Den långa vägen hem

Den långa vägen hem
Av: Johannes Djerf
Ett av Sveriges bästa band genom alla tider har en sång som går så här
– Europe ”more than meets the eye”.
”Where love goes, When love dies, heaven knows, but its more than
meets the eye”, alltså där kärlek lämnar, när kärlek dör, himlen vet, men
det finns mer än det som möter ögat. Joey Tempest i Europe sjunger om
det som hör till livet i den kristna tron, troligtvis utan att själv riktigt veta
om det. Den kristna tron, tron på Jesus bär ett hopp över allt annat. Tron
på Jesus bär en visshet om att när kärlek dör, när hoppet dör, när allt
verkar mörkt och nattsvart så vet himlen om det. Jesus som själv blev ett
med mörkret en gång när han dog på korset vet om allt av mörker som vi
kan gå igenom och mer än det. Därför har han också makten att dra oss
ut ur det, hjälpa oss att vända ryggen till det och visa oss att det finns
mer, det finns något ljusare, något större än det som våra ögon för
tillfället ser. Till och med om väntan blir lång, så handlar tron på Jesus om
att vi en dag ska se det som han ser. Vilket många har svårt att förstå.
”Hur kan du tro på något som du inte ser?”, den frågan har nog de flesta
av oss fått någon gång. Och det är inte alltid så enkelt att svara på.
Många gånger så ser vi Gud och hans handlade på ett tydligt och synligt
sett rakt framför oss i form av en vitsippe äng eller när ett under av
helande sker för att ta ett exempel. Men oftast så handlar tron på Gud, att
ha en tro, att ha en visshet om det som man inte just nu kanske ser rakt
framför sig. Att inte kunna se Gud på ett konkret sätt överallt är inte en
motsatt till att tro, utan det hör ihop på ett förunderligt sätt. Som bär oss
mer än om vi skulle veta och se allt, det osynliga gör Gud till Gud på
något sätt.
Men, som sagt, det är inte något som är enkelt alltid. Inte minst pågrund
utav just vårt förhållningsätt till tiden. Kort är gott tycker vi. Korta köer i
affären, korta styrelsemöten, kortklippta gräsmattor, korta lektioner,
korta arbetsdagar, korta middagar & bjudningar, korta skämt, korta
väntetider, korta predikningar (vilket jag inte riktigt kan förstå ibland) vi
gillar de korta vägarna och fina kort☺. Därför så kan vi tappa både tro och
frimodighet när kort blir långt. För att fortsätta detta korta men
välfungera skämt så skulle jag och Lisa skicka iväg ett kort till några
vänner ifrån Israel, när vi var i Eilat. Vi behövde ett frimärke. Men det
fanns inget frimärke någonstans.
Inte på hotellet och inte på någon affär som vi gick in i, så till slut så
hamnade vi på stadens postkontor, där det var fullt av långa köer.
Men med en vana vid den svenska servicen så tänkte vi att det kunde
vara värt att vänta några minuter. Men minuterna gick och gick. När
nästan 1,5 timme hade gått och vi kände att det var dags att ge upp, så
blev det äntligen vår tur. Men grejen var att det var slutet av vår resa och
vi hade bara dollar kvar som valuta och i denna lucka så tog de inte
dollar, utan för att köpa detta frimärke behövde vi ställa oss i en ny kö till
en ny lucka, för att sedan komma tillbaka till denna lucka för att köpa det
lilla frimärket. Vi gjorde ett försök, men när vårt tålamod nu var slut så
gick vi före i kön och fick en arg tant på oss, och dessutom så började
datorerna strula, och då lämnande vi ganska så snart postkontoret utan
något frimärke. Två dagar senare hemma i Sverige, på Landvetter köpte
vi ett frimärke på pressbyrån och postade kortet. Men vägen dit var
betydligt längre och jobbigare än vad vi kunde tro. Och så är det många
gånger. De närmaste, de korta vägarna är inte alltid de enklaste.
Vi läser vers.17-22 i 2 moseboken. Israels folk, Guds folk hade varit ett
förtryckt folk under en lång tid. I 430 år så hade de som främlingar bott i
ett land som inte var deras, och 400 år av dessa så hade de levt under
förtryck och i slaveri. En kort tid av glädje och en lång tid av lidande.
Generation efter generation hade tagit vid och de korta åren av glädje var
sedan länge bortglömda, eftersom ingen av dem hade upplevt dem utan
bara hört det berättats om dem. Många ibland folket hade haft respekt för
de gamla hebreiska traditionerna, men de förde nog mer mystik med sig
än att det var något som gällde dem. De var uppfostrade till att lyda utan
att tänka så därför hade berättelsen om Abraham, löftet om att vara ett
Guds folk, Isak, Jacob och Josef som en gång hade varit deras folks
befriare när de kom till detta land, inte blivit deras berättelse.
Men de var fortfarande öknens folk, vilda och fria i deras hjärtan, de
behövde bara en ledare som kunde ena dem. Detta visste Farao och de
hade upplevt en fruktansvärt grym tid full av sorg då egypterna tagit och
dödat deras nyfödda söner, för att ingen ny ledare skulle kunna komma.
Men genom några barnmorskor som fruktade Gud och genom att en liten
familj, leviten Amram, hans fru Jokebed och barnen Mirjam och Aron,
vågat gå och valt att förtrösta på deras Guds beskydd så står nu en av
deras egna, Mose, som en ledare framför hela folket. Han hade varit
Egyptens prins, han hade fostrats till att en dag ta över tronen, till att
själv bli den nya Farao. Men av någon anledning så hade han aldrig känt
sig hemma med tanken.
Genom brottningskampen med frågorna om vem han egentligen var och
vem Gud var så hade den då 40 årige prinsen flytt ut i öknen som skulle
bli en början på vägen hem till livet.
Ibland araber, i ett beduinläger så hade han funnit en tillvaro som var allt
ifrån det glamorösa livet han levt innan, men mitt ibland fårskit och
nattsvart kaffe så fick frågorna ett svar. Genom ett egendomligt
naturfenomen så mötte Israels Gud honom. Det samband till slavarna i
Egypten och fascinationen över deras Gud som han alltid haft fick sin
förklaring när Jahve, jag är, kallar honom att vända tillbaka till Egypten,
föra dem samman, och leda dem ut ur slaveriet. Mose som tillbringat 40
år i öknen och nu hunnit bli 80 år hade tvekat och bett honom att sända
någon annan, men plötsligt så står han nu framför hela folket. Vilket får
berätta för oss att Gud kallar oss hela livet, till och med när vi är 80 år.
Ja, kanske till och med att allt börjar då som Gud förberett. Se aldrig ner
på din ålder. Gud har något för dig varje dag, hur ung eller hur gammal
du än är. Its more than meets the eye. Det finns alltid mer än vad som
möter ögat.
Guds kallelse hade legat som ett moln över hela Moses liv och det är en
ödmjuk man vi möter i texten vi läste. Den långa tiden hade behövts.
Många dagar hade han säkert önskat sig den lätta och den korta vägen,
men det var inte den korta vägen som han behövde för att hitta rätt bild
av sig själv och hans bild av Gud. Mose hade istället genom den långa
vägen lärt sig att förtrösta på Gud och lita på honom. Det visar sig när
Mose väljer att ta med Josefs ben ifrån Egypten, vers 19. Innan Josef dog
så bad han Israels barn att ta med hans ben när Gud visade sig för dem
och tog dem ut ur Egypten, till det land som Gud lovat Abraham, Isak och
Jakob. 350 år hade gått sedan Josef dog, men någon påminde dem om
vad Josef sagt och vad Israels folk hade lovat. Och jag tycker det är en
mäktig bild att se Mose framför sig bärandes på dessa ben. Han som
brottats med sin identitet och familjetillhörighet hela livet bär nu på hela
Israels Historia, som nu inte längre bara var berättelser ifrån förr, utan
det var hans berättelse. Det var hans Gud. Han hade hittat hem. Han bar
på löftet som Gud en gång gav Abraham, att vara ett Guds barn! Han
visste att Gud hade den bästa vägen för honom.
Därför så väljer Mose att inte ta vägen förbi filisteernas land. Som var den
närmaste vägen. Ca 35 svenska mil, nästan precis lika långt som det är
mellan Törestorp och Stockholm var det till det utlovade landet, Kanaan.
Vilket inte är en jättelång sträcka tycker jag.
För dem skulle det ta några dagar, max några veckor. Men Gud visste mer
än vad de gjorde och bad dem, genom Mose att ta en omväg genom
öknen åt röda havet. Ni kan se vägen på denna lilla bild jag tog i min bibel
(bild). Den gröna linjen är den vanliga och naturliga vägen att gå, de
oranga pilarna visar alternativ på vägar, och de lila pilarna visar på den
väg som Gud ledde folket på. En rejäl omväg kan man lugnt säga! Efter
en lång tid i slaveri så önskade de en kort resa men det som skulle ta
några veckor tog 40 år! Varför då, kan man ju undra! I vers 17 så får vi
direkt ett svar på den första omvägen. Gud ville beskydda folket ifrån krig
som väntade på deras egna planerade rutt. Men det främsta syftet verkar
vara under hela deras vandring, att Gud såg att folket ännu inte var
moget för att se landet. Gud kastade om deras väg om och om igen, för
att de skulle upptäcka vilka de var och vem Gud är.
Och jag tror att även Gud kastar om din och min väg, leder oss in på
omvägar för att beskydda oss ifrån faror. Och han kastar även om vår väg
efter vår mognad. Vi tycker vi är färdiga med hur, när, och var Gud ska
agera och gripa in i våra liv, så vi är ofta för upptagna med att antingen
vara arga på Gud eller berätta för honom hur han ska gå till väga! Och
därför så ser vi honom inte. Därför behöver vi den långa väntan, vi
behöver mogna och förstå att Gud och hans väg är mer än vad vi själva
föreställer oss. Gud vet att den långa väntan, den långa vägen gör oss
frustrerade men han vet också att den långa väntan kan göra något mer
med oss än om vi bara skulle gå den enkla vägen och få allt som på
beställning.
Jag tror att det är flera av oss som under långa tider av tvivel och
brottningskamper med livets frågor, under långa tider av väntan på att få
se Guds handlade, få se bönesvaret komma, ändå kan känna att Gud gjort
någonting med oss. Det kanske oftast är osynligt i stunden, men när jag
själv tittar tillbaka då Gud kastat om vägarna för mig och gjort allt längre
så kan jag ändå se att jag vuxit i min tro. Oftast så har den blivit djupare,
kanske mer visare, mer intensiv och levande varje dag än om jag skulle
fått allt klappat och klart på en gång. Den korta vägen är inte omöjlig och
helt frånvarande i tron, då och då får vi uppleva den korta väntan på
bönesvar eller att se Guds ledning, vilket är fantastiskt härligt och något vi
inte ska sluta tro på, men jag tror att ofta så behöver vi tiden för att se
mer av Gud, och det är därför Gud låter oss vänta ibland.
Den långa postkön i Eilat var fruktansvärd, men hade jag inte fått uppleva
den så kanske jag inte skulle vara så tacksam över posten här hemma och
inse hur bra vi har det. Lite halvdant exempel, men jag tror ni förstår.
Väntan, den långa vägen kan många gånger lära oss och göra så mycket
mer med oss än vad vi kan ana. Det finns mer än det som möter ögat.
Vilket får vara en stor uppmuntran till dig som idag känner att du kämpat
och väntat länge på Gud. Du kanske har länge väntat att förstå Gud.
Förstå Guds mening i en situation, du kanske länge väntat på Guds
ledning och svar på vad han vill med ditt liv. Du kanske har väntat länge
på bönesvar när det gäller någon persons helande eller någon annans
frälsning, och du har varit nära att ge upp mer än en gång. Kom ihåg, Det
finns mer än det som möter ditt öga! Fortsätt tro, fortsätt be, fortsätt att
hoppas på det osynliga! För det finns alltid ett hem på resan, även om
vägen dit är lång. Även om det bara känns öken, torrt och dött, även om
du bara blir tröttare och tröttare så finns det ett förberett hem i varje
situation som du befinner dig i. Ett hopp som vill ge dig ny frimodighet att
fortsätta gå. Det är precis som när man ska åka iväg på UV läger. Det är
oftast en helt fantastisk vecka, till och med om det bara spöregnar.
Regnet kan göra att det blir en svår vecka på olika sätt och många sura
miner, framförallt hos ledarna, men man får hela tiden nytt mod och ny
kraft för man vet att med största sannolikhet så finns det ett hem att
komma hem till, torra kläder och en varm soffa. Ett hem fyllt av mjölk och
honung, i mitt fall en riktigt go chipspåse.
Och så är det med vår tro också. ”Därför tappar vi inte modet. Även om
vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty
vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett
oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi
riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är
förgängligt, men det osynliga är evigt…”2 Kor 4:16-18. Helt fantastiskt
bibelord!! Den långa väntan på att se målet, vårt hem, kan innebära tuffa
tider men den ger möjlighet för Gud att visa hans oändliga kraft! Så låt
inte problemet med tiden vara något som bryter ner dig utan se den som
fylld av möjligheter! Rikta din blick mot det osynliga, mot det som du
ännu inte ser klart och tydligt, det kommer väga tyngre för dig, det
kommer ge dig mer, ja, det kommer till och med vara i evighet.
Tänk om vi bara skulle leva efter det vi såg hela tiden, det skulle det bli
ett ganska så tråkigt och enformigt liv!? Men nu är verkligheten en annan.
Du och jag tillhör ett folk som alltid kommer få vara med om mer än vad
vi tror och vad vi ser med våra mänskliga ögon!!
När Mose och folket gick ut i öknen så började ett enormt äventyr! Tänk
er bara in i det som texten berättar hur Herren gick framför dem för att
visa vägen i en molnstod om dagen och om natten i en eldstod för att ge
dem ljus. När man vanligtvis brukade gå på natten så brukade man ha
höga pinnar vilket man fäste fyrfat med glödande kol på, något som brann
där uppe, så att en liten eld syntes långt fram i hären. Ledaren visste då
vart de skulle gå om natten och om dagen så syntes röken ifrån detta.
Men detta var något mer än vad någon har upplevt i historien. Vad vi kan
förstå så är det ett och samma moln det talas om och man kan verkligen
fundera på hur det såg ut? Har ni gjort det någongång? Ganska så svårt
att se framför sig tycker jag och kanske ska vi bara tolka det symboliskt,
men med tanke på den evigt brinnande busken, mannat som kom ifrån
himlen eller de andra naturfenomenen som Mose och folket fick se, så
känns det inte helt omöjligt att det är ett moln som sänkt sig ner till dem.
I Ps.105:39 står det ”Han bredde ut ett moln till skydd och en eld som
lyste om natten”. Guds närvaro omslöt dem helt enkelt, var och en. De
var skyddade, de var genomtäckta med omsorg då Gud gick framför dem.
Herren beskyddade dem ifrån solen och ledde dem på dagen, lyste upp
vägen på natten och beskyddade dem ifrån fiender. Det ser vi i kap.14 när
vi läser om hur Farao och Egypterna förföljer israeliterna men hur molnet
ställer sig mitt i mellan så att förvirring uppstår hos fienden och inte kan
komma inpå Guds folk. Och på det sättet kunde de vandra dag som natt
läste vi. I GT och nya NT så läser vi också om molnet som Gud talade
igenom och fyllde upp platser med sin närvaro.
För mig så blir det här en tydlig beskrivning av den andra personen i Guds
väsen, vår räddare, han som öppnat vägen till gemenskap med Gud,
Jesus Kristus. Som Fadern visade sin härlighet igenom. Som fadern utgav,
för att vi skulle vara beskyddade och inte gå under. I honom var liv, och
livet var människornas ljus. ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte
övervunnit det, beskriver Johannes Jesus i inledningen av hans
evangelium. Jesus har kommit för att gå framför oss. Han går inte bakom
oss, pressar oss eller gissar sig till den väg som vi bör gå. Utan han går
framför oss och säger kom. Jag är vägen. En vandring som fortsätter även
när det är mörkt. Många gånger så är känslan att många stannar sin
vandring när mörkret kommer. Man slutar tro att man kan vara använd.
Man tror att det bara funkar när allt är ljust, och när allt är bra i livet.
Ibland när man erbjudit någon att leda en samling eller kanske gå upp och
dela med sig av sitt vittnesbörd så har man fått till svar ”nej, inte nu, när
allt är så jobbigt, allt behöver bli bra innan jag gör något sådant”. Men jag
tror inte att det är inte så.
Även den dagen när mörkret faller över dig med sorg, tvivel,
misslyckanden eller frestelsen att ge upp, så fortsätter vandringen. Och
du är fortfarande använd av Gud! Inget mörker är för mörkt för honom.
Han lyser upp din väg så du vet var du ska gå i mörkret. Gud leder oss
oavsett omständigheterna! Och här ligger dagens utmaning! På din väg,
även om den blir kort eller lång, enkel eller full av hinder, om det handlar
att gå upp i talar stolen och dela med sig av något du upplevt, ta ett
beslut som kan ändra rikting på ditt liv eller våga fortsätta be för helande
för din vän, våga då förtrösta på att Jesus går framför, att han har
förberett en väg, täcker dig med omsorg och leder dig framåt…
Vi kan läsa sista versen igen, som också Jesus själv knyter an till tycker
jag i missionsbefallningen. Vers 22. Det fanns anledning för Gud att under
40 år att dra sig tillbaka ifrån folket. Folket svek sin tro mer än en gång.
De svek Gud gång på gång. De hånade honom och hans tjänare Mose som
han kallat att leda dem. Pågrund av all väntetid, pågrund av lidande så
kastade de bort löftet som Gud gett dem om landet, om att komma hem.
Men Gud svek dem aldrig. Gud vek aldrig därifrån. Och Gud är den samme
idag! Även om Gud inte visar det genom ett moln så står samma löfte
kvar. Gud säger aldrig, nae, nu du Lovisa gick du allt för långt, nae, har
han börjat ett gott verk ska han också fullborda det även om det skulle ta
40 år! Du och jag kommer hitta hem och få frid. Den friden kanske är
osynlig just nu, men det finns mer än vad ögat ser. Mose fick genom livets
långa vandring lära sig att förtrösta på detta. Det kan även du och jag
göra. Tappa inte modet! Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger
lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt
och varar i evighet. Amen.