En vetenskaplig skapelseberättelse Ett förslag till harmonisering av Bibelns skapelseberättelse och kosmisk evolutionism I begynnelsen fanns ett ofantligt moln av vätgas, de enklaste av alla partiklar. Detta moln var det råmaterial av vilket Gud skulle utveckla vårt solsystem. Det drev mörkt och kallt genom den oändliga världsrymden, men Guds Ande svävade över molnet och det började rotera kring sin egen axel. Genom gravitationskraft drogs allt fler av det väldiga molnets partiklar in mot centrum, där trycket och temperatur stegrades alltmer. De enkla vätekärnorna slogs samman till allt tyngre partiklar: helium, litium, syre – tills den kritiska massan var passerad och en bländande blixt kungjorde att en fusionsreaktion inletts i det som vi idag kallar Solen. ”Varde ljus”, hade Gud sagt, och nu strålade ljuset från molnets mitt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen. I molnets ytterkanter började partiklarna samlas kring ett tiotal sekundära gravitationscentra som förtätades allt mer, medan det blev allt glesare i rymden mellan dessa allt tätare moln. På ett av dessa moln såg Gud med speciell kärlek, det av vilket han skulle frambringa planeten Jorden. Han sade: ”Varde mitt i vätgasen ett fäste, som skiljer den vätgas som ska bli Jorden från solsystemets övriga vätgas.” Och han kallade fästet Rymden. Och det blev afton, och det blev morgon, den andra dagen. Nu förtätades de sekundära molnen efter samma naturlagar och på samma sätt som Solen, men deras massa var alltför liten för att någon kärnreaktion skulle inledas så att vi fick två solar i vårt solsystem (fast det var nära för det moln vi idag kallas Jupiter). Molnet Jorden förtätades allt mer och allt tyngre partiklar framträdde: syre, kol, järn. Över tid blev den glödande Jordens yta allt svalare och allt fastare (även om kärnan ännu i våra dagar består av flytande 5000gradigt magnetiskt järn). Gud sade: ”Må vätgasen som är under himmelen samla sig till en särskild plats, så att fast materia uppkommer”. Och snart hade de olika ämnena skiktat sig i de olika former vi ser idag: fast urberg, världsvida oceaner och en livgivande atmosfär. Tiden var inne för det stora undret. Gud sände ut sin Ande över den stora vattensamlingen, och under hans hand frambringades de första algerna, som frodades i Solens ymniga ljus. För första gången pulserade skapelsen av skapat Liv som inte var Gud själv. Och detta Liv växte, utvecklades och spred sig över hela jordklotet, såväl haven som torra land. Ty Gud hade sagt: ”Må jorden frambringa grönska, och må vattnet frambringa ett vimmel av levande varelser. Var fruktsamma, föröka er, uppfyll världen.” Jorden täcktes av ångande djungler över vilka forntidens väldiga insekter surrade, och på marken kilade däggdjur mellan de jättelika dinosauriernas ben. Så ledde Gud tålmodigt utvecklingen av allt starkare arter, efter sitt ord: ”Må jorden frambringa levande varelser efter deras arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur.” Och Gud såg sin skapelse som myllrade av liv, och allt detta var gott, men han var inte nöjd, inte än. Ännu hade hans mål med skapelsen inte nåtts. Med fast hand avsatte han dinosaurierna från sin härskande position och upphöjde de ringa däggdjuren, som fick föröka sig och växa och utvecklas: från råttor till kaniner och hjortar och hästar, till kattdjur och vargar och björnar, tills äntligen en tvåbent varelse såg dagens ljus. Gud gav det framträdande apsläktet sin fulla uppmärksamhet, och under hans omsorgsfulla hand växte de, rätade sina ryggar och lyfte sina huvuden, tills tiden var inne för skapelsens andra stora under. Han lät sin kärleksfulla blick svepa över sitt särskilda släkte, noga granskande var och en, tills den stannade på den som han hade utvalt. På Guds Andes maning bröt denne upp från flocken och lät sig ledas på vägar han inte kände tills han kom fram till den plats som Gud hade bestämt, en plats där han av kärlek till sin utvalde släppt loss all sin skaparfantasi: den ljuvliga lund som kallades Eden. Under ändlösa tidsrymder hade Gud sett fram emot detta ögonblick, under det att han gett liv åt jordens stoft och tålmodigt format det fram tills denna stund, när skapelsens krona stod inför honom. ”Låt oss skapa människor till vår avbild, till att vara oss lika, till att råda över skapelsen!” Gud sände ut sin livgivande Ande, han omslöt sin utvalde på alla sidor och uppfyllde honom utan och innan, och undret skedde: stoftets son föddes på nytt. Guds eget andliga Liv pulserande i hans ådror, hans ögon öppnades till att för första gången se sin Skapare, och i innerlig kärlek tillbad han honom som upphöjt den jordiske till sin egen avbild. Och Gud gav honom namnet Adam.