Biologiska värden och minnen från havet

Biologiska värden och minnen från havet
Anteckningar från Malmös marina miljö
Innehållsförteckning
Biologiska värden och minnen från havet
Öresundsbron . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4-5
Öresund och biologiska värden. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6-7
Utfyllnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8-9
Intressekonflikter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10-11
Orosmoln . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12-13
Utvecklingsmöjligheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14-15
Intresseväckande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16-17
Förord
I denna publikation hittar du utdrag ur intervjuer som har genomförts
inom ramen för projektet Malmös marina miljö – Biologiska värden
och minnen från havet under våren 2014.
Underlaget består av reflektioner från sakkunniga som i deras yrkesroll
och utövande har havet som gemensam nämnare. Syftet har varit att få
bättre förståelse för trender i den marina miljön som tydligare kan påvisa områden att vara särskilt uppmärksam på. De som har intervjuats
har alla arbetat i Öresund under många år och genomlevt förändringar
som skett i Öresund över tid.
Fokusområden som vi valt att lyfta och presentera är; Bron, Utfyllnader
och Öresund och biologiska värden. Detta är områden som valts ut
på grund av att samtliga respondenter i sina intervjuer berörde dessa
på olika sätt. Vi har samlat dessa perspektiv och beskrivningar av hur
de påverkat respondenterna i sitt yrke eller som de sett som viktiga att
lyfta för förståelsen om havet i Öresundsregionen.
De fyra sista områdena; Intressekonflikter, Orosmoln, Utvecklingsmöjligheter och Intresseväckande har vi valt att belysa då denna publikation
är en förstudie för fortsatt arbete om havet. Respondenternas insikt
har varit viktig för att få ytterligare kunskap om vad man bör fortsätta
jobba med i framtiden.
Trevlig läsning!
Öresundsbron
Bygget av Öresundsbron påbörjades den 18 oktober år 1995 och landsanslutningar byggdes fram till år 2000. I processen av uppförandet var
det många som var både för och emot bron som har skapat många kontroverser i Öresund. De som arbetar med havet har varit med under uppförandet på olika vis.
Jan Öijeberg, marinekeolog
Kjell Andersson, forskningsingenjör
För Jan är bron den byggnation som skapat mest
kontrovers i Öresund. Inför bygget gjordes en
del undersökningar, men de var inte så genomarbetade. Man tog helt enkelt beslutet att bygga
bron. Som Jan minns det var det framförallt ett
samarbete mellan Sverige och Danmark utan så
mycket diskussion om hur brons uppförande
kunde påverka det biologiska livet.
– När bron byggdes ville man till exempel göra
kompensationsmuddring, vilket var rena vansinnet. Politikerna fick för sig att man skulle muddra för att pelarna gjorde vattenmotstånd, så för
att häva det skulle man göra en extra ränna. Men
det visade sig att slammet från rännan la sig över
platser där fiskyngel och musslor fanns. Det var
ingen god idé alls. Det blir ett visst motstånd
när man sätter ner något i vattnet, men det har
inte haft någon betydelse för vattenkvaliteten.
Man ser däremot motsatsen idag när man dyker.
Det är fantastiska miljöer därnere, med mycket
fisk och otroligt mycket musslor på pelarna, de
gör faktiskt att vattnet får fart och syresätts mer,
säger Jan.
Kjell Andersson jobbade som oberoende miljökontrollant när bron byggdes. För Kjell har
försiktighetsprincipen varit genomgående, och
det har alltid handlat om att skapa något där alla
vinner.
– Man måste jobba med det man inte vill se,
man måste vara inne och påverka där det händer, säger Kjell.
Kjell berättar vidare att det inte finns så mycket
kontroll eller besiktning i vattenfrågor.
– Man bestämmer mycket innan man ska utföra något och sanningen är att man inte kan
så mycket om havet som man tror. I samband
med uppförandet av bron fick högskolan en
summa pengar för att mer oberoende göra de
undersökningar som behövdes, snarare än de
man redan förutbestämt. Det mättes till exempel
cementspill under tiden som bron byggdes. Men
det betydde väldigt lite, för det fanns ingen flexibilitet i projektet att ändra något. Det ska sägas
att jag har aldrig godkänt ett undervattensjobb
som jag har besiktigat, avslutar Kjell.
Michael Palmgren, undervattensfilmare och
grundare av SEA-U Marint Kunskapscenter
När bron byggdes mätte man strömmar och
gjorde undersökningar med SMHI. Att det överhuvudtaget gjordes vissa undersökningar var för
att de som ville lyfta havsfrågorna låg hårt på.
Kjell Andersson satt med i miljödomstolsförhandlingar och blev sedan med i konsortiet.
– Vi lyfte intresset, hade vi inte haft dialogen
med byggherrarna hade allt gjorts på traditionellt
vis, med få provtagningar. Fokus låg på att man
trodde att bron skulle stoppa upp vattnet och
genomströmningarna, vilket bara var tramsigt
och utan vetenskaplig substans, säger Michael.
– Vid övergripande miljömätningar, vad gäller
temperatur och väder, måste man ha många år
i beräkningarna för en bra jämförelse, inte bara
data sen 80-talet. Man la ut mätstationer under
tidigt 90-tal och filmade alla bottnar, följde upp
alla mätningar och höll utbildningar för entreprenörerna. Vid tidigare byggen har man haft
för vana att bara dumpa allt i havet, men detta
satt man stopp för nu. Man var klar med att så
här får det inte gå till, och det gav goda resultat,
berättar Michael.
Jan-Åke Hillarp, naturvårdare och vilt
rehabiliterare
Jan-Åke minns tiden innan bron och menar
att sillen gick till under 70-talet, medan det
idag inte ens är lönt att lägga ut söder om
bron.
– Det finns en möjlighet att bron har påverkat detta, sill skyggar för en grov lina, så
skuggan från bron kan vara tillräcklig för att
göra så att sillen inte vill passera. Följden har
blivit att det är betydligt mindre skarv. Före
bron fanns det långa perioder upp till 3500
storskarvar på hösten, nu är det sällan fler
än 500 på Måkläppen. Detta kan naturligtvis
också bero på att sillens lekbottnar blivit
översandade, berättar Jan-Åke.
Bo Landén, yrkesfiskare
Bo Landén var vid uppförandet av bron och
vindkraftverken Lillgrund, provfiskare på
plats och även under uppföljning under 6 års
tid.
– Det har inte skett någon större förändring
faktiskt, för oss fiskare generellt, men bron
har förändrat strömmarna mycket, där det
var bra med fisk förut får vi dålig fångst idag,
menar Bo Landén.
Öresund och biologiska värden
Öresund är hem för över 1000 arter av djur och växter och mer än 50 regelbundet förekommande fiskarter. Sundet har en mycket speciell marin
miljö, med rika ålgräsängar på grunda bottnar, fantastiska algbevuxna stenrev och stora musselbankar. Detta beror på Öresunds unika läge och
dess hydrografiska förhållande med sitt bräckta vatten. Dessa biologiska värden är mycket viktiga att lyfta fram och bevara.
Jan Öijeberg, marinekeolog
Kjell Andersson, forskningsingenjör
Öresund är väldigt fint och havsmiljön är betydligt
bättre nu än för 20–30 år sen. Historiskt har avloppsreningsverken och utsläpp varit ett problem
som gjort vattenkvalitén sämre, både på svenska
och danska sidan. Trålförbudet, som funnits här
sen 30-talet, menar Jan, har bevarat mycket av den
havsmiljö som blivit förstörd på andra håll. Förbudet
kom inte till stånd på grund av att man ville ha hållbart fiske eller rädda det biologiska livet utan det var
sådan trafik på sundet att man inte ville ha trålare här
för risken för kollisioner. För en tid sedan upptäcktes
danska tjyvtrålare. Kustbevakningen har kontroll,
men det är såklart inte alla som åker fast.
Det bräckta vattnet här är speciellt, det gör att i Öresund kan dyka upp lite märkliga arter, berättar Jan.
– Vi har haft valar här och tumlare ser man ofta ,
dessutom går gränsen för skeppsmasken som äter
på vrak vid Ven, vilket gör att vi har många bevarade
förlista skepp här nere i sundet. Skeppsmasken behöver nämligen 11 promille salthalt för att fortplanta
sig, däger Jan.
Ålgräsets nytta för bottnarna har man pratat mycket
om, men inte lika mycket om den totala nyttan eller
hur allt egentligen hänger ihop.
– Det finns ett mycket lustigt exempel på hur man
bevisat att bron är bra för Öresund. Man gjorde ett
test i Barsebäck 1994. Då fanns det bara sandbotten
där. År 2004 var botten istället helt täckt med ålgräs.
Enligt detta test måste bron ha gjort att Öresund har
förbättras, eftersom det inte fanns ålgräs där 1994.
– Man väljer helt enkelt de slutsatser man vill ha.
Ålgräset är viktigt för att det binder sanden och ger
mindre erosion. För att sanden ska flytta sig måste
man ha vågor och strömmar i vattnet, men sanden
flyttar sig mycket mindre än man tror. Sandbankarna
i Lomma har flyttat sig otroligt lite genom åren, men
alger som flyter omkring finns det däremot mycket
mer av än man trott. Det mesta av algerna ligger i
havet och skapar problem för fiskare som inte kan
dra upp näten för alla alger säger. Men det bryr man
sig inte om, man bryr sig om det lilla som flyter iland
för att det luktar illa för badgästerna, säger Kjell.
Michael Palmgren, undervattensfilmare och
grundare av SEA-U Marint Kunskapscenter
Michael och hans kollegor har gjort många marina
inventeringar. Det finns cirka sju kilometer ålgräs
här i sundet, och Michael menar att det är en sak att
informera politiker om det är viktigt och en annan
att men visa på plats att det är fullt av biologiskt liv
och fiskar. Det ger en helt annan förståelse. Michael
föreslår film som ett bra sätt att förmedla detta på.
– Vi kan enkelt visa hur övergödning påverkar havet
och hur biotoper fungerar. Forskningsdelen handlar
om att lära, men sen ska det kommuniceras till politiken och andra människor. Man måste få andra att
förstå att det är viktigt. Ofta glömmer man bort vad
som finns i ens närområde, och vilka nyttor man kan
dra av det. Se bara på musselodlingarna i Öresund!
Musslorna renar havet och blir mat till oss och andra
djur. Musselodlingarna startade för fyra och ett halvt
år sedan och har vuxit enormt, berättar Michael.
Torgny von Wachenfeldt, marinbiolog och
forskare
Jan-Åke Hillarp, naturvårdare och vilt rehabiliterare
Algfloran i Öresund skiljer sig mycket i de olika delarna av
sundet. Salthalten är inte stabil utan flyttar sig fram och tillbaka. Det är en naturlig process. När man ska tolka algernas
utbredning ska man ta hänsyn till hur algerna förhåller sig
till detta.
– De alger man hittar på grunt vatten i norr finner man på
djupt vatten längre söderut. Ungefär 129 olika arter försvinner mellan Kullen och ner till Limhamnströskeln på grund
av salthaltsgradienten, berättar Torgny.
Över tid har man sett förändringar i algflorans sammansättning. Framför allt har biomassan i grönalger ökat kraftigt.
Förekomsten av makroalger har ändrats, vissa alger har
enklare att anpassa sig än andra.
– Titta på alla tångvallar som ligger längs stränderna, så består de av ett fåtal arter av trådformiga grön-brun-rödalger
som dominerar. De som var sällsynta förut har blivit färre
och andra har därför expanderat. Det är dessa som folk
klagar på längs stränderna, säger Torgny.
Förr, innan övergödningen fram till 20–30-talen, så finns
beskrivet att det i Lommabukten fanns stora bestånd av
kransalger. Men de hade redan försvunnit på 60-talet när
jag började mina studier. – Det fanns även en grönalg, som
hette havssallad! Visserligen tycker den typen av alger om
mycket näring och sandiga områden, men trots det är också
den borta idag. En del arter som förr även funnits under
vintern har försvunnit, varför vet man inte idag. Men man
tolkar nog in lite för mycket förändringar som sker. Enligt
statistik på temperatur och salthalt över många år kan det
skilja flera grader och promille. Man ska vara försiktig med
att dra slutsatser för det kan vara något helt annat som
påverkar. Man behöver mer kunskap om vad som påverkar
vad och i vilken ordning för att få en klar bild och förståelse
för biologiska livet i havet, säger Torgny.
De biologiska värdena kring Öresund har förändrats
mycket under Jan-Åkes tid.
– Vi har haft en positiv utveckling av gråsäl på Måkläppen, som ligger strax utanför Öresund. Detta beror
dels på en förbättrad situation beträffande gifterna
kvicksilver, PCB och DDT, men också att WWF släppte ut giftfritt uppfödda gråsälskutar i Forsmark och att
dessa, 33 stycken, släpptes vid Måkläppen från början
av 1980-talet till början av 2000-talet. En del av dessa
gjorde under sitt första år vidsträckta färder i Öresund,
berättar Jan-Åke.
– Knubbsälsbeståndet i södra Öresund har varit relativt
konstant även om sälvalpsjukan tog hälften av bestånden 1988 och 2002, så återhämtade de sig båda gångerna, förklarar Jan-Åke.
De olika bottnarna från hårdbottnar i norr till sand,
morän och lerbottnar i södra och mellersta Öresund
skapar variation och de långgrunda stränderna, speciellt
de som inte är så exponerade är viktiga som lekbottnar
för fisk och som födosöksområden för såväl animalieätande dykänder som växtätande simänder, gäss och
svanar. Höllviken och Foteviken är sådana områden
med hög produktion av både saltvattens- och sötvattensarter, som klarar sig i det bräckta vattnet,
– Nya arter har tillkommit som inte fanns i södra
delen av Sundet tidigare, till exempel tjockläppad multe
och gråsej. Fynden av klumpfisk har också varit flera
under senare år. Å andra sidan har tonfisken som ofta
fångades i mellersta delen av Öresund, när jag var barn,
försvunnit helt, berättar Jan-Åke.
Bo Landén, yrkesfiskare
Man måste vara envis och hårdhudad som fiskare, då
man slåss mot både naturen och priserna. Under första
och andra världskriget gick priserna på fisk upp.
– Det fanns en fiskare som fiskade till ett hus på en
vecka. Åtta ton sill kunde man få och man fick en krona kilot. Nu ligger priset på 4,50 kr per kilo. När folk
lägger ihop det gånger tre ton fisk tänker de; herregud
12 000 kr på en kväll! Men det är ju oerhört ovanligt
att få så mycket och ofta kommer man in med nästan
ingenting. Det kan ligga tio båtar ute till havs och det är
två i mitten som får all fisk och de andra kommer hem
tomhänta, berättar Bo.
Vad gäller kvaliteten på fisket så menar Bo att det var
sämre när Kemira och Boliden fanns här och släppte ut
50 kilo kvicksilver.
– Det är ju ett skämt att lägga ansvar på individer och
fiskare när man låter industrier förstöra så mycket. På
60–70-talen fick vi ål med stora bölder när de legat
i slammet vid stranden i anslutning till Ribersborg.
Numera ställer sälmasken till problem. Sälen finns
bland torskbestånden och gör så att masken hamnar på
fiskarna. Vi kan inte fiska någonting söder om bron, då
har vi bara flådda skelett och huvuden i nätet. Sälarna
ligger på något halv djup och tar rommen och levern.
Utfyllnader
Den naturliga strandlinjen i Malmö och andra delar av Skåne har under 1900-talet utsatts för väsentliga förändringar genom utfyllnad, många menar att detta harinneburit en långt större påverkan på det biologiska livet i Öresund än det omtalade brobygget.
Jan-Åke Hillarp, naturvårdare och viltrehabiliterare
Längs hela väg 100 vid Höllviken finns en utfyllnad
som egentligen inte var tillåten att göra. Sverige
hade ratificerat våtmarkskonventionen men inte
gjort den till lag och då blev det som det blev, säger
Jan-Åke. Ut till en halv meters djup finns enorm
tillgång på solljus, närsalter och syre, så sådana områden är de mest produktiva i havet.
– Sandsugning är ett annat problem. Vi fick till
stånd ett marint reservat år 1992 och sedan dess är
det förbjudet att sandsuga i Vellinge kommun förutom i mynningen vid Skanörs hamn och Falsterbokanalen. Det är en bagatell jämfört med tidigare
då man tog 200 000 kubikmeter sand om året vid
Västra haken och Sandflyttan, berättar Jan-Åke.
– Det hände att sandsugarna körde fast på land och
fick suga sig loss. Det innebar att vi fick en massa
sandhål längs Skanörs Norra Revel. Vi ser inget av
detta idag, men Måkläppen har ändrat sig betydligt
från att ha varit en liten ö, som var tre meter hög
med en liten sötvattensjö. Efter att en sandsugning
1973 på 350.000 m3 i kanten av Öresund startades
den kraftiga sandvandring som gör att ön idag är en
halvö, där rovdjur, människor, hundar och kråkfåglar påverkat den tidigare rika häckfågelfaunan,
förklarar Jan-Åke.
Sandsugning förekommer fortfarande i områden i
Sundet som är viktiga för produktionen av fisk.
Kjell Andersson, forskningsingenjör
Genom åren har man gjort utfyllnader som haft
stor inverkan på havsmiljön. Malmös Centralstation ligger till exempel helt på en utfyllnad.
– Tidigare fanns där stora våtmarker och yngelplatser som man tagit bort. Kunskapen är för
låg i havssammanhang och det lätt att lura andra,
säger Kjell.
Man vet inte exakt hur materialet i utfyllnaderna
påverkar havsmiljön, varken på kort eller på lång
sikt.
– Vem som helst fick i princip dumpa vad som
helst och lägga material vid utfyllnaderna utan
kostnad. Man kan bara tänka sig vad som har
lagts dit, reflekterar Kjell.
För Kjell är det tydligt att det är pengarna som
styr över miljön.
– Man pratar om att förbättra områden men
även vid vindparkerna har havet fått stryka på
foten, där tänkte man inte på bottenmiljön. Förbättring är det aldrig tal om, engångskompensation däremot förkommer oftare, säger Kjell.
Michael Palmgren, undervattensfilmare och
grundare av SEA-U Marint Kunskapscenter
Dykarbeten till sjöss visar ofta att kontrollen
inte är så bra och det är ett problem att den som
bygger även besiktigar.
– Man bör ha oberoende besiktningsmän i alla
avseenden. Kommunerna hinner inte med och
är inte är så vana vid havsfrågor. Därför litar
man på att det görs rätt. Att arbetet med bron
blev så på pass bra som det blev beror bara på
påtryckningar om miljöaspekterna. I slutändan
blev det mycket lyckat med återfyllnader, stenskoningar och man gjorde snyggt efter sig, säger
Michael.
Riktigt lika bra blev det inte vid utfyllnaderna i
hamnen och Norra hamnen.
– Där fick vem som helst dumpa vad som
helst. Det var helt absurt. Det filmades när folk
dumpade kylskåp i utfyllnaden i hamnen, medan
man vid bygget av bron mätte stenläggning med
GPS, säger Michael.
Jan Öijeberg, marinekeolog
När lagunen i industrihamnen fylldes igen gjorde
Jan Öijeberg dykbesiktningar.
– Det var en jädra sörja. Men trenden de senaste
åren har varit att gå tillbaka till ett stadie som det
en gång var och fylla vissa utgrävningar, som till
exempel Kockumsrännan. Rännan var 20 meter
bred och sju meter djup, bottnen var död och
helt syrefattig med en massa svavelämnen. En
del av fyllnadsmaterialet var sand som man tog
från Lillgrund när man byggde vindkraftparken.
Man har även fyllt igen gasledningsrännan mellan Klagshamn och Dragör, berättar Jan.
Åtgärderna kom till stånd på grund av påtryckningar från olika intressegrupper, som till
exempel Öresundsfonden. Vad gäller utfyllnaden
i hamnen kräver man idag miljöåtgärder på ett
helt annat sätt än man gjorde förut.
Torgny von Wachenfeldt, marinbiolog och
forskare
Enligt Torgny von Wachenfeldt har försiktighetsprincipen slagit igenom ordentligt.
– Utfyllnaderna i sundet på 90-talets början
var en mer allvarlig situation ur miljösynpunkt än bron. Tidigare förekom det mycket
sandsugning i Öresund och hålorna som blev
kvar skapade syrgasbrist. Så fort man ändrar
kustlinjen händer det saker och man vet inte
vad som blir utfallet förrän man gjort förändringen. Ingen matematisk modell kan uttyda
detta till fullo. Generellt behövs mer kunskap
och data, säger Torgny.
Bo Landén, yrkesfiskare
– Miljödomstolen har nyligen beslutat
att bygga om hamninloppet här i Limhamn, som idag är 260 meter i bredd
till endast 60 meter. Detta kommer att
påverka oss mycket, säger Bo Landén.
Intressekonflikter
Intressekonflikter finns alltid där man ska utveckla områden både tematiskt och geografiskt. Här berättar våra intervjuade sakkunniga om vad de stött
på under sitt verksamma yrkesliv.
Jan Öijeberg, marinekeolog
Kjell Andersson, forskningsingenjör
Stora förändringarna skapar ofta motsättningar.
– Det är alltid någon som får stryka på foten! Nu är det
fiskarna i Limhamn som har blivit avsnörpta så att de
inte kommer ut med sina båtar. Förändringsprocessen
har varit konstant sedan jag började jobba i Malmö för
20 år sedan.
Enligt Jan har Västra hamnen blivit centrum för ”kids”
och ”fint folk”.
– Det är underbart med djuphavsbadet och vattenkvaliteten som är mycket fin. Fritidsbadandet har ökat med
åren och man ser värdet med kusten. I och med detta
har vattenskotrarna fått flytta på sig. Men finns alltid någon verksamhet som stör något annat. När man byggde
i Lomma ville de som flyttade in få bort fiskarna, som
bara är tre-fyra stycken, för att de skulle slippa fiskmåsarna. Man kan inte bara få utsikten, havet är en del av
kusten och de som verkar där måste få utrymme, säger
Jan.
Planerna på att steloperera klaffbron i Malmö skulle
innebära att båttrafiken in till kvarnarna får läggas ner.
– Man vill förbättra trafiken med en fast bro och ytterligare en bro för cykel- och gångtrafik. Men den inre
hamnen skulle stängas av och bli otillgänglig för båttrafik. Det märks att det blir färre och färre båtar inne i
Malmö hamn, säger Jan.
Enligt Kjell Andersson har de som förorenar
egna ”kontroller” på sina utsläpp. Industrin
anser därför ofta att de har tagit sitt ansvar, trots
att så inte alltid är fallet.
– Det finns oerhört mycket kvar att göra, till exempel ska man inte släppa ut dagvatten i havet.
Sötvatten har inte där att göra. Men det är det
enklaste systemet och ingen bekymrar sig, bara
man blir av med problemet på land.
Man har kommit långt med att hantera utsläpp
men man hinner helt enkelt inte med i utvecklingen.
– Om man tittar på en karta över våtmarksområden i regionen från år 1850 med alla avrinningar kan man se att vi har byggt ut stad och
landsväg så att avrinningen inte filtreras utan
rinner rätt ut i havet. Jag anser att vi behöver en
vattenminister. Utan vatten klarar vi oss inte.
Man kan faktiskt fråga sig varför vi har en jordbruksminister men ingen vattenminister? Utan
vattnet kan vi inte bedriva jordbruk, säger Kjell.
Michael Palmgren, undervattensfilmare och
grundare av SEA-U Marint Kunskapscenter
Michael menar att intressekonflikter inte går
att undkomma i utvecklingsprocesser, men det
gäller att det finns arenor för god dialog.
– Kustrådet är ett sådant exempel! Det fanns
konflikter mellan Lomma kommun och de som
använde havet. Men Kustrådet resulterade i
en öppen diskussion där man jämkade, säger
Michael.
Michael uppskattar det trygga i att samarbeta
med förvaltningar eller myndigheter.
– När de väl sagt ja till något så kör dem! Men
det finns en enorm tröghet i systemet. Undersökningar tar så lång tid, gatukontoret gör en
grej och miljöförvaltningen en annan i samma
område. Över 70 procent är hav och inget görs,
samtidigt som man inventerar allt på land.
Michael tycker det är viktigt att hålla dialogen
öppen och fundera ut vad som behöver göras
för att nå målen.
– Man måste tänka långsiktigt. SEA-U skulle
kunna bli en plats där man kommunicerar ut all
slags information om havet, säger Michael.
Jan-Åke Hillarp, naturvårdare och viltrehabiliterare
Jan-Åke menar att sälarna orsakar en del skador på fisket. Men att därför inrikta sig på att
minska sälbeståndet är en åsikt, som visar på
ett ålderdomligt, primitivt synsätt på topprovdjuren i våra marina ekosystem. Man borde
istället se havsmiljön i sin helhet och inte bara
titta på fisket.
– Om vi har en fungerande havsmiljö så
kommer vi få ett hållbart, artrikt fiske, säger
Jan-Åke. Struntar man i alla andra omvärldsfaktorer och bara fokuserar på fisket blir
det enkelt att fatta beslut och lätt att angripa
rovdjuren. Trots att dessa är viktiga för att få
hållbara ekosystem genom sin riktade predation. Fortfarande är våra kunskaper om
förhållandena i havet mycket små och fragmentartade. Förvaltning är inte bara jakt och i
förvaltningen av havet är sälarnas och yrkesfiskarnas predation bara en mycket liten men
oerhört viktig del.
Jan-Åke anser också att man borde göra mer
åt miljögifterna. De borde vara kontroversiella, men är det inte. De stora och kunniga
aktörerna får fortsätta att tillverka nya ämnen.
Bara i vårt närområde finns 60.000 främmande ämnen i havet. Vad gör samhället? Man
arbetar med miljöövervakning istället för att
stifta lagar som tvingar industrin att ta ansvar för sina produkter och bevisa att de inte
transporteras genom näringskedjorna, skadar
levande organismer och i slutledet drabbar oss
innan de får försäljas. Det tar ofta 30 år från
lansering till förbud och mycket har skadats
dessförinnan och fortsätter att skadas många
år därefter.
När det gäller oljeutsläpp är alla överens, men
inte helt. Oljeföroreningarna i havet är betydande, förklarar Jan-Åke.
– Östersjöns vatten innehåller 16 gånger så
mycket olja som Skageracks. De små oljeutsläppen i Östersjön dödar fler fåglar varje år
än en riktigt stor olycka. Oljan förstör även
bottnar och lägre organismer. Tyvärr ser ofta
domstolarna oljeutsläpp som ekonomiska problem och inte som ekologiska.
– Man utdömer därför småsummor i kompensation till exempel till yrkesfisket, säger
Jan-Åke.
Bo Landén, yrkesfiskare
Fiskare berättar generellt sett inte för andra
fiskare var de fiskar någonstans.
– Sedan år 1937 har vi Öresundskommissionen som innebär att danskar och svenskar
får fiska på varandras vatten på ett vattendjup
på sju meter. Det har dock varit lite problem
genom åren eftersom vi svenskar ska vara
världens samvete. Vi är ett land som är snabbast att ta till förbud. Vi har haft fiskeförbud
här genom åren men då har danskarna kunnat
fiska på vårt vatten. Det svider ju lite, berättar
Bo.
Det som skedde förr var att fiskarna väntade
med sin sump och tog upp den på kvällen så
att de andra fiskarna inte skulle se vad de fått.
– När man fiskade ål på våren kunde man
fiska mycket. Man seglade mot Köpenhamn
och sålde ålen i Danmark och sen seglade
man in i Limhamn, och ingen visste var
de hade varit. Vid Kullaberg finns mycket
problem med trålare från Danmark. Länge
fick kustbevakning inte ta dem, men nu får
de följa efter dem tillbaka till Danmark och
ringa danska kollegor. Förhoppningsvis bryr
de sig, säger Bo.
Torgny von Wachenfeldt, marinbiolog
och forskare
Enligt EU-direktiven, det marina direktivet
och vattendirektivet, är syftet att man ska
återgå till jungfruliga förhållanden. Det måste
vara målet och är nu fastlagt, berättar Torgny.
– Nu pratar man om hur man faktiskt ska
göra för att åstadkomma detta. Man måste minska näringsinnehållet i vattnet i hela
Östersjöregionen och i Västerhavet. För att
lyckas måste man först veta vilka de jungfruliga förhållandena är, men det kan man hyfsat
rekonstruera idag. Sedan måste man följa upp
arbetet - hela tiden, menar Torgny.
Orosmoln
Havet har inte samma betydelse för alla då man inte ser påverkan i havet lika direkt som på land. Kunskapen är för låg ibland, många av de som jobbar
med havet känner på samma sätt och lyfter här orosmoln och problem som man måste hitta lösningar på eller tänka nytt kring.
Jan-Åke Hillarp, naturvårdare och viltrehabiliterare
Jan-Åke anser att det finns problem inom fisket.
Fiskarna är medlemmar i samma förbund men
högsjöfiskarna tar den fisk som skulle gått in och
ynglat och som kustfiskarna då skulle kunna ta.
Kustfiskarna protesterar inte mot sitt eget förbund. Kustfiskarna som i huvudsak håller på med
ett hållbart fiske, som det i Öresund, hamnar i
kläm, berättar Jan-Åke.
När bron byggdes såg man till att fiskarena fick
ekonomisk kompensation. Så är det alltid, när stora ekonomiska intressen klampar in i ekosystemen.
Det är billigare att dela ut några tusenlappar än att
utlova ett minst lika friskt hav som före ingreppet och i annat fall ersätta alla framtida förluster,
menar Jan-Åke.
– Lite på samma sätt är det med sälskador på
fisket. Man ersätts inte efter skadornas omfattning utan efter fångsternas storlek. Den enskilde fiskaren som har en minskande fångst p g a
sälskador får mindre än den som har större uttag
och mindre skador. Det är inte rättvist. Skadorna
bör i första hand minskas genom hjälp till säkrare
redskap och i andra hand med skyddsjakt på skadegörande djur.
– Staten ersätter sälskador med 40 miljoner per
år utan att kontrollera skadornas omfattning. När
man inspekterade landlevande rovdjurs skador
minskade ersättningarna till bland andra renägarna
radikalt, berättar Jan-Åke.
– Den ökande säljakten är ett annat orosmoln
liksom bottentrålningens förstörelse av produktiva bottnar, bifångsten av fåglar i fiskeredskap
och spökgarnens oändliga fångande av fiskar och
andra marina djur.
Bo Landén, yrkesfiskare
Bron är byggd på något som kallas Limhamnsströskeln och innan bron så fanns det mycket
musslor där nere, men musslorna var små för att
de var många.
– Det har alltså inte blivit bättre, bara förändrats,
menar Bo.
-Jag misströstar ibland, fisket går ner i hela världen
så det spelar inte så stor roll att vi står och skriker
om bron eller något annat. Bevisbördan väljs fritt,
vad som orsakat vad är en politisk fråga. Miljödomstolen har till exempel nyligen beslutat att
bygga om och fylla ut hamninloppet här i Limhamn vilket kommer att påverka oss mycket, säger
Bo.
Andra orosmoment Bo ser är att den svenska fiskeindustrin generellt inte är positiv just nu.
– Torsken är mager i Östersjön och man får inte
mycket, men trålförbudet räddar oss, menar Bo.
Jan Öijeberg, marinekeolog
För Jan Öijeberg är det miljögifternas inverkan på
sundet som oroar mest.
– Det har blivit bättre, men det är fortfarande illa.
Färg från båtarna rostar av och lägger sig på botten. Bottensedimenten blir tickande miljöbomber,
menar Jan.
– Idag är det ganska lite trafik i Malmö hamn,
det var mycket mer förut med färjetrafiken. Men
färjetrafiken har nog inte haft någon betydande
inverkan på miljön i jämförelse med de gigantiska fartyg som korsar sundet dagligen. Malmö är
exportortnoden för hela Europa för vissa bilmärken. Det måste ha att göra med avgifter, att det
är prisvärt, och möjligheten att ställa bilar på de
enorma parkeringar som Malmö upplåtit mark till,
säger Jan.
– Samtidigt är Norra hamnen väldigt anonymt,
det är svårt att ta sig in och det är strategiskt gjort.
Om man tänker på luftkvalitén undrar man vad
alla dessa nylackerade bilar avger för något där de
står och väntar på att bli exporterade. Orosmolnen
för framtiden är framförallt havskvalitén, den allmänna nerskräpningen och algblomningen, säger
Jan.
Kjell Andersson, forskningsingenjör
Kjell Andersson oroar sig för att all fokus ligger på
pengar och vinst.
– Man kommer säkert att fylla ut Norra hamnen. Land
kostar multum men det finns inget pris på havet, säger
Kjell.
För Kjell är pengar är det största hotet mot Öresund.
– Man måste besluta om att inte fylla ut mer. Det kan
bli rena rama katastrofområdet och vattenkvaliteten
kan bli en helt annan, säger Kjell.
– Sedan har vi också utfisket. Men det är inte fiskarnas fel, det är myndigheternas. Fiskarna följer bara
myndigheternas beslut och det går alldeles för sakta.
Miljöbalken tar man fortfarande inte på allvar. Vi har
100 år gamla vattendomar som gäller fortfarande. Genom att lyfta kunskapen om havet skulle vi dessutom
kunna skapa arbetsmöjligheter. Ett annat problem att
det behövs mer samarbete för att få så bred och djup
kunskap som möjligt i olika sammanhang. Man frågar
heller inte användarna om hur de vill ha det, dessutom
lägger man ofta pengar på fel ställen, det är politiken
som styr allt. Jag anser att vi behöver en vattenminister.
Utan vatten klarar vi oss inte. Man kan fråga sig varför
vi har en jordbruksminister men ingen vattenminister?
Utan vattnet kan vi inte bedriva jordbruk, säger Kjell.
Torgny von Wachenfeldt, marinbiolog och
forskare
I Torgnys fokusområde är det största orosmolnet att arter som ökat snabbt har trängt
undan andra.
– Orosmolnen har varit att arter som ökat
snabbt har trängt undan andra. I slutet på
80-talet hände det något med en encellig alg,
Chrysocromulina polylepis, som var mycket
giftig. Man kunde se att den påverkade både
den marina floran och faunan. Orsaken till
den kraftiga blomningen känner man inte till.
Plötsligt blir det optimalt för just en speciell
art och då slår den till, fast den annars håller
sig lugn. Andra arter som gick ner då har återhämtat sig. Algfloran och det biologiska livet
hämtar sig relativt snabbt, förklarar Torgny.
– Men vad som är naturligt och icke-naturligt
blir ofta svårt att fastställa. Ökade metallhalter och organiska förändringar har nog inte
inneburit någon våldsam förändring på artnivåerna, mer än att algerna lagrar och skickar
vidare metallen i näringskedjan, och det kan
vara nog så oroande, menar Torgny.
Michael Palmgren, undervattensfilmare
och grundare av SEA-U Marint Kunskapscenter
Michael Palmgrens orosmoln inför framtiden
är att vi ska fortsätta som vi alltid gjort.
– Vi kan inte fortsätta att bygga ut, ut, ut. Var
går gränsen? Att dra nytta av saker är bra,
men inte att döda bottnar med utfyllnad. Vår
havsbotten är idag inte värd något. Om man
bygger flytande städer som man gör i Holland
så kan man utnyttja vattnet under och fortfarande ha kvar en biotop, ett levande hav och
dessutom rädda oss från stigande havsnivåer.
Vi måste se möjligheterna och inte bara problemen och våga prova och se var vi hamnar,
säger Michael.
Utvecklingsmöjligheter
Faställt är att vi har mycket kvar att göra när det gäller utveckling av havsområden och kustområden. Alla respondenterna är överens om att det finns
mycket att utveckla, men att man måste ta i beaktning att inte förstöra något när man utvecklar och förändrar. Havet och vattnet är en viktig resurs som
samhället i stort måste börja se värdet av och skydda det vi vill behålla men utveckla det som går att förbättras.
Jan-Åke Hillarp, naturvårdare och viltrehabiliterare
Jan Öijeberg, marinekeolog
Kjell Andersson, forskningsingenjör
Att myndigheterna har ansvar för kemikaliehantering
och inte industrin själv ser Jan-Åke som ett problem.
– De som utvecklar kemikalier har alla grundläggande
förutsättningar och kunskaper. Om man skulle beslu¬ta att nya kemikalieämnen måste utredas innan de får
användas, och att industrin måste lämna uppgifter eller
ge staten instrument för att mäta risker skulle det hjälpa
mycket. Det kan räcka med otroligt låga halter för att
påverka hela näringskedjan, säger Jan-Åke.
– Det tar idag ungefär 15 år att upptäcka att något gått
fel, sedan tar det 10–15 år innan man inser att man måste göra något. Då har redan mängden blivit så stor att
kemikalierna är bundna i olika nivåer i näringskedjan och
fortsätter att läcka ut. Man har alltså inte nått toppen när
det börjar gå ner, säger Jan-Åke.
– En annan åtgärd, som visserligen är dyrare men genomförbar, är att se till att hindra att närsaltet når havet.
Det görs genom att skapa fångdammar och rotzoner.
Då kan man även öka produktionen av groddjur och
fiskar och göra vattendrag och bäckar hälsosamma så att
vandringsfisken går upp. Att återfå ett bestånd som dött
ut är svårt och att öka bestånden av rovfiskar är väldigt
viktigt, menar Jan-Åke.
Båtar kan lägga till i Malmös industrihamn men i
själva hamnen förekommer knappt några nöjesbåtar alls. Jämför man med Danmarks, Göteborg
och Stockholms hamnar där man kan gå och
titta på alla båtar är skillnaden stor i Malmö.
– En stor motståndare till att ha småbåtar här
är Copenhagen Malmö port som tycker att det
stör deras yrkestrafik. Nu finns det dock en liten
öppning med nyetableringen av den gamla svävarterminalen. På senare år har en mångmiljonär
börjat investera i upprustning av gamla båtar,
bland annat isbrytaren Borö som var stadsisbrytare under 30–40-talen. Den är nu i toppskick,
liksom fyrskeppet Malmöredd. Marinan kan
bli något för nöjes skull och lyfta hela hamnen,
säger Jan.
Vad gäller utvecklingsmöjligheter är det också
oerhört viktigt att man tar vara på råvarorna
vi har och ser till att yrkesfiskarna kan förädla
dessa. Vi måste utveckla möjligheterna för fiskarna. Det finns idag endast tre–fyra yrkesfiskare
i Lomma, två i Klagshamn och två i Skanör, de
behöver bli fler, menar Jan.
För Kjell Andersson är kustfisket det bästa fiske
vi kan ha.
– Tar vi bort det har vi inga levande hamnar på
vintern. Då skulle vi förlora den härliga delen av
fisket, den när folk går ner och kikar på fiskarna
och båtarna. Jag kallar det gubbadagis, det har
stor social betydelse, säger Kjell.
Enligt honom går sportfisket också att utveckla.
– Vi har i dag 40 turbåtar som går i Öresund.
Men fisket ska inte vara oreglerat, man måste
begränsa hur mycket man får ta. När det gäller
fritidsfiske måste man vara observant på att det
endast är till eget bruk och att fisken inte säljs.
Det tillhör kustfiskarna, havet är deras arbetsplats, menar Kjell.
Bo Landén, yrkesfiskare
Bo Landén berättar om konceptet ”Fisk-online”,
där fiskaren via Internet meddelar när hen ska
komma iland och vad hen har i båten.
– Fiskare idag alltid ny teknik i form av satellitkompass, navigator, ekolod, radar-tv och laptopen i hoddan. Får man en varning ser man direkt
vad det är för båt ute till sjöss, säger Bo.
När det gäller utvecklingsmöjligheter generellt är
hans högsta önskan ett hållbart fiske så att man
kan få ett bestånd.
– Jag har varit redo att offra fisket när det har
behövts, men vi har trålfiske emot oss som ändå
tar fisken. En början, förklarar Bo, skulle kunna
vara högre minimimått på maskorna i garnet så
att småfisk inte fastnar.
– Trålen är en strut som fisken går in i, och som
trålfiskarna sen syr igen. De säger att de inte
kommer att få någon fisk om de fiskar enligt bestämmelserna. Idag tar man ett pris för liten sill
och ett för stor sill. Med hjälp av fina instrument
kan man se vad man har i trålen. Har man 40
ton sill i lasten och kan ta tio till och får upp 20
ton stor fisk slängs 10 ton småfisk, så att de kan
tjäna mer, berättar Bo.
Torgny von Wachenfeldt, marinbiolog och
forskare
I slutet på 70-talet kom ett nytt användningsområde av alger. Man använde alger som marin
biomassa för energiproduktion. I Afrika gjorde
vi försök att använda alger för livsmedelsproduktion. Torgny menar dock att i teorin fungerar
det mycket bra i liten skala, men det är svårt att
skala upp produktionen.
– Var tionde år dyker dessa typer av ”nygamla”
användningsområden upp, säger Torgny. Man
har pratat genom åren om att rena hela Östersjön genom att ta upp allt, men det har man inte
gjort än i alla fall.
Michael Palmgren, undervattensfilmare och
grundare av SEA-U Marint Kunskapscenter
Det finns mycket att utveckla i havsmiljön enligt
Michael.
– Den intressanta frågan är hur man vill att staden ska se ut. Hur ska vi jobba med havsfrågor?
Hur utvecklar vi hamnarna på bästa vis? Det är
viktigt att tänka på att man ska bevara vissa ytor
och biotoper. Men det finns också ytor som inte
har så stor betydelse. På en botten som är djup och
meningslös kan man till exempel ha musselodlingar
eller odla laminariaalger, säger Michael.
För Michael är Holland en inspiration.
– Vi har en rätt tråkig hamn som skulle kunna vara
en vacker småbåtshamn. I Holland lät man folk bygga fritt, fast med bygglov. Man kan faktiskt bygga en
stadsmiljö som lyfter havet. Att företag som Saltimporten och Hövding finns här tyder på nytänk, säger
Michael.
– De stora parkeringarna däremot, det ser hemskt
ut. Just in time-begreppet uppfanns på 80-talet, men
till skillnad från detta produktionssätt så borde saker
produceras när de behövs, säger Michael.
I framtiden önskar sig Michael levande hamnar och
hållbart fiske.
– Om vi räknar bort Ishavet har vi den finaste
torsken överhuvudtaget här. Trålförbudet har gjort
att det finns fiskarter som blir starka och stannar i
området. Att fortsätta skapa förutsättningar för hållbart producerad mat från havet, stärka och utveckla
kustfisket är viktigt eftersom det idag bara finns tre
fiskare som är under 50 år, berättar Michael.
Intresseväckande
Jan Öijeberg, marinekeolog
I slutet på 80-talet beslutades att man skulle bygga fler
vindkraftparker. Det hela avstannade när skatterabatten,
och lönsamheten, försvann. Det blev bara Lillgrund med
sin 48 vindkraftverk.
– Alla var inte helt ense om denna byggnation. I Klagshamn var man mest orolig för ljudet. Fiskarna som fiskade där fick en summa pengar som kompensation. Det
var inte mer än så. Idag är havsmiljön dock mycket fin.
Vi har gjort inspektioner med jämna mellanrum och nu
visar det sig att plattfisk drar sig till vibrationerna som
vindkraftverken avger, menar Jan.
Det finns gott om plattfisk, men yrkesfiske är förbjudet
inne i vindparken på grund av risken som kommer med
strömledningarna.
– Det finns många skrönor om sillen. Alla är kanske inte
helt sanningsenliga, men ibland visar ekolodet enorma
stim ute till havs. En gång upptäcktes ett sillstim på 18
meters djup, stort som en ubåt, ute i sundet. I september
och oktober är det jättestim med stora fiskar här ute,
vattnet nästan kokar av fisk! Säger Jan.
Jan-Åke Hillarp, naturvårdare och vildrehabiliterare
Jan-Åke anser att fiskare och jägare har bildat
en ohelig allians där ålderdomligt rovdjurshat
används för att öka skottillfällena för marklösa
jägare.
Man har drivit skyddsjakten mot licensjakt och
staten har nu beslutat om en sådan, berättar JanÅke.
– Nästa steg är allmänjakt tycker man. Det är ute
att spela golf men inne är det att bli jägare, och
då måste man ju ha något att jaga. Vad kan man
då jaga utan att betala enorma summor? Jo, man
kan jaga säl på statligt vatten. Då gör man ju nytta
för fisket tycker man. Men säljakt är en besvärlig
jakt. Speciellt jakten på säl i vattnet. Visserligen är
avstånden inte så stora, men träffytan är hjärnan,
som är mindre än en halv kvadratdecimeter i rent
sidläge. Sälen rör sig, det gör vågorna och båten
med. Det är inte lätt. Många sälar sjunker snabbt
och kan inte bärgas och vem kan spåra upp en
skadskjuten säl i sjön? En skadeskjutning i till
exempel käkarna gör att sälen dör mycket långsamt av svält eftersom späcket först förbränns.
Dödskampen kan bli en månad. Ur djurskyddssynpunkt vore det bättre att klubba sälkutar än att
jaga säl i sjön för nöjes skull, om man vill begränsa sälstammen, säger Jan-Åke.
Kjell Andersson, forskningsingenjör
– Ungdomar idag står inför en utmaning och
måste se till så det inte bara är gubbar och tanter
i alla styrelser, uppmanar Kjell.
Enligt Kjell måste man sluta höja pensionsåldern och möjliggöra för de unga att komma in i
arbetslivet.
– Man måste protestera och trycka på underifrån. Det blir en stor skillnad när unga
människor kommer in på beslutsplatser. Alla
typer av gubbar finns överallt och är bara
bromsklossar. För att driva ett privat företag på
ett bra sätt anställer man personer som man tror
kan göra ett bra jobb. Så fungerar det inte alltid
i staten eller på myndigheter, det är bättre att ha
folk som man kan styra. Våra utvecklingsmöjligheter är verkligen våra ungdomar, menar Kjell
bestämt.
Bo Landén, yrkesfiskare
Det var svårt med transporter för fiskarna förr.
Under 30–40-talet fick man bara leverera levande fisk så fiskarna fick sumpa fisken. Det innebar att man fick ha nätkassar under båtarna och
gå upp i ottan för att ta upp fisken till försäljning.
– Det var på grund av hälsoskäl, handlarna ville
se att det var färskvara. Idag har vi ett stort
kylrum med ismaskiner, och handlarna kommer och hämtar. In på 60-talet så sumpade man
mycket, berättar Bo.
– ”Prångarkärringarna” stod och väntade på
silla-tåget från Limhamn. Sen gick de till Stortorget inne i Malmö med fisken och sin bessman
och skrek: Färsk fisk! Om man gifte sig med en
fiskare förr i tiden så fick man helt enkelt hjälpa
till, säger Bo.
Efter att ha överfiskat i många år gjorde EU det
bättre genom att etablera ett kvotsystem med
goda intentioner.
– Men istället köpte svenska fiskare kvoter från
polacker när det svenska fisket låg nere, medan
polackerna fiskade bredvid svenskarna ändå. Ett
hållbart bestånd är mycket viktigt och alla måste
spela efter samma regler, säger Bo.
Torgny von Wachenfeldt, marinbiolog och
forskare
Michael Palmgren, undervattensfilmare och
grundare av SEA-U Marint Kunskapscenter
Torgnys forskning har byggt på tre spår: den
marina floran i Öresund, vattenkemi och fysisk
oceanografi som till exempel strömmar och
ljusförhållanden. De data som fanns vad gällde fosfor, kväve och tungmetaller fick jag fram
genom att analysera gammalt herbarie -material
från Botaniska Museet i Lund. Det var inte helt
enkelt att mäta fosfor och kväve i vatten. Det
varierar kraftigt i Öresund.
– Vi placerade ut en flera provtagare längs stränderna som tog prov varje timme. Man kunde se
att halten sjönk i Malmö-området för att sedan
öka mot Helsingborg någon timme senare. Det
var svårt att få något grepp om detta. Köpenhamn hade inte något vidare bra avloppsreningsverk på den tiden och förklaringen var att i Köge
bukt och Lommabukten bildas strömvirvlar. I
dessa samlades förorenigar och vid vissa vind
och strömförhållanden rör sig Kögevattnet mot
Lommabukten och ”skjutsar” undan Lomma
virvelns vatten norr ut, berättar Torgny.
År 1998 hittade SEA-U en laminariaalg som var
1,40 m och en som var 2,70 m. Den storleken
ska man egentligen bara kunna finna på den
norska västkusten.
– Den finns här men brukar vara betydligt
mindre. Det betyder att det finns mycket näring
här, bra salthalt och kanske också bra strömmar.
Forskningsstudier har visat att laminariaalger
fungerar som medicin för ADHD, säger Michael.
För att behålla algbeståndet men också skörda i
näringslivsavseende jobbar universitet på både
dansk och svensk sida i ett EU-projekt där man
har genomfört en konferens om ”Mat från havet” med blåmusslor och alger.