“Syria” men för grekerna var Syria ett större

Syrien
För att förstå dagens konflikt i Syrien måste vi först göra en tillbakablick i historien.
Syrien har alltid varit en mötesplats för olika kulturer och religioner. Det har funnits tider
när Syriens alla kulturer har levt i harmoni men det ar också funnits tider av konflikt.
Syrien har flera städer som är de äldsta i världen som fortfarande har befolkning. På
grund av Syriens rikedomar har flera länder försökt dominera regionen. Assyrien,
Persien, Grekland och Rom, alla har de försökt dominera landet. Det var grekerna som
först kallade regionen för “Syria” men för grekerna var Syria ett större område som även
innehöll Jordanien, Israel, Libanon, och delar av Irak och Turkiet. Under Romarriket
utvecklades tempelområdet i Balbek till ett kommersiellt centrum. Under medeltiden blev
städer som Damaskus och Aleppo rika eftersom de låg vid sidenvägen. Under 300-talet
blev Syrien som ett av de första länderna kristet. Syrien var den kristna världens centrum
med Antiokia som mötesplats. Idag är bara 10 procent av Syriens befolkning kristna. De
kristna skapar Syrien tillsammans med shiamuslimer, sunnimuslimer, druser, maronitiska
kyrkan, katoliker, alawiter (shiamuslimer) Under 600-talet kom en ny religion till Syrien,
Islam. När Muhammed dör 632 evt inleds en bitter konflikt. Majoriteten av muslimerna
ville att Muhammed skulle efterträdas av Abu Bakr som man ansåg levde i Muhammeds
Sunna (var lika bra person som Muhammed) men Muhammeds brorson Ali ansåg att
Islam skulle ärvas inom familjen (Shia). Ett krig utkämpades utan några egentliga
vinnare. Än idag är 90 procent av muslimerna Sunnimuslimer och 10 procent är
Shiamuslimer. I det land som vi idag kallar Syrien finns det både sunnimuslimer och
shiamuslimer. Syrien blev under Medeltiden den sunnimuslimska (umayadiska)
religionens centrum på grund av all rikedom och många sunnimuslimer längtar idag
tillbaka till den tiden. Man kallar Storsyrien för Al-Sham (s-h-m=vänster och olycka). En
grupp som inte längtar tillbaka tillbaka till sunnitiden är Alawiterna som tidvis blev
förföljda. Alawiterna flydde upp i bergen i västra Syrien, Libanon och Turkiet. Alawi
betyder “Den som följer Ali”. Många sunnimuslimer anser inte att alawiter är sanna
muslimer eftersom alawiternas lära kom senare, under 800-talet. I en sunnimuslimsk test
sägs det att “alawiterna är mer otrogna än judarna och de kristna…” Under korstågen
enades sunni- och shiamuslimer under en gemensam ledare Saladin som egentligen
hette Selah'edînê Eyubî, vilket är ett kurdiskt namn. Saladin var kurd och sunnimuslim
men lyckades leda alla olika inriktningar av Islam mot de kristna soldaterna. Under 1300talet inträffade flera folkmord på alawiter, utförda av sunnimuslimer. Vid ett folkmord
mördades fler än 20000 människor. Alawiterna flydde upp till bergen i Libanon och
Turkiet. 600 år senare var Mellanöstern en av Skådeplatserna för Första världskriget.
Hundratusentals människor dog i Mellanöstern. Syrien var del av det Ottomaska riket
(Turkiet). Storbritannien (England). En av upprorsledarna som britterna sammarbetade
med var prins Faisal. Faisal kom från en gammal arabisk familj från samma stam som
Muhammed (Quraysh) Tillsammans med britterna befriade Faisal Damaskus från
turkarna. Engelsmännen hade lovat Faisal Syrien men vad de inte berättat var att de
även lovat landet till Frankrike. Eftersom Frankrike var en viktigare allierad än prins
Faisal fick Frankrike styra Syrien. Engelsmannen Sir Mark Sykes drog Syriens gräns
med en linjal mellan Accra och Kirkuk, rakt genom Mellanöstern. Detta är ett exempel på
brittisk imperialism. Faisal försökte hävda sin rätt men fransmännen krossade allt
motstånd. Syriens första försök till arabnationalism hade misslyckats. Samtidigt hamnade
många av landets viktigaste hamnstäder inte i Syrien utan i andra länder. Det syriska
området Libanon gavs till kristna allierade. Frankrikes ekonomi var dålig efter kriget och
syrierna fick betala höga skatter, skatter som gick till Frankrike och inte till det sargade
Syrien. På grund av engelsmännens svek och fransmännens ockupation så fanns det ett
stort motstånd mot ockupationsmakterna. 1925 reste sig folket i ett uppror lett av en
mycket populär sultan Pacha al-Atrash. Efter två års strider krossade fransmännen
upproret, bland annat genom artilleribeskjutning av Damaskus. Efter upproret förstod
fransmännen att de behövde hjälp att styra landet. De vände sig till Syriens
minoritetsgrupper och lovade inflytande och skydd. En av de grupperna som man vände
sig till var alawiterna. För första gången på många hundra år fick alawitiska män och
kvinnor en möjlighet att göra karriär. Frankrike regerade i ytterligare 20 år med hjälp av
minoritetsgrupperna medan sunnimajoriteten (⅔ av syrierna) förtrycktes. Roten till
dagens krig i Syrien ligger i hur fransmännen regerade mellan 1919-1945. Efter
fransmännen inleddes en kort period av självständighet. Under denna period spelar
alawiterna en stor roll i att leda Syrien. De hade blivit utbildade av fransmännen i en form
av sekulär (icke-religiös) arabnationalism. Dessutom fick de rätt att bära vapen och fick
därför en makt som sunnimuslimerna inte fick. Eftersom alawiterna var shiamuslimer fick
man tidigt allierade i det shiitiska Iran medan sunnimuslimerna fick stöd av Saudiarabien.
En av alawiterna hette Hafes al-Assad och han kom från en liten stad som hette
Qardaha. Hans farfar var känd i byn som Wa-Hash (besten) men namnet ändrades till
Assad (lejon). Hafes var en del av den sekulära arabnationalismen och utbildade sig till
pilot i sovjetunionen. Han gick in i det nya baath-partiet och var del i en statskupp när
partiet tog över Syrien. Sunnimuslimerna som hade haft en kort tid av makt kastades ut
ur parlamentet. 1970 gjorde Hafes al-Assad en egen statskupp och tog makten. Hafes
al-Assad lovade begränsad makt till sunnimuslimer och minoritetsgrupperna om dessa
lovade stabilitet i Syrien. Många sunnimuslimer gick med på detta för att de var trötta på
all politisk oro i landet. Man ville ha lugn och ro. Under ytan jäste missnöjet.
Sunnimuslimerna var trots allt i majoritet. För att kontrollera oppositionen skapade Hafes
al-Assad en av världens till antalet största säkerhetstjänst och satte alawiter på alla de
viktigaste millitära posterna. Syrien förvandlades till en totalitär diktaturstat. I verkligheten
styrdes nu Syrien av en grupp militärer. Paradoxalt stödde många syrier al-Assad
eftersom det var lugn och ro i landet. Dessutom genomförse Hafes al-Assad en del
populära reformer som till exempel skolor även för kvinnor. Opposition fanns bland annat
hos det muslimska brödraskapet som försökte mörda Hafes al-Assad 1982. Muslimska
brödraskapet ville omforma Syrien till en sunnimuslimsk stat. Efter detta slog al-Assad
brutalt ned allt motstånd. I staden Hama mördades 15000 människor av reguljära syriska
soldater 1982. Det muslimska brödraskapet var tillfälligt krossat och många syrier,
särskilt minoritetsgrupperna, var glada att ordningen återställts i landet. Under upproret
hade minoritetsgrupper utsatts för trakasserier av sunnimuslimska grupper. Dessa
stödde nu öppet Hafes al-Assads regim. I tysthet ville muslimska brödraskapet ha
hämnd. Syrien gick till baka till sin totalitära militärstat där ⅓ av folket höll nere ⅔ av
folket, sunnimuslimerna. Två händelser gjorde Hafes al-Assad extra populär. 1965 och
1973 var landet i krig med Israel. Trots att Syrien förlorade områden i krigen så lyckades
Hafes al-Assad utmåla sig själv som den man som utmanade Israel. Syrien stöddes nu
av Sovjetunionen och Israel av USA. Syrien var en del av det kalla kriget mellan
länderna. Dessutom stöddes Syrien av Iran. 10 juni 2000 dör Hafes al-Assad i cancer.
Hans son Bashar al-Assad, en 34 läkare från London tar över efter hans pappa. Bashar
al-Assad är gift med en sunnimuslim och lovade omedelbart politiska reformer som t ex
att tillåta politiska partier och en begränsad form av yttrandefrihet men han gjorde också
vissa uttalanden som inte var populära. Han ville att Syrien skulle närma sig västvärlden.
Dessa uttalanden var inte populära hos de flesta syrier. Ett år senare kom millitärstaten
tillbaka igen till Syrien. Bashar al-Assad hade inte förändrat det politiska systemet,
systemet hade förändrat honom. De ekonomiska reformerna som Bashar hade lovat
medelklassen förvandlades till avtal med vissa rovdjurskapitaliser i nära samarbete med
Bashar al-Assad själv. Dessutom drabbades Syrien av flera svåra perioder med torka
och stor arbetslöshet. Tillsammans med en kraftig befolkningsexplosion ledde till att
miljoner unga arbetslösa strömmade in i städerna. Missnöjet ökade med den nya
presidenten. Under 2010 svepte den arabiska våren genom mellanöstern. Människor i
Egypten och Tunisien gick ut på gator och torg och protesterade. I dessa länder lyckades
protestanterna någorlunda fredligt att ta makten från diktatorer och militärer (tillfälligt i
Egypten). Libyen drabbades av ett inbördeskrig som störtade president Gaddafi. Även i
Syrien gick människor ut på gatan men där reagerade al-Assad helt annorlunda. Första
dagen slog man demonstranterna med påkar men redan andra dagen började man
skjuta skarpt. Vid en demonstration i Hama med 100000 deltagare sköt kallades armén
in och man sköt demonstranter från hustaken. Ett halvår senare tog oppositionen makten
och ett inbördeskrig hade startat. Den väpnade oppositionen kallade sig Fria syriska
armén (FSA) De flesta av soldaterna rekryteras från fattiga och arbetslösa syriska män.
FSA har ont om tyngre vapen. Detta beror på att vapnen smugglas från Saudiarabien.
Bashar al-Assad får många av sina vapen från Ryssland (som vill behålla sin örlogsbas
vid Medelhavet) och från Iran men Iran har stora ekonomiska problem och kan bara
delvis hjälpa regimen. Situationen förvärras ytterligare genom att Iran och Saudiarabien
har en konflikt om Bahrain. I Bahrain är de flesta invånarna Shiamuslimer men kungen är
Sunnimuslim. När det gäller Syrien slåss nu sunnimuslimer från hela världen mot Bashar
al-Assads regim. Det ser inte ut som att kriget kommer att få ett snabbt slut. Det finns sju
miljoner alawiter och de vill inte tillbaka upp i bergen igen. Det finns också många
exempel på massmord på besegrade fiender i Mellan östern, vilket gör att ingen vill sluta
att slåss. Eftersom USA stöttar Saudiarabien med vapen och Ryssland stöttar Syrien så
finns det gott om vapen att fortsätta kriga med.