos oljebolaget Chevron. Det är ett bolag i vars styrelse
hon tidigare varit ledamot.
Sedan Lynas skrev sin bok har dessbättre Kyotoavtalet trätt i kraft genom Rysslands underskrift,
och betraktat som ett första steg är det inte så illa. Men det svåraste återstår. När länder vilka inte
omfattas av Kyotoavtalet såsom Kina och Indien, efter känd förebild, baserar sin industrialisering
på olja och framför allt kol, så ställer det saken på sin spets. Där är den rättvisebaserade modellen
2 (3)
för utsläppsbegränsningar en lösning. När utsläppen per capita i Indien och Kina är en tiondel
respektive en fjärdedel av den genomsnittliga brittens handlar det om att fördela bördorna mer
rättvist.
Framtiden är nu
Lynas reportage från jordens mest utsatta områden är en väckarklocka. Men det finns en
problematik i att använda detta som vetenskaplig metod. Enkelt uttryckt handlar det om att i
första steget konstatera ett fenomen – tinande permafrost, stigande havsnivåer, torka eller svåra
stormar – och dess samband med ett annat fenomen – global uppvärmning. I det andra steget
måste detta samband kunna förklaras. Här brister det.
Vad Lynas arbetar med är egentligen två olika typer av problem. Det är dels de som mer direkt
beror av uppvärmningen såsom permafrosten, stigande havsnivåer och smältande glaciärer, dels
de som indirekt beror av uppvärmningen såsom torka och cykloner.
När det gäller de förra så är han trovärdig på ett annat sätt än de senare. Orsaken är att det finns
stora naturliga klimatvariationer där torra och fuktiga perioder avlöser varandra liksom i fråga om
stormfrekvensen. De forskare han refererar till i dessa avsnitt är också påfallande försiktiga i sina
formuleringar. Lynas lyckas inte övertyga om att den kinesiska torkan eller svårare stormar direkt
beror av den förstärkta växthuseffekten.
Men att den globala uppvärmningen redan är här och starkt påverkar livet för många människor
det övertygar han om.
Källa: www.ne.se
3 (3)
