Den objektiva försoningsläran – en rikedom att värna
År 1882 började Lina Sandell att ge ut vad som skulle bli tre olika böcker med hennes samlade
sånger. Orsaken var att hon ville garantera att de versioner som bevarades för eftervärlden var de
som förmedlade den ursprungliga, rosenianska teologin. Med tiden hade det nämligen dykt upp
versioner av hennes sånger som innehöll omskrivningar med inspiration från den försoningslära
som kommit att känneteckna Paul Peter Waldenström och Svenska Missionsförbundet. En djupt
olycklig utveckling, menade Lina Sandell.
För oss som i dag tillhör en rörelse som stod i centrum av 1870-talets så kallade
”försoningsstrid” kan frågan om objektiv eller subjektiv försoningslära kännas avlägsen. Men
enligt min mening finns det all anledning att fundera på varför våra fäder och mödrar såg det som
så viktigt att hålla fast vid den förståelse av Jesu kors som Carl Olof Rosenius hade presenterat i
sina skrifter. Jag tror helt enkelt att det finns rikedomar i den objektiva försoningsläran som vi inte
får tappa bort. Eller, som man också skulle kunna uttrycka det: jag tror att mycket av den
förflackning av teologin som kan skönjas både i Svenska kyrkan och i stora delar av frikyrkan
hänger samman med att man har fått en ny syn på Jesu Kristi kors. Om inte i teorin, så åtminstone
i praktiken.
Vad det hela handlar om
Innan vi kan tränga djupare i detta ämne behöver vi kanske göra en sammanfattning av vad det
hela handlar om. Agne Nordlander skriver i sin bok Korsets mysterium: ”Alla bibelutläggare
hävdar enigt, att människans synd, hennes olydnad och uppror, gett upphov till ett främlingskap
och en motsättning mellan Gud och människan. Människans grundattityd gentemot Gud utmärks
av misstro och fiendskap. Men kan man också säga, att det finns något på Guds sida som
förhindrar människans återförening med honom och som måste tas bort, innan det kan uppstå ett
tillstånd av fred mellan Gud och människa? På den frågan ger teologerna skilda svar” (s. 115).
Poängen med den objektiva försoningsläran är att det verkligen finns något från Guds sida som
står i vägen mellan honom och oss. Som hela världens rättfärdige Domare bär han på en vrede mot
allt som bryter ned hans goda skapelse – något som i praktiken leder till en vrede från Guds sida
också mot de människor som han har skapat. Som syndare är vi helt enkelt förtjänta av Guds
straff, och det är detta straff som Jesus själv låter sig drabbas av när han som Guds offerlamm dör
på korset.
Den subjektiva försoningsläran, å sin sida, förlägger hela problematiken i försoningsdramat till
oss människor. Det som står i vägen för den som vill leva i gemenskap med Herren är inte Guds
vrede över synden. I stället är det (endast) vår förhärdelse och ovilja att omvända oss.
Förnyad aktualitet
Frågan om den objektiva respektive subjektiva försoningsläran har fått förnyad aktualitet genom
boken Försoning behövs av Sofia Camnerin och Arne Fritzson, som kom ut på Verbum i höstas.
Fritzson står för en jämförelsevis klassisk teologi, medan Camnerin representerar ett så kallat
befrielse-feministiskt perspektiv. Som biträdande kyrkoledare för Equmeniakyrkan (där tidigare
SMF ingår) står hon även som representant för det samfund som redan ifrån starten såg den
subjektiva försoningsläran som sitt existensberättigande.
Ingen behöver tvivla på att Camnerin är en ivrig anhängare av denna försoningslära.
Visserligen förklarar hon att hennes huvudfokus ligger på försoning mellan människor snarare än
mellan människa och Gud. Men utifrån detta beskriver hon sitt ärende som att ”problematisera”
vissa tolkningar av Jesu kors. ”Till dessa hör att Gud på något sätt behöver Jesu död för att kunna
försonas med människorna”, skriver hon, för att sedan påpeka med ogillande: ”Detta gör Gud
ansvarig för Jesu död, och Jesu lidande och död nödvändiga för vår frälsning” (s. 23).
Läsningen av Försoning behövs blir för mig en påminnelse om vad våra fäder kämpade för att
bevara. Visserligen har jag respekt för Camnerins farhåga att mänskligt lidande kan ”legitimeras
och bekräftas” genom att tala om Kristi lidande som ideal – ”inte minst i ljuset av barn och vuxna
som lever i misshandelssituationer” (s. 26). Men när offermodellen helt mönstras ut ur den kristna
förkunnelsen är det en stor del av barnet som kastas ut med badvattnet. Några exempel:
1. Jesu kors – utanför Guds vilja?
Jesu kors reduceras till något utanför Guds vilja. Camnerin anser att korset, imperiets avrättning,
är en tragisk händelse vi skall sörja och protestera mot, den ondska som denna händelse är ett
uttryck för” (s. 11). Och det är klart: både judarna och den romerska ockupationsmakten ska
naturligtvis stå till svars för sitt agerande i samband med Jesu korsfästelse. Men i
Apostlagärningarna kan vi ändå läsa att den nyfödda kyrkan ber till Gud med orden: ”Herodes och
Pontius Pilatus, hedningarna och Israels folk, alla har de gjort vad din makt och ditt beslut hade
förutbestämt” (Apg. 4:27–28, min kursivering).
2. Gud kan verka också genom det onda
I samma veva som Jesu kors reduceras till något utanför Guds vilja förminskas också (försvinner?)
den för Rosenius så dyrbara sanningen att Gud både kan godkänna och vara verksam i det som
mänskligt sett kan tyckas meningslöst eller ont. Camnerin ”tolkar lidandet [mer] som något Gud
drabbas av, kämpar mot och övervinner, än något Gud handlar genom och använder för ett större
syfte” (s. 101). Även här får vi väl konstatera att perspektiven inte utesluter varandra – det är
fördärvsmakterna, inte Gud, som står för ondskan här i världen. Men till mysteriet med Guds
storhet hör ändå att också det till synes destruktiva kan fogas in i Guds plan för den här världen. I
Apostlagärningarna kan vi exempelvis läsa om en förföljelse mot de kristna i Jerusalem som fick
stor betydelse för evangeliets spridning samt om hur Paulus frivilligt mötte lidanden som ledde till
att han fick predika både för landshövdingarna Felix och Festus och för kejsaren i Rom (se Apg.
8:1; Apg. 20:22–24).
3. Guds rättfärdighet upprätthålls
Den objektiva försoningsläran är vidare den som bäst understödjer Bibelns tal om Gud som hela
världens Domare. Just för att Gud reagerar med vrede över synden, och för att denna vrede får sitt
rättmätiga utlopp på korset, kan han med bibehållen trovärdighet förklara syndaren för rättfärdig. I
lutherskt-pietistiska miljöer har visserligen den främsta betoningen brukat ligga på individens
frälsning, individens rättfärdiggörelse. Men Paulus skriver faktiskt att det är Guds (inte vår)
rättfärdighet som vidmakthålls genom Jesu korsdöd! (se Rom 3:25–26.)
4. Hållfasthet i nödens stund
Själavårdsmässigt blir det slutligen betydligt svårare att ur den subjektiva försoningsläran hämta
tröst när vi är vacklande i vår egen tro. Om korsets enda uppgift är att visa på Guds kärlek – utan
att korset i sig självt åstadkommer något – kommer ju det främsta ansvaret för vår frälsning att
ligga på oss: på vår överlåtelse snarare än på Jesu offer. Men vad gör vi då ”när samvetet anklagar,
när bristerna och sveken i min tro uppenbaras, när halvheten i min omvändelse bjärt framträder,
när mörkret i mitt hjärta hotar att övervinna troslågan, när hela min kristendom inte håller måttet i
den Heliges ögon”? (Nordlander, s. 124.) Vid ett bestående förnekande av Herren och hans nåd är
det ju uppenbart att vi sätter vår frälsning på spel. Men genom att lita på honom som på korset
”försonade världen med sig själv” (2 Kor. 5:19), och som dessutom gjorde detta ”medan vi var
Guds fiender” (Rom. 5:10), kan vi ändå förankra vår frälsning i något djupare än oss själva. Som
Agne Nordlander fortsätter: ”Inte duger försvarsargumentet, att jag lämnade mig ändå åt Gud på
ett eftermöte, och det kändes väldigt skönt. Det var då det! … Nej, här behöver jag en helt annan
grund att stå på. Här behöver jag belägg från Skriften, att Gud är för mig, precis så dålig och risig
som jag är i min ynkedom. Det är i denna situation som den s.k. objektiva försoningen visar sin
hållfasthet” (s. 124).
Omkastade perspektiv
De frågor som jag har berört är naturligtvis allt annat än enkla. Vi har alla anledning att nalkas
dem med en stor portion ödmjukhet. Men jag kan ändå inte undgå att förundras över att det med
den subjektiva försoningsläran inte blir Jesu offer, utan Guds kärlek i största allmänhet, som är att
betrakta som försonande. I stället för att vara ett uttryck för Guds kärlek blir alltså korset (i alla
fall i Sofia Camnerins tappning) till en symbol för denna kärleks motsats – människans ondska!
Därmed får Jesu korsfästelse en radikalt annorlunda innebörd än i den rosenianska teologin, och
kan för Camnerin inte ens beskrivas som ett segertecken (s. 93).
Inte heller här utesluter förstås perspektiven varandra. Den objektiva försoningsläran inbegriper
ju ett antal av perspektiven från den subjektiva. Men att Jesu död är att betrakta som en offerdöd
måste ändå ses som en central del av den bibliska uppenbarelsen. Som Johannes formulerar det
hela: ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till
försoning för våra synder” (1 Joh. 4:10, min kursivering).
Olof Edsinger
Olof Edsinger arbetar som generalsekreterare för Salt – barn och unga i EFS. Han är författare till
flera böcker, däribland Krigen i Gamla testamentet (CredoAkademin 2007) och Korsets väg och
korsets kraft (Libris 2011). Hans artiklar och reflektioner kan även läsas på bloggen
efterkristus.wordpress.com.
Källor:
Försoning behövs av Sofia Camnerin och Arne Fritzson (Verbum 2012).
Korsets mysterium av Agne Nordlander (EFS-förlaget 1982).
