EKERWALD, CARL-GÖRAN (f. 1923): Tredje ögat
vakar. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1982. 133 s.
”Det enda som hördes var trampet av tusentals fötter. Dammet drev i skyar
och lade sig på granar och enbuskar så de blev alldeles grå.” Karl XII:s tiotusen soldater marscherar genom Jämtland mot Norge. Femtonårige Jon
Rull ligger högt uppe på en sten och ser: först soldaterna och sedan hela
den stora hären av kor och kofösare, ryttare och vagnar.
Kungen kallade sig själv för ’folkens lyckostjärna’. Men [...] det var
kungens eviga krigande som gjort att pappa kommit bort i Ryssland. (9)
Bönderna på Hammaren vill att familjen ska lämna ifrån sig torpet så att
en ny soldat kan tillträda. Eller också lösa ut torpet för trettio riksdaler. Jon
och hans mor hoppas få vara kvar tills Jon är vuxen nog att ta över. Men
Jon är mager och klen, tycker bönderna. Och det är klart att han är, så lite
som man har att äta i torpet. Nu ligger Jon högt uppe på stenen och tänker
på allt det bröd som kan behövas för att mätta tiotusen soldater. Plötsligt
blir han vittne till ett överfall bland ryttarna. Ett gäng förrymda straffångar
som är på väg till Trondheim, tätt i hälarna på den svenska armén, tar Jon
som fånge och vägvisare.
I en grotta i fjällen lever Grågubben, en av de beryktade ledarna i jämtarnas uppror 1678. Tack vare honom blir Jon räddad och kan dessutom lösa ut
torpet åt sin mor. Men tjänster kräver gentjänster. Jon lovar försöka hjälpa
till att hitta Grågubbens son, den dödsdömde upprorsmannen Ettöreskusen, som har manat jämtar och hälsingar att vägra gå i krig mot Norge. Jon
får anställning vid Duveds skans; som krigsrådets ”Tredje öga” räknar han
in- och utkommande havresäckar och rovkorgar till armén. Så småningom
får han följa med i trossen upp till Skalstugan och vidare till Stene skans,
på den norska sidan.
Främst gick soldater och trampade till snön. Sedan kom slädar. Flera
hundra slädar fullpackade med bröd och salt och tobak och brännvin
och tunnor med lax. Sedan kom klövjehästarna. En oändlig rad. Alla
sinsemellan bundna med tömmar. […] Särskilt över myrarna var det
svårt att ta sig fram. De tungt lastade klövjehästarna gick till knäna i den
uppblötta snön och gyttjan. […] Ibland blev tyngden ojämn. Hästen
dignade. Gick ner på knä. Föll omkull. Blev skjuten och dragen av vägen
och lasten blev liggande, bevakad av en soldat. Jag räknade de förlorade
säckarna och försökte minnas siffrorna. (66)
Till Stene skans kommer också rikets överbödel från Gävle, den fruktade
och hatade isögde Poponen. Tre fångar väntar på halshuggning. En av dem
är Ettöreskusen. Tredje ögat, den klipske pojken, blir en viktig medhjälpare
vid fritagningen av honom. Under de tumultartade dagarna i Stene återförenas Jon inte bara med sin far (och insjuknar som fadern i den livshotande
fältsjukan) utan också med Grågubbens dotterdotter Sissel, som förklädd
och under namnet Petter Kvick från Kall, gör trossdrängtjänst och deltar
i fritagningen.
I berättelsens slut har Jon Rull och hans far kommit hem. Jon står på
glo-stenen utanför torpet och glor på Armfelts armé som på nytt drar förbi
i oordnade grupper, stödjande varandra, trasiga, magra, frostskadade. Tretusen man har frusit ihjäl på fjället.
Lindskog, Gerda Helena, Norrbarn: Norrland i 1900-talets svenskspråkiga barn- och
ungdomslitteratur, h:ström - Text & kultur, Umeå, 2013
