Lyft din stav!

Lyft din stav!
Av: Johannes Djerf
Förra söndagen så pratade vi om hur Gud många gånger kastar om de
korta och snabba vägarna i livet och istället leder oss in på den långa och
många gånger osynliga vägen just för att vi behöver den långa vägen för
att upptäcka vem vi är, men inte minst vem Gud är, på samma sätt som
Mose och hans folk behövde 40 år i öknen, även om det absolut inte var
den närmaste vägen till landet som Gud lovat. De behövde, precis som vi
behöver upptäcka och lita på att Gud är nära de ljusa dagarna och de
mörka dagarna. Vandringen fortsätter varje dag oavsett
omständigheterna i vårt liv. Vägen till att se och förstå Guds väg klart och
tydligt kan vara lång, men det betyder inte att Gud inte vill göra
någonting i ditt liv den här stunden, det betyder inte att Gud inte vill
använda dig idag. Vilket vi var och en behöver våga tro på den här dagen.
Du behöver våga tro att Gud vill använda det du har, där du står just
idag. Detta känns som ett ämne som jag ofta kommer tillbaka till i mina
predikningar, och när jag satt och förberedda denna predikan så våndades
jag mycket över om jag skulle predika över detta ännu en gång, man
känner sig lite tjatig, men kanske anledningen är att det är för att någon
eller flera behöver höra just detta om och om igen för att komma vidare i
sin tro. För vi behöver som efterföljare till Jesus i vår vardag men inte
minst som församling lära oss att våga ta nya steg för att se Guds rike
växa, även om det är helt främmande mark för oss.
Jag vet att det är jobbigt ett ämne. Bara ordet våga, stör oss nästan alltid
på något sätt. För har man hittat ett spår i vägen som känns tryggt så vill
man fortsätta i det spåret, även om att våga byta spår innebär att man
både får se och upptäcka mer. Har man alltid åkt till sin husvagn på
Gullbranna så fortsätter man oftast att alltid åka dit. Jag kommer ihåg en
gång för några år sedan när jag försökte få med mig en av mina vänner
till torpkonferensen istället än att åka till Gullbrannagården på
midsommar. Inga problem tänkte jag för en ung nytänkande tonåring
men han hade sådan ångest över detta. Han hade ju alltid varit på
Gullbranna och han velade fram och tillbaka ända till dagen vi skulle åka.
Till slut så följde han med, jag kände segern inom mig, och vad jag
kommer ihåg så tyckte han att det var underbart att han hade följt med.
Det är inget fel med Gullbranna, men bara så ni vet, det finns mer att
upptäcka, och det är faktiskt värt att ibland våga byta plats på semestern,
bara ett tips, och det kan vi ta till alla områden i vårt liv. Det händer alltid
något nytt med oss när vi vågar inta ny mark.
Tänk på längdåknings löparna som kan ligga efter varandra i flera
kilometer, tryggt och säkert, men vill man mer, vill man vinna så behöver
man våga bryta sig ur klungan och byta spår för att komma framåt. Och
när vi talar om tron på Jesus så handlar det om samma sak. För att
upptäcka mer, för att se mer av Guds drömmar och syfte med ditt liv, för
att se Guds rike växa i din närhet, för att vinna segerkransen så behöver
du då och då våga bryta ny mark, våga byta spår. Vi kan även ta bilden
av att åka bil. Om vi vågar eller inte vågar trycka in en ny växel så är det
avgörande om hur långt vi kommer att komma frammåt eller inte. Om vi
fortsätter på en och samma växel så kommer växellådan och bilen snart
gå sönder, och du kommer inte fram alls dit du egentligen vill. Vilket
också gäller vår tro.”Våga välja växel och visa vad du kan (ohohoho), du
som ligger mitt i vägen du som bara samlar damm, ta och tryck en gång
på spaken så att andra kommer fram”. Sjöng Kenneth & the knutters i
Kisa folkets park för många år sedan, och rakt in i vår gudstjänst idag när
vi talar om att våga tro. Om vi inte vågar lägga in en ny växel i vår tro, så
kommer vi heller inte vidare på vår vandring. Vår tro börjar inte samla
damm. När vi vågar ta nya steg så öppnar den också vägen för många
andra att komma vidare i sin tro. Och därför så är detta något som hela
det kristna livet utmanar oss till varje dag, att hela tiden våga lite till!
Även om det innebär många känslor av obehag…
Mose som vi också talade om förra veckan, känner igen detta obehag vi
kan känna över att våga, denna ångest som kan finnas, till att våga byta
spår. Mose hade hittat ett tryggt spår där han gick ibland sina får i
midjans land. Men när lågorna sträckte sig emot honom ifrån en buske
som bara fortsatte och fortsatte att brinna så står det att han dras utanför
öknen, alltså bort ifrån spåret, och till den underbara synen. Men som det
också är för oss många gånger, det underbara skulle snart bli bävan när
han kom riktigt nära. När hans fäders Gud börjar tala om Egyptens
förtryckta folk så började det en kamp inom honom och han ville inget
annat än att kliva tillbaka igen. Det blir nästan en anklagelse, för även
Mose visste om slaveriet och ändå hade han inte gjort något. Mose kände
igen löftet om att Gud skulle stiga ner och rädda dem.
Det hade följt förbundet och hade sjungits mer än en gång runt lägerelden
hos Jetro, men ändå hann han inte reflektera så mycket över det, när Gud
ber honom att gå iväg och föra Guds folk ut ur Egypten.
Han mindes den nuvarande Farao, Thutmosis III. Han hade alltid avskytt
honom, men han visste också att de svarta ögonen, som satt under
kungakronan kunde göra honom skräckslagen av en enda blick. Fruktan
överväldigade honom när han föreställde sig att han skulle utmana det
mäktigaste imperiet på jorden.
Och för att ha varit en del av detta hovfolk, ja han kanske till och med var
den Farao som egentligen skulle sitta på tronen, så kan det tyckas
märkligt att han inte vågade. Om det är någon som borde kunna våga i
sig själv, så är det Mose, men när Mose började se på sig själv och sin
egen förmåga så såg han ingenting, men då Gud fick visa på hans kraft.
Vad är det du har i handen hade Gud frågat. Mose tittade på sin herdestav
som ett enda stort levande frågetecken när Gud bad honom att kasta den
på marken. Men han hade gjort som han blivit tillsagd då till hans
förskräckelse sett hur staven börjat ringla sig som en orm. När han hade
sett de stora huggtänderna så hade han flytt av rädsla, men Gud hade
stannat kvar vid honom och bett honom att räcka ut sin hand och ta den i
stjärten. Mose var livrädd men någonstans visste han att hans liv hängde
på det här valet. Att våga ta i ormen eller inte ta. Att våga lyda eller inte
lyda Guds kallelse. Det fanns ingen tid för teologi och fundera på om detta
var möjligt eller inte, utan han behövde bara reagera, och han gjorde det
utan att blinka, och genast så hade ormen blivit stav igen. Gud hade visat
att hans rädsla inte var något att vara rädd för. Gud skulle gå med
honom. Staven skulle inte bara vara en vanlig herdes stav utan i Guds
händer skulle det vara Guds stav. Som skulle trösta honom och ge honom
kraft även om han vandrade i dödsskuggans dal, och Mose vågade gå.
På samma sätt är det när Gud utmanar din verklighet. Han bistår dig med
kraft när du söker honom. Att våga inta ny mark, att våga sätta i en ny
växel i sitt kristna liv handlar inte om att våga överlåta sig till sin egen
kraft och tro att ok, det här klarar jag nog. Det var där som kenneth & the
knutters sång brister lite i vår bild när de sjöng, visa vad du kan. För det
handlar inte om det utan det handlar om att visa vad Gud kan. Det
handlar om att överlåta sig till Gud som kommer ge dig den kraft du
behöver när du vågar. Ja, men jag är ingen modig person. Jag är inte
någon våghals som vågar testa nya saker. Jag är ingen som hoppar
bungyjump eller vågar se vad bilen går för på motorvägen, det ligger
liksom inte till mitt sätt att va, jag är mer rädd av mig kanske du tänker,
men vet du vad, det gör inget, för detta handlar inte om personlighet. Att
våga tro, är något som vi alla kan göra, eftersom det handlar om Gud! Ja,
men hur då? Om han inte har något speciellt han kan använda då, då
kvittar det ju hur mycket jag vågar eller inte.
Vet du, han säger samma sak till dig, som han gjorde till Mose. Vad har
du i handen? Eh, vadå jag har bara en maskin som klipper rör hela
dagarna, yes, och det vill jag använda säger Gud! Mose hade sin stav, det
som hört till hela hans personlighet under 40 år. Inget märkvärdigt alls.
Den var säkert hur sliten som helst, luktade säkert halvfräscht efter att
också fungerat som fårskit bortagare under en längre tid. Men Gud ville
använda sig just av den staven för att visa sin makt. Och jag tror att det
är så, Gud väljer något som ligger oss varmt om hjärtat och som vi
känner väl till. Har du en fotboll, har du en penna eller en dator, ett musik
instrument, en skiftnyckel eller kanske rent av en skurborste, Gud vill
använda det. Jag har en fantastisk bild på en skurborste ifrån just
torpkonferensen som jag nämnde innan, Lennart Hambre hette
missionsdirektorn i EFK för några år sedan, högst upp på stegen som vi
kanske ser det, men ändå så såg man honom då och då varje sommar gå
runt med sin skurborste och sin hink långt inpå nätterna och städa
utedassen. Och jag vet att han sa vid något tillfälle att det var där han
kände att Gud verkligen använde honom. Gud vill använda det du har i din
hand! Våga tro detta! Gud har ett ändlöst arkiv av drömmar för just dig!
Han har kommit ner till dig, men han behöver ditt steg att våga ta tag i
staven och lyfta den högt, för att drömmarna ska bli verklighet!
Vi fortsätter och läser där vi slutade förra söndagen. I 2 mos.14:1-21.
Moses rädsla för Farao, hans rädsla för att inte hitta de rätta orden, hans
rädsla för att folket inte skulle tro på honom om hans uppenbarelse, hade
visat sig inte vara något hinder för Gud. 600 000 man förutom barn +
ännu en stor folkmassa och en stor flock med djur hade brutit upp och
dragit ifrån staden Ramses. Denna samling brukar räknas ihop på lite olika
sätt men tänk ändå att Mose som var folkrädd går i täten för en skara
mellan 1-3 miljoner människor. Gud hade visat sin makt för Mose. Gud
hade visat att han hade kontroll. Därför känns det lite märkligt att folket
blir ledd av Gud rakt in i en återvändsgränd. Plötsligt så står de mitt i
mellan två stora bergspass. I norr fanns ett stort bergspass, i söder fanns
ett stort bergspass och rakt framför dem så fanns bara ett stort hav.
Sävhavet står det i hebreiskan.
Ordet används om det som vi nu kallar röda havet, men även akabaviken
där man faktiskt har funnit inskriptioner på guldbelagda vagnshjul från
tiden för farao Thutmosis III, en spännande parentes. Hur hade Gud tänkt
nu? Detta hade Gud inte sagt, eller var det Mose som inte riktigt hade
lyssnat? De hade ju bara följt molnstoden, och nu såg de ingen väg ur
situationen! Och värre skulle det bli. Som vi läste så fick Farao reda på att
de gått vilse i öknen, och tänkte att nu måste jag ta tillfället i akt.
Vinsterna hade slutat komma in, hela riket led pågrund av att egypterna
nu inte fanns till med deras arbetskraft längre. Och Faraos hjärta blir än
en gång stängt för kärleken. En Guds dom var över honom pågrund av
hans kalla hjärta, och därför står det att Herren gjorde Faraos hjärta hårt.
Han spände för alla hästar, alla vagnar som fanns i Egypten och drog ut
mot denna skara av människor. Och på avstånd så hör Israels folk dånet
ifrån hästar och rasslet ifrån vagnar. Fienden var där fast beslutsam om
att föra folket tillbaka.
Och så kanske det känns även för dig ibland. Att fienden försöker komma
ifatt och ta dig tillbaka till ett liv utan Jesus. Men vet du, det finns inga
fiender som någonsin kan ta dig tillbaka! Rom.8:38–39. ”varken död eller
liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som
skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall
kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. Du och jag
kan bli rädda. Vi kan tappa vår frimodighet, när världens röster går emot
vår tro, vi kan bli festade att ta ner vår upplyfta hand, men ingenting kan
någonsin skilja oss ifrån kristus. Så stor och så är mäktig är Guds kärlek.
Men när Israels barn såg fienden komma emot dem så började de ropa till
Gud och anklaga Mose. De började se tillbaka till de gamla trygga
välbeprövade vägarna i Egypten. De hade inga tränade soldater ibland
folket, de var slavar, och varför kunde de inte fortsatt att vara det!? Det
måste varit bättre! Miljoner av människor börjar trycka ner Mose som
ledare. Men hör igen vilka fantastiska ord som Mose svarar dem med, han
som inför Gud bara för en kort tid hade varit livrädd och haft samma
attityd till honom själv som folket nu hade. "Var inte rädda! Stanna upp
och bevittna den frälsning som HERREN i dag skall ge er. Ty så som ni ser
egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. HERREN skall strida
för er, och ni skall hålla er stilla." Genom att Mose en gång hade vågat tro
på Guds makt så hade han också lärt känna den och förtrösta på den. Han
såg han som inte kan ses.
Han hade miljoner människor emot sig, men han såg den osynlige i allt.
Han visste att Gud skulle handla och han stod stilla. Känner du dig klämd,
ser situationen hopplös ut ifrån alla håll. Stressa inte, var stilla och du ska
se att Gud faktiskt ska rädda dig. Så som du ser dina problem idag. Så
som du ser hur fienden kommer emot dig, så skall du aldrig se dem igen!
Gud kommer förändra din situation! Jag tycker det är helt fantastiska ord!
Ta emot dem idag. Så som du ser dina problem idag så skall du aldrig se
dem igen!
Sedan så är det ju så att det är en gemenskap mellan dig och Gud, Det
var därför som folket en gång behövde stryka blod på dörrposten och
det var därför som Jesus utgöt sitt blod på korset, för att Gud längtar
efter gemenskap med sina barn. Då en gemenskap förutsätter att båda
två går bredvid varandra. Och därför ber han också Mose om att sätta
sig och hela folket i rörelse. ”Ta folket vidare”, sa Gud till Mose, alltså
våga tryck i en ny växel så att ni kommer frammåt.
På samma sätt som jag tror att Gud söker människor idag som vill våga
lite till för att hans församling skall komma vidare. Det är inte tänkt att
Guds församling bara ska vara en mysig liten förening, vars uppgift är
att försöka bli accepterade i samhället och bli så lika andra som möjligt,
utan församlingen är en maktfaktor. Vi sitter inte bara här för att vi ska
dricka kaffe efteråt utan det finns någon helt annan mening med att vi
träffas! I Jer.1:10 så står det att Jag sätter dig i dag över folk och riken,
för att du skall rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga
upp och plantera. Vi är en församling för att hela tiden inta ny mark för
Guds rike och därför så behöver Guds folk föredömen, som vågar gå
före och göra det som ingen annan brukar göra eller har gjort innan.
Gud kallar dig till att vara den som går!
Du kanske inte får all information ifrån början vad allt kommer innebära
när du vågar gå före och tro på att Gud kan använda det du har i din
hand, men Gud gav heller inte Mose en punktlista över hur allt skulle gå
till, och kanske är det medvetet, för att lära oss att han har kontrollen!
När Gud sa till Mose att lyfta sin stav, räcka ut den och klyva havet så
visste han inte riktigt vad han skulle tänka. Han hade 6 000 000 ögon
stirrandes mot honom och även om han sett Guds makt förr igenom
staven så undrade han nog för en stund,
”Vad en liten stav kunde göra åt problemet? Men han visste att det enda
som kunde hjälpa var att våga lita på Gud. Han behövde lita på något
som aldrig gjorts, han hade aldrig hört talas om att hans förfäder lyft en
pinne och räddat miljoner av människor igenom ett stort hav. Det var
ett oskrivet blad. Men när Mose vågade lyfta sin stav så förlöstes Guds
kraft! Inte förr, delar Gud det på mitten och en av de fetaste
kraftgärningarna i hela Bibeln är ett faktum! På samma sätt öppnar Gud
dörrarna till det övernaturliga för dig och hela församlingen när du vågar
lyfta din stav högt! Än en gång. Var inte rädd för detta! Gud vet vad han
gör, Gud har kontroll! Gud kommer lysa upp vägen för dig.
Molnstoden, ställde sig bakom folket som en vägg och blev som nattens
mörker för egypterna. De kunde inte se någonting, men för israels folk så
blev det ljust. Och med tanke på förra söndagens predikan då vi tog
molnstoden som en tydlig bild på Jesus, så blir det ännu en mäktig bild på
hur Jesus själv står som en vägg i mellan ondskan och oss och säger ”Jag
ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen
skall rycka dem ur min hand”, (joh10:28). Det handlar om Guds kärlek för
sitt folk och det handlar om Guds nåd.
Som vi får leva i, vi får del av Guds kraft, inte för att något förtjänat det
utan för att Gud är god och vill ständigt beskydda oss. Om man tänker på
vad folket ropade i vers 11 om att hellre ha sina gravar i Egypten, så kan
vi verkligen se att det är av nåd. Efter att hånat både Gud och hans
tjänare Mose som han kallat så hade ingen förtjänat att gå fram på
havsbotten, men pågrund av Guds godhet så gick de alla där. Om man
tänker sig att det var 50 st i bredd så var det en halvmil långt tåg som
gick framåt. Det var ett skamset folk, men det var ett härligt triumftåg
som gick mot ny mark, för att en person hade vågat tro på Gud. I
Hebr.11: 26-27 så står det att Mose räknade Kristi smälek som en större
rikedom än Egyptens alla skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen.
Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta för kungens vrede.
Därför att han liksom såg den Osynlige härdade han ut.”
Våga är ett ord som ofta finns i mellan den plats där du står just nu och
den framtid som finns framför dig, och utmaningen till oss idag var och en
är, hur vill du att din framtid ska se ut? Vill du komma vidare, vill du
härda ut, våga i så fall se den osynlige och tro att Gud bistår dig med
kraft när du söker honom. Lyft din stav och se! Amen