Västerbottens-Kuriren - Klimatoro brister i vetenskaplighet
1 av 3
http://www.vk.se/print.jsp?article=382545
En utskrift från Västerbottens-Kurirens nätupplaga VK.SE
2010-10-05 12:07
Artikelns ursprungsadress
http://www.vk.se/Article.jsp?article=382545
Det en risk att den klimatpolitiska debatten blir alltför ensidig till följd av att
inte något politiskt parti ifrågasätter katastrofhypotesen, menar skribenten.
Foto: Scanpix
Klimatoro brister i vetenskaplighet
Filosofin bakom försiktighetsprincipen i klimatdebatten är klok. Men den starka fokuseringen på
klimatförändringar som en följd av växthusgasutsläpp kan leda till att risker som hänger samman med
naturliga klimatförändringar hamnar i skymundan. En rationell strategi måste beakta att riskbilden
varierar starkt mellan olika regioner, insatser för att minska riskerna förknippade med klimatförändringar kräver skräddarsydda lösningar - förebyggande åtgärder och handlingsberedskap.
Det skriver Roland Granqvist, professor emeritus i företagsekonomi.
Under senare år har hävdats att kraftfulla åtgärder bör vidtas i hela världen för att minska utsläppen av växthusgas,
främst koldioxid. Även om kostnaderna blir mycket stora så menar man att denna uppoffring är motiverad därför
att sannolikheten för en framtida klimatkatastrof till följd av farlig global uppvärmning därmed blir mindre.
Det har sagts att denna uppfattning, låt oss kalla den katastrofhypotesen, delas av alla experter.
Katastrofhypotesen har fått stort genomslag i opinionen och det finns för närvarande inte något etablerat politiskt
parti i Sverige som ifrågasätter den.
Det har hävdats att den vetenskapliga diskussionen är avslutad, men att så inte är fallet inser man efter att ha läst
Robert Carters bok, Climate: The Counter Consensus, Stacey International, 2010. Carter, som är professor vid
James Cook University i Australien, utvecklar i sin bok en rad argument mot katastrofhypotesen.
Carter noterar att det inte finns någon enskild forskare som är expert inom alla de områden som på olika sätt är av
betydelse vid bedömningen av katastrofhypotesen. Minst hundra olika vetenskapliga delområden är relevanta, inte
bara inom naturvetenskap utan också inom till exempel ekonomi och statistik, och knappast någon behärskar mer
2010-10-05 11:07
Västerbottens-Kuriren - Klimatoro brister i vetenskaplighet
2 av 3
http://www.vk.se/print.jsp?article=382545
än ett fåtal av dessa.
Det är ett skäl till att det är vilseledande att hävda att alla experter är överens. Ett annat skäl är att det finns
många exempel i vetenskapshistorien där majoriteten har haft fel. Livsnerven i den vetenskapliga utvecklingen är
att olika uppfattningar ställs mot varandra och utsätts för empirisk prövning, inte att man genom omröstning avgör
vilken uppfattning som är den rätta.
Av Carters bok framgår att det finns en rad olika skäl till att man är oenig om katastrofhypotesen. Det finns
begränsade områden där enigheten bland forskarna är stor. Ett viktigt exempel är att en fördubbling av
koldioxidhalten i atmosfären leder till en ökning av den globala temperaturen med ungefär 1°C. Detta är den rena
växthuseffekten, om man bortser från så kallad återkoppling, till exempel förändringar i molnbildning och halt av
vattenånga i atmosfären. Om koldioxidhalten i atmosfären fortsätter att öka i samma takt som för närvarande så
skulle den vara ungefär dubbelt så stor vid nästa sekelskifte som den var år 1800.
Forskarna är överens om att växthuseffekten då skulle innebära en uppvärmning på en grad under dessa 300 år.
Däremot finns det inte någon som tror att detta skulle innebära någon klimatkatastrof.
Osäkerheten är stor om hur återkopplingen påverkar temperaturen. Det finns både positiv återkoppling, som
förstärker växthuseffekten, och negativ återkoppling som försvagar den. De modeller FN:s klimatpanel använder för
att skatta utvecklingen av den globala medeltemperaturen till nästa sekelskifte bygger på antagandet att den
positiva återkopplingen är mycket starkare än den negativa. I den senaste rapporten, från 2007, antas att en
fördubbling av koldioxidhalten leder till en ökning av temperaturen med tre grader.
Återkopplingen antas alltså bidra till uppvärmningen med dubbelt så mycket som själva växthuseffekten. Mot detta
står en rad empiriska studier, enligt vilka detta bidrag endast är en bråkdel av växthuseffekten. Enligt en del studier
är den negativa återkopplingen rentav större än den positiva, det vill säga växthuseffekten försvagas genom
återkoppling.
Varför bygger då klimatpanelen sina modeller på att nettoeffekten av återkopplingen är mycket större än själva
växthuseffekten? Ett tänkbart svar är att man söker följa en försiktighetsprincip, enligt vilken man bör minska risker
för allvarlig och oåterkallelig skada - även om kunskapen är otillräcklig.
Försiktighetsprincipen har ofta åberopats i klimatdebatten. Carter ifrågasätter inte den grundläggande filosofin
bakom denna princip, men han menar att den inte kan begränsas till den risk som hänger samman med mänskliga
utsläpp av växthusgas. Även andra risker måste beaktas, såväl sådana som är kopplade till klimatförändringar som
andra allvarliga risker, och en prioritering måste göras. Även om man endast ser till försiktighetsprincipen är det
därför inte säkert att man kan försvara de mycket kostnadskrävande insatser som har föreslagits för att minska den
risk för farlig global uppvärmning som är förknippad med utsläpp av växthusgas.
Carter varnar för att den starka fokuseringen på denna risk kan leda till att de risker som hänger samman med
naturliga klimatförändringar hamnar i skymundan. Han menar också att en rationell riskhantering måste beakta att
riskbilden varierar starkt mellan olika regioner och att insatser för att minska riskerna förknippade med
klimatförändringar därför kräver skräddarsydda lösningar med både förebyggande åtgärder och
handlingsberedskap.
Hur tillförlitliga är de modeller som klimatpanelen har använt för att skatta temperaturutvecklingen till nästa
sekelskifte? Enligt Carter lyckades inte någon av dessa modeller ge en god skattning av utvecklingen under
perioden 1990-2009. Samtliga modeller överskattade temperaturökningen under denna period med så mycket att
den faktiska temperaturnivån för närvarande ligger utanför den angivna felmarginalen.
Carters bok ger en aktuell och initierad vägledning till den vetenskapliga kritiken av katastrofhypotesen och är ett
väsentligt bidrag till debatten, där klimatfrågan just nu står högt på den politiska dagordningen. Tyvärr finns det en
risk att den klimatpolitiska debatten blir alltför ensidig till följd av att inte något politiskt parti ifrågasätter
katastrofhypotesen.
Det är angeläget ur demokratisk synpunkt att debatten är allsidig så att genomtänkta argument kommer fram i
debatten, både sådana som talar för och sådana som talar emot denna hypotes. Detta torde också minska risken
för okloka politiska beslut.
2010-10-05 01:00
2010-10-05 11:07
Västerbottens-Kuriren - Klimatoro brister i vetenskaplighet
3 av 3
http://www.vk.se/print.jsp?article=382545
2010-10-05 11:07
