Bekämpning - Ladda ner

advertisement
Bekämpning
av trädgårdsväxternas skadegörare
2012/2013
www.jordbruksverket.se
Bekämpning av
trädgårdsväxternas
skadegörare
Detta informationsmaterial är en sammanfattning av de viktigaste växtskadegörarna inom trädgårdsområdet; hur de känns igen och aktuellt växtskydd.
Materialet innehåller även alternativa metoder till att använda kemiska
växtskyddsmedel. Det är tänkt att kunna användas av alla som kommer i
kontakt med växtskydd i yrkesmässig trädgårdsodling.
Bekämpning av trädgårdsväxternas skadegörare utgör tillsammans med
boken Säker bekämpning obligatoriskt kursmaterial för länsstyrelsernas
utbildning i att använda kemiska växtskyddsmedel.
Huvudförfattare har varit Monica Borg Ohlson, Monica Konsult,
Kolbäck och medförfattare Johanna Jansson, rådgivningsenheten söder,
Jordbruksverket. Agneta Sundgren, Sanja Manduric, Christina Winter,
Sara Ragnarsson, Johan Ascard och Lena Andersson, rådgivningsenheterna,
Jordbruksverket, har också medverkat.
Teckningarna är gjorda av Karl-Fredrik Berggren, Norrtälje och författarna.
Jönköping, november 2012
JORDBRUKSVERKET
Växt- och miljöavdelningen
Kursmaterialet beställs från
www.jordbruksverket.se/behörighetsmaterial
Publikationsservice
Jordbruksverket
551 82 Jönköping
Tfn 036–15 51 75
E-post: [email protected]
Eftertryck av materialet är förbjudet.
Innehållsförteckning Bekämpning av skadegörare och sjukdomar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5
Varför behövs bekämpning? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6
Lösningar på växtskyddsproblem . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7
Förebyggande åtgärder. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8
Biologisk bekämpning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12
Icke-kemisk bekämpning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18
Kemisk bekämpning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21
Val av bekämpningsmedel. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22
Val av appliceringsmetod. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24
Integrerat växtskydd. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24
Ekologisk odling. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25
Skadegörare och deras bekämpning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26
Små skadedjur. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26
Insekter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30
Större skadedjur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39
Svampsjukdomar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40
Övriga svampar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46
Bakteriesjukdomar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49
Virussjukdomar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50
Skador utan parasiter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51
Sanering i växthus. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54
Jorddesinfektion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 56
Ångning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 56
Kemisk jorddesinfektion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 56
Ogräsbekämpning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57
Icke-kemiska metoder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57
Kemisk ogräsbekämpning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59
Jätteloka och strandfräne. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62
Bekämpning i olika kulturväxter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62
Ogräsbekämpning på hårdgjorda ytor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64
Ogräsbekämpning på golfbanor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66
Retardering av prydnadsväxter i växthus. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67
Övningsuppgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 70
Litteratur om växtskydd. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77
Webbadresser. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80
Bekämpning av skade­
görare och sjukdomar
I det biologiska systemet ingår växter, djur och andra organismer som naturliga
delar. Vi tycker att det är självklart att de ska finnas där, anpassade till varandra. Först när det ställs krav på odlingssäkerhet och ekonomiskt resultat upplever man att många av dem är ”icke önskvärda”. Ändå är de lika naturliga som
den odlade växten. Det gäller ”bara” att skapa en balans så att de inte äventyrar
odlingens möjligheter.
Den viktigaste förutsättningen för effektiva bekämpningsinsatser är kunskap.
Det är lika viktigt att känna till skadegörarnas biologi och krav på omgivningen
som att veta växtens behov. Dessa kunskaper gör det möjligt att bedöma om
direkt bekämpning är meningsfull och i så fall hur den ska göras. I vissa fall kan
etablerade angrepp inte stoppas och då gäller det att undvika onödiga insatser
och, om möjligt, att förebygga nästa angrepp.
I trädgårdsodlingen kan det i dagens läge helt saknas tillåtna kemiska bekämpningsmedel i vissa grödor. Behovet av komplettering av och alternativ till
de kemiska preparaten är därmed stort. Bokens avsnitt om sådana metoder, till
exempel biologisk bekämpning, är av denna anledning relativt utförlig.
De konkreta bekämpningsinsatserna görs efter en samlad bedömning av alla
kända faktorer. Generella bekämpningsråd kan inte ges eftersom om­givande
faktorer i hög grad påverkar resultatet. Nya erfarenheter kommer fram hela
tiden. De ökar våra samlade kunskaper men ännu saknas många biologiska
fakta. Dessutom dyker det hela tiden upp nya växtskyddsproblem. Dessa kan
till exempel orsakas av att nya skadegörare kommer in i Sverige från andra länder eller av att tidigare kända harmlösa organismer plötsligt uppträder som
skadegörare. Förändringar i odlingsinriktning till exempel ökad odling av energiskog kan också öka förutsättningarna för förökning av vissa skadegörare.
Särskilt inom trädgårdssektorn med dess mångfald av inriktningar saknas
ofta färdiga standardlösningar på växtskyddsproblem. I stället måste man
pröva sig fram med olika metoder och medel i olika kulturer och dessutom försöka utnyttja egna och andras erfarenheter. För att inte dessa ska falla i glömska är skriftliga noteringar värdefulla.
Vilken åtgärd som än väljs i den enskilda situationen gäller samma regel: Ju
tidigare insats desto större chans till framgång.
5
Varför behövs
bekämpning?
SKADOR
PARASITÄRA
FYSIOGENA
DRABBAR VÄXTEN
BLAD
RÖTTER
•minskad
fotosyntes
•förstört utseende
•störd näringsupptagning
•störd vattenupptagning
•förstört ut­
seende
DRABBAR EKONOMIN
- mindre skörd
- sämre kvalitet
Växterna lever i ett ständigt samspel med omgivningen. En störning som inträffar hos växten eller i omgivningen kan ge upphov till större eller mindre problem.
Om de ovanjordiska växtdelarna drabbas så minskar fotosyntesen och i
många fall förstörs utseendet på växten. Om rötterna skadas så avtar vattenoch näringsupptagningen.
Skadorna ger i sin tur ekonomiska förluster i form av:
• minskad eller utebliven skörd
• sämre kvalitet på produkterna
• plantor som dör under vintern.
Oilka orsaker till skador
Orsakerna till skadorna kan vara flera:
• Angrepp av parasiter som skadedjur, svampar, bakterier och virus.
• Fysiogena skador som orsakas av förhållanden eller ämnen i plantans omgivning, till exempel för hög eller för låg temperatur.
Vid parasitära angrepp finns skadegöraren ofta på eller i plantan. Vid fysiogena
skador är det ofta bara plantans reaktion man kan se.
Skadorna ger konsekvenser
Om ett angrepp inte bekämpas får det ekonomiska följder. Produkter måste kanske kasseras på grund av för dålig kvalitet, till exempel vid larvangrepp i bär
eller rotfrukter. Men det kan också bli andra konsekvenser av att inte bekämpa:
• Skadegöraren förökas och ger problem även i efterföljande kulturer.
• Mykotoxiner (gifter) utvecklas i produkterna.
• Vissa växter kan inte odlas i vårt land när problemen med svampsjuk­
domar och skadedjur blir för stora.
• Nya skadegörare etablerar sig i vårt land.
Sjukdomar och skadedjur sprids ofta till närbelägna plantor. Till exempel kan
små fläckar i en gräsmatta som angripits av utvintringssvampar, leda till att
större gräsytor dör. Sett i ett större perspektiv kan en skadegörare till och med
hota hela Sveriges bestånd av ett visst växtslag, som i fallet med almarna som
angrips av almsjuka.
6
Lösningar på
växtskyddsproblem
I dag finns på marknaden betydligt färre kemiska preparat än för några år sedan.
Odlarna måste i högre grad än tidigare förlita sig på förebyggande och biologiska bekämpningsmetoder samt så kallade växtvårdsmedel. En snabb utveckling är på gång inom dessa områden. Dock behövs de kemiska medlen även i
framtiden som alternativ och komplement. De ska utnyttjas på ett sådant sätt
att de bevarar sin effektivitet så länge som möjligt. En väg att klara detta mål är
att endast använda kemiska medel när inga andra fullgoda bekämpningsmöjligheter finns.
Genom att använda förebyggande åtgärder som en grund i växtskyddsarbetet
kan den totala användningen av kemiska medel minska. Därigenom minskar
också risken för resistensproblem, det vill säga att skadegörarna blir mindre
känsliga för vissa bekämpningsmedel. En bra växtskyddsstrategi innefattar
sammantaget många delar som bör användas i bestämd ordningsföljd. Ett liknande upplägg används i samband med miljöcertifiering inom den gröna sektorn.
Planering av odlingen
Val av växtmaterial
Odlingshygien
Odlingsteknik
Planering
Den viktigaste förutsättningen för framgångsrik bekämpning är att vara ute i
god tid. Ofta börjar växtskyddsinsatserna redan vid planering av odlingar och
anläggningar. Se särskilt avsnitt.
Biologisk bekämpning
Val av växtmaterial
När så är möjligt väljes växtslag och sorter som har störst förutsättningar att stå
emot olika angrepp.
Icke kemisk
bekämpning
Odlingshygien
Rena odlingsytor och friska växter är en grundförutsättning för all odling.
Därför är det viktigt att man håller en god odlingshygien.
Kemisk bekämpning
Odlingsteknik
Använd sådan odlingsteknik som gynnar kulturväxterna och, om möjligt, miss­
gynnar skadegörarna.
Sanering
Biologisk bekämpning
Biologisk bekämpning (se särskilt avsnitt) bör användas när det finns metoder
som är praktiskt och ekonomiskt rimliga. Sådana metoder ska förberedas redan
vid planering av odlingen.
Icke kemisk bekämpning
Mot en del skadegörare kan användas bekämpningsmetoder som är fysikaliskt
verkande och till exempel bygger på att skadegöraren kvävs eller värms ihjäl.
Fångsplattor används för att fånga flygande insekter men används också för att
bestämma behovet av viss bekämpning. Läs mer på sidorna 18–21.
Kemisk bekämpning
Slutligen finns ofta möjligheten att sätta in kemiska bekämpningsmedel.
Sanering
Som en första – eller sista – åtgärd i kampen mot skadegörare bör man där detta
är möjligt genomföra saneringsåtgärder. Läs mer på sidorna 54–55.
7
Förebyggande åtgärder
Förebyggande åtgärder är grundläggande och nödvändiga delar av växtskyddsarbetet. Olika metoder kan tillämpas vid olika tidpunkter.
Planering av odlingen eller anläggningen
Skålrost på tall värdväxlar
med filtrost på svarta vinbär.
Redan i planeringsstadiet finns möjlighet att minska risken för växtskydds- och
ogräsproblem och därmed minska bekämpningsbehovet. Detsamma gäller för
anläggningssektorn, där man vid anläggning av hårdgjorda ytor kan förebygga
ogräsinvandring genom rätt materialval och anläggningsteknik. Utläggning av
genomsläpplig markväv hindrar ogräsetablering. En väl fungerande dränering
minskar risken för angrepp av svampar i gräsmattan. På golfbanor ökas ytavrinningen genom att nyanlagda ytor görs konvexa, vilket ger samma effekt.
Inför odling av olika växtslag kan växtskyddsproblemen ofta förutsägas. Morotsodling får i vissa regioner problem med morotsbladloppan och julstjärne­odling
följs av vita flygare. I vissa fall, till exempel vid kraftiga angrepp av potatiscyst­
nematod i potatis, bör fortsatt odling på samma plats överhuvud­taget inte ske.
Vid odlingsplanering kan rätt kombination av växtslag förhindra att skadegörare och sjukdomar flyttar mellan olika värdväxter. Ett exempel på detta är
den rostsvamp som orsakar gallbildningar på hagtornsarter och orangefärgade
tungor av gelésvamp på enar. Om det finns gott om den ena värdväxten undvikes att plantera den andra. Ett annat exempel är filtrost på svarta vinbär, som
värdväxlar med fembarriga tallar.
Växtföljden, det vill säga i vilken ordning grödorna följer efter varandra på en
och samma växtplats, har stor betydelse. Det gäller ofta att svälta ut parasiter
i brist på värdväxter, till exempel rotlöss på isbergssallat eller jordburna sjukdomar som Verticillium vissnesjuka. Men en bra växtföljd förhindrar också så
kallad jordtrötthet, som uppstår när vissa växtslag till exempel rosor, återkommer alltför ofta på samma växtplats, dock utan att sjukdom kan konstateras. För
grönsaksodlingen är växtföljden avgörande för angreppsnivån av många sjukdomar, till exempel klumprotsjuka på kålväxter och olika lagringssjukdomar på
morötter.
Val av växtmaterial
Den viktigaste förutsättningen för en lyckad odling är att starta med ett bra växtmaterial. Det gäller såväl frö, sticklingar som småplantor. Inte ens en mycket
skicklig odlare kan få fram en bra slutprodukt om utgångsmaterialet är dåligt.
Det gäller att vara en kunnig och kritisk mottagare av inköpt plantmaterial. Krav
ska ställas på att växtmaterialet är friskt, väl uppbyggt, motståndskraftigt mot
sjukdomar samt ha lämpliga sortegenskaper.
Sundhet
Förökning i provrör görs under
sterila förhållanden.
8
Redan fröet kan bära med sig sjukdomssmitta. En bra utsädeskontroll är därför en viktig del i det förebyggande växtskyddet. Frösmitta är känd för många
svampar och virussjukdomar till exempel svampen Alternaria på salladskål och
malvarost på stockros. I Sverige i dag finns ingen generell kontroll av sjuk­domar
på frön av grönsaker och prydnadsväxter.
De regler som finns för handeln med utsäde hittar du på Jordbruksverkets
webbplats www.jordbruksverket.se. Välj fliken Handel och därefter Växter och
utsäde och Handel inom Sverige och EU.
Ju större växtdelar som används för förökning, desto större är risken för överföring av smitta till nya plantor. Stora krav på sundhet måste därför ställas på
sticklingar och småplantor. Dessutom sker oftast förökning och slutodling av
sådant material i skilda företag, eller till och med i skilda länder, vilket utgör en
extra fara för överföring av kända och nya skadegörare och sjukdomar.
Regler för förökningsmaterial finns också på Jordbruksverkets webbplats
www.jordbruksverket.se. Välj fliken Odling och därefter Växtinspektion och
Trädgårdsväxter. Svenska företag som säljer förökningsmaterial till yrkesodlare
ska vara registrerade hos Jordbruksverket och ingå i produktionskontrollen.
Vävnadsodling
Risken för överföring av smitta är mindre när mycket små växtdelar används för
förökning, vilket utnyttjas inom vävnadsodlingen (in vitro–förökning). Den är i
dag en etablerad odlingsform med spridning i hela världen. Odlingen utgår från
1–2 mm stora plantdelar eller, i extremfallet, endast tillväxtpunkten (meristemet). Metoden kallas då meristemförökning.
Tekniken är i princip följande: Små plantdelar skärs ut under mikroskop i
laboratorium. De sätts i provrör på agar med näringslösning och odlas vidare
under sterila förhållanden i särskilda odlingsrum. Där bildas skott och rötter,
som sedan kan användas för vidare delning och vävnadsodling eller tas ut och
planteras i jord för vanlig odling.
Vävnadsodlingen sker under laboratorieförhållanden (in vitro). Den mest
krävande och dyraste formen, meristemodling, används mest vid rensning från
till exempel virus- och bakteriesjukdomar vid förädling av plantmaterial. Vävnadsodling används ofta till massförökning. Vävnadsodlade plantor finns idag
tillgängliga för de flesta växtslag, bland annat prydnadsväxter och bärsorter
samt buskar och träd. På www.eplanta.com kan du läsa mer om friskt svenskt
plantmaterial.
Sundhetskontroll
Handel med växter innebär också risk för spridning av skadegörare. Jordbruksverkets regelenhet och växtkontrollenhet ansvarar för regler respektive
sundhetskontroll i Sverige. Inom EU finns inga gränskontroller. Växterna kontrolleras istället i producentlandet av dess egen växtskyddsmyndighet i produktionskontrollen.
Ett antal växtslag ska vid införsel till Sverige vara utrustade med ett växtpass och leverantörsdokument om det är EU-handel. Växtpass är ett dokument
som används inom EU för att intyga frihet från särskilt allvarliga skadegörare.
De villkor som gäller för växtpass finns angivna i Jordbruksverkets föreskrifter om skyddsåtgärder mot spridning av växtskadegörare, som du finner på
www.jordbruksverket.se. Välj fliken Handel och därefter Växter och utsäde och
Handel inom Sverige och EU.
Vid import till EU från så kallat tredje land (land utanför EU) ska alla växter
som är avsedda för plantering åtföljas av ett sundhetscertifikat. Sundhetskontrollen görs vid EU:s yttre gräns. Läs vidare om import på www.jordbruksverket.se.
FAKTA OM
Växtskyddscentralerna
vid Jordbruksverket
Växtskyddscentralerna
ska verka för ett integrerat
växtskydd där den kemiska
bekämpningen anpassas till
det verkliga behovet.
Växtskyddscentral med
träd­gårdsinriktning finns i
Alnarp, telefon 036–15 50 00.
Mer information om växtskyddscentralerna kan
du få på Jordbruksverkets
webbplats
www.jordbruksverket.se/vsc
Jordbruksverkets regel­­enhet ansvarar för regler om
skyddsåtgärder mot spridning av farliga växtskadegörare. Inspektionsarbetet
sköts av Jordbruksverkets
växtkontrollenhet som har
regionkontor i Stockholm,
Göteborg och Helsingborg.
Mer information hittar du
på www.jordbruksverket.se.
Telefon 036-15 50 00.
Växtens kondition
Kraven på en stickling eller en småplanta gäller både utseendet och balansen
i plantan, vilket bland annat innebär att den ska vara välnärd och i bra växt.
Försvagade eller stressade plantor angrips lättare av både skadegörare och
sjuk­domar. Sticklingar och annat växtmaterial som transporteras under lång tid
eller under olämpliga klimatförhållanden ger ofta upphov till problem senare
under odlingstiden.
Resistensförädling
Ärftligt betingad motståndskraft mot skadegörare hos en art eller sort kallas
resistens. Vid traditionell resistensförädling skapas nya växtsorter genom korsning mellan odlingsmässigt bra sorter med sådana som har resistensgener. Ur
avkomman väljs individer med önskade egenskaper, till exempel förmåga att
motstå vissa sjukdomar.
Därefter vidtar flera års arbete med att återkorsa och kontrollera stabiliteten hos den nya sorten innan den marknadsförs. Trots detta måste man räkna
med förnyat förädlingsarbete om och när en angripare anpassar sig till den nya
situationen, till exempel bildar nya raser, och därigenom bryter resistensen.
9
Exempel på denna typ av förädlingar är till exempel mjöldaggsresistenta rosor
och svarta vinbärsbuskar.
Genteknik
Utveckling av genteknik ger nya möjligheter att skapa motståndskraft mot till
exempel svampar, virus och insekter. Tekniken utgår från en växtsort och man
inplanterar endast de gener, som ger den önskade egenskapen. Generna kan
tas från olika växt- eller djurarter, utöver naturliga artbarriärer, vilket ger stora
variationsmöjligheter. Särskild lagstiftning i Sverige och EU reglerar införande
av sådana genmodifierade organismer (GMO) på marknaden. I Sverige regleras
odling av genetiskt modifierade växter i miljöbalken, i en särskild förordning och
ett antal myndighetsföreskrifter. Läs mer om genteknik på www.genteknik.nu
samt om lagstiftning på www.gmo.nu.
Sortval – genetiska egenskaper
Inom de flesta växtslag marknadsförs flera olika sorter med olika egenskaper, till exempel förgreningsförmåga, växtkraft, höjd, härdighet med mera.
Genom rätt sortval kan risken för angrepp av skadegörare, och därmed följande
bekämpningsbehov, minimeras. Även behovet av höjdreglering (retardering)
avgörs av sortvalet, som därmed är ett av odlarens viktigaste redskap för att
minska behovet av kemiska preparat.
Odlingshygien
God odlingshygien är grundläggande för att förhindra uppförökning och spridning av många skadegörare.
Synligt angripna växter ska tas bort och förstöras. För virus är detta den enda
direkta bekämpningsmöjligheten. För att undvika att skadegörare blir kvar i odlingen ska växter som skadats av växtsjukdomar eller skadegörare aldrig läggas
i komposten. Enstaka skadedjur, av till exempel sniglar eller vivlar, kan plockas
bort och dödas.
Renligheten gäller inte bara den aktuella odlingen utan också den omgivande
miljön. Det är till exempel viktigt att ta bort ogräs under växthusbord och runt
växthus samt att undvika mellanvärdar för bland annat rost. Tänk dock på att
värna om nyttodjuren, till exempel nyckelpigor och blomflugor. Tänk också på att
det inte är tillåtet att sprida växtskyddsmedel i naturen – de får endast spridas på
odlad mark, till exempel på golfgreenen men inte i den angränsande skogsdungen.
Odlingsteknik
Genom att ge växterna goda tillväxtförhållanden undviks många bekymmer.
Motståndskraften hos plantan hör ihop med dess allmänna kondition, vilket
betyder att en försvagad planta oftare angrips av skadegörare och sjukdomar än
en välbalanserad. Dessutom är ofta trycket av parasiter större i en dåligt skött
odling. Felaktiga betingelser kan uppstå på många olika sätt. Man bör vara
medveten om några viktiga odlingstekniska faktorer.
Såtid, utsädesmängd och sådjup
Såtid, utsädesmängd och sådjup ska vara anpassade till den aktuella växten.
Alltför djup sådd kräver onödigt mycket energi av växten, vilket ger en försvagad
frö­planta som därmed är mer mottaglig för sjukdomar. Tät sådd ger ett tätt och
fuktigt plantbestånd och ökar risken för problem med vissa svampsjuk­domar.
Ökat rad- och plantavstånd kan vid till exempel jordgubbsodling minska risken
för gråmögelangrepp.
Genom rätt såtid undviks till exempel angrepp av fritflugans larver i gräsmatta. I skogsbygder, där den kan utgöra problem, bör man så antingen så
tidigt som möjligt i april eller sent på våren. Om gräset är i 2-bladsstadiet när
flugan är aktiv, kan det bli stora angrepp. Normalt är fritflugan aktiv i slutet på
maj men svärmningen kan ske tidigare en varm vår.
10
Jordval och jordart
Krav på jorden varierar med olika växter. Problem med rotsvampar som
Pythium i krukväxter och utvintringssvampar i gräs kan minskas genom att använda väldränerade jordar och odlingssubstrat. Befintliga jordar förbättras med
inblandning av sand, torv, bark, pimpsten, vermikulite, perlite och stallgödsel.
Jordens bördighet kan också förbättras med gröngödslingsgrödor, som odlas för
sin gödslingseffekt och samtidigt ökar mullhalten och förbättrar jordstrukturen.
Gödsling och kalkning
Använd optimala gödselgivor. Generellt är det viktigt att undvika överdriven
kvävegödsling, som ger lös växt och därmed gör växten mera lättangripen.
Sena kvävegivor på hösten kan försena avmognaden av buskar och träd på
hösten och därigenom öka risken för vinterskador. Motsatt förhållande gäller kalium som, när det finns i tillräcklig mängd medverkar positivt i växtens
infrysningsprocesser och förbättrar övervintringen.
Vissa svampar är beroende av lågt pH för sin utveckling. Klumprotsjukan kan
till exempel motverkas med kalkning, helst till över pH 7. Rhododendron och
amerikanska blåbär är exempel på så kallade surjordsväxter. De ska växa vid
låga pH-värden för att utvecklas bra.
Odlingsklimat
Klimatfaktorerna är lättast att påverka i växthus, där temperatur och fuktighet
regleras genom eldning, luftning och övrig teknisk utrustning. Målsättningen
är att hålla nere luftfuktigheten, då hög luftfuktighet gynnar svamputveckling,
till exempel av gråmögel. Klimatet påverkar också i hög grad sträckningen hos
växterna och därmed behovet av kemisk tillväxtreglering. Vid användning av
biologisk bekämpning är resultatet helt beroende av att organismerna fungerar
bra under givna klimatförhållanden.
Även på friland kan man påverka klimatet till en viss del. Till exempel kan
risken för angrepp av fjärilslarver i kålodling och morotsfluga i morotsfält minskas genom att välja vindexponerade lägen.
Bevattning
Bevattning kan användas som bekämpning mot till exempel jordflylarver. Vattningen sker då under äggkläckning och larvernas utveckling cirka 10–15 juli,
beroende på geografiskt läge och årsmån. Lämplig tidpunkt för bevattning kan
beräknas med hjälp av prognosmetoder för bedömning av angreppsrisk under
säsongen. Även svampsjukdomar kan i vissa fall motverkas med bevattning, till
exempel skorv i potatisodlingar.
Växter som lider brist på vatten växer långsammare, ändrar sin ämnessammansättning och blir mera mottagliga för vissa skadegörare som till exempel
bladlöss. Överdriven bevattning är en vanlig och direkt orsak till uppkomst och
spridning av rotsjukdomar. Minskad vattning och byte av substrat motverkar
problemen.
Skördetidpunkt, klippning och beskärning
Tidig skörd kan förhindra alltför stora skador av till exempel ärtvecklare, som
inte hinner utvecklas vid tidig skörd. I gräsmattor kan många ogräs hindras
från att etablera sig om man klipper ytan tillräckligt ofta. Beskärning av träd
och buskar vid fel tidpunkt medför risk för frysskador eller försvagad växtkraft
på grund av stor förlust av sav. Frysskadorna kan i sin tur fungera som inkörsport för till exempel svampsjukdomar. Bästa årstiden för att beskära etablerade
äpple- och päronträd är under juli, augusti och september. Upprepad toppning
av många prydnadsväxter ger tätare och mer välförgrenade plantor och minskar
därmed behovet av kemisk tillväxtreglering.
11
Biologisk bekämpning
=användning av
levande organismer
Biologisk bekämpning
Biologisk bekämpning definieras vanligen som användning av levande organismer för att förhindra eller motverka skador eller förluster orsakade av växtskadegörare. Nyttoorganismerna kan vara insekter, kvalster, nematoder, svampar,
bakterier eller virus. Nyttodjuren kan antingen vara rovdjur som äter upp skade­
djuren eller parasiter som utvecklas inuti skadegöraren och till sist dödar den.
En del nyttodjur, till exempel Encarsia formosa kan både parasitera skade­
göraren, som ung, och äta upp den, som vuxen. Att man använder levande
organismer är en stor fördel i de fall man kan föröka upp egna nyttodjur, till exempel steklar mot bladlöss, med hjälp av bankplantor. Man kan i vissa fall även
få en etablering av nyttodjuren under hela odlingstiden. Samtidigt finns det en
risk för negativ påverkan på miljön om vi släpper ut främmande arter som kan
etablera sig i naturen. Denna risk är en av anledningarna till att bara godkända
organismer får användas för biologisk bekämpning i Sverige. Ibland stöter man
på en vidare definition av biologisk bekämpning, där även andra icke-kemiska
bekämpningsmetoder inkluderas, till exempel användningen av feromoner för
massfångst eller förvirring av insekter. Sådana former av växtskydd bör hellre
räknas till biotekniska åtgärder vilka behandlas på sidan 20.
Biologiskt växtskydd har i vårt land störst betydelse inom växthusodlingen.
Ännu finns bara få exempel på andra användningsområden. Bakterier som
sprutas ut mot kålmal och kålfjäril används bland annat av ekologiska odlare
även på friland. Nyttosvampen Trichoderma som kan användas mot gråmögel
i jordgubbsodling och nematoder som tar död på öronvivellarver i plantskolor
och ollonborrar i gräsmattor är andra exempel.
När biologisk bekämpning introducerades hos oss i början av 1970-talet var
det bara ett par olika nyttodjursarter som användes, rovkvalster mot spinn­
kvalster och parasitstekeln Encarsia formosa mot vita flygare. Man litade helt
till kurativa insatser, det vill säga man väntade tills ett angrepp konstaterats
innan man köpte hem nyttodjur. Nu kan vi utnyttja omkring 20 arter av nytto­
organismer och många används preventivt. Odlaren lägger upp ett åtgärds­
program för kulturen i förväg, och tar hem små kvantiteter biologiska produkter
var eller varannan vecka och sätter ut dem förebyggande. Större doser beställs
efter hand som olika skadegörare dyker upp.
Växthusgurka, tomat och kryddväxter är kulturer där biologiska metoder
har en dominerande ställning. I prydnadsväxtodling ökar användningen, särskilt i vissa krukväxtkulturer som julstjärna. Här har man dock svårare att tillfredsställa handelns krav på helt rena produkter med enbart hjälp av biologisk
bekämpning, och man får därför oftast komplettera med viss kemikalieanvändning.
Resistenta skadegörare har, särskilt i växthus, blivit ett allt större problem.
Preparaten ger ofta bättre effekt vid enstaka behandlingar, så biologiska metoder hjälper till att öka livslängden på kemiska preparat. Andra fördelar med bio­
logiskt växtskydd är att växterna inte utsätts för den skaderisk som alltid finns
vid besprutning med kemiska medel och inte minst att arbetsmiljön förbättras.
Bekämpning av spinnkvalster med rovkvalster
Rovkvalster 0,5 mm (t.h.)
som angriper spinnkvalster
0,4 mm (t.v.)
12
Rovkvalstret Phytoseiulus persimilis är aningen större än växthusspinnkvalstret, droppformat och rödaktigt. Förväxlingsrisk finns med de orangeröda
spinnkvalster (honor som övervintrat) man kan se under våren. Rovkvalstren
är mer långbenta och inte så håriga som skadedjuren. De är också mer släta
och blanka i huden, och lätta att känna igen om man har en lupp till hands. De
lever bara på växthusspinnkvalstret och har inget vilstadium. Därför dör de ut
om spinnkvalstren tar slut. En rovkvalsterhona kan leva en månad vid 20 °C och
hinner under denna tid lägga cirka 50 ägg. Utvecklingen från ägg till vuxen tar
ungefär en vecka. Som vuxen kan ett rovkvalster äta omkring 20 spinnägg eller
5 vuxna djur per dygn. Rovkvalstret trivs vid hög luftfuktighet och temperaturer
mellan 15 och 25 °C. Det har också visat sig att rovkvalstren gärna dricker vatten. Speciellt i början av säsongen, när instrålningen är stark, bör man tänka
på att sprita plantorna då och då så att rovkvalstren får släcka törsten. Annars
söker de sig nedåt på plantan och spinnkvalstren får härja fritt i toppen.
Bekämpningen
Rovkvalstren säljs i flaskor med strömaterial som underlättar utspridning påplantorna. På grund av sin ringa storlek kan djuren inte förflytta sig så snabbt,
utan måste fördelas väl från början. Det är särskilt viktigt i tomatodling, där
klibbiga stamhår hindrar deras rörelser mellan blad och plantor. I gurkodling
brukar det räcka med cirka 10 Phytoseiulus per kvadratmeter. I tomatodling kan
det dubbla behövas. Oftast delar man mängderna på 2–4 insättningar. Efter
några års erfarenheter i den egna odlingen vet man när och var spinnangreppet
brukar komma, och kan även börja med förebyggande behandling strax innan.
Börjar det bli gula blad innan rovkvalstren fått övertaget, kan man sätta in en
stödbesprutning med ett medel som inte skadar nyttodjuren, som Floramite. Se
listor över nyttoorganismernas känslighet för växtskyddsmedel till exempel i
”Växtskyddsmedel i växthusgrönsaker 2012”.
Växthusspinnkvalstret angriper också jordgubbar, och till exempel i England används Phytoseiulus allt mer för bekämpning i fält. Dosen ligger kring
25 000 per hektar. Detta har även börjat användas i svensk odling, både av konventionella och ekologiska odlare.
Även rovkvalstret Amblyseius cucumeris kan vara ett alternativ i jordgubbar –
då främst mot jordgubbskvalster.
Parasitstekel 0,6–1 mm
Bekämpning av mjöllöss (vita flygare)
med parasitsteklar
Parasitstekeln Encarsia formosa lägger ägg i mjölluslarver. Stekellarven äter så
småningom upp mjölluslarven, efter att den hunnit till puppstadiet. Parasiterade puppor är svarta hos växthusmjöllusen (kallas med en engelsk term för
black scales), gråbruna hos Bemisia, medan friska puppor är vita respektive
gulaktiga. Vid 20–25 °C lever en fullbildad stekelhona cirka 3 veckor och hinner
under denna tid lägga 200–300 ägg. Förutom parasiteringen suger också den
fullbildade stekeln ut unga larver efter att först ha stuckit hål i skinnet.
Bekämpningen lyckas bäst vid dagstemperaturer över 20 °C, eftersom stekeln
då flyger omkring och söker mer aktivt. Ljus är också stimulerande. Däremot
tycks inte luftfuktigheten ha någon betydelse.
Bäst fungerar Encarsia formosa mot växthusmjöllusen. Bemisia parasiteras
också men tycks vara ett sämre värddjur rent biologiskt, och stekelns förökning
går långsammare.
Rovstinkflyet Macrolophus caliginosus finns som komplement. Det är en
bredverkande predator som fått stor användning i tomatodling.
I gurka är rovkvalstret Amblyseius swirskii ett bra komplement.
Så kallad ”black scales”
(ägg av vita flygare som
parasitstekeln lagt ägg i)
Bekämpningen
Encarsia säljs förpuppade (black scales) och uppklistrade på små kartongbitar
som fördelas i växthuset. I sommarvärme kan vuxna steklar börja kläckas redan
under transport, så därför ska paketet öppnas inne i växthuset. I tomatodling
sätts en stekel ut per kvadratmeter var fjortonde dag från kulturstart. Ser man
ett mjöllusangrepp ökas dosen ett par veckor i rad tills gott om black scales hittas på bladundersidorna. När det är mer än 70–80 procent parasiterat kan man
sluta med insättningarna om inte angreppet är starkt. I gurkodling behövs ofta
större mängder, liksom i krukväxter. Tomatodlare bör tänka på att inte blada
av så hårt och gärna låta bladen ligga kvar någon dag efter avbladning under
etableringen av steklarna. Annars riskerar man att slänga ut puppor som inte
hunnit kläckas. Komplettering med andra biologiska metoder (läs mer på sidan
16) eller selektiva kemiska medel kan ibland behövas. Så kallade växtvårdsmedel går också att integrera med användning av Encarsia. Macrolophus sätts ut
mycket tidigt på säsongen eftersom förökningen går långsamt. A. swirskii används också förebyggande, huvudsakligen mot trips.
Vita flygare
13
Bekämpning av bladlöss med olika nyttodjur
Aphidoletes aphidimyza
Aphidius ervi
Flera bladlusfiender saluförs för växthusbruk, en gallmygga och några parasitsteklar samt Chrysoperla.
Bladlusgallmyggan Aphidoletes aphidimyza lägger ägg i bladluskolonier där
dess larver sedan kan suga ut bladlöss. Arten angriper alla slags bladlöss som
finns på våra växthuskulturer. En hona kan lägga 100–150 ägg. För att honan
ska kunna lägga ägg måste nattemperaturen vara över 16 °C. De gulröda larverna beter sig som vargar i fårskockar och dödar fler löss än de orkar äta. Larverna blir 2–3 mm långa och orangea och syns lätt för blotta ögat. De förpuppas
i jorden där de först spinner en kokong. I odlingar där golvet är helt plasttäckt
eller gjutet blir dödligheten därför hög, och någon större förökning kan man
inte räkna med.
Parasitstekeln Aphidius colemani lägger ägg i gurkbladlöss och persikebladlöss. Skinnet på den parasiterade lusen sväller upp och hårdnar till en så kallad
mumie, ofta med ljusbrun färg. Ur denna kläcks en ny stekel. Den vuxna stekeln
lever en till två veckor och lägger 200–500 ägg. Den söker effektivt och kan till
och med angripa enstaka, vingade bladlöss som just flugit in och landat på en
planta.
Aphidius ervi är en annan stekelart som framför allt parasiterar de större så
kallade potatisbladlössen, det vill säga den stora gröna potatisbladlusen (Macrosiphum euphorbiæ) och potatisbladlus (Aulacorthum solani). För att få bästa
effekt av parasitsteklarna bör man alltid börja med att artbestämma bladlössen.
Även rovdjuren Macrolophus och Orius kan äta bladlöss.
Bekämpningen
Bladlusgallmyggan levereras i puppstadiet. Kokongerna ligger i Vermiculit som
placeras ut i små högar på skuggiga ställen men inte för blött. De kan också
spridas genom att flaskorna eller burkarna öppnas och ställs ut i växthuset
på skuggig plats och skyddat för dropp. Myggorna kläcks inom en vecka. Upp­
repade insättningar behövs alltid, eftersom man sällan kan räkna med någon
vidare etablering.
Aphidius colemani används mest i gurka där den sätts in förebyggande,
0,2 per kvadratmeter och vecka så fort inflygning av bladlöss riskeras (normalt
från och med maj). Vid konstaterade angrepp ökas dosen och man kombinerar
med bladlusgallmyggan. Samma recept kan användas i paprika.
Aphidius ervi kan vara ett alternativ i tomat, sallat och prydnadsväxter. Stek­
larna levereras i puppstadiet i bladlusmumier.
En spridningsmetod som börjat användas mer och mer är att använda ”bankplantor”. Den går ut på att man odlar parasitsteklar eller gallmyggor på bladlöss
på till exempel plantor av stråsäd i krukor eller lådor på några ställen i växthuset. Nyttodjuren finns då på plats även när kulturen är bladlusfri. Om man använder rikligt med bankplantor kan man också få en betydande uppförökning
av framför allt parasitsteklarna, och därigenom en effektivare bekämpning av
bladlössen i odlingen. Det är viktigt att bladlössen på bankplantorna är av en
art som inte kan spridas till övriga kulturer i växthuset. Oftast använder man sig
av plantor av stråsäd och till Aphidius ervi använder man sädesbladlus (Sitobion
avenae). Till A. colemani använder man havrebladlus (Rhopalosiphum padi).
Inget av dessa nyttodjur är praktiskt möjligt att använda på friland.
Bankplanta
Bekämpning av trips med olika nyttodjur
Tripsrovkvalster har använts sedan början av 1980-talet med växlande framgång. Numera kombinerar man ofta med näbbstinkflyn (Orius-arter), särskilt
vid angrepp av Frankliniella occidentalis (amerikansk blomtrips i odling av
grönsaker).
Amblyseius cucumeris heter det rovkvalster mot trips som är mest använt över
hela världen. Det massproduceras på ett annat kvalster, ett förrådsskadedjur
14
som kan leva av vetekli. Tripsrovkvalstret kan också äta spinnkvalster i brist på
annat, men inte så effektivt att det blir någon bekämpningseffekt. Även pollen
är bra föda. Därför trivs dessa nyttodjur mycket bättre på till exempel paprikaplantor än på gurkplantor. De fångar och suger ut tripslarver, särskilt de minsta.
De lägger cirka 50 ägg per hona och utvecklas från ägg till vuxen på 11 dagar vid
20 °C.
Amblyseius swirskii är ett alternativ till A. cucumeris, något dyrare men, som
det verkar, effektivare och mer bredverkande. Den är dock mer värmekrävande.
Orius majusculus heter ett näbbstinkfly som vi använder mot bland annat
Frankliniella. Det ger sig på både larver och vuxna tripsar och kan också äta
andra små insekter, kvalster och pollen. Dess utveckling är rätt långsam, drygt
en månad från ägg till vuxen vid 20 °C. Å andra sidan är konsumtionen hög,
10–15 tripsar per dygn.
Bekämpningen
På grund av produktionsmetoden är tripsrovkvalstren de nyttodjur som lämpar
sig allra bäst för preventiv bekämpning. De kan levereras i portionsförpackningar med matsäck, som består av andra små kvalster som finns i vetekliet i
påsen. Den behändiga portionsförpackningen gör att maten hålls aktiv i många
veckor, och förökningen av rovkvalster fortsätter minst en månad sedan man
hängt ut påsarna. Nya påsar sätts in var eller varannan månad i gurka. I melon
och paprika kan det räcka med en omgång, eftersom Amblyseius sedan kan livnära sig på pollen. Tomat angrips inte av trips i någon allvarlig grad.
Om det finns risk för Frankliniella-angrepp bör man dessutom starta med att
lägga små högar vetekli med Amblyseius på stenullskuberna strax efter plantering.
Orius inaktiveras vid kortdagsförhållanden och kan därför bara användas på
sommarhalvåret. De kan vara ett bra komplement till Amblyseius, särskilt i omplanterad gurka där tripsangrepp ibland annars skenar iväg.
I krukväxter kan det också fungera med biologisk bekämpning av trips.
Lyckade exempel finns från Cyklamen-odling. Här kan även det jordlevande
kvalstret Hypoaspis miles bidra till bekämpningen. Det är en allätare som bland
annat lever på tripspuppor i jorden.
Nematoder mot sorgmyggor och öronvivlar
Steinernema carpocapsæ och S. feltiæ är två insektsparasitära nematod­arter
som fått stor användning i prydnadsväxter mot jordlevande insektslarver
till exempel öronvivlar och sorgmyggor. Nematoderna har ett så kallat infektivt stadium då de aktivt söker upp sitt byte. De kryper in i larven, främst via
kroppsöppningarna, och tar död på den med hjälp av en speciell bakterie som
nematoden för med sig och som bildar ett gift som dödar larven. Sedan förökar
sig nematoderna i kadavret och efter en vecka har nya, infektiva nematoder bildats som söker sig ut i jorden.
Nematoderna är känsliga för UV-ljus, torka och höga temperaturer. Båda arterna finns i olika stammar, anpassade till olika skadedjur.
Mest används denna form av bekämpning i julstjärna och andra krukväxter,
men även utplanteringsväxter och plantskoleväxter behandlas ibland.
Öronvivel, larv 10 mm
Bekämpningen
Nematoderna levereras i gel, skumplast eller dylikt och sköljs ur med vatten
som inte får vara varmt. Sedan kan man vattna eller sprutvattna ut dem över
jorden i krukorna. Det är viktigt med omrörning då de lätt sedimenterar. Rekommenderad dos är vanligen 20 miljoner per kubikmeter jord, vilket kan motsvara
1 miljon per kvadratmeter i krukväxtodling. Högre dos kan behövas om infektionstrycket är stort. Man kan mycket väl arbeta förebyggande eftersom nematoderna klarar sig många veckor utan föda.
Det finns även nematoder mot sniglar, Phasmarhabditis hermaphrodita.
Sorgmyggelarver, 7 mm
15
Mikroorganismer som biologiska bekämpningsmedel
Insekter och kvalster drabbas av olika sjukdomar. Bakterier, svampar och virus
förekommer och många av dem leder snabbt till djurets död.
Bacillus thuringiensis är den mest kända bakterien i detta sammanhang.
Olika stammar finns, de flesta mot fjärilslarver, andra mot skalbaggar och mygglarver. I Sverige används B. thuringiensis var. kurstaki x aizawai mot fjärilslarver
och B. t. var. israelensis mot sorgmygglarver. Bakterien sprids ut på larvens föda
(blad eller jord) så larven får i sig mikroorganismen medan den äter. I tarmsaften löses ett toxin ut som fördärvar tarmväggarna och larven dör inom ett par
dygn.
Paecilomyces fumosoroseus är en insektspatogen svamp mot mjöllöss. Även
andra djur som spinn och bladlöss kan angripas. Däremot är svampen ofarlig
för humlor och andra nyttodjur. Svampsporer som hamnar på insektens hud
gror om det är tillräckligt fuktigt (mer än 80 procent relativ luftfuktighet) och
växer in i insekten. Insekten dödas inom 7–10 dagar. Under gynnsamma förhållanden kan sedan nya sporer bildas på den döda insekten och spridas till nya
insekter. Ytterligare en insektspatogen svamp saluförs, Beauveria bassiana. Den
har även effekt mot trips och bladlöss.
Andra svampar är antagonister till växtpatogena svampar, och motverkar
deras etablering och tillväxt. Arter av Trichoderma är kända för detta och nu
finns även svampen Gliocladium catenulatum godkänd. Också en bakterie av
släktet Streptomyces kan användas för biologisk bekämpning av svampsjukdomar på växter. Båda dessa organismer är mest avsedda mot svampar i jord.
Eftersom marken är en så komplex miljö, där många organismer redan kämpar
för tillvaron, kan det nog i många situationer vara svårt att etablera dessa nyttoorganismer. De är dessutom rätt specifika i sin verkan, så för växtslag som
kan drabbas av flera olika rotpatogener skulle kanske 3–4 antagonister behövas
vid förebyggande insatser. Detta är i alla fall ett intressant område där mycket
utvecklingsarbete satsas just nu. Trichoderma kan även användas för bekämpning av gråmögel i jordgubbar. Preparatet sprutas ut eller sprids med humlor
som används för pollinering.
Bekämpningen
Bacillus thuringiensis används på samma sätt som kemiska insekticider. Man
ska bara inte förvänta sig någon långtidseffekt, för bakterien inaktiveras snabbt
både på bladverk och i jorden. Kålmal och grönsaksfly är exempel på skadedjur
vars larver är mycket känsliga för bakterien. Effekten är, precis som för kemisk
bekämpning, bäst på mycket små larver.
Paecilomyces fumosoroseus säljs som ett vattenlösligt granulat. Eftersom preparatet endast är kontaktverkande är det viktigt att täcka bladundersidorna. Behandlingen bör ske vid hög luftfuktighet, helst på kvällen. Upprepa 2–4 veckor i
rad. Medlet kan även användas för doppning av sticklingar. Beauveria bassiana
säljs både som granulat och flytande formulering och används bland annat mot
mjöllöss i julstjärna.
Utsättningsplan
Att använda biologisk bekämpning i odlingen är inte bara att använda en metod
utan att använda ett system av olika bekämpningsmetoder. Detta innebär bland
annat att man har stor nytta av att göra en ordentlig plan för sin bekämpning
redan innan man startar en kultur. Under odlingstiden bör man sedan anteckna
alla insatser man gör och vad de ger för resultat så att man med hjälp av anteckningarna kan göra planen ännu bättre till nästa kulturomgång.
16
EXEMPEL PÅ NORMAL UTSÄTTNINGSPLAN FÖR JULSTJÄRNA
Skadegörare Nyttoorganismer 1:a utsättning
Mängd
Sorgmygga
Nematoder
Direkt efter plantering.
20 miljoner/m3
Även i samband med
substrat
stickning). Ersätt med B. t.
Motsvarar cirka
vid hög temperatur
1 miljon/m2 bord
(28–30 °C) i substratet.
Upprepning
Början av oktober om
angrepp då. Hinner ej
ge effekt vid användning sent i kulturen.
Sorgmygga
Bacillus
I samband med stickning
Beror på preparat.
Blanda helst med
thuringiensis
i början av oktober om
nematoder för att få en
(B. t.)
angrepp då.
längre effekt. Upprepa
med 1v. intervall vid
kraftigt angrepp.
Sorgmygga
Hypoaspis
Strö under borden ett par
veckor innan kulturstart eller starta direkt efter
plantering, när substratet
torkar något.
Vita flygare
Encarsia formosa
Vid kulturstart.
och Bemisia
Förebyggande under borden
cirka 125 st/m2
annars 10 st/kruka
Vid kulturstart och ev.
vid kraftigt angrepp.
Förebyggande
2 st/m2
Vid angrepp 4 st/m2
i minst 2–3 veckor.
Varje vecka tills temp.
sänkts under 18 °C
eller till försäljning.
Övriga åtgärder som kan vara aktuella
Vita flygare
Paecilomyces
och Bemisia,
fumosoroseus
Potatisbladlöss,
Trips (se nedan)
Vid kulturstart om plant-
Beror på preparat.
orna eller sticklingarna är
angripna när de kommer hem.
Beauveria
Flera behandlingar från
bassianakulturstart
Trips Amblyseius
Endast vid konstaterat
cucumerisangrepp.
Har bara effekt vid
mycket hög luftfuktighet: RH minst 80 % i
12 timmar.
100–200/m2
Potatisbladlöss Aphidius ervi
Vid angrepp.
1–2 m2
Jordburna
Trichoderma spp.
Vid kulturstart.
Ex. Binab TF WP:
svampar
10–30 g/m3 substrat.
Varje vecka vid angrepp.
Efter 2–4 v. (30–50 g/
m3). Komplettera med
vätmedel en dag innan.
Trips
Skador av trips i julstjärnor är ovanligt, men kan uppträda om föregående kultur haft ett kraftigt angrepp. De flesta av de deformationer som påminner om
tripsskador beror på virus eller fysiologiska skador. Trips verkar också ha svårt
för att överleva och föröka sig på plantor av julstjärna. Om man konstaterar angrepp av trips kan man eventuellt behöva bekämpa. Spridning av Hypoaspis
under borden har effekt även mot trips.
Observera att detta bara är ett exempel på hur utsättningsplanen kan se ut.
Hur planen kommer att se ut i ditt eget företag beror på vilka just dina förutsättningar är.
17
Nyttoorganismerna och kemiska medel
Biologisk bekämpning kan ofta sättas ur spel genom obetänksam användning
av kemiska preparat. Nyttodjuren skadas mycket lätt, särskilt förstås av insekticider. Mikroorganismerna kan störas av fungicidanvändning. Endast nematoderna verkar klara det mesta utan problem.
Ett stort problem är att de kemiska medlen ofta har så lång efterverkan. Syntetiska pyretroider behåller sin skadlighet för rovkvalster och parasitsteklar
2–3 månader efter en sprutning, se även Nyttoorganismernas känslighet för
växtskyddsmedel i senaste upplagan av häftena Växtskyddsmedel i växthusgrönsaker respektive Växtskyddsmedel i prydnadsväxtodling. Men det finns
också medel som är oskadliga efter några dagar. Vissa moderna insektsmedel
är till och med så selektiva att de inte påverkar nyttodjuren. Rådfråga alltid en
konsulent eller firma som säljer biologiskt växtskydd kring detta. De kan lätt ta
fram uppgifter på aktuella preparat för växtslaget i fråga.
Biologisk bekämpning – något om utvecklingen
Visserligen har biologiska växtskyddsmedel bara lyckats ta omkring en procent
av marknadsandelarna i sektorn för växtskydd i världshandeln, men tendensen
är stigande. Flera stora kemiföretag börjar utveckla biologiska produkter eller
köper upp de småföretag som länge sysslat med biologisk bekämpning. Med
hjälp av genteknik letar man bland annat efter mikroorganismer som jästsvampar och bakterier, för att förebygga eller bekämpa rotsjukdomar. Många nyheter
kan förväntas komma, förhoppningsvis också för frilandsodling.
I miljöbalkens kapitel 14 finns regler som omfattar både kemiska och biologiska bekämpningsmedel. Samtliga produkter ska ha genomgått Kemikalie­
inspektionens förhandsgranskning innan de saluförs.
Icke-kemisk bekämpning
En förutsättning för att klara framtidens integrerade växtskydd är att alla tillgängliga metoder och hjälpmedel utnyttjas i bekämpningsarbetet. Förutom
förebyggande och biologisk bekämpning finns andra icke-kemiska metoder.
Dessa kan användas för direkt bekämpning med eller utan kemiska medel som
komplement. Observera att av de medel som nämns är inte alla tillåtna i ekologisk odling. Fråga ditt kontrollorgan vad som gäller. Många av metoderna är
kända och använda sedan lång tid – andra är ännu under prövning.
Mekaniska metoder
Jordbearbetning
Jordbearbetning i form av harvning eller fräsning kan döda larver och puppor i
jorden mekaniskt och kan också göra det mindre attraktivt för till exempel vattensork att leva i jorden.
Insamling
Insamling av skadegörare kan tillämpas i mindre skala och där annan bekämpning inte är möjlig, till exempel av sniglar och koloradoskalbaggar.
Gnagskydd
Gnagskydd i form av till exempel stamskydd som placeras runt trädstammar
förhindrar gnag av större skadedjur, som hare och kanin.
Insektsnät och fiberduk
Särskilda insektsnät kan läggas ut över frilandsgrödor, till exempel kål, för att
hindra angrepp av flygande insekter, fåglar och vilt. Insektsnät har inte samma
temperaturhöjande effekt som fiberduk, vilket är bra för kålväxter som trivs i
svalt klimat. Man kan även täcka grödorna med tunn fiberduk. Syftet med fiberdukstäckning är i första hand att skapa ett bättre klimat och skydda mot frost vid
18
tidig vårproduktion. I växthus kan finmaskigt nät under luftningsluckorna hindra inflygning av insekter, men i praktiken är det endast vid mycket höga krav på
insektsfrihet som metoden används, eftersom klimatet också blir fuktigare.
Fångstredskap
Klisterfällor i färger som attraherar många insekter används dels för övervakning av när vissa insekter flyger, dels för direkt bekämpning genom massutsättning av fällor. Flertalet insekter attraheras bäst av gula klisterplattor. Dessa
används bland annat för att fånga morotsflugor och vita flygare. Observera dock
att gul färg attraherar även flygande nyttoinsekter. För att fånga tripsar i växthus är blåa fällor effektivast. Tripsfällor kan ge ännu bättre fångstresultat om
de kombineras med särskilda doftkapslar, Lurem-kapslar. Sådana kapslar ökar
fångsten av samtliga vanligt förekommande tripsarter.
Insektssugning
Fyra klisterfällor per 1 000
kvadratmeter hjälper odlaren att hålla koll på flygande
insekter i till exempel en krukväxtodling.
Insektssugning ger viss effekt i bland annat jordgubbsodlingar. Metoden innebär att man bekämpar genom att suga bort alla insekter som finns på plantorna
vid bekämpningstillfället.
Biologiska metoder
Sanerande mellangröda
Vissa sorter av vitsenap och oljerättika har under vissa förhållanden en viss
saneringseffekt på jordlevande växtskadegörare som rotnematoder, jordburna
svampar och insekter. Detta kan utnyttjas för att minska angrepp av skade­
görare i kommande års odling. Efter avslutad odlingssäsong odlas då dessa
arter som mellangröda och brukas sedan ner i jorden, där de verkar bland annat
genom att avge gaser (bioångning), som i sin tur minskar förekomsten av till
exempel rotnematoder.
Fysikaliska metoder
Värme
Värme utnyttjas när lökar, knölar eller annat växtmaterial doppas i varmt vatten för bekämpning av skadegörare. Höga vattentemperaturer används också
vid sanering av växthus samt odlingsramar, krukor med mera. Genom att
stänga till tomma växthus under sommaren och låta temperaturen stiga, fås en
avdödning av många insekter. Ytterligare en metod mot lagringssjukdomar är
att doppa äpplen några minuter i varmvatten, cirka 50 °C, före lagring. Se vidare
i saneringsavsnittet på sidan 55.
Kyla
Kyla hämmar svamputveckling och utnyttjas vid lagring. Genom att temperaturen i lagerhus för till exempel plantskoleväxter och rotfrukter hålls jämn
vid cirka + 1 °C minskas risken för utfall på grund av lagringssjukdomar. Låga
temperaturer kan utnyttjas på fler sätt i bekämpningssyfte. För att förhindra att
trips övervintrar i gladioluslökar ska dessa förvaras i 6 veckor vid 2–5 °C.
UV-strålning
UV-strålning kan användas för att fånga insekter och andra skadegörare. Flygande fjärilar kan fångas in och dödas i växthus genom att tända UV-lampor på
natten. En lampa räcker till några hundra kvadratmeter.
Fysikaliskt verkande växtskyddsmedel
Växtskyddsmedel med fysikalisk verkan har tidigare varit undantagna från
kravet på godkännande i Sverige. När förordning (EG) nr 1107/2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden började gälla i juni 2011 upphävdes
det svenska undantaget. Enligt denna EU-förordning ska allmänkemikalier och
verksamma ämnen med låg risk gå igenom en förenklad godkännandeprocess.
19
Fysikaliskt verkande medel kommer i de flesta fall att hamna inom någon av de
kategorierna. För närvarande (hösten 2012) är inga av de substanser som tidigare kunde användas i Sverige, godkända enligt denna förenklade process. Ett
arbete inom EU pågår för att dessa växtskyddsmedel ska godkännas.
Allmänkemikalier
En allmänkemikalie är ett verksamt ämne som
– inte har några farliga egenskaper
– inte är endokrinstörande eller har inneboende egenskaper som orsakar
neurotoxiska eller immuntoxiska effekter.
–inte huvudsakligen används för växtskyddsändamål, men ändå är till
nytta för växtskyddet, antingen direkt eller i ett medel som består av
ämnet och ett enkelt spädningsmedel.
För att kunna bli betraktad som en allmänkemikalie får inte det verksamma
ämnet marknadsföras som ett växtskyddsmedel. Om ett verksamt ämne redan
ingår i ett godkänt, marknadsfört växtskyddsmedel kan det aldrig klassas som
allmänkemikalie. Ett exempel är rapsolja, som ingår i Raptol och Fruktträd effekt, och då inte kan godkännas som en allmänkemikalie.
Växtskyddsmedel med låg risk
Ett växtskyddsmedel med låg risk
– innehåller verksamma ämnen som innebär en låg risk för människors och
djurs hälsa och för miljön
– kan marknadsföras som växtskyddsmedel och kan bli godkänt för högst 15
år första gången efter ansökan.
Än så länge (hösten 2012) har inget verksamt ämne klassats som växtskyddsmedel med låg risk.
Växtextrakt
Några växtskyddsmedel innehåller växtextrakt, till exempel Pyretrum NA Emulsion och Raptol, som båda innehåller pyretriner som utvinns ur en prästkragelik blomma, Tanacetum cinerarifolia. Pyretriner är bredverkande mot diverse
insekter och kan således döda både skadeinsekter och nyttodjur. Det bryts dock
ner snabbt i solljus och därför kan nya insekter snabbt återetablera sig.
Biotekniska metoder
Biotekniska metoder utnyttjar insekternas naturliga ämnen för bekämpning.
Framöver kan vi förvänta en snabb utveckling inom detta område, eftersom
forskning pågår i många länder.
Feromoner
Feromoner är doftämnen som produceras av insekter och som används för
kommunikation inom arten. Hos många insekter till exempel nattfjärilar sänder honan ut ett sexualhormon som hjälper hanen att orientera sig mot honan.
Sådana feromoner kan framställas syntetiskt. Substansen appliceras vanligen
på en gummikapsel, varifrån doftämnet avges. Gummikapseln placeras inuti en
klisterfälla. Direkt bekämpning med feromoner sker enligt förvirringsmetoden i
fruktodling. Man sätter då upp så kallade dispensrar i träden, som sprider feromondofter i odlingen vilket gör att hanarna inte hittar honorna och parningen
förhindras.
Praktiskt utnyttjas feromonfällor också för prognosverksamhet. Vid prognoser fångar man insekter för att kunna bestämma förekomst av en viss art vid en
viss tidpunkt och därmed är det möjligt att behovsanpassa bekämpningen.
20
Insect Growth Regulators IGR-preparat
Ämnen som juvenilhormoner och kitinsynteshämmare ingår i bekämpningsmedelsgruppen IGR. Dit räknas alla substanser och blandningar som verkar genom
att hindra bildningen av insektshormoner eller på annat sätt ingripa i insekternas livscykel. Dessa ämnen har därmed ingen direkt dödande verkan utan ska
användas förebyggande. I Sverige finns två godkända IGR-preparat: pyriproxyfen i insektsmedlet Admiral 10 EC mot vita flygare och bladlöss samt diflubensuron i DU-DIM 48 SC med särskild effekt mot bladloppor.
Kemisk bekämpning
Goda odlingsförhållanden gör plantorna starka och är den viktigaste förebyggande åtgärden mot skadegörare. Kemiska bekämpningsmedel ska du bara använda när du provat andra möjligheter att förebygga eller hejda ett angrepp.
Du behöver goda kunskaper för att hantera bekämpningsmedel. Dels för att
få bra resultat av bekämpningen, dels för att minska riskerna för omgivningen.
En kemisk bekämpning innebär alltid en risk för skador på skador på växter,
djur, människor och miljön. Kostnaden för att förebygga ett växtskyddsproblem
kan också vara lägre än kostnaden för preparat och arbetstid vid en kemisk bekämpning.
Alla kemiskt verkande ämnen som används för att skydda växter och växtprodukter mot svampangrepp, skadedjur eller konkurrerande växter, är enligt
lag växtskyddsmedel. De kemiska växtskyddsmedlen är indelade i behörighetsklasser, 1L, 2L och 3, efter hur de påverkar människors hälsa och miljön.
Bekämpningsmedel i klass 1L är akut giftiga eller har andra allvarliga effekter
på hälsan. Medel i klass 1L och 2L får bara användas av yrkesodlare som har
en särskild behörighet. Bekämpningsmedel är ett ord som även innefattar bio­
cider, som används för att hindra skador av djur, växter eller mikroorganismer
på egendom eller människa.
Kemiska växtskyddsmedel kan delas in i följande grupper:
Grupp
Används mot
insekticiderinsekter
fungicidersvampar
baktericiderbakterier
acariciderkvalster
nematicidernematoder
molluskicider
sniglar, gråsuggor
herbiciderogräs
Många faktorer påverkar bekämpningsresultatet
Resultatet av en bekämpning kan variera, trots att det är samma kultur, bekämpningsmedel och dos vid de olika tillfällena. Om resultatet av en bekämpning inte blir som önskat finns det många felkällor att söka bland.
När du väljer preparat måste du ta hänsyn till skadegöraren, kulturväxten
och de faktorer som påverkar resultatet. Exempel på förhållanden som påverkar
bekämpningsresultatet är temperaturen, luftfuktigheten och tidpunkten på dygnet. Hur exponerad skadegöraren är har också betydelse för effekten. Insekter
som vecklar in sig i blad eller söker skydd i jorden under dagen måste bekämpas
vid rätt tidpunkt. Även skadegörarens utvecklingsstadium spelar roll, eftersom
vissa preparat bara har effekt mot de vuxna djuren och inte mot äggen.
Trädgårdsodlingen omfattar många olika växtslag som är mer eller mindre
känsliga för olika preparat. Prova alltid nya preparat i liten skala. Efter en provbehandling bör det gå minst en vecka, gärna två, innan du kan bedöma effekten
och eventuella skador. Ibland kan det dröja ännu längre innan skadorna syns.
ATT TÄNKA PÅ
• Välj preparat med hän­
syn till skadegörarens
och grödans utvecklings­
stadium.
• Leta efter skadegörare
regelbundet och bekämpa
vid rätt tidpunkt.
• Växla preparat för att
undvika resistens hos
skadegöraren.
• Om flera preparat har
godtagbar effekt, välj det
med lägst behörighetsklass.
21
Exempel på en bekämpningsjournal för växthus
Datum* Preparat* Använd dos* Gröda*
Yta*
Väderlek, temp Resultat Noteringar*
15 sept. Conserve 7,5 m/l
Cyklamen Växthus 3D Klart utan
OK
Lite fläckar
10 l vatten
direkt sol, 19 °C
på röda
blommor
* dessa uppgifter måste dokumenteras av den som odlar yrkesmässigt.
Notera alla växtskyddsåtgärder
Den som använder bekämpningsmedel yrkesmässigt måste notera alla växtskyddsmedel som används i odlingen. De uppgifter som ska sparas är preparat,
tidpunkt och använd dos samt på vilken yta och i vilken gröda bekämpningen
är utförd. Detta gäller både vid odling i växthus och på friland. Dokumentationen ska sparas i minst tre år.
För dig som odlar på friland gäller ytterligare krav på dokumentation. Du
måste anteckna väderförhållande vid bekämpningen, skyddsavstånd till omgivningen samt vilka skyddsåtgärder du vidtagit vid påfyllning och rengöring
av sprutan. Läs mer i boken Säker bekämpning. Dessa krav finns i Naturvårdsverkets spridningsföreskrift (SNFS 1997:2). Denna föreskrift är under omarbetning och det kan bli ändringar i dessa krav.
Om du dessutom dokumenterar effekten och eventuella skador, samt något
om förhållandena vid bekämpningen, kan du dra nytta av dina erfarenheter vid
kommande växtskyddsåtgärder. Exempel på en bekämpningsjournal hittar du
ovan.
För dig som har en certifierad ekologisk eller integrerad produktion (IP) gäller särskilda regler, både för vilka preparat som är tillåtna och vad som måste
dokumenteras. Läs mer på sidorna 25–26.
Val av bekämpningsmedel
För att kunna välja rätt bekämpningsmedel måste man först ta reda på orsaken
till skadan. Bland olika grupper av bekämpningsmedel väljs ett preparat, som
kan antas ha tillräcklig effekt mot skadegöraren utan att samtidigt skada kulturväxten. Medlet ska också vara godkänt eller ha dispens i Sverige för användningsområdet i fråga.
Om möjligt bör selektiva preparat väljas i stället för bredverkande. Selektiva preparat är utväljande och riktas enbart mot den aktuella skadegöraren
samt är skonsamt mot naturliga fiender. Om andra växtskyddsmedel ska användas i kombination med nyttoorganismer är det viktigt att först kontrollera att
medlet inte skadar dessa organismer. Se tabeller i häftena Växtskyddsmedel i
växthusgrönsaker respektive Växtskyddsmedel i prydnadsväxtodling.
Preparatens verkningssätt har mycket stor betydelse för när och hur de ska
användas. Preparaten kan delas in efter verkningssätt i kontaktverkande, systemiska och lokal-systemiska medel:
Kontaktverkande medel
– tas inte upp i växten och måste därför komma i direkt kontakt med det som
ska bekämpas
– är ofta enbart förebyggande vid svampbekämpning
– kräver att sprutvätskan ska vara finfördelad samt att den når hela växtens
yta för god effekt (god täckning).
Systemiska medel
– tas upp av växten och transporteras från den del av växten som träffas av
sprutvätska vidare uppåt i växtens kärl med transpirationsströmmen
– har också kurativ effekt (botar uppkommet angrepp) vid svampbekämpning
22
– når även svåråtkomliga insekter och svåra rotogräs
– växten måste vara i aktiv tillväxt (vegetativa perioder, bra ljus- och kulturförhållanden) för bästa effekt.
Lokal-systemiska, djupverkande medel och medel med
translaminär verkan
– lokalsystemiska och djupverkande medel tränger in i blad och stjälkar, har
djupverkan, men transporteras inte vidare i växten.
– medel med translaminär verkan når genom de blad som träffas men transporteras inte vidare.
Vissa medel har både kontaktverkan och systemisk verkan.
Ibland anges också att medlen har magverkan. Då menar man att insekten
måste äta medlet, det ska ner i magen, för att det ska ha effekt.
Tabeller med medlens verkningssätt finns i häftena med växtskyddsmedel.
Växling av preparat – resistensproblem
Vid ensidig och ofta användning av samma eller flera närbesläktade preparat
är det risk för att skadegöraren så småningom visar minskad känslighet mot de
aktuella preparaten. Om denna egenskap är genetisk och därmed ärftlig kallas
det för resistens.
Ibland kan flitig användning av ett visst preparat leda till en anpassning av
skadegöraren till medlet, så kallad adaption. Om detta preparat undviks blir
dock känsligheten normal igen.
Bästa sättet att undvika resistensproblem är att minska användningen av en
viss typ av preparat. Detta nås genom att
• välja förebyggande eller icke-kemiska metoder
• växla preparat eller preparatgrupp. Detta kräver stor kännedom om de
olika medlen, eftersom vissa grupper redan är kända för att ge problem
genom så kallad korsresistens (resistens mot flera olika bekämpningsmedel med samma eller liknande verkningsmekanism). Sådana problem
är kända inom gruppen benzimidazoler (Topsin WG med flera) och strobiluriner (se tabell) bland svampmedlen samt inom gruppen pyretroider
bland insektsmedlen. Samma problem kan förväntas med bladlusmedlen
Confidor och Mospilan SG som båda tillhör neonikotinoiderna.
Strobiluriner
Preparat
Aktiv Beh. klass
substans
Amistar
azoxystrobin
2L
Aktuellt användningsområde / trädgård
ett flertal grönsaker samt prydnadsväxter,
i vissa fall på dispens
Candit
kresoximmetyl2L
äpple, päron, vinbär, jordgubbar, krusbär samt
prydnadsväxter i växthus, på dispens i purjolök och vinodling
Signum
boskalid + 2L
pyraklostrobin
ett flertal grönsaker, plommon, körsbär,
jordgubbar, prydnads-
växter m.m. på dispens
23
Val av appliceringsmetod
Bekämpningsmedel kan appliceras genom bland annat sprutning, vattning,
förångning och granulatspridning. Den tekniska utrustningen för dessa metoder tas upp i Säker bekämpning, men några viktiga synpunkter nämns här.
Sprutning
För sprutning finns olika formuleringar av de kemiska medlen i marknaden (se
i Säker bekämpning), vilka har ungefär samma effekt. Risken för skador vid
olämpliga förhållanden är möjligen något större för emulgerbara koncentrat
(EC). Slampulverpreparat är ofta säkrare, men fläckar i stället bladverket.
I växthus är sprutning – ofta med högtrycksspruta – den vanligaste spridningsmetoden. Även på friland används oftast sprutning i olika former. Några
viktiga tumregler för lyckat resultat:
Växthus
– saftspända plantor
– aldrig behandla i solsken
– temperatur helst 18–25 °C och stigande. Vissa preparat fungerar dock ner
till 0 °C exempelvis Topas 100 EC
– tidig morgon, kväll eller mulen dag lämplig tidpunkt. Dra för eventuella
skugggardiner.
Friland
– se upp med vindavdrift. Denna är minst morgon och kväll, då är även luftfuktigheten bra.
– förhållandevis varmt, gärna minst 15 °C. Vissa preparat kan användas ner
till 0 °C, däribland många herbicider till exempel Gallery, andra bör inte
användas över 10 °C till exempel Kerb flo 400. Undantag: Topas 100 EC
med flera.
Vattning
Vattning är mer arbetskrävande än sprutning men i övrigt ett bra alternativ
både vid behandling av jordlevande organismer och vid bekämpning av svåråtkomliga skadedjur till exempel vita flygare som finns på plantans nedre blad.
Systemiska preparat som tas upp genom rötterna når alla djur, oberoende av
var de finns på plantan. Vattning kan också vara gynnsamt i samband med biologisk bekämpning, då direkt kontakt mellan flygande nyttodjur och kemiskt
medel kan undvikas. Vid vattning blir dock preparatmängden per kvadratmeter
betydligt större än vid motsvarande sprutning.
Det är viktigt att plantorna är helt uppvattnade före behandlingen, så att
vätskan kan fördelas bra i hela substratvolymen. Tänk på att vissa preparat kan
hämma eller skada rötterna!
Övriga metoder
Det finns fler metoder för tillförsel av bekämpningsmedel, till exempel granulat­
spridning samt avstrykare, som kan användas vid ogräsbekämpning med
glyfosat­medel på mindre ytor. Läs mer i Säker bekämpning.
Integrerat växtskydd
Integrerat växtskydd är ett begrepp som bland annat innebär att förebyggande
metoder ska användas i första hand. Bekämpning ska grundas på inspektioner i fält eller växthus och bekämpningsbehovet ska fastställas med hjälp av
de prognosmetoder och bekämpningströsklar som finns tillgängliga. När bekämpning krävs ska man i första hand välja biologiska eller fysiska metoder. De
24
växtskyddsmedel som används ska väljas så att man använder de medel som är
mest målspecifika och samtidigt har minsta möjliga påverkan på miljön. Resultatet av bekämpningen ska följas upp med anteckningar.
Integrerat växtskydd ingår som en del i direktivet om hållbar användning
om bekämpningsmedel. Direktivet ska införas i växtskyddslagstiftningen i alla
länder i EU i november 2011 men kravet på att tillämpa integrerat växtskydd
(som förkortas IPM) börjar gälla den 1 januari 2014. Det ska tillämpas av alla
som använder växtskyddsmedel yrkesmässigt. Varje land bestämmer själva hur
integrerat växtskydd ska genomföras och det svenska systemet håller på att tas
fram.
I det kvalitets- och miljöledningssystem som kallas IP Sigill ingår delar om
växtskydd. IP står för Integrerad Produktion och innehåller regler om mer än
växtskydd. Den som är ansluten till IP Sigill förbinder sig att följa vissa regler
och ansluter sig till ett certifieringsorgan som kontrollerar att reglerna följs.
Reglerna handlar om rutiner, spårbarhet och kontroll och finns att läsa på
www.svensktsigill.se. De uppdateras med jämna mellanrum. Det finns dels gemensamma regler för alla former av odling, dels specifika regler för produktion
av frilandsgrönsaker, bär, frukt, växthusproduktion, plantskola, potatis och
lantbruksproduktion. Reglerna inom växtskydd innebär bland annat att man
ska försöka välja sorter med god motståndskraft, kunna motivera sina bekämpningsåtgärder och att växtskyddsmedel inte får sprutas på gårdsplanen.
Den som är certifierad enligt IP Sigill kan märka sina produkter med Svenskt
Sigills märke. Det finns också möjlighet att ansluta sig till den internationella
standarden GLOBAL GAP där flera regler om växtskydd ingår. Båda regelverken
utgår från samma grundregler. Vissa handelskedjor ställer krav på att de produkter de ska köpa är certifierade enligt IP Sigill eller GLOBALGAP-certifiering
kan vara ett krav vid export.
Ekologisk odling
Den ekologiska odlingen ökar ständigt. I Sverige var 2011 andelen ekologisk
odling cirka 11 procent av grönsaksodlingen på friland, 11 procent av frukt-och
bärodlingen och 5 procent av grönsaksodlingen i växthus. Ekologisk prydnadsväxtodling bedrivs endast av ett fåtal företag.
Ekologiskt lantbruk är inget färdigutvecklat koncept utan kan betraktas som
en process för att skapa uthålliga lösningar för vår livsmedelsförsörjning. I ekologisk odling försöker man kombinera bästa miljöpraxis, hög biologisk mångfald och hushållning med naturresurser. Kemisk ogräsbekämpning ersätts med
andra metoder och skadedjur och växtsjukdomar hanteras främst med förebyggande och odlingstekniska metoder.
För att hålla ogräset på en rimlig nivå måste du ha en genomtänkt strategi.
Varierad växtföljd och jordbearbetning är viktiga grundåtgärder mot ogräs.
Marktäckning, mekanisk ogräsbekämpning, flamning och handrensning av
ogräs används också mycket i ekologisk grönsaksodling.
Många sjukdomar och skadedjur kan förebyggas med varierad växtföljd och
friskt utsäde. Motståndskraftiga sorter och balanserad gödsling har också stor
betydelse. Genom att ändra tidpunkten för sådd och plantering och täcka grödan med insektsnät kan du undvika flera skadedjur. När förebyggande åtgärder
inte räcker till får du använda till exempel biologiska växtskyddsmedel.
Om du följer EU:s gemensamma regler och företaget kontrolleras av ett kontrollorgan får du sälja och märka dina produkter som ekologiska. Som ett tillägg
kan du välja att också certifiera odlingen enligt KRAV:s eller Demeters regler. De
flesta ekologiska odlare är idag certifierade enligt KRAV:s regler.
Jordbruksverkets vägledning till EU:s regler för ekologisk växtodling finns på
www.jordbruksverket.se. KRAV:s regler finns på www.krav.se och Demeters regler finns på www.demeter.nu.
EU:s gemensamma
logotyp för ekologisk
produktion
25
Viktiga grupper
skadegörare
Små skadedjur
Blötdjur
Nematoder
Snäckor
Kräftdjur
Tusenfotingar
Spindeldjur
Insekter
Hoppstjärtar
Tvestjärtar
Tripsar
Stinkflyn
Stritar
Bladloppor
Bladlöss
Mjöllöss
Skalbaggar
Fjärilar
Steklar
Tvåvingar
Större skadedjur
Gnagare
Övriga däggdjur
Svampsjukdomar
Förökningssjukdomar
Stambasrötor
Bladfläcksvampar
Vissnesjukdomar
Bladmögelsvampar
Mjöldaggssvampar
Rostsvampar
Övriga svampar
Bakteriesjukdomar
Virussjukdomar
Skadegörare
och deras bekämpning
Små skadedjur
Under rubrikerna Växtskydd finns förslag på åtgärder mot de olika skade­
djuren. Aktuella preparat för bekämpningen finns i Jordbruksverkets listor över
godkända växtskyddsmedel:
• Växtskyddsmedel i prydnadsväxtodling
• Växtskyddsmedel i växthusgrönsaker
• Växtskyddsmedel i frilandsgrönsaker
• Växtskyddsmedel i bär
• Växtskyddsmedel i frukt
• Växtskyddsmedel i plantskolekulturer.
Du kan beställa listorna eller ladda ner dem som pdf från www.jordbruksverket.se.
Välj Rapporter, broschyrer och blanketter eller skriv titeln i sökfältet. Läs också
boken Säker bekämpning och informationen från de företag som säljer kemiska
växtskyddsmedel.
Nematoder
Växtparasitära nematoder är små rundmaskar med spol- eller trådformad kropp.
De flesta arterna är 0,5–1,5 mm långa och syns därför inte med blotta ögat. För
att se dem krävs minst 10 gångers förstoring, för artbestämning 100–400 gånger.
Alla nematoder kräver för sin utveckling en fuktig miljö men några arter,
till exempel stjälknematoder, bladnematoder och cystnematoder, kan överleva
flera år i uttorkat tillstånd.
De nematoder, som lever i växtmaterialet, sprids ofta via detta. Andra spridningsvägar är med vatten och via jord, som följer med redskap och skor.
Utmärkande för växtparasitära nematoder är att de i främre ändan har en
muntagg, som används för att punktera celler, spruta in enzymer och suga ut
näring. Förutom de direkta skador som orsakas av djuren och sekundära inkräktare, så som svampar eller bakterier som använder nematodernas gångar
som inkörsportar, kan vissa arter överföra virus.
De växtparasitära nematoderna indelas efter vilka växtdelar som angrips
i rotnematoder, knöl-, lök- och stjälknematoder samt knopp- och blad­
nematoder.
Rotnematoder
Som namnet anger angrips rötterna och därmed försämras bland annat plantornas vattenförsörjning. Följden blir sämre tillväxt, vilken praktiskt yttrar sig
som svagväxande fläckar i fält eller växthusbäddar. I gruppen finns både fritt
levande och fastsittande arter. De delas dessutom in efter hur långt de tränger
in i roten, ektoparasiter (lever utanpå) och endoparasiter (lever inuti).
Fritt levande
Nematod, 0,5–0,6 mm
26
De flesta arter inom gruppen fritt rörliga nematoder gör störst skada på friland
men vissa förekommer i växthus.
Symtomen på angripna växter utgörs av ett tovigt och buskigt utseende på
rötterna, som delvis blir bruna och dör. På till exempel rosor försvagas tillväxten samt försämras blomknoppsbildningen. Rotsårnematoder (Pratylenchus
spp.), som anses utgöra en viktig del i begreppet jordtrötthet, är ofta orsaken
till skadorna.
Nålnematoder (Longidorus spp.) ger hos jordgubbsplantor karaktäristiskt ansvällda rotspetsar, ofta krokformigt böjda. Rotsystemet blir grunt.
Stubbrotnematoder (Trichodorus spp.) ger problem i potatis, lök och selleri.
En del av dessa nematoder kan också sprida virus av typen ringfläck, till exempel till pion och höstflox.
Fastsittande
Rotgallnematoder (Meloidogyne spp.) orsakar galler och uppsvällningar av rötterna. Mediodogyne hapla är en svår skadegörare i ett stort antal grödor, varav
morötter drabbas värst. Andra, mer värmekrävande arter, orsakar störst problem i växthus, till exempel i gurka och tomat.
Cystnematoder, till exempel potatiscystnematoder (Globodera spp.) och betcystnematod (Heterodera schachti), är ekonomiskt viktigast i jordbruk, men är
även ett trädgårdsproblem. Honorna sitter fast på rötterna och bär sina ägg inuti
kroppen. När honorna tränger ut ur roten i slutet av juni syns de för ögat som
små (0,5 mm) vita kulor på rötterna. När en hona dör ändrar hon färg och ombildas till en cysta, som ramlar ner i jorden och kan ligga kvar där i många år. Arter
av cystnematoder är bundna till ett fåtal värdväxter vilket gör att växtföljden är
ett viktigt medel för att förebygga angrepp av dem.
Knöl-, lök- och stjälknematoder
Ger skador i bland annat matlök på friland. Förekommer framför allt i underjordiska växtdelar utom rötter. Plantorna vissnar och löken blir mjuk och ruttnar samt luktar fränt. Blomsterlökar, särskilt narcisser, får mörka ringar i löken.
Många perenner kan angripas.
Knopp- och bladnematoder
På friland är angrepp på jordgubbar vanliga. Symtomen kan orsakas av två arter
av bladnematoder med liknande biologi; båda av släktet Aphelenchoides. Symtomen syns bäst på våren genom minskad behåring av bladskaft och blad, kortare och förtjockade bladskaft samt mörkgröna blad som blir missformade.
I växthus angrips många prydnadsväxter till exempel Begonia och Saint­
paulia. Spridningen sker snabbt eftersom nematoderna lätt sprids från planta
till planta vid vattning och generationstiden endast är 2 veckor vid 15–20 °C.
Även perenner som höstanemomer, höstflox, mossflox och primula angrips
lätt medan vedartade växter knappast drabbas.
VÄXTSKYDD
Förebyggande åtgärder är viktigast. Friskt växtmaterial, växtföljd och
jorddesinfektion. Till exempel hjälper odling av ogräsfri stråsäd mot rotgallnematoder (M. hapla). Ny metod under prövning mot rotnematoder
är sådd av sanerande mellangrödor till exempel speciella sorter av oljerättika och vitsenap. För att förhindra spridning bör all jord som används
till plantproduktion (även skogsplantodling) vara fri från växtparasitära
nematoder.
Eftersom bladnematoder är beroende av tillgång till värdväxt kan man
sanera bort dem ur planteringar genom att röja bort infekterade bestånd.
Blötdjur
Kallas också mollusker. Är osegmenterade och utan extremiteter. Som skadegörare
finns bland annat åkersnigeln, trädgårdssnäckan och vinbergssnäckan. Förutom
uppätna partier syns lätt djurens slemavsöndring, som blänker när den torkat in.
I mitten av 1980-talet rapporterades för första gången om massförekomst av
en i Sverige tidigare okänd snigel, spanska skogssnigeln (Arion vulgaris syn.
lusitanicus). På grund av sin aggressiva och delvis kannibaliska läggning har
den felaktigt fått namnet mördarsnigeln. Idag förekommer arten från Skåne
upp till Örnsköldsvik. Snigeln är vanligen 8–13 cm lång. Färgen varierar från
brunsvart till orange och den utsöndrar rödgult slem. Arten måste bestämmas
genom anatomisk undersökning, eftersom den kan förväxlas med flera andra
Vinbergssnäcka, 14–23 mm
27
liknande arter. Mest utmärkande för arten är dess enormt snabba förökning,
vilken under lämpliga förhållanden leder till massförekomst. I de flesta fall är
mängden sniglar det största problemet, skadorna på växter är oftast inte större
än efter andra sniglar. För mer information se webbadresser sidan 80.
VÄXTSKYDD
På små arealer kan en kalksträng läggas ut runt det som ska skyddas.
För bekämpning på större arealer sprids släckt eller bränd kalk två
gånger med en halvtimmes intervall. Behandla gärna nattetid.
Djuren kan också samlas in och dödas med till exempel kokande vatten. Fat med öl kan sättas ut där djuren kryper ner och drunknar eller
säkrast även då dödas i kokande vatten.
För spanska skogssnigeln rekommenderas även handplockning, avklippning på mitten samt nedgrävning.
Kemisk bekämpning: Metiokarb samt järnfosfat i flera klass 3-preparat.
Särskilda behållare för snigelgift finns i handeln. Preparatet läggs i behållaren, som sedan placeras ut där bekämpning önskas. Effekten blir bättre
och mer långvarig än vid utspridning. Det finns även nematodpreparat
med Phasmarhabditis hermaphrodita som är godkända för bekämpning av
sniglar. Preparatet har sannolikt bäst effekt på unga djur, varför bästa användningstid är våren. Se listor över godkända växtskyddsmedel.
Kräftdjur
Gråsuggor äter ibland av unga plantor vid basen men behöver som regel inte
bekämpas. Arten Armadillidium nasatum har nyligen uppmärksammats i ekologisk odling.
Tusenfotingar
Djur med väl avsatt huvud, ett par antenner och många likartade kroppssegment med ben.
Dubbelfotingarna, som har två par ben per segment (från och med det fjärde
segmentet), är växtätare och kan göra skada på nygrodda plantor, men också
gnaga i potatis, jordgubbar, nerfallna frukter, bönor och ärter. Som regel behöver de inte bekämpas.
Enkelfotingarna är rovdjur och har bara ett benpar per segment. De två grupperna skiljs lätt från varandra genom att dubbelfotingarna rullar ihop sig som
en spiral när de störs medan enkelfotingarna springer iväg. Tusenfotingar i
större mängd uppträder oftast vid mycket fuktiga förhållanden. Minska på fukttillgången så trivs de inte lika bra.
Spindeldjur
Kvalster (förutom gallkvalster) har oledad kropp, sugande och stickande mundelar och fyra benpar i fullbildat stadium. Gallkvalster har avlång, ledad kropp
och endast två par ben.
De fyra viktigaste grupperna är spinnkvalster, dvärgkvalster, gallkvalster
och förmultningskvalster.
Spinnkvalster
Spinnkvalster
28
Gula, gulgröna eller röda små djur, som suger växtsaft. Vissa arter kan spinna
fina nät över växtdelarna. Fortplantning kan vara både könlig eller könlös. Utvecklingstiden är mycket temperaturberoende mellan 12 och 40 °C.
Bladen får vid angrepp ett grådammigt utseende, torkar och vissnar, med
bronsfärgad anstrykning. Djuren trivs i dragiga lägen och i torrt och varmt klimat. De blir upp till 0,5 mm stora.
Exempel på spinnkvalster är växthusspinnkvalster, rött spinn (fruktträdsspinnkvalster), krusbärskvalster och barrträdsspinnkvalster.
Växthusspinnkvalstret är vanligast i växthus och inomhusmiljö men kan
även ställa till med problem på friland i till exempel jordgubbar, Potentilla, Cotoneaster, Hedera och Mentha. I växthus är gurka, tomat och många prydnadsväxter vanliga värdväxter.
VÄXTSKYDD
Var rädd om nyttodjuren. Biologisk bekämpning med rovkvalster Phytoseiulus persimilis. Amblyseius californius, A. cucumeris och A. swirskii har
också en viss effekt mot spinn.
Kemisk bekämpning: Det finns flera godkända preparat, se listor över
godkända växtskyddsmedel. Växla preparat ofta!
Falska spinnkvalster
Dvärgkvalster
I början av 1980-talet upptäcktes i Sverige för första gången falska spinnkvalster (Brevipalpus spp.). De är bara hälften så stora som spinnkvalster
(0,25 mm), röda eller orange till färgen och mindre rörliga. Påträffas endast i odlingar inomhus. De spinner ingen vävnad. Skadebilden varierar. På kaktusarter
ger de upphov till en korkaktig beläggning så kallad korksjuka. På andra växter
kan bladen få bruna, insjunkna fläckar.
VÄXTSKYDD
Kemisk bekämpning: På samma sätt som dvärgkvalster, se nedan.
Dvärgkvalster
Avlånga, bleka och tröga djur (0,2–0,3 mm stora) med korta ben. Lever på växtdelar som är i tillväxt, till exempel knoppar. De är mycket svårbekämpade på
grund av det undangömda levnadssättet.
Toppskottskvalster, också kallat Begoniakvalster (Polyphagotarsonemus
latus), gör att unga blad och knoppar missbildas och korkrost uppstår på undersidan, det vill säga ytan blir hård, brun och spröd efter djurens stick. Plantan
får hämmad tillväxt. Färgförändringar i blomman hos till exempel Lobelia och
Begonia.
Cyklamenkvalster (Phytonemus palidus) förorsakar missbildade blad, vissna
knoppar, döda tillväxtpunkter och korkbildningar. Ofta angrips krukväxter, till
exempel Cyklamen, Begonia och Saintpaulia. Jordgubbskvalster (Phytonemus
pallidus fragariae) ger angripna jordgubbsplantor ett uttorkat utseende. Behåringen på bladskaften framträder tydligare och bären skrumpnar in. Bladen får
en rödaktig färg.
Pärongallkvalster, 0,2 mm
VÄXTSKYDD
Biologisk bekämpning med rovkvalster (Amblyseius cucumeris och
A. swirskii). Friskt utgångsmaterial är viktigt.
Kemisk bekämpning: Se listor över godkända växtskyddsmedel. Upprepade behandlingar krävs.
Gallkvalster
Vita små djur (0,1–0,2 mm långa) med avlång, maskliknande kropp med två par
ben i framändan. Åstadkommer till exempel olika former av galler eller filt­artad
beläggning på växterna. Nästan alla vedartade växter kan angripas av gallkvalster men det handlar om olika (värdväxtspecifika) arter.
Filtlik hårbildning, så kallad erineumbildning, är mycket vanlig på träd och
buskar. Skadan kan förväxlas med till exempel mjöldagg eller rostsvampar, men
till skillnad från dessa går den inte att lätt skrapa av från bladet. Den är vit-, guleller rödaktig i färgen. Förekommer på till exempel lind och yuccaplantor.
Pärongallkvalster ger platta, senare svartfärgade, vårtlika bildningar på
ovan- och undersidan av bladen.
Violgallkvalster ger hårt hoprullade uppsvällda bladkanter.
Lökkvalster, 1 mm
29
GRUPPER AV SKADEGÖRARE BLAND
INSEKTER
Vinglösa insekter utan
förvandling
• Hoppstjärtar
Vinglösa eller vingade
insekter med förvandling
Ofullständig
• Tvestjärtar
• Gräshoppor (rätvingar)
• Tripsar (blåsfotingar)
• Halvvingar (till exempel
stinkfly och löss)
Fullständig
• Skalbaggar
• Fjärilar
• Steklar
• Tvåvingar
(till exempel flugor)
Vinbärsgallkvalster ger på svarta vinbär kulformigt ansvällda knoppar som
inte slår ut. De kan sprida sjukdomen reversion, som gör buskarna sterila.
Tomatgallkvalster angriper växter inom familjen Solanaceae. På tomatplantor gulnar bladen och torkar in, även frukterna kan skadas.
VÄXTSKYDD
Plocka bort angripna blad eller grenar. Vid angrepp av vinbärsgallkvalster tas busken bort och bränns. Varmvattenbehandling 10 minuter vid
46 ° C kan prövas på vinbärssticklingar.
Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel.
Förmultningskvalster
Blinda, mjukhudade former med korta ben och stor kropp. Förekommer ofta i
ruttnande blomsterlök, men orsakar knappast själva någon primär skada. Bekämpas inte, ett exempel är lökkvalstret.
Även halmkvalster av släktet Tyrophagus kan i undantagsfall skada blommor
och blad på trädgårdsväxter. De kan bland annat orsaka missbildningar i blommorna i penséer. Kvalstren trivs under fuktiga förhållanden.
VÄXTSKYDD
Vid kraftiga angrepp kan bekämpning krävas. Bekämpas som dvärgkvalster.
Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel.
Insekter
Insekter är djurrikets artrikaste grupp med fyra miljoner arter, varav cirka 24 000
anträffas i Sverige. Ungefär hälften av de kända insektsarterna är växtätare men
bara ett par hundra arter betraktas som viktiga skadegörare på våra breddgrader.
Insekterna skiljer sig från övriga närstående grupper genom att kroppen är
tredelad i huvud, mellankropp och bakkropp.
Munnen kan vara bitande eller sugande och skadorna av dessa blir ätskador
respektive sugskador.
De lägst stående insekterna är redan som nykläckta lika den fullbildade insekten. Hos andra ordningar är ungdomsstadiet (nymfen) lik den fullbildade,
men saknar vissa drag, till exempel vingar. Den genomgår via en rad hudömsningar en gradvis utveckling till fullbildad insekt, ofullständig förvandling.
I motsats till detta talar man om insekter som från början inte alls liknar föräldrarna utan genomgår flera stadier (ägg, larv, puppa) innan de är fullbildade,
fullständig förvandling.
Kunskaper om de olika insekternas utvecklingsstadier är viktiga i bekämpningsarbetet. Både vid biologisk och kemisk bekämpning är det vanligt att endast vissa utvecklingsstadier är möjliga att nå med nyttodjur respektive kemiskt
medel.
De viktigaste skadegörarna bland insekterna finns inom följande grupper:
Hoppstjärtar (Collembola)
Små, 1–6 mm långa, gråvita, vinglösa insekter. Kroppen är cylindrisk och försedd med en två-grenad gaffel i bakändan.
Hoppstjärtar lever normalt i markens övre delar, och är beroende av hög fuktighet. De lever normalt av multnande växtdelar och groende frön, men kan ibland vid mycket fuktiga förhållanden ge stickskador på plantors nedre blad. På
gurkplantor kan till och med högre sittande blad och frukter angripas.
VÄXTSKYDD
Biologisk bekämpning med rovkvalstret Hypoaspis, sprutning med pyretrumpreparat.
Hoppstjärt
1–6 mm
30
Tvestjärtar
Blir cirka 20 mm långa och har bitande mundelar som kan användas till att skada
växter, men de uppträder oftast utan att skada. Djuren bildar en generation per år.
VÄXTSKYDD
Tänk på att tvestjärten är ett viktigt rovdjur till en mängd olika skadedjur.
Vid behov kan djuren samlas in i till exempel wellpapprullar och oskadliggöras.
Tvestjärt, 22 mm
Gräshoppor (rätvingar)
Gräshoppor och syrsor hör hit, men de uppträder sällan som skadegörare i vårt
land. I växthus kan vissa arter, bland annat växthusgräshoppan, förekomma i
riklig mängd. De sitter på dagarna gömda vid värmeledningar och liknande och
kan på natten gå upp och gnaga på växtdelar.
Tripsar (blåsfotingar)
Tripsar är 1–3 mm långa och smala. Färgen varierar från gult till brunt.
Äggen sticks in i bladen och de bleka larverna sitter på bladens baksida i
grupp. Tripsen suger ut celler i bladens yta radvis så att vitaktiga strimmor
uppstår, men de kan också raspa de yttre cellerna i blad och blommor. Djurens
exkrementer syns som små svarta prickar. De lever gärna i tillväxtpunkter, knoppar, blommor och andra undanskymda ställen. Förutom de ovan beskrivna typiska strimmorna kan tripsar ge färgförändringar och missbildningar av skott
och blommor. Vid starka angrepp torkar de utsugna partierna in helt.
Tripsar förekommer på många olika växter både utomhus (kål, ärter, rosor
med flera) och i växthus (gurka, prydnadsväxter). Ett 50-tal arter tros förekomma i landet.
I växthus är två arter dominerande: Nejliktrips (Thrips tabaci) är vanlig
även på friland och angriper gärna Chrysantemum, Cyklamen, gurka, melon
och kryddörter. Amerikansk blomtrips (Frankliniella occidentalis) upptäcktes i
Sverige 1985 och är idag spridd i de flesta växthusföretag. Arten har mycket vid
värdväxtkrets, ofta samma arter som nejliktripsen men medan denna ofta håller
sig till blad och tillväxtpunkter besöker amerikanska blomtripsen i första hand
blommor och äter pollen. Stora skador kan förekomma i bland annat Saintpaulia, Cyklamen, jordgubbar, kålväxter och gurka.
För att säkert kunna skilja dessa två tripsarter krävs lupp. För ögat syns att
amerikansk blomtrips är något större än nejliktripsen (1,5 respektive 1 mm) och
oftast mer gulaktig. Båda arterna kan sprida virus (bronsfläckvirus) och har
dessutom visat resistens mot insekticider.
På gröna växter i offentlig miljö är den bandade växthustripsen (Parthenothrips dracaenae) mycket vanlig.
En stor mängd tripsarter kan förekomma utomhus, och en av de vanligt förekommande är åkertripsen (Thrips angusticeps). Den är en liten, knubbig trips
med mörkbrun kropp.
Trips
1–3 mm
VÄXTSKYDD
Tripsarnas gömda levnadssätt fordrar grundlig bekämpning. Nejliktrips
och amerikansk blomtrips är dessutom resistenta mot många kemiska
preparat.
I gurkodling, kryddodling och krukväxtodling bekämpas trips bio­logiskt
med tripsrovkvalster Amblyseius cucumeris och Amblyseius swirskii. Näbbstinkflyet Orius, rovkvalstret Hypoaspis miles samt svampbaserade preparat kan användas.
Kemisk bekämpning: De flesta tripsarter är svåra att kontrollera effektivt med kemiska preparat och i en bra strategi måste de kombineras med
biologisk bekämpning och lämpliga odlingsåtgärder.
31
Stinkflyn (skinnbaggar)
Stinkflyn har främre vingarna utbildade som ett delvis hårt skal eller ett slags
täckvingar för det bakre vingparet. Många har körtlar som mynnar på undersidan av kroppen och utsöndrar illaluktande vätska. De har sugande mundelar
och via dessa utsöndras ett gift, som sedan kan ge deformationer av växten.
Stinkflyn angriper unga skottspetsar, vilka dödas av sticken eller vid tillväxten ger deformerade blommor eller söndertrasade och flikiga blad. Till exempel
får jordgubbar knöliga frukter.
Om tillväxtpunkten angrips kan den dö och ge så kallade blindplantor i till
exempel kål. Ofta kommer då sidoskott så att plantorna får ett buskigt utseende.
I isbergssallat kan stinkflyn förekomma inne i huvudet och där ge upphov till
bruna strimmor. Gurka angrips ofta av ludet ängsstinkfly (Lygus rugullipennis).
Vanligast är angrepp av olika arter av ängs- och trädgårdsstinkflyn som bland
annat angriper olika trädslag och perenner. Även andra arter förekommer till
exempel Orthops på dill och andra flockblomstriga växter och jordgubbsstinkfly
och krysantemumstinkfly på jordgubbar.
Nätstinkflyn (Stephanitis spp.) kan angripa Rhododendron, där de sitter på
bladundersidan och suger. Angreppet, som brukar komma i juni–juli, kan leda
till bladfall.
VÄXTSKYDD
Täckning med fiberduk är effektivt och ska ske under så lång tid som möjligt
under kulturtiden. Godkända preparat med nyttodjur mot stinkflyn saknas.
Kemisk bekämpning: Eventuell kemisk bekämpning bör baseras på övervakning av mest känsliga stadier. Se listor över godkända växtskyddsmedel.
Stritar
Stritar har vanligtvis god hoppförmåga. Spottstriten är 5–6 mm lång och ger
upphov till skumklumpar, ”ormspott”, på många växter. Prydnadsväxter får
förkrympta eller vissna skott av dess sugning. Jordgubbar angrips ofta, men
även många perenner drabbas.
Rosenstriten (Edwardsiana rosae) är 3–5 mm lång, har gulgröna ungar och
är som fullbildad gulvit. Genom sticken uppstår små vita prickar, ofta så tätt att
bladen blir gulvita. Äggen sticks in i skotten.
Spottstrit
5–6 mm
VÄXTSKYDD
Spottstriten måste först friläggas med vattenbesprutning. Därefter kan,
liksom mot övriga stritar kemiska bekämpningsmedel användas, se listor
över godkända växtskyddsmedel.
Bladloppor
Bladloppor är små, tröga, vingade eller ovingade insekter med välutvecklade hoppben och tillplattat utseende på ungarna. Nymfer av flera arter producerar en stor
mängd honungsdagg, vilket gör växten klibbig och främjar tillväxten av sotsvampar.
Äppelbladloppans (Cacopsylla mali) ungar suger på och ger missformade
knoppar, deformerade blad och dåligt utvecklade frukter. Små gula ovala ägg
läggs på grenarnas undersidor.
Morotsbladloppan (Trioza apicalis) är grön, cirka 3 mm lång och med ljusgula platta ungar som omges av radiära vaxstrålar. Ger krussjuka, då bladen
bucklar sig. Bekämpning måste sättas in innan bladen ”tovar ihop sig”.
Hagtornsbladloppa (Cacopsylla peregrina) ger skador som påminner om
päron­pest.
Äppelbladloppa 4 mm
32
VÄXTSKYDD
Fiberduk kan användas mot morotsbladloppan.
Vid kemisk bekämpning är det mycket viktigt att växla mellan bekämpningsmedel med olika verkningsmekanismer för att förhindra eller
bromsa resistens. Se listor över godkända växtskyddsmedel.
Bladlöss
Bladlöss är 2–5 mm långa, tröga och vingade eller ovingade insekter. De har så
kallade sifoner eller ryggrör, vilka utgörs av två rörlika bildningar på bladlusens
bakkropp. Vissa arter angriper värdväxtens rötter och kallas då rotlöss.
Honorna kan föda ungar utan föregående befruktning varför snabb uppförökning är möjlig. Skadorna, som kommer av saftsugning, utgörs av buckliga,
inrullade blad, förvridna skott, missfärgningar och på barrträd kotteliknande
bildningar. Framför allt hittar man dem i skottspetsar. En del bladlöss växlar
värdväxt under året. Till exempel så växlar rotlöss (Pemphigus bursarius) mellan sallat och poppel och rotlöss på bergtall (Prociphilus pini) värdväxlar med
hagtorn. Blodlusen ger svårläkta kraterliknande sår på till exempel äppelträd
men förekommer mest i sydsverige. Vissa arter av bladlöss kan överföra virus.
Bladlössen utsöndrar honungsdagg, som täcker växterna som ett klibbigt
lager. Där kan sotdaggssvampar växa och förfula växten. I växthus förekommer
vanligtvis fyra arter av bladlöss, varav potatisbladlusen (Aulacorthum solani)
och persikbladlusen (Myzus persicae) är de vanligaste.
De senaste åren har det varit en del problem med bladlöss som är resistenta
mot kemiska bekämpningsmedel, framför allt i växthus, men även på till exempel sallat på friland.
Barrlöss kan ge olika symtom beroende på art. Till exempel ger större och
mindre granbarrlusen ananas- respektive kottelika bildningar på granskott.
Ädelgranbarrlusen utsöndrar rikligt med vax och kan vid en hastig blick se ut
som ett svampangrepp.
Bladlus 2–5 mm
VÄXTSKYDD
Biologisk bekämpning med bland annat bladlusstekel, bladlusgallmygga
eller bladluslejon (Chrysoperla). Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel. Rotlössen är speciellt svåra att bekämpa eftersom de både är vaxklädda och lever skyddat i jorden. I första hand
vattnas med systemiskt preparat (se sidan 22.).
Mjöllöss
Gall av granbarrlus
Vanligast är vita flygare av arten växthusmjöllusen (Trialeurodes vaporariarum).
De är 2 mm långa med två par vingar. Både kropp och vingar är överdragna med
ett vitt vaxpuder.
Ungarna sitter fast på bladens undersidor. Förekommer mest i växthus.
Äggen, som läggs kolonivis på undersidan av bladen, är liksom det sista
nymfstadiet (pupariet) motståndskraftiga mot bekämpningsmedel.
Arten angriper tomat, gurka, julstjärna, engelsk pelargon, fuchsia med flera.
Bomullsmjöllusen (Bemisia tabaci) är en annan art som sedan 1987 förekommit i Sverige. Den är något mindre än ovanstående och håller vingarna nedfällda
utmed sidorna, medan vita flygaren har dem mer utfällda. B. tabaci ser därmed
smalare ut för ögat. I Sverige har denna art i stort sett hållit sig till julstjärna men
har hittats på flera andra växtslag. Sverige är skyddad zon inom EU för B. tabaci.
Skador, värdväxter och livscykel är ganska lika för båda arterna, men vissa
särskiljande karaktärer finns. Bland annat är sista nymfstadiet (pupariet) gul­
are till färgen hos bomullsmjöllusen. Jämfört med vita flygaren är bomullsmjöl­
lusen anpassad till något högre temperatur. Bomullsmjöllusen kan sprida virus.
Största skadan av mjöllöss, förutom förekomst av djuren, är den honungsdagg som utsöndras på växten i alla utvecklingsstadier. Denna efterföljs ofta av
sotdaggssvampar, som vanpryder växten.
På friland förekommer en art, Aleyrodes lonicerae, som ibland blir så talrik
att den skadar värdväxten. Arten kan leva på många växtslag, bland annat
kaprifol och jordgubbar. Den övervintrar som fullbildad på vintergröna blad.
Arten Dialeurodes chittendeni är specifik på rhododendron.
Vita flygare, 2 mm
33
Bemisia tabaci,
mindre än 2 mm
VÄXTSKYDD
Flygande djur kan infångas på gula klisterfällor. Biologisk bekämpning
av mjöllöss kan bland annat ske med parasitstekel (Encarsia formosa)
eller svamparna Beauveria bassiana och Paecilomyces fumosoroseus eller
Verticillium lecanii för prövning 2010–2011. Macrolophus caliginosus (ett
rovstinkfly) kan användas som komplement, framför allt i tomatodling.
Vid kombination biologisk–kemisk bekämpning används selektiva
preparat. Vid kemisk bekämpning bör man växla preparat, eftersom resistensproblem är vanliga. Eftersom många djur finns på plantans nedre
blad kan vattning med systemiskt medel ofta ge bäst effekt. Se även listor
över godkända växtskyddsmedel.
Sköldlöss och ullöss
Öronvivel, larv
Sköldlöss finns ute i naturen på träd och buskar, men är mest kända från växthus och offentlig miljö. Honorna sitter fast, medan nymferna är rörliga en viss
tid. I likhet med mjöllössen avsöndrar de ett klibbigt sekret, som sotdaggssvampar kan växa i.
Ofta angrips gröna växter som Asparagus, ormbunkar och palmer med mera.
Utomhus angrips många arter av lövträd, särskilt fruktträd av bland annat kommasköldlusen.
Ullöss är närbesläktade med sköldlöss men ullössen kan röra sig fritt.
VÄXTSKYDD
Biologisk bekämpning med skalbaggen Cryptolæmus montrouzieri som
främst har effekt mot ullöss. Parasitstekeln Microterys nietneri har effekt
mot vissa arter av sköldlöss. På friland kan enstaka träd borstas rena från
sköldlöss.
Kemisk bekämpning i bland annat prydnadsväxter med specifika preparat mot nymfstadiet. Se även listor över godkända växtskyddsmedel.
Nätvingar
Här finns en grupp vars larver är nyttodjur, bladluslejon (Chrysoperla sp.). Djuren säljs som biologisk bekämpning, särskilt mot bladlöss i kolonier. De vuxna
insekterna, som även kallas stinksländor eller guldögonsländor, är gröna och
har stora genomskinliga vingar och guldfärgade ögon. Man kan ofta hitta vuxna
djur inomhus på hösten.
Skalbaggar
Har fast hudskelett och styva, skalartade framvingar (täckvingar) samt bitande
mundelar. Larven är oftast masklik, vanligen med tre benpar. Skadegörare finns
framför allt i familjerna bladbaggar, knäppare, bladhorningar och vivlar.
Glansbaggar
Rapsbaggar av släktet Meligethes är ett par millimeter långa, blå- eller grön­
glänsande skalbaggar som lever på korsblomstriga växter. Under sommar och
sensommar söker de sig till blommorna hos många prydnadsväxter men även
till blomkål med flera växtslag.
Bladbaggar
Till familjen bladbaggar hör bland annat jordloppor och koloradoskalbagge
(Leptinotarsa decemlineata). Jordlopporna kan åstadkomma stor skada och helt
förstöra småplantor av korsblomstriga växter bland annat rädisor och kål. Speciellt stora skador uppstår år med kraftig försommartorka. Koloradoskalbaggen är 1 cm lång, gul- och svartrandig. Den förekommer inte normalt i vårt land.
Vissa år görs dock, framför allt i södra delen av landet, fynd av enstaka djur, som
då ska anmälas till länsstyrelsen eller Jordbruksverket. Den vackert röda liljebag34
gen (Liloceris lilii) äter glupskt, både som larv och vuxen, på liljeväxter. Baggen
övervintrar som puppa i marken.
På Salix och Populus trivs flera arter av bladbaggar, som vissa år kan kaläta
träden.
Knäpparlarver
Knäpparlarver gör gångar i potatis och morötter. De lever på rötter och kan
också nypa av växter vid jordytan. De är 25 mm långa, gula och hårda. Förekommer särskilt vid odling efter gräsmatta och vall som förfrukt.
Vivlar
Öronvivlar
Öronvivlar gör karakteristiska kuggformade gnag i bladkanten. De fullbildade
saknar flygvingar, så de måste flytta sig gående. De är 10 mm långa och svarta
i grundfärgen men kan av behåringen se gråbruna ut. Skalbaggarna är natt­
aktiva.
Larverna lever i jorden och gnager på rötter, rothalsar och knölar. Rosor kan
ringbarkas. De kan finnas i massor vid rothalsen eller i densamma. Har hundra­
tals värdväxter bland annat jordgubbar, rosor, Rhododendron, Heuchera och
Cyklamen. Om öronviveln fått fäste i en odling är den svår att helt bli av med
igen.
Kommasköldlöss, 2–4 mm
Jordgubbsvivel
Jordgubbsvivelns (Anthonomus rubi) hona lägger ägg i blomknoppar och biter
sedan av blomskaftet under knoppen. Honan lägger ett ägg per knopp och totalt
50–150 ägg. Viveln är 2–4 mm lång och svart med grå behåring.
Lövvivlar
Lövvivlar kan kaläta träd i plantskolor strax efter lövsprickning. Träden dör som
regel inte men tillväxten hämmas.
Ollonborrar
I gruppen bladhorningar finns ollonborrar och andra närbesläktade skalbaggar, som förekommer mest i södra Sverige på lätta jordar. Även på andra platser
kan ollonborrar svärma lokalt och ge stora skador med sitt glupska ätande av
gräsrötter. Larven, som behöver 3 år för sin utveckling, är gul-vit, fet med ljusbrunt huvud och kraftiga käkar. Längd 30–35 mm.
VÄXTSKYDD
Skalbaggslarver i jorden: träda och jordfräsning upprepade gånger.
Effekten blir bäst när det är varmt och torrt i jorden.
Vuxna skalbaggar: kan samlas in vid skymning eller gryning och dödas.
Öronvivlar och ollonborrar med flera: nematoden Steinernema carpocapsae och Heterorhabditis megidis kan i vissa fall användas som biologisk bekämpning av larverna. Temperaturen bör överstiga 10–12 °C vid
behandling.
Knäpparlarver: träda.
Kemisk bekämpning, beroende på aktuell kultur. Se även listor över
godkända växtskyddsmedel.
Fjärilar
Fjärilar har 2 par fjällklädda vingar och mundelar omvandlade till sugrör. Larverna, som gör skada, är masklika med 3 par bröstfötter och högst 5 par vårt­
fötter (växtsteklar har 6 eller fler).
Bland skadegörare finns bland annat nattflyn, mätarfjärilar, vecklare, malfjärilar samt rotfjärilar.
Jordflylarv, 37 mm
35
Nattflyn
Jordflylarverna, som hör till nattflyna, kan särskilt ge problem på frilandsgrönsaker som till exempel isbergssallat och rotfrukter samt perenner. De äter vid
rothalsen och kan gnaga av hela plantan. I rotfrukter gör de stora grunda hål i rotfruktens övre del. De rullar ihop sig vid beröring. På dagarna går de ner i jorden.
Grönsaksfly (Lacanobia oleracea) och kålfly (Mamestra brassicae) är när­
besläktade, färgade i grönbruna nyanser och mycket vanliga skadegörare på
trädgårdsväxter. Grönsaksfly uppträder ofta i växthus som skadegörare på tomat
och många prydnadsväxter. Kålflyet är en av de vanligaste larverna på kålväxter
men är också vanlig på perenner. Båda är glupska och ger stora gnagskador på
plantor och frukter.
Dagfjärilar
Kålfjäril (Piesris brassicae), rapsfjäril (P. napi) och rovfjäril (P. rapae) är exempel
på fjärilar vars larver alla äter på kålplantor. Kålfjärilens larv är grön med svarta
prickar och lever i grupp. De kan på kort tid kaläta plantorna. Den andra arternas
larver, som är gröna, kan även äta gångar in i kålhuvudet på ett sent stadium.
Mätare
Frostfjäril (Operophtera brumata) är kanske den mest kända skadegöraren i
gruppen. Dess cirka 25 mm långa larv kan skada fruktträd samt lövfällande träd
och buskar. Vissa år uppträder de i massförekomst. Vid kraftiga angrepp tidigt
på våren kaläts hela träd. På hösten, när frosten kommer, kryper den vinglösa
honan upp från marken för att lägga ägg på grenar. Dessa ägg kläcks vid knoppsprickningen på våren. Larverna blir 25 mm och är ljusgröna med en mörk rygglinje och 6 fina vita längsstrimmor.
Lindmätaren (Erannis defoliaria) liknar frostfjärilen i levnadssätt men larven
är gulgrön-rödbrun. Arten uppträder vissa år i stora mängder i södra Sverige
och angriper flera växtslag.
Vecklare
Larverna i denna grupp lever inuti angripna växters skott, frukter eller ihoprullade blad. Viktiga skadedjur är bland annat äppelvecklaren (Argyresthia
conjugella), vars larver borrar sig in i äpplena, och ärtvecklaren (C. nigricana),
vars larver brukar kallas mask i ärter. Ekar kan bli kalätna vid angrepp av ekvecklarens (Tortrix viridana) larver men som regel skadas inte ekarna eftersom
de hinner bilda nya blad under eftersommaren. Tallskottsvecklare (Rhyacionia
buoliana) kan angripa särskilt Pinus mugo.
Malar
Bland malarna finns larver med växlande levnadssätt. Flera minerar i blad eller
frukter, till exempel syrenmal respektive rönnbärsmal (Argyresthia conjugella).
Från Sydeuropa kom 2003 kastanjemalen (Cameraria orhidella) in i Sverige.
Spinnmalarnas larver uppträder ofta i stor mängd och kaläter buskar och träd
samt spinner in stammar och grenar med en tät vävnad. Spinnmalar är vanliga
på bland annat hägg. Kålmalens (Plutella xylostella) larv ger fönstergnag på kål,
lökmal gnager inuti bladverket på lök och purjolök.
Mott
I gruppen mottfjärilar finns en art, tandsydmott (Duponchelia fovealis), som blivit en besvärlig skadegörare i bland annat Holland och som riskerar att sprida
sig vidare norrut med plantmaterial. Hösten 2007 gjordes första fyndet i en sydsvensk växthusodling därefter har den inte hittats här. Larverna äter på och
spinner in plantornas stambas och nedre delar, vilket gör att de kan vara svåra
att upptäcka. De är 20–30 mm långa, beige eller brunfärgade med svart huvud.
Växter som föredras är till exempel krukväxter som kalanchoe, Begonia och Cyklamen, men mottet kan även angripa perenner som Heuchera.
36
VÄXTSKYDD
Biologisk bekämpning med Bacillus thuringiensis var kurstaki/aizawai
kan ge bra effekt på larver om det används när larverna är små. Feromonpreparat används för prognos av flygningsperioder och för förvirring, det
vill säga att hindra hanarna att hitta honor att para sig med. Kemisk bekämpning sker med olika preparat godkända i olika kulturer.
Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel.
Vare sig man bekämpar biologiskt eller kemiskt är det viktigt att spruta
medan larverna är små (mindre än 1 cm långa) samt att upprepa behandlingen.
Jordflylarver kan bekämpas med bevattning. Tidpunkten kan avgöras
med prognosverksamhet.
Frostfjäril och lindmätare kan i mindre odlingar bekämpas med limgördlar eller tjärband runt trädstammar på sensommaren och hösten. I
större odlingar används sådana fällor för prognos.
Duponchelia fovealis: Olika former av feromoner samt biologisk bekämpning är under prövning. I övrigt som fjärilar.
I växthus kan flygande fjärilar fångas och dödas av uv-lampor, som är
tända på natten.
Steklar
Steklar och flugor är ibland så lika att de kan förväxlas, men steklarna har två
par vingar mot flugornas ett par.
Myror
Myror är inte direkta växtskadegörare men de kan underminera plantor så att
de torkar ut. De kan även aktivt sprida bladlöss i odlingen.
Parasit- och gallsteklar
Parasit- och gallsteklarnas larver är fotlösa och lever ofta inne i andra insekter
eller växter och orsakar gallbildningar. I denna grupp söker man, och har funnit,
arter som kan användas till biologisk bekämpning, till exempel Encarsia formosa.
Till skadegörarna i denna grupp hör ekgallstekeln, som ger galläpplen på ek.
Växtsteklar
Växtsteklarna saknar midja och bakkroppen är i hela sin bredd fästad vid mellankroppen. Larverna liknar fjärilslarver men har minst sex par vårtfötter.
En del stekellarver lever på bladens översida och äter upp allt utom bladens
nerver och underhud. Hit hör bland annat de slemmiga larverna av lindblad­
stekel, rosenbladstekel och fruktbladstekel.
Rosenskottstekelns (Ardis brunneiventris) larv angriper rosskott inuti stjälken och gör att denna vissnar och svartnar. Lilla rosenbladstekeln ger inrullade
bladkanter, där man kan hitta larven.
Krusbärsstekeln (Nematus ribesii) kaläter krusbärs- och röda vinbärsbuskar.
Larverna är gröna med svart huvud och förpuppas under buskarna.
Pilbladstekeln (N. salicis) kan också snabbt kaläta sin värdväxt.
Barrsteklar lever i kolonier på tallens barr. Larverna är grön-gråaktiga och
kan uppträda med en generation på försommaren och en på sensommaren.
Aklejabladstekelns (Pristiphora alnivora) gröna, 10 mm långa larver, kan avlöva hela plantor i släktet Aquilegia.
VÄXTSKYDD
Rosenskottsstekeln måste nypas bort med skottet.
Myror bekämpas helst tidigt på våren, med myrmedel i eller i anslutning till själva myrsamhället.
Kemisk bekämpning av steklar kan ske med olika godkända preparat
beroende av kultur. Se listor över godkända växtskyddsmedel.
37
Tvåvingar
Till tvåvingar räknas de båda grupperna myggor och flugor. De har endast ett
par vingar, fotlösa larver och sugande mundelar.
Myggor
Sorgmygga, larver i
krysantemumstjälk
7 mm
Bland myggorna finns skadegörare bland annat i grupperna gallmyggor och
sorgmyggor.
Gallmyggor utgör problem i stråsäd, men även i andra växtslag. Arterna är
värdspecifika och angriper oftast bara en viss del av växten, till exempel blomknoppar på daglilja. I vitkål kan angrepp av kålgallmygga (Contarinia nasturtii)
orsaka blindplantor utan huvudbildning. Andra symtom är krusiga blad. Vid
angrepp på kålrötter kan bakterieangrepp följa sekundärt. Vinbärsbarkgallmygga (Reselliella ribis) orsakar vissnande grenar i svarta-vinbärsodlingar och
vinbärsbladgallmygga (Dasineura tetensi) förstör blad i skottspetsarna. Videoch pilvedgallmyggor orsakar ansvällningar på unga grenar och stoppar skottets tillväxt.
Sorgmyggor ställer till mycket problem i växthusodlingarna. Larverna är 5–7
mm långa och genomskinliga med svart huvud. De trivs i fuktiga substrat som
torv. Larverna kan angripa sticklingar i stambasen men även rötter och stamdelar på större plantor. Flugorna är 3–4 mm, spensliga och flyger dåligt.
Harkrankslarver är cylindriska, lerfärgade, cirka 4 cm långa och gör skada i
gräsytor, där de äter på plantornas nedre delar och rötter. Ofta sker de största
skadorna på våren.
Hårmyggor kan ge lokala angrepp i gräsmattor vissa år men behöver som
regel inte bekämpas. Larverna som är jordgrå, cylindriska och cirka 1 cm långa,
är begärliga för fåglar, som ofta gör större skada än själva larverna.
VÄXTSKYDD
Gallmyggor är svårbekämpade. Ändrad växtföljd och eventuell kemisk
bekämpning av de fullbildade myggorna rekommenderas för kålgallmyggor. Galler på vedartade prydnadsväxter kan klippas eller plockas bort.
Eventuell kemisk bekämpning görs tidigt, redan vid knoppsprickningen.
Sorgmyggelarver klaras bra genom attt hålla borta alger och stillastående vatten samt med biologisk bekämpning med nematoder och Bacillus thuringiensis var israelensis. Rovkvalstret Hypoaspis miles är ett bra
komplement.
Kemisk bekämpning av myggor kan också vara aktuell.
Harkrankslarver bekämpas som ollonborrar. Se listor över godkända
växtskyddsmedel.
Flugor
Flugor har 3-ledade antenner och larver utan tydligt huvud.
Morotsflugan (Chamaepsila rosae) angriper flockblomstriga växter och
gör slingrande gångar i till exempel morot. Flugan har gula ben och rödbrunt
huvud och lägger ägg bredvid moroten. Larven är gulvit, slank och 8–10 mm
lång. Övervintrar som puppa i jorden.
Minerarflugornas larver gör slingrande gångar i bladen och ställer till med
skada i främst i tomat-, gurk- och krysantemumodling, men även till exempel
järnek kan få betydande skador i form av stora blåsminor. Liriomyza har sina
puppor utanpå bladen, medan krysantemumflugan (Chromatomyia syngenesiae) förpuppas inne i bladminan. I Europa finns arter av Liriomyza med vidare
värdväxtkrets än de arter som finns naturligt i Sverige i dag. Med stor sannolikhet följer de med plantmaterial även hit vilket kan ge stora bekämpningsproblem framöver.
Lök- och kålflugor har små gulvita larver som finns i den angripna växtvävnaden, vilken ofta angrips sekundärt av bakterier.
38
Fritflugor angriper olika gräsarter och kan orsaka stor skada. Larven, som är
vit och cirka 3 mm lång, gnager av plantans huvudskott, som vissnar och dör.
Fritflugan är 2–3 mm och svart med gula ben. Den svärmar som regel i månadsskiftet maj-juni, i slutet av juli samt i slutet av augusti.
VÄXTSKYDD
Morotsflugan med flera flugor i köksväxter kan kontrolleras genom att
använda fiberduk, odla i vindexponerade lägen samt ha en bra växtföljd. Utvecklingen kan följas via Jordbruksverkets växtskyddscentral på
www.jordbruksverket.se. Välj odling och därefter trädgårdsodling. Under
grönsaker på friland hittar du information om prognos och varning.
Minerarflugor kan bekämpas biologiskt med speciella parasitsteklar,
Dacnusa sibirica och Diglyphus isaea i köksväxter i växthus. Enstaka blad
med angrepp kan samlas in och förstöras.
Fritflugor förebyggs genom att undvika grässådd under juli–augusti.
Kemisk flugbekämpning i olika kulturer med tillämpas med olika preparat. Se listor över godkända växtskyddsmedel.
Större skadedjur
I gruppen däggdjur finns det några skadegörare som är av betydelse också för
trädgårdsodlingen. Det är framför allt olika typer av gnagare samt mullvadar
och några större djur.
Gnagare
Typiskt för gnagarna är tänderna, som är utformade för att kunna raspa av och
gnaga igenom trä och andra hårda material. Huvudsakligen lever de på växtmaterial. De har mycket stor förökningsförmåga, som börjar redan vid någon
månads ålder. Trots att de bara lever 1,5 år kan de hinna få mer än 50 ungar
under sin livstid.
Skador kan ske både i växthus och på friland. Problem med möss som biter
av småplantor förekommer ofta i växthus, men finns det katter i omgivningen
minskas risken att få in möss i växthusen. På friland är framför allt sorkar och
mullvadar ett problem.
Åkersork
• lever i gräsvegetation
• gör störst skada under snötäcket
• skadar nedersta 10–15 cm av barken samt även under markytan.
Vattensork
• gräver gångar i jorden både på gräsbevuxen och öppen mark ner till 1–1,5 m
djup. Föser upp flata jordhögar.
• kan gnaga ovan jord men gnager vanligen av hela yttre rotsystemet och även huvudroten på buskar och träd.
Mullvad
• är insektsätare och äter inte växtdelar
• gör gångsystem och jordhögar, men lämnar inte öppna hål som sorken
kan göra.
VÄXTSKYDD
Ogräsbekämpning är en viktig motåtgärd mot dessa gnagare, liksom fällor och skydd runt stammar. För bekämpning av råttor och möss finns
speciella rodenticider i marknaden, innehållande till exempel warfarin
eller kumatetratyl. För sorkbekämpning finns i marknaden elektroniska
39
sorkskrämmare. Det är en jordskruv som sätts i marken för att under lång
tid avge mikrovibrationer i jordskorpan. Därmed skräms skadedjuren
från området. Denna typ av sorkskrämmare är relativt kostbar men även
enklare typer av vindsnurror kan hålla borta sorkarna på grund av vibrationer i marken.
Övriga däggdjur
Några större djur kan uppträda som skadegörare på våra odlade växter. Förutom hare och kanin kan rådjur och älgar förorsaka stora ekonomiska förluster
för utsatta odlingar.
VÄXTSKYDD
Motåtgärder kan sättas in för att avskräcka djuren. Speciella preparat
som innehåller blodmjöl eller växtextrakt finns i handeln. Pröva att täcka
preparatet så att det inte nås av regn, då det förlorar sin effekt om det blir
blött. Mest effektivt mot rådjur och älgar är dock staket. Det bör vara 2 m
högt för att inte djuren ska kunna hoppa över.
Svampsjukdomar
Flercelligt
svampmycel
Mycel med konidier
I alla odlingar, både i växthus och på friland, finns det svampar. En del lever på
dött växtmaterial och gör då nytta som nedbrytare. Andra svampar angriper och
förstör levande växtdelar. Skadan märks oftast redan i odlingen, men några av
svampsjukdomarna utvecklas först under lagringen.
Svamparna har särskilda krav på luftfuktighet och temperatur för att kunna
växa, föröka sig och spridas. Svampangreppen blir ofta större i varmt och fuktigt
klimat, men det finns också svampar som gynnas av låga temperaturer. Några
svamparter behöver vatten på bladen, till exempel kondens, för att sporerna ska
kunna gro och växa in i växten. Registreringar av temperatur och luftfuktighet
samt väderprognoser är viktiga hjälpmedel för att förutsäga angrepp och bedöma bekämpningsbehovet.
Genom att skapa ett klimat runt plantan som missgynnar svampen kan du
förebygga svampsjukdomar. Dessa förebyggande åtgärder är särskilt viktiga för
svampsjukdomar, eftersom bekämpning när växten redan är angripen sällan
ger bra resultat.
Du som odlar i växthus har möjlighet att styra klimatet och därmed minska
risken för svampangrepp. Tänk på att åtgärder du gör för att spara energi, som
att isolera eller odla i lägre temperaturer, kan ge ett klimat som ökar risken för
svampsjukdomar. Med noggrann styrning av fuktigheten och god luftcirkulation undviker du att problemen ökar. Utforma bord och bäddar så att luften cirkulerar och värmen fördelas i växthuset. Även i lagret är rätt klimat avgörande
för att slippa förluster på grund av lagringssjukdomar.
I en frilandsodling är det svårare att påverka klimatet. Där har årsmånen stor
betydelse för angreppens storlek och därmed varierar också bekämpningsbehovet mellan olika år. Regniga somrar ger nästan alltid större problem. Men även
i en frilandsodling kan du förebygga svampangrepp. Med tillräckliga rad- och
plantavstånd samt beskärning skapar du glesa bestånd som torkar snabbare
efter regn och dagg. Att odla på upphöjda bäddar bidrar också till snabbare
upptorkning och mindre risk för svampangrepp.
Starka plantor klarar angreppet
Konidier och konidiebärare
40
Det räcker inte med att svampen finns i odlingen för att det ska bli ett angrepp.
Svampen måste komma i kontakt med växten och sedan spridas mellan plantorna. Dessutom krävs rätt förhållanden för en infektion och en mottaglig
planta.
En planta som har fått tillräckligt med ljus, vatten och näring växer balanserat och har bra motståndskraft mot svampsjukdomar. Därför är det en effektiv
motåtgärd att ge växterna bästa möjliga odlingsförhållanden. Med plantor i god
kondition kan du minska behovet av kemisk bekämpning eller ta bort det helt.
Vissa svampar finns i nästan alla odlingar men angriper bara när plantorna
är försvagade eller när den naturliga balansen är störd. Sådana svampar kallas
svaghetsparasiter. De kan angripa många olika växtslag. Andra svampar är mer
specialiserade, till exempel mjöldagg, rost och bladmögel. De angriper även
plantor i god kondition.
Något om svamparnas uppbyggnad
Det finns olika typer av svampar och de är uppbyggda på olika sätt. Svamparna
kan identifieras genom att man studerar deras förökningsorgan, hur de är uppbyggda och vilka symtom de ger. För att artbestämma svampen behövs mikroskop, men ofta visar symtomen vilken svampsjukdom det handlar om.
Eftersom svampsjukdomarna är vanliga i trädgårdsodlingen och har stor betydelse för resultatet är det bra att känna till några grundläggande fakta om
svampar. Här följer några viktiga punkter utan krav på systematisk exakthet.
De flesta svampar består av ett mycel, som är uppbyggt av fina trådar, hyfer.
Mycelet bildas ursprungligen från en groende spor.
Svamparna bildar också speciellt motståndskraftiga organ. Med hjälp av dem
kan svampen överleva en längre tid och under ogynnsamma förhållanden, till
exempel torka och kyla. Ett exempel är de kompakta nystan av hyfer som kallas
sklerotier.
Förökningen kan vara könlig (sexuell) eller könlös (asexuell). Den könlösa
förökningen motsvarar sticklingsförökning av växter, medan den könliga förökningen motsvarar fröförökning. Det vanligaste är könlös förökning, sporerna
som bildas då kallas konidier. De kan bildas direkt från mycelet, på speciella
hyfer eller inuti flaskliknande behållare (pyknider).
Svamparna delas in i grupper, bland annat med hänsyn till hur de förökar
sig. Algsvampar, sporsäcksvampar och basidiesvampar har könlig förökning.
Övriga svampar, där man inte känner till den könliga förökningen, förs till gruppen ofullständiga svampar.
Svampar
OFULLSTÄNDIGA SVAMPAR
gråmögel
kransmögel
KÖNLIG FÖRÖKNING
algsvampar
bladmögel
Pythium
Phythophthora
Peronospora
basidiesvampar
rostsvampar
sporsäcksvampar
kräfta
mjöldagg
skorv
41
Svampar sprids med vind, vatten, växter, djur och människor.
Symtomen är bland annat missfärgningar i form av bladfläckar, rötor, vissning samt förändringar i form och storlek. Ibland är svampsporer eller andra
organ synliga för blotta ögat.
Här behandlas svampsjukdomarna i en praktisk indelning, i första hand efter
de symtom de ger på kulturväxterna.
Under rubriken Växtskydd hittar du förslag på åtgärder mot de olika svampsjukdomarna. Aktuella preparat för bekämpningen finns i Jordbruksverkets listor över godkända växtskyddsmedel:
• Växtskyddsmedel i prydnadsväxtodling
• Växtskyddsmedel i växthusgrönsaker
• Växtskyddsmedel i frilandsgrönsaker
• Växtskyddsmedel i bär
• Växtskyddsmedel i frukt
• Växtskyddsmedel i plantskolekulturer.
Du kan beställa listorna eller ladda ner dem som pdf från www.jordbruksverket.
se. Välj Rapporter, broschyrer och blanketter eller skriv titeln i sökfältet. Läs
också boken Säker bekämpning och informationen från de företag som säljer
kemiska växtskyddsmedel.
Förökningssvampar
Förökningssvampar uppträder
fläckvis.
42
Förökningssvampar är ett samlingsnamn för några svampsjukdomar som angriper i förökningsbäddar och nyetablerade växtbestånd. Andra namn är groddbrand, rothalsröta, stambasröta och svartrot. De här sjukdomarna uppstår
under liknande betingelser och ger liknande symtom. Plantor som slokar på
dagen och sedan hämtar sig på natten kan vara ett första tecken på angrepp.
Angreppen börjar ofta vid jordytan, där vävnaderna mörkfärgas och förstörs.
Som en följd av detta vissnar plantorna. Rötan sprider sig vidare nedåt i rötterna och uppåt i plantan och angripna plantor dör. Svampen växer vidare i
sidled till andra plantor och det blir sjuka fläckar i beståndet. Sådana fläckar
kan också uppstå på grund av syrebrist vid övervattning.
Förökningssjukdomarna smittar via plantmaterial, frö, redskap, lådor och
krukor samt händer. Risken för frösmitta varierar mycket mellan olika växtslag,
men problemet förekommer både i växthus och på friland. Hur stort angreppet
blir beror framför allt på om växternas kondition är nedsatt av någon anledning, till exempel av ett olämpligt klimat eller dålig dränering.
Förökningssjukdomar orsakas av svampar inom släktena Chalara, Cylindrocarpon, Fusarium, Rhitzoctonia, Phytophthora och Pythium.
Samma svamparter som ger förökningssjukdomar angriper också rötterna på
äldre plantor och kallas då ofta rotsvampar.
Olika arter av Pythium ger en mjuk, grågrön röta på rötterna och stambasen
på de flesta växtslag. Svampen finns ofta med i samband med groddbrand i
nysådda gräsmattor. Arter av Phytophthora kan ge liknande symtom som Pythium men är ofta mer aggressiv och knuten till vissa växtslag. Ett angrepp av
Phytophthora har ofta ett snabbt förlopp. Inom några få dagar dödar svampen
den angripna växten. Både Pythium och Phytophthora sprids fortare när det är
mycket vatten i jorden. De kan nämligen bilda speciella svärmsporer som simmar i vattnet.
Rhizoctonia ger en torr, skarpt avgränsad, brun röta. Fusarium och Chalara
ger bruna rötfläckar på stambas och rötter. Gråmögel (Botrytis cinerea) och flera
andra svampar uppträder också som förökningssvampar.
Angrepp vid basen på olika växtslag, stambasröta, kan ibland bli så omfattande och gå så djupt in att symtomen liknar vissnesjuka. Vid stambasröta utvecklas rötan utifrån och inåt och den syns utanpå plantorna redan tidigt. Detta
skiljer stambasrötan från en äkta vissnesjuka, som är en systemisk infektion
där svampen växer inuti plantan. Läs mer under Vissnesjuka nedan.
Stambasrötorna orsakas av samma svampar som ger andra förökningssjuk-
domar, men den kan också bero på angrepp av bomullsmögel och olika arter av
Alternaria. Även bakterier kan ge stambasrötor. För att ställa en säker diagnos
behövs mikroskop.
VÄXTSKYDD
Se till att förhållandena är goda så att plantorna har tillräckligt med ljus,
värme, fukt och växtnäring. Men undvik för hög jordfuktighet, det gynnar speciellt Pythium och Phytophthora. Använd osmittad jord och friska
plantor.
Bekämpa biologiskt med Trichoderma eller Streptomyces.
Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel.
Frö till växtslag som ofta drabbas av förökningssvamp behandlas
(betas) av vissa fröleverantörer generellt mot förökningssvampar.
Bladfläcksvampar
Dessa svampar orsakar fläckar på bladen som kan variera från några millimeter till flera centimeter i storlek. Ibland består de av koncentriska ringar,
ibland är de omgivna av en gul eller mörk zon. Hög luftfuktighet gör att bladfläcksvampen breder ut sig och de förekommer mest utomhus under fuktiga
perioder.
Svampar ur släktet Alternaria ger upphov till fläckar på prydnadsväxter, buskar och träd. Svampen kan spridas genom frö. En särskild art Alternaria dauci
angriper morotsblast, en annan art angriper Lobelia och en tredje art salladskål.
Svartfläcksjuka på rosor (Marssonina rosae) ger svarta strålformade fläckar
på bladen. Den är vanlig på många sorter av frilandsrosor både i plantskolor
och i hemträdgårdar.
Antrachnos (Colletotrichum graminicola) ger bland annat gula eller bronsbruna bladfläckar på gräs. Den förekommer till exempel på golfgreener, särskilt
i äldre vitgröebestånd. Angreppet bekämpas normalt inte. Ängsgröe kan angripas av gröebrunfläck (Drechslera poae).
Arter av Ramularia, Gloesporium samt gråmögel (Botrytis cinerea) är också
vanliga orsaker till bladfläckar. På buskar och träd i plantskolor förekommer
andra svampar som ger bladfläckar, till exempel arter av Ascochyta, Diplo­
carpon och Septoria. Ett stort antal vedartade växter samt perenner drabbas
också av olika bladfläcksvampar.
VÄXTSKYDD
Den viktigaste motåtgärden är att hålla luftfuktigheten låg och att undvika stillastående luft. Rätt sortval kan minskas problemen i flera växtslag.
Vid kemisk bekämpning krävs ofta upprepade behandlingar med
10–14 dagars mellanrum. Se även listor över godkända växtskydds­medel.
Vissnesjuka
Vid vissnesjuka slokar de angripna plantorna som om de har vattenbrist,
men att vattna hjälper inte. Växten slokar för att svampen lever inuti växtens
kärl och hindrar vattentransporten. Hos några växtslag, till exempel engelsk
pelargon, börjar symtomen med att bladen gulnar. Den ursprungliga skadan
syns först när man skär igenom stjälken och de missfärgade kärlen blir synliga.
Fusarium oxysporum och olika arter av Verticillium orsakar vissnesjuka. Angreppet kommer via jorden. Infektionen är ofta latent det vill säga den visar
inga synbara symtom.
Även bakterier, som pelargonbakterios, kan orsaka vissnesjuka. Plantor kan
också vissna på grund av insekter som angriper rötterna, till exempel öron­
vivellarver.
43
NY VIRUSSJUKDOM
En ny vissnesjukdom på
tomat, pepino mosaik
virus, har drabbat odlingar
i Europa. Flera fall har
konstaterats i Sverige 2009
och 2010. Läs mer på Jordbruksverkets webbplats
www.jordbruksverket.se.
Välj fliken odling och därefter växtinspektion.
Vissnesjuka i jordgubbar kan orsakas av rödröta (Phytophthora fragariae) och
kronröta (Phytophthora cactorum) och i hallon av rotröta (Phytophthora fragariae var. rubi). Smittan kommer vanligtvis in i fältet med plantor. Sedan finns
den kvar i jorden under lång tid och kan föras vidare med rinnande vatten och
maskiner.
Av rödröta får jordgubbsplantorna en blågrön färg. Bladen vissnar, bär- och
revbildningen hämmas och plantorna kan vissna helt. Svampen angriper rötterna och gör rotmärgen rödfärgad, det syns bäst på våren och sent på hösten.
Rotröta i en hallonodling orsakar fläckar med skott som vissnar, ofta redan
före skörden. Angreppet syns först på tvåårsskottens blad som gulnar och faller
av. Sedan vissnar skotten snabbt. En mörk röta uppträder vid basen. Även rötterna mörkfärgas med en skarp gräns mellan angripna och friska delar. Rödröta
och rotröta är allvarliga sjukdomar eftersom smittan finns kvar i jorden för lång
tid framöver.
Phytophthora ramorum kallas på svenska plötslig ekdöd men den angriper
ett stort antal värdväxter. Symtomen är olika beroende på vilket växtslag som
angrips. På ek bildas sår på stammen och grenarna och ofta dör trädet. I Sverige
har svampen påträffats på rododendron. Där får bladen skarpt avgränsade och
mörkt rödbruna fläckar på bladen. Unga skott dör helt. Misstänker du ett angrepp, kontakta Jordbruksverket.
Vissnesjuka på tomat (Fusarium oxysporum f. sp. lycopersici) kan ha ett
snabbt förlopp där plantorna vissnar direkt, eller en långsammare utveckling
med rotskador och där de nedre bladen gulnar. Låga temperaturer i bädden
gynnar svampen.
VÄXTSKYDD
Köp friska plantor och plantera i frisk jord. Det finns tomatsorter som är
resistenta mot den vissnesjuka som orsakas av Fusarium.
Bekämpa biologiskt med Trichoderma, Streptomyces eller Gliocladium.
Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel.
Bladmögelsvampar
När växten angrips av bladmögelsvampar bildas ljusgröna (klorotiska) fläckar
på bladens ovansida. Senare kan fläckarna mörkna. På undersidan bildas ett
glest vitt eller gråaktigt ludd som växer fram på gröna, levande bladytor. Yngre
skott kan bli förkrympta eller missbildade.
Svampen övervintrar i jorden eller på angripna växtdelar, ett exempel är
brunröta på potatis som orsakas av potatisbladmögel (Phytophthora infestans).
Gurkbladmögel (Pseudoperonospora cubensis) övervintrar inte i Sverige utan
smittan förs hit med sydliga och ostliga vindar från Europa.
Bladmögelsvamparna, som tillhör klassen Oomycetes, är nära släkt med algerna. De är beroende av hög fuktighet och ibland fritt vatten för att växa. Sporer bildas utanpå växten under växtperioden, könliga organ, oosporer, bildas
inuti växten. Dessa oosporer kan sedan övervintra i jorden.
Bladmögelsvamparna är ofta specialiserade på en värdväxt, vilket syns i
namnet. Kulturer som ofta angrips är penséer, violer, rosor (i växthus och på
friland), potatis (samma art angriper tomat), sallat, kål, frilandsgurka med
flera. Under 2007 hittades en ny bladmögelsvamp (Plasmopara obducens) i
Sverige som lever på släktet Impatiens Flitiga Lisa. Det fuktiga klimatet 2008
gav många nya angrepp och de har sedan återkommit trots att odlarna satt in
motåtgärder.
VÄXTSKYDD
Använd resistenta sorter. Håll luftfuktigheten låg. Begränsa bevattningen
vid angrepp.
Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel.
44
Mjöldaggssvampar
En vit mjölig beläggning som täcker blad, unga skott och blomknoppar är ett
typiskt symtom vid mjöldaggsangrepp. Beläggningen tätnar och kan bli som en
vit eller brun filt.
Mjöldaggen behöver levande vävnad för sitt näringsupptag, därför dödar
svampen inte den växtdel den angripit. Vävnaderna förblir gröna länge, men
till slut gulnar och vissnar de. I mjöldaggsbeläggningen kan man ofta se
mörka prickar, det är svampens fruktkroppar. De kan fungera som övervintringsorgan, men det är vanligare att mjöldaggssvamparna övervintrar som
mycel i knoppar.
Mjöldagg sprids särskilt i varmt och torrt klimat, men viss fuktighet behövs
för groningen. Olika arter har olika krav på fuktighet, vissa har sporer som kräver fritt vatten för att gro. Ojämna klimatförhållanden gynnar mjöldaggens utveckling.
Varje mjöldaggsart angriper ofta bara en växtart. Angrepp är vanliga på
Begonia, rosor, svarta vinbär, äpple, jordgubbar och gurka. Även många perenner och vedartade växter angrips, som Phlox, temynta, klematis och lönnar. Det
är stora skillnader i mottaglighet mellan olika sorter.
Tomatmjöldagg (Oidium lycopersici) hittades för första gången i Sverige 1987
och är nu allmänt förekommande. Den är dock inte så vanlig som gurkmjöldagg.
VÄXTSKYDD
Välj mjöldaggsresistenta eller toleranta sorter till exempel ’Öjebyn’ av
svarta vinbär och ’Nina Weibull’ av rosor. Det finns också resistenta
tomat­sorter. Resistensen är inte alltid fullständig, det kan förekomma angrepp även på resistenta sorter.
Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel.
Rostsvampar
Symtomen vid angrepp av rostsvampar är vita, gula eller bruna sporbildningar
på blad och stjälkar. Ofta gulnar bladen och faller av. Olika stadier och därmed
olika symtom kan finnas på samma växt eller på olika växtslag. När samma
svamp, i olika stadier, angriper flera växtslag kallas det värdväxling. Rostsvampar har en komplicerad livscykel med upp till fem olika sorters sporer. Sporerna
sprids oftast med vinden.
Rostarter som angriper endast en värdväxt är till exempel pelargonrost, vitoch brun krysantemumrost, Mahoniarost, stockrosrost samt rosrost.
Filtrost på svarta vinbär värdväxlar med fembarriga tallar och hagtornsrost
värdväxlar med vanlig en. På enen ger hagtornsrosten orangefärgade två centimeter långa tungor i maj. På hagtorn bildas gallbildningar och uppsvällda,
sneda frukter. Ett bra exempel på hur skiftande symtom en och samma svamp
kan ge.
VÄXTSKYDD
Använd resistenta sorter. Undvik fuktig miljö och täta plantbestånd. Bryt
om möjligt utvecklingscykeln. Plantera friskt material.
Innan du bekämpar kemiskt, plocka bort angripna växtdelar och förstör dem. På börja bekämpningen tidigt. Se även listor över godkända
växtskyddsmedel.
45
Övriga svampar
Bomullsmögel
Bomullsmögel (Sclerotinia sclerotiorum) kan ge upphov till stjälkröta eller rotfruktsröta, beroende på vilken växtdel den angriper. I frilandsodlingar är sjukdomen särskilt besvärlig på produkter som ska lagras, till exempel morötter.
Stjälkrötan börjar i sår, på bladen eller på vissna växtdelar. Den sprids
snabbt, efter ett par dagar är bladen slappa som om de vore kokta. Oftast dör
växten ovanför angreppsstället. Svampens vita, bomullslika mycel växer gärna
inuti och, vid hög fuktighet, utanpå växtdelarna. I detta mycel bildas upp till
3 centimeter stora, svarta sklerotier som är svampens vilkroppar. Rotfrukts­rötan
ger liknande symtom det vill säga ett vitt mycel och sklerotier i de lagrade produkterna.
Stjälkrötan kan angripa bland annat bönor, gurka, tomat, sallat samt Dahlia
med flera prydnadsväxter.
VÄXTSKYDD
Håll luftfuktigheten låg och se till att luften cirkulerar. Ta bort och bränn
angripna växtdelar – se upp så att du inte sprider sklerotierna. Odla i en
växtföljd med 4–5 år mellan mottagliga grödor. Se till att temperaturen
och luftfuktigheten i lagret är optimala.
Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel.
Gråmögel
Gråmögel (Botrytis cinerea) är en så kallad svaghetsparasit som angriper försvagade plantdelar. Den växer ofta in via skadade och åldrande växtdelar som
vissnande blommor och blad.
Symtomen beror på växtslag och vilken del av växten som angrips. Gråmögel
kan orsaka förökningssjukdomar som stambasröta samt rötor på blad, blommor
och skördade produkter till exempel vitkål och morot. Karakteristiska fläckar på
blommor, till exempel på Cyklamen och tulpan, eller på frukter av tomat, är ett
annat symtom. Växtdelarna kan bli mjuka och vattniga. På den döda vävnaden
växer det fram en grå, dammande mögelpäls. Små svarta sklerotier kan utvecklas efter hand.
Gråmögel angriper de flesta växtslag till exempel jordgubbar, tulpan, krukväxter, buskar, träd och perenner. Det finns flera arter av gråmögel, som har
olika stora värdväxtkretsar. Många växtslag angrips även under lagringen till
exempel i plantskolornas kyllager eller i grönsakslager.
VÄXTSKYDD
Förebygg angrepp genom att reglera temperatur och fuktighet. Se till att
luftcirkulation är tillräcklig i växthus och lagerbyggnader. God hygien är
en annan motåtgärd. Ta bort angripna växtdelar.
Bekämpa biologiskt med Streptomyces eller Trichoderma.
Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel.
Holländsk almsjuka
De första symtomen på Holländsk almsjuka (Ophiostoma novi-ulmi) är att delar
av lövverket gulnar. Så småningom dör trädet genom att svampen täpper till
kärlsträngarna.
Holländsk almsjuka finns i stora delar av Sverige. Den sprids med almsplintborrar eller genom rotkontakt mellan träden. Det finns mer eller mindre aggressiva raser och sjukdomsförloppet kan gå mer eller mindre fort beroende på
vilken ras som angriper.
Läs mer i Jordbruksverkets broschyr Holländsk almsjuka som du kan beställa
eller ladda ner på www.jordbruksverket.se. Välj fliken odling och därefter Växtinspektion och Växtskadegörare.
46
VÄXTSKYDD
Arbete pågår för att få fram resistenta typer av almar. I Holland finns sådana typer framtagna: Ulmus ’Columnella’, ’Regal’ och ’New Horizon’.
Normalt måste angripna träd huggas ner och förstöras för att hindra
spridning. Plantera andra trädslag efter alm, till exempel lind.
Häxringar i gräsmattor
Häxringar orsakas av hattsvampar, till exempel nejlikbroskskivling och jätte­
trattskivling. Svampen växer i utkanten av ringen och den dör efterhand i
ringens mitt. Ofta börjar angreppet vid en ruttnande stubbe eller liknande. Häxringar har blivit vanliga även på intensivt skötta ytor, där mycket organiskt material bryts ner.
Gräset skadas dels för att marken blir mycket torr i häxringen, dels för att
svampen kan avge ämnen som är skadliga för gräset.
VÄXTSKYDD
Genom att lufta, gödsla och vattna gräsmattan gynnar du gräset och
missgynnar svampen. Det förebygger angrepp och minskar skadan av
häxringarna. Att vid flera tillfällen sticka hål i marken utmed ringen,
minst 50 centimeter djupt, har visat sig effektivt. I handeln finns olika
preparat som kan vattnas ner. De fungerar som vätmedel eller löser upp
det vaxskikt som bildas av svamparna. Det gör att jorden kan suga upp
vatten igen och det blir tillgängligt för gräset.
Ta bort stubbar och trädrötter där ny gräsmatta ska anläggas.
Bekämpa biologiskt med Trichoderma.
Rödvårtsjuka
Rödvårtsjuka (Nectria cinnabarina) angriper vedartade växter. Den växer in
genom döda eller skadade växtdelar och kan sedan fortsätta vidare in i den
friska veden som också dör. På de döda grenarna syns svampen som orange­röda
kuddliknande bildningar. De är ett par millimeter stora och kan förekomma i
stora mängder.
Växter som är försvagade, till exempel av frost, dålig avhärdning, syrebrist
eller felaktig beskärning angrips oftare.
Många olika växtslag kan angripas, till exempel kastanj, alm, lind, Cotoneaster. Särskilt besvärlig är svampen i odlingar av stamträd.
VÄXTSKYDD
Lämna inte skadade och döda växtdelar kvar på träd och buskar. Ta bort
angripna grenar helst i början av hösten. Skär rent såret in till frisk ved
och stryk med sårsalva, till exempel LacBalsam, eller bespruta trädet
direkt efter beskärning med ett kemiskt växtskyddsmedel, se listor över
godkända växtskyddsmedel.
Skorv
Skorv är ett samlingsnamn för svampar som ger svarta fläckar på frukter och
blad. Äppleskorv (Venturia inaequalis) och päronskorv (V. pyrina) angriper i stort
sett alla delar av trädet. Bladen får diffusa eller skarpt avgränsade olivgröna till
svarta, sammetslika fläckar. Frukterna får större eller mindre skorvfläckar beroende på när infektionen sker. Även under lagringen kan skorvfläckar utvecklas.
Under fuktiga somrar kan pilskorv (Venturia saliciperda) leda till att pil­
träden avlövas tidigare än normalt. Eldtornsskorv (Spilocaea pyracanthae)
orsakar mörka fläckar på bären på mottagliga sorter av eldtorn.
VÄXTSKYDD
Skär bort skorvangripna grenar. Försök finfördela och bruka ner nedfallna blad så att de bryts ner snabbare. Det minskar infektionstrycket
47
inför kommande säsong. Det finns sortskillnader, undvik de mest mottagliga sorterna. Det finns äpplesorter som är resistenta mot skorv men i
flera fall har resistensen brutits efter några år.
I fruktodlingar används skorvvarning. Då registreras de faktorer som
påverkar svampen, bland annat temperatur och vatten på bladen. Risken
för en infektion beräknas och bekämpningen kan anpassas efter det.
Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel.
Tallskyttesvamp
Vid odling av tall, bland annat i plantskolor, kan fjolårsbarren på unga tallar
färgas rödbruna och falla av i stort antal. Orsaken är att de föregående år blivit infekterade av tallskyttesvamp (Lophodermium seditiosum). Under fuktiga
förhållanden kan angreppet bli omfattande. Under sommaren bildar svampen
fruktkroppar på de nerfallna barren och sporer från dessa angriper växten på
nytt.
VÄXTSKYDD
Undvik fuktiga lägen och närhet till äldre tallar.
Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel.
Utvintringssvampar på gräsytor
Svampangrepp på etablerade gräsytor uppträder framför allt under hösten och
vintern. Risken för angrepp är störst vid snöfall på otjälad mark. Då är förhållandena under snötäcket idealiska för svamptillväxt. Det gäller därför att bekämpa angreppet innan vintern kommer. Ofta förekommer flera svamparter
samtidigt och därför kan det vara svårt att avgöra vilken art som är den primära
skadesvampen.
Snömögel (Monographella nivalis) kan ge allvarliga skador på gräsytor. Efter
snösmältning syns större och mindre döda fläckar på gräsytorna. Ofta är de
döda bladen hoppressade i ett vitt, pappersliknande lager som kan skifta i rosa.
Svampen kan uppträda under hela året vid gynnsamma förhållanden, till exempel på golfgreener. Engelskt rajgräs är särskilt mottagligt för snömögel.
Trådklubba (Typhula-arter), är vanligast i Norrland under milda, fuktiga
vintrar. Svampen uppträder oftast där snötäcket varar minst tre månader.
Svampen bildar 1–2 millimeter stora, svarta sklerotier, från dessa kan klubblika
fruktkroppar växa ut på hösten.
Gräsröta (Sclerotinia borealis) förekommer också mest i Norrland och i samband med långvarigt och djupt snötäcke. Den orsakar ett vitaktigt överdrag på
gräsplantorna, som sedan torkar och blir bruna. Svampen bildar svarta sklerotier cirka 5 millimeter stora. Fruktkropparna ser ut som små tallrikar på skaft.
VÄXTSKYDD
Viktigast är de förebyggande insatserna:
• välj resistenta eller mindre mottagliga sorter
•dränera
• lufta gräsmattan och dressa med sand
• gödsla efter gräsmattans behov och minska kvävetillförseln i tid på
hösten.
Bekämpa biologiskt med Trichoderma. Försök med biologisk bekämpning mot snömögel med ett bakteriepreparat pågår i bland annat England (MASE-projektet).
Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel.
48
Bakteriesjukdomar
Bakterier är encelliga, klorofyllösa organismer som kan vara kul-, stav- eller spiralformade. De växtskadliga bakterierna är nästan alla stavformade. Stor­leken
varierar mellan 1 och 4 µm (1 µm = 0,001 mm). De är mindre än svampsporer
och kan bara ses i mikroskop. Bakterier förökar sig genom delning.
Det finns cirka 200 beskrivna bakteriesjukdomar på växter, varav ett trettiotal
har hittats i Sverige. Det finns också nyttiga bakterier, till exempel de kvävefixerande bakterier som lever i symbios med baljväxter.
Bakterierna kan inte förflytta sig aktivt längre sträckor, utan de är beroende
av andra organismer eller föremål för att sprida sig. Bakterierna kommer in i
plantan via naturliga öppningar eller sår. Inuti plantan koloniserar de större
eller mindre områden och producerar giftiga ämnen eller enzymer som bryter
ner vävnaden.
Bakterierna kräver vanligtvis ett varmt och fuktigt klimat för sin utveckling.
De sprids med jord, frön, sticklingar, vatten, regn och insekter men kan också
fastna på föremål och händer. De kan finnas i plantan utan att ge symtom. När
förhållandena blir gynnsamma, förökar de sig snabbt och ger synbara symtom.
De arter av bakterier som angriper växter angriper inte människor och djur.
Här presenteras bakterierna efter vilka symtom de ger på växterna.
Blöta rötor
När bakterierna löser upp delar av växtens cellväggar blir resultatet en blöt röta
som ofta luktar illa.
Bakterier ur släktena Dickeya och Erwinia (bland annat Erwinia carotovora
subsp. carotovora) orsakar sådana blöta rötor. Kål, morot, potatis, hyacint,
Cyclamen och Iris är exempel på växtslag som angrips. Ofta uppträder dessa
bakterier sekundärt efter att växten skadats på något sätt.
Fläckar
Bakteriesjukdomar kan ge fläckar på blad och andra växtdelar ofta med ett vattnigt eller oljigt utseende. Detta är en följd av att kärlsträngarna är fyllda med
bakterier som infekterar närliggande vävnader. Begoniabakterios yttrar sig som
en V-formad skada in i bladet. Rester av nerverna syns tydligt i den döda fläcken
som omges av en ljus kantzon. Om infektionen sprider sig vidare uppstår en
systemisk infektion, svulster eller gallbildningar.
Vissning
När bakterierna täpper till ledningsbanorna uppstår en systemisk infektion som
leder till att plantorna vissnar. Bakterierna kan också finnas latent, det vill säga
utan att de ger symtom. Systemiska och latenta infektioner är vanliga på pelargon (Xanthomonas hortorum pv. pelargonii) och Begonia (Xanthomonas axonopodis pv. begoniae).
Enstaka fall av gulbakterios (Clavibacter michiganensis subsp. michiganensis)
på tomat påträffades i Sverige under 2007 och 2008. Gulbakterios är en karantänsskadegörare. Om du misstänker en infektion ska du kontakta Jordbruksverket. Läs mer på Jordbruksverkets webbplats www.jordbruksverket.se. Välj fliken
Odling och därefter Växtinspektion och Växtskadegörare.
Päronpest (Erwinia amylovora) angriper växter ur familjen Rosaceae, bland
annat päron, äpple, oxbär och hagtorn. Symtomen är att blommor och skott
vissnar. På skotten böjs spetsarna krokformigt och de färgas mörkbruna eller
svarta. Päronpest kan ha ett mycket snabbt och förödande förlopp under förhållanden med hög temperatur och hög luftfuktighet.
Det första angreppet konstaterades i Sverige, i Skåne, 1986. Efter det har sjukdomen spridit sig vidare norrut. Päronpest omfattas av växtskyddslagen, om du
misstänker angrepp kontakta Jordbruksverket.
49
Svulster och gallbildningar
Det finns bakterier som stimulerar växtcellerna att dela sig onormalt så att det
bildas svulster och ökad skottillväxt. Knippebakterios (Rhodococcus fascians)
angriper pelargon och ger många men förkrympta skott. Rotkräfta (Agrobacterium tumefaciens) angriper de flesta växter, dock inte gräs. Den ger upphov till
svulster, vanligtvis på rötterna och vid rothalsen. Dessa kan vara från någon
millimeter upp till en knytnäve i storlek.
VÄXTSKYDD
Det går inte att bekämpa bakteriesjukdomar i växande kulturer. De viktigaste motåtgärderna är friskt utgångsmaterial, till exempel producerat
genom mikroförökning. Förhindra spridning via jord, vatten, redskap
och händer. Ta bort och förstör angripna växter och desinficera redskap
och växthusutrustning.
Virussjukdomar
Svulster orsakade av rotkräfta.
Hittills har man funnit cirka 600 virus som orsakar växtsjukdomar, viroser. Alla
kulturväxter kan angripas av något av dessa virus. Förutom utseendemässiga skador kan skördeförlusten i vissa fall, till exempel hos potatis, uppgå till mer än 50
procent.
Viruspartiklarna är jättemolekyler som består av en kemisk stabil förening
av nukleinsyra och protein. Virus är alltså så kallade nukleoproteiner, vilket är
ämnen som förekommer normalt i alla levande celler. Partiklarna är så små, att
man måste ha ett elektronmikroskop för att se dem.
Dessa partiklar kan endast leva inuti värdväxtens celler. Sjukdomen sprider
sig sedan runt i växten genom att virus tvingar cellen att göra nya viruspartiklar.
Viruset kommer in i cellen via sår, mekaniskt orsakade, eller genom en vektor
(överförare) till exempel trips. Infekterade pollenkorn kan också överföra virus.
Virus kan också förekomma latent (utan synbara symtom) i växten men ändå
orsaka skördenedsättning. Den kan alltså finnas vilande i växten lång tid och vara
beredd att bryta ut först när förhållandena blir lämpliga. Trots att inga symtom
syns påverkas oftast växtens vitalitet negativt, och tillväxten blir sämre.
Virussjukdomarnas symtom påverkas också av yttre faktorer som till exempel temperatur, ljus och näring. Tidigt på våren syns många virussymtom bäst,
till exempel på pelargon. På sommaren med hög värme och mycket ljus kan de
maskeras helt.
Symtom
Färgförändringar på bladen
• mosaik (gul och grönspräcklig bladvävnad) ljusa nerver, ringfläckar
• kloroser (gulfärgade bladfläckar)
Utseendemässiga förändringar
• deformerade blad, bladrullning, utväxter, dvärgväxt
Nekroser
• grupper av döda, mörkfärgade celler
Spridning
Virusinfekterad planta – vektor – frisk planta – virussjuk
planta.
50
När en virussjukdom dyker upp i en odling har den oftast kommit dit med smittat växtmaterial. Om man använder sådant material för förökning, följer virussmittan med till nya plantor. En vanlig spridningsväg vidare till nya plantor är
även genom insekter. Andra vanliga vägar är via växtsaft i samband med till
exempel toppning av en kultur eller via frö.
Bronsfläckvirus
Sommaren 1990 upptäcktes angrepp av bronsfläcksjuka, en virussjukdom som
orsakas av Tomato spotted wilt virus, TSWV. Därefter har sjukdomen konstaterats vid ytterligare ett antal tillfällen i Sverige. Senare har det visat sig att det
finns ytterligare ett liknande virus, Impatiens necrotic spot virus, INSV, som från
början antogs vara samma art. Sjukdomen har en mycket omfattande värdväxtkrets, till exempel köksväxterna tomat, böna, paprika och prydnadsväxterna
Begonia, blåkrage, Cyklamen, Dahlia och Impatiens. Viruset kan före­komma
latent, det vill säga utan synbara symtom, eller ge mycket varierande skadebild
på växten. Ofta förekommer fläckar och ringar på bladen, småbuckliga skott,
nekrotiska fläckar på stjälkar och blad eller hämmad tillväxt. Symtomen kan
påminna om sprutskador.
Vanligen kommer smittan med plantmaterial, och spridningen sker med
olika tripsarter, bland annat den amerikanska blomtripsen (Frankliniella
occidentalis) och nejliktripsen (Thrips tabaci). Misstänkta angrepp ska anmälas till Jordbruksverket som meddelar lämplig bekämpning. Destruktion ingår
i motåtgärderna. Sverige är numera skyddad zon för denna sjukdom (se avsnitt
om Förebyggande åtgärder).
Pepinomosaikvirus, PepMV
I flera EU-länder har under slutet av 1990-talet en ny, allvarlig virussjukdom
fått fäste: pepinomosaik. I Sverige hittades viruset 2009 i sju svenska odlingar.
Symtomen är mycket varierande och kan bestå av gula fläckar på bladen, mörkgröna bladbubblor, lätt kloros, bladdeformationer, missfärgade eller marmorerade frukter, avvikande utseende på toppar med mera. Symtomen är ospecifika
och sjukdomen kan inte konstateras utan testning av plantmaterialet. För att
undvika att sjukdomen ska få fäste i svensk odling sker en stickprovsmässig
kontroll varje år i svenska tomatodlingar. Tomatodlare bör vara uppmärksamma
på avvikande symtom. Viruset kan också förekomma latent, det vill säga utan
synbara symtom. Smittan sprides vid arbete i kulturen eller med frö. Noggrann
hygien kan begränsa spridningen.
Viroid på änglatrumpeter
På grund av fynd av en latent viroid på änglatrumpeter och stjärnsöta finns i
dag restriktioner för handel med sådant växtmaterial. Orsaken är att viroiden
kan överföras till viktiga kulturer som potatis.
VÄXTSKYDD
Endast indirekta motåtgärder: Friskt utgångsmaterial, ta bort angripna
plantor och håll bra hygien i odlingen och i användningen av redskap,
bekämpning av vektorer, resistenta sorter. Meristemodling och mikroförökning för att erhålla friska plantor.
Skador utan parasiter
Växterna kan få skador eller växa onormalt utan att de är angripna av en skadegörare. Istället är orsaken någonting i miljön runt plantan. Sådana skador
kallas för fysiogena.
Alla faktorer som påverkar plantans tillväxt kan också framkalla en fysiogen
skada. Det är ofta svårt att finna den egentliga orsaken. Dels kan skadan bero
på en kombination av flera faktorer, dels är det vanligt att symtomen syns först
en tid efter att skadan inträffat. Dessutom kan plantorna bli försvagade så att de
angrips av svampar, och det blir ännu svårare att avgöra vad som är den grundläggande orsaken.
Det är viktigt att känna till varför de fysiogena skadorna uppstår, eftersom de
51
bara kan förebyggas och hejdas av att själva orsaken tas bort. I tabellen nedan
hittar du exempel på några fysiogena skador. De är indelade efter vad som orsakar dem.
Ogynnsamma förhållanden
Skadorna beror på förhållanden i miljön runt plantan, till exempel att temperaturen eller luftfuktigheten är för hög eller för låg.
SymtomOrsak
Rända och tunna plantor med bleka blommor och långa avstånd mellan bladen
Ljusbrist
Gula eller röda blad. Bleka blad på ormbunkar.
Ljusöverskott
Brända blad, vita eller bruna fläckar på bladen
För hög temperatur
Vita fläckar på saintpaulia med flera prydnadsväxter, buckliga blad på gurka, oönskad blominduktion
(blomkål)
Köldskada
Styva, sköra blad, senare glasiga och slappa, uppfrusna rötter, svart blombotten på jordgubbar
Frostskada
Döda rötter, gulnade blad
Syrebrist på grund av vattenmättad jord
Vävnaden svullnar av vätska (ödem) när rötterna tar upp mer vatten än bladen avdunstar. Senare bildas
ärr av ödemet, så kallad korksjuka.
Hög luftfuktighet
Kemoser
När plantan utsätts för kemiska ämnen som den inte tål uppstår kemoser. Hit
räknas bland annat saltöverskott, sprutskador och skador av gas.
SymtomOrsak
Gula bladkanter som senare torkar in och dör
För mycket salter
i jorden
Gula bladkanter Överdosering av
BASF Cycocel Plus (långsam upp
torkning) Döda fläckar på bladen (nekroser)
Bekämpningsmedel
52
Avlånga frukter på tomat, onormal nervvävnad i bladen
Bekämpningsmedel
mot ogräs
Fläckar på spenatblad, växter som åldras i förtid
Ozon
Knoppfall, blommor som åldras i förtid
Etylengas
Växtnäring
Symtomen på växtnäringsbrist skiftar beroende på växtslaget och vilket växtnäringsämne som fattas. Ofta blir plantorna klenare eller kortare än normalt.
Färgförändringar eller fläckar på bladen är vanligt. Växtnäringsbrist kan också
visa sig som buckliga eller på annat sätt missbildade växtdelar.
SymtomOrsak
Dålig tillväxt och onormala, skadade eller döda rötter Näringsöverskott
eller
näringsunderskott
Små ljusa blad, tunn växt, de äldre bladen gulnar Kvävebrist
Mekaniska skador
Vind, regn och hagel kan ge mekaniska skador på blad, blommor och frukter.
Skadorna kan underlätta för skadegörare att angripa. I en del fall kan man försäkra sig ekonomisk mot sådana skador, till exempel mot storm och hagel.
SymtomOrsak
Skadade blad och blommor, knäckta grenar
Vind
Knäckta grenar Tunga snölager
Hål på blad, köldskador Hagel
Dålig tillväxt, gulnande blad Körskador som ger
packad jord och
syrebrist
Sår som sedan ger korkbildningar Felaktig beskärning
eller annan åverkan
53
ATT TÄNKA PÅ
Desinfektionsmedlen är i
lagens mening bekämpningsmedel och ska ur
skyddssynpunkt behandlas som dessa, det vill säga
full skyddsutrustning ska
användas.
Medel för desinfektion
tillhör framför allt två kemiska grupper: aldehyder
och kvartära ammoniumföreningar.
Efter den 13 maj 2010 gäller anmälningskrav till
KemI för biocidprodukter
bland annat desinfektionsmedel. Under 2014–2018
kommer dessa medel att
fasas in i ett system med
godkännandeprocess.
Sanering i växthus
Den bekämpning som sker under pågående kulturtid behöver kompletteras
i samband med kulturbyte, det vill säga när hela eller delar av växthusen står
tomma. Hur omfattande åtgärder som krävs beror på hur stora växtskyddsproblemen varit i odlingen. Om växthusen inte värms upp under den kalla årstiden
minskar skadegörarnas övervintringsmöjligheter och därmed saneringsbehovet.
En sanering kan utföras i helt tomma växthus, då man kan använda alla typer
av desinfektionsmedel. Den kan också ske när mindre ytor eller enstaka bord
är tomma, så kallad löpande sanering. I båda fallen ingår fysisk rengöring som
obligatoriskt moment. I denna ingår sopning och tvättning av bord, mattor och
andra växthusytor. Spola med högtryckstvätt, gärna med hetvatten eller ånga
för bättre effekt. Därefter väljer man insatser efter behov. Desinfektion med kemiska medel bör utföras endast under förutsättning att rengöring skett, eftersom medlen inaktiveras av organisk substans. När det finns växter kvar i någon
del av växthuset måste man välja medel som har liten gasverkan. Vid desinfektion av enstaka bord ska medlet torka in innan man sätter nya plantor på bordet.
Aldehyder
Tidigare har formaldehyd använts som desinfektionsmedel i växthus på grund
av sin breda, decinficerande verkan, men det har på grund av flera orsaker ersatts av andra verksamma substanser. Dels var formalinet inte tillräckligt effektivt, dels gav det vid användning stora arbetsmiljöproblem på grund av sina
irriterande och allergiframkallande egenskaper. Vid tester visade det sig också
vara cancerframkallande.
En aldehyd som saknar dessa negativa egenskaper är glutaraldehyd, som är
ett av de ämnen som har ersatt formalin vid sanering. På marknaden finns det i
preparatet Glucid för användning i tomma växthus samt för doppning av material och redskap vid sanering.
Kvartära ammoniumföreningar
Har bra effekt på många bakterier och svampar samt vissa preparat mot alger. De
är skonsamma mot olika material men inaktiveras lätt av organisk substans och
även av såpa. På marknaden finns för närvarande Menno-Ter-forte (gasar inte).
Väteperoxid
Väteperoxid har under senare år börjat användas för desinfektion av bland annat
bord. Väteperoxid, normalt i doseringen 20 ml per m3 utgående vatten, används
också direkt i bevattningsvatten för att döda sporer av svampar samt bakterier.
På marknaden finns bland annat en formulering av väteperoxid i blandning med
ättiksyra Deosan Flora samt Reciclean, en blandning med myrsyra. Även desinfektionsmedlet Virkon S verkar delvis genom att bilda väteperoxid.
Efter virusangrepp bör det även saneras med natriumhypoklorit, trinatriumfosfat eller dylikt. Virkon S anses också ha bra viruseffekt.
Övriga åtgärder för sanering i växthus
Har insektsangreppen varit stora, bör sanering innefatta behandling med insektsmedel, i tomma växthus gärna med hög dos.
Under sommaren finns ytterligare en möjlighet att sanera i växthus. När
huset är tomt och allt ogräs är borta stängs växthuset helt, och temperaturen
får stiga till över 40 °C, gärna 50–60 °C 2–3 dagar. Undvik högre temperatur,
eftersom det då finns risk för skador på plastdetaljer med mera i inredningen.
Krukor, emballage med mera kan desinficeras i hög luftfuktighet och värme,
70 °C i minst 2 timmar.
54
Glöm inte heller bort den allmänna hygienen. Det gäller att hålla ogräsfritt
runt och i växthusen samt att undvika smittkällor i kompost med mera.
Som sammanfattning lämnas ett förslag till lämpligt saneringsprogram.
Förslag på saneringsprogram
Tomma växthus
Allmän rengöring
I köksväxtodlingar utförs vid behov innan
utrivning insektsbehandling med
flerdubbel dos bekämpningsmedel och
till exempel Glucid (se dosering nedan).
Generellt ska man ta bort växtrester, jord,
alger, mattor. Sjuka växter förstörs
eller forslas bort. Dammsugning
eller borstning av de fria ytorna.
Spola växthus och inredning med vatten, i högtrycksspruta.
Blanda gärna in till exempel såpa
(5–10 procent) som sänker ytspänningen.
Låt verka en stund, skölj noga.
Tvätta eventuellt mattor i maskin 60 °C.
Reglera klimatet
Höj temperaturen till 18–20 °C.
Höj RH (relativa luftfuktigheten) till
mer än 50 procent, helst till 70 procent.
Skyddsåtgärder
Ta på full skyddsutrustning (andningsskydd även mot såpa
i aerosolform)
Löpande sanering
Samma åtgärd
Spola bord och bevattningsmattor med vatten
Tvätta eventuellt mattor
i maskin.
Samma åtgärd
Samma åtgärd
Sanera mot svamp,
Använd något av desinfek-
Använd något av desinbakterier, virus
tionsmedlen på sidan 55 enligt
fektionsmedlen som inte
rekommendation. Ett alternativ är
gasar så mycket till exempel
Glucid som kan sprutvattnas
Menno-ter-forte alternativt
med 2 procent lösning eller dimmas
Deosan Flora. Vattna
2,5 l + 2,5 l vatten/1 000 m3
eller spruta enligt rekommen
dation, även under bord och
i gångar.
Sanera mot insekter,
Vid behov dimmas eller sprutas med
Doppa i, vattna eller spruta med
virus, nematoder
medel mot insekter, spinn, virus
respektive saneringsmedel.
med mera innan kulturen avslutas.
Låt medlet torka in eller
Lämpliga medel:
skölj av efter behandling.
Vid Frankliniella-angrepp
Tänk på eftereffekter på
Conservenyttodjur.
Tänk på eftereffekter på nyttodjur.
Verkningstid
Låt stå ett par dagar och
Vänta 12–14 timmar innan
lufta sedan ut.
nya växter ställs ut.
Jorddesinfektion
Ångning
Ångning av jorden är den mest effektiva metoden om den utförs rätt men den är
mycket kostsam. En annan nackdel är att, förutom skadliga svampar och bakterier, även nyttiga organismer dör.
För bästa effekt ska jorden vara planteringsfuktig och väl bearbetad, till
exempel med fräs, så att den är finfördelad ner till cirka 30 cm. Det är också
mycket viktigt att ångan når in överallt och att den nyångade jorden inte smittas
ner igen.
Ångningen påverkar näringsbalansen i jorden. I nyångad jord är det därför
viss risk för mangan- eller nitritförgiftning om inte jorden genomluftas ordentligt innan man planterar den nya kulturen.
Kemisk jorddesinfektion
Basamid Granulat (klass 1L)
Detta preparat innehåller den aktiva substansen dazomet och får användas för
jordbehandling i odlingar av prydnadsväxter och skogsplantskolor. Basamid
Granulat har effekt mot ogräs, svampsjukdomar, skadeinsekter och nematoder
i jorden.
Endast det översta jordlagret desinficeras – någon djupeffekt nås inte. I
många fall kan detta vara tillräckligt till exempel vid odling i avgränsad bädd.
När medlet används i växthus får inga växter nås av den gas som bildas av preparatet. Täta till det behandlade växthuset för att förhindra läckage. Följ bruksanvisningen noga för bästa effekt och för att undvika skador efteråt. Avsluta
med så kallat krassetest för att se att all gas är utluftad. Krassetestet finns beskrivet på etiketten till medlet.
56
Ogräsbekämpning
Alla växter som växer där vi inte önskar ha dem kan kallas ogräs. Att vi inte vill
ha dessa ogräs kvar beror på att de påverkar våra kulturväxter på olika sätt:
Skördeförluster
Lägre skörd uppstår på grund av att ogräset konkurrerar om ljus, vatten, näring.
Grödorna kan också mogna ojämnt om det finns mycket ogräs.
Kvalitetsförluster
Produkterna utvecklas sämre och varierar i utseende och andra kvalitetsegenskaper till exempel ogräsdelar i spenatskörd, små och dåligt utvecklade
morötter. Ibland har man i gräsmattor höga krav på slitstyrka i gräset, vilken
försämras om ogräs förekommer. Dessutom är ogräset mindre estetiskt till­
talande i till exempel parkanläggningar.
Växtskyddsproblem
Risken blir större för till exempel svampangrepp och sniglar i dåligt genomluftade bestånd. I fruktodling blir det större problem med sork om det växer
mycket ogräs runt trädstammarna. Ogräsen kan dessutom tjänstgöra som värdväxter för sjukdomar och skadedjur, men det finns även vilda växter som kan
vara värdväxter åt nyttodjur.
Ekonomiska och estetiska värden
I parker, på golfbanor och på hårdgjorda ytor kan ogräs förkorta livslängden på
en anläggning och helt enkelt se fult ut. I odlingar med gårdsbutik och besöks­
verksamhet är det också viktigt att anläggningen ser välvårdad ut för att kunderna ska trivas.
Icke-kemiska metoder
Ogräsmedlen, herbiciderna, kan utgöra en risk för miljö och människors hälsa.
Det är därför önskvärt att användningen minskar. Många ogräsmedel har försvunnit från marknaden och i ett stort antal kommuner är det inte tillåtet att använda kemiska bekämpningsmedel på kommunens mark. Mycket arbete läggs
därför ner på att utveckla alternativa metoder för ogräsbekämpning inom olika
sektorer. Det är också viktigt att ta till vara tidigare kända sätt att lösa ogräs­
problem.
Icke-kemisk bekämpning bygger på en kombination av förebyggande och direkta bekämpningsåtgärder. Oavsett bekämpningsmetod blir effekten bäst om
den sätts in redan när ogräsen är små.
Växtföljd
Växtföljden har mycket stor betydelse för att hålla ogräsen på en rimlig nivå.
Ensidig odling av radodlade trädgårdsgrödor, som grönsaker, bär och plantskoleväxter gynnar ofta vissa ogräs, till exempel korsört och nattskatta, som trivs i
denna typ av öppna grödor. Om man alternerar med vårsådda, höstsådda och
fleråriga grödor i växtföljden har man bättre förutsättningar att hindra uppförökning av vissa problemogräs.
En välskött flerårig vall där man återkommande slår av gräset är mycket effektiv för att minska förekomsten av åkertistel. På motsvarande effekt får man
en bra effekt mot åkertistel i en kortklippt gräsmatta. En del ogräs som maskros,
groblad och rölleka kan dock klara klippning mycket bra.
57
Jordbearbetning och träda
Plöjning, speciellt vårplöjning, har effekt mot de flesta arter av fleråriga rot­
ogräs, till exempel kvickrot, åkertistel och åkermolke.
Jordbearbetning i form av upprepad stubbearbetning med skärande redskap
är effektivt för att trötta ut många flera rotogräs. För att vara effektiv mot kvickrot ska man bearbeta jorden på nytt när kvickroten har 3–4 blad.
Upprepade ytliga harvningar har också stor betydelse för att locka ettåriga
ogräs att gro och därigenom minska jordens förråd av ogräsfrön. Ibland kan det
behövas någon typ av träda med mekanisk bekämpning innan man odlar känsliga grönsaksgrödor eller innan man etablerar en fruktodling eller en plantering.
Med tanke på att intensiv jordbearbetning kan vara skadlig för jordstrukturen
och öka risken för kväveförluster bör man undvika helträda som innebär att jorden ligger obevuxen under vinterhalvåret. När man odlar sena grönsaksgrödor
kan man till exempel ha en försommarträda och bearbeta jorden innan man sår
eller planterar grönsakerna. Efter en tidig grönsaksgröda kan man ha en kort
sommarträda under några veckor innan man sår in en fånggröda på hösten.
Mekanisk ogräsbekämpning
I radodlade frilandsgrönsaker, bärodling och i plantskolor används ofta maskinell radhackning som tar bort ogräsen mellan raderna. Ofta används någon typ
av gåsfotsskär, men det finns också redskap som arbetar med harvpinnar eller
kraftuttagsdrivna fräsaggregat. Det finns också kupaggregat som täcker ogräs­en
som används mycket i potatisodling och i grönsaksodling på drill.
Det finns numera även extra tillbehör till exempel fingerhjul, som bearbetar
ogräs i raderna och som fungerar bra i många planterade grödor. I planterade
grödor som kål kan ofta nästan hela ogräsbekämpningen klaras av maskinellt
med radhackning, fingerhjul och kupning. Resterande ogräs kan hackas bort
med långhacka. Det har också börjat komma så kallade ogräsrobotar på marknaden som med kamerastyrning läser av var grödans plantor är och rensar bort
ogräs mellan plantorna mekaniskt.
I direktsådda grödor som morötter och andra rotfrukter räcker det inte med
mekaniska metoder, så vid odling utan kemisk ogräsbekämpning krävs också
mycket handrensning i dessa grödor.
I fruktodling finns specialredskap med bearbetningsorgan som går ut och in
mellan träden i raderna. De ogräs som blir kvar runt trädstammen kan antingen
hackas bort för hand eller punktsprutas med herbicider.
För hårdgjorda ytor i parker och städer finns också specialdesignade harvar och hackredskap som tar bort ogräs på parkgångar och borstmaskiner mot
ogräs på plattytor och längs kantstenar.
Marktäckande växter
Ett tätt bestånd av odlade växter bidrar till att färre ogräs kan etableras, eftersom ljuset därmed förhindras att nå ner till ogräsfröna. Denna effekt utnyttjas
vid användning av marktäckande växter eller annat material.
Lågväxande perenner, till exempel skuggröna eller flocknäva, planteras som
marktäckare i planteringar och konkurrerar ut ogräset på fria jordytor. Det är i
dag till och med möjligt att köpa färdiga marktäckare på rulle på samma sätt
som färdig gräsmatta. Metoden kräver ordentlig vattning vid etablering men
sparar in mycket ogräsrensning. Även gräsmatta är en form av marktäckare.
Marktäckande material
Täckmaterial. I mitten är
lagret för tunt – ogräs kan
etableras där.
58
Att stänga ute ljuset och därmed förhindra att fröogräs gror kan också göras
genom marktäckning med olika material. Lämpliga sådana kan på olika ytor
vara grov bark, flis, plast och svart väv, som vid plantering läggs på ogräsfria
och jämna ytor. Lagret måste vara tillräckligt tjockt, till exempel 10 cm bark,
och jämnt fördelat.
Marktäckning med plast används ofta till exempel i odlingar av jordgubbar, squash och kryddor. Plasten hindrar ogräs samtidigt som den höjer mark­
temperaturen och ger renare produkter.
Det finns numera även biologiskt nedbrytbar marktäckningsplast. Den är dyrare i pris, men odlaren slipper arbetet med att ta bort och destruera plasten och
slipper framförallt plastrester i jorden.
Vid täckning med svart väv, till exempel i containerodling kan ogräset inte
gro. I krukor i plantskola har man provat att täcka substratytan med ett lätt­
dränerat material som genom att hålla ytan torr hindrar ogräsfrön att gro.
Vid användning av färskt organiskt täckmaterial, typ gräsklipp och grönmassa får man en gödslingseffekt av marktäckningen. När man använder
vedartat organiskt täckmaterial, som flis, bör tvärtom extra kväve tillföras vid
utläggningen. Dubbel giva mot normalt kan behövas. Marktäckande material
har dålig effekt mot rotogräs.
Termisk ogräsbekämpning
Vid termisk ogräsbekämpning används höga temperaturer för ogräsbekämpning. Flamning med gasolbrännare är vanligast men man kan även använda
hetvatten eller ånga. Flamning har bäst effekt på små ettåriga ogräs. På fleråriga
ogräs och gräs vissnar bara de ovanjordiska växtdelarna och när man behandlar på hårdgjorda ytor behöver man upprepa behandlingen flera gånger per säsong.
En viss brandrisk föreligger vid flamning, vilket särskilt måste beaktas vid
användning i växthus och nära byggnader.
Flamning används en del i ekologisk odling, främst före grödans uppkomst i
morötter och andra rotfrukter. Behandlingen bygger då på att man flammar bort
de ogräs som kommit upp före grödan. Efter grödans uppkomst används mekanisk ogräsbekämpning. Flamning och ångning används även i konventionell
odling av till exempel rucola och spenat för skörd som primörblad, där man inte
kan använda kemiska medel.
Termisk ogräsbekämpning bör kompletteras med andra metoder.
Utveckling av nya metoder
För att minska användningen av kemiska ogräsmedel krävs en utveckling av
flera alternativa metoder. För att nya tekniker ska få praktisk användning måste
de ge bra ogräseffekt utan att bli alltför dyra.
Kemisk ogräsbekämpning
Ogräsbekämpning med kemiska ogräsmedel (herbicider) är ofta den metod som
medför lägst kostnad, åtminstone på kort sikt. Men när du bekämpar ogräs kemiskt bör du vara medveten om att metoden också har nackdelar.
Preparatets giftighet
Påverkan på miljön och människors hälsa ska vara så liten som möjligt. De
flesta ogräspreparat tillhör behörighetsklass 2L, men ett fåtal är klass 1L-medel,
till exempel Reglone och Basamid granulat. Det innebär att de är akut giftiga
eller på ett annat sätt kan skada hälsan allvarligt.
Risk för skada på kulturväxterna
Det finns många orsaker till att ett ogräsmedel ger skador på kulturväxterna.
Det kan vara ett olämpligt preparat eller för hög dos, orenheter i sprutan eller en
olämplig blandning. Skador kan också uppstå på grund av vindavdrift eller ett
förorenat vatten. I containerodling där jordvolymen är liten uppstår skador lättare. Där är det viktigt att inte överlappa sprutdragen. Se också till att substratet
inte är för torrt.
59
Rotogräsen blir fler
Rotogräs, som främst sprider sig via rötterna, kan förökas om den kemiska
ogräsbekämpningen inte kompletteras med mekanisk bekämpning. Detta gäller
främst i perenna kulturer som jordgubbar.
Ogräsmedlen verkar ofta mot specifika arter och då kan andra arter, som
medlet saknar effekt mot, till exempel åkerviol och åkerfräken breda ut sig.
I morotsodlingen är nattskatta ett vanligt ogräs, sannolikt beror det på övergången till andra ogräspreparat än tidigare.
Rester av bekämpningsmedel i miljön
Med persistens menas ett bekämpningsmedels motståndskraft mot nedbrytning i naturen. Ett ämnes persistenstid anger hur lång tid som behövs för nedbrytningen. Även om de ogräsmedel som är godkända idag har kort persistens
kan de bli kvar till nästa säsong, till exempel om du överdoserar eller om klimatet är kallt. Det kan begränsa vilka grödor som du kan odla kommande år.
Välj rätt preparat
För att välja rätt ogräspreparat för varje situation behöver du kunskap om vilka
olika typer av ogräsmedel det finns. Du behöver också känna igen de olika arterna av ogräset som finns i din odling. Utifrån det väljer du medel för varje
enskilt bekämpningstillfälle. För att få ett bra resultat krävs också att de förutsättningar som varje medel kräver är uppfyllda.
En praktisk indelning av ogräsmedlen kan utgå från
1. hur ogräsmedlen verkar
2. vilken effekt medlen har på olika ogräsarter.
Hur fungerar ogräsmedlen?
Att dela in ogräsmedlen efter kemisk sammansättning är i praktiken ointressant,
eftersom de tillhör flera olika kemiska grupper. Det är lämpligare att utgå från hur
medlen verkar på och i växten. Deras effekt är oftast inte renodlad åt ena eller andra
hållet utan består av flera mekanismer, där någon dominerar mer eller mindre.
Ogräsmedlen kan delas in på tre olika sätt beroende på hur de verkar:
kontaktverkan
bladverkan
selektiv verkan
systemisk verkan
jordverkan
total bekämpning
Kontaktverkan och systemisk verkan
Kontaktverkande medel har effekt där de träffar växten och dödar bara de ytliga
delarna. Därför har sådana medel dålig, eller ingen effekt alls, på rotogräs. Medlet transporteras inte i växten och därför är det viktigt att sprutvätskan täcker
ogräset väl. Exempel på ett kontaktverkande ogräsmedel är Reglone.
Till gruppen kontaktverkande ogräsmedel hör ättika, som används för bekämpning framför allt på hårdgjorda ytor i offentliga miljöer. Det finns flera
godkända medel. Ättika är bredverkande, och ska inte användas i till exempel
växthus eftersom det kan bildas gas som är skadlig för kulturväxterna. Ättika
stannar inte kvar i marken och efter cirka en vecka har den brutits ner. Vid rekommenderad dos förstörs inte asfalt, sten, betong eller cement och marken
försuras inte. Ättika accepteras även i en del kommuner som annars inte tillåter
kemiska bekämpningsmedel i offentliga miljöer.
Systemiska medel verkar på ett annat sätt. De tas upp och transporteras i
växten där de stör eller stoppar tillväxten. Det tar ett par veckor innan full effekt
uppnås. För att få bra effekt ska plantan vara i god tillväxt. Exempel på medel
med systemisk verkan är Roundup, Matrigon 72 SG och Fenix.
60
Bladverkan och jordverkan
Ogräsmedel kan också delas upp i bladverkande respektive jordverkande medel.
Vissa preparat tas upp och verkar effektivt både via bladen och via rötterna, till
exempel Goltix WG. Ofta dominerar ett av upptagningssätten. Förhållandena
vid den aktuella bekämpningen kan också avgöra om blad- eller jordverkan dominerar.
Bladverkande medel kan vara antingen kontaktverkande eller systemiska.
Reglone är ett exempel på ett kontaktverkande medel. Systemiska är till exempel Roundup och Matrigon 72 SG. De dödar ogräset via kontakt med växtens
blad och gröna delar. Medlens regnfasthet, det vill säga hur lång tid det bör gå
innan det börjar regna, har också betydelse för effekten.
Jordverkande medel sprutas på marken och tas upp av frön, groddar och rötter. De verkar i huvudsak systemiskt. Exempel är Gallery, Goltix och Kerb flo 400.
De jordverkande medlen kan ha olika effekt vid olika tillfällen beroende på förutsättningarna vid bekämpningen.
Markfuktighet
God markfuktighet är en förutsättning för bra resultat. Undvik sprutning när
jorden är torr.
Marktemperatur
Undvik alltför låga och alltför höga temperaturer. Såväl effekten som risken för
skador på kulturväxten påverkas av temperaturen. Följ alltid de anvisningar
som finns på preparatets förpackning och i annan information från den som
säljer växtskyddsmedlet.
Markstruktur
Ju grövre markstrukturen är, desto osäkrare blir effekten. Försök få en jämn och
fin struktur.
Jordart och mullhalt
Jordens finaste partiklar och den organiska substansen har stor förmåga att
binda kemiska ämnen. I sand blir bekämpningsmedlet tillgängligt för växten,
i ler och mull fastnar mycket mer i markpartiklarna. Effekten blir därför bättre
i sandjord än i ler- eller mulljord och dosen behöver därför anpassas till jordarten. På sandjordar bör du använda lägre doser. Då minskar du samtidigt risken
för urlakning som är större på sandjordar.
Selektiv verkan eller total bekämpning
Ogräsmedel som har olika effekt på olika typer av ogräs och kulturväxter kallas
selektiva. De kan användas i växande kulturer utan att kulturväxterna skadas.
Dosen påverkar selektiviteten, den blir större vid lägre doser.
Att ett medel har effekt mot ogräs utan att skada kulturväxten kan ha flera
orsaker:
• en tidsskillnad i utvecklingen
• frön och rötter finns på olika djup
• skillnader i upptagning, transport och nerbrytning i växten.
Totalbekämpningsmedel används där all vegetation ska bort, till exempel på
grusplaner och runt växthus.
• Vid bladsprutning mot rotogräs fungerar systemiska medel bäst till exempel Roundup.
• Vid bladsprutning mot fröogräs har kontaktverkande medel också bra
effekt.
• Totaleffekten beror på dosen. Om du ökar dosen kan du ofta använda
samma medel som vid selektiv bekämpning.
• Se upp med sidoeffekter. Undvik preparat som kan ge giftiga gaser intill
växthus, använd ett preparat med glyfosat istället.
61
En ogräshandbok, gärna
med inriktning på ogräs
i trädgårdskulturer, är
ett viktigt hjälpmedel. På
Jordbruksverkets webbplats finns en databas med
bland annat beskrivningar
av ogräsarter samt lämpliga bekämpningsmedel
mot de olika ogräsen. På
www.jordbruksverket.se
väljer du ogräsdatabas
bland E-tjänsterna.
Verkan på ogräsarterna
En förutsättning för att lyckas med kemisk ogräsbekämpning är att du känner
igen de viktigaste ogräsarterna. Särskilt viktigt är det att kunna identifiera ogräsen i ett tidigt utvecklingsstadium.
Ogräskännedom är nödvändigt av flera skäl:
• Olika medel har effekt på olika arter.
• Ofta måste du kombinera flera medel för att få tillräcklig effekt.
• Om du känner igen arterna i ett tidigt utvecklingsstadium kan insatserna
också göras tidigt och du får normalt den bästa effekten.
Du kan upptäcka nya ogräsarter som kräver extra insatser.
Vissa ogräsarter, som jätteloka och strandfräne, har genom sin ökade spridning blivit allt viktigare att uppmärksamma och bekämpa. Åkerfräken är ytterligare ett ogräs som brett ut sig på senare tid och som vi idag saknar effektiva
kemiska medel mot.
Andra arter som skapat problem på senare tid är är stånds (Senecio jacobaea)
som är giftig för betande djur och renkavle (Alopecurus myosuroides) som utvecklat resistens mot flera ogräspreparat.
Jätteloka och strandfräne
Jätteloka
Jätteloka (Heracleum mantegazzianum) har i olika varianter visat sig ge massförekomster där den har etablerats. Växten blir 2–3 m hög med jättelika blad
och stor blomställning. Växtsaften kan i kombination med sol ge svårläkta och
smärtande hudutslag inom 48–72 timmar efter exponering. Fröna kan fortfarande gro efter 5–6 år.
Bekämpningen kan utföras mekaniskt och kemiskt – det sistnämnda nödvändigt i större bestånd. Mekanisk bekämpning görs av enstaka och små exemplar samt avhuggning av blomställningen på större exemplar innan de har
fröat. Kemisk bekämpning sker vanligen med glyfosatpreparat till exempel
Roundup, bäst på 1–2 dm höga plantor. En effektiv metod är att stryka av medlet
på bladens undersidor.
Strandfräne
Strandfräne (Rorippa sylvestris) är ett annat ogräs som har spritt sig allmänt i
plantskolor. Därifrån sprids det vidare ut vid plantering om inte plantskolan
lyckats bekämpa ogräset. Strandfräne måste enligt SJVFS 1996:152 bekämpas i
skogsplantsproduktion. Växten hör till det korsblomstriga släktet och de gula
blommorna sitter i klaseliknande blomställningar. Bladen är parbladiga eller
parflikiga. Stjälken är starkt grenig. Växten sprider sig dels vegetativt med rotutlöpare och ytligt belägna stamutlöpare, dels med frön.
Den är mycket svår att bli av med. Bekämpningsresultatet kan variera bland
annat beroende på att det egentligen under namnet strandfräne döljer sig tre
olika arter av växten Rorippa. Arterna kan i sin tur vara olika svåra att bekämpa.
Motåtgärder är bland annat täckning med svart plast samt kemisk bekämpning
med glyfosatpreparat till exempel Roundup. Medlet tar dock bara ovanjordiska
delar och ger därmed oftast förnyade problem vid återväxten. Enligt danska erfarenheter uppnås bäst effekt av behandling på sensommar och höst.
Jätteloka
Bekämpning i olika kulturväxter
Här följer övergripande beskrivning av ogräsbekämpning i olika kulturer och
inriktningar. Det ger en bild av vilka faktorer som har betydelse för en effektiv
bekämpning i trädgårdskulturerna.
Grundprinciper och detaljinformation i ämnet finns bland annat i Jordbruks62
verkets broschyrer Kemisk ogräsbekämpning samt Växtskyddsmedel i prydnadsväxtodling, växthusgrönsaker, frilandsgrönsaker, bär, frukt respektive
plantskolekulturer. De uppdateras årligen och du kan beställa eller ladda hem
dem från www.jordbruksverket.se. Läs också boken Säker bekämpning och informationen från de företag som säljer kemiska växtskyddsmedel.
Kemisk ogräsbekämpning i fältodlade grödor
När du väljer medel och metod för en kemisk ogräsbekämpning på friland bör
du ta hänsyn till
•jordarten
•växtföljden
• grödans och ogräsens konkurrenskraft
• vilken typ av ogräs det finns och vilka arter
Dessa överväganden är gemensamma för de kulturer som odlas på åkermark.
Utifrån de förutsättningar som finns väljer du bekämpningsmetod, preparat,
tidpunkt och dos.
För de olika odlingsinriktningarna finns ytterligare faktorer att ta hänsyn till,
du hittar dem här nedan under respektive rubrik.
Grönsaker på friland
• Många växtslag som är olika känsliga för preparaten.
• Stor omsättning per ytenhet kan ge hög lönsamhet på insatta åtgärder.
• Stora krav vid radodling.
• Frösådda kulturer har dålig konkurrensförmåga.
• Se upp med efterverkningar av preparaten då flera kulturer odlas efter varandra på samma fält.
• Jordarten har stor betydelse för val av metod och preparat.
Frukt och bärodling
Se under grönsaker på friland.
• Fleråriga kulturer där rotogräs får särskilda förutsättningar att föröka sig.
Prydnadsväxter på friland, plantproduktion
• Träd och buskar med olika odlingssystem.
• Många olika växtslag, till exempel träd, buskar och perenner, som är olika
känsliga för preparaten och har olika krav på ogräsbekämpningen.
Prydnadsväxter på friland, etablerade bestånd
• Planteringar med stor variation av växter i parker och andra offentliga
miljö­er. Glesare bestånd och större plantavstånd än vid plantproduktion.
• Gräsmattor, som representerar ett helt eget område.
Växthusodling
• Ettåriga och fleråriga kulturer till exempel snittblommor som rosor.
• Jordbehandling under växthusbord kräver stor försiktighet så att kulturväxterna inte skadas. Använd glyfosatpreparat eller termisk ogräs­
bekämpning med gasolbrännare eller ånga. Se även Jordbruksverkets
årliga publikation Växtskyddsmedel i prydnadsväxtodling.
63
BESTÄMMELSER
Observera att vid ogräsbekämpning i trädgårdsodling kan man behöva ta
hänsyn till specialbestämmelser inom vissa områden.
Spridning av bekämpningsmedel
Vid all spridning av bekämpningsmedel utomhus, alltså både över områden
där allmänheten färdas fritt och övriga områden, gäller Naturvårdsverkets
föreskrifter om spridning av kemiska bekämpningsmedel (SNFS 1997:2). Rekommendationer och anvisningar för hur du kan handla i vissa situationer
finns i Naturvårdsverkets Allmänna råd 97:3. Se även följande avsnitt och
boken Säker bekämpning. Föreskriften är under omarbetning och det kan bli
ändringar i dessa krav.
Ogräsbekämpning på hårdgjorda ytor
Hårdgjorda ytor är markytor som belagts med till exempel asfalt, betong, sten,
grus eller sand. Gemensamt för dessa ytor är bland annat att man oftast vill ha
dem helt fria från växter.
Kemisk bekämpning
Vid kemisk bekämpning på denna typ av ytor har man speciellt tre saker att tänka
på: speciella bekämpningsförbud, informationsskyldighet och preparatval.
Speciella bekämpningsförbud
På tomtmark för flerfamiljshus, gårdar till förskolor och skolor, allmänna lekplatser, inom skyddsområde för vattentäkt eller vid planterings- och anläggningsarbeten får man inte bekämpa med kemiska medel om man inte har fått
ett speciellt tillstånd. Detta tillstånd söks hos kommunens miljö- och hälso­
skyddsförvaltning.
I en del kommuner har man även beslutat att inte alls använda kemiska bekämpningsmedel på kommunens mark. Ogräsättika räknas visserligen som kemiskt bekämpningsmedel (se avsnittet om kontaktverkande medel på sidan 61)
men många kommuner som annars inte tillåter kemisk bekämpning accepterar
ändå ättika för användning till exempel på kantsten. Ofta tillåter man även bekämpning av jättebjörnloka med glyfosat-medel.
Anmälan i vissa fall
Vid spridning av bekämpningsmedel på banvall, områden större än 1 000 kvadratmeter där allmänheten fritt får färdas och på idrottsanläggningar (dit även
golfbanor räknas) gäller att en skriftlig anmälan måste göras till miljö- och hälsoskyddsförvaltningen senast fyra veckor innan bekämpning.
Informationsskyldighet
På hårdgjorda ytor berörs man ofta av den informationsskyldighet som gäller
inom alla områden ”där allmänheten får fritt färdas”. Informationsskyldigheten innebär att man ska informera allmänheten genom att sätta upp anslag på
platsen för bekämpningen. Punktbekämpning är dock undantagen från denna
informationsskyldighet. Vid bekämpning på ytor som är mindre än 1 000 kvadratmeter men större än punktbekämpning måste man sätta upp anslag, men
man behöver inte informera miljö- och hälsoskyddsförvaltningen. Se även
boken Säker bekämpning och i föreskriften om spridning av kemiska bekämpningsmedel, 13 § SNFS 1997:2. I speciella fall kan också kommunen bestämma
om undantag från kravet att sätta upp anslag.
Anslag ska sättas upp en vecka innan spridningen och sitta kvar ett tag
efter spridningen. I 13 § SNFS 1997:2 står också vad ett anslag ska innehålla.
64
Det räcker inte med att skriva ett anslag med ”området har bekämpats med bekämpningsmedel” utan man måste även ange plats, medel, avsikten med spridningen, tidpunkt, vem som kan kontaktas för mer info med mera.
Preparatval
Relativt få kemiska bekämpningsmedel är godkända för användning på hårdgjorda ytor i dag. Detta beror bland annat på risker för allmänheten men även
den relativt höga risken för att preparatet ska rinna ner i dagvattnet och spridas
vidare till reningsverk, vattendrag eller grundvatten. Preparat som inte är ljuskänsliga bryts också ner långsamt i denna miljö på grund av låg mikrobiell aktivitet i marken. Se även avsnittet Vart tar bekämpningsmedlen vägen? i boken
Säker bekämpning.
Icke-kemiska metoder
I dag används många alternativa bekämpningsmetoder som borstning, harvning,
handrensning och termisk bekämpning. Precis som vid kemisk bekämpning gäller att man får bäst effekt när ogräsen är små. Även de förebyggande åtgärderna
vid anläggningen är viktiga metoder som minskar ogräsförekomsten. Sådana metoder kan vara val av ytmaterial, att hindra frön från att blåsa in med mera.
Förebyggande åtgärder
Anläggningens utformning har stor betydelse för ogräsens förmåga att etablera
sig. Ytornas beskaffenhet påverkar också vilka skötselmetoder man kan använda. Allt material under ytbeläggningen bör vara ogräsfritt, speciellt viktigt
är det att det inte finns några rotogräs. Genom att lägga fiberduk under asfalten
kan man också minska risken för genomväxning av rotogräs där.
Täckning med svart genomsläpplig marktäckningsväv vid nyanläggningsarbeten ger också ett bra grundskydd mot ogräs. Undvik onödiga skarvar där
ogräs kan få fäste och håll sedan rent från löv och annat skräp som kan främja
etableringen av ogräs.
Mekanisk ogräsbekämpning
Mekanisk ogräsbekämpning med harvpinnar eller någon typ av hackskär passar på vissa typer av grus-, sand- och singelytor. Ytlagret bör dock inte vara för
tunt för ett lyckat resultat och det är mycket viktigt med rätt djupinställning av
redskapen. Det är viktigt att inte ytmaterialet blandas med bärlagret.
Metoden bygger på att man bearbetar jorden ytligt och river upp ogräsen. Det
är viktigt att behandla när ogräsen är små och upprepa behandlingarna ofta.
Grunt rotade ogräs dras upp och djupt rotade ogräs kan skäras av med hackskär. Harvning är den billigaste av de icke kemiska metoderna men eftersom
den ställer stora krav på att ytan har en djup bädd av grus, sand eller singel så
är den bara användbar på vissa ytor. Det behövs ofta 4–5 behandlingar per år.
Det finns också redskap med roterande borstar som rycker upp och sliter av
ogräsen. Denna metod passar på vissa platt- och stenytor och i skarvar mellan
asfalt och kantsten. Borstning sliter dock hårt på underlaget. Borstning bör
helst utföras när ytan är fuktig, då följer mer rötter med och man undviker onödigt dammande. Det behövs ofta 3–4 behandlingar per år.
Termisk ogräsbekämpning
Termisk ogräsbekämpning med flamning, ångning eller hetvatten passar bäst
på relativt jämna och släta ytor som asfalt-, platt- och stenytor och har bäst effekt mot små ettåriga ogräs. Bara plantans ovanjordiska delar dödas. Små ettåriga ogräs kan dö helt av en behandling. På fleråriga ogräs, gräs och ogräsarter
med skyddade tillväxtpunkter får man bara en tillfällig nedvissning och behandlingen måste upprepas inom några veckor.
65
Man ska inte bränna ogräsen utan endast värma ogräsen en bråkdels sekund
så att cellerna i bladen brister, vilket är tillräckligt för att bladen ska vissna ner.
Bladen ska sloka och se ut ungefär som kokt spenat efter behandlingen. Om
ogräsen är svarta och förkolnade har man överdoserat vilket inte ger bättre effekt utan bara kostar mer arbetstid och bränsle.
Det behövs 4–5 behandlingar per år. Kostnaden beror till största delen på
hur mycket ogräs det finns och hur många behandlingar som krävs. Flamningsaggregat är gasoldrivna medan ångnings- och hetvattenaggregaten ofta
är diesel­drivna. Värmedosen regleras främst med körhastigheten. Stora ogräs
och täta bestånd kräver högre värmedos. Flamningsaggegaten arbetar vid högre
temperaturer och har därför ofta högre kapacitet än behandling med ånga eller
hetvatten. En fördel med ånga och hetvatten är dock att man inte har någon
brandrisk och inte skadar värmekänsliga material.
Ogräsbekämpning på golfbanor
På de flesta golfbanor är ogräsproblemen ganska begränsade på greenerna, på
grund av den låga klipphöjden. Några ogräs som dock kan ställa till med problem är groblad, hönsarv, krypnarv, maskros, rölleka, tusensköna, vitgröe och
vitklöver. På greenen kan enstaka ogräs tas upp för hand. I fairway och ruff kan
många fler växter vålla problem eftersom klipphöjden inte begränsar dem. En
del av dessa ogräs är dock bara ett estetiskt problem och behöver kanske inte
bekämpas, medan andra, till exempel vitklöver, ställer till med mera påtagliga
problem. Ett problem med kvävefixerande örter, till exempel vitklöver och käringtand, är att de även kan bidra till en oönskad kvävegödsling av gräset. Vitgröe och krypnarv gynnas av vattning och gödsling medan till exempel rölleka
trivs i mager och torr jord.
Speciella hänsyn
Golfbanan är ofta väldränerad och ligger inte sällan i anslutning till en sjö eller
ett vattendrag. I och med detta bör man vara speciellt uppmärksam på risken
för att bekämpningsmedel kan hamna i vattnet. Golfbanan ligger också ofta i
anslutning till olika former av naturområden och man bör ta hänsyn även till
detta, bland annat vid beräkning av skyddsavstånd vid bekämpning. Tänk
också på att risken för skador på gräset är extra stor på greenen.
Informationsskyldighet
Även på golfbanor ska man tänka på informationsskyldigheten. Golfbanan räknas som yta ”där allmänheten får fritt färdas” vilket innebär att anslag ska sättas
upp på platsen för bekämpningen. Tänk också på att informationsskyldigheten
gäller all kemisk bekämpning, alltså även svamp- och skadedjurs­bekämpning.
Greenen är dock undantagen från kravet på att sätta upp anslag, eftersom den
inte räknas som yta “där allmänheten får fritt färdas”. I syfte att informera golfspelare kan det ändå vara lämpligt att sätta upp anslag på golfklubben.
Punktbehandling
Enstaka ogräs bekämpas helst genom punktbehandling till exempel med avstrykare och då kan man även använda ett totalbekämpningsmedel som glyfosat. Kom dock ihåg att glyfosat bara har effekt på växter i aktiv tillväxt och spill
inte på gräset. Vid punktbehandling av enstaka ogräs behöver man inte heller
sätta upp anslag. Med punktbehandling menar man i detta fall i princip att man
behandlar en planta och att man bara träffar den plantan med ogräsmedlet,
till exempel genom att använda avstrykare eller pensel på delar av växten. Gör
man många sådana här behandlingar inom ett område så räknas det inte som
punktbehandling.
66
Retardering av prydnads­
växter i växthus
Många av de växtslag som idag odlas som kruk- och utplanteringsväxter vore
i sin naturliga växtform inte möjliga att marknadsföra kommersiellt. Dagens
distributörer och konsumenter förväntar sig ett visst plantutseende i form av
kompakta och knubbiga, blomrika plantor med korta avstånd mellan bladen.
Denna plantnorm är en direkt följd av att kemiska retarderingsmedel kom till.
Den första kemiska substansen som kunde användas för att reglera planthöjden upptäcktes i mitten av nittonhundratalet, och tio år senare kom Cycocel ut
på marknaden. Under de följande årtiondena gjordes inom och utom Sverige
ett stort antal försök med dessa medel i syfte att få fram kompakta plantor av
de flesta aktuella kruk- och utplanteringsväxter. Dessutom blev det möjligt att
starta krukodling av helt nya växtslag.
De senaste årens ökande miljöintresse har gjort att “onödiga” kemiska insatser ifrågasätts alltmer. Användningen av kemikalier för att påverka plantornas
utseende är inte längre självklar. Under de senaste tio åren har därför mycket
forskning inriktats på att hitta alternativa eller åtminstone kompletterande
metoder till de kemiska. Marknadens krav på låga och välförgrenade plantor
kvarstår dock, och kan i dagsläget inte helt klaras utan de kemiska retarderingsmedlen. Kompakta plantor kräver inte heller så stor plats i odling och distribution, vilket påverkar prisnivån och därmed även lönsamheten totalt.
Odlarnas möjligheter att kontrollera sträckningstillväxten består av biologiska, klimatmässiga, odlingstekniska och kemiska metoder. Samtliga bör
vägas in inför beslut om retarderingsåtgärder.
Biologisk kontroll
Genom urval och förädling kan nya, mer kompakta växtslag skapas som utan
tillväxtreglering vid varje odlingstillfälle ger plantor av rätt höjd och utseende.
Om det alltid gick att välja genetiskt kompakta sorter i stället för högväxande
skulle behovet av retardering försvinna, men detta går knappast att uppnå i
praktiken. Dock bör sådana sorter väljas när möjlighet finns.
Restriktioner mot retarderingsmedel i flera stora producentländer, bland
annat Tyskland, har ökat förädlarnas intresse inom området, och fler nyheter,
särskilt bland utplanteringsväxterna, är att vänta inom de närmaste åren.
Klimatkontroll
Alla klimatfaktorer har betydelse för plantornas utveckling, och för höjdtillväxten är ljuset och temperaturen de mest avgörande. Genom forskning om dessa
faktorer har vi fått viktig kunskap om hur samspelet ljus – temperatur – höjdtillväxt hos plantor ser ut. Därigenom har möjligheterna att styra sträckningstillväxten med hjälp av klimatet ökat.
Viktiga samband ljus – sträckningstillväxt
Vid högre ljusintensiteter minskar sträckningstillväxten och resultatet blir i
slutstadiet lägre plantor. Genom belysning med till exempel natriumlampor
utvecklas plantorna snabbare samtidigt som de också blir mer kompakta. Ljuskvaliten har stor betydelse för sträckningen, som gynnas av mörkrött ljus. Sådant avges till exempel i glödlampor, men även uteljuset i samband med gryning och skymning har samma egenskap. Plantor som står alltför tätt sträcker
sig av samma orsaker. Mindre ljus når ner till plantan och filtreras dessutom
genom bladverket till mer mörkrött ljus vilket ger mer sträckningstillväxt.
Även plantornas reaktion på dagslängd kan utnyttjas för att minska höjdtill-
67
växten. För vissa växtslag ger kortdagsbehandling under vissa perioder önskad
effekt. Hänsyn måste dock tas till att även blomningen påverkas av dagslängden.
Viktiga samband temperatur – sträckningstillväxt
Plantornas sträckningstillväxt påverkas av temperaturen på två sätt: högre
dygnsmedeltemperatur ger kraftigare tillväxt och skillnaden mellan dag och
nattemperatur påverkar sträckningen, som särskilt ökas av höga dagtemperaturer. Genom att vända på de naturliga förhållandena och ge högre natt- än
dagtemperatur (negativ DIF) minskas sträckningstillväxten. För att inte samtidigt påverka utvecklingshastigheten vid användning av negativ DIF ska genomsnittstemperaturen alltid ligga på den önskade, och observera att negativ DIF
under senare delen av kulturtiden i vissa kulturer kan försena blomningen (julstjärna, Fuchsia).
I några växtslag kan ett kraftigt temperaturfall tidigt på morgonen (drop) ha
god retarderande effekt. Till exempel kan en sänkning av temperaturen på 5 °C
under 2 timmar med start 30 minuter före gryningen ger lika bra resultat som
att sänka temperaturen under hela dagen (vilket i praktiken kan vara svårt att
uppnå). Exempel på olika växters reaktion på DIF finns sist i texten.
Odlingsteknisk kontroll
När plantorna stressas av begränsad tillförsel av vatten och näring reagerar
de med minskad tillväxt, vilket samtidigt också hindrar sträckningstillväxten.
Sådan inducerad stress kan användas enskilt eller i kombination med andra
retarderingsmetoder, till exempel negativ DIF eller kemiska medel. Plantstress
kan också ge andra effekter i form av färre blomknoppar och mindre bladstorlek, varför metoderna måste anpassas efter växtens behov.
Uttorkning mellan vattningarna är en av de äldsta metoderna för att få kompakta plantor. Rätt använd torkstress har gett bra resultat i bland annat pelargon, begonia, cyklamen och Campanula.
Begränsad eller minskad näringstillförsel minskar både tillväxt och sträckning hos plantor, men risk finns för sämre kvalitet hos vissa växtslag. Näringsstress genom minskad fosfortillförsel ger effekter liknande torkstress och har
gett goda resultat bland annat vid pluggplantproduktion. Minskad kvävetillförsel (mindre än 50 procent av normal mängd) har i danska försök hämmat
sträckningstillväxten hos till exempel julstjärnor utan kvalitetsförsämring.
Kemisk kontroll
Retarderingsmedlen dominerar bland de kemiska medel som används inom
prydnadsväxtodlingen i växthus. I Sverige samlar Grön Kompetens AB i Alnarp
in uppgifter om företagens användning av kemiska medel i sin Miljödatabas.
De har konstaterat att huvuddelen av de aktiva substanser som används i dessa
växthusföretag utgörs av retarderingsmedel.
Kemiska retarderingsmedel verkar oftast genom att hämma växtens egen
produktion av sträckningshormonet gibberellin. Hit hör Alar 85 SG och BASF
Cycocel Plus.
Medlen kan tillföras genom sprutning eller vattning. Den slutliga effekten
beror på växtslag, tidpunkt för behandling, dos och appliceringsteknik.Vissa retarderingsmedel, till exempel BASF Cycocel Plus, kan i höga koncentrationer ge
bladskador. Allmänt gäller att fler behandlingar med lägre koncentration minskar skaderisken. Kom alltid ihåg att totaldosen är lösningens koncentration
gånger den tillförda vätskans volym. Vid vattning ges betydligt större mängder
retarderingsmedel än vid sprutning. Ett exempel: Vattning med dosen 0,5 procent BASF Cycodel Plus och 2,5 liter vätska per m2 ger 12,5 ml BASF Cycodel Plus/
m2. Sprutning med dosen 0,2 procent och vätskemängd 0,1 liter/m2 ger 0,2 ml
BASF Cycodel Plus per m2. I det senare fallet krävs normalt flera upprepningar.
Vilken metod som väljs kan bero på flera orsaker och i vissa fall krävs vattning
68
för att få tillräcklig effekt utan att skada plantorna.
Behandlingar med retarderingsmedel ska ske tidigt under kulturen för att
medlen ska finnas på plats innan sträckningstillväxten startar.
Olika plantors reaktion på DIF.
(0 = ingen reaktion, 3 = kraftig reaktion) (Efter Erwin, Heins 1993)
NamnReaktion på DIF
Ageratum
3
Begonia1
Browallia2
Campanula3
Dahlia3
Impatiens Nya Guinea-hybrider1
Julstjärna3
Petunia1–2
Viol (pensé)2
Vanliga appliceringsmetoder:
Alar 85 SG
BASF Cycocel Plus
SprutningVattning
x
x
x
69
Övningsuppgifter
Frågorna kan i vissa fall kräva kompletterande information ur böcker, till exempel ”Säker bekämpning”.
Lösningar på växtskyddsproblem
1. Förklara varför användning av vävnadsförökning minskar behovet av bekämpningsmedel?
2. Vad menas med växtpass?
3. Ge förslag på lämpliga tillsatser som kan användas för jordförbättring.
4. Vilka klimatförutsättningar minskar risken för svampsjukdomar?
5. Ange vilka skadegörare som kan bekämpas med hjälp av
a)rovkvalstret Amblyseius cucumeris
b)parasitstekeln Encarsia formosa
c)parasitstekeln Aphidius ervi
6. Varför bör man undvika att använda Confidor mot vita flygare i ett växthus
där man planerar att bekämpa bladlöss med nyttodjur? Ange också lämpligt
preparat som bör väljas i stället!
70
7. Hur kan du enkelt övervaka om vita flygare finns i din odling?
8. Fyll i rätt siffror i de tomma rutorna
( ) fungicid
1 insektsmedel
( ) insekticid
2 svampmedel
( ) herbicid
3 bakteriemedel
4 ogräsmedel
9. Vad innebär det att ett preparat är ett selektivt bekämpningsmedel mot bladlöss?
10.Under vilka förhållanden är systemiska preparat bäst verksamma?
11.Vad bör du göra för att förhindra att resistens uppstår mot ett visst bekämpningsmedel?
12.Ange lämpliga yttre förhållanden för behandling med
a) en jordverkande herbicid
b) sprutning av frilandskulturer
13.Ge exempel på krav som ställs för att bli godkänd IP-odlare.
14.Inom vilken odlingsgren har ekologisk odling störst andel av totala produktionen i Sverige?
71
15.Ge exempel på bekämpningsmetoder som kan användas för skadedjurs­
bekämpning inom ekologisk odling.
Skadegörare och deras bekämpning
16.Ange kemiskt preparat som kan användas mot minerarflugor i tomatodling?
17. Hur bekämpas sniglar? (Ange även kemiskt.)
18.Tripsar är vanliga skadedjur på ett stort antal växter.
Vad bör man särskilt tänka på vid kemisk bekämpning av trips?
19.Ange minst 2 sätt att bekämpa sorgmyggelarver på biologisk väg.
20.På dina kålplantor upptäcker du hål på bladen, och vid en närmare titt hittar du mer än centimeterstora ljusgröna larver. Du inser att det handlar om
fjärilslarver, och bestämmer dig för att om möjligt bekämpa biologiskt. Vad
använder du?
Svampsjukdomar
21. Du vill bekämpa mjöldagg i penséer som står frostfritt för övervintring. Ge
förslag på lämpligt preparat.
72
22.Vad innebär begreppet skorvvarning?
23.Hur kan man förebygga angrepp av utvintringssvampar i gräsmattor? Ange
också kemiskt medel för bekämpning.
24.Hur sprids bakteriesjukdomar och vad kan göras när angrepp uppstått?
25.Hur sprids viruset bronsfläckvirus (TSWV) vidare i en odling? Vad gör du vid
misstänkt angrepp?
26.Ställ rätt diagnos:
Rända plantor
Små ljusa blad (äldre blad gulnar först), tunn växt
Hål på blad samt köldskada
Ödem
Avlånga tomatfrukter, missbildningar
1.
2.
3.
4.
5.
ogräsmedel
hagelskador
ljusbrist
hög luftfuktighet
kvävebrist
Sanering i växthus
27.Ge exempel på desinfektonsmedel som kan användas i växthus på enstaka
tomma bord även om växter står på bordet bredvid?
73
Ogräsbekämpning
28.Ogrästips
a. Vid användning av marktäckare till exempel bark är effekten
1. bäst på rotogräs
X. bäst på fröogräs
2. lika bra
b. Ett ogräsmedel som tas upp och förs med transpirationsströmmar i växten
kallas
1.kontaktverkande
X.selektivt
2.systemiskt
c. Vilket av följande påstående om ättika är fel?
1. lång persistens
X.kontaktverkande
2. marken försuras om det används i den dos som rekommenderas
d. Vilket av följande preparat är jordverkande?
1.Roundup
X. Kerb flo 400
2. Betanal Power
e. Vid behandling med Gallery på en mulljord fordras i förhållande till en
sandjord?
1. Större mängd
X. Mindre mängd
2. Omöjligt att förutsäga, beror på markfuktigheten
f. För bekämpning av jätteloka rekommenderas
1.Gallery
X. Starane 180
2. Glyfosat-preparat, till exempel Roundup
g. Vilket av följande påståenden är rätt?
1. Selektiviteten hos ett preparat ökar med minskad dos
X. Totalbekämpningsmedel kan aldrig användas vid selektiv bekämpning
2. Ogräsmedel har aldrig gaseffekt
h. Strandfräne har blivit ett problem framför allt inom
1.Jordgubbsodlingen
X.Plantskolorna
2.Växthusodlingen
j. Vilka av följande medel får användas utan behörighet?
1. Roundup Bio
X.Reglone
2. BIO Ogräsättika 10 %
74
29.Vad behöver man tänka på speciellt vid bekämpning av ett cirka 20 kvm stort
snår med jätteloka i en offentlig park?
30.På en golfbana vill man punktbekämpa 14 st. krusskräppor på fairway vid
en av greenerna. Man tänker använda ett glyfosatmedet som man stryker ut
på plantorna. Vad bör man speciellt tänka på innan man gör behandlingen?
Retardering
31.Ge förslag på tre åtgärder som minskar behovet av kemisk tillväxtreglering i
prydnadsväxter.
32.Vid vilken av metoderna sprutning eller vattning ges ut mest retarderingsmedel?
75
Facit
1. Risken för överföring av smitta minskar när små växtdelar används för för­
ökning.
2. Ett dokument som används när växter skickas inom EU för att intyga att de
är fria från vissa särskilt svåra skadegörare.
3. Sand, torv, bark, stallgödsel, gröngödsling.
4. Håll låg luftfuktighet genom att ”elda och lufta” och öka luftcirkulationen (till
exempel med fläktar).
5. a) trips, spinnkvalster
b) vita flygare
c)bladlöss.
6. Confidor är mycket skadligt för både gallmyggor och bladlussteklar. Välj till
exempel Admiral 10 EC eller Plenum 50 WG.
7. Använd klisterskivor och byt dem ofta.
8. (2)fungicid
(1)insekticid
(4)herbicid
9. Riktar sig endast mot skadegöraren, skonsam mot naturliga fiender.
10.När växten är i aktiv tillväxt, bra ljus- och temperaturförhållanden med
mera.
11. Växla preparat och metoder.
12.a) god markfuktighet, inte för hög eller låg temperatur, jämn jordstruk tur, anpassa dosen efter jordart (lägre dos på sandjord än mull- och
lerjord)
b) undvik blåsiga dagar, relativt varmt.
13.Följa regler för odlingsåtgärder, dokumentera utförda åtgärder med mera.
14.Grönsaksodling på friland (8 procent).
15.Fiberdukstäckning, biologisk bekämpning med mera.
16.Conserve, parasitsteklar, Vertimec.
17. Utsättning av ölfat, kalksträngar, preparat som innehåller järnfosfat, nematodpreparat.
18.Att djuren är undangömda, viktigt med god täckning.
19.Nematoder, Bacillus thuringiensis, Hypoaspis miles.
20.Turex 50 WP (Bacillus thuringiensis).
21.Topas 100 EC.
22.Att man registrerar klimatfaktorer av betydelse för skorvinfektion och därmed kan behovsanpassa bekämpningen.
23.Gödsling, dränering, torrt ytskikt, Amistar, Sportak EW på dispens.
24.Via jorden, frön, sticklingar, händer med mera. Slänga angripna växter,
sanera.
25.Med trips. Anmäler till Jordbruksverket, [email protected]
26.Rätt rad: 3, 5, 2, 4, 1.
27. Till exempel Menno-Ter forte
28.a. X b. 2 c.1 d. X e. 1 f. 2 g. 1 h. X j. 2
29.Sätta upp anslag. Skydda sig mot växtsaft. Bekämpa när växten är i aktiv
tillväxt och innan den börjat blomma om man använder systemiskt medel,
till exempel glyfosat. Plantorna kan se ganska fula ut när de vissnar.
30.Informera miljö- och hälsoskyddsförvaltningen 4 veckor innan, sätta upp
anslag. Plantorna måste vara i aktiv tillväxt för bra effekt. Troligen är ett
bättre alternativ att gräva upp dem.
31.Val av kompakta sorter, torka (minskad vattentillgång), temperaturretar­
dering med flera.
32.Vattning.
76
Litteratur om växtskydd
Alla inriktningar – Trädgård
Bekämpning av sniglar i lantbruk och yrkesmässig trädgårdsodling. 2008. Jordbruksinformation 10 – 2008. Jordbruksverket.
Coulianos, C.-C. & Holmåsen, I. 1991. Galler. En fälthandbok om gallbildningar
på vilda och odlade växter. Interpublishing.
Faktablad om växtskydd – Trädgård. SLU, Uppsala (www.slu.se).
Pettersson, M.-L. & Åkesson, I. 2011. Trädgårdens växtskydd. Natur och Kultur.
Pettersson, M.-L. 2009. Skydda din trädgård. Ordalaget.
Sandskär, B. 2006. Skadegörare i trädgården. Prisma.
Weidow, B. 2000. Ogräs på åker och i trädgård. Natur och Kultur.
Bekämpning och bekämpningsmedel
Sundgren, A. m.fl. 2012. Säker bekämpning. Natur och Kultur.
Biologisk bekämpning i växthus
Neil, H., Brown, K. & Cattlin, N.D. 2003. A Color Handbook of Biological
Control in Plant Protection. Timber Press.
Malais, M.H. & Ravensberg, W.J. Knowing and Recognizing: The Biology of
Glasshouse Pests and Their Natural Enemies. Koppert B.V.
(Kan beställas från Biobasiq tfn 08-732 91 63 eller Lindesro tfn 042-16 18 70.)
Frukt och bär
Ellis, M., A. (red.). 1991. Compendium of Raspberry and Blackberry Diseases
and Insects. APS Press.
Maas, J., L. (red.). 1998. Compendium of Strawberry Diseases. APS Press.
Växtskyddsmedel 2012 – bär. Jordbruksverket.
(Uppdateras varje år. Kan beställas eller laddas hem från www.jordbruks­
verket.se.)
Växtskyddsmedel 2012 – frukt. Jordbruksverket.
(Uppdateras varje år. Kan beställas eller laddas hem från www.jordbruks­
verket.se.)
Golf och gräs
Banskötselpärmen. (Kan beställas från Svenska Golfförbundet, www.golf.se.)
Smiley, R.W. 1986. Compendium of Turfgrass Diseases. APS Press.
Tham, M. & Pålsson, L. 2007. Bekämpning på grönytor BE24. Jordbruksverket.
Gröna växter och offentlig miljö
Chase, A.R. 1997. Foliage Plant Diseases – Diagnosis and Control. APS Press.
Grönsaker
Davis, R., M. m.fl. (red.) 1997. Compendium of Lettuce Diseases. APS Press.
77
Forsberg, A.-S. m.fl. 1999. Rotröteproblem i ekologisk tomatodling, Jordbruksinformation 12 – 1999, Jordbruksverket
Forsberg, A.-S. m.fl. 2000. Uppföljning av åtgärder mot rotröta i ekologiska
tomatodlingar, Jordbruksinformation 2 – 2000, Jordbruksverket.
Hall, R. (red.) 1994. Compendium of Bean Diseases. APS Press.
Jones, J.,B. m.fl. 1991. (red.) Compendium of Tomato Diseases. APS Press.
Sandskär, B. 2004. Skadegörare i frilandsgrönsaker och bär. Jordbruksverket
(www.jordbruksverket.se).
Sandskär, B. 2004. Skadegörare i växthus. Jordbruksverket (www.jordbruksverket.se).
Schwartz, H., F. & Mohan, S., K. (red.). 1996. Compendium of Onion and
Garlic Diseases. APS Press.
Växtskyddsmedel 2012 – växthusgrönsaker. Jordbruksverket.
(Uppdateras varje år. Kan beställas eller laddas hem från www.jordbruks­
verket.se.)
Växtskyddsmedel 2012 – frilandsgrönsaker. Jordbruksverket.
(Uppdateras varje år. Kan beställas eller laddas hem från www.jordbruks­
verket.se.)
Zitter, T. A. m.fl. (red.). 1996. Compendium of Cucurbit Diseases. APS Press.
Krukväxter
Daughtrey, M. 1995. Compendium of Flowering Potted Plant Diseases.
APS Press.
Pettersson, M.-L. 1990. Håll krukväxterna friska. ICA bokförlag.
(Har utgått från förlaget men finns på bibliotek.)
Växtskyddsmedel 2012 – prydnadsväxter i växthus. Jordbruksverket.
(Kan beställas eller laddas hem från www.jordbruksverket.se.)
Näringsbrist och -överskott
Bergman, W. (red.) 1992. Nutritional disorders of plants: Development, Visual
and Analytical Diagnosis. Gustav Fischer Verlag.
Bergman, W. (red.) 1993. Ernährungsstörungen bei Kulturpflanzen.
Gustav Fischer Verlag.
Park
1161 frågor & svar om landskap, park och kyrkogård. 1992. Stad & Land, nr 110,
Movium, SLU (www.movium.slu.se).
Piga, C., Schroeder, H & Svensson, S.-E. 1996. Nolltillväxten – så förebygger vi
ogräsproblemen på hårdgjorda ytor. Svenska Kommunförbundet.
Svensson, S.-E. & Schroeder, H. 1994. Förebygg ogräsen, Gröna Fakta, nr 2. Movium, SLU (www.movium.slu.se).
Wahlsteen, E. 2009. Webbaserad växtdatabas för framtiden. Gröna Fakta, nr 2.
Movium, SLU (www.movium.slu.se).
78
Plantskola
Växtskyddsmedel 2012 – plantskola. Jordbruksverket.
(Uppdateras varje år. Kan beställas eller laddas hem från www.jordbruks­
verket.se.)
79
Webbadresser
Biologiska bekämpningsmedel
• Biobasiq (www.biobasiq.se)
• Biobest (www.biobest.be)
• Bioplant (www.bioplant.dk)
• Binab (www.binab.se)
• Bionema (www.bionema.se)
• Bioproduction (www.bioproduction.dk)
• Entocare (www.entocare.nl)
• Koppert (www.koppert.nl)
• Lindesro (www.lindesro.se)
• Garta (www.garta.dk)
Kemiska bekämpningsmedel
BASF (www.agro.basf.se)
• Bayer (www.bayercropscience.se)
• Du Pont (www2.dupont.com)
• Nordisk Alkali (www.nordiskalkali.se)
• Syngenta (www.syngenta.se)
• Gullviks (www.gullviks.se)
•
Myndigheter
Jordbruksverket (www.jordbruksverket.se)
• Kemikalieinspektionen (www.kemi.se)
• Lagar m.m. (www.riksdagen.se)
• Länsstyrelserna (www.lansstyrelsen.se)
• Naturvårdsverket, bland annat aktuella föreskrifter (www.naturvardsverket.se)
•
Organisationer, rådgivning
Dansk Gartneri (www.danskgartneri.dk)
• Svensk Sigill (www.svensktsigill.se)
• GRO/LRF Trädgård (www.lrf.se/lrftradgard)
• KRAV (www.krav.se)
• Plant Pathology Internet Guide Book (www.pk.uni-bonn.de/ppigb)
• Växtskyddscentralerna (www.jordbruksverket.se/vsc)
• Grön kompetens (www.gronkompetens.se)
• Hushållningssällskapet (www.hush.se)
•
Övrigt
Tidskriften Viola (www.lime.nu)
• Göteborgs naturhistoriska museum (www.gnm.se, välj sajtkarta; välj om sniglar
•
Hör gärna av er med tips om ytterligare adresser att komplettera denna lista
med till: [email protected]
80
81
Jordbruksverket
551 82 Jönköping
Tfn 036-15 50 00 (vx)
E-post: [email protected]
www.jordbruksverket.se
BE8
82
Download