Autoimmunitet och autoimmuna sjukdomar
Professor Roland Jonsson
Uppsala 22 maj 2014
Professor Roland Jonsson gav oss en uppdatering inom ämnet autoimmunitet och sjukdomar
som beror på att immunsystemet felaktigt reagerar på kroppsegna vävnadsproteiner.
Autoimmuna reaktioner orsakar vävnadsskada och/eller nedsatt funktion. Det är framförallt
det adaptiva immunförsvaret som är involverat, med immunsvar mot antigen i egen vävnad.
Resultatet är en inflammation av kronisk karaktär på grund av att det är svårt att eliminera
antigenet och att man har ett konstant immunsvar.
Jonsson påpekar att det är viktigt att skilja mellan autoimmunitet och autoinflammation, där
det sistnämnda inte innebär ett immunsvar mot egna antigener. Det medieras via det
ospecifika immunförsvaret (granulocyter, monocyter), där kliniska kännetecken är intensiva
episoder med inflammation och påföljande symptom som rodnad och feber. Som exempel på
sjukdomar som beror på autoinflammation nämndes Behçets syndrom.
För att förstå mekanismen bakom autoimmunitet, redogjorde han för immunologisk tolerans.
Friska personer är toleranta mot sina egna antigener. Det beror på att lymfocyter som reagerar
på ”self-antigens” blir eliminerade eller inaktiverade vid olika mekanismer. Immunologisk
tolerans utvecklas centralt eller perifert, där thymus är ansvarig för den centrala utvecklingen.
I thymus ses en negativ selektion av lymfocyter, där auto-reaktiva celler inte får lämna
organet.
Viktiga etiologiska faktorer vid autoreaktivitet:
- Genetisk predisposition
- Fel i immunförsvarets tolerans, autoantikroppar
- Trigger-events t ex virusinfektion
På cellulär nivå antas utvecklingen av sjukdomen bero på olika faktorer, t ex:
- Korsreaktioner
- Defekt funktion hos apoptotiska celler
- Immunregulatoriska defekter
Resultatet är aktivering av lymfocyter som är programmerade att reagera på kroppens egna
antigener, något som på sikt medför patologisk skada och klinisk sjukdom.
Jonsson gick sedan igenom vilka cytokiner som är involverade vid autoimmuna sjukdomar, t
ex IL-2, IL-4 och IL-17. På cellnivå har man även identifierat vilka T-celler som är viktiga i
utvecklingen av autoimmunitet, där Th17 förmodligen är en central aktör.
Föreläsningen fortsatte med kliniska aspekter vid autoimmun sjukdom. 5-7% av befolkningen
är drabbade på något sätt. Nästan alla kroppens organsystem kan involveras. Sjukdomen är
ofta asymptomatisk under längre tid, och kliniska kännetecken varierar.
För att påvisa autoimmun sjukdom behövs diagnoskriterier. Enligt Witebskys kriterier skall
följande förutsättningar vara uppfyllda för att klassa en sjukdom som autoimmun:
- Man måste kunde påvisa autoantikroppar
- Autoantigenet måste kunde påvisas
- Experimentell induktion av autoantikroppar mot autoantigenet skall vara möjligt
- Det måste gå att inducera sjukdom i en experimentell modell
Klassificering av autoimmuna sjukdomar:
- Organspecifika: t ex diabetes typ 1 och MS
- Systemiska: t ex reumatoid artrit och sklerodermi
Jonsson avslutade med att gå igenom diagnoskriterier vid olika autoimmuna sjukdomar, t ex
RA, SLE och Sjögrens syndrom.
Refererat av ST-tandläkare Vegard Garsjö, Göteborg
