Rapport 100% ekologiskt?

Rapport
100% ekologiskt?
– det agroekologiska och ekologiska jordbrukets
roll för livsmedelstrygghet och miljö
100% ekologiskt?
Förord
Detta är den sista rapporten av fyra i en serie som lyfter fram
positiva exempel på hur lantbruket kan utformas så att det bidrar
till en hållbar utveckling, med fokus på tryggad tillgång till mat
för världens växande befolkning och den miljö vi alla i grunden
är beroende av. De slår alla ett slag för en så kallad agroekologisk
omställning av lantbruket, vilket en lång rad expertrapporter och
internationella organisationer rekommenderat på senare år. Det
innebär odlingssystem som baseras mer på biologisk mångfald,
lokal kunskap och ekosystemtjänster än monokulturer och fossila
bränslen för att uppnå både en långsiktigt tryggad försörjning och
ett hållbart lantbruk.
Det är 40 år sedan FN:s första miljökonferens genomfördes i
Stockholm. Idag finns det omkring en miljard hungriga människor. Den »Gröna revolutionen« ledde visserligen till att livsmedelsproduktionen ökade dramatiskt på många håll i världen,
men till priset av växande miljöproblem. Enligt FN är 60 procent
av jordens ekosystemtjänster hotade. Den enskilt största orsaken
är lantbruket. Idag ställs lantbruket i världen inför helt nya utmaningar på grund av klimatförändringar, minskad biologisk
mångfald, växande efterfrågan på mat, foder, fibrer och energi
samt stigande oljepriser. För att klara dessa gigantiska utmaningar
måste lantbruket förändras i grunden.
Vår egen rapportserie och en lång rad andra rapporter liksom
även Naturskyddsföreningens policy för jordbruk och livsmedelsförsörjning slår därför fast att det behövs en ny, verkligt grön,
revolution inom lantbruket, som bygger på lokala förutsätt-
2
ningar och resurser och som använder naturens ekosystem som
inspirationskälla. En omställning till ett grönt lantbruk kan i
framtiden föda världens befolkning.
Men det räcker inte att öka lantbrukets produktion i världen
i stort. En generell ökning av livsmedlesproduktionen är ingen
garanti för livsmedelstrygghet på global nivå. Åtgärder för att
minska fattigdomen generellt måste också vidtas. Mer mat måste
produceras hos småbönder i fattiga länder där de hungrande
människorna finns. Den måste ske genom ett lantbruk som bygger på kretslopp av växtnäring, växtföljder och odlingssystem
med en mångfald av arter och sorter. Det använder resurssnåla
tekniker för vattenhushållning och odlingstekniker som binder
kol, förbättrar jordar och motverkar klimatförändring. Dessutom
behöver svinnet från jord till bord och konsumtionen av kött och
mejeriprodukter minskas, särskilt i den rika delen av världen. Om
lantbruket blir en del av en grön ekonomi, är möjligheterna goda
att försörja världens befolkning med tillräcklig och näringsriktig
mat idag och i framtiden, utan att basen för vår försörjning förstörs.
Johanna Sandahl
VICE ORDFÖRANDE, NATURSKYDDSFÖRENINGEN
100% ekologiskt?
Innehåll
1. Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4
2. Därför behövs det en förändring av världens livsmedelsproduktion . . . . . . . . 9
Lantbruket och planetens gränser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9
Ojämn fördelning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18
Biologiska restriktioner för lantbruket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18
3. Vägen framåt – agroekologiska lösningar för framtidens lantbruk . . . . . . . . 20
Agroekologin inspireras av naturen på ett nytt sätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20
Forskare och bönder lär av varandra i Nord och Syd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21
Positiva exempel från Nord och Syd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22
Att odla med mångfald som redskap . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23
Trädjordbruk – lär av naturliga ekosystem . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24
Ät mindre kött och »rätt« kött . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27
Klimatsmart lantbruk – lantbruk som binder koldioxid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26
Porträtt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28
Från linjära flöden till kretslopp av kväve och fosfor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30
Så kan vattnet räcka till framtidens livsmedelsproduktion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32
Genvägar? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33
Evolutionär deltagardriven förädling – sorter och raser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 34
Renässans för det lokala i en allt mer globaliserad värld? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 34
Stadsodling – odla där människor bor! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35
Ekologiskt och närproducerat i större skala allt vanligare i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . 36
Hur mycket mat ska vi producera i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37
4. Slutsatser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38
5. Källor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39
Appendix 1: Forskarpresentation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42
Text: Fredrik Moberg (Redaktör), Albaeco, Jakob Lundberg, Johanna Björklund, Örebro universitet samt Naturskyddsföreningen
Projektledning: Karin Höök, Naturskyddsföreningen
Layout: Karin Brodén, BrodénDesign
Tryck: 2013
ISBN: 978-91-558-0089-5
Rapporten är framtagen med stöd från Sida.
Varunummer: 9550
Sida har ej deltagit i produktionen och ansvaret för innehållet är utgivarens.
3
100% ekologiskt?
1. Inledning
Klimatförändring, minskad biologisk mångfald, växande efterfrågan på mat, foder, fibrer och
energi samt stigande oljepriser utmanar lantbruket i hela världen. Som en följd av detta har en
rad internationella expertstudier på senare år konstaterat att det behövs en ny, verkligt grön,
revolution inom lantbruket, som bygger på lokala förutsättningar och resurser och som använder
naturens ekosystem som inspirationskälla. Det innebär en ökad grad av så kallade agroekologiska
produktionssystem baserade på mångfald, lokala insatsvaror och ekosystemtjänster istället för
monokulturer och fossila resurser, så som olja, konstgödselkväve och fosfatmalm – som är basen för
dagens industriella livsmedelsproduktion.
En rad stora forskningsrapporter har på senare år konstaterat att
det behövs en genomgripande kursändring inom lantbruket om
en växande världsbefolkning ska kunna äta sig mätt samtidigt
som de stora miljöutmaningarna möts (t ex MA, 2005; IAASTD,
2008). Förutom den ökande bristen på mark, vatten och biologisk
mångfald, måste världens lantbrukare hantera klimatförändringar
med effekter som stigande temperaturer, större osäkerhet i nederbörd och fler extrema väderhändelser som översvämningar och
Box 1: Resiliens – ett systems förmåga att
klara av förändring
Resiliens är ett systems långsiktiga förmåga att klara
av förändring och vidareutvecklas. För ett ekosystem,
som en skog, kan det handla om att klara av till exempel
stormar, bränder och föroreningar, och för ett samhälle
om förmågan att på ett hållbart sätt hantera politiska
oroligheter eller naturkatastrofer. För en risodlare i Syd
handlar resiliens om förmågan att klara av alltifrån
klimatförändringar och skadedjursangrepp till förändringar i jordbrukspolitiken. För en mjölkproducent eller
grönsaksodlare i Nord handlar det idag mer om att bygga
säkerhet för att klara höjda oljepriser och förändringar i
marknadspriset på den mjölk och de grönsaker man säljer.
Resiliens innefattar alltså både systemens förmåga att
stå emot stress eller förändring och att återuppbygga
viktiga funktioner efteråt. I längden kräver detta en
förmåga att anpassa sig och kunna förnya sig. Ökad
kunskap om hur man kan stärka resiliensen i samhälle
och natur blir allt viktigare för att klara av och minska de
påfrestningar som klimatförändringar och annan miljöpåverkan innebär.
4
torka (se t ex IPCC, 2007; Foley m fl. 2011). På flera håll kommer ett varmare klimat dessutom att leda till en ökad förekomst av
ogräs, skadedjur och sjukdomar bland växter och djur. Sammantaget innebär detta att resiliensen (Box 1) i livsmedelsproduktionen behöver stärkas avsevärt världen över. Redan vid två graders
ökning av den globala medeltemperaturen förväntas de sammantagna effekterna minska den möjliga produktionen i jordbruket
avsevärt, till exempel med upp till 30 procent för stapelgrödan majs
i södra Afrika till år 2030 (Lobell, m.fl., 2008). Dagens bedömning
är att jordens medeltemperatur riskerar att öka med mer än fyra
grader (Världsbanken, 2012). Förutsättningarna för att producera mat kommer dessutom att påverkas av ökad konkurrens om
mark på grund av odling av energigrödor och fibrer, fortsatt ökad
köttkonsumtion samt urbanisering och andra typer av förändrad
markanvändning. Samtidigt pekar det mesta på att efterfrågan på
livsmedel, globalt sett, kommer fortsätta att öka i framtiden på
grund av en växande världsbefolkning med alltmer resurskrävande
matvanor, om vi inte ändrar våra konsumtionsvanor.
Hur ska vi föda världen?
Många ställer sig frågan om mer hållbara produktionssätt, till
exempel ett certifierat ekologiskt lantbruk, verkligen kan försörja
världen. Vad säger forskningen? Egentligen är frågan fel ställd.
Globala miljöhot, »peak oil« och det som en del kallar »peak
fosfor« innebär att det relativt snart kommer att bli nödvändigt
att producera mat baserat på lokala resurser och ekosystemtjänster på ett sätt som bidrar positivt till naturen. Dessutom
handlar det än så länge mer om fördelning än om hur mycket
mat som produceras på global nivå. Förändrade dieter är en
annan viktig faktor, speciellt konsumtionen av kött eftersom
den är avgörande för hur stora landarealer som matproduktionen
kräver. Högre produktion med insatsintensiva produktions-
100% ekologiskt?
Figur 1. Olika typer av jordbruk i världen. Från rapporten »The State of Land and Water Resources« (FAO, 2011), FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO)
metoder i den rika delen av världen leder inte nödvändigtvis till
minskad hunger globalt. I Figur 1 visas olika typer av jordbruk
i världen.
Den typ av lantbruk som behöver utvecklas för att klara framtidens utmaningar kallas i denna rapport för agroekologiskt
lantbruk. Det har en vetenskaplig grund, agroekologi (Box 2),
som till stora delar skiljer sig från utgångspunkterna i olika hållbarhetsinitiativ inom det konventionella lantbruk som dominerar
i den industrialiserade världen idag.
År 2010 skrev FN:s speciella rapportör för rätten till mat,
Olivier De Schutter, en rapport till FN:s generalförsamling. Den
är baserad på en omfattande genomgång av aktuella vetenskapliga studier och slår fast att agroekologi har fördelar framför det
industrialiserade lantbruket, speciellt för marginaliserade grupper
i sårbara jordbruksområden. Agroekologiska produktionssätt ger
dem en tryggare försörjning och ekonomisk utveckling. Att skala
upp dessa erfarenheter är den stora utmaningen för framtiden
enligt rapportförfattaren (De Schutter, 2010).
En omställning i denna agroekologiska riktning är viktig
även ur en ekonomisk synvinkel eftersom »business-as-usual«
innebär en rad miljökostnader. Enligt de 200 experter som
medverkade i »The European Nitrogen Assessment« (ENA,
2011) kostar för samhället till exempel utsläppen av kväve
från jordbruket samhället mellan 20 och 150 miljarder euro per
år i Europa. Denna kostnad är enligt rapporten nästan dubbelt så hög som de inkomster som kvävegödslingen innebär
Box 2: Agroekologi (agroecology)
Agroekologi är både den vetenskap och det praktiska lantbruk som använder kunskap om ekologi och andra principer för hållbarhet för att
utveckla, studera, designa och bruka livsmedelsproducerande system. Agroekologin ser lantbruket som en multifunktionell helhet snarare än
som producent av enskilda grödor och inkluderar ett stort antal tekniker, tillämpningar och innovationer – inklusive beprövad erfarenhet, samt
lokal och traditionell kunskap – för att öka hållbarheten. Agroekologi är idag ett internationellt forskningsområde, och lantbrukssystem som
bygger på denna forskning finns över hela världen. Ett agroekologiskt lantbruk bygger alltså på djupare kunskap om naturen och om att arbeta
med den i odlingen istället för emot. Det handlar till exempel om att skapa närings- och energikretslopp istället för att basera produktionen
på ett stadigt flöde av insatsvaror utifrån (som till exempel konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel). Man eftersträvar att integrera
växtodling och djurhållning samt att utveckla en mångfald av arter och genetiska sorter som är anpassade till de lokala förutsättningarna.
Agroekologi är dock en vetenskaplig ansats, ingen märkning som KRAV eller EU-ekologiskt och den skiljer sig också från dessa då den inte
helt behöver utesluta användningen av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel (även om målet är att minimera eller helt utesluta denna
typ av fossila insatsvaror). Trädjordbruk (agroforestry), som beskrivs senare i rapporten, är ett exempel på ett produktivt och mångfunktionellt
system som utvecklas med agroekologi som grund. I rapporten används begreppet ekologiskt lantbruk för det certifierade ekologiska lantbruket, som strävar efter att utveckla ett hållbart lantbruk med utgångspunkt i vetenskapen agroekologi. Med ett agroekologiskt lantbruk avses
i rapporten ett lantbruk som utgår från vetenskapen agroekologi där det i undantagsfall kan använda sig av kemiska bekämpningsmedel och
konstgödsel.
5
Foto: Anneli Nordling.
100% ekologiskt?
Jordbrukslandskap i Tigray, norra Etiopien, ett av de områden som denna rapport lyfter fram som ett positivt exempel på agroekologisk odling.
i form av ökade skördar. Historiskt sett har omvandlingen av
naturliga ekosystem till intensivt odlad jordbruksmark också
varit ett av de allra största hoten mot biologisk mångfald. Vad
detta innebär i ekonomiska termer i form av uteblivna ekosystemtjänster är svårt att kvantifiera, men år 2008 kom The Economics
of Ecosystems and Biodiversity (TEEB, 2008) fram till att om den
biologiska mångfalden fortsätter att försvinna i samma takt som
nu (på grund av ett ohållbart lantbruk och andra faktorer som
klimatförändringar och urbanisering) kan förlusten av landbaserade ekosystemtjänster (se Box 3 och Figur 3) totalt sett uppgå till
7 procent av världens samlade BNP till år 2050.
Andra utvärderingar visar att ekologiska produktionssystem
redan idag är lika högavkastande eller ger högre skördar än många
industrialiserade odlingssystem, åtminstone i låginkomstländer
(Bagdley, 2007). Vid en övergång från konventionellt jordbruk till
ekologiskt i vår del av världen minskar skördarna generellt. Hur
mycket beror på gröda. I långvariga fältförsök i Schweiz var till
exempel de ekologiska potatisskördarna cirka 40 procent lägre än
i det konventionella, medan avkastningen av ekologiskt höstvete
var cirka 10 procent lägre (Mäder m.fl., 2007). Svensk statistik
visar att spannmålsskördar från ekologiskt lantbruk i genomsnitt
är 40 procent lägre än konventionella, medan motsvarande siffror
för potatisskördarna är 50 procent lägre och för ärter 30 procent
6
Figur 2. Ett multifunktionellt perspektiv på lantbruket. I IAASTD används
begreppet multifunktionalitet för att tydliggöra att lantbrukets olika
roller och funktioner är sammankopplade. Detta perspektiv poängterar
att lantbruket inte bara producerar livsmedel, foder, fibrer och biobränslen,
utan även immateriella nyttigheter som social trygghet, klimatreglering,
cirkulation av växtnäring och kulturella tjänster.
100% ekologiskt?
lägre. Skillnaden mellan ekologiskt och konventionellt odlad vall
är i genomsnitt 15 procent lägre för de ekologiska (Jordbruksstatistisk årsbok, SCB, 2011). Det kan här vara svårt att jämföra
skördenivåerna. Statistiken gäller första vallskörden och ekologiska vallar ger ofta högre avkastning vid andra skörden. Görs
jämförelserna på samma typ av jord, ger skördarna i de ekologiska
lantbruken ca 60–80 procent av skördarna i det konventionella.
I stora delar av världen är det dock tvärtom. Här kan metoder baserade på agroekologisk kunskap höja produktionen
markant. En övergång till ekologiska produktionsformer ökade
till exempel produktionen med i genomsnitt 80 procent i förhållande till de tidigare använda produktionsmetoderna, enligt en
studie gjord i 57 utvecklingsländer (Pretty, 2006). Detta beror
bland annat på att många av de tidigare använda metoderna
som används i dessa länder har stor potential för skördeökningar om man i enlighet med agroekologiska principer utnyttjar
Box 3: Ekosystemtjänster
Ekosystemtjänster är alla de nyttigheter som ekosystemen
tillhandahåller. Människans välbefinnande och utveckling
är helt beroende av dessa tjänster, till exempel luft- och
vattenrening, klimatstabilisering, erosionskontroll, pollinering av grödor, havets förmåga att producera fisk och ekosystemens förmåga att lindra effekter av naturkatastrofer.
Figur 3. Ekosystemtjänster – varor och tjänster som människor får från ekosystemen. Källa: Millennium Ecosystem Assessment, 2005.
7
100% ekologiskt?
gödsel och hushållskompost i odlingen och får tillgång till mer
högavkastande, lokalt anpassat, utsäde, samt bättre kunskap om
växtföljder (i vilken ordning grödorna odlas) och hur man kan
reglera skadegörare utan användning av jordbrukskemikalier.
Ofta är just den ökande mängden organiskt material/mull i
marken en nyckelfaktor. Den bidrar nämligen inte bara med
näringsämnen till grödorna utan ger även många andra fördelar,
till exempel jordar som behåller vatten längre under torrperioder
och kan förhindra översvämningar vid skyfall. Förbättrad markstruktur minskar även jorderosionen eftersom rötter kan växa
djupare och jordpartiklar bilda större och stabilare aggregat.
Allt detta ger tryggare och högre skördar. Utsäde som förädlats
lokalt med målet att anpassas till de lokala förhållandena ger på
sämre jordar ofta både högre och säkrare skördar än hybridsorter som förädlats fram av internationella förädlingsföretag
för att användas över stora områden (Lin, 2011). Detta är viktig
kunskap för att minska jordbrukets sårbarhet, bland annat inför
klimatförändringarnas effekter.
Flera forskningsstudier pekar också på att dagens ekologiska produktionsmetoder har en större förmåga att binda kol i
marken och att det finns en stor potential att öka denna förmåga
om metoderna utvecklas. En analys av 32 studier där markens
kolförråd jämfördes i ekologisk och konventionell odling visade
att markkolet ökade med 2,2 procent per år efter en omställning till ekologiskt jordbruk medan det var oförändrat när konventionella odlingsmetoder fortsatte (Leifeld & Fuhrer, 2010).
Olika växtföljder, högre andel vall (det vill säga fler perenna
grödor) och effektiva kretslopp av näringsämnen är några av
anledningarna till att dagens ekologiska lantbruk har fördelar
när det gäller klimatpåverkan. En annan klimatfördel för det
ekologiska lantbruket är att man inte använder konstgödsel som
bidrar med stora utsläpp av växthusgaser världen över på grund
av att fossila bränslen används vid tillverkning och transport.
Dessutom bidrar tillverkningen av konstgödsel till utsläpp av
lustgas som är en växthusgas som påverkar klimatet cirka 300
gånger mer än koldioxid.
Agroekologisk kunskap kan alltså bidra till minskad miljöbelastning och en lägre användning av fossila resurser samtidigt
som skördenivåerna hålls på en rimlig nivå – något som blir allt
viktigare i såväl den industrialiserade delen av världen som i de
länder som brukar kallas för utvecklingsländer.
Ett komplicerat pussel
Den här rapporten fokuserar på lantbrukets roll för matproduktionen i världen. Men det är förstås viktigt att även ta med till
exempel fiske, vattenbruk, svamp, frukter, bär och vilt i en analys
8
av hur framtidens mat-, klimat- och miljöutmaningar kan hanteras på ett hållbart och rättvist sätt. Vilda bär, frukter, rötter och
viltkött fungerar ofta som en viktig försäkring vid missväxt i jordbruket eller uteblivna fiskfångster. Cirka en miljard människor är
beroende av fisk som sin främsta proteinkälla – inte minst många
av de allra fattigaste hushållen på planeten – men År 2009 utgjorde
fisk 16,6 % av den globala konsumtionen av animaliskt protein,
och 6,5 % av allt protein. Siffrorna skiljer sig naturligtvis oerhört
mellan länder och regioner. Fisk bidrar med i medel 33 cal/dag/
per capita (FAO 2012 a, The State of the World Fisheries and Aquaculture 2012.)
Det är bråttom att utveckla hållbara livsmedelssystem, men
exakt hur sådana ser ut och hur man snabbast når dit är svårt
att veta, och ändå behöver en sådan utveckling påbörjas nu. Det
handlar med andra ord om att börja lägga ett pussel där inte
alla pusselbitar är på plats. I en sådan situation måste man börja
med den kunskap som finns, se till att vara öppen för nya lösningar, nya pusselbitar, och utforska många möjliga vägar och
lära av misstagen.
Denna rapport visar att framtidens hållbara lantbruk av
nödvändighet bör utvecklas ur det lokala sammanhanget
och i ett nära samarbete mellan forskare och praktiker. Slutresultatet kommer förmodligen att variera väldigt mycket
världen över, med en rad olika lösningar beroende på hur de
sociala och ekologiska förutsättningarna ser ut. De fyra projekt
som den här rapporten lyfter fram – från Brasilien, Etiopien,
Filippinerna och Sverige – är exempel från fyra olika världsdelar,
på platser där man kommit en betydande bit på vägen. Tillsammans med en rad andra exempel runt om i världen visar dessa att
det går att öka matproduktionen och trygga försörjningen med
hjälp av lokal ekologisk kunskap kombinerad med agroekologiska metoder som bevarar och drar nytta av biologisk mångfald
och ekosystemtjänster (Box 3).
En av pusselbitarna som också berörs i rapporten är vikten
av att ändra konsumtionsmönster. Den mat människor runt om
i världen väljer att äta är starkt kopplad till markanvändningen
och till hur många människor den tillgängliga jordbruksmarken kan försörja. Vad vi äter påverkar faktiskt hela landskapets
utformning, det påverkar näringsläckage, bördighet, biologisk
mångfald och vattenanvändning och många andra ekosystemtjänster. Vår köttkonsumtion är en kritisk faktor i detta pussel,
både hur mycket vi äter men också vilken typ av kött och hur
de djur som köttet kommer ifrån är uppfödda – och vad de i sin
tur har ätit.
100% ekologiskt?
2. Därför behövs det en förändring av
världens livsmedelsproduktion
I många årtionden har jordbruksforskningen varit alltför ensidigt inriktad på att öka skördarna
genom insatsmedel baserade på fossilenergi såsom konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel
m.m. Konstbevattning, högavkastande utsäde, kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel har
inte bara ökat produktionen av mat, dessa produktionsmetoder har med tiden också visat sig leda
till förorenade brunnar, minskad biologisk mångfald, klimatförändringar, sänkta grundvattennivåer, övergödda sjöar och försaltade jordar. Dessutom har världens småjordbrukare och landsbygdsbefolkningen i utvecklingsländerna i alldeles för liten utsträckning fått ta del av positiva
effekter som den ökande produktionen medfört.
När konstbevattning, högavkastande utsäde, kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel kombinerades under den gröna
revolutionen på 1960-och 1970-talet fördubblades skördarna på
många håll i världen och många livsmedel blev billigare. Men
det fanns en rad problem. Alla hade inte råd med de insatsvaror
som krävdes för att öka skördarna och de moderna jordbruksmetoderna hade en miljöskadlig baksida. Minskad biologisk
mångfald, övergödda hav och sjöar, förgiftade brunnar, sänkta
grundvattennivåer och försaltade jordar är några av de negativa
bieffekterna. Nu när allt fler ropar efter ytterligare produktionsökningar i jordbruket för att möta den växande efterfrågan kan
det ifrågasättas om en upprepning av den gröna revolutionens
(Box 4) industriella produktionssätt är lösningen på den globala
livsmedelskrisen.
Box 4: Den gröna revolutionen
Den gröna revolutionen som påbörjades på 1960-talet
innebar att förädlat utsäde och nya jordbruksmetoder
(konstbevattning, kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel) på samma sätt som det revolutionerat och
bidragit till industrialisering och utveckling i Nord skulle
användas för att göra detsamma i Syd. Detta medförde
en fördubbling av världens matproduktion, men också
miljöförstöring, till exempel övergödning av vattendrag, artutrotning, förgiftat grundvatten och sjunkande
grundvattennivåer. Dessutom gav det en allt orättvisare
fördelning av mark och kapital, till förmån för ett mindre
antal allt rikare markägare och livsmedelsföretag.
Lantbruket och planetens gränser
År 2009 presenterades ny forskning med syfte att identifiera
planetens biofysiska gränser (Rockström m.fl., 2009). Den visar
att mänskligheten redan passerat minst tre av nio identifierade
gränser som vi behöver hålla oss inom för att leva tryggt på jorden
(Figur 4). De gränser som redan överskridits är påverkan på
jordens klimat, utrotningen av arter och allt för hög tillförsel av
gödande kväve till hav, sjöar och land. Dessutom är vi på god väg
att överskrida flera av de andra. Forskarna betonar också att de
nio processerna är starkt sammanlänkade – passeras ett gränsvärde
kommer detta sannolikt att äventyra möjligheterna att hålla sig
inom säkra nivåer för flera av de andra. Världens livsmedelsproduktion är en starkt bidragande faktor till denna negativa påverkan och speciellt till de tre gränsvillkor som redan överskridits
(Foley m.fl., 2011). Här nedanför går vi först igenom lantbrukets
påverkan på de nio gränsvärdena för att i de kommande kapitlen
gå igenom hur en agroekologisk ansats kan bidra till en livsmedelsproduktion som håller sig inom planetens gränser och bidrar
till en hållbar utveckling.
Klimatpåverkan (av jordbruket)
Att beräkna jordbrukets inverkan på klimatet är komplicerat
beroende på vad som tas med i statistiken. Vid olika beräkningar
kommer man man till skilda resultat. Nedan ges några exempel
på olika analyser. Jordbruket ligger bakom en stor del av de
globala utsläppen av växthusgaser. Enligt FN:s klimatpanel
IPCC står jordbruket för 14 procent av de globala utsläppen
(Figur 5) medan Foley m.fl. (2011) gör en bredare bedömning
och drar slutsatsen att 30–35 procent av utsläppen härrör från
jordbruket. Skillnaden beror på att IPCC:s beräkningar inte
inkluderar utsläpp från körningar och transporter eller konstgödseltillverkning eftersom de ingår i transport- respektive
9
100% ekologiskt?
Klimat
Kemiska föroreningar
Havsförsurning
Luftpartiklar
Ozonskiktet
Kväve och
fosfor
Biologisk mångfald
Markanvändning
Färskvatten
Figur 4. Planetens gränser (planetary boundaries) så som de identifierats av Rockström m.fl. (2009) för nio globala processer. Den inre gröna ytan representerar
det säkra området som mänskligheten bör hålla sig inom för att undvika oförutsägbara och kanske oåterkalleliga globala förändringar. De processer som har
passerat säkra nivåer är klimatförändringar (koldioxidhalt i atmosfären), biologisk mångfald (antal utrotade arter per miljon arter och år) och störning av den
globala kvävecykeln (vilken hastighet mänskligheten fixerar kvävgas från atmosfären). För två av processerna - miljögifter och aerosoler i atmosfären – har det
inte varit möjligt att fastställa gränsvärden. Illustration: Erik Rosin, Futerra, för Stockholm Resilience Centre.
industrisektorns utsläpp. Jordbruket släpper ut koldioxid dels
genom förbränning av fossila bränslen (t ex traktordiesel och
tillverkning av konstgödsel) och förlust av organiskt material
från marken (minskad mullhalt). På så sätt bidrar jordbruket även till försurningen av världshaven som är en annan av
de processer som forskarna tittat på i analysen av planetens
gränser. Havsförsurningen beror på att den ökande halten av
koldioxid i atmosfären medför att allt mer koldioxid löser sig
i haven och bildar kolsyra som gör haven surare.
Internationellt sett beräknas djurhållningens (inklusive foderodling, transport och markanvändning) samlade bidrag till
växthusgasutsläppen vara 15 procent (Steinfeld, 2012). Utsläppen
ökar eftersom köttproduktionen är på stadig uppgång i världen.
Metan och lustgas utgör de största delarna. Detta är en viktig skillnad jämfört med andra sektorer där koldioxid från förbränning av
fossila bränslen dominerar. Metan kommer främst från idisslarnas
fodersmältning och lustgas från markberedning, inklusive gödselhantering. Det svenska jordbrukets utsläpp av växthusgaser
sammanfattas i Figur 6.
10
Det är givetvis inte enbart själva odlingen som påverkar klimatet utan även förädling, distribution och handel med livsmedel
ger förstås också upphov till utsläpp av växthusgaser. Av hushållens samlade klimatpåverkan i Sverige kommer ca en tredjedel
från livsmedlen. Den största delen av matens klimatpåverkan
sker i själva jordbruksledet men förbättringar i själva odlingen
kan ätas upp av konsumenternas beteende, till exempel hur man
tar sig till affären och hur långt man reser för att handla.
Utsläpp av kväve och fosfor
Kväve är ett livsnödvändigt näringsämne för såväl växter som
djur. Utan tillräckligt med kväve bildas inte proteiner, men med
för hög användning på åkermarken uppstår problem.
Under de senaste hundra åren har kvävets kretslopp påverkats
radikalt av mänsklig aktivitet – särkilt jordbrukets. Globalt sett
räknar man med att människan har dubblerat den mängd kväve
som binds in i det biologiska systemet sedan 1960 (MA, 2005).
Förutom att kväveläckage orsakar övergödning av våra hav och
vattendrag så bidrar överskottet av kväve till försurningen, till att
100% ekologiskt?
bryta ner ozon i stratosfären och till klimatförändringarna. Bland
annat bildas den mycket kraftiga växthusgasen lustgas när organiskt bundet kväve bryts ner av mikroorganismerna i marken.
Jordbruket bygger idag till stor del på ett linjärt flöde av kväve.
Nytt kväve förs hela tiden in i systemet, på global nivå står fixering
av luftkväve för att tillverka konstgödsel för mer än hälften av
det kväve som härrör från mänsklig aktivitet, medan odling av
kvävefixerande växter står för cirka en fjärdedel (Rockström m.fl.,
2009). Idag klarar många ekosystem inte av att ta hand om mer
kväve, vilket bidrar till att havsbottnar dör, klimatet förändras och
att den biologiska mångfalden minskar (MA, 2005).
I Europa fixeras det idag tre gånger så stora mängder kväve
som i början av 1900-talet. Industriella processer som då utvecklades gjorde det möjligt att fixera luftkväve och sedan 1950-talet
har den industriella fixeringen av luftkväve ökat explosionsartat.
Detta har bidragit till problem som övergödning, nitrat i dricksvattnet, klimatpåverkan med mera. Kostnaderna för de kväverelaterade miljöeffekter som är orsakade av jordbruket i Europa
sektorn Jordbruk
del ur
sektorn
Energi
Figur 5. Globala växthusgasutsläpp för olika sektorer år 2004
(Barker m fl. 2007).
importerade varor,
ingår inte i den
svenska klimatrapporteringen
del ur
sektorn
LULUCF
Figur 6. Det svenska jordbrukets utsläpp av växthusgaser, exklusive påverkan på
markanvändning utanför Sveriges gränser (Cederberg m fl. 2012).
Figur 7. Exempel på effekter vid olika globala medeltemperaturerökningar (jämfört med 1980–1999)
Källa: Perspectives on climate change and sustainability. Climate Change 2007: Impacts, Adaption and Vulnerability. Contribution of Working Group II to the Fourth Assessment
Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change.
11
100% ekologiskt?
har beräknats kosta samhället 20-150 miljarder euro per år enligt
»The European Nitrogen Assessment« som genomförts av 200
experter från 21 länder. Det kan jämföras med de 10-100 miljarder
som lantbrukarna beräkas tjäna på att använda konstgödselkväve
i form av ökade skördar.
I vår närmiljö märks jordbrukets ineffektiva kväveanvändning t ex i form av övergödning i Östersjön. 45 procent av det
kväve som når Östersjön kommer från jordbruket. Man tvistar
om vilka produktionssystem som läcker minst, men de flesta
är överens om att lägre kvävenivåer i systemet, växtföljder med
fleråriga grödor och jämnare regional fördelning mellan djurhållning och växtodling, minskar läckagerisken (Wivstad m.fl.,
2009). Allt detta är viktiga beståndsdelar i ett lantbruk som utgår
från agroekologiska principer.
Växter behöver även fosfor för att växa. Precis som alla andra
levande organismer är de beroende av fosfor till exempel för att
bära den genetiska informationen i sitt DNA och omsätta energi
i sina celler, samt bilda protein. I det moderna jordbruket används idag stora mängder fosfathaltiga gödselmedel framställda
genom brytning av fosfatmalm, men tidigare kom en stor del av
fosforgödseln i världen från stora ansamlingar av fågelspillning.
Utsläpp av fosfor är tyvärr också den främsta orsaken till
övergödning (alltför stor tillförsel av näringsämnen) i sjöar, dammar, floder och flodmynningar runt om i världen, med giftiga
algblomningar, syrebrist, fiskdöd och andra problem som följd.
Mycket av fosforn kommer från erosion och avrinning från jordbruksmark men också från mänskligt avfall som är orenat eller
otillräckligt renat (även denna fosfor härrör ursprungligen från
A CENTURY AGO
In 1903 commercial seed houses
offered hundreds of varieties, as
shown in this samling of ten crops.
Figur 8. Minskad mångfald
av sålda fröer i USA. En
jämförelse mellan 1903
och 1983 som omfattade
66 grödor, visade att mer
än 90 procent av de olika
sorterna hade försvunnit.
Globalt sett har omkring
75 procent av mångfalden av
livsmedelsgrödor försvunnit
under 1900-talet, enligt FN:s
livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).
Källa: National Geografic,
juli 2011.
12
80 YEARS LATER
By 1983 few of those varieties
were found in the National Seed
Storage Laboratory.*
100% ekologiskt?
Figur 9. Global totalanvändning av kväve- och fosforgödningsmedel.
Figur 10. Globala trender i produktion av spannmål och kött.
Källa: IAASTD, 2008.
Källa: IAASTD, 2008.
livsmedel som producerats av jordbruket). Samtidigt är fosfor en
bristvara på åkrarna i många delar av världen. Afrika är världens
största exportör av fosfatmalm samtidigt som det också är den
kontinent som har det största behovet av nytillförsel av fosfor
till de generellt sett magra jordarna som finns där (Cordell et al.,
2009). Enligt vissa analyser har mänskligheten börjat närma sig
(eller kanske redan passerat) det som många kallar »peak fosfor«, den tid då de globala reserverna av brytvärd fosfor börjar
minska. Fosforn kommer förstås inte att ta slut helt, det är ju ett
av de vanligaste grundämnena i både jordskorpan och i haven.
Problemet är att koncentrationen av fosfor oftast är för låg för
att det ska vara ekonomiskt intressant att utvinna den med dagens metoder. Även om de flesta prognoserna är osäkra råder det
inga tvivel om att brytvärd fosfor kommer att bli en bristvara förr
eller senare (Carpenter och Bennet, 2011). Idag bryts det mesta
av världens fosfatmalm i fem länder - Jordanien, Kina, Marocko
inklusive Västsahara, Sydafrika och USA. Cirka 80 procent av den
fosfatmalm som anses vara brytvärd kommer från Marocko och
Västsahara. Det innebär att »peak fosfor«, om eller när den inträffar, kan medföra stora geopolitiska konsekvenser.
Förlust av biologisk mångfald
Biologisk mångfald är variationsrikedomen inom arter, mellan
arter och av ekosystem i landskapet. Denna mångfald ger oss
allt från mat och kläder till mediciner och husrum. Dessutom
finns det en direkt koppling mellan biologisk mångfald och
ekosystemens långsiktiga kapacitet att leverera ekosystemtjänster som luft- och vattenrening, samt pollinering av grödor och
erosionsskydd.
Redan idag utrotas arter 100 till 1000 gånger snabbare än
vad som anses vara naturligt. Om den globala medeltemperaturen stiger med 1,5 till 2,5 grader (jämfört med medeltemperaturen 1980-1999) riskerar mellan 20 och 30 procent av alla
växt- och djurarter att utrotas, enligt FN:s klimatpanel, IPCC.
Figur 11. Kartan visar den globala utbredningen av odlingsmark (grön) och betesmarker (brun). Enligt FAO: s statistik upptar
odlingsmark för närvarande över 1530
miljoner hektar (cirka 12 procent av jordens
landyta, exklusive Grönland och Antarktis),
medan betesmarker täcker ytterligare 3380
miljoner hektar (26 procent av den isfria
landytan). Sammanlagt upptar jordbruk
ungefär 38 procent av jordens landyta, vilket
är den i särklass största markanvändningen
på planeten. Källa: Foley m.fl., 2011.
13
100% ekologiskt?
Detta innebär att ekosystemen blir mer sårbara och att deras
långsiktiga förmåga att klara av förändringar i klimat och miljö
(deras resiliens) riskerar att minska. Nu när den fossila energin
behöver fasas ut blir också beroendet av ekosystemens förnybara produktion av varor och tjänster allt viktigare.
Mångfalden är också grunden för förädling av växter och djur
samt en försäkring inför framtiden. Klimat och miljö kommer med
all sannolikhet att förändras allt snabbare och det är därför viktigt
att bevara en mångfald av växter och djur med olika miljökrav som
kan utföra samma funktion under de nya förhållandena.
Jordbrukets användning av kemiska bekämpningsmedel är en
av orsakerna till förlusten av biologisk mångfald, men avskogning
för att skapa utrymme för ny jordbruksmark och det monotona
landskapet som dagens industrialiserade jordbruk medför bidrar
också avsevärt. Enligt Millennium Ecosystem Assessment (2005)
är 60 procent av planetens ekosystemtjänster överexploaterade
eller hotade på grund av bland annat förstörda livsmiljöer, invaderande arter, övergödning, miljögifter och klimatförändring.
Den europeiska miljömyndigheten, EEA (2009), visar att
odlingslandskapets växter och djur fortfarande minskar och är hårt
ansatta av intensiva produktionsmetoder och igenväxning. Jordbruk använder nästan hälften av den europeiska landytan vilket gör
att statusen för biologisk mångfald i regionen är starkt beroende av
vilka produktionsmetoder som används.
Även i Sverige är många arter hotade på grund av den storskaliga rationaliseringen av lantbruket. Odlingslandskapets
forna artrikedom är idag till stor del begränsad till områden
som till exempel ängs- och hagmarker. Hoten kommer sig av
att monokulturerna breder ut sig samtidigt som marker växer
igen; med andra ord ett alltför intensivt och ensidigt jordbruk
i vissa regioner medan det i andra snarare handlar om brist på
aktivt lantbruk, särskilt när det gäller lantbruk med betande
djur (Bernes, 2011).
Problemen är på många sätt desamma världen över även om
det givetvis är stora regionala skillnader. Samma bild av ett akut
läge där jordens land och vattenresurser är hårt belastade presenterades i FAO-rapporten »The state of the world’s land and water
resources for food and agriculture« (FAO, 2011). Man pekar bland
annat på att produktionsökningen inom lantbruket hittills på alltför många ställen skett på bekostnad av mark- och vattenresurser.
Biologisk mångfald handlar inte bara om hotade vilda växter
och djur utan också om den odlade mångfalden. För ca 100 år
sedan var det ett hundratal grödor som försörjde världen. Idag
dominerar fyra grödor stort – vete, soja, ris och majs. Förutom att
allt färre grödor odlas så odlas dessutom allt färre sorter av varje
gröda. FAO (2010a) uppskattar att omkring 75 procent av mångfal-
14
den av livsmedelsgrödor försvann under 1900-talet. Att den odlade
mångfalden minskar ökar sårbarheten i odlingen. Om bara en viss
sorts gröda odlas på en stor yta påverkas hela odlingen på likartat
sätt om vädret slår fel, skadedjur angriper eller marken lider av
näringsbrist. Utvecklingsarbete och fältförsök har visat att riskspridning genom att odla flera grödor och många sorter lönar sig.
Oftast är det någon gröda som klarar ändrade odlingsbetingelser.
För ett litet land som Sverige blir det allt svårare att få tillgång till sortmaterial som lämpar sig att odla i alla svenska
klimatzoner. Växtförädlingen har under de senaste trettio åren
successivt övergått från att i huvudsak vara statlig till privat. Idag
dominerar ett fåtal stora privata aktörer vilka inte ser de regionala
svenska marknaderna som tillräckligt lönsamma för satsningar
på sorter lämpade för t ex Norrlands inland. Istället tvingas Sverige många gånger använda sortmaterial som är framtaget för att
passa nordtyska förhållanden.
Markanvändning
Redan idag upptar jordbruksmark 38 procent av planetens isfria
landyta (se Figur 11) och jordbruk i olika former har under historiens gång trängt undan 70 procent av gräsmarkerna, 50 procent
av savannerna och 27 procent av de tropiska regnskogarna (Foley
m.fl. 2011). Av denna är en tredjedel åkermark och resten betesmark. Än så länge används den allra största delen av världens åkermark till livsmedelsproduktion. Enbart några få procent används
för odling av energigrödor. I begreppet livsmedelsproduktion
ingår dock även foder till djur. Uppskattningsvis används ungefär
hälften av världens åkermark till foderproduktion (Ibid).
Trots denna historiska expansion börjar åker-, betesmark
och ängar bli en bristvara i ett globalt perspektiv. Dels för att värdefull åkermark går förlorad på grund av till exempel väg- och
husbyggen, och dels för att efterfrågan på livsmedel, energi och
fibrer hela tiden ökar. I ljuset av denna utveckling har den ökande
efterfrågan på mark tagit sig uttryck i såväl höjda markpriser som
länders eller privata företags investeringar i mark utomlands, så
kallad »land grabbing«, för att tillgodose sitt eget behov av olika
produkter.
Även åkermarkens kvalitet är hotad. Lägre mullhalter, erosion,
föroreningar, packningsskador, försaltning med mera är ökande
problem. Kvalitetsbrist leder inte bara till lägre eller uteblivna
skördar, en farhåga är att detta också på sikt skulle kunna leda till
näringsfattigare livsmedel.
Kemiska föroreningar
Forskarna har ännu inte lyckats att definiera en hållbar planetär
gräns för kemikaliespridningens påverkan på ekosystemen.
100% ekologiskt?
Utifrån de kemiska föroreningarnas egenskaper och överskridandet av vissa gränsvärden i miljön och för vissa livsmedel (till
exempel rester av bekämpningsmedel i frukt och grönt) kan
det dock konstateras att mänskligheten i dag på en rad punkter
överskrider vad som kan anses vara långsiktigt hållbart (Blacksmith Institute, 2012). Utöver de ämnen som är definierade som
direkt giftiga är till exempel spridningen av långlivade organiska
miljögifter som bryts ned långsamt och ackumuleras i näringsvävarna att betrakta som farliga. Det finns idag en rad miljögifter som klassas som cancerframkallande, hormonstörande
och reproduktionsstörande. Ämnen som inte nödvändigtvis är
skadliga i ett kort perspektiv, men visat sig påverka människor
och miljö negativt i långa loppet.
Inom lantbruket används kemiska bekämpningsmedel
framförallt för tre syften: ogräsbekämpning (herbicider), insektsbekämpning (insekticider) och bekämpning av svampsjukdomar
(fungicider). I Sverige är ogräsmedlen helt dominerande och står
för över 80 procent av den totala mängden kemiska bekämpningsmedel. I EU som helhet är svampmedlen den största gruppen
(Eurostat, 2007).
Hur mycket bekämpningsmedel som används per arealenhet
varierar kraftigt mellan olika länder. Skillnaderna beror delvis
på biologiska faktorer. Varmare och fuktigare klimat medför till
exempel oftast större problem med olika skadegörare. Vilka
grödor som odlas har mycket stor betydelse. Att Sverige har en
låg användning förklaras till stor del av att vi inte odlar så mycket
bekämpningsintensiva grödor och samtidigt har ett klimat som
ger jämförelsevis små växtskyddsproblem.
Statistiken över bekämpningsmedelsanvändningen baseras
oftast på mängden verksamt ämne (aktiv substans). Det är ett
trubbigt mått, eftersom olika medel har helt olika dosering. En del
kräver så lite som 10 gram verksamt ämne per hektar, medan
andra preparat har doser på 1-2 kg. Den använda mängden säger
heller inget om skadlighet för miljö och hälsa, eftersom det handlar om många hundra helt olika kemiska substanser med olika
ändamål och verkningssätt. Dessutom är den tillgängliga statistiken både gammal och av osäker kvalitet, vilket gör det svårt att
jämföra användningen på ett korrekt sätt.
Bekämpningsmedelsanvändningen påverkar tyvärr inte
enbart de ogräs eller skadeinsekter man vill åt, utan även till
exempel nyttodjur som pollinerare och naturliga fiender till skadedjuren. Kemiska bekämpningsmedel var den faktor inom det konventionella lantbruket som hade störst negativ effekt på biologisk
mångfald i en omfattande studie i åtta europeiska länder (Geiger, et al., 2010). Utöver att arter slås ut, riskerar också rester av
bekämpningsmedel i vatten och livsmedel att påverka män-
Figur 13. Total global produktion av bekämpningsmedel.
Källa: IAASTD, 2008.
niskors hälsa. Även om det finns gränsvärden för hur mycket
bekämpningsmedelsrester som får finnas i livsmedel kan dessa
inte tolkas som att det är helt riskfritt att äta livsmedel med halter
under gränsvärdet. Gränsvärdena begränsas av såväl analysmöjligheter som politiska kompromisser och dessutom studeras
i regel en aktiv substans i taget utan att hänsyn tas till eventuella
kombinationseffekter. Samtidigt blir det allt vanligare att blanda
en mängd olika bekämpningsmedel så att varje rest skall hamna
under gränsvärdet.
Ett stort antal bönder och lantarbetare förgiftas av kemiska
bekämpningsmedel årligen i världen, främst i utvecklingsländerna
i Syd där detta också får allvarliga ekonomiska konsekvenser. I
Afrika söder om Sahara kostar förgiftning på grund av bekämpningsmedel samhället mer än det totala biståndet till hälsosektorn
(UNEP, 2013). Många av de farliga preparat som är förbjudna i
den industrialiserade världen, används fortfarande i Syd. Dessutom kan medel som bedöms som relativt »säkra« i Europa få
allvarliga konsekvenser när de säljs utan restriktioner och ofta förvaras lättåtkomligt. Förvaringskärl är alltid en bristvara och gamla
behållare för bekämpningsmedel kan användas till mycket, som
krukor eller vattentunnor. De som sprider gifterna saknar ofta
ordentlig skyddsutrustning, ibland har de ingen alls. Många kan
inte heller läsa varningstexterna, som i många fall är tryckta på
ett främmande språk.
Särskilt i exportgrödor som bomull, bananer och snittblommor används stora mängder bekämpningsmedel. Exempelvis
besprutas bananplantorna på en konventionell plantage i Costa
Rica flera tiotals gånger under de drygt nio månader det tar för
plantan att bära fram mogen frukt. Den intensiva användningen
drabbar miljön, ekosystemen och människorna i dessa länder
15
100% ekologiskt?
hårdast. Men små giftrester kommer också till den rika världen
i Nord genom exporten av produkterna. På så sätt kan man säga
att »giftcirkeln sluts«. De tio största bekämpningsmedelsföretagen
i världen har nämligen sitt säte i USA eller EU. Tillsammans står
dessa för över 90 procent av all tillverkning och försäljning av
bekämpningsmedel i världen.
En nyligen genomförd sammanställning av EFSA (European
Food Safety Authority) visar att allt färre livsmedel är fria från
bekämpningsmedel och att allt fler ämnen hittas i ett och samma
prov. Sammanställningen är baserad på fler än 77000 prover från
cirka 500 typer av livsmedel runt om i Europa (EFSA, 2013). I den
Svenska miljöövervakningen hittas rester av bekämpningsmedel
även i ytvatten, grundvatten, bottensediment, regn och luft. I ytvatten hittades överträdelser av riktvärden i 43 procent av proven,
dvs den koncentration då negativa effekter på organismer i vattenekosystemet kan ske (Nanos m.fl. 2012).
Utöver bekämpningsmedel finns flera andra kemikalier
som är problematiska i jordbruket. En särskilt allvarlig metall
är tungmetallen kadmium. Kadmium finns visserligen naturligt
i många jordar (hur mycket beror på jordarten och markens
ursprung), men halterna har ökat till farliga nivåer på många
platser. Det finns ett direkt samband mellan mängden kadmium
i åkermarken och halten kadmium i grödan. Kadmium härrör till största delen från luftnedfall från koleldning och utsläpp
från industrier, men också från spridning av avloppsslam och
kadmiumförorenad fosfatgödsel, som medfört en ökning av
åkerjordens kadmiumhalter under det senaste halvseklet (SGU
2013:01). Exponeringen för kadmium via maten kan förorsaka
benskörhet och njurskador och en rad studier visar samband
med effekter på hjärt-kärlsjukdom, diabetes, ökad dödlighet,
reproduktions- och neurotoxicitet. Kosten är den huvudsakliga
exponeringsvägen för kadmium och marginalen till kritiska
exponeringsnivåer anses vara liten, eller obefintlig och det går
inte att utesluta att en risksituation kan föreligga för delar av befolkningen (Livsmedelsverket, 2010). Under senare år har flera
nya vetenskapliga studier pekat på hälsoeffekter av kadmium
Low productivity
High yield gap
High productivity
Low yield gap
Figur 14. Stora delar av Afrika, Latinamerika och Östeuropa har stora »skördegap« – regioner där jordbruksmarken inte når upp till sin fulla potential för
att producera mat. Att överbrygga dessa gap skulle kunna öka den nuvarande livsmedelsproduktionen med mer än 50 procent. Källa: FAO, 2011.
16
Foto: Anneli Nordling
100% ekologiskt?
Mosaiklandskap i Etiopien. Foto: Anneli Nordling, Naturskyddsföreningen.
vid lägre exponering än den som legat till grund för bedömning av hur mycket kadmium människor »tål« att exponeras för
(Kemikalieinspektionen, 2011).
Vattenanvändning
Jordbruket i världen står för ungefär 70 procent av den globala
vattenanvändningen (Foley m.fl. 2011). För en balanserad diet
på 3000 kilokalorier per person och dag behövs det hela 3600
liter färskvatten, eller 1,3 miljoner liter per person och år. Med en
växande världsbefolkning och allt törstigare dieter (mer kött och
mejeriprodukter) är vattnet i floder, sjöar och grundvattenmagasin redan idag så överutnyttjat att floder som Coloradofloden,
Gula floden och Indus tidvis inte längre når ut till haven eller till
sin naturliga slutdestination. Dessutom har grundvattennivåerna
sänkts till alarmerande låga nivåer på många håll, t ex i delar
av USA, Kina, Indien och Afrika söder om Sahara. Stora sjöar
som Aralsjön har krympt till oigenkännlighet och hälften av alla
våtmarker i Europa och Nordamerika har försvunnit, främst på
grund av att de dikats ut för att ge plats åt jordbruk och bebyggelse. I många områden tär man på grundvattnet för att bevattna
jordbruket. Bevattning av omfattande tomatodlingar i Spanien
har till exempel sänkt grundvattennivån med upp till en meter
per år. I Sverige är däremot vattenbrist sällan ett allvarligt problem
mer än lokalt och tillfälligt. I ett globalt perspektiv är vattenbrist
Figur 12. Ökad användning av bevattning. Källa: IAASTD, 2008.
ett ökande problem som inte sällan leder till konflikter.
På våra breddgrader är det oftare kvalitén på vattnet som kan
utgöra ett problem. I stora delar av t ex Nederländerna är höga
halter av nitrat i dricksvatten ett hälsoproblem. Nitratet kommer
från gödselanvändningen i jordbruket. Rester av bekämpningsmedel är en annan förorening som kan förekomma i vatten.
Många livsmedel som importeras från Syd till EU-länderna
består egentligen mest av vatten – t ex gurka, tomat, citrusfrukter
med mera. Den stora vattenanvändningen sker förstås vid själva
odlingen. Till exempel behövs det ungefär 1200 liter vatten
för att producera 1 kg vete, 16 000 liter för varje kg nötkött och
17
100% ekologiskt?
2 700 liter för 1 kg ris. Att transportera vattenkrävande livsmedel
från områden med vattenbrist till Nordeuropa som oftast har tillräckligt med vatten, är förstås långt ifrån hållbart (SIWI, 2004).
Aerosoler
Aerosoler är små luftburna partiklar som både kan påverka vårt
klimat och utgöra en hälsorisk. Det kan handla om alltifrån uppvirvlade damm- och jordpartiklar till sot som bildas vid förbränning av fossila bränslen och biomassa. De kan alltså vara både
naturliga eller antropogena (skapade av människan). En del av
dessa partiklar (sot), bidrar till uppvärmningen. Andra, till exempel sulfater och organiska partiklar, reflekterar solljus tillbaka
till rymden och tenderar att kyla planeten. Den nuvarande uppfattningen är att nettoeffekten av alla partiklar är en nedkylning som
uppskattas ha dolt en betydande del av det senaste århundradets
förväntade uppvärmning. Lantbruket bidrar via användning av
fossila bränslen och biobränslen samt olika naturliga partiklar, som
pollen, damm och jord. Svedjebruk och anlagda skogsbränder för
att ge plats åt nya odlingsbara ytor är också en bidragande faktor.
Ozonlagret
Att ozonlagret påverkas negativt av freoner är allmänt känt. Indirekt har lantbruket via livsmedelskedjan varit en bov i dramat
eftersom livsmedel ofta behöver hållas kalla och många kylsystem
historiskt sett använt sig av ozonförstörande freoner som köldmedium. Men i takt med att de skadliga freonerna fasats ut har
lustgas från lantbruket seglat upp som ett av de största hoten mot
jordens ozonlager. Att lustgas, eller dikväveoxid, är skadligt för
ozonlagret har varit känt sedan 1970-talet, men gasen finns trots
detta inte upptagen i det så kallade Montrealprotokollet, som
varit så framgångsrikt med att avveckla de mest aggressiva ämnena (freoner och haloner) att ozonlagret nu börjat återhämta sig.
Lustgas är mindre aggressivt än dessa men släpps ut i betydligt
större mängder. Jordbruket står för ca 50 procent av det totala
utsläppet av lustgas i EU och hälften av det kom år 2000 från gödselhanteringen (Oenema m.fl., 2007), resten kommer från industri
och förbränning. Eftersom lustgas också är en av de farligaste
växthusgaserna skulle minskade utsläpp gagna både ozonlagret
och klimatet. Länge utgjorde även bekämpningsmedlet metylbromid i jordbruket ett hot mot ozonlagret. Det förbjöds dock i
början på 2000-talet i de flesta länder på grund av dess ozonförstörande egenskaper.
18
Ojämn fördelning
Idag produceras det faktiskt tillräckligt mycket mat för att mätta hela jordens befolkning (FAO, 2009). Mellan 1985 och 2005
ökade jordbruksproduktionen i världen med 28 procent (Foley
m.fl. 2011). Ändå lider omkring en miljard människor av hunger
och kronisk undernäring, samtidigt som ungefär 1,5 miljard av
jordens befolkning lider av fetma. Det viktigaste just nu är därför
inte att öka produktionen i världen som helhet utan snarare att
se till att maten når dem som behöver den mest. Dessvärre har
de produktionsökningar som åstadkommits de senaste 30 åren
med hjälp av teknik och vetenskap i alldeles för liten utsträckning nått fram till världens fattiga. Det konstaterar 400 oberoende forskare och andra experter – med stöd av bland annat
Världsbanken, UNEP, UNESCO, FAO och WHO – efter en sex
år lång studie »International Assessment of Agricultural Science
and Technology for Development« (IAASTD, 2008). I studien
rekommenderas ett paradigmskifte inom lantbruket till förmån
för ekologiskt hållbara produktionsmetoder och ett ökat stöd
till världens småbrukare. Idag försörjer världens ungefär 500
miljoner småbrukare i storleksordningen 2,5 miljarder människor med livsmedel (FAO, 2012).
En annan viktig anledning till att den mat som produceras i
världen inte når fram till alla människor är bland annat handelsoch jordbrukspolitik, till exempel att många länder i Nord kraftigt
subventionerar det egna lantbruket. Det har påverkat världsmarknaden och ofta försvårat utvecklingen av lokala marknader för
livsmedel i utvecklingsländerna, med negativa effekter på livsmedelstrygghet och utveckling av ett hållbart lantbruk i dessa länder.
De slutsatserna drog FN-studien Millennium Ecosystem Assessment och rekommenderade att en rad subventioner inom lantbruket måste förändras i grunden så att de gynnar ett hållbart lantbruk
med mindre kemikalieintensitet och större fokus på multifunktionalitet, biologisk mångfald och ekosystemtjänster (MA, 2005). Att
fattiga människor inte köper mat, beror också på bristande köpkraft.
Ekologiska restriktioner för lantbruket
Om man tar forskningen kring planetens gränser på allvar och
lägger till att mänskligheten har nått eller är på väg att nå »peak
oil« och inom en snar framtid även det som många kallar »peak
fosfor« (när produktionen av fossil energi och fosfor börjar
minska), så innebär det att den framtida livsmedelsproduktionen
behöver byggas på andra resurser än just på olja och fosfor från
gruvbrytning. Samtidigt med detta behövs en drastisk minskning av det ekologiska avtryck som livsmedelsproduktionen
orsakar.
100% ekologiskt?
Även om alla pusselbitar inte är på plats kan man med aktuell
forskning som grund lista ett antal villkor som måste vara upp-
fyllda för att framtidens livsmedelsproduktion ska bli verkligt
hållbar:
Att den är baserad på lokala insatsvaror (när så är möjligt), biologisk
mångfald och ekosystemtjänster, samt mindre användning av vatten.
Att en större andel jordbruksmark, samtidigt som den ger oss mat,
också blir en »kolsänka«.
Att den innebär en radikal minskning av inbindning av kväve från
atmosfären, det vill säga en kraftig minskning av användning av konstgödsel, som står för den huvudsakliga tillförseln »nytt« kväve idag.
Att mängden fosfor som läcker ut från jordbruksmark till sjöar, hav
och andra vattendrag minskar drastiskt.
Att mat produceras på sätt som inte utrotar arter eller på annat sätt
utarmar den biologiska mångfalden på ett oåterkalleligt sätt.
I de följande kapitlen fokuserar vi på idéer om hur man ska kunna
uppfylla dessa villkor och lägga det pussel som framtidens hållbara matproduktion innebär. Det är inget enkelt pussel. Det måste
ta hänsyn till en rad olika intressen och lärdomar både från forskningen och dagens olika produktionssätt – alltifrån universitetens
bioteknikforskning till lokal erfarenhetsbaserad teknologi utvecklad på landsbygden världen över. Ett flertal forsknings- och policyrapporter trycker på just detta, till exempel den ovan nämnda
IAASTD (2008) och den brittiska regeringens Foresight-rapport
»The future of food and farming: Challenges and choices for glo-
bal sustainability« (The Government Office for Science, 2011).
Det finns med andra ord starka argument för att forskare och
praktiker behöver lära av varandra och uppmuntra en mångfald
av lösningar. En avgörande fråga är dock hur resurser inom forskning och utveckling ska prioriteras och hur politiska styrmedel
som gynnar respektive missgynnar olika lösningar bör utformas.
Här skiljer sig ståndpunkterna och en fortlöpande dialog i kombination med demokratiska beslutsformer både i internationella
och nationella sammanhang är oerhört viktig.
19
100% ekologiskt?
3. Vägar framåt
– agroekologiska lösningar för framtidens jordbruk
Lantbruket i Nord och Syd är beroende av en rad ekosystemtjänster såsom pollinering, vattenrening, naturlig skadedjursbekämpning och upprätthållande av bördiga jordar. Att undvika fortsatt utarmning av världens ekosystem är därför avgörande för framtidens livsmedelstrygghet och
för att minska antalet människor som svälter i världen. De projekt som lyfts fram i denna rapport
är alla exempel på hur lantbruket kan utvecklas med hjälp av ett agroekologiskt angreppssätt
så att det blir mer mångfunktionellt och gynnar produktionen av ekosystemtjänster, minskar
sårbarheten för klimatförändringarna och stärker landsbygdsbefolkningens ställning. Exemplen
visar också prov på hur lantbruket kan utvecklas för att binda mer koldioxid och därmed minska
sitt bidrag till den globala uppvärmningen.
Redan i inledningen till denna rapport konstaterades att framtidens lantbruk behöver ställas om med hjälp av agroekologiska
principer (se faktaruta, sid 5) för att klara framtidens utmaningar.
Det innebär odlingssystem baserade på mångfald, lokala insatsvaror och ekosystemtjänster istället för monokulturer och fossila
resurser, så som olja och fosfor. Inom agroekologin används
naturen som inspirationskälla, det vill säga ekologisk kunskap
och ekologiska teorier om hur olika ekosystem fungerar ligger till
grund för att utforma produktionen på en gård eller kanske till
och med livsmedelsförsörjningen inom en hel region (IAASTD,
2008; De Schutter, 2010).
Dagens industriella lantbruk har utvecklats i en värld där
naturen på många sätt behandlades som en outtömlig källa till
resurser och en oändlig mottagare av vårt avfall. Då allt fokus
låg på högre avkastning för att trygga livsmedelsförsörjningen
för världens befolkning, blev ett lantbruk som liknade tidiga
successioner i naturen den effektivaste lösningen. I dag lever vi
i en värld där vi hastigt närmar oss planetens hållbara gränser
och är väl medvetna om att många av våra naturresurser snart
riskerar att ta slut, en värld där vi i allt högre utsträckning måste
se oss som »planetskötare«. Resurshushållning, fördelning,
konsumtionsförändringar och ekologiskt anpassade lösningar
blir allt mer avgörande för att trygga livsmedelsförsörjningen.
I naturens egna ekosystem finns de mest hållbara lösningar vi
känner till och de kan då vara till hjälp. Agroekologiska produktionsformer är kunskapsintensiva, de kräver ekologisk kunskap
och samtidigt kännedom om de lokala förutsättningarna, eftersom produktionssystemens utformning bygger på kunskap om
20
egenskaper och processer i naturen med anpassning till det lokala
sammanhanget.
I vissa delar av världen, till exempel i Brasilien, är agroekologi
också en rörelse som utvecklats ur lokal ekologisk kunskap som
en reaktion mot miljöförstöring och sociala missförhållanden
orsakade av industriella produktionsmetoder. Rörelsens syfte är
att utveckla hållbara produktionssätt som tryggar människors
tillgång till mat och samtidigt ger dem kontroll över den.
Agroekologin inspireras av naturen på ett nytt sätt
Agroekologin utgår ifrån kunskapen om komplexa interaktioner
mellan arterna och deras livsmiljö, och om grundläggande ekologiska processer (till exempel succession, näringsämnens kretslopp
och energiflöden), för att studera och designa hållbara system för
livsmedelsproduktion (De Schutter och Vanloqueren, 2011). Men
även dagens industrialiserade lantbruk använder faktiskt naturen
som modell, genom att efterlikna ett ekologiskt system i så kallad
tidig succession. En tidig succession betyder att det inte har förflutit
särskilt lång tid sedan en störning då ny mark blottades. Denna typ
av lantbruk försöker alltså efterlikna det stadium i ett ekosystem då
det finns gott om resurser, av energi, näringsämnen och vatten, så
att de mest konkurrenskraftiga arterna kan maximera sin produktion, vilket ger en hög nettoproduktion av vetet, havren, majsen
eller sojan. Genom att plöja och utrota »ogräs« hålls systemet kvar
i detta resurskrävande stadium då arter med snabb tillväxt och stor
konkurrensförmåga gynnas. I ett vilt ekosystem är detta inte hållbart, det existerar bara när ett »nytt« område koloniseras, till
exempel när regnet kommer efter en torka, en skogsbrand eller en
100% ekologiskt?
Forskare och bönder lär av varandra. Foto: Anneli Nordling
översvämning. Efterhand tar de fria resurserna slut och hushållning, arbetsdelning och samarbete blir fördelaktigare än konkurrens. Med kretslopp och komplext samarbete blir inget outnyttjat, inget blir spill eller avfall. I agroekologisk forskning utvecklas
hållbara livsmedelssystem genom att medvetet efterlikna mer
»mogna« ekosystem istället för de »pionjärliknande« ekosystemen
som lantbruket mest liknar idag.
Forskare och bönder lär av varandra i Nord och Syd
De exempel som lyfts fram tidigare i denna rapportserie från
Etiopien, Brasilien och Filippinerna blandas i denna rapport tillsammans med en rad exempel från Sverige och andra länder i
Nord. Tillsammans visar de tydligt hur forskare och lantbrukare
i såväl Nord som Syd kan samarbeta för att hitta nya vägar mot
en hållbar utveckling. Genom att kombinera ny forskning med
lokal praktisk erfarenhet finns det stora möjligheter att ständigt
utveckla och förbättra odlingsmetoderna.
I Etiopien jobbar experter, som Sue Edwards och hennes man
Tewolde Berhan Gebre Egziabher (se appendix 1), från lokal till
nationell nivå tillsammans med landets lantbrukare. Med hjälp
av en rad hållbara brukningsmetoder arbetar de för att återställa
vattenbalansen och minska behovet av konstgödsel, samt komma
till rätta med överbete, jorderosion och förstörda vattendrag.
Projektet som inleddes 1996 koordineras gemensamt av ISD,
Institute for Sustainble Development (Institutet för hållbar utveckling), Verket för jordbruks- och landsbygdsutveckling i Tigray
(BoARD), Mekelleuniversitetet, lokalsamhällena och de lokala
myndigheterna. Syftet är att på ett hållbart sätt öka produktivi-
teten i jordbruket, trygga tillgången till mat, skapa bättre försörjningsmöjligheter och förebygga de svältkatastrofer som tidigare
ofta drabbat trakten i samband med återkommande perioder av
torka. De metoder som har introducerats av ISD i samarbete med
lantbrukare och de lokala myndigheterna har även fördelen att de
nyttjar tillgängliga lokala resurser och bönders kunskap.
I Brasilien arbetar organisationen Centro Ecológico och deras
samarbetsorganisationer aktivt i nätverksstrukturer för att sprida
kunskap och utveckla kompetensen inom ekologisk produktion i
södra Brasilien. Genom att bygga upp och stärka olika nätverk med
flera mindre centra får man större effekt än om allt kunskapsutbyte
utgår från ett centra. Forskare, som till exempel André Gonçalves
(se appendix 1) och lantbrukare lär av varandra inom alltifrån
produktion och förädling till marknadsföring av certifierade ekologiska produkter för att stimulera till mer uthålligt jordbruk och
ökat miljöskydd. Centro Ecológico har också en stark relation till
lärare, genom ett nätverk bestående av 40 lärare i 10-15 skolor
som arbetar med utbildning i miljövård tillsammans på skolorna.
Centro Ecológico och deras samarbetsorganisationer har genom
att arbeta aktivt med aktörssamverkan, kunskapsutbyte och
kompetensutveckling i nätverksstrukturer kunnat påverka utvecklingen av ekologiskt lantbruk såväl regionalt, nationellt som
internationellt.
På liknande sätt har organisationen MASIPAG i Filippinerna
byggt ett banbrytande och effektivt samarbete mellan bönder och
forskare. En av forskarna är Chito Medina (se appendix 1) som
tillsammans med sina forskarkolleger och lokala lantbrukare har
initierat ett projekt där man samlar in, förädlar och provodlar
olika rissorter för att uppnå bättre lönsamhet, ökad försörjningstrygghet, utökat medbestämmande och minskad sårbarhet för
klimatförändringar. Dessutom har lokalbefolkningens sociala
ställning, kosthållning och hälsa förbättrats.
I Sverige forskar Johanna Björklund (se appendix 1) tillsammans med lantbrukare i det som här kallas deltagardriven
forskning. Tillsammans med ett tiotal lantbrukare i projektet
»Klimatsmart lantbruk – hållbara lösningar för framtiden« har
man ökat kunskaperna och erfarenheterna om hållbarare sätt att
producera mat. Det handlar till exempel om att hitta sätt att producera livsmedel så att maten vi äter inte bidrar till den globala
uppvärmningen utan tvärtom – hjälper till att bromsa klimatförändringarna. Jordbruksmarker har nämligen möjligheter att
binda in koldioxid på lång sikt och det finns en stor potential att
producera mat med hjälp av förnybar energi. Projektet visar också
att betande djur kan ge mat utan att nämnvärt konkurrera med
livsmedel som människor kan äta direkt, något som är en förutsättning för att kunna föda en växande befolkning. En av de viktigaste
21
100% ekologiskt?
frågorna är att fasa ut klimatpåverkande fossil energi, bland annat
genom att medvetet arbeta med biologisk mångfald som redskap.
Det handlar om att kombinera ny forskning och nya kunskaper
med praktiska erfarenheter hos lantbrukarna för att öka kunskapen
om hur man på bästa sätt kan använda olika ekosystemtjänster, till
exempel naturliga fiender, pollinerare, markmikroorganismer och
kvävefixerande växter, på ett sätt som är hållbart och som ger en
hög och stabil produktion.
En nyckelfaktor för att ersätta fossil energi med lokala resurser och ekosystemtjänster som man arbetat med i projektet är
att utveckla mångfunktionaliteten. Till exempel kan lantbrukets
husdjur göra mer än att bara producera mjölk, kött och ägg. De
kan till exempel också bereda mark, sprida gödsel, minska skadegörare och ogräs, värma hus och vara dragdjur. Lantbrukare
och forskare i projektet »Klimatsmart lantbruk« poängterar att
det är viktigt att testa en mångfald av idéer och metoder samt att
föra en ständig diskussion om den framtid vi vill leva i. Men med
en framtid som är mer oförutsägbar än någonsin och med utmaningar av en omfattning som vi aldrig tidigare stått inför måste vi
handla utan att alla pusselbitar finns på plats.
Genom initiativ från Naturskyddsföreningen har forskarna
från Etiopien, Brasilien, Filippinerna och Sverige besökt varandra
och träffat lantbrukare i de fyra länderna för att lära av varandras
olika sammanhang och erfarenheter. Under ett gemensamt seminarium i Stockholm, december 2009, träffades de för att summera
erfarenheterna av detta projekt.
Möte mellan en lantbrukare från Brasilien och
Sverige. Foto: Anneli Nordling
22
Positiva exempel från Nord och Syd
Det har skett en viktig och intressant läroprocess i de exempel
som rapportserien (se referenslistan) hittills behandlat med
medverkande från Institute for Sustainable Development i Etiopien, Centro Ecológico i Brasilien och MASIPAG i Filippinerna.
Rapportens huvudexempel från ett rikt land i Nord är projektet
»Klimatsmart lantbruk« i Sverige, men en rad andra exempel
behandlas också för att visa prov på olika pusselbitar som kan
leda till ett mer hållbart lantbruk. De är alla lokala exempel på att
det går att öka matproduktionen och trygga försörjningen med
hjälp av agroekologiska principer, det vill säga genom lokal ekologisk kunskap kombinerad med moderna agroekologiska metoder
som bevarar resiliensen och drar nytta av biologisk mångfald och
ekosystemtjänster.
Exemplena från Nord skiljer sig på så sätt att målet inte främst
är att akut trygga matproduktionen, utan att visa förutsättningar
för den nödvändiga övergången från ett helt fossilberoende produktionssystem till system som bygger på förnybara resurser och
lokala ekosystemtjänster med bibehållen produktion. För den
industrialiserade delen av världen handlar frågan om en tryggad
matproduktion på sikt om att lägga om livsmedelssystemet så
att dess ekologiska avtryck och förbrukning av ändliga resurser
minskar. Klimatförändringarna, prisfluktuationer på olja och den
stora minskningen av den biologiska mångfalden visar med tydlighet att detta är avgörande för en tryggad livsmedelsförsörjning
i framtiden oavsett om vi bor i Nord eller Syd. Nödvändigheten av
En stor och viktig del av organisationen MASIPAG:s verksamhet i Filippinerna är det unika samarbetet
mellan forskare och bönder för att samla in, förädla och provodla olika rissorter. Foto: Achim Pohl.
100% ekologiskt?
denna omställning av vårt livsmedelssystem och de vinster som
samhället kan göra genom att nyttja och värna specifika ekosystemtjänster vinner allt större gehör i internationella forum.
I de exempel som lyfts fram i denna rapport utvecklar forskare och bönder tillsammans de ekologiska odlingsmetoderna
genom att kombinera ny forskning med lokal praktisk erfarenhet
och kunskap. Exemplen representerar olika kulturella, miljömässiga och socioekonomiska sammanhang i olika världsdelar,
men de uppvisar ändå förvånansvärt många likheter i sättet att
bedriva lantbruk. Några gemensamma nyckelkomponenter är:
t %JWFSTJĕFSBE QSPEVLUJPO EFU WJMM TÊHB BUU CÚOEFSOB JTUÊMMFU
för att bara odla en eller ett par grödor som de säljer till centrala uppköpare, också odlar till exempel grönsaker för självhushåll och säljer överskottet. I Syd ger det bättre ekonomi,
ökad livsmedelstrygghet och mindre sårbarhet för till exempel svängningar på marknaden, torka och insektsangrepp.
t -PLBMB LSFUTMPQQ BW WÊYUOÊSJOH PDI UFLOJLFS GÚS BUU IÚKB
bördigheten till exempel genom kompostering som bygger
mullhalt, ökar jordens förmåga att leverera näring till grödan,
ökar den vattenhållande förmågan och markens genomsläpplighet för skyfall – samtidigt som det kan fungera som en viktig kolsänka.
t *OUFHSFSJOH BW USÊE J KPSECSVLTTZTUFNFO TÌWÊM J 4ZE TPN J
Nord, träd som bland annat ger foder, bränsle och skugga,
samt fungerar som erosionsskydd och naturlig kvävegödslare.
t &OIFMIFUTTZOQÌTLBEFEKVSTPDIPHSÊTSFHMFSJOHCMBOEBOOBU
genom att gynna skadegörarnas naturliga fiender, genom att
använda växtföljder samt en mångfald av olika grödor och sorter för att minska den generella sårbarheten för skadegörare.
t 5BSBWTUBNQJEFUMPLBMBQFSTQFLUJWFUNFOBSCFUBSBLUJWUJPMJLB
nätverksstrukturer för att så effektivt som möjligt utbyta ny
kunskap om ekologiskt hållbar produktion både nationellt och
internationellt.
t ½LBUGPLVTQÌTNÌTLBMJHIBOEFMPDIFUBCMFSJOHBWMPLBMBFLPlogiska marknader, men i Syd kan det även innebära internationell försäljning av vissa väl utvalda produkter.
t 'ÚSÊEMJOHBWMPLBMBWÊYUTPSUFSPDIEKVSSBTFSNFEFUUEFMUBgardrivet arbetssätt) för att minska beroendet av dyrt utsäde
och vara bättre anpassade till de lokala förutsättningarna.
t 4UÊOEJHU QÌHÌFOEF FSGBSFOIFUT PDI LVOTLBQTVUCZUF NFMMBO
bönder och forskare, ett effektivt sätt att utveckla verkligt
hållbara lantbrukssystem.
Att odla med mångfald som redskap
Som synes i listan ovan är biologisk mångfald och ekosystemtjänster centrala i flera olika avseenden. Vilda arter bidrar med
pollinering, naturlig skadedjursbekämpning, rening av vatten
och cirkulering av näringsämnen. På så sätt minskar behovet
av såväl konstgödsel som kemiska bekämpningsmedel, något
som lantbrukarna lärt sig att stimulera på olika sätt. Istället för
konstgödsel använder Woldu och hans fru i Etiopien (Porträtt
s.28) kompostering för att återcirkulera växtnäring till åkrarna.
På liknande sätt tillförs växtnäring i Toninhos trädjordbruk i
Brasilien (Porträtt s.29) genom vissa sorters träd som berikar
jorden tack vare sin förmåga att binda luftens kväve (biologisk
kvävefixering). I Sverige tar Hillevi (Porträtt s.28) hjälp av olika
kvävefixerande baljväxter (till exempel bönor och ärter) och
prenumererar på specialanpassade humlor som pollinerar hennes ekologiska tomater. Lantbrukarna Dan och Britt-Inger på
Väddö i Roslagen använder gäss som »kompostkvarnar« vilka
också hjälper till med ogräsrensningen i växthusen. I Filippinerna
har Euni (Porträtt s.29) sedan länge gått över till ekologisk odling efter att hans syn skadats av kemiska bekämpningsmedel.
Idag har han stor ekologisk kunskap och vårdar bland annat
sin 0,5 hektar stora skog så att den kan fortsätta att bidra med
vattenrening och fungera som livsmiljö för skadedjurens naturliga fiender, samt andra ekosystemtjänster som är viktiga för
hans odlingar.
Förutom att gynna nyttodjur som på olika sätt bidrar till den
naturliga skadedjursregleringen är de ekologiska lantbrukarna
måna om att utforma hela odlingssystemet så att det inte gynnar skadedjur på det sätt som monokulturer tenderar att göra.
Varierade växtföljder och mångfald av olika grödor och av lokalt anpassade sorter minskar mängden skadegörare. Genom att
fokusera på kretslopp och mångfald istället för fossilbränslebaserad teknik skapas mer komplexa och varierade livsmiljöer där
en mångfald av fåglar, insekter samt andra djur och växter trivs.
Ett sådant multifunktionellt jordbruk tenderar att vara mer resilient (se Box 1) och bidra med fler nyttigheter än bara livsmedel,
vilket kan ge en tryggare försörjning samtidigt som det gynnar
ekosystemtjänster, inklusive den biologiska mångfalden.
Hillevi Rundström driver ett ekologiskt lantbruk på Ljusterö
i Roslagen. Hon säljer allt direkt från gården, och om det finns
något överskott också i den lokala affären. Hon lär sina kunder att
välja produkter efter säsong för att minska matens påverkan på
23
100% ekologiskt?
klimatet. Kunderna får också ökad förståelse för allt arbete som
ligger bakom odlingen av grönsaker av hög kvalitet. På gården,
som omfattar 10 hektar åker och 20 hektar skog, odlar Hillevi en
mängd olika grönsaker, allt från dill till broccoli och rödbetor.
I växthuset finns gurka, paprika och tomat, och på fälten även
blommor. Allt odlas ekologiskt, det vill säga utan tillförsel av
kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. Istället används
den egna gödseln från får, höns och hästar, kompletterad med
inköpt hönsgödsel. Dessutom ser Hillevi till att ha en bra växtföljd för att hålla nere ogräs och skadegörare. De 12 fåren passar
bra i gårdens drift. De håller betesmarkerna öppna och behöver
inte så mycket passning under tider då det är mycket att göra i
grönsaksodlingen. Hundra hönor är också en del i det ekologiska
kretsloppet på gården, de omvandlar grönsaksresterna till ägg,
och till gödsel som kan användas i odlingen. Några islandshästar
finns också, mest för nöjes skull, men de ger ju också gödsel. Trots
att Hillevi är nöjd med helheten på gården, undrar hon om det
är effektivt att ha så många inriktningar. »Det är så lätt att man
tänker att om det ska vara ekologiskt och hållbart så ska alla göra
allting själv«, säger Hillevi. Hon tror att man istället måste tänka
på bynivå. Till exempel utifrån hela Ljusterö och samarbeta så
att man kan koncentrera sig och bli riktigt bra på att producera
ett par olika produkter var. Tillsammans kan man ändå få sådan
variation att det är intressant för de lokala kunderna. För att hen-
nes gård ska bli ännu mer hållbar måste kretsloppet mellan gården och konsumenterna slutas i större utsträckning. Idag lämnar
stora mängder näringsämnen gården via grönsakerna. »Så länge
man inte sätter in människan i ekosystemet och recirkulerar våra
rester blir det aldrig riktigt bra«, säger Hillevi. Tjugosju år som
grönsaksodlare har gett henne en stor lokal ekologisk kunskap.
De som handlar i gårdsbutiken, eller besöker henne när hon har
»öppen gård« någon dag under sommaren, har chansen att lära
sig mer om grönsakernas olika mognadstidpunkter och vad som
kan odlas i den här delen av Sverige.
Trädjordbruk – lär av naturliga ekosystem för att uppnå
viktiga miljö- och utvecklingsmål i Syd och kanske i Nord?
De ekologiska odlarna i södra Brasilien återskapar och bevarar
regnskog genom att odla sina bananer tillsammans med träd,
buskar och örter som finns naturligt i den utrotningshotade
Atlantregnskogen. Denna typ av samodling kallas trädjordbruk
(agroforestry). Den bidrar till att bevara den artrikedom som
finns i Atlantregnskogen men också till att öka koldioxidbindningen som behövs för att bromsa klimatförändringen. Förutom
själva bananskörden ger de vilda växterna också andra frukter
samt bär, virke och prydnadsväxter, som man kan sälja eller ha
som ett tillskott till hushållet. Genom att man odlar en så stor
mångfald av olika växter, eller bara gynnar dem som sprider sig
Trädjordbruk kallas det då lantbrukaren odlar sina grödor, exempelvis bananer, tillsammans med en mångfald av träd, buskar och andra örter. Ofta väljs
träd som har kvävefixerande rotsystem som bidrar med naturlig gödsel för växtligheten runtomkring. Träden bidrar också med skugga och vindfång. Dessa
system har visat sig binda mer koldioxid än monokulturer där endast en gröda odlas – något som blir en allt viktigare ekosystemtjänst med tanke på
klimatförändringarna. Foto: Solomon H. Mariam.
24
100% ekologiskt?
själva, trivs även många olika vilda djur i odlingarnas närhet. En
del av böndernas skörd äts förstås upp av vilda djur och lite av
markytan upptas av växter som inte ger någon skörd. De är helt
enkelt en del av systemet.
I trädjordbruk kombineras alltså olika sorters träd, buskar
och jordbruksgrödor i odlingssystem som i mångt och mycket
försöker efterlikna naturliga ekosystem. På så sätt kan trädjordbruk ses som en form av »biomimikry,« vilket är en växande
forskningsgren där man genom att inspireras och lära sig av
naturen försöker att hitta mer långsiktigt hållbara lösningar.
Ett trädjordbruk gör detta genom att fokusera på kretslopp och
mångfald istället för fossilbränslebaserad teknik. Dessutom skapas mer komplexa och varierade livsmiljöer i »flera våningar«
där en mångfald av fåglar, insekter samt andra djur och växter
trivs. Rätt utformat kan ett sådant odlingssystem binda jorden,
stå emot skadegörare och gödsla sig själv – nästan helt utan
människans hjälp. Genom att vara mer multifunktionellt bidrar
det även med fler nyttigheter än bara livsmedel och kan därför
ge en tryggare försörjning samtidigt som det gynnar ekosystemtjänster och den biologiska mångfalden. På senare tid har trädjordbruket lyfts fram i flera internationella fora och rapporter
som en viktig länk i arbetet för att både nå de mål som satts
upp i de globala miljökonventionerna (om till exempel biologisk mångfald, ökenspridning och klimat) och för att nå FN:s
millenniemål om halverad fattigdom och hunger.
Intresset för att utveckla perenna system för livsmedelsproduktion som är produktiva och ekonomiskt bärkraftiga på
nordligare breddgrader ökar också. Det handlar till exempel
om alléodling av kvävefixerande träd som både ökar den totala
avkastningen i odlingen och har potential att binda in kol långsiktigt. På bilden här intill syns ett exempel på alléodling där
vete odlas tillsammans med popplar i södra Frankrike. Systemet
producerar mer spannmål och timmer per hektar än om de två
grödorna skulle odlas separat. På andra håll ligger fokus på odling
av ätbara perenna växter i så kallade skogsträdgårdar. Betesdjur i
artrika naturbetesmarker eller på skogsbete är också en form av
agroforestry där marken kan bli en kolsänka och djuren hjälpa
till att samla in energi från gräset och omvandla det till ätbart
kött. Ett europeiskt nätverk, The European Association of Agroforestry, har just bildats för att sprida forskning och erfarenhet
om agroforestry och gynna sådana produktionsformer i Europa.
Ett trädjordbruk i södra Frankrike där poppelträd och vete odlas tillsammans. Systemet producerar mer spannmål och ved per hektar än om de två
grödorna skulle odlas separat. Foto: Christian Dupraz.
Gårdstånga Nygård: Lokala ekosystemtjänster för att ersätta fossil energi
– är det något för dagens storskaliga lantbruk i Nord?
Gårdstånga Nygård några kilometer norr om Lund i Skåne, omfattar över 900 ha åker i konventionell produktion. Där odlar man
helt plöjningsfritt, med fasta körspår, det vill säga man kör traktorer och redskap i samma spår över fälten varje gång för att
minska packningen av jorden. På detta sätt gynnas en rad viktiga jordlevande organismer som i gengäld bidrar med ekosystemtjänster som ökad bördighet, högre mullhalt, bättre struktur och lägre skadedjurstryck. Maskinparken är minimal eftersom man
också direktsår med ett kombiredskap som samtidigt med sådden gör en lätt markberedning. Dieselbehovet har minskat med
omkring 60 procent i förhållande till hur man odlade tidigare. På omkring 200 ha av åkermarken sår man efter skörden in en
blandning av blommande örter; oljerättika, lupin, honungssört och alexandrinklöver, vilket gynnar den biologiska mångfalden i det
storskaliga åkerlandskapet, och därmed naturliga fiender till skadegörare. Resultatet blir en lägre förbrukning av insektsbekämpningsmedel och att kväve hålls kvar i marken över vintern. På sikt ger det också högre mullhalt och en bättre markstruktur.
Med stolthet tar gårdens inspektor, Josef Apell, en spade jord som kryllar av daggmaskar och säger att huvudskälet till denna
förändring har varit att förbereda sig för radikalt höjda energipriser och för de klimatförändringar som kommer.
25
100% ekologiskt?
Forskning visar också att man ofta får högre skörd totalt sett
om man odlar flera grödor tillsammans på samma åker. Det beror
bland annat på att växterna tillsammans kan utnyttja näringen
bättre, konkurrera bättre med ogräs och förvilla skadegörare. Det
gäller dock att välja växter som passar bra ihop och som kan dra
nytta av varandra. På liknande sätt är mångfaldsbaserad odling
grunden även i de etiopiska och filippinska exemplen som lyfts
fram i denna rapport (se föregående kapitel).
Även de svenska bönderna samodlar. De blandar till exempel olika grässorter, som timotej och ängssvingel med klöver och
andra örter som kärringtand, svartkämpe och cikoria som
djurfoder. När man blandar arter på detta sätt får man en vall som
konkurrerar bra med ogräs och har bättre förutsättningar för att
växa bra såväl när det är torrt som blött. Dessutom ger den ett gott
och näringsriktigt foder. De svenska samodlarna blandar också
havre och ärter tillsammans på samma åker. Havren stöder ärterna
och växer de år som ärterna inte trivs, om det är för blött eller för
torrt. Ärterna i sin tur kan ge bra skörd om inte havren trivs. När
en större del av markytan är täckt minskar även mängden ogräs,
och ärterna fixerar dessutom kväve till nytta för nästa års grödor.
Den ekologiska grönsaksodlaren i det svenska projektet samodlar ofta för att minska problemen med skadegörare och få
mer näringsrika jordar. Vitklöver som får växa mellan broccoli
tillsammans med tagetes, som insekter inte tycker om, är ett annat
exempel. Naturligtvis går det lättare att tänka sig samodling av
olika grödor i ett system där man skördar för hand, som i den
brasilianska regnskogen. Det är svårare att se hur allt detta ska
kunna skördas med en skördetröska. Om system för samodling
ska byggas upp i det svenska jordbruket i större skala behövs det
nya kreativa lösningar (se nedan).
»Klimatsmart« lantbruk: lantbruk som binder koldioxid
Allt mer forskning och praktiska exempel visar att jordbruket
har stor potential att fungera som sänka för koldioxid och på så
sätt bromsa den globala uppvärmningen. Genom en omläggning av produktionsmetoderna skulle världens jordbruksmark i
stor skala kunna bidra till att minska koldioxiden i atmosfären.
Det menar bland andra FN:s miljöprogram UNEP i rapporten
»The Natural Fix? The Role of Ecosystems in Climate Mitigation« (Trumper m.fl., 2009), som drar slutsatsen att jordbrukssektorn skulle kunna bli i stort sett koldioxidneutral år 2030 om
hållbara jordbruksmetoder tillämpas i stor skala, till exempel att
ersätta den energikrävande konstgödningen med kretslopp och
kompostering, användning av naturgödsel och biologisk kvävefixering. Ett annat sätt är att aktivt öka jordbruksmarkernas
förmåga att binda in kol, till exempel genom odlingsåtgärder för
högre skördar, förändrad markanvändning genom mer kantzoner
och fältkanter, återskapande av våtmarker från mulljordar, samt
ökad andel perenna grödor (Cederberg m.fl., 2012). I tropikerna
kan »plöjningsfritt« jordbruk vara viktigt eftersom plöjning där
exponerar de känsliga jordarna för stark sol och regn, något som
snabbt minskar markens halt av organiskt material och därmed
dess kolbindande förmåga (Lal m.fl., 2004). En sådan omställning
förbättrar dessutom markens bördighet, landskapets förmåga att
hålla vatten och gynnar den biologiska mångfalden. En »winwin« situation med andra ord. De fyra projekten som beskrivs
i rapporten är lyckade exempel på ett kolrikt jordbruk och kan
därför visa på vägar dit.
Den typ av trädjordbruk (agroforestry) som praktiseras av
bönderna inom Centro Ecológico har en särskilt stor potential
att bli en viktig kolsänka (IAASTD, 2008) till skillnad från många
Kårsta säteri: Naturliga fiender till besvärliga skadegörare
Olof Jansson på Kårtorps säteri nära Kinekulle i Västergötland är en av de ekologiska odlare som vittnar om det som även forskning visar, att man har mindre problem med angrepp av skadegörare generellt sett i ekologiska odlingar, trots att grödorna inte
besprutas. Eller kanske just därför. Vid användning av kemiska bekämpningsmedel minskas inte bara mängden skadedjur utan
även deras naturliga fiender (Östman m.fl., 2001). Ekologisk odling gynnar däremot den naturliga regleringen av skadedjur på
grund av att man inte besprutar och har varierade växtföljder. På Kårtorps säteri finns vallar med en mängd olika arter, alla fyra
spannmålsslagen, oljeväxter, åkerböna och flera blommande ogräs i fälten som ger föda till en mångfald av naturliga fiender
och pollinerare under hela sommaren. Här har man producerat ekologiskt sedan 1994 med 300 mjölkkor och cirka 560 ha åker
och beten. I säteriets omgivningar har man både vaktel och kornknarr och så mycket som sex olika fladdermusarter säger Olof
Janson. Förutom att alla svenska fladdermusarter är utrotningshotade så äter de stora mängder skadedjur. Man räknar med att
en koloni på 50 fladdermöss äter så mycket som 15 kg insekter under en säsong, bland annat jord- och nattflyn vars larver kan
orsaka stora skador på trädgårds- och jordbruksgrödor (Jensen, 2011).
26
100% ekologiskt?
andra typer av odlingssystem som idag gör jordbruket till en av
världens största källor till utsläpp av växthusgaser. Trädjordbruken
i Brasilien binder faktiskt så mycket som 10–15 ton koldioxid per
hektar varje år – lika mycket som 5-8 brasilianares årliga genomsnittsutsläpp (Gonçalves, 2008).
Perenna grödor, buskar och träd har en stor potential att bidra
till att binda in kol i marken, eftersom de har en större biomassa
än annuella och minskar behovet av plöjning. Perenna system för
livsmedelsproduktion världen över behöver öka. Platsens förutsättningar avgör vad som odlas och hur. Dessutom kommer det
innebära en förändring av vår diet, kanske kommer vi äta mer
bär, frukt och nötter och mindre spannmål i framtiden. Forskning för att ta fram perenna spannmålssorter blir allt vanligare
och har uppvisat lovande resultat på senare tid.
För de svenska ekologiska bönderna i »Klimatsmart lantbruk«,
är slåtter- och betesvallen viktig för att höja markens bördighet och
därmed säkra höga skördar. Samtidigt är den en koldioxidinsamlare. Forskning visar dessutom att artrikare vallar binder in mer
kol än de som är artfattiga. De svenska ekologiska bönderna vill ha
många arter i sina vallar för att få smakligt foder och stabila skördar
trots att livsbetingelserna skiftar från år till år. Fältforskning i USA
visar att en sådan odling kan binda upp till tre gånger mer kol än
dagens konventionella (Pimentel m.fl., 2005).
Potentialen för att lagra in kol i jordbruksmark är inte oändlig eftersom marken når ett nytt jämviktsläge då kolsänkan är
mättad och markkolet inte längre ökar. Den tidsrymd innan
mättnad uppnås varierar mellan platser och beror framförallt
på utgångsläget i marken. För jordar i Europa (tempererade områden) är tiden från när markanvändningen förändrades till det
nya jämviktsläget (d v s när sänkan har nått mättnad) runt 100
år. Jordar i boreala klimat har längre tid till jämviktsläge medan
tropiska jordar når det inom 10 år. Som en kompromiss anger
IPCC:s riktlinjer för växthusgasinventeringar 20 år som period
för att markkolet ska stabiliseras efter det att en åtgärd har satts
in (Smith, 2005). Soussana m fl (2007) har ifrågasatt antagandet
om kolsänkans mättnad i extensiva gräsmarker baserat på resultat från GREENGRASS-projektet där extensiva långliggande
gräsmarker (mer än 150 år) visade betydande nettokolinlagring
i marken. Dessa resultat har nyligen kommenterats inom Food
Climate Research Network där brittiska forskare menar att
resultaten från GREENGRASS baseras på flödesmätningar av
koldioxid och inte markprover vilket gör att man inte kan vara
säker på att det överskjutandet kolet i balansen verkligen har
lagrats in i marken. Vidare visar engelska långliggande försök i
vall och betesmark på ökad kolinlagring under ca 50 år efter en
etablering men sedan förefaller ett nytt jämviktsläge vara etablerat
(FCRN, 2012).
Ät mindre kött och »rätt« kött
Allt mer forskning pekar på att vår konsumtion av kött är ohållbar
på många sätt. I Sverige har konsumtionen ökat med 50 procent
de senaste 20 åren och ökningen består i huvudsak av importerat
kött från delar av världen där djurhållningen och foderproduktion
bidrar till sjunkande grundvattennivåer, stor klimatpåverkan,
avverkning av regnskog, minskad biologisk mångfald och övergödning av sjöar och hav.
Idag används en stor del av världens åkrar till att odla djurfoder.
Det krävs mycket större markarealer om man ska få samma mängd
energi från kött än om man äter vegetabilierna direkt. Så i framtiden behöver allt fler äta animalieprodukter från djur som inte
direkt konkurrerar med oss om föda, det vill säga djur som betar
och äter hö och ensilage eller som är uppfödda på restprodukter.
Livsmedelsverket menar att det skulle vara bra för hälsan i
Sverige att äta mindre kött. De menar att 25-35 procent lägre köttkonsumtion skulle vara tillräckligt ur näringssynpunkt (Enghardt
Barbieri och Lindvall, 2003). Men det handlar inte bara om att
minska köttkonsumtionen, utan även att välja kött med omsorg.
Framtidens hållbara livsmedelssystem behöver sannolikt utgå ifrån
en vegetarisk kosthållning och betrakta kött och fisk som tillbehör.
Om kött och mjölk till exempel kommer från djur som fötts
upp på naturbete konkurrerar djuren inte direkt med oss om
föda. När de betar så bidrar de också till att bevara och gynna
biologisk mångfald. Som nämnts tidigare kan gräsmarker som
betas eller skördas även vara viktiga kolsänkor. Kommer köttet
från före detta mjölkkor är det ännu bättre. Då ger de mer än
bara kött, de är mångfunktionella och deras miljöpåverkan kan
fördelas på mer nytta.
En annan miljösmart åtgärd är att föda upp djur på rester från
livsmedelsindustri och hushåll. Detta går alldeles utmärkt för de
djur som inte idisslar, till exempel grisar och höns. Idag orsakar
produktionen av foder cirka 70-80 procent av utsläppen av växthusgaser för dessa djur. Om de däremot äter rester sluts kretsloppen bättre och utsläppen minskar avsevärt. Idag är det trots
detta inte lagligt att ge djur hushållsrester. För att göra det möjligt
behövs en strukturell förändring och kanske rent av en mindre
skala så att lantbrukaren får kännbara återkopplingar – läggs något giftigt i grishinken riskerar det hamna i mitt eget kött och i
fläsket som ska säljas. Ungefär hälften av alla grisar i Sverige äter
rester från livsmedelsindustrin idag. Att märka och marknadsföra
det köttet skulle kunna driva på en utveckling i denna riktning.
Medveten användning av djurgödsel och kompostering av
organiska rester är ytterligare ett utmärkt sätt att binda in koldioxid långsiktigt i marken. I Tigray har denna odling tillsammans
med en rad andra åtgärder fört med sig så många positiva effekter att den helt förändrat lantbrukarfamiljernas livsbetingelser
27
100% ekologiskt?
P O R T R Ä T T Woldu och Hawariya,
Från ravin till mångfaldsjordbruk i Etiopien
Efter en tid som stadsbor insåg Woldu och hans fru Hawariya
att det inte fanns någon möjlighet att kunna ge familjen ett gott
liv i staden. De fick en bit mark av myndigheterna i en ravin
och accepterade den med tanke på kunna hålla ett par djur där.
Under regnperioden spolades tidigare jorden iväg längs branterna,
men Woldu som sett hur grannbönderna i »Tigrayprojektet«
(se Appendix 1) hade stoppat erosionen i ravinen på andra
sidan kullen bestämde sig för att göra detsamma på sin mark.
Han började bygga stenmurar och diken ovanför sin odlingsmark som skydd mot vattnet. Sedan flyttade han jord med skottkärra och spade som han fått av organisationen ISD, Institute for
Sustainable Development (se Appendix 1), vilket till slut resulterade i att han lyckades fylla igen ravinen. Det är en ständigt
pågående kamp för att inte all mark ska spolas ner i dalgången,
berättar han. Murarna och dikena måste repareras efter varje
regnsäsong. Idag använder paret inga kemiska bekämpningsmedel, men Hawariya tillverkar själv biologiska bekämpningsmedel och örtmediciner för att förbättra sina inkomster. Woldu
har också lyckats gräva en sex meter djup brunn för hand som
ger tillräckligt med vatten för hushållet och odlingarna året
runt. Idag, efter 6-7 års arbete, odlar de bland annat apelsiner,
citron, lime, papaya, mullbär och banan som kommer från den
lokala plantskolan som ISD har stöttat. Deras familj kan leva ett
ganska gott liv av marken. Woldu tillägger: »Jag är fortfarande
förvånad över hur bra det blev«.
PORTRÄTT Hillevi på Ljusterö,
odlar och lär ut ekologiskt och klimatsmart
Hillevi Rundström driver ett ekologiskt lantbruk på Ljusterö
i Roslagen. Hon säljer allt direkt från gården, och om det finns
något överskott också i den lokala affären. Hon lär sina kunder
att välja produkter efter säsong för att minska matens påverkan
på klimatet. Kunderna får också ökad förståelse för allt arbete
som ligger bakom odlingen av grönsaker av hög kvalitet. På gården, som omfattar 10 ha åker och 20 ha skog, odlar Hillevi en
mängd olika grönsaker, allt från dill till broccoli och rödbetor.
28
I växthuset finns gurka, paprika och tomat, och på fälten även
blommor. Allt odlas ekologiskt, det vill säga utan tillförsel av
kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. Istället används
den egna gödseln från får, höns och hästar, kompletterad med
inköpt hönsgödsel. Dessutom ser Hillevi till att ha en bra växtföljd för att hålla nere ogräs och skadegörare. De 12 fåren passar
bra i gårdens drift. De håller betesmarkerna öppna och behöver
inte så mycket passning under tider då det är mycket att göra i
grönsaksodlingen. Hundra hönor är också en del i det ekologiska
kretsloppet på gården, de omvandlar grönsaksresterna till ägg,
och till gödsel som kan användas i odlingen. Några islandshästar
finns också, mest för nöjes skull, men de ger också gödsel. Tjugosju års som grönsaksodlare har gett henne en stor lokal ekologisk
kunskap. De som handlar i gårdsbutiken, eller besöker henne när
hon har »öppen gård« någon dag under sommaren, har chansen
att lära sig mer om grönsakernas olika mognadstidpunkter och
vad vi kan odla i den här delen av Sverige.
100% ekologiskt?
PORTRÄTT »Toninho« Antônio Borges Model,
Trädjordbrukare, Brasilien
Toninho är en av trädjordbrukarna (se sid 24) som är knutna
till organisationen Centro Ecológico i södra Brasilien. I bananodlingen kombinerar han olika sorters träd, buskar och jordbruksgrödor medans hans fru odlar blommor för att sälja på
marknaden. De spar lämpliga självsådda träd och buskar samt
planterar en del träd som passar bra ihop med bananplantorna.
Han försöker på så sätt efterlikna den Atlantregnskog som fanns
på platsen »innan kolonisatörerna kom och högg ut nästan allt
värdefullt timmer«. Idag finns det ett 20-tal olika sorters träd
i hans odling. Sedan han gått över till ekologisk odling får han
80 procent kvar av försäljningsvärdet. Förr blev det sällan mer
än 20 procent kvar netto, resten gick till mellanhänder.
PORTRÄTT »Euni« Eugenio Geraldo,
Mångfaldsbonde från Mindanao, Filippinerna
Efter att Euni förlorat sin fru i barnsäng försörjer han själv sex
barn på sina fem hektar mark. Fram till 1999 besprutade han sina
ris- och grönsaksodlingar med kemiska bekämpningsmedel som
skydd mot skadeinsekter och sjukdomar. Efter att ha gått en kurs
ordnad av MASIPAG (se Appendix 1) började han istället odla
ekologiskt. Ett av huvudskälen var att han tidigare fått bekämpningsmedel i ögonen och fått nedsatt syn. Men det handlade
också om en vilja att bevara den biologiska mångfalden. Bekämpningsmedlen påverkade den naturliga skadedjursregleringen så
att insekter och fåglar försvann, berättar han. Dessutom ville han
att barnen skulle få nyttigare mat. Idag är han en så kallad MASIPAG-bonde vilket bland annat innebär att organisationen utbildar honom i nya brukartekniker och risförädling, som han sedan
vidareförmedlar till andra bönder. Idag har Euni stor ekologisk
kunskap och ett väluttänkt schema för hur gården ska brukas så
att näringsämnen kan återcirkuleras på bästa tänkbara sätt. Hans
mångfaldsjordbruk innefattar bland annat ris, majs, sorgum och
banan samt grönsaker som brytbönor, aubergine och tomat. Han
har också ett halvt hektar skog. »Skogen är en källa till vatten till
mina odlingar, samtidigt som den gynnar skadedjurens naturliga
fiender. Därifrån får jag också kokosnötter som vi både kan äta
och sälja vidare på marknaden«. På kullarna runt risfälten odlar
han trädet »Madre de cacao« (kakaons moder). Namnet har det
fått för att kakao och kaffe trivs så bra i dess skugga. Dessutom
fixerar trädet kväve och drar upp näring till de övriga odlingarna.
Löven kan också användas som foder och grenarna till ved, berättar Euni. I hans odlingssystem ingår också ankor, som han föder
upp på skörderester, och fiskdammar med tilapia, som han ibland
säljer på marknaden i det närbelägna samhället.
29
100% ekologiskt?
(se rapporten »Ekologiskt i Etiopien« Naturskyddsföreningen,
2008). Sådana lösningar för att bromsa klimatförändringarna, har
stora förutsättningar att lyckas just därför att det finns så starka
sociala och ekonomiska drivkrafter till förändringarna.
På liknande sätt har lantbrukarna i MASIPAG-projektet på
Filippinerna utvecklat olika system för att öka biomasseproduktionen och odla träd på fältkanterna, vars blad gödslar risodlingarna. Samodlingen ökar den totala produktionen och därmed ökar
mängden inbunden koldioxid. En av nyckelkomponenterna i kolbindande (»kolrik«) odling är just att öka mångfalden i odlingen
och att medvetet öka samverkan mellan alla olika komponenter.
Från linjära flöden till kretslopp – lösningen på ohållbar
användning av kväve och fosfor
Kväve är som sagt en av planetens gränser som nu överskridits
(se kapitel 2). I jordbruket är det den totala mängden växtnäring
som tillförs livsmedelssystemet, i form av konstgödsel, foder eller
baljväxters kvävefixering som i slutändan avgör hur mycket som
läcker ut ur systemet. Det mesta av den fosfor och det kalium
som förs in läcker förr eller senare ut i våra vattendrag medan
kvävet till stor del omvandlas till luftburna kväveföreningar redan
på gårdarna, till exempel på gödselplattor och komposter. Det
mesta av kvävet avgår till luften igen som kvävgas, ammoniak,
Hulta Norrgård: ett svenskt lantbruk med ekosystemtjänster i fokus
På Hulta Norrgård, ett lantbruk 20 km söder om Linköping i
sydöstra Sverige, arbetar man med att minska sitt beroende
av fossila resurser och ersätta detta med lokala resurser och
ekosystemtjänster. Gården är ett nav i arbetet med kretslopp
av näringsämnen och självförsörjning av livsmedel som har
drivits i Hultabygden, i form av »Hultabygdens kretsloppsförening« under 14 år. De bygger en parallell till dagens ohållbara
livsmedelssystem, för att visa att det går och för att sprida kunskapen till andra människor och bygder som vill arbeta för en
hållbar utveckling.
Djuren, med cirka 20 mjölkkor, är navet i kretsloppet, genom
dem cirkulerar växtnäring. Deras gödsel, tillsammans med en
stor variation av växter som odlas, gör jorden bördig. Näst intill
allt foder som djuren äter kommer från gårdens 70 hektar åker
och beten. Gården har över 70 olika skiften, och alla fältkanter
och åkerholmar där vilda växter och djur kan finna föda och
skydd ger förutsättningar för en stor biologisk mångfald. Det
kräver mycket arbete och eftertanke att hålla alla dessa marker
öppna och bruka dem på bästa sätt.
Den ekologiska mjölken levereras till mejeriet i Linköping,
några närboende hämtar också direkt i gårdens mjölktank. I den
lilla gårdsbutiken bredvid ladugården kan man också handla lokala produkter från byarna omkring. Kött från nöt och lamm
kan köpas från gården genom återtag från slakteriet.
Frågan är inte om vi ska ha kretslopp utan hur, det är det
enda som är hållbart på sikt, säger Börje Johansson som driver
gården tillsammans med sin fru Helen och de två sönerna. Att
återföra djurens gödsel till åkern är det allra viktigaste, eftersom 80 procent av växternas näring har gått via djuren. Redan
idag tömmer Börje dessutom 18 urin- och slambrunnar från
urinseparerande toaletter i byarna runt omkring. Detta räcker
till näringsförsörjningen för 2 av gårdens drygt 40 hektar åker.
30
Vi måste ha kretslopp för att minska läckaget av näringsämnen
till vattnet, och för att minska transporterna samt för att bibehålla jordarnas bördighet.
Börje menar att när man tillför mycket konstgödsel och
odlar intensivt minskar mullhalten och man suger ut mikronäringsämnen, så som koppar, magnesium och mangan.
Effekten av den naturliga gödseln kanske ändå är störst på
mikrolivet i marken. I en undersökning hade Helen och Börjes gård 43 daggmaskar på en halv kvadratmeter, medan den
konventionella granngården i jämförelsen hade 3!
Hos Helén och Börje på Hulta Norrgård kan man lära sig om
det ekologiska kretsloppsjordbruket, anpassat efter det lokala
landskapet och baserat på lokala resurser och tjänster. Utifrån
deras gård är det lätt att fundera vidare på hur detta lantbruk kan
utvecklas för att klara anpassningar till ett förändrat klimat och
i än högre grad drivas på förnybar energi. Samt ge alla de funktioner som den omgivande bygden behöver, och i än högre grad
kommer att behöva för att minska växthusgasutsläppen.
I en forskningsstudie som var en del av projektet Klimatsmart lantbruk, har gårdens nuvarande resursanvändning och
produktion av ekosystemtjänster jämförts med tre alternativa
scenarier med olika grader av intensitet i användningen av insatser och i produktionen. Medan mjölkproduktionen var högre i scenariot med konventionell drift ökade produktionen av
ekosystemtjänster och nyttjandet av lokala förnybara resurser
kraftigt för det ekologiska lantbruket tack vare en hög självförsörjningsgrad av foder och energi under de förhållandena som
rådde i studien. Figur 15 visar tydligt att mångsidigheten av
olika ekosystemtjänster går förlorad när intensiteten är högre.
Ju högre intensitet i mjölkproduktionen desto färre ekosystemtjänster producerar gården.
100% ekologiskt?
"
!
%KOLOGISKôPRODUKTIONô
MEDôL²GôNIV²ôP²ôINSATSMEDEL
.UVARANDEôEKOLOGISKTôPRODUKTIONSSYSTEM
&¢RS¢RJANDEô
TJ³NSTERô
5NDERST¢DJANDEô
TJ³NSTERô
$BKBQFPHñJ¯KDC>IAñ
$BKBQFPHñJ¯KDC>IAñ
+°OFKDPOB@FOHRI>QFLKñ
*GŸIHñ
ŸOAFDEBQñ
)LH>I
CŸOPŸOGKFKDñ
(IFJ>QOBDIBOFKDñ
*ŸQBPMI>QP
0L@F>I>ñ>HQFSFQBQBOñ
+ULTURELLA
TJ³NSTERô
&¢RS¢RJANDEô
TJ³NSTERô
FLILDFPHñOBDIBOFKDñ
2EGLERANDEô
TJ³NSTERô
*GŸIHñ
+ULTURELLA
TJ³NSTERô
2EGLERANDEô
TJ³NSTERô
$
5NDERST¢DJANDEô
TJ³NSTERô
&¢RS¢RJANDEô
TJ³NSTERô
5NDERST¢DJANDEô
TJ³NSTERô
+°OFKDPOB@FOHRI>QFLKñ
$BKBQFPHñJ¯KDC>IAñ
ŸOAFDEBQñ
*ŸQBPMI>QP
0L@F>I>ñ>HQFSFQBQBOñ
FLILDFPHñOBDIBOFKDñ
+ONVENTIONELLôPRODUKTIONôOPTIMERADô
MEDôAVSEENDEôP²ôAVKASTNING
&¢RS¢RJANDEô
TJ³NSTERô
)LH>I
CŸOPŸOGKFKDñ
(IFJ>QOBDIBOFKDñ
*ŸQBPMI>QP
0L@F>I>ñ>HQFSFQBQBOñ
+ULTURELLA
TJ³NSTERô
#
*GŸIHñ
ŸOAFDEBQñ
)LH>I
CŸOPŸOGKFKDñ
%KOLOGISKôPRODUKTIONôOPTIMERADô
MEDôAVSEENDEôP²ôAVKASTNING
$BKBQFPHñJ¯KDC>IAñ
5NDERST¢DJANDEô
TJ³NSTERô
+°OFKDPOB@FOHRI>QFLKñ
(IFJ>QOBDIBOFKDñ
*GŸIHñ
ŸOAFDEBQñ
)LH>I
CŸOPŸOGKFKDñ
FLILDFPHñOBDIBOFKDñ
2EGLERANDEô
TJ³NSTERô
+°OFKDPOB@FOHRI>QFLKñ
+ULTURELLA
TJ³NSTERô
*ŸQBPMI>QP
0L@F>I>ñ>HQFSFQBQBOñ
(IFJ>QOBDIBOFKDñ
FLILDFPHñOBDIBOFKDñ
2EGLERANDEô
TJ³NSTERô
Figur 15. Produktion av ekosystemtjänster i det nuvarande ekologiska multifunktionella produktionssystemet på Hulta Norrgård utanför Linköping (A) och för tre
alternativa produktionsscenarier: B) lågintensiv ekologisk produktion, C) ekologisk produktion för att maximera avkastningen och D) konventionell produktion för
att maximera avkastningen.
31
100% ekologiskt?
lustgas eller andra kväveoxider, medan resten av kvävet tillsammans med fosfor och kalium rinner vidare i landskapet (Wivstad
m.fl., 2009).
I ljuset av detta är en minskad animalieproduktion en viktig
del i att komma till rätta med problemen. Det minskar den totala
mängd kväve som är i omlopp i produktionen och på olika sätt
läcker ut. Att anpassa produktionen så att man kan använda stallgödsel mer effektivt, minska andelen plöjd mark och ha varierade
växtföljder är olika sätt att få läckaget att minska. Dessutom behöver kretsloppen mellan djur och växter och mellan stad och land
slutas bättre för att minska behovet av »nytt« kväve till livsmedelsproduktionen (Wivstad m.fl., 2009). När växtodling och djurhållning separeras i olika produktionssystem, olika landsändar,
eller som idag till och med i olika delar av världen, blir det obalans. Ju längre från ladugården desto större blir transportbehovet
för att sprida gödseln. Risken blir då en obalans i spridningen så
att för mycket gödsel sprids på åkrar nära ladugården och i djurtäta områden, medan konstgödsel eller gröngödsling krävs för att
få acceptabel skörd i andra områden. Ju längre transporter desto
större risk för läckage. Skalan på djur- och foderproduktion behöver anpassas för att effektivisera kretsloppet.
Så kan vattnet räcka till framtidens livsmedelsproduktion
I Sverige är tillgången till vatten oftast inget problem, men globalt sett är vatten en av huvudkomponenterna för att kunna
förse en växande världsbefolkning med livsmedel samtidigt
som flera av de allra torraste områdena på planeten förväntas
bli allt torrare på grund av klimatförändringarna. Jordbruk är
den sektor som använder allra mest vatten i världen idag. Enligt
Rockström och Falkenmark (2006) måste analysen av den globala utmaningen kring vatten, livsmedelsförsörjning och hållbar utveckling genomgå ett paradigmskifte och vidgas till att
även gälla hushållning av regn och bevarande av markfuktighet
(s.k. grönt vatten), inte bara begränsas till det vatten som finns
i vattendragen. Det är extra viktigt eftersom huvudparten av all
mat i världen faktiskt produceras i regnförsörjt jordbruk och
de flesta vattendragen i världen redan är fullt utnyttjade eller
överutnyttjade. Dessutom har konstbevattning många negativa
miljökonsekvenser, till exempel sjunkande grundvattennivåer,
försaltade jordar och påverkan på biologisk mångfald då floder
däms upp för att bilda reservoarer för konstbevattning. Sammantaget blir det därför allt viktigare att höja effektiviteten i
vattenanvändningen, »more crop per drop«, till exempel genom
att »skörda regnet« (Box 5) och samla det i lokala dammar samt
i form av markfuktighet. Här finns en stor potential, främst i
Afrika men även i delar av Asien.
32
Mångfald av sorter och lokalt anpassad förädling
Under den gröna revolutionen på 1960- och 1970-talen började
forskare att utveckla en rad högavkastande sorter som började
odlas på fälten. Detta räddade enligt vissa beräkningar upp till
en halv miljard människor undan svält och skonade enorma
regnskogsområden i Sydostasien som annars hade förvandlats
Box 5: Så gör lantbrukarna i Tigray,
Etiopien, för att få vatten och jord att
stanna där de behövs
Utifrån en helhetssyn på landskapet har Tigrayprojektet
stimulerat en rad åtgärder för minskad jorderosion och
förbättrad vattenhushållning, till exempel:
- Dräneringsdiken och konstruktion av vallar uppströms
för att minska hastigheten på vattenflödet och dämpa
jorderosionen under regnperioden.
- Jord deponeras i och mellan varje konstruktion och kombinerat med plantering av inhemska träd- och grässorter
har detta visat sig vara en effektiv metod för restaurering
av raviner som uppstått på grund av erosion.
- Reglering av betestrycket i känsliga sluttningar, något
som leder till en återväxt av vegetation som binder matjord, bromsar upp vattenflöden och gör så att grundvattenreservoarer kan fyllas på.
- Kompostering som förbättrar den vattenhållande
kapaciteten i rotzonen och gör så att grödorna klarar
torka och översvämningar bättre (kompost gör jorden
mer lucker så att den både kan släppa igenom mer luft
ner till rotzonen under regnperioden och hålla kvar mer
vatten vid torrperioder).
- Flera metoder för att samla in och spara regnvatten
(’rainwater harvesting’) har spritts genom projektet med
hjälp av innovativa bönder. På så sätt kan vattentillgången säkerställas över hela året.
- Återetablering av inhemska växter och träd längs sluttningar i avrinningsområden stabiliserar jorden samt skyddar marken mot sol och kraftiga regn.
- Tigrayprojektet har särskilt uppmuntrat kvinnor till att
förkultivera de grödor som kräver lång växtperiod (4-5
månader) i en plantskola, till exempel hirs och sorghum. Dessa plantor planteras sedan ut när regntiden
startar istället för att så frön på åkrarna vilket kräver
en mycket längre växtperiod. Utan denna åtgärd skulle
dessa långsäsongsgrödor sannolikt försvinna helt.
100% ekologiskt?
till jordbruksmark. Å andra sidan tappade många lantbrukare
viktig kunskap om sitt eget utsäde (frön eller rotknölar) i och med
den gröna revolutionens industrialiserade jordbruk, samtidigt
som den ökade effektiviseringen förde med sig en rad negativa
effekter på människor och miljö.
I ljuset av detta är det intressant att lantbrukarna i Tigray, Etiopien, i regel föredrar mer ursprungliga lokala växtsorter framför de
moderna förädlade sorter som också finns tillgängliga som utsäde
på marknaden. Det visar en studie genomförd i Tigray av forskare från Universitetet for miljø og biovitenskap (UMB) i Norge
(Abera, 2007). I Tigray finns det en mängd olika lokala sorters korn
(Hordeum vulgare) med stor genetisk variation som odlats fram
under tusentals år genom att bönderna valt att spara utsäde från
de moderplantor som visat sig växa bra under de lokala miljö- och
klimatförhållandena. Många av de moderna sorterna skulle kunna
växa bättre om tillgången på vatten och gödsel var jämn och odlingarna aldrig drabbades av sjukdomar eller skadedjur. Men för
många lantbrukare i Afrika hör insatsmedel som konstbevattning,
konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel till ovanligheterna.
De har helt enkelt inte råd. Deras jordar är också i regel marginella,
det vill säga de är magra, fälten är små och vattenbristen stor. Där
ger hybridsorterna ofta sämre avkastning än de lokalt anpassade
sorterna, som är torkresistenta, har djupa och stora rotsystem för
att ta upp näring långt ner i marken och som dessutom ger mer strå
som blir föda åt djuren. De tåliga, lokalt förädlade, växtsorterna
är med andra ord anpassade just till att ge en jämn avkastning i
den lokala miljön, vilket är viktigare för en bondefamilj än hög avkastning ett visst år men ingen skörd ett annat. En decentraliserad
urvalsprocess baserad på lokal ekologisk kunskap är därför viktig
att bevara för att kunna slå vakt om den genetiska variationen i de
odlade växtsorterna. En stor mångfald av sorter är också viktig.
Bönderna i alla de fyra projekten blandar ofta flera olika sorter av
en gröda på ett och samma fält för att få jämn skörd under olika
förhållanden och för att förvilla skadegörare.
Organisationen MASIPAG i Filippinerna bildades som en
reaktion mot att Filippinernas risproduktion intensifierades med
hjälp av kemiska bekämpningsmedel, konstgödsel och kommersiellt utsäde. Bönderna menade att det gav upphov till växande
hälso- och miljöproblem. Kärnan i organisationens verksamhet
är en lantbrukardriven växtförädling utifrån lokala lantsorter.
Genom att samla in och förädla olika lokala rissorter för att
bättre anpassa risodlingen till varierade miljöförhållanden får
man säkrare skördar. Minst lika viktigt är att man utifrån den
bondebaserade växtförädlingen tillsammans med forskare driver
en utveckling som stärker landsbygdsbefolkningens ekonomiska
och sociala situation. Mångfalden av egna rissorter är på så sätt en
viktig bas i det hållbara jordbruk som MASIPAG utvecklar eftersom den gör bönderna mindre beroende av lån, dyrt utsäde och
jordbrukskemikalier. Idag ökar intresset för MASIPAGs sorter
bland både forskare och utsädesföretag.
Genvägar?
För att möta den ökande efterfrågan på livsmedel i världen och
klara klimatförändringarna sätter allt fler sin tilltro till genetiskt
modifierade grödor. Men MASIPAG:s arbete i Filippinerna visar
att det går att öka skördarna genom att bevara och utveckla den
odlade och vilda biologiska mångfalden. Rätt använda kan de
lokala och traditionella sorterna dessutom minska sårbarheten
mot klimatförändringarna och stärka landsbygdsbefolkningens
ställning genom att minska lånebehov och trygga livsmedelsförsörjningen.
MASIPAG och en rad andra organisationer i Syd menar också
att marknadsföring och subventioner av genmodifierat utsäde,
konstgödsel och bekämpningsmedel har fått många lokala sorter
att falla i glömska eller helt försvinna. Lantbrukare som tidigare
sparat utsäde år efter år sparar helt enkelt inte längre utsäde av
sina egna lokala majs-, ris- eller sojasorter när de går över till
genmodifierat utsäde. Utvecklingen av genmodifierade grödor så
som den hittills sett ut riskerar alltså att leda till minskad genetisk
mångfald av livsmedelsgrödor i världen. Det kan i sin tur utgöra
en risk för mångfaldsjordbruket och möjligheterna för fattiga
småjordbrukare att anpassa sig till framtida klimat- och miljöförändringar.
Detta utesluter inte att ett ansvarsfullt nyttjande av genmodifiering kan komma att spela en roll för framtidens resurssnåla
och klimatsmarta produktionssystem. Den stora internationella
jordbruksstudien IAASTD (2008) är till exempel inte emot fortsatt
utveckling av genmodifierade grödor, men uttrycker en stark oro
för att de hittills utvecklats mycket snabbare än vår kapacitet att
granska dess miljö- och hälsoaspekter. Dessutom konstateras det
att genmodifiering av grödor hittills har tenderat att koncentrera
ägande av resurser, driva upp kostnaderna, hämma oberoende
forskning och undergräva den fortsatta utvecklingen av lokala
jordbruksmetoder och möjligheterna att spara utsäde. IAASTD
menar dock att många problem skulle kunna lösas om biotekniken
istället fokuserade på lokala prioriteringar som identifieras genom
öppna deltagardrivna processer som inkluderar alla berörda parter.
Evolutionär deltagardriven förädling – sorter och raser
med bred genetisk variation har stor anpassningsförmåga
Världen över ökar behovet av att stärka livsmedelsproduktionens resiliens inför dagens och kommande klimatförändringar.
33
100% ekologiskt?
För detta är en mångfald av sorter med lokal anpassning och
stor genetisk variation av största vikt. Mycket av den genetiska
mångfalden hos våra kulturväxter och lantraser har dessvärre
gått förlorad i takt med att färre och färre sorter marknadsförs
och odlas. Detta är en av effekterna av förädlingens starka fokus
på genetiskt uniforma plantor och raser med hög avkastning
som kan odlas eller födas upp över stora områden. Denna typ av
förädling har gett höga skördar, baksidan är dock ett stort behov
av fossilbaserade insatser så som konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, erosion av genetisk mångfald och en koncentration av förädlingen som gjort kostnaderna för utsäde höga
för många småbrukare. I nationella och internationella nätverk
arbetar nu lantbrukare och forskare med evolutionär deltagardriven förädling. Detta innebär att man utgår från lantsorter
och raser och istället för att förädla fram en genetiskt homogen
sort, bevarar den genetiska variationen och förbättrar sorten eller rasen genom odling eller uppfödning, urval, inkorsning och
utvärdering. Sorternas skilda egenskaper minskar skadegörares
effekter och ökar chanserna att få en jämn avkastning även om
förhållandena varierar. Genom att öka den genetiska variationen i sortmaterialet ökar anpassningsförmågan till oväntade
effekter av klimatförändringarna. I regel finns det alltid någon
sort eller ras med gener som kan hantera just det man har problem
med. Lokal förädling och omfattande spridning och odling av
lokalt anpassade sorter och raser motverkas dock av internationell lagstiftning och patent på gener och utsäde.
Renässans för det lokala i en allt mer globaliserad
värld?
I en alltmer globaliserad värld pratar allt fler om nya fördelar med
lokal livsmedelsproduktion och handel. I Brasilien har Centro
Ecológico satsat på lokala system för handel och certifiering av
ekologiska produkter. I Filippinerna utgör det unika samarbetet
inom MASIPAG för att samla in, förädla och provodla olika lokala
rissorter ett alternativ till storföretagens industriellt framtagna
utsäde. Och i Sverige handlar allt fler på bondens marknad och i
gårdsbutiker. Framtidens hållbara jordbruk har många olika skalnivåer att ta hänsyn till. Lösningarna måste inkludera såväl lokala
och regionala som globala perspektiv.
Långt ifrån alla fattiga småbönder i Syd vill certifiera sig
enligt de internationella systemen och satsa på exportjordbruk.
Nationella importregler och det faktum att det kan vara relativt
kostsamt att låta internationella certifieringsorgan utvärdera och
certifiera lantbrukarna har fått organisationen Centro Ecológico
i Brasilien att satsa på ett mer lokalt system. De menar att deras
system för handel med och certifiering av jordbruksprodukter
innebär en rad fördelar för bönderna i regionen, bland annat
bättre förutsättning för större mångfald i jordbruket. När billig
olja och snedvridna subventioner är historia kan förhoppningsvis
miljöförstörande monokulturer av soja för produktion av kraftfoder till västvärldens kor och grisar bli allt ovanligare, menar
Centro Ecológico. Förhoppningsvis till förmån för en agroekologisk omvandling mot ett mer variationsrikt lantbruk baserat på
lokala ekosystemtjänster och biologisk mångfald, med syfte att
stimulera till en långsiktigt hållbar landsbygdsutveckling på de
fattiga ländernas egna villkor.
Ett annat exempel på lokal matproduktion som verkar gynnas alltmer på grund av bristande tillgång på billig olja och större
konkurrens om livsmedlen på världsmarknaden är stadsodling.
Stadsodling – odla där människor bor!
Stadsnära jordbruk och stadsodling i olika former blir allt vanligare runt om i världen. Det kan bidra till att bekämpa undernäring och fattigdom samt minska transporter, främja energisnål
odling och under kontrollerade former använda urbant avfall och
vatten som insatsvaror. I Kongo-Kinshasa har till exempel 800
hektar stadsmark omvandlats till jordlotter för att öka tillgången på färska grönsaker och bidra till extrainkomster för 16 000
Jätteväxthus som planeras i Linköping. Ett exempel på experiment med
stadsodling (urban agriculture) på höjden. Det vertikala växthuset är utformat för att minimera behovet av energi, vatten och bekämpningsmedel.
Illustration: Plantagon International AB.
34
100% ekologiskt?
familjer. I Senegals huvudstad Dakar har familjer startat kiosker
för att sälja sin överskottsproduktion och i de colombianska
städerna Bogotá och Medellín odlar hundratals familjer sina egna
grönsaker i återvunna vattenflaskor, gamla däck och lådor. Idag
bor mer än hälften av världens befolkning i tätorter och enligt FN:s
bedömningar beräknas två tredjedelar av världens befolkning bo i
städer år 2030. En stor del av denna befolkningstillväxt sker i urbana slumområden i fattiga delar av världen. Fattiga människor i
städer använder i genomsnitt 60-80 procent av sina inkomster till
mat (FAO, 2010). Denna höga andel beror på att många fattiga länder, särskilt i Afrika, förlitar sig mer på import av livsmedel än de
gjorde för ett par decennier sedan. När matpriser stiger blir därför
stadsodling allt viktigare för överlevnad och försörjning medan det
i rikare delar av världen snarare är så att till exempel koloniträdgårdar bidrar till biologisk mångfald, rekreation, social gemenskap
och ökad trivsel. Men i framtiden kan det på grund av bristande
tillgång på billig fossil energi och större konkurrens om livsmedlen
på världsmarknaden med stor sannolikhet bli ett ökande behov av
lokal produktion i både Syd och Nord. Så har det varit tidigare även
i Nord under kristider, till exempel under världskrigen då det odlades potatis i Stockholms parker och koloniträdgårdar, ja till och
med mitt på Gustav Adolfs torg. Med växande klimathot, stigande
bränslepriser och oro för global livsmedelkris kan det mycket väl bli
aktuellt igen. Stadsjordbruk kan med andra ord bli ett viktigt komplement till landsbygdsbaserat jordbruk, och därigenom sprida
risker, minskar transportbehov, möjliggör täta kretslopp, använda
av överskottsvärme och ge god tillgång till färska grönsaker. En
oro är förstås att grönsaker och andra livsmedel som odlas i stadsmiljö kan bli hälsovådliga på grund av luftföroreningar och andra
typer av utsläpp. Enligt en studie som gjorts av Sahlgrenska sjukhuset bedöms det i nuläget inte innebära någon ökad hälsorisk att
konsumera stadsodlade grönsaker i Sverige (Tondel, 2010).
Ekologiskt och närproducerat i större skala allt
vanligare i Sverige
Lokala marknader kan ge nya möjligheter att få ersättning för
ekologiska och sociala mervärden i produktionen även i storskaliga livsmedelssystem, det visar ett antal framgångsrika
svenska exempel. Det finns en växande trend i Sverige, främst
hos storstadsbefolkning, att köpa ekologisk och närproducerad
mat och man är villig att betala mer för det man då köper. En
övertygelse om att det är hälsosammare, men också ett moraliskt
ställningstagande och en tillfredställelse med att man bidrar till
något positivt i sin närhet, istället för till miljöproblem och sociala
Hästa gård: ett av världens största stadsjordbruk och »Stockholms närmaste bonde«
Hästa gård ägs av Stockholms stad och ligger mitt emellan
förorterna Kista, Akalla och Rinkeby i nordvästra Stockholm.
Gården omfattar ungefär 200 fotbollsplaner (185 hektar) och
producerar både ekologisk spannmål och grönsaker som säljs
i den egna gårdsbutiken. I butiken säljs även KRAV-märkt kött
från de lamm, kor och grisar som fötts upp på gården. Ute i
små husvagnar på åkern bor hönor och kycklingar vars burar
flyttas till en ny plats varje dag. Djuren bidrar också med en
massa gratisarbete eller ekosystemtjänster om man så vill.
Hönorna pickar i sig skadedjur och kycklingarna som flyttas
runt i sina burar ser till att marken gödslas. Gårdens grisar
är en del av det lokala kretsloppet genom att de föds upp
på överbliven mat från en lokal livsmedelsaffär, alltifrån butiksbakat bröd som ratas av konsumenter efter bara en dag
till frukt som blivit lite skrynklig. Förutom själva lantbruket
har gården en viktig pedagogisk funktion där den ligger mitt i
den stadsnära förortsmiljön. Tyvärr verkar Hästa gård inte att
kunna fortsätta sin verksamhet, framtiden är oviss.
Kor som håller landskapet öppet, gynnar den biologiska mångfalden och tillgodogör sig växter som människan inte kan äta direkt.
35
100% ekologiskt?
missförhållanden, är viktiga drivkrafter. Denna ihållande trend
har på senare år lett till utveckling och tillväxt av en rad nya framgångsrika företag som saluför närproducerad mat och har identitet, ekologi, etik och socialt ansvar som ledord. Saltå kvarn, ett
bageri utanför Södertälje som startade 1964 för att baka bröd på
biodynamiskt mjöl och som idag vuxit lavinartat genom sin vision
»att sälja sådant som de själva vill äta« är ett exempel. Man säljer
fortfarande sitt eget bröd i hela landet, men är också leverantör
till COOP:s ekologiska sortiment av importerade gryner, bönor
och linser med mera. År 2007 uppmärksammades Saltå kvarn
AB av Dagens Industri som ett av de snabbaste växande företagen
i Stockholms län. Man har en nära kontakt med sina leverantörer och har tillsammans med dessa utvecklat ett ersättningsystem
som baseras på lantbrukarnas åtgärder för miljö, biologisk mångfald och hållbarhet. Forskningen kring planetens gränser har varit
utgångspunkten för projektet. Ett annat exempel är »Sju Gårdar« i
Uppland som producerar ekologisk mjölk från just sju gårdar. På
deras webbsida kan man läsa om gårdarna och om den ekologiska
idén bakom företaget, som var först i Sverige med att klimatcertifiera sin mjölk. Ett liknande fokus på det lokala har Wapnö gård
utanför Halmstad, Sveriges största mjölkproducent. De har ett
eget mejeri där man tar hand om mjölken producerad av de drygt
tusen korna som fått äta sig mätta på gårdens egenproducerade
foder, men även granngårdarnas. Wapnö gård är öppen dagligen
för visning så att konsumenter får lära sig om dagens djurhållning.
På många platser i landet säljs »lådprenumerationer« på lokala
produkter, av lantbrukare i samarbete eller av en lokal entreprenör
med detta som affärsidé. Trenden är tydlig. En stor mängd olika
livsmedel, allt från kött och bröd till grönsaker och mjöl, säljs idag
på detta sätt (se exemplet om Hästa gård).
Ekologisk mat för alla?
Idag importeras ungefär hälften av den mat som konsumeras i
Sverige och allt mindre pengar används till mat. I genomsnitt
lägger medelsvensken idag ungefär 13 procent av sin inkomst på
livsmedel. Av de 13 procenten är cirka 40 procent varor som läsk,
godis och snacks. I USA lägger man cirka 7 procent av inkomsten
på livsmedel och i fattiga länder är det vanligt att upp till 80 procent
av inkomsten används för att köpa mat.
Köttkonsumtionen i Sverige har ökat dramatiskt de senaste
decennierna och köttimporten har ökat i ungefär samma takt. En
stor del av detta importerade kött serveras på restauranger och i
storhushåll. Dessutom äter de svenska djuren mycket foder som
importerats, till exempel soja från Sydamerika. Köttproduktionen
är alltså beroende av stora odlingsytor som återfinns långt utanför Sveriges gränser. Den utbredda produktionen av soja i till
exempel Sydamerika är dessutom en starkt bidragande orsak till
att regnskogen har huggits ner och att de artrika savannerna har
plöjts upp. Odlingen sker med hjälp av stora mängder kemiska
bekämpningsmedel och konstgödsel vilket medför en rad allvarliga
konsekvenser för miljö och människor lokalt.
Hur vi äter spelar, teoretiskt sett, en stor roll för hur många
människor maten kan räcka till. I Sverige används idag ungefär
häften av all spannmål till djurfoder, mat som vi själva skulle
kunna äta. Man brukar säga att ungefär 90 procent av energin
i genomsnitt försvinner när till exempelvis spannmål äts av
Edible crop harvest
Figur 16. Så stort är matsvinnet i olika led, från jord till bord.
Figur 17. Fördelning av matsvinnet i olika delar av världen.
Källa: Lundqvist m.fl. 2008. Saving Water: From Field to Fork; Curbing Losses and
Wastage in the Food Chain. SIWI.
Källa: Lundqvist m.fl. 2008. Saving Water: From Field to Fork; Curbing Losses and Wastage
in the Food Chain. SIWI.
36
100% ekologiskt?
djur istället för att ätas direkt av människor. Mat handlar givetvis inte bara om energi utan också om till exempel protein och
proteinkvalitet, men oavsett hur man räknar så står det klart att
maten räcker till fler om vi äter en större andel vegetabilier. På
global nivå finns uppgifter om att ungefär hälften av åkerarealen
används för produktion av djurfoder. Än så länge utgör odling av
energigrödor endast några få procent.
Korta somrar och långa kalla vintrar gör att Sverige inte brukar
beskrivas som en av världens kornbodar. Men det finns två resurser
som är otroligt värdefulla för Sverige: bördiga jordar och rent vatten. Sverige har relativt sett unga jordar, eftersom det var istid för
inte så länge sedan. Det finns därför mycket bördig mark, bland
annat i form av stora leriga slätter som är gamla näringsrika sjöbottnar. I många jordar i Afrika, Asien och Latinamerika däremot
har näringsämnen under årmiljoner vittrat och förts bort av regnet.
Om Sverige ser till att skapa effektiva kretslopp mellan djur och
åker samt stad och land finns det därför goda förutsättningar för att
våra jordar ska kunna fortsätta vara bördiga under lång tid framöver. I andra delar av världen behövs däremot ett mer omfattande
arbete för att jordarna ska bli och förbli bördiga på ett hållbart sätt.
Förutom att Sverige har bördiga jordar och gott om vatten är
trycket från sjukdomar och skadegörare relativt lågt, bland annat
tack vare det kalla klimatet. Det innebär sammantaget att Sverige
har goda förutsättningar att producera mat utan kemiska bekämpningsmedel. I takt med att förutsättningarna försämras i andra
delar av världen, när regn uteblir, havsnivån höjs och för med sig
översvämningar av bördig jordbruksmark eller om det helt enkelt
blir för hett för odling i klimatförändringarnas spår, blir det allt mer
angeläget att utnyttja all åkermark som finns i Sverige.
På andra håll i världen är bristen på vatten ett stort hot mot
livsmedelsförsörjningen, och situationen kommer troligtvis att
bli avsevärt mycket allvarligare i takt med klimatförändringarna.
I Australien, Kina, USA, södra Europa och på många andra håll
märker man det redan. Redan idag är de stora importörerna av
mat i världen de länder som har störst vattenbrist, till exempel Algeriet och Libyen, Saudiarabien och Iran, men också Spanien och
Kina. Där ökar importen när långvarig torka inträffar och grundvattennivåerna sjunker. I vissa delar av Afrika har nederbörden
minskat under senare år, regnen kommer mer oregelbundet
och det blir allt svårare att förutsäga när och var det kommer att
regna och hur mycket. Att det blir allt svårare att förutsäga väder
och nederbörd är ett faktum i stora delar av världen. Det ställer
ökade krav på att designa resilienta odlingssystem som kan buffra
och återhämta sig efter störningar i vädret. System med en stor
mångfald av arter och sorter är i regel bättre rustade i detta
avseende än system med en eller mycket få arter och sorter.
I Kenya till exempel, uppmanar regeringen därför lantbrukare
att diversifiera sin produktion samt att odla mer lokala sorter
som är torktåliga; allt för att sprida riskerna.
Det ekologiska lantbruket är beroende av en väl fungerade jord
med ett aktivt mikroliv. Ständig tillförsel av organiskt material ökar
på sikt jordars mullhalt, något som också gör att vattenhushållningen blir bättre. Vattnet hålls kvar längre i jorden som också blir
mer genomsläpplig för stora regnmängder. Att öka mullhalten
i jorden (med hjälp av till exempel kompost) är ofta det bästa
sättet att rehabilitera utarmade jordar i till exempel Afrika. En
mycket utarmad jord med väldigt låg mullhalt ger nämligen låga
skördar även om man lägger på stora givor konstgödsel.
Skadegörare är ett stort problem i många odlingar och kan
bli ett ökande problem om klimatet blir fuktigare och varmare.
I system med en mångfald av arter och sorter är det ofta lättare
att ha skadegörarna under kontroll. I trädjordbruk (agroforestry)
odlar man i olika nivåer (mark, buskar, träd) och mångfalden av
arter kan vara enorm. På så sätt sprids riskerna och skadegörarna
får svårare att föröka sig. Framtidens produktionssystem måste
därför ha större mångfald. Följaktligen kommer troligen våra
matvanor att behöva ändras i framtiden. Kanske ingår nötter,
frukter och kött från vilda djur i högre grad. Kanske kommer
mattallriken att se helt annorlunda ut i framtiden.
En del hävdar att det inte kommer att gå att försörja världen
med ekologisk produktion då skördarna i de industrialiserade
länderna kan bli 10-50 procent lägre, beroende på gröda och
produktionsförhållanden. Det har samtidigt visat sig att många
jordbrukare runt om i världen med små resurser och lantbruk,
någon eller några få hektar, ofta kan öka sina skördar till det dubbla
om de får tillgång till agroekologisk kunskap och börjar odla ekologiskt. Redan idag uppskattar man att de små lantbruken försörjer
cirka hälften av världens befolkning, en del hävdar att det är hela
70 procent. Idag uppskattas de små lantbruken i Afrika stå för 90
procent av kontinentens livsmedelsproduktion. Att öka skördarna
i områden där de hungriga finns är det bästa sättet att öka livsmedelstryggheten i världen. De fattiga och hungrande är dessvärre
de som idag sist får ta del av den ökade produktionen av livsmedel.
Om maten ska räcka till fler måste vi dessutom minska på
svinnet, i alla led från jord till bord. I genomsnitt slängs eller
förloras en tredjedel av all mat som produceras i Nord och Syd,
vilket snabbt borde kunna minskas med effektiva åtgärder. I Nord
handlar det mest om svinn i handels- och hushållsled, medan det
i Syd främst är skörde- och lagringsförluster.
Det finns många osäkra faktorer som kan drabba framtidens
matförsörjning hårt, till exempel klimatpåverkan och förändringar i livsmedelskedjans energiförsörjning. Allt mer tyder på
att det behöver utvecklas robusta (resilienta) system med en rik
mångfald, system som i så hög utsträckning som möjligt bygger
på lokala resurser och ekosystemtjänster istället för fossila resurser,
ett till 100 procent ekologiskt inriktat lantbruk.
37
100% ekologiskt?
4. Slutsatser
Idag produceras det tillräckligt mycket mat i världen. Att så många
fortfarande går hungriga är snarare en fråga om till exempel orättvis fördelning av resurser och bristande köpkraft än för låg produktion, globalt sett.
Det behövs en omfattande kursändring inom jordbruket för att
på ett hållbart sätt komma till rätta med fattigdom och hunger
i världen. Framtidens jordbruk måste baseras mer på biologisk
mångfald och ekosystemtjänster än på fossil energi.
Dagens livsmedelsproduktion är en starkt bidragande orsak till att
mänskligheten nu i flera avseenden närmar sig eller har passerat
planetens hållbara gränser.
För att få till stånd en ekonomisk utveckling av jordbruket i Syd
krävs bättre organiserade marknader globalt, regionalt och lokalt.
Den förväntade befolkningsökningen och fortsatt stigande konsumtion av kött och animaliskt protein innebär att livsmedelsproduktionen i världen sannolikt behöver öka samtidigt som användningen av fossil energi, som är basen för dagens industriella
jordbruk, behöver minska både på grund av klimatförändringarna
och stigande priser på fossil energi, vilket är en ohållbar utveckling.
Sannolikt behöver den rika delen av världen drastiskt ändra sina
konsumtionsvanor och även äta mindre kött och animaliskt protein och istället äta mer vegetabilier.
Exemplen i denna rapport från Etiopien, Brasilien, Filippinerna
och Sverige visar tydligt att det finns alternativ till det kemikalieoch fossilenergiintensiva jordbruket. De visar att det går att öka
avkastningen och minska sårbarheten mot klimatförändringarna
med modern ekologisk produktion som är ekosystemtjänst- och
mångfaldsbaserad.
Foto risbonde. Achim Pohl
Höginkomstländer måste minska sina anspråk på de globala
icke förnybara resurserna (som fossil energi och fosfor), samt
mark och ekosystem.
Deltagardriven forskning (i vilken de som ska genomföra förändringarna deltar) samt förbättrad kunskapsöverföring mellan
forskare och lantbrukare (och genom samarbeten mellan både
Nord-Syd- och Syd-Syd) förbättrar lantbrukets anpassningsförmåga och stärker utvecklingen av hållbara ökningar i jordbruksproduktionen.
Ekologiska åkrar i Etiopien.
38
Risbonde i Filippinerna.
100% ekologiskt?
5. Källor
Abera, F.A. 2007. Diversity, adaptation and G x E interaction of barley (Hordeum vulgare L.) varieties in Northern Ethiopia. Doktorsavhandling vid
Universitetet for miljø- og biovitenskap, Ås, Norge.
Eurostat, 2007. The use of plant protection products in the European Union
- Data 1992-2003. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_OFFPUB/KS76-06-669/EN/KS-76-06-669-EN.PDF
Ackefors, H. 2009. Global fisheries - threats and opportunities. In: Fisheries,
sustainablity and development., pp. 35-68. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Stockholm.
Falkenmark M. & Rockström J. 2006. The new blue and green paradigm:
breaking new ground for water resources planning and management.
Journal of water resources planning and management 132, 129-132.
Bachmann, L., Cruzada, E. and Wright, S. 2009. Food Security and Farmer
Empowerment – a study of the impacts of farmer-led sustainable agriculture in the Philippines. Misereor/MASIPAG. www.masipag.org
FAO. 2009. How to feed the world in 2050? Issues paper from the UN Food
and Agriculture Organization: www.fao.org/wsfs/forum2050/wsfs-background-documents/issues-briefs/en/
Badgley, C., Moghtader, J., Quintero, E., Zakem, E., Chappell, M., AvilésVázquez, K., Samulon, A. and Perfecto I. 2007. Organic agriculture and the
global food supply. Renewable Agriculture and Food Systems, 22(2): 86-108.
FAO, 2010a. 2nd State of the World’s Plant Genetic Resources for Food and
Agriculture report (SoWPGR-2):
www.fao.org/agriculture/crops/core-themes/theme/seeds-pgr/sow/sow2/en/
Bernes, C. 2011. Biologisk mångfald i Sverige. Naturvårdsverket, Monitor 22.
FAO, 2010b. Growing greener cities. http://www.fao.org/ag/agp/greenercities/
pdf/GGC-en.pdf
Blacksmith Institute and Green Cross Switzerland. 2012. World’s Worst
Pollution Problems Report. http://www.worstpolluted.org/2012-report.html
Carpenter, S.R. and Bennett, E.M. 2011. Reconsideration of the planetary
boundary for phosphorus. Environ. Res. Lett. 6: 014009
Cederberg C., Landquist B. och Berglund B. 2012. Potentialer för jordbruket
som kolsänka. SIK. Rapport 850, 2012.
Cordell, D. 2010. The Story of Phosphorus: Sustainability implications of global
phosphorus scarcity for food security. PhD thesis. Linköpings Universitet.
Cordell, Dana. Drangert, Jan-Olof. White, Stuart. 2009. The Story of Phosphorus: Global Food Security And Food For Thought. Global Environmental
Change. Vol. 19. pp. 292–305
De Schutter, O. 2011. Agroecology and the Right to Food. Report presented at
the 16th Session of the United Nations Human Rights Council, 8 March 2011.
De Schutter, O. and Vanloqueren G. 2011. The New Green Revolution: How
Twenty-First-Century Science Can Feed the World. Solutions, Volume 2, Issue
4, Page 33-44.
EEA, 2009. Progress towards the European 2010 biodiversity target. EEA
Report No 4/2009. European Environment Agency, Copenhagen. Available
at: http://www.eea.europa.eu/publications/progress-towards-the-european2010-biodiversity-target
EFSA, 2013. EFSA Journal 2013;11(3):3130 [808 pp.]. doi:10.2903/j.
efsa.2013.3130
Einarsson, P. 2010. Räcker maten, räcker marken? – Om hunger, jordbruk,
handel och global solidaritet. Forum Syd förlag.
Enghardt Barbieri, H. och Lindvall, C., 2003, Svenska näringsrekommendationer översatta till livsmedel, Livsmedelsverket. www.slv.se/upload/dokument/
rapporter/mat_naring/RapportSNO.pdf
FAO, 2011. The state of the world’s land and water resources for food and
agriculture (SOLAW) - Managing systems at risk. Food and Agriculture
Organization of the United Nations, Rome and Earthscan, London.
FAO, 2012 b. Statement on Rio +20. From Bioversity, FAO, IFAD and WFP
No sustainable development without eradication of hunger and extreme
poverty. http://www.fao.org/fsnforum/sites/default/files/files/Statement%20
on%20Rio.pdf
FAO 2012 b, The State of the World Fisheries and Aquaculture 2012.
FCRN, 2012. Newsletter 2012-05-31. Food Research Climate Network.
www.fcrn.org.uk
Foley, J.A. N., Ramankutty, K. A., Brauman, E. S., Cassidy, J. S., Gerber, M.,
Johnston, N. D., Mueller, C., O’Connell, D. K., Ray, P. C., West, C., Balzer, E. M.,
Bennett, S. R., Carpenter, J., Hill, C., Monfreda, S., Polasky, J., Rockström, J.,
Sheehan, S., Siebert, G. D., Tilman, and Zaks, D. P. M. 2011. Solutions for a
cultivated planet. Nature. doi:10.1038/nature10452
Foresight The Future of Food and Farming, 2011. Final Project Report.
The Government Office for Science, London.
Geiger, F. et al. 2010. Persistent negative effects of pesticides on biodiversity
and biological control potential on European farmland. Basic and Applied
Ecology 11:97-105.
Gonçalves, A. L., 2008. Ecological Agriculture in the Torres Region of Rio
Grande do Sul, Brazil: Tradeoffs Or Synergies? PhD-thesis, Faculty of the
Graduate School, Cornell University.
Henrysson, J. och Höök, K. 2007. Mat, klimat och utveckling. Rapport, Naturskyddsföreningen. 30 sid. www.naturskyddsforeningen.se/upload/Foreningsdokument/Rapporter/rapport_miljo_matklimatutveckling.pdf
39
100% ekologiskt?
IAASTD, 2008. Agriculture at a Crossroads – International Assessment of
Agricultural knowledge, Science and Technology for Development (IAASTD):
Executive summary of the Synthesis Report.
IPPC, 2007a. Technical Summary. Contribution of Working Group III to the
Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change.
Lundberg, J. och Moberg, F. 2010. Ekologiskt i Filippinerna - Risbönder och
forskare lär av varandra i unikt växtförädlingsprojekt för ökad biologisk
mångfald och minskad sårbarhet. Rapport, Naturskyddsföreningen. 28 sid.
www.naturskyddsforeningen.se/upload/Foreningsdokument/Rapporter/
jordbruk/ekologiskt_jordbruk_filippinerna.pdf
IPPC, 2007b. Technical Summary. Impacts, Adaptation and Vulnerability.
Contribution of Working Group II to the Fourth Assessment Report of the
Intergovernmental Panel on Climate Change. Sammanställning i Henrysson
J. och Höök K. (2007). Mat, klimat och utveckling.
Lundqvist m fl. 2008. Saving Water: From Field to Fork; Curbing Losses and
Wastage in the Food Chain. SIWI.
Jensen, K. 2011. En kort beskrivning av de viktigaste grupperna av naturliga
nyttodjur i Sverige. Länsstyrelsen Västra Götaland Rapport 2011:19 (www.
lansstyrelsen.se/vastragotaland/Sv/publikationer).
Mäder P., Fliessbach A., Dubois D., Gunst L., Fried P. and Niggli U. 2002. Soil
fertility and biodiversity in organic farming. Science 296(5573):1694-7.
Naturvårdsverket, 2005. Utsläpp av metan och lustgas från jordbrukssektorn
under perioden 1990 till 2012. Rapport 5506.
Jordbruksverket och Statistiska centralbyrån, 2011. Jordbruksstatistisk årsbok
2011.
Kemikalieinspektionen, 2011. Kadmiumhalten måste minska – för folkhälsans
skull. En riskbedömning av kadmium med mineralgödsel i fokus. Rapport
Nr 1/11.
Lal, R., Griffin, M., Apt, J., Lave, L. and M. Morgan, M. 2004. Managing Soil
Carbon. Science 304: 393
Lantbrukarnas Riksförbund, Naturskyddsföreningen och Svenska kyrkan,
2006. Trialogen. Jordbrukspolitik och internationell solidaritet.
www. svenskakyrkan.se/578828
Leifeld J & Fuhrer J. 2010. Organic farming and soil carbon sequestration:
what do we really know of the benefits? Ambio 39(8), 585-599.
Lin, B.B. 2011. Resilience in Agriculture through Crop Diversification: Adaptive
Management for Environmental Change. Bioscience, 61: 183–193
Livsmedelsverket, 2010. Remiss av Naturvårdsverkets uppdatering av
»Aktionsplan för återföring av fosfor ur avlopp«. Dnr 1812/10.
Millennium Ecosystem Assessment, 2005: www.MAweb.org
Nanos, T., Boye, K. & Kreuger, J. 2012. Resultat från miljöövervakningen av
bekämpningsmedel (växtskyddsmedel) – Årssammanställning 2011. Ekohydrologi 132. Institutionen för mark och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet,
Uppsala.
Neely, C., Bunning, S. and Wilkes, A., 2009. Review of evidence on drylands,
pastoral systems and climate change: Implications and opportunities for
mitigation and adaptation. (Land and Water Discussion Paper #8). FAO,
Rome. http://www.fao.org/uploads/media/LWdisc_paper8_temp.pdf
Oenema, O., Oudendag, D. and Velthof, G. L. 2007. Nutrient losses from manure management in the European Union. Livestock Science 112, 261-272.
Pesticide Action Network International, 2010. »Communities in Peril: Global
Report on Health Impacts of Pesticide Use in Agriculture.«. Available at:
http://www.pan-international.org/panint/files/PAN-Global-Report.pdf
Pimentel, D., Hepperly P., Hanson, J., Douds, D., and Seidel R. 2005. Environmental, Energetic, and Economic Comparisons of Organic and Conventional
Farming Systems. Bioscience, 55(7): 573-582.
Lobell D. B., Burke M. B., Tebaldi C., Mastrandrea M. D., Falcon W. P. and
Naylor R. L. 2008. Prioritizing climate change adaptation needs for food
security in 2030. Science 319 (5863): 607–10.
Pretty, J. 2006. Agroecological Approaches to Agricultural Development.
Background paper for the World Development Report 2008. World Bank,
Washington, DC. http://siteresources.worldbank.org/INTWDR2008/Resources/2795087-1191427986785/PrettyJ_Agroec ologicalApproachesToAgriDev
t%5B1%5D.pdf
Lundberg, J. och Moberg, F. 2008. Ekologiskt i Etiopien. - odling i samspel
med naturen ger ökad lönsamhet och bättre riskspridning. Rapport, Naturskyddsföreningen. 28 sid. www.naturskyddsforeningen.se/upload/Foreningsdokument/Rapporter/engelska/Report_international_Ethiopia.pdf
Richardson D., Crutzen K. and Foley C. J. 2009. A safe operating space for
humanity. Nature 461: 472-475 DOI 10.1038/461472a
Lundberg, J. och Moberg, F. 2009. Ekologiskt i Brasilien – Deltagardriven
certifiering och lokal handel för ett hållbart lantbruk. Rapport, Naturskyddsföreningen. 24 sid.
www.naturskyddsforeningen.se/upload/Foreningsdokument/Rapporter/jordbruk/
ekologiskt-i-brasilien.pdf
40
Rockström, J., Steffen, W., Noone, K., Persson, Å., Chapin, III, F.S., Lambin, E.,
Lenton, T.M., Scheffer, M., Folke, C., Schellnhuber, H., Nykvist, B., De Wit, C.A.,
Hughes, T., van der Leeuw, S., Rodhe, H., Sörlin, S., Snyder, P.K., Costanza, R.,
Svedin, U., Falkenmark, M., Karlberg, L., Corell, R.W., Fabry, V.J., Hansen, J.,
Walker, B.H., Liverman,
100% ekologiskt?
SGU, 2013. Bedömningsgrunder för grundvatten. SGU-rapport 2013:01
SIWI, 2004. Water - more nutrition per drop. Towards sustainable food production and consumption patterns in a rapidly changing world. Stockholm
International Water Institute (SIWI) and International Water Management
Institute (IWMI)
Öberg, S. 2008 Spindlar i odlingslandskapet. Mångfald, återkolonisering och
kondition. Fakta jordbruk nr. 3:2008, SLU, Uppsala.
Östman, Ö., Ekbom, B. och Bengtsson, J. 2001. Ekonomisk nytta av naturliga
fiender till bladlöss. Fakta jordbruk nr 12:2001, SLU, Uppsala.
Smith, P., Andrén, O., Karlsson, T., Perälä, P., Regina,Kk., Rounsevells, M., Van
Wesemaels, B. 2005. Carbon sequestration potential in European croplands
has been overestimated. Global Change Biology, 11, 2153-2163.
Soussana, J. F, Loiseau, P., Vuichard, m fl. (2004). Carbon cycling and sequestration opportunities in temperate grasslands. Soil Use and Management, 20,
219-230.
Steinfeld, H., 2012. »Shrinking Livestock’s Long Shadow«. Föreläsning av
Henning Steinfeld från Livestock, Environment and Development (LEAD)
inom FAO. SLU Uppsala 29 March 2012.
Stokstad, E. and Vogel G. 2003. Mixed message could prove costly for GM
crops. Science 302: 542-543
Sutton M. A., Howard, C. M., Erisman, J. W., Billen G., Bleeker A., Grennfelt, P.,
van Grinsven, H. and Grizetti, B. (eds.), 2011. The European Nitrogen Assessment. Sources, Effects and Policy Perspectives. Cambridge, UK.
TEEB, 2008. The Economics of Ecosystems and Biodiversity: An Interim
Report. European Commission, Brussels.
The Millennium Ecosystem Assessment: www.maweb.org/
Tondel, M. 2011. Miljömedicinsk bedömning av stadsodlade livsmedel.
Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Arbets- och miljömedicin, Västra Götalandsregionens Miljömedicinska Centrum.
Trumper, K., Bertzky, M., Dickson, B., van der Heijden, G., Jenkins, M. and
Manning, P. 2009. The Natural Fix? The role of ecosystems in climate mitigation. A UNEP rapid response assessment. United Nations Environment
Programme, UNEP-WCMC, Cambridge, UK.
UNEP, 2013. Costs of Inaction: on the Sound Management of Chemical.
Wivstad, M., Salomon E., Spångberg J., och Jönsson H. 2009. Ekologisk
produktion – möjligheter att minska övergödning. CUL, SLU, Uppsala.
World Bank, 2007. World Development Report 2008: Agriculture for Development. Washington DC.
World Bank, 2012.Turn Down the Heat. Why a 4 C Warmer World Must be
Avoided. Washington DC.
World Health Organization, 1990. Public health impact of pesticides used in
agriculture. Geneva.
41
100% ekologiskt?
Appendix 1: Forskarna som deltagit i studierna
som ligger till grund för denna rapport
Porträtt: Tewolde Berhan Gebre Egziabher och Sue Edwards
är initiativtagare till Tigrayprojektet, Etiopien
Det äkta paret Tewolde och Sue är eldsjälarna bakom Tigrayprojektet. Tewolde har ägnat en stor del av sitt liv åt
frågor som rör den biologiska mångfaldens bevarande och de etiopiska böndernas rättigheter till sina egna genetiska
resurser. För det sistnämnda vann han det alternativa Nobelpriset, Right Livelihood Award, år 2000. Hans långa och
brokiga karriär inbegriper allt ifrån att ha doktorerat i Wales till att vara chef för Etiopiens motsvarighet till Naturvårdsverket. År 2006 tilldelades han FN:s stora miljöpris Champions of the Earth Award. Sue Edwards som är född
i England men bosatt i Etiopien sedan 1968 är föreståndare för Institute for Sustainable Development (ISD) i Addis
Abeba – organisationen som ligger bakom Tigrayprojektet. Hon är botaniker med växters släktskap (taxonomi) som
specialitet, men också lärare och vetenskapsjournalist samt redaktör för Flora of Ethiopia and Eritrea, ett projekt om
sju volymer som går ut på att beskriva de 6500 – 7000 växtarter som finns i området.
Porträtt: Professor André Gonçalves arbetar för Centro Ecológico i Brasilien
och har doktorerat vid Cornell University i USA
André Gonçalves är professor i agroekologi vid Instituto Federal Catarinense och teknisk koordinator vid Centro
Ecológico. Han disputerade år 2008 vid amerikanska Cornell University med en avhandling som jämför ekologisk och
konventionell bananodling. Resultaten visar att ekologisk bananproduktion visserligen är något mindre produktiv
mätt i antal kilo per hektar, men är mer ekonomiskt fördelaktig i långa loppet eftersom ekobananer innebär högre
inkomster för producenterna och minskade kostnader för dyra insatsvaror som bekämpningsmedel och konstgödsel.
Dessutom är ekoodlingarnas trädjordbruk bättre för den biologiska mångfalden i den unika Atlantregnskogen och
bidrar med betydligt fler ekosystemtjänster och därmed ökad samhällsekonomisk nytta. Innan han påbörjade sin
forskning arbetade han för Centro Ecológico med samordning av olika projekt inom hållbart lantbruk och landsbygdsutveckling inriktad på smålantbrukare och gräsrotsorganisationer. André var en av huvudförfattarna till »International Assessment of Agricultural Science and Technology for Development« (IAASTD), en internationell utvärdering av jordbruksvetenskap och teknik för utveckling.
Porträtt: Chito Medina
forskare och nationell samordnare för MASIPAG, Filippinerna
Chito är nationell samordnare för organisationen MASIPAG och han delar sitt arbete där med en tjänst på universitetet. Han har en doktorsexamen från Canada och har varit medförfattare till IAASTD (se ovan). »För att kunna ta sig
ur fattigdomen och hungerfällan är det avgörande att jordbrukarna deltar aktivt och inte reduceras till att bli passiva
mottagare«, framhåller Chito. Hans föräldrar var småbrukare som fick studera på samma universitetet där han själv
senare läste agronomi och biologi. Han visste tidigt att han ville hjälpa bönderna att hitta en väg ut ur fattigdomen
och började därför att engagera sig i MASIPAG. Han ser sin roll som en länk som kan underlätta att saker sker och att
information sprids inom MASIPAG:s nätverk. Genom sin bakgrund är han ett levande bevis på det unika partnerskap
för utveckling mellan bönder och forskare som själva namnet MASIPAG betyder på filippinska.
Porträtt: Johanna Björklund, forskningsledare för projektet Klimatsmart Lantbruk, Sverige och en av författarna
till denna rapport, berättar själv:
»Jag har under många år forskat på hållbar livsmedelsproduktion och ekosystemtjänster i jordbruket vid Centrum
för uthålligt lantbruk (CUL) vid SLU i Uppsala. Nu jobbar jag på Örebro universitet, bland annat för att utveckla ett
måltidsekologiskt forum som är ett tvärvetenskapligt forsknings- och utbildningssamarbete mellan naturvetenskap
och måltidskunskap med den helhetssyn på vår livsmedelsförsörjning som behövs för att vi ska få en faktisk förändring till stånd. Hur ser en hållbar livsmedelsproduktion ut och hur blir råvarorna attraktiva måltider för att fungera
som drivkrafter i en förändring av våra konsumtionsmönster? Min forskning gör jag tillsammans med lantbrukare
och andra forskare i deltagardrivrivna nätverk, bland annat i projektet »Klimatsmart lantbruk – hållbara lösningar för
framtiden« men också i ett nystartat projekt med syfte att undersöka potentialen i att odla och äta mat producerade
i så kallade trädjordbruk (»agroforestry«) under svenska förhållanden. Jag ser mig verkligen som en förändringsinriktad forskare som samarbetar med aktörer i samhället för att bidra med forskningsbaserad kunskap i omställningen
till en hållbar livsmedelsförsörjning.«
42
Detta är den sista rapporten av fyra i en serie som lyfter fram positiva exempel på hur
lantbruket kan utformas så att det bidrar till en hållbar utveckling, med fokus på tryggad
tillgång till mat för världens växande befolkning och den miljö vi alla i grunden är beroende
av. De slår alla ett slag för en så kallad agroekologisk omställning av lantbruket, vilket en
lång rad expertrapporter och internationella organisationer rekommenderat på senare år.
Det innebär odlingssystem som baseras mer på biologisk mångfald, lokal kunskap och
ekosystemtjänster än monokulturer och fossila bränslen för att uppnå både en långsiktigt
tryggad försörjning och ett ekologiskt hållbart lantbruk.
Ge oss kraft
att förändra
Pg 90 1909-2
Naturskyddsföreningen. Box 4625, 11691
Stockholm. Tel 08-702 65 00. [email protected]
Naturskyddsföreningen är en ideell miljöorganisation
med kraft att förändra. Vi sprider kunskap, kartlägger miljöhot,
skapar lösningar samt påverkar politiker och myndigheter såväl
nationellt som internationellt.
Föreningen har ca 191 000 medlemmar och finns i
lokalföreningar och länsförbund över hela landet.
Vi står bakom världens tuffaste miljömärkning
Bra Miljöval.
www.naturskyddsforeningen.se
Mobil hemsida (wap): mobil.naturmob.se